PT

Att ha en personlig tränare eller en PT som det så vackert heter är toppen. Alla kändisar berättar om att de har en person som lägger upp deras träning och peppar dem. Jag tror förståss att det kostar en hel del, och det är knappast utrymme för den sortens utgifter när man är pensionär. Då är det tur att man har barnbarn. Rasmus har bott här väldigt mycket sen skollovet började och han drar ut mig på en promenad varje kväll. Jag får väl erkänna att jag inte är så sugen på det varje gång han undrar om vi ska gå ut en runda, men jag följer ändå med. När vi kommit in igen så är jag naturligtvis glad att jag slog undan alla dumma tankar att stanna hemma. Jag känner mig pigg och som en helt annan människa efteråt.

Nästa vecka börjar Rasmus föräldrar andra delen av sin semester så då flyttar han hem. Jag har nog inte en sån tur så Göran frågar mig om vi ska ta en promenad. Han är precis lika bekväm som jag. Varför känns det så motigt att göra saker som man egentligen mår bra av? Det är inte det att jag inte har tid, för jag bestämmer själv över min tid. Jag måste lära mig att prioritera på ett annat vis. För en del år sedan valde jag en sträcka som jag skulle gå....på låtsas. Jag tog reda på hur långt det var till Zoés adress i Luxemburg och sen gick jag motionsslingorna här hemma och räknade ut hur långt jag gått varje dag. Då kunde jag rita in på en karta var jag befann mig på min låtsasvandring. Det gick mycket lättare när jag hade ett mål, så jag får nog leta upp en plats jag ska ta mig till och börja räkna steg igen.