Änglahår
När jag växte upp var de flesta filmstjärnor så otroligt vackra, tyckte jag. Alla hade långt, lockigt hår precis som änglarna. Så avundsjuk jag var på dem. Jag försökte mig på att låta håret växa och lyckades faktiskt få ihop till en hästsvans. Men tjockt blev det inte. Mitt mjuka babyhår fick jag dras med och gör fortfarande. Jag hade råttfärgat hår på den tiden, och det var väl inte den mest inspirerande färg man kunde tänka sig. Brigitte Bardot blekte sitt hår, och det försökte jag också göra. Fram med vätesuperoxid och bomullstussar. Det slutade med att håret blev morotsfärgat. Jag fick gå till frissan så hon fixade till det. Det var ju inte speciellt snyggt när det sen växte ut, så jag var inte blondin så länge.
När det blev modernt med postisch, ungefär som karlarnas toupé, så skaffade jag mig så klart en sådan. Då fick jag höjd på frisyren och det såg nästan ut som jag hade uppsatt hår. När jag gifte mig använde jag det här falska håret. Några år senare skaffade jag mig en peruk...precis som Dolly Parton. Det var väldigt bekvämt. Det var bara att lämna in den till frissan och hämta den några timmar senare...tvättad och nyfriserad.
När jag gör änglar använder jag ibland änglahår till dem. Det är både långt och lockigt, och de ser ut precis som man föreställer sig att en ängel skulle se ut om man kunde få syn på någon. Men egentligen vet vi inget om deras utseende. Det är ju gamla konstnärer som har målat efter sin fantasi och sen har det bara fortsatt så.
Alla änglar är inte välfriserade. Den här rufsiga ängeln påminner lite om mig. Mitt hår lever också sitt eget liv. Det är bara min frissa som kan tämja det.