Dundermedicin

Ingenting kan gå fel idag som inte lite choklad kan fixa.

Jag tar en sådan kur lite då och då för att vara garderad. 

Frukt är nyttigt

Äpple eller päron?

Det talas så mycket om vilken kroppstyp man tillhör. Antingen är det äppelform eller päronform eller något annat. Jag har aldrig riktigt passat in där. Min kroppsform har mer varit som blandad frukt. Nu vet jag däremot exakt vilken kategori jag kan räkna mig till.....nämligen den timglasformade med lite extra minuter.

Dagens sanning

Där det finns kaffe finns det liv.

Kaffet är absolut livsviktigt för att jag ska vakna. Det spelar ingen roll vad klockan är på morgonen när jag går upp. En morgon utan kaffe är helt bortkastad tid. Då kunde jag lika gärna ha sovit hela dagen.

Se upp!

Riktiga vänner är som diamanter....värdefulla och sällsynta. Falska vänner är som löv....de finns överallt.

Jag försöker att ha det så lövfritt som jag bara kan runt ikring mig, och det känns som att jag har lyckats bra med det.

Meningslöst

Ibland har jag känt för att kasta in handduken, men ni vet vad det betyder....MER TVÄTT!!!

Även den mest inbitna optimist kan tappa sugen ibland. 

Hyresgäster

I morse när jag öppnade ytterdörren för att gå ut och hämta tidningen låg det en humla på dörrmattan. Jag trodde den var död, så jag sparkade till den för att den skulle fara iväg från mattan. Men helt plötsligt fick den liv och flög iväg. Antagligen hade den slumrat till en stund. Solen värmde redan och eftersom vår ingång är lite indragen så blir det som ett bås. Det var säkert varmt och skönt där. Humlor tycker jag väl är ganska ok, men getingar gillar jag inte alls.

För en del år sen var det ett gång som byggde bo i våra rhodedendronbuskar. Det märkte vi inte förrän jag skulle tukta dem. Antagligen klippte jag nånstans i deras bo för de blev fly förbaskade och en hel armé anföll mig. Jag fick en del stick, men som tur var så ramlade jag inte ner från stegen i rena förskräckelsen. Det kunde ha blivit allvarligare än getingsticken. Det blev att ringa till Anticimex som kom och sprutade på dem. Sen var det lugnt igen.

Ett par dagar har vi fått in getingar både på toaletten och i köket. De rummen vetter mot infarten, så jag började kolla hur det såg ut på utsidan. Rasmus hade sett en geting som flög in mellan tegelstenarna och panelen vid ingången, sa han. Jag tog fram min getingspruta och sprutade för glatta livet. Tyvärr hjälpte det inte utan det fortsatte att flyga ilskna getingar in och ut hos oss.

En morgon, när jag tittade upp mot taket, fick jag syn på ett litet bo. Det måste ha kommit dit snabbt, för jag hade inte sett det tidigare trots mina inspektioner. Jag letade fram en hög stege och beväpnade mig med getingkulspruta och långärmad tröja. Förts sprutade jag in i hålet på boet och sen duckade jag. Det ramlade ut några getingar och då fortsatte jag attacken. Till sist vågade jag mig på att riva ner boet, och sen sprutade jag runt omkring så länge det fanns någon ammunition kvar. Nu verkar det vara getingfritt....i varje fall för tillfället.

Vi har en annan hyresgäst inomhus...nämligen Rasmus. Denna veckan är hans klass ute på prao. Rasmus är på OJ, matbutiken här i kommunen. Han är väldigt hjälpsam. Jag behöver bara nämna att det skulle vara gott med något att äta eller dricka när vi sitter framför TV:n, så går han ut i köket och fixar det. Han får gärna bo här nästa vecka också.

En dyr historia

Jag tycker om när jag kan gå ut i trädgården och veta att ingen kan kontrollera vad jag gör. Jag vill inte att det ska vara som i ett skyltfönster så det är fri insyn; inom rimliga gränser givetvis. Växtligheten får aldrig bli en fara för andra.

Det har lagts ett förslag här i kommunen om att fastighetsägare kan bli tvungna att betala så mycket som 3900kr ifall kommunen måste gå in och göra vid tomten. I första hand gäller det de som har en hörntomt med alldeles för höga och ovårdade häckar. Det finns många ställen här i Åstorp där man får rulla fram med bilen i så låg fart att den nästan stannar. Den dåliga sikten drabbar ju även fastighetsägaren, så det kan väl inte vara så mycket att undra över där.

Jag är otroligt glad över att vi inte har en hörntomt. För oss är det fritt fram med höga häckar., och det har vi tagit fasta på. På två sidor har vi thujahäck, som är ca 2,20m hög. Vi planterade den tillsammmans med de två grannarna när vi byggde huset, så det är en idag väldigt gammal häck. Den är perfekt för småfåglarna att bygga bo i och varje år är det något eller några koltrastpar som flyttar in. Igelkotten gillar också att hålla till där.

Ut mot gatan har vi inte direkt någon häck utan lite blandade buskar som vi planterade för ca 20 år sedan. Idag är de rejält höga. Vi har aldrig mätt dem, men jag skulle uppskatta dem till mellan 3-4m. När de ser lite tråkiga ut i toppen brukar vi fixa till dem och då måste vi använda en grensåg med teleskoparm och helst stå på en stege. Det är arbete på hög nivå.

Vitet gällde även om tomten var ovårdad. Normalt sett tycker jag att de flesta sköter om sin trädgård på bästa sätt, men det finns också de som använder tomten som skrotupplag och det kan inte vara kul att ha en sådan granne. Där kan jag förstå att kommunen kan behöva gripa in.

Grannarna och vi var inte oroade för några böter p.g.a. för hög häck när vi kom överens om att såga ner vår gemensamma spireahäck. Den var bara så otroligt ful. När jag tittade på den häromdagen såg jag att det börjar komma små nya skott bland de grenar som är kvar. Den gamla häcken har stått där i 45 år så det kommer inte att bli aktuellt för oss att såga ner den fler gånger.

Vi gjorde det igen

i lördags var det dags för Ulrikas och min årliga teaterresa till Köpenhamn. Vi tog bussen in till Helsingborg och där vara det bara till att gå direkt på färjan till Helsingör. Ulrika var smart och hade fixat tåg/färjebiljetter tidigare i veckan. Väl framme i Helsingör stod tåget på perongen och bara väntade på oss. Som vanligt var vi framme runt lunchtid.

Jag visste att det spelades ishockey-VM i Köpenhamn, men jag hade inte kunnat föreställa mig hur det skulle vara i centrum. Den restaurangen vi tänkt äta lunch på var fullsatt av nästan bara svenskar iklädda ishockeytröjor. En del hade nog skridskor också för de stod väldigt ostadigt. Den danska ölen borde säljas med varningstext att risken finns att man kan bli döv. Åtminstone hade denna biverkning drabbat samtliga svenskar på restaurangen. Även om de stod nära inpå så skrek de åt varandra i stället för att prata med normal samtalston. De skrek och gapade förresten på alla som gick förbi, så den där ölen hade nog fler biverkningar.

Vi fick alltså fortsätta för att leta efter ett annat matställe. En bit längre bort lyste det gul/blått. Ett litet ölkafé med uteservering hade invaderats av svenskar. Ja inte bara uteserveringen utan hela trottoaren var igenkorkad. Det var lögn att ta sig fram. Att gå ut i gatan var inget alternativ för både bilister och cyklister kör som galningar. Då gjorde Ulrika "höfter fäst" och liksom simmade fram genom massan. Jag bara följde efter i kölvattnet. När vi kom fram på andra sidan Gula havet fick vi syn på en liten restaurang som verkade nästan tom. Där stegade vi in. Så ljuvligt tyst det var där inne.

Vi åt vår lunch i lugn och ro och fortsatte mot Paradis, glassbaren i närheten av teatern. Det var ganska varmt så glassen smakade om möjligt ännu godare. Vi var i god tid på teatern och sjönk ner i våra vanliga platser på rad 4. Föreställningen var sanslöst rolig. Jag tror aldrig jag skrattat så mycket någon av de andra gångerna vi besökt teatern. Som alltid var sceneffekterna magiska. De hade en ljussättning som gjorde att det kändes som om man var i en tunnel. Ur röd rök dök det upp skumma figurer som sprang upp och ner som i en trappa. Hur de fick till det hela begriper jag inte. De har en väldigt fantasifull klädkreatör. En av skådespelarna var klädd i två IKEA-kassar och det passade faktiskt in.

När vi kom ut från teatern såg vi massor av staplar med böcker. En del ungdomar stod där och delade ut Mormons bok till de som ville ha. Vi fortsattes dock mot Hovedbanegården och hade en sån tur att det var 2 minuter kvar till avgång för Helsingörståget. Vi rusade till perrongen och hann precis hoppa på innan det körde iväg. Det var nästan så man kände vinddraget i nacken när dörrarna stängdes. Ingen väntetid blev det till färjan heller och när vi kom fram till Helsingborg stod Rasmus och Bo där och väntade på oss....en taxi man alltid kan lita på.

Jag längtar redan till nästa års teaterresa.

Bättre värld

När jag tittar tillbaka på mitt liv, upptäcker jag att varje gång jag trodde jag blev avvisad från nåt bra, blev jag i stället hänvisad till nåt bättre.

Det är onödigt att gå och gräma sig över saker som inte blev av eller som inte blev riktigt som man tänkt sig. Kanske var det bara meningen att det skulle bli så. Livet har fortsatt att rulla på och det har gått väldigt bra. 

Alla kakmonsters paradis

Sven Kallerup startade ett bageri i Åstorp på 60-talet som fick namnet Godbiten, ett mycket passande namn. Företaget växte och växte, men är fortfarande placerat i Åstorp. Idag är det hans båda söner som sköter firman.

Varje torsdag är det fabriksförsäljning och den är välbesökt.Vi åker ner någon gång då och då och köper hem lite småbröd. Det är så billigt att det lönar sig inte att själv ha jobb med hoprörning och gräddning. Sist jag var där köpte jag mandelformar. Det är gott till efterrätt att fylla dem med sylt och grädde. Min farmor bakade alltid mandelmusslor och jag har formar för att kunna göra det, men jag avstår. Det är alldeles för omständigt för att det ska passa mig.

När mina barn var små bakade jag mycket...både bullar sockerkakor och småbröd. I takt med att de växte upp så avtog bakningen. Jag minns att jag när jag hade sockerkaka över, som blivit lite torr, smulade sönder den och rörde ihop med smör, kakao och arraksessens. Sen rullade jag bollar som doppades i chokladströssel. Just sådana chokladbollar säljs här och de är gudomligt goda, precis som dammsugarna med grön marsipan och choklad.

Igår var det torsdag och jag tog en liten provianteringstur dit på förmiddagen. I det här fina vädret är det mysigt att sitta ute i trädgården och fika med lite goda kakor. Att det sen inte är så nyttigt för figuren är en helt annan sak.

För kännedom

Jag vill bara tala om att idag tar jag det extra lugnt. Den här sista tiden har inte varit nyttig för mitt höga blodtryck. Läkaren klagade även på att jag hade för låg puls, men de sista dagarna har den nog varit nästan normal p.g.a. att jag varit så förbaskad. Igår kväll försökte jag igen att lista Göran på "min" vårdcentral. Jag hade inga större förhoppningar om att lyckas denna gången heller........men kors i taket! Göran och jag tillhör nu samma vårdenhet, Slut med alla telefonköer och virriga meddelanden. Nu känns det riktigt tryggt att bli sjuk. Vi kommer åtminstone att bli väl omhändertagna.

Jag är fortfarande upprörd

Men nu är det av helt andra orsaker. När Göran varit hemma från sjukhuset en veckas tid damp det ner ett brev från Vårdcentralen i Åstorp. Det stod att de fått besked från lasarettet i Helsingborg att han skulle följas upp hos dem, och därför skulle vi boka en läkartid. Ingen av oss har behövt vara inlagda på något lasarett de senaste decennierna så jag visste inte riktigt hur rutinerna var när man kommit hem. Jag ringde givetvis upp och då fick jag först höra att om det gällde tidsbokning, recept eller rådfrågning skulle jag trycka 1 så det gjorde jag och sen fick jag knappa in Görans 10 siffror. Nu är det så omodernt på den här läkarmottagningen att det går inte och lämna sitt telefonnummer och sen bli uppringd, utan man får snällt vänta kvar i luren, och där får man vänta och vänta och vänta i evigheter. Efter 2 timmar och 55 minuter kom jag äntligen fram och fick en tid till ett läkarbesök. Fem minuter senare ringer en människa upp och säger att besöket har blivit avbokat för det blev något fel.

Jag blev så infernaliskt arg att jag nästan blev handlingsförlamad....men bara nästan. Jag skrev ett mycket ilsket brev till den läkare som tagit kontakt med oss från början där jag fodrade en förklaring till det hela och skrev att hon skulle ringa upp mig. Det gjorde hon också efter ett par dagar och bad så mycket om ursäkt, men det hade blivit helt fel. Ja, det kan man lugnt påstå.

Nästa blodtryckshöjande (vilket jag definitivt inte är i behov av) kontakt med den här vårdcentralen var i måndags. Göran behövde förnya recept på några mediciner och jag ringde upp mottagningen. Det var många som ringde och jag fick besked på att ringa senare, men gällde det recept skulle jag ringa efter 13.00. Prick 13.00 började jag ringa igen, men eftersom alla tydligen samlas i samma kö så var det fortfarande många som ringde och jag ombads åter att ringa senare. Jag höll på att ringa gång på gång i tre timmar. Äntligen hamnade jag nu i telefonkö och då var klockan 16.00 Jag fick nr 12 i kön. Inte så illa tänkte jag, men när jag en halvtimme senare inte kommit längre än till nr 10 i kön verkade det inte lika hoppfullt längre. Mottagningen stänger kl17.00.

Jag satte mig i bilen och körde dit, med mobilen bredvid mig i framsätet. Högtalaren var påkopplad så jag hörde hela tiden att jag behöll min plats i kön. När jag kom in på läkarstationen var där alldeles folktomt...inte ens en person i receptionsluckan. Lite längre in satt en tjej och skrev på dator. När hon såg mig undrade hon ifall hon kunde hjälpa mig. Äntligen fick jag kontakt med en levande människa och inte bara en inspelad röst! Jag förklarade för henne att något måste var snett med deras telefonsystem, för det var totalt omöjligt att komma fram. Jag plockade fram min mobil och hon hörde att jag stod som nr 10 i kön. -"Jag kommer inte hinna prata med någon innan ni stänger", sa jag, "och jag måste ha de här medicinerna så snabbt som möjligt". Det var inte riktigt sant, men jag har lärt mig att vid kontakt med sjukvården måste man överdriva rejält om någon ska reagera.

Då reste hon sig och kom fram till luckan. -"Det är nog bäst med en telefontid då", sa hon. -"Ska jag sitta i telefonkö en hel dag till", frågade jag upprört. -"Nej, nej," lugnade hon mig,"doktorn får ringa upp dig". Det lät vettigare....och hos mig blir ingen placerad i telefonkö. När jag kom ut i bilen såg jag att klockan var kvart i 5, alltså stängde mottagningen om 15 minuter. Jag lyssnade en sista gång på mobilen och fick åter höra den mässande rösten säga: "Din placering i kön är 10". Då stängde jag av mobilen och körde hem.

Nu är jag upprörd

Jag läste något hårresande i tidningen häromdagen. Det handlade om begagnade bilar, men det hade varken med bilmärke eller årsmodell att göra och inte heller om den gick på bensin eller diesel. Nej, denna undersökningen som gjorts handlade om färgen på bilen. Det påstods att ifall bilen hade "fel" färg så kunde det sänka priset avsevärt. Men vad menas då med fel färg? Jo, enligt de här personerna som gjort efterforskningarna så gällde det bl.a. rosa och orange. Jag trodde först det var ett skämt, men det verkade som det var på fullt allvar.

När jag tänker på rosa bilar så tänker jag i första hand på Barbie och hennes flicksöta bil. Inte kan man väl påstå att den är ful även om det kanske inte är en färg som jag valt i första hand. Smaken är så individuell och det finns så många rosa nyanser, så jag tror säkert att det skulle tilltala någon.

Det värsta var ändå att de drog in den orange färgen i det här sammanhanget. Orange kan väl aldrig vara fel?!?!?! Den färgen höjer humöret åtskilliga grader. Jag garanterar att om alla kört runt i orange bilar så hade vi sluppit alla tutningar och uppsträckta fingrar av en bunke surkarter.

Mina barn är uppväxta med att för mig är det enbart orange som gäller och nu har barnbarnen också insett att mormor/farmor älskar allt som är orange. Zoé och hennes föräldrar flög upp till Köpenhamn inför konfirmationen och sen hyrde de en bil och körde vidare till Åstorp. Det var en mycket tjusig bil. Vilket märke det var minns jag inte men den var ORANGEMETALLIC. Det första Zoé sa när hon hoppade ur bilen på infarten var: "Mormor, det är din älsklingsfärg."

Ett annorlunda radband

Jag visste faktiskt inte att det fanns något liknande ett radband i Sverige. Det var Rasmus som berättade det för mig när han var med om konfirmationsundervisningen. Bakgrunden till det hela hände för ca 20 år sen. Martin Lönnebo hade just pensionerats från sin tjänst som biskop i Linköpings stift och nu var han i Grekland för att båtluffa. En storm tvingade in båten till en väldigt liten ö. När han var där började han att skissa på Frälsarkransen eller Livets pärlor som de också kallas. Det är 18 glaspärlor i olika färger som är uppträdda på ett band och bärs som ett armband.

När Rasmus började sin konfirmandundervisning fick han ett band och varje gång de träffades fick konfirmanderna en ny pärla att trä på bandet. Den största gyllene pärlan är Gudspärlan. Det finns jagpärlan, doppärlan, ökenpärlan, bekymmerslöshetspärlan, nattens pärla, uppståndelsepärlan, 3 hemlighetspärlor, 2 kärlekspärlor och 6 tystnadspärlor. De fick även ett träkors som de bar utanpå sina  vita kläder.

Inne i kyrkan var det dekorerat med ballonger i samma färger som pärlorna och en stor Frälsarkrans hängde framme vid predikstolen. Konfirmanderna berättade om var och en av pärlorna.

Varje konfirmand fick också bjuda in en person, som hade varit med på deras dop, att närvara framme vid altarringen och vara med när prästen välsignade dem. Eftersom Katrina höll Rasmus när han döptes så ville han att hon skulle vara med. Konfirmationen är en bekräftelse av dopet och då passade det bra att kyrkans lånedopklänning hängde bakom dopfunten.

När konfirmationen var slut var det fotografering som gällde. Naturligtvis ville vi ha ett foto av Rasmus och hans gudmor och Zoé. Endast åtta ungdomar konfirmerades den här dagen och Kvidinge kyrka är ganska liten så det blev väldigt familjärt.

En riktig vän

En riktig väns hjärna är som Bermudatriangeln....alla hemligheter som går in kommer aldrig ut.

När man har sådana vänner känner man sig rik.

Vi är riktiga klippare

Jag tänker alltså på Göran och mig och våra grannar. Det började så smått förra hösten när jag klippte ner de kinesiska buskarna framför altanen, eftersom de såg så trista ut. Ganska snart efter slog de upp fullt med nya skott och busken såg riktigt bra ut. Under vintern har ju löven varit borta och nu har jag gått och tittat på dem varje dag. De har sett helt döda ut...men så helt plötsligt fick de liv.

Nu slår de ut nya blad varje dag och jag räknar med att alla gamla torra grenar längst ner ska döljas. Kanske det inte blir några blommor på dem i år, men det får jag stå ut med. Huvudsaken är att de växer upp och att det blir grönt.

Perukbusken klipper jag ner helt varje år och den brukar alltid sätta fart att växa framåt våren. Så har den gjort i år med. Den blir lagom hög och är så vacker med sina mörkröda blad.

Humlen kapas också varje år och jag flyttade den till en ny plats i höstas. Min tanke är att den ska snirkla sig runt i carporten. Där är den inte i vägen för något annat. När den växte i rabatten drog den med sig en hel del andra perenner och det var omöjligt att skilja dem åt. På bilden syns även en del av den grusade gång som mina grannar fixade åt mig, så jag lätt kunde gå in till dem om jag behövde hjälp med något.

Den busken som stod där innan och som min granne klippte ner blev startskottet till att hela spireahäcken nu är ett minne blott. Grannarna har sågat ner och jämnat till alla buskar och i morgon tar vi, eller rättare sagt Bo och Rasmus hand om bortforslingen av alla grenar. Vi har hyrt ett släp och Bo räknade med att få köra två rundor till tippen för att bli av med allt. Nu kan vi bara vänta på att det ska komma nya skott som växer upp och ger oss en fin häck igen. Jag föreslog min grannfru att innan det kom så långt så kunde vi sätta ett bord och två stolar i mitten. Sen kunde hon och jag sitta där och fika och ha det lite trevligt.

Vimsiga hönor

Jag har varit duvskötare en tid och då kom jag helt plötsligt att tänka på min farmor. Hon hade inga duvor men däremot höns. Farfar tog hand om alla de andra djuren på gården, men hönsen var farmors ansvar. Jag tror faktiskt att farfar gjorde rent inne hos dem och farmor tog hand om matning och äggplockning.

Farmor var alltid klädd i klänning. Jag tror inte hon ägde ett par långbyxor. Utanpå klänningen bar hon ett förkläde för att spara in på tvätten. Hon hade för olika tillfällen...ett när hon lagade mat, ett när hon städade och ett när hon gick ut till hönsen. Hönsförklädet var ett midjeförkläde, men de andra hade bröstlapp och hängslen och var lite mer pyntade. Det här midjeförklädet vek farmor ihop så det blev som en liten vagga, och i den la hon äggen hon plockade. I regel hoppade hönorna ur redet när farmor kom, men en del låg lugnt kvar. Då stack hon ner handen under dem och plockade äggen ändå.

Jag minns inte hur ofta hon hämtade in ägg, men jag kommer ihåg att de lades i speciella äggfack och sen staplade farfar dem i skottkärran och körde iväg till en granne. Den här mannen åkte in till Ystad och stod där på torget och sålde ägg. Det var riktiga "bonnaägg". Här behövdes inga tjusiga boxar med text om att äggen kom från höns som fått spatsera fritt ute. Alla tog bara för givet att så skulle hönsen leva.

Min syster och jag var hos farmor och farfar så ofta vi kunde och en dag tänkte vi att farmor nog hade blivit glad om vi hjälpt henne med äggplockningen. Vi letade upp en liten korg och stegade in i hönshuset. Hönorna sprang runt och var helt vimsiga. De var inte vana vid oss. Vi fick åtminstone plockat en hel del ägg och gick stolta in med dem till farmor. Hon hade väldigt svårt att hålla sig för skratt. Det fanns nog ett eller två riktiga ägg i vår korg, men resten var fuskägg, som farmor la till hönorna för att de skulle värpa bättre. Som stadsbarn var vi inte så kunniga i hur det gick till på landet.

Den här tiden på året är det dags för duvorna att lägga ägg och när ungarna blivit tillräckligt stora knuffar föräldrarna ut dem och lägger nya ägg. Göran var inte intresserad av ännu en kull ungar, så min uppgift blev att plocka bort alla nyvärpta ägg och lägga dit plastägg i stället. Jag behövde inte leta upp ett duvförkläde för att kunna samla in äggen. De var så små att det rymdes tre stycken i min handflata. Det är möjligt att det går att använda duväggen till bakning, men det är inget som jag har testat. I så fall går det åt en otrolig massa ägg till en sockerkaka. Det hade varit mer lönande att ha strutsar.

Snart är det jubileum

På söndag är det exakt 8 år sedan jag skrev mitt första blogginlägg. Jag började blogga en månad före skolavslutningen. Under sommarlovet fyllde jag 65 år och det betydde att jag inte återvände till skolan efter lovet. Mitt sommarlov tar så att säga aldrig slut. Kanske är det lite fel att kalla det för sommarlov mitt i vintern, men ett lov är det i varje fall.

Det var Katarina, min dotter, som inspirerade mig till att börja blogga. Hon skrev en blogg om vad som hände hos henne i Luxemburg och jag tyckte det var så kul att läsa. Hur man gjorde för att starta hade jag inte den blekaste aning om, men Katarina hjälpte mig att komma igång. Sen har det rullat på av bara farten. I början var det lite kämpigt, men så småningom kunde jag själv lösa en del problem och då blev det ännu roligare. Det är ju egentligen bara till att testa...ibland fungerar det som man tänkt och ibland...dvs. många gånger...fungerar det inte alls.

När jag läser bakåt i min blogg märker jag att mitt sätt att skriva har förändrats en del. Jag tycker det är betydligt lättare att skriva ett inlägg nu än när jag började. Så är det väl med allting....övning ger färdighet.

I början vara det bara mina barn som läste vad jag skrev. Den tjänade då som en slags dagbok så både Peter och Katarina fick veta vad som hände hemma i Sverige. Med tiden började jag läsa andras bloggar och lärde mig mycket av det. När sen kommenterandet kom med i bilden blev det väldigt trevligt. En del bloggare har jag följt i många år, och det känns som om vi är gamla bekanta. Än så länge har jag aldrig träffat någon av mina bloggvänner i verkligheten, men man vet aldrig vad som kan hända.

Jag tycker fortfarande det är lika roligt att skriva om lite av varje och läsa andras bloggar. Några timmar på morgonen försvinner snabbt framför datorn. Det har blivit en rutin som jag inte vill vara utan. När datorn strular och jag inte kommer in på nätet blir jag lätt hispig och trycker på alla tangenter, som om jag trodde att det skulle hjälpa. Tålamod är inte riktigt min starka sida....i varje fall inte när det gäller datorer.

Pest eller kolera

Just nu ockuperas TV:n av Göran och Rasmus. Är det inte ishockey som visas så är det fotboll. De kan sitta och diskutera bollar och puckar och spelare i det oändliga. Däremot vet jag att de också tycker att försnacket inför varje match är något helt onödigt. Då görs analyser och jag vet inte allt av ett gäng herrar som ser ut som om de diskuterade världsproblem. Det viktigaste och mest intressanta för alla måste väl ändå vara själva matchen. När det blir ett mål visas det i repris minst 5-6 gånger från alla vinklar...utom möjligtvis uppifrån.

Min far var också väldigt sportintresserad och han var tränare för ett fotbollslag när jag var barn. Jag minns att vi varje söndag fick följa med och se på matcherna. Inte tror jag det var så frivilligt vi följde med, men på den tiden gjorde man alltid som föräldrarna sa. Det är kanske det jag protesterar emot nu på gamla dar.

Jag känner mig utvisad när det är sportevenemang. Rasmus och jag brukar ha samma intressen och tycka lika om det mesta, men när det gäller sport är vi inte alls på samma våglängd.

Vår i trädgården

Det har varit några riktigt varma och soliga dagar här nu. Trots att jag inte hunnit gå något inne i skogen har jag inte behövt gå miste om att njuta av vitsippor.

Det växer en del sådana runt den gamla tvättgrytan i min perennrabatt.

Där hittar jag även

bergenia

kunsängslilja

azalea

och primula.

Plommonträdet blommar rikligt och jag ser fram emot att kunna koka plommonmarmelad i år med.

Vi har en väldigt hög och gammal buske, som blommar år efter år med små rosa blommor.

När blommorna vissnat ändrar löven färg och blir mörkt röda. 

Fågelkaféet är placerat i direkt anslutning till den rosa busken, och i år är det inte bara småfåglar som gillar att sitta på grenarna.

Ett ringduvepar har byggt bo i en av våra höga cypresser och ibland gör de utflykter och norpar åt sig lite majskorn.