Jag kikar in

Det har blivit ett långt oplanerat uppehåll här på bloggen som det tyvärr kan bli ibland, men nu mår jag betydligt bättre och hoppas jag kan fortsätta som vanligt. Jag har hunnit få opererat mitt andra öga under den här tiden och det känns skönt att ha det överstökat.

Under bloggpausen passade jag på att läsa bakåt i min blogg och upptäckte en hel massa ”knäppa” kommentarer som slunkit igenom innan jag installerade kommentarsgranskning. Jag har även fast jag inte skrivit nya inlägg på ett tag fått en hel del dumma kommentarer från personen som var upphov till att jag började med granskning. När de aldrig kom in på bloggen började personen kommentera inlägg längre bakåt i bloggen. Kanske i tron att granskningen bara gällde senaste inlägget? Vilken otur för den individen!

 Kommentarerna var rejäla personliga påhopp, svordomar och könsord. Inget som hör hemma i Blogglandia. Hur gärna jag än vill att kommentarerna ska komma in direkt, inser jag att det kommer inte att fungera. Tyvärr drabbar det ju alla ni bloggvänner som skriver trevliga och intressanta kommentarer, men jag hoppas ni har överseende med det.

Jag kom att tänka på den höga rhodedendronhäcken som vi hade i vår trädgård i Åstorp. En sommar hade getingar byggt ett bo i den. Det var inget som vi hade lagt märke till....inte förrän den dagen jag klättrade upp på stegen för att frisera häcken på toppen. Jag lyckades klippa rakt in i getingboet och det var inte populärt kan jag lova. De attackerade från alla håll och jag fick ta ett hopp ner från stegen och rusa in.Vi ringde till Anticimex och en man kom i heltäckande kläder från topp till tå och sprutade något in i boet så att alla objudna husockuppanter försvann. Jag önskar att det fanns nåt liknande Anticimex som jag kunde ringa och som fixade min blogg så all ohyra försvann.

Nu fick jag själv läsa genom inläggen och radera skräpet och det har tagit sin lilla tid. Jag hoppas det inte blir extra jobbigt att kommentera p.g.a. granskningskontrollen. Det skulle var kul och veta om det dyker upp en massa bilder att klicka i eller hur det ser ut när man kommenterar här. Hoppas ni vill berätta.

Det känns otroligt kul att börja skriva igen. Under pausen har jag hållit koll på er och är någorlunda uppdaterad när det gäller vad ni sysslat med.

Morgonstund har inte guld i mund

Jag har använt ögondroppar i många år för mina ögon känns så torra. Det är som att ständigt ha grus i dem. Jag köpte Viscotears som har fungerat jättebra. Enda kruxet är att jag är jättedålig på att pricka rätt när jag droppar. Det hamnar minst lika mycket vätska på kinden som i ögat. Det har i och för sig ingen betydelse, för jag håller på tills det blir rätt och det är enkelt att köpa en ny receptfri tub när den gamla tagit slut.

Därför var jag aningen nervös inför hur jag skulle göra efter starroperationen. Att inte Viscotears alltid hamnade där det skulle var ok, men den här medicinen efter operationen var både mot inflammation och smärta, så det var viktigt att det blev rätt från dag ett. Jag behövde få droppat tre gånger om dagen i tre veckor fick jag veta. Jag berättade för min ögonläkare att jag var orolig, men hon lugnade mig och menade att det var inga problem alls. Väldigt många av deras patienter hade samma problem och det fanns hjälp att få. Så fort operationstiden var bestämd tog de kontakt med kommunen och sen blev jag uppringd av en dam därifrån. Hon förklarade, att någon skulle komma hem till mig tre gånger om dagen och droppa mina ögon. Nu kunde jag andas ut.

Det har fungerat jättebra hela tiden. Jag har träffat på många olika personer under de här två veckorna. Första besöket är mellan halv 8 och 8 på morgonen, sen blir det omkring kl 2 och på kvällen kl 8. Kvällstiden har varit enklast att vänja sig vid, för då är jag ändå inte särskilt aktiv. Eftermiddagstiden är lite besvärligare, för jag känner mig aningen låst att jag alltid måste hålla mig hemma mitt på eftermiddagen. Men det absolut värsta är morgonpasset. Eftersom de kan komma och ringa på dörren redan halv 8 har jag satt alarmet på 7 så jag hinner gå upp och klä mig. Vilken pina att behöva gå upp så tidigt! Jag är långt ifrån vaken då, men det rör sig trots allt bara om tre veckor, så det är överkomligt. Men jag måste erkänna att jag längtar till onsdag nästa vecka när jag slipper bli väckt av alarmet               

Jag har fortfarande inte fått någon operationstid för högerögat, men det blir förhoppningsvis snart, och sen blir det tre jobbiga veckor efteråt. Jag kan lugnt påstå att operationen och droppandet i ögonen har varit rena barnleken i jämförelse med att stiga upp i ottan. 

Mitt liv som lapplisa

Att jag älskar att skriva listor och kom-ihåg-lappar är ingen hemlighet. Det hjälper mig att få styr på vardagen och jag trivs med det. Jag hade en fulltecknad lista, men tyvärr har jag inte kunnat stryka mycket på den de senaste veckorna. En förkylning och lite annat smått och gott satte stopp för det. 

Jag har tillbringat mycket tid i min TV-fåtölj, inte med att titta på tv, men att sticka. Det är en lugn sysselsättning som fungerar även om man inte känner sig på topp. Jag har hunnit läsa många bloggar och även bläddrat bakåt både i min egen och andras bloggar. Det var riktigt intressant. Bl.a. såg jag att Karin för ett tag sen skrev om Anden i glaset. Det var en lek som var väldigt populär när jag var ung, men inget som jag testade då.

Men jag har provat på det en gång för ca 30 år sedan. Min väninna bjöd hem mig och några andra för att spela det här spelet. En av damerna var väldigt engagerad och tyckte inte om att vi kallade det för ett spel. Jag vågade inte tala om att jag trodde det var mest båg. Hon hade med sig en bricka där hela alfabetet var markerat plus siffrorna 0 till 9 och orden Ja och Nej. Hon tände ett ljus och höll glaset över det en stund. Sen skulle vi var och en ta glaset och ställa en fråga tyst in i det. Därefter placerades glaset på brickan och vi höll alla ett finger på det. Helt plötsligt började det röra på sig från den ena bokstaven till den andra. Jag var helt övertygad om att det var någon som styrde glaset, men det var inte riktigt läge för att komma med en sån kommentar.

De som hade frågat var nöjda med svaren de fick och sen var det min tur. Då for glaset som ett jehu över brickan mellan bokstäverna. Det blev rena rappakaljan och ingen förstod något.  Vi fortsatte, men det verkade som om "anden" fått hjärnsläpp för vi fick inga vettiga svar. Då sa damen att det måste finnas någon runt bordet som inte trodde på det vi höll på med. Jag kände mig träffad och satte mig vid sidan och såg på när de andra spelade. Det var både första och sista gången jag testade Anden i glaset.

Jag blev emellertid nyfiken och började googla lite. Anden i glaset är en europeisk hemmagjord variant av Ouijabrädet. På 1890-talet dök de första annonserna om det här brädet upp i USA. Det var en leksaksbutik som sålde dem. Brädet beskrevs vara en magisk anordning, som skulle besvara frågor om det förflutna, nuet och framtiden. Det sägs att man kan locka fram onda andar när man använder de här anordningarna, men det har jag svårt för att tro på. Att de såldes via en leksaksfabrikant pekar väl mer på att det är ett spel. Det enda spelet som sålde bättre än Ouijabrädena var Monopol.

Sevärt

När jag var och handlade i förra veckan ringde min mobil. Displayen visade ett långt nummer som jag inte kände igen. Vanligtvis brukar jag inte svara då, men av någon underlig anledning gjorde jag det den här gången. Vilken tur! Samtalet kom från ögonkliniken. Det gällde min kommande starroperation. Jag fick frågan om jag kunde komma på fm några dagar senare. Jag sa, att det var ok. Det blev aldrig någon tid att tänka efter, och tur var det, för då hade jag nog hittat på en ursäkt. När jag stod där vid köttdisken kändes allt så overkligt. Väl hemkommen började det sjunka in och paniken kom smygande. Jag har fasat för detta så länge även om jag har hört att operationen var enkel och smärtfri. 

Det var precis så enkelt som alla försökt förklara för mig. Jag vet inte varför jag är så misstänksam.Efter några veckor är det dags för nästa öga att bli opererat, men då är jag förhoppningsvis inte lika nervös. Ulrika tog ledigt från sitt jobb för att följa med som stöd. Även om hon inte fick komma med in i operationssalen kändes det ändå tryggt. Dessutom fick jag en lugnande tablett. 

Vintern har kommit även till Ängelholm. Det har blåst isvindar en längre tid men vi har inte haft så mycket snö tidigare. I förra veckan började det snöa under natten och när jag tittade ut på morgonen sjönk humöret verkligen. Trottoarerna såg ut att vara helt igensnöade. Jag såg en mamma som kämpade med att köra barnvagn, och hon fick backa ett par gånger och ta sats för att komma genom snövallarna. Jag tänkte med en gång att idag blir en inomhusdag för mig. Att försöka forcera snön med rollator kan inte vara lättare än med en barnvagn. Jag är lite besviken på skottandet här i Ängelholm. De få gånger det snöar borde väl de som har hand om skottningen bli själaglada att de får jobba med det de är anställda för. 

Jag har roat mig med att sortera och ändra om i mina garderober. Det behövs emellanåt…i varje fall hos mig. Varför sparar jag egentligen på kläder som jag inte använder? En del kläder är för små, och jag kommer med all säkerhet aldrig att passa i dem mer. Men det är klart…det sista som försvinner är hoppet. Det jag mest av allt ser fram emot är att kunna hänga undan vinterkläderna. Så skönt det ska bli och inte behöva bylta på sig en massa. Då känner man sig som en människa igen. 

Doktor Hjälpelös

 

Enligt min farmor var Doktor Hjälpelös en person som trodde han kunde och visste allt och hade inget med läkaryrket att göra. På min VC jobbar det en Doktor Hjälpelös. För ett år sen fick jag utskrivet starka värktabletter för min axel. De var narkotikaklassade så jag vågade aldrig ta full dos och definitivt inte innan jag skulle lägga mig, för jag blev så avtrubbad och det kändes lite obehagligt. De hjälpte däremot väldigt bra mot värken. Under årets lopp fick jag utskrivet fler tabletter ett antal gånger och ingen ifrågasatte detta. I början av december beställde jag nya, men det hördes inget från VC, så jag ringde och undrade varför. Då fick jag veta att läkaren ville prata med mig. Då kunde han väl ringt...jag är ingen tankeläsare. När jag pratade med honom tyckte han jag skulle sluta med tabletterna, men vad jag skulle göra åt värken hade han inget förslag på. 

Efter ett par dagar började jag känna mig väldigt underlig. Jag var orolig och hade ont överallt. Det var omöjligt för mig att somna, så jag sov i genomsnitt 2 tim per dygn i ca 2 veckor. Dessutom var det som om något krälade under huden på mig. Jag började misstänka att det kanske hade något samband med att jag slutat med medicinen, så jag började googla. Mycket riktigt stod det där att man skulle definitivt inte sluta tvärt med tabletterna utan trappa ner i samråd med läkare, annars kunde man råka ut för det jag upplevde. Jag kan väl tycka att ifall jag kunde googla och få fram det svaret borde väl även en läkare kunna göra det. I och för sig borde han redan veta om det eftersom det stod att det var mycket vanligt.

Jag ringde VC igen och berättade hur jag mådde. Då fick jag utskrivet sömntabletter. På Apoteket fick jag veta att den medicinen ofta gav biverkningar som mardrömmar hos äldre personer. Jag tycket det räckte med elände så jag tog inga tabletter. Efter två veckor var de kroppsliga biverkningarna nästan helt borta men sömnen var fortfarande tokig. Det har tack och lov blivit lite bättre, men jag, nattugglan, lägger mig nu tidigt på kvällen och går upp kl. 4 på morgonen. Inte pigg som en lärka precis men jag är klarvaken och kan inte somna om. 

Förhoppningsvis ska jag snart vara mitt gamla vanliga jag, så jag åter kan ingå i den exklusiva skara som är som mest aktiv runt midnatt och sover skönhetssömn på förmiddagen. Enda anledningen till att jag tvekar med att byta VC är att där jobbar en mycket skicklig fysioterapeut och jag har en tid inbokad hos henne nästa vecka.

Konsert

För några veckor sedan var jag i Hjärnarps kyrka och lyssnade på Tommy Nilsson. Akustiken i kyrkor är helt enastående, och det är underligt att det inte anordnas fler konserter i dessa lokaler. 

När alla var på plats kom Tommy släntrande nerför kyrkogången. Det är en lång herre. Han var klädd i svarta byxor och väst och till det en svart/vit randig kavaj. Skorna bröt av rejält. Det var gula moccaskor. Jag gillar när artister klär upp sig lite grann. Det är en artighet mot publiken.

Han hade med sig en mycket liten orkester som bestod av gitarr och keyboard, och en liten japan på trummor, fick vi veta. Han satt i en låda och hette Yamaha. De ackompanjerade Tommy suveränt. Han började konserten med att sjunga "Öppna dina dörr", som är min favorit. Mellan låtarna berättade han lite om sitt liv. Hans berättelse avbröts med melodier som passade in i det han pratade om. Han berättade att han snart firade 50 år som artist. Melodifestivalen har han medverkat i tre gånger och vunnit en gång, nämligen 1989 med låten "En dag". En av gångerna han deltog kom han sist, berättade han. 

Tommy har även varit idol i Frankrike när han var ung. Efter att ha varit med i olika grupper satsade han på en solokarriär och fick ett stort genombrott med låten "Allt som jag känner". Det var egntligen en duett som han sjöng ihop med Tone Norum och efter det fick han utmärkelsen Rockbjörnen som bästa manliga artist. 

Tommy har medverkat i programmet Så mycket bättre och även spelat musical. Han har många strängar på sin lyra. Han berättade lite om sina barn, sex stycken. Den äldsta, en flicka, tror jag var runt 40 år och den yngsta, också en flicka, var 3 år. Däremellan har han en flicka och tre pojkar. Han pratade väldigt kärleksfullt om sina barn och speciellt den yngsta, som enligt Tommy var den argaste lilla människa han kände. Man kunde nästan ana att hon lindade pappa ganska rejält runt lillfingret. Tiden gick väldigt fort och snart var det dags för avslutningssången, som blev "En dag". Det var en mycket bra konsert som gav mersmak.

Poletten har ramlat ner

Det går verkligen inte i ilfart hemma hos mig just nu. Axeln och mitt ena knä har strulat ordentligt. Det går lite upp och ner men tycks aldrig bli helt bra. Röntgen av axeln visade att det var inte artros som läkaren trodde, och det var ju positivt. Det lutar mer åt att det bara är en inflammation men den kan tydligen hålla i sig länge. 

För ca 40 år sedan ramlade jag i en stentrappa och slog i knäskålen. Röntgen visade att korsbandet var skadat men inte helt av, så det blev ingen operation. Läkaren sa, att jag troligtvis skulle få besvär med knäet längre fram. Det är tydligen ”längre fram” nu. Jag har starka värktabletter som jag tar, men de hjälper inte fullt ut så det blir lite si och så med sömnen. De där tabletterna har haft större inverkan på hjärnan än på värken. Jag har känt mig lite "lullig". Det är en obehaglig känsla att inte ha full koll på sig själv. Jag har under en längre tid varit helt beroende av 3 V……inte 3 volt, utan Värmedyna, Värktabletter och Voltaren. Det kan inte hålla på så här i evigheter, tycker jag, så jag har så smått börjat planera in lite kul saker jag ska göra. Det gör framför allt att jag känner mig lite piggare. 

För en månad sedan fick jag ytterligare ett meddelande från Transportstyrelsen. Jag drog en djup suck innan jag öppnade brevet. Det visade sig att äntligen hade poletten ramlat ner. Det stod att nu var mitt körkort ogiltigt och jag fick inte längre framföra något fordon. Tänk, det hade jag redan räknat ut eftersom jag inte förnyat det. Risken är väldigt liten att det ska se ut så i trafiken som på bilden ovan. I varje fall med mig som förare.

Det har nästan vara lika krångligt att bli av med körkortet som att få det första gången, ja nästan krångligare. När jag tog körkort var trafiken inte alls som idag. Jag övningskörde i Helsingborg och uppkörningen ägde rum där också. Göran tog körkort några år före mig, men vi hade samma körlärare. Våra barn anmälde sig till samma körskola som vi anlitat och de fick samma lärare som vi haft. 

Ingemar, som läraren och tillika ägaren till körskolan hette, hade tidigare jobbat som polis och saknade nog nerver helt. Han var lika lugn vad som är  hände under körlektionen. Dessutom hade han en härlig, torr humor. De första gångerna jag körde inne i Helsingborg var jag väldigt nervös och kanske lite försiktig i överkant. Jag minns en gång jag stannade i en korsning och tittade åt båda hållen för att se när det blev klart att köra. Jag väntade och väntade, men tyckte alltid att det dök upp en bil som jag nog måste vänta in. Precis där jag stannat låg ett café och till sist öppnade Ingemar dörren och sa:"Jag går in och tar en kopp kaffe medan du bestämmer dig för att köra vidare". Jag blev modigare med tiden och klarade uppkörningen galant. Ingemars körskola låg under flera år i topp när det gällde godkända elever.

Enarmad bandit

Jag kan inte påstå att jag känner mig som en bandit, men däremot enarmad. Historien med axeln tycks bli lång som en följetong. Det känns betydligt bättre, men inte helt ok. Läkaren tyckte att jag skulle röntga den eftersom de inte kan komma på vad det egentligen är för fel. Jag fick ett brev om tid på röntgen i Landskorona om två veckor. Dit måste jag ta mig med först tåg och sen taxi. Väldigt onödigt tyckte jag eftersom jag kan gå till lasarettet här i stan på 25 minuter. När jag ringde och ville omboka fick jag veta att det var tre gånger så lång väntetid i Ängelholm jämfört med i Landskrona. Tre månader kan jag väl vänta, tänkte jag, när jag redan dragits med det onda i ett år. Efter att ha kollat i listorna såg damen att det fanns en ledig tid i Ängelholm redan dagen efter. Det blev en kort väntan.

 

Tur i oturen får man nog säga är att jag när jag var 10 år, bröt min högra arm. Som vanligt under sommarloven var min syster och jag hos farmor och farfar. En dag hade jag varit inne i ladan och hälsat på kattungarna och farmor ropade att det var mat. På den tiden gick jag inte......jag sprang till vad det än var jag skulle göra. Varför jag hade så bråttom minns jag inte. Det var kullerstenar på gårdsplanen och jag trampade väl fel, för plötsligt låg jag raklång med armen under mig. När jag reste mig blev jag rejält rädd, för armen såg ut som ett U. 

Farfar hade varken körkort eller bil och lasarettet var dryga milen bort. Som tur var så fanns det en granne vars son just köpt bil, så han skjutsade oss till Ystad lasarett. Där sövde de mig och drog armen rätt. När jag vaknade upp hade jag gips från axeln och ner över handen. Jag kunde bara vicka lite på fingrarna. Det var underarmen som brutits en bit från armbågen, och jag fick gå i 6 veckor med gipsad arm. 1955 var en extremt varm sommar och jag minns hur varmt och äckligt det kändes. Idag är man som tur är inte lika glad för att kleta på så mycket gips. 

Resten av sommarlovet fick jag träna på att lära mig skriva med vänster hand. På den tiden fanns inga datorer till hjälp i skolan och ingen extra personal som kunde hjälpa till att skriva. Jag blev faktiskt ganska bra på att använda vänsterhanden och det har hållit i sig under åren. Ibland testar jag att skriva med vänster hand bara för att se om färdigheten finns kvar. Det blir klart inte så snyggt men fullt läsligt.

Det finns personer som kan använda både vänster och höger hand lika bra och då är man tvåhänt eller ambidextri. Det har jag haft stor nytta av nu. Samma sak gäller fötter. Det måste vara en fördel för fotbollsspelare. Jag hittade namnet på en del ambidextroösa fotbollsspelare på nätet. Jag tror säkert BP känner till dem. 

Efterfrågad förare

Jag är körkortslös sedan ca 3 månader tillbaka, men det var inte så enkelt. Redan tidigt i våras fick jag brev från Transportstyrelsen att jag måste förnya mitt körkort. Eftersom jag redan bestämt mig för att jag inte ville ha kvar det, så rev jag sönder brevet och tänkte att nu är det ur världen. Om jag inte förnyar det så måste det automatiskt bli ogiltligt, trodde jag. Så fel jag hade. Det dök upp ytterligare två eller tre påminnelser, med ca 1 månads mellanrum, som åkte raka vägen i soptunnan. 

Jag har aldrig tidigare varit med om att vara så eftersökt. Jag fick även ett brev efter att tiden för förnyelse gått ut där det stod att datumet var framflyttat så jag fortfarande kunde ansöka om ett nytt. Jag var precis lika envis som tidigare och slängde även det brevet. Då dök det upp ett brev med lite allvarligare ton. Jag skulle skriva under på ett papper att jag inte ville förnya körkortet och skicka in det snarast möjligt. Om jag inte gjorde det skulle det lämnas vidare så någon kom hem till mig och fick det underskrivet. De måste ha för mycket personal på Transportstyrelsen om de har tid för sånt här trams. Jag gav upp och undertecknade brevet och skickade in det. Sen dess har jag inte hört något mer. Ärendet är förhoppningsvis avslutat. 

Trots att jag är körkortslös är jag ändå ägare till ett fyrhjuligt fordon som är mycket billigare i drift än en bil. Ingen skatt och ingen försäkring behövs och jag tankar det med min egen energi......väldigt miljövänligt.

Paus

 

Ibland bara ramlar idéerna in och det finns hur mycket som helst att skriva om. Andra dagar är det stiltje och hur jag än försöker så poppar inget matnyttigt upp i hjärnan. Då får det helt enkelt bli en bloggpaus och det är egentligen inte så dumt. Efter ett tag börjar det dyka upp nya uppslag och helt plötsligt är man igång igen. 

Några andra som skulle tänka likadant är reklammakarna, tycker jag. En del reklam är hyfsat bra, men många gånger är den urusel. Det jag tänker på är två reklamsnuttar från två olika apotek.

Det ena apoteket har hållit på länge med en massa människor som sitter som publik och en programledare försöker efterlikna olika TV-program. I det sista avsnittet jag såg står tre personer bakom skynken och det enda man ser är deras bara fötter. Givetvis handlar reklamen om fotvårdsprodukter, men måste man göra det så löjligt.

Reklamen är på svenska och det är beundransvärt, för det är ganska ovanligt idag. Nästan allt ska vara på engelska, och det har varit så under lång tid. Nu är det knappast någon som reagerar. T.o.m. jag börjar vänja mig, och det skrämmer mig en aning. Jag tycker vi ska använda svenska språket så ofta vi kan annars blir det snart rödlistat som en del djur och växter.

Ett annat apotek har gått steget längre och gör sin reklam på franska....visserligen med undertexter. Hur många i Sverige förstår och pratar franska? De flesta av oss måste nog läsa undertexterna. Vem kom på den här korkade idéen? Är det så tomt på hjärnkontoret hade det kanske varit läge för en reklampaus. Vilket  blir nästa reklamspråk vi får höra.....spanska, ryska, eller kinesiska?

Hemmafru förr och nu

Jag brukar sitta och slötitta på TV ibland på fm samtidigt som jag dricker en kopp kaffe. Jag är lite svårstartad på morgonen precis som en gammal bil. Inte för att det finns så många bra eller intressanta program att titta på, men TV:n får ändå vara påslagen. Jag brukar trycka på fjärrkontrollen och hoppa från den ena kanalen till den andra. Mycket sällan hittar jag något som jag vill se. Det blir att jag stannar kvar och tittar några minuter innan jag slår över till nästa kanal. 

Det finns tydligen en serie som ges väldigt ofta. Den om hemmafruar i olika städer. Jag tycker det är fel att kalla dem hemmafruar. Den titeln får mig att tänka på min mor och alla andra kvinnor som förr i tiden var hemma och skötte man och barn. De levde verkligen inget lyxliv, som de här damerna gör.

Något som jag lagt märke till är att de alltid är ovänner. De blir så kränkta för minsta småsak. Vad jag minns så var hemmafruarna i hyreshuset där vi bodde bästa vänner och hjälptes åt med barnpassning och vad som än behövdes. De var väldigt måna om varandra. Självklart hade det inte blivit nån "bra" TV om man visat sådant.

Utseendemässigt skiljer sig TV-fruarnas utseende också väldigt från hur jag minns min mors väninnor. De här amerikanska damerna är väldigt tuffa, tycker jag. De genomgår den ena skönhetsoperationen efter den andra och får sprutat in goja både här och där. Hur vågar de? Jag, som är spruträdd, kan inte för mitt liv förstå varför man gör så. Inte är det snyggt heller. Alla ser ut som Kajsa Anka. Kajsa är ju en anka och passar att ha den näbben, men det gör inte de här damerna. 

Sen kommer vi till klädseln. Jag minns hur hemmafruarna förr var klädda i helt normala kläder. En del av dem bar en framknäppt klänning som ofta gick under namnet städrock. Det är inget plagg jag ägt, men lite då och då blir det modernt igen. Det är inget klädmode som de amerikanska damerna har anammat. De klär sig ofta i smala klänningar som är så urringade att brösten lever farligt där. Minsta rörelse kan göra att de hoppar ur "boet".

När jag druckit upp mitt kaffe stänger jag TV:n och återgår till verkligheten. Idag har jag endast en sak på min agenda: städa i mitt hobbyrum. Av någon underlig anledning har det blivit väldigt stökigt där. Jag fick för mig att jag skulle sticka en kofta och då var jag tvungen att leta efter garn som passade till mönstret jag valt. Jag har ett ganska stort förråd av både garn och tyg, så jag behöver inte köpa något nytt. Det är verkligen en stor fördel. Garnet jag valde räcker förhoppningsvis till en kofta, annars får jag fundera ut en annan lösning. Någonting ska det väl bli så småningom.

Fel kvinna på fel plats

 Jag försöker att veckohandla, men ibland blir det ändå så att jag får ge mig iväg efter något som jag glömt. Tack och lov är min butik inte så långt bort. Personalen där är väldigt trevlig och hjälpsam. Så är det faktiskt i vilken butik jag än har besökt här i sta´n. Jag har mina favoritbutiker så klart, men det beror mer på vad de säljer för varor och har inget med personalen att göra. Över lag tycker jag det är ett väldigt vänligt klimat i den här staden. 

I utkanten av Ängelholm finns ett mindre köppcenter där en del butiker samlats. Det är inte som Väla så allt finns under ett tak, men det är i stort sett samma butiksutbud; som t.ex. Jysk, Ö&B, Rusta m.m. En del matbutiker finns här med som Maxi, Willys och Lidl och dessutom sportbutiker och möbelaffärer. Det är ganska långt att promenera dit, men jag har börjat träna så smått. Mitt mål är att kunna gå hela vägen dit och shoppa lite vad jag känner för och sen sätta mig på något av fiken eller restaurangerna och ta igen mig innan jag går hem. I söndags gick jag en etapp och hade en sådan tur att det fanns en bänk placerad väldigt  lämpligt när jag kände att nu orkar jag inte ta ett steg till. Jag har kollat upp så det finns bänkar utplacerade lite här och var, så jag ska nog kunna ta mig dit så småningom. I värsta fall kan jag ta seniortaxi hem med alla mina inköp. 

Det borde vara en självklarhet att de som jobbar inom ett serviceyrka ska vara vänliga. Tyvärr råkade jag ut för något som är ett praktexempel på hur det inte får gå till i en butik. Det hände för något år sedan på Väla. Det var REA i en hobbybutik och jag gick in för att kanske hitta något jag behövde. En person gick runt i butiken och inventerade, och tre andra satt på var sin pall framme vid kassan. De såg väldigt upptagna ut med att prata med varandra. Man visste inte riktigt om man vågade störa dem för att betala sina varor. 

Reapriset skulle dras av i kassan, men det var något fel så det stämde inte. Detta visste kassörskan om och berättade det för sina medarbetare. Det kunde ha räckt, tycker jag. Men nu berättade hon högt och tydligt att igår var det minsann en kund som hade sagt till henne när hon slog in priset, att "det kostar faktiskt bara 6 kr". Det är mycket möjligt att kunden sa så, men jag tvivlar på att hon använde den "gnällspiksrösten" som kassörskan härmade. Det ingår väl ändå inte i utbildningen på gymnasiets Handelsprogram att man ska göra narr av kunderna, och dessutom inför andra kunder. Jag undrar om jag sa eller gjorde nåt som expediten gjorde sig rolig över när jag gått därifrån. Den butiken är definitivt inte med på listan över mina favoritbutiker.

Jag hade ändå tur med vädret

Det är nog det enda positiva jag kan komma på att säga om gårdagen. Solen lyste hela dagen och termometern visade 14 grader. När jag läste om vädret längre fram i veckan såg jag att det varnades för snö till helgen. Det var inritat tre snöflingor och det är nog det antal som kommer falla också. Förr i tiden hade vi fyra årstider i Skåne, men numera finns bara tre kvar, nämligen vår, sommar och höst. Där vintern skulle infinna sig är det bara regn, blåst, enstaka snöflingor, kallt och halka. Det är ingen årstid, det är en onödig tid.

Jag har nog aldrig åkt så mycket taxi i hela mitt liv som sen jag flyttade till Ängelholm. Jag försöker klart gå så mycket som möjligt, men ibland är inte ryggen på humör och då är taxi ett bra alternativ. Här kan jag dessutom åka Seniortaxi alla vardagar mellan 10.00 och 16.00 i hela Ängelholms kommun. Väldigt generöst!

Det är stor skillnad på chaufförerna. En del är väldigt hjälpsamma eftersom jag alltid har rollator med mig, men med en del får jag känslan av att de helst inte vill gå ur bilen utan bara hämta upp mig och köra iväg. Den typen av förare är tack och lov inte så ofta förekommande. Ibland blir jag upphämtad av en slags minibuss. Den är jättehög att kliva in i. När jag äntligen kommit upp och satt mig känner jag mig lika lycklig som jag tror att de gör som bestigit Mount Everest.

Förra veckan fick jag tagit bort stygnen efter operationen. Det blödde ganska rejält och sköterskan satte på ett strips under bandaget. Det skulle sitta kvar till jag kom till min nya fotvårdare. Det var dit jag skulle igår när jag beställde taxi. Återigen var det en minibuss som kom, och jag gjorde mig beredd  att börja klättra. Då tog chauffören fram en liten pall och satte vid dörren. Det blev som en liten trappa och det var hur enkelt som helst att gå in i bilen. Varför är inte detta rutin? Speciellt om det är äldre personer som ska åka. Jag är verkligen inte vig så det stör.

När fotvårdaren tittade på min tå igår tyckte hon inte det såg bra ut. Såret gapade och var lite infekterat. Hon trodde att stygnen tagits bort för tidigt. Det var bara för mig att ringa till VC och beställa en ny tid för undersökning. Jag ska dit i eftermiddag och just nu känns det inte alls kul. Historien med tån verkar bli lång som en följetong.

Irriterande

Jag har varit ganska förskonad från konstiga mobilsamtal en längre tid, men nu har det startat igen. Jag svarar aldrig om jag inte känner igen numret, utan då går jag först in på Eniro och kollar vem som söker mig. Är det någon jag inte vill prata med blockerar jag numret och sen är det problemet löst.

Även om jag har en skräppostmapp i min dator slinker det igenom en hel del oönskade mail. Visserligen är det enkelt att kasta dem i papperskorgen, men det är ändå lite irriterande. En som mailar mig väldigt ofta är Donald Trump eller någon i hans stab. I de senaste mailen har det stått att de ville ha mig som rådgivare, och det kan jag förstå. Det behövs folk med fungerande hjärnor bland alla pajaser. Jag undrar så hur han har fått tag på min adress. Jag fick aldrig några mail från Biden.

Häromdagen kom det ett mail från Elon club. "Nääää," suckade jag, "nu får det vara nog! Har jag en slags inbyggd idiotmagnet, som drar till sig alla tosingar?" Så illa var det tack och lov inte. Mailet kom från affärskedjan Elon och inte från Elon Musk.

Snart är jag ogiltig...

 ....som bilförare. Jag har inte varit bilförare på länge. Sista gången jag satt bakom ratten var nån gång i juli 2023. Då bodde jag i Åstorp och var i full gång med att packa ner mina prylar i flyttlådor. Dessförinnan hade jag kört i skytteltrafik mellan huset och återvinningscentralen. När allt sådant var överstökat var jag inte i så stort behov av en bil, så då övertog Rasmus den. Han ställde upp som chaufför de få gånger jag behövde skjuts.

Igår fick jag brev från Transportstyrelsen att det var dags att förnya körkortet. Jag har bara använt det som legitimation de senaste åren. Det går ut om några månader och jag har bestämt mig för att inte förnya det utan skaffa mig ett internationellt ID i stället. För min del räcker det bra. Jag ska beställa tid hos polisen och fixa det så snart som möjligt.

Det stod i brevet att om jag inte längre behövde mitt körkort kunde jag begära det ogiltigt. Då skulle jag beställa hem blanketten "Ogiltighet på egen begäran". Varför? Om jag inte förnyar mitt körkort blir mitt gamla automatiskt ogiltigt. Är det inte lite slöseri med arbetskraft att skicka in en sådan blankett som ska registreras? Jag kan inte tänka mig att jag får avslag på min begäran, så för mig låter detta väldigt löjligt.

Ingen Pavlova

Tack för alla peppande kommentarer, vykort, mail och sms. Det fick inte nervositeten att försvinna, men jag kände mig inte så ensam längre. I  torsdags var det dags för operation. Jag kom dit i god tid. Bedövningen var precis så otäck som jag föreställt mig. Läkaren fick göra om den för den verkade inte första gången. Sen kände jag klart ingenting när han skar. Själva operationen var snabbt överstökad, och jag fick ett stort bandage om tån. Som jag befarat så kunde jag inte ta på min vanliga sko. Vilken tur att jag varit förutseende och tagit med en raggsocka och en innesko med rem. Det kändes bra att komma hem och veta att nu skulle det bara bli bättre, enligt vad läkaren sa. När bedövningen så småningom släppte kändes det förstås inte så, men jag fick försöka tänka positivt ändå. 

Igår var jag på VC och fick nytt bandage, och efteråt kunde jag faktiskt ta på min vanliga sko. Nu har jag mycket att ta igen. Mina planer på att ströva kring i staden och fotografera alla mysiga platser har legat på is ganska länge, men nu ska det bli av. Bara tanken på att kunna gå obehindrat får mig på gott humör. Det är troligtvis ändå säkrast om jag tar det försiktigt i början, och någon tåspetsdans blir det inte tal om.

Jag gjorde en anmälan till IVO och häromdagen fick jag besked från dem att de kom inte att utreda händelsen mer. Det gjordes endast om det var fara för bestående men eller dödsfall. Så allvarligt var det ju inte i detta fallet, men allvarligt nog kan jag tycka. Jag har haft värk och inte kunnat gå normalt i tre månader, men det är bara att acceptera för beslutet går inte att överklaga. Nu återstår bara att ta kontakt med mitt försäkringsbolag för skadestånd. Jag hoppas att fotvårdarens försäkringsbolag får betala ut en del. Hon måste få sig en näsbränna. 

Det har blivit en hel del stillasittande senaste tiden. Eftersom jag har ett stort förråd av garn och tyg så bestämde jag mig för att försöka minska på det. Garnerna har jag samlat i färger och då upptäckte jag att vissa färger fanns det bara ett nystan av. Det räcker inte långt, men det räckte nästan till ett par raggsockor, och de var perfekta att ta med till VC när jag skulle ge mig iväg hem efter operationen. 

Det blev ett par snurrsockor utan häl. 

Jag fann även ett nystan av något tunt mjukt garn, och det räckte till en liten halsduk. 

I fredags fick jag en överraskning via posten som gjorde mig oerhört glad. Det var precis vad jag behövde efter allt elände med tån. BP hade tidigare visat på sin blogg orange tandborstar, som jag föll pladask för. Hon var så omtänksam att hon köpte en till mig och skickade hit. Egentligen är den är alldeles för tjusig för att gömmas på toaletten. Tusen tack, BP!

Tjänstledigt

 Jag bloggar bara deltid; tisdag, torsdag och söndag, så det är inte så ansträngande, men jag behöver ändå 

ta lite ledigt.

Jag har inte mått så bra senaste tiden. Jag vet inte om det är oron inför operationen eller det är nåt annat som inte stämmer. Förra veckan var jag hos läkaren, för min tå ser fortfarande bedrövlig ut, och jag har jätteont. Det är tre månader sen fotvårdaren lekte Jack Uppskäraren. Varje vecka har jag fått besöka VC så sköterskan har kunnat kontrollera och lägga om såret. Alla dagar däremellan har Ulrika bytt bandaget. Jag är alldeles för stel för att själv fixa det. Tack och lov har det inte blivit infekterat, men det har heller inte blivit bättre.

Läkaren konstaterade nu att det enda alternativ som fanns kvar var att operera. De ska ta bort halva nageln. Han försökte lugna mig med att operationen tar bara 20 minuter och det kom att bli bra efter det. Jag oroar mig inte så mycket för operationen. Det som får mig att bli helt hispig är tanken på bedövningen. Jag är livrädd för sprutor! Egentligen hade jag hoppats på att bli sövd, men det är lokalbedövning som gäller. Tån är öm och det går knappt att nudda den, så hur läkaren ska kunna sätta en spruta i tån utan att jag far i taket är för mig en gåta. 

Jag har fått en tid till torsdag morgon. Ulrika är väldigt omtänksam. Hon har tagit tjänstledigt från sitt jobb och följer med mig dit. Det känns tryggt att hon sitter och väntar på mig tills operationen är över. Jag misstänker att jag kan inte ha någon sko på foten direkt, så jag tänker ta med en raggsocka och sen får jag hoppa på ett ben. 

Att vara en passionerad pensionär

 

 Bilden av hur det är att vara pensionär har ändrats mycket. När jag var barn tyckte jag att pensionärer var jättegamla, och det var inte ofta man hörde talas om att äldre människor planerade resor och annat kul, vilket idag är vardagsmat. Det vanligaste var att de framställdes som personer som satt i parken och matade duvor. Så totalt fel! Både då och nu. Fantasin och lusten att roa sig tar inte slut för att man uppnår pensionärsåldern. Då börjar en ny tid som på många sätt är mer hektisk än tidigare.

Nu har man tid att göra allt sådant som jobbet tidigare inkräktade på. Det är bara att välja och vraka. Jag har stortrivts som pensionär från första dagen. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin undrat över vad jag skulle sysselsätta mig med under dagen. Snarare har det varit så att jag tänkt:" Hur i all världen ska jag hinna med allt jag vill?" Jag har alltid haft många saker jag tyckt om att göra, så det har inte bara varit en endaste hobby. Sömnad och handarbete är givetvis nr. 1, men jag testar gärna sådant som jag inte gjort tidigare, bara för att se ifall jag fixar det.

Jag har ända sedan jag var ung älskat att skriva listor på vad jag ska göra under dagen. I regel stämmer det inte in med vad jag sen gör, så jag förstår egentligen inte varför jag fortsätter. Det är mycket sällan jag kan stryka allt på dagens lista. Det gör inte så mycket för det är jag som är chef i firman och jag är mycket förstående. 

Jag läste en dikt, som jag tycker stämmer in på hur livet kan vara. Den är skriven av Siv Andersson. Hon är från Örebro och har skrivit scentexter till bl.a. Ulla Skoogs ståuppföreställningar och sångtexter till Meta Roos. 

När tiden inte räcker till

Av Siv Andersson

Det händer alltför ofta att tiden går för fort

och nog känns det som om andra får mycket mera gjort.

Man försöker fånga dagen men den liksom flyr ifrån en,

man skriver långa listor som snart når upp till månen.....

Och plötsligt kan man se det i ett större perspektiv

- det är ju bara jag som bestämmer i mitt liv.

Så även om det känns som om ingen tid blir över

så gör jag här och nu just det jag bäst behöver.

Här är ditt kylskåp

Jag brukar titta på programmet med Tareq och blir lika imponerad varje gång hur han kan laga sådana fantasifulla rätter av ibland nästan inga ingredienser alls. Visserligen är han en mästerkock, men ändå. En annan kock som jag också gillar är Jamie Oliver. Han visar lättlagade rätter där man inte behöver tillbringa timmar framför spisen och inte ha någon kockutbildning. Min mor var jätteduktig på att laga god mat och det är min dotter Ulrika också. Den egenskapen har tagit ett stort hopp över mig. Fast ibland förvånar jag mig själv med att laga till något som är riktigt gott. Matlagning har aldrig varit min förtjusning. Jag tycker det är så urbota tråkigt. Att lägga upp maten snyggt och duka bordet är desto trevligare.

Jag måste erkänna att jag slarvar en del med mathållningen nu när jag är ensam. Därför tycker jag att jag har funnit den perfekta lösningen. På tisdagar kommer Ulrika och hennes familj hit till mig och äter middag efter att de slutat sina jobb. Jag har t.o.m. börjat tycka det är kul att stå vid spisen, och en dag i veckan är helt ok. På lördag och söndag kväll "knallar" jag över gatan till Ulrika och blir bjuden på middag där. Det känns nästan som att ha vunnit på lotteri.

Minnenas television

TV-utbudet idag är enormt. Jag har ingen aning om hur många kanaler det finns att tillgå. Själv nöjer jag mig med det programutbud som ingår i min hyra. För mig räcker det mer än väl. Det sänds program dygnet runt, så vaknar jag på natten och inte kan somna om händer det att jag går upp och kollar om det är något vettigt program på TV. Ibland är det faktiskt det och då blir det mindre trist att vara sömnlös i Ängelholm.

                                

När man tänker på hur det ser ut idag känns det overkligt att det 1960 genomfördes att vi skulle ha en TV-fri dag i veckan. Onsdagen valdes ut till att bli den speciella dagen. På den tiden fanns endast en kanal och sändningarna startade med barnprogram kl. 17.30 och under vardagkvällarna slutade sista programmet kl. 22.00. Jag vet inte hur länge man kunde se TV på helgen. Detta låter som överförmynderi. Det är inget som skulle gått att genomföra idag, och jag ser inte heller nyttan med det hela. Efter 1 1/2 år upphörde förbudet.

                                     

Nu pratas mycket om att vi måste minska skärmtiden och det är mer befogat idag. Det gäller både barn och vuxna. Jag erkänner att jag kan sitta lite onödigt länge framför datorn ibland. Mobilen är nog ändå den största tidstjuven. I stort sett allt fixas med hjälp av mobilen: bankärenden, mail, sms, spel och informationssök. Ibland används den t.o.m. att ringa med.

Jag skulle inte vilja var utan varken TV, dator eller mobil. Vi får inte vara bakåtsträvare, men givetvis måste allt användas med måtta.