Dallasnytt

 

Förra helgen när Peter ringde på datorn så funkade det inte.....det=jag. Datorn var det inget fel på men jag fick inte rätt på alla inställningar så jag blev så irriterad. Till sist bestämde vi oss för att vi skulle pratas vid en annan dag. Det är så kul att vi kan se varandra och jag får en liten hum om hur stora barnbarnen hinner bli innan vi träffas. Nu kändes det lite snopet. Daniel hade däremot en bra idé. Han tyckte de kunde åka hit och prata i stället för att göra det över datorn. Smart kille! Ja, tänk om det hade varit så enkelt. Jag får i varje fall information om allt som händer i Dallas och vad barnen sysslar med. När Rasmus var i Daniels ålder träffade jag honom nästan dagligen och var helt klar över alla konstiga figurer han gillade. Så är det inte nu, men Daniel berättar ändå om olika figurer och undrar om jag vet vilka de är. Han är tålmodig och tänker kanske att en vacker dag så ramlar poletten ner hos farmor.

I helgen fick jag en bild på vad Hanna sysslat med. Hon har börjat packa inför Sverigeresan...när den nu kan bli av. Det är längesen jag flög, men jag har bestämt för mig att det var ett kolli per person som gällde och ett handbagage. När jag ser alla småkassar och ryggsäckar verkar det som om det är tänkt som handbagage för en bläckfisk, men Hanna är väldigt charmig så hon kan säkert kollra bort personalen.

Tid spelar roll

 

På morgonen är det jättestor skillnad mellan 6.00 och 6.05.

Om jag vaknar innan klockan har larmat på morgonen ställer jag alltid om den, och inbillar mig att jag kommer att bli så mycket piggare om jag får sova 5 minuter längre än jag planerade kvällen innan.

På savannen

När jag var barn och tonåring var jag mager som en speta, men de problemen dras jag inte med nu längre. Jag vet väl inte om jag tycker det är bra eller inte. Det var jättelätt att gå in i en klädbutik och prova vilket plagg som helst och det passade. Idag är det rena detektivarbetet att hitta något som sitter snyggt både upptill och nertill. Då är det klart en fördel att själv kunna sy, men det är inte alltid att den lusten infinner sig. När jag nu inte har varken Milou eller Santos som promenadkompisar så blir det inte av lika regelbundet att gå ut. Väldigt dumt egentligen eftersom jag har skogen alldeles runt hörnet. Den enda motion jag får är genom trädgårdsarbete men det kan vara väl så jobbigt ibland. 

Katarina började för något år sedan att träna på gym för hon hade stora problem med en krånglande rygg. Hennes tränare föreslog att hon skulle börja lyfta "skrot" och det var något hon fastnade för. Hon har aldrig ont i ryggen längre och tycker hon mår allmänt bra av träningen. Det var inte för att banta som hon började träna, men som grädde på moset försvann några kilon, men det mesta av hennes vikt omvandlades till muskler. Hon ser mycket smal ut nu och häromdagen fick jag ett foto där hon har en blus på sig som jag tyckte jag kände igen. Jag sydde den till henne när hon gick på högstadiet och den passade perfekt. Jag tänker på den klänning jag sydde till mig när jag var tonåring. Den passar definitivt inte mig idag.

Ulrika har hängt den på sin provdocka och även om det är minsta modellen så går det inte att dra upp blixtlåset. Jag var t.o.m. smalare än en provdocka.

Katarina är väldigt stark och kan lyfta 85 kg. Hennes mål är att klara 100 kg innan jul. Hon sa att när hon kom hit i sommar kunde hon nog lyfta både Göran och mig. Göran är säkerligen inga problem, men när det gäller mig går hon bet. Visserligen hoppas jag att hon kan lyfta mig för det måste betyda att jag inte är en elefant. Då fick jag världens finast komplimang. Katarina tycker inte jag är en elefant....bara en överviktig gasell.

 

En fråga för skyddsombudet?

Jag tillhör det fåtal som inte tittar på fotbolls-EM, men i och med att Göran följer det slaviskt så kan jag inte undgå att se en del. Något som jag lagt märke till är sittplatserna för programledarna. De sitter uppflugna på höga barstolar. Visserligen finns det ryggstöd, men så opraktiskt att sitta så högt och inte kunna sätta fötterna på golvet. Nu vet jag inte om de hoppar ner och går och sätter sig i några sköna fåtöljer där de kan följa matchen efter att de diskuterat klart. Det hoppas jag verkligen...för deras egen skull...och framför allt för deras ryggars skull.

Vilken skillnad det är mot när skidtävlingar kommenteras. Då sitter alltid experterna i soffor eller mjuka fåtöljer. Andre Pops har varit inblandad i båda sporterna. Det skulle vara kul och veta vad han anser om sittbekvämligheten i de olika programmen. Som ni förstår är jag inte så värst intresserad av varken fotboll eller skidor eftersom jag mest intresserar mig för hur kommentatorerna klarar av att sitta så länge. Det talas ju så mycket om ergonomiska sittplatser på jobbet. Jag undrar vad en sjukgymnast hade haft för åsikter i detta fallet.

Vem, vad och när?

 

Om jag har koll på läget? Typ nånstans mellan noll och ingen aning.

Ibland slår förvirringen till utan förvarning.

I rosenrött jag drömmer

Nu är jag snart nere på de rosafärgade datumlapparna i muckarkalendern. Den har bestått av lappar i 3 olika färger. Det började solgult och glatt precis som det ska vara när man har något roligt framför sig. I fortsättningen blir det lappar i en drömrosa ton och sista tredjedelen består av ljusblå lappar. Då förväntas jag befinna mig högt uppe i det blå och jag hoppas bara att det inte smyger sig in några mörkblå lappar där. I morgon plockar jag fram den första rosa datumlappen och kan konstatera att det är 44 dagar kvar tills Zoé dyker upp hos oss. Tiden segar sig fram, känns det som.

Det är inte så att jag inte har något att göra, men lusten vill inte riktigt infinna sig. Jag försöker variera mellan att plocka i ordning inne i huset och fixa lite i trädgården. Vissa dagar har vi haft så hett här så jag har fått hålla mig nere i källaren. Där är det alltid svalt och skönt. Bästa tiden ute i trädgården är tidiga morgnar och sena kvällar. Men då är det skönare att sitta och njuta än att jobba. 

Att bära eller inte bära

 De sista dagarna har vi kunnat läsa att smittspridningen i Skåne sjunkit rejält och det är glädjande. Trots det är det inte särskilt smart att börja leva som förut redan nu. Vi bör nog fortfarande vara lite försiktiga. Det är kanske det som är problemet att  de flesta människor har så dåligt tålamod och tänker att nu är det fritt fram igen. Jag har inte mött många när jag varit ute i någon butik som använt munskydd. Visserligen har det inte varit lag på det, men eftersom det varit så i många andra länder tror jag nog att det är något som är bra. Det är klart inget 100%-igt skydd mot smitta, men det kanske får bäraren och den som träffar på personen att tänka till lite extra och vara mer försiktig. Jag har råkat ut för en del som står och flåsar mig i nacken och något munskydd används inte. När man då ber dem att inte stå så nära blir de nästan förnärmade. I min närbutik står en skylt vid ingången som tackar kunderna för att de bär munskydd. När man sen kommer in i butiken är det ingen bland personalen som har munskydd. Det blir lite motsägelsefullt.

Både i USA och Luxemburg har det varit lag på att använda munskydd och jag vet att det varit ganska höga böter där för de som slarvat. Här hemma ser man mest de där tråkiga ljusblå skydden, men om någon hade börjat sälja lite färgglada modeller hade det kanske varit lättare att få folk med på noterna. Katarina skickade upp två olika munskydd till mig som var riktigt snygga. Zoé har också en hel del att välja mellan och bland barn är det där väldigt vanligt med ett slags tygrör som går att dra upp över näsa och mun.

Luxemburgs premiärminister Xavier Bettel föregår med gott exempel och använder ett munskydd med texten MOIEN! vilket är en vanlig hälsningsfras i Luxemburg. Tänk om vi fått se Stefan Löfven bära ett munskydd med texten HEJ!

Värt ett Nobelpris?

 

Kalorier ska ätas, inte räknas.

Jag har löst världens svåraste matteproblem.

Naturlig konst

                                             

Jag gillar att gå på konstutställningar och utställningar över huvud taget. Man behöver få lite inspiration från andra ibland. Vissa dagar är det helt nerstängt på hjärnkontoret, men det räcker med att man ser något nytt som fångar ens intresse. Då dras persiennerna upp igen. Jag har läst om en del konstutställningar på nära håll och de ska jag försöka få tillfälle att besöka. Under tiden får jag gå ut i naturen och se mig om. Där upptäcker jag otroligt många "konstverk".

                             

På väldigt nära håll, nämligen ute i vår trädgård, hittade jag den här omslingrande gruppen för en del år sedan. Jag vet inte om det är konst, men det är i varje fall konstigt. Sen en del år tillbaka ligger köksträdgården i träda och kommer att få göra så i fortsättningen också. Det enda jag sätter numera är potatis, för de sköter sig i stort sett själva och det är så gott med nyuppgrävd potatis. 

                             Den här megastora "fågeln" flög förbi mitt köksfönster en morgon. 

I ett stengärde ligger denna sten och hälsar hjärtligt välkommen in i skogen. Nästan som på ett riktigt galleri, där det alltid är lite välkomnade information vid entrén. Skogen är ett stort galleri där konstverken skiftar ofta.

Här var det snudd på att jag fick ett foto på en konstnär men han ville inte var med på bild, så han tog ett jätteskutt. 

Sov du lilla vide

När vi flyttade in i vårt hus för snart 50 år sedan valde vi att ha ett av de större rummen som sovrum, eftersom det även skulle ge plats åt en barnsäng. Sen har det under årens lopp blivit en hel del omflyttningar till min stora glädje. Man kan nästan säga att det är en hobby för mig. Det behöver inte vara så att alla möbler bytar plats, men det går att variera väldigt mycket i en möblering. I takt med att barnen växte och ville ha egna rum så har vi haft vårt sovrum i stort sett i alla rum på ovanvåningen. Till sist hamnade vi i det minsta rummet. Jag tyckte inte det gjorde så mycket eftersom vi bara var där när vi sov. Det var viktigare att barnen hade lite svängrum så de kunde ta hem kompisar.

Efter att alla barnen flyttat hemifrån inredde vi huset efter våra egna önskningar och behov. Vi behöll ändå det lilla sovrummet, men Göran och jag kunde ha var sitt datarum. Mitt rum användes också ibland som gästrum. Vi har varit ganska nöjda med att ha det så tills för något år sedan när det var så infernaliskt hett. Vårt sovrum vette åt söder och eftersom det var så litet så blev det som i en bakugn. Det gjorde ingen nytta att vi hade två fläktar + takfläkt igång hela tiden. Vi diskuterade fram och tillbaka men varken Göran eller jag ville ge avkall på att ha ett eget rum. Det kändes väldigt lyxigt. Dessutom är det ganska tungt att dra runt på stora sängar. 

Det har ändå legat och gnagt i bakhuvudet på mig att det hade varit bra med ett större sovrum. Nu är inte Göran den som hoppar högt och ropar hurra så fort jag nämner ommöblering, men jag tänkte att när han nu inte är hemma så passar jag på....när katten är borta osv. Jag tog hjälp av Bo och Rasmus och de slet med två enkelsängar och en dubbelsäng. Göran och jag har var sin höj-och sänkbar enkelsäng och motorn till dem väger en del. Det var ändå ingen konst för två starka grabbar och de bar in dem i mitt datarum. 

Jag fick kassera mitt gamla databord och köpa ett mindre som fick plats bredvid min säng.

Dubbelsängen, för gäster, bars in i vårt gamla sovrum och där passade den perfekt. 

Jag älskar änglar och det passade så bra med änglatavlorna och alla foton på Milou och Santos...mina två änglahundar.

Göran  blev väldigt nöjd med ommöbleringen och jag tycker faktiskt att jag sover betydligt bättre nu för det är mycket luftigare i rummet. Det vetter åt norr, så även om det mot förmodan skulle bli en het sommar ska vi inte behöva ligga och flämta som fiskar på torra land.

Dröm eller verklighet

 

När jag vaknade i morse var jag vacker som en filmstjärna, huset var nystädat och trädgården ogräsfri. 

Illusionen varade bara tills jag tagit på mig glasögonen.

Sofias änglar med filialer

Jag tittar ofta på TV-programmet Sofias änglar för det är så kul att se hur bra det går att ordna för de som har eller har haft det jobbigt. I dylika situationer är minsta tänkbara hjälp ovärderlig. Bara det att någon annan människa bryr sig gör att det känns lättare. Jag har träffat Sofias änglar eller Ulrikas änglar kanske de borde heta i stället. Ulrika är ungefär som Sofia den som styr upp det hela och Bo och Rasmus är snickarna och allt-i-allo-killarna som fixar det mesta.

Jag har haft stor hjälp av alla tre den här tiden Göran legat på lasarettet. Det mesta vill jag försöka göra själv, men när det kommer till tyngre saker så kallar jag in gänget. Vi bor bara 15 min från varandra med bil och det är en stor fördel. Det behövs aldrig så lång planering i förväg utan jag kan få en idé om nåt jag behöver ha hjälp med och en liten stund senare är arbetsstyrkan på plats. 

Änglarna har filialer i både Luxemburg och Dallas. Givetvis har det inte varit lika enkelt nu under pandemin. I vanliga fall är det alltid något som de tar tag i när de är hemma på besök. Nu har i stället både Katarina och Peter gjort som så många andra, nämligen jobbat hemifrån. De är betydligt skickligare än vad jag är när det gäller att leta information och beställa varor och tjänster på nätet. Så härligt det är att bara lämna in en önskelista och sen uppfylls alla önskningar ungefär som när tomten kommer med julklappar.

Datorn har varit igång dygnet runt. Vi har en grupp på Hangouts där vi alla fyra varit uppkopplade och det har varit väldigt bekvämt. Det räckte att jag skrev ett meddelande så kunde alla läsa det i stället för att jag skulle skicka iväg tre likadana meddelanden. Så fort någon av oss skrivit något har det plingat till i dator och mobil och alla har fått samma information samtidigt. Perfekt! 

Jag har alltid tyckt att datorn är en helt nödvändig pryl att ha och nu under pandemin har det verkligen visat sig att så är fallet. Det mesta går att fixa via datorn så man slipper ge sig iväg ut i folksamlingar. Visst längtar jag efter att själv kunna åka iväg på en mässa eller gå på teater, men den tiden kommer säkert också.

Dags för nedräkning

Jag fick ett stort brev i postlådan häromdagen. Det var från Zoé. Hon hade gjort en muckarkalender till mig för att jag skulle kunna hålla koll på hur många dagar det var kvar tills vi träffades. Hon hade gjort en likadan till sig själv, och nu börjar vi varje dag med att plocka en datumlapp ur fickan på kalendern och se hur många dagar det är kvar som vi måste längta efter varandra. Min kalender har jag satt upp på väggen bredvid min säng. Jag får lite små meddelanden från henne titt som tätt, både skrivna och sådana där hon spelat in en liten snutt så jag hör hennes röst. Hon har berättat för mig allt vi ska göra när hon kommer hit...bara hon och jag...ingen annan får vara med. Jag känner mig verkligen utvald.

Det är riktigt kul med muckarkalendrar. Jag fick faktiskt en av Katarina för ganska många år sedan. Då var det bestämt att jag skulle åka ner och hälsa på dem i Luxemburg och hon hade gjort en kalender där jag drog av en liten remsa varje dag. Den påminde om de som man förr såg på butikernas anslagstavlor när det var något man ville sälja. Då drog man av en remsa med ett telefonnummer. Här var det inga telefonnummer utan datum. Storhertigens son skulle gifta sig och jag och en del andra kungligheter skulle närvara, men naturligtvis var huvudsyftet att träffa Zoé.

Jag fick även en muckarkalender av mina arbetskamrater på Fritids innan jag gick i pension. Jag tjatade varje dag hela sista året om hur många arbetsdagar jag hade kvar. Det var ett väldigt kul gäng jag jobbade tillsammans med och alla hade en sån härlig humor. 28 arbetsdagar innan skolavslutningen fick jag kalendern. Där hade de för varje dag skrivit först och främst hur många dagar jag hade kvar att jobba men även lite annat matnyttigt som t.ex. telefonnumret till Fritids. En dag fick jag uppmaningen att inte åka och handla när de hade lunchrast så de slapp att stå i kö för att det var pensionärer i butiken. 

På ett av våra veckomöten fick jag en liten flaska champagne och påminnelser i kalendern om när jag skulle lägga den på kylning. De hade även köpt en liten ask med chokladhjärtpraliner som de dekorerat med siffror i glasyr. Första pralinen skulle jag ta när det var 20 dagar kvar och sen en varje dag fram tills avslutningen. Det var betydligt mer uppiggande än all världens vitamintabletter man tar på morgonen. 

Idag plockar alltså Zoé och jag en lapp ur kalenderfickan och ser att det är  61 dagar kvar tills vi ses.