Fritt fram

Så ropade vi alltid när vi som barn lekte kurragömma och inte orkade leta efter de sista kamraterna som gömt sig. Fritt fram är det nu ute i samhället. Det har väl varit ganska fritt tidigare också, men det blir mer påtagligt när även äldreboenden börjar ge sig iväg på utflykter. Alla mår bra av att komma hemifrån ibland och se något nytt, och dessutom träffa lite andra människor än de man brukar se dagligen. Smittspridningen är för tillfället väldigt låg i Skåne och det är jag tacksam över. Men det går aldrig att känna sig helt säker. Helt plötsligt kanske kurvan pekar uppåt igen. Mycket kommer det givetvis att bero på hur vi hanterar den här nya friheten. 

Tidningarna fylls med fler och fler annonser om evenemang som startat. Det är konserter, teaterföreställningar, utställningar och loppisar. Visst känns det lockande att få ge sig iväg på något sådant, men jag är nog ändå lite skeptisk. 2-metersavståndet är inte aktuellt längre, men det får inte kortas in för mycket. Jag har aldrig gillat att trängas,  och det värsta jag vet är när någon står och flåsar mig i nacken. De sista två teaterföreställningarna i Köpenhamn som Ulrika och jag beställt biljetter till blev inte av. Danmark har redan öppnat upp mer och mer, men vi känner oss inte särskilt sugna på att åka iväg ändå. Det var en tradition vi hade i mer än 10 år, men inget behöver klart vara för evigt.

Att ge sig ut på egna strövtåg är ganska riskfritt, och jag har ju naturen in på knutarna så för min del kan jag inte klaga. Fast nog längtar jag efter lite normalt liv då man bara kom på en idé om något man ville åka och titta på, satte sig i bilen och åkte dit utan att fundera över om det var knökfullt med andra människor där eller inte. Riktigt som tidigare tror jag inte det kommer att bli...åtminstone inte på länge än. 

Det bästa är ändå att flygningarna från Luxemburg har kommit igång. I morgon kväll kommer Katarina till Åstorps järnvägsstation och jag tar limousinen och åker ner och hämtar henne. 

Skövling

 

Kanske någon av er minns att jag i höstas skrev om när jag skulle frisera två höga cypresser och sågade mig i fingret. Det blev ett besök hos doktor "Mayday" som sydde ihop såret utan bedövning. (Läkaren hette  egentligen något annat, men fick det namnet av den övriga personalen efter alla sina felaktiga behandlingar. Hon blev tack och lov avskedad.) Varje gång jag tittar på de här cypresserna känner jag obehag. Men det är slut på det nu, för de ska bort. Inte bara för att de delvis var skuld till mitt söndersågade finger utan lika mycket för att de är så höga så även om jag klättrar upp på den högsta stegen vi har når jag inte upp till toppen. Visserligen kan jag be Rasmus om hjälp, men jag vill helst fixa det mesta själv. Idag fick häcksaxen vila. I stället gjorde tigersågen mig sällskap. Jag kom osökt att tänka på Motorsågsmassakern, en film jag aldrig sett, men bara titeln ger mig kalla kårar. Tigersågen är ett utmärkt redskap. Man behöver inte alls vara särskilt stark för att kunna såga ner rejäla grenar. Det är nästan som att skära i smör. 

Den ena cypressen är nu snart ett minne blott. Så pass mycket är borta på den så jag ska kunna fläta in chizzandran i blomsterbågen. Det har inte varit plats för det tidigare. Det kommer säkert att bli betydligt ljusare och luftigare där nu. Trädgårdsfirman ska få ta hand om roten till cypressen och även få den äran att såga ner kompisen, som står vid andra änden av rabatten. Ytterligare tre höga buskar har fått respass. I fortsättningen ska det inte finnas några växter i vår trädgård som är högre än att jag kan stå stadigt på marken och fixa till dem. 

Det blev en rejäl hög med vissna grenar kvar på gräsmattan. Jag kollade kom-ihåg-listan och där stod det klart och tydligt som en punkt: "bortforsling av grenar", så jag lät dem ligga kvar. 

Omtänksamhet

 

Jag har gjort en lång kom-ihåg-lista. Vet bara inte vem som ska göra allt.

Jo, förresten. Det vet jag. KATARINA!!!! Hon kommer hit på fredag kväll och stannar över helgen. I somras sa hon, att jag kunde anteckna allt jag behövde ha hjälp med och naturligtvis vill jag inte göra henne besviken.

Fantasifullt eller fantasifult

Jag har besökt Sofiero slott ett antal gånger. Det är ett mycket populärt turistmål strax utanför Helsingborg. Kung Gustav VI Adolf och han hustru Margaretha fick slottet i bröllopsgåva och det var kronprinsessan som anlade den berömda rhodedendronträdgården. När de blommar i maj är det som att stiga in i en sagovärld. Det finns inte bara rhododendron där utan massor av andra växter och trädgården är indelad i nästan som små rum. Det finns olika promenadstigar man kan gå och då få information om vad som finns där och hur det planerades. 

Informationsbroschyren fanns bara på engelska, men eftersom svenska språket till stor del består av engelska ord och uttryck så är det nog ganska klokt tänkt....antar jag.

Det brukar även finnas minst en utställning inne på slottet varje år. i år handlade den om mode. Inte vad vi kanske i vardagslag tänker på som mode utan mer på hur det kan bli längre fram. Miljötänk och hållbarhet var ledorden. Designelever hade fått göra plagg och det var mycket återanvänt som visades. Jag vill väl inte påstå att det var vackert, men det fick mig att dra på smilbandet många gånger och jag beundrar verkligen deras fantasi. En del tips och idéer fick jag ändå med mig hem.

Det fanns två tjusiga klänningar där som kronprinsessan Mary av Danmark lånat ut. Den blommiga föll mig inte alls i smaken, men jag gillar den gröna, som hon bar på förlovningsfesten.

Bland det återanvända fanns bl.a. denna jeansklänning. Det syns tydligt att den är sydd av slitna jeans . För att göra det så bekvämt som möjligt för sig vid sömnaden, så skippades ärmarna. I stället kunde man sticka in dem i ett annat par jeans och låta midjelinningen gå runt nacken så det ser ut som en slags bolero. Snyggt? Nej, knappast!

Allt ska användas och det blev tydligen några stuvbitar över så det precis räckte till ett par skor.

Den här modellen är knappast lämplig på en middagsbjudning. Var sticker man ut händerna så man får tag på besticken?

Aha! Det fanns ett hål någonstans. Men man måste tydligen vara vänsterhänt. Modellen i förgrunden är en riktig Kajsa Warg modell....man tager vad man haver.

Har man tröttnat på sina gamla gardiner är det bara till att plocka ner dem med ringar och allt och använda som kjol.

Det hela hålls på plats med ett överblivet veckband. Mycket praktiskt att inte klippa i det hela ifall man ångrar sig och vill hänga upp gardinerna igen. 

Det fanns ännu en "riktig" klänning på utställningen; nämligen denna som Alice Bah Kunke använt på en Nobelfest. Den är sydd av ett gammalt sidenlakan och ett antal av hennes egna gamla sidenblusar. Inget som jag valt ifall jag blivit bjuden på Nobelfest, men smaken är så olika. 

Många av skyltdockorna hade en mask framför ansiktet gjord av eterneller. Jag vet inte om det skulle symbolisera evighet när det gällde modet. Maskerna var väldigt tjusiga och hade passat som dekoration på en vägg.

Nästa Sofierobesök kommer nog att bli i maj nästa år. Då är garanterat allt jag kommer att få se otroligt vackert.

TUT, TUT!

Rasmus har alltid varit intresserad av bilar.

Han provkörde alla slags modeller.

Det var meningen att han skulle överta morfars gamla Volvo, men tyvärr så blev det så mycket att göra vid på den till sist, så vi sålde den.

Rasmus ville ändå ha en Volvo och till slut fick han tag på "önskebilen" som han köpte efter jul i fjor. Den har han använt när han övningskört och idag var det dags för uppkörning. Jag har väntat neröst på sms från honom. Jag visste att uppkörningen började halv 9 och strax före halv 10 kom sms:et: " Jag klarade testet!" Det trevligaste sms jag nånsin fått. Körkortet skickas hem till honom om en vecka och sen ska jag utnyttja Kvidinge Taxi flitigt.

Motionstips

Min favoritövning på gymmet är horisontella huvudvridningar. Jag går in, vrider huvudet från höger til vänster några gånger och tänker:"Aldrig i livet!" och sen går jag ut.

                                                           Det är lagom ansträngande.

Jag längtar

 

Jag vet att det finns en uppsjö av appar att ladda ner till sin mobil, men jag har bara det absolut nödvändigaste. Mina barn och barnbarn däremot är mer inne på den linjen. Ibland måste jag erkänna att det skulle var kul att ha någon av alla dessa appar, men det brukat stanna vid tanken. När jag sms:ade med Katarina i tisdags fick jag ovanstående bild. Den var från en app där hon skrev in en viss dag och ett visst klockslag så räknade den ut hur många veckor, dagar, timmar och minuter det var kvar till den givna tidpunkten. Just den här bilden gillar jag skarpt. Den visar hur lång tid det är kvar tills hon kommer hit över en helg. Katarina flyger ensam den här gången och åker direkt från jobbet till flygplatsen. Hon jobbar på Lux Air:s kontor så det är inte någon längre sträcka. 

Så skönt att flygturerna nu går nästan som normalt igen. Katarina åker till Kastrup och tar tåget därifrån till Ängelholm, som ligger bara två mil från Åstorp. Där hämtar jag henne på kvällen. Om Rasmus hunnit få sitt körkort är det troligtvis han som agerar taxichaufför. Katarina är hans gudmor och favoritmoster. 

Hon brukar åka upp ensam en gång varje höst, men det har helt naturligt blivit ett litet uppehåll nu. Vi har planerat in att jobba i trädgården. Jag behöver hjälp med en del tyngre arbeten där. Katarina är stark som en oxe och har en enorm energi, så jag räknar kallt med att hon fixar hela trädgården medan jag sitter och fikar. Givetvis blir det mycket pratande också och inte bara jobb, men hon säger själv att det känns bra att kunna hjälpa oss och det är alltid roligt att höra. Varken Katarina eller Peter har ju den möjligheten att komma hit när det blir att vi behöver akut hjälp. Då blir det Kvidingegänget som kommer farande. Trots att vi förenklat mycket både ute och inne så är det ändå ganska jobbigt att hålla hus och trädgård i hyfsat skick. Det är vid sådana tillfällen man får svart på vitt att man är inte 25 år längre. Det är bara som man inbillar sig.

Världens bästa Rasmus

 

Igår fyllde den här glade lille killen 18 år. 

Rasmus är mitt första barnbarn och vi har alltid bott nära varandra. Givetvis har det blivit så att jag träffat och passat honom mer än de övriga barnbarnen. Vi har haft otroligt kul tillsammans både när han var mindre och under hela hans uppväxt. Vi har samma sjuka humor och eftersom Rasmus snabbt kom på att jag hade väldigt lätt för att skratta, så testade han alla tokiga historier på mig. Många gånger var det bara han och jag som tyckte det var kul. När han var yngre gillade han att pyssla och vi gick ofta ut i skogen och letade pysselmaterial. Med fantasins hjälp kunde vi tillverka i stort sett vad som helst.

Efter hand som han blev äldre ändrades hans intressen, men jag fick ändå hänga med på allt. Tack vare Rasmus har jag fått lära mig spela fotboll...eller spela och spela....jag fick vara målvakt så han kunde träna på att göra mål.

Jag har varit med honom och fiskat..... men där var jag bara åskådare. Rasmus tyckte det var säkrare för både mig och fiskarna.

Det sägs att varje ålder har sin tjusning och det håller jag helt med om. Vi har haft så otroligt mysigt tillsammans under alla år, men det har varit på olika vis. Humorn blev mer och mer framträdande för varje år. Jag minns för något år sedan när jag hämtat honom från skolan och vi satt och fikade på eftermiddagen. Han tittade spjuveraktigt på mig och sa:" Jag måste vara populär bland fågelskådare, för jag har sett en mycket ovanlig art." Jag antar att jag såg ut som ett stort frågetecken. Då pekade han på mig och sa skrattande:"Pensionärsfinken." -"Jaha,"sa jag," och var häckar den då?" Svaret kom blixtsnabbt:"Framför datorn".

Nu går han sista året på gymnasiet där han håller på att utbilda sig till plåtslagare, och denna terminen är han ute på praktik hela veckan. Han stortrivs, men känner av att det är jobbigare än att sitta på skolbänken. Rasmus hade sitt födelsedagskalas i lördags och bjöd på Tacos och till efterrätt blev det kladdkaka med vispgrädde. Igår var det dags för honom att skriva teoriprovet inför uppkörningen. Det var en nervös väntan innan jag fick ett sms där det stod:"Jag klarade testet." Så glad jag blev.

Jag ljuger inte

 Idag ska jag dricka kaffe och låtsas att jag vet vad jag håller på med.

Om någon frågar vad jag gör idag kan jag sanningsenligt svara att just nu dricker jag kaffe. 

Lyxtid

 

Idag har jag en tid hos min frissa redan kl. 8 på morgonen, men det är inga problem att stiga upp tidigt när det gäller sådana saker. Mitt hår är så långt nu och luggen räcker nedanför näsan, så jag måste hela tiden stryka håret åt sidan. Jag trivs bra i lite längre hår och vill inte att hon klipper av för mycket. Det är inte bara klippning jag har beställt utan även färgning. När jag var yngre fixade jag det själv, men jag har blivit bekvämare med åren. Jag vill skämma bort mig själv, för det mår jag bra av. 

Jag tycker egentligen att man alltid ska vara snäll mot sig själv. Det är inte liktydigt med att vara egoistisk. Faktum är att om man är nöjd med sig själv blir man automatiskt på gott humör och generösare mot andra. Jag har ätit en tidig frukost men frissan bjuder alltid på en kopp cappuccino när jag sitter där med färg inkletat i håret. När jag fått koppen och hon satt skyddet på min glasögonskalmar så de inte också blir färgade....fast det hade klart matchat hårfärgen perfekt.......letar jag upp en skvallertidning och sitter och njuter. Så lyxigt det känns! Inga krav som pockar på. Jag kan bara sitta och slöa och det är jag som är huvudpersonen just då. 

BP har tipsat om ett serum för ögonfransar som lär vara väldigt bra. Igår fick jag hem mitt paket och nu väntar jag med spänning på att snart kunna vifta med mina långa ögonfransar. När jag tittar på Mimmi så undrar jag om BP tipsat henne också om Xflash för det var väldigt så långa ögonfransar hon har.

Högtflygande planer

 

Att ha högtflygande planer är för det mesta positivt, tycker jag. Jag är nog ändå lite mer jordnära nu emot när jag var yngre. Då tycktes allt möjligt, men det är väl så det är när man är ung. Med åren hinner man prova på många saker och inser att man har sina begränsningar....även om det kostar på att erkänna det. För den sakens skull ska man definitivt inte sluta upp med att försöka. Kanske går det inte precis så som det var tänkt från början, men då är det bara att tänka om. Det finns alltid mer än en lösning på ett problem. Jag har kommit fram till att ibland så är det jag som är problemet. Det gäller speciellt när jag använder vissa verktyg. Göran bara skakar på huvudet för han kan inte förstå att det går att bära sig så bakvänt åt. Det är hur lätt som helst, om ni frågar mig. Jag tröstar mig med att om jag bad honom sätta sig framför symaskinen så skulle han känna sig lika bortkommen som jag gör när jag lånar hans snickeriverktyg. I detta fallet är jag betydligt modigare, för jag vågar i varje fall försöka, men jag inser att mina planer är lite väl högtflygande. Precis som i TV-programmet Vem vet mest? så har jag ju en livlina som jag kontaktar mer än en gång.

Nu har jag nog tagit mig vatten över huvudet igen, för t.o.m. jag förstår att dessa högtflygande planer kommer att kraschlanda om jag själv ska försöka genomföra dem. Vi har haft ett fågelbad i en av rabatterna, men nu bestämde vi oss för att flytta på det så vi kan se det inifrån datarummen. Jag har grävt ett djupt hål som jag ska hälla stenmjöl i och platta till så det blir helt jämnt. Då måste jag använda ett vattenpass och det vet jag faktiskt hur det fungerar. Så långt är det inga problem. Men sen börjar det. En stor trädgårdsplatta ska läggas ovanpå stenmjölet och den orkar jag inte lyfta. Jag fick dit den genom att resa den på kant och "rulla" på plats. Ovanpå plattan ska en megatung stenstod, eller vad man ska kalla det för, placeras. Det är ett betongfundament till en gammal lyktstolpe som jag hittade på ett företag som säljer begagnade byggvaror. Min svärson var med då och lyfte in den i bilen, så det lutar åt att han får hjälpa mig igen. Fundamentet ska limmas fast med stenlim på plattan och det gäller att det blir helt rakt, för överst ska fågelbadet placeras, och är det då inte helt jämnt så ser det konstigt ut när jag häller i vattnet.

Göran kan inte hjälpa till med lyftandet, men han har lovat att vara med och ge goda råd. Risken att vi ska bli irriterade på varandra är stor, men det är vi beredda på och inser att det får vi ta. Till slut ska det stå ett tjusigt fågelbad i rabatten är det tänkt och då är allt groll glömt. När jag grävde hålet till plattan hörde jag ett susande ljud uppifrån och undrade vad det var. Det var en luftballong som flög över vårt hus. De här personerna har verkligen gjort allvar av sina planer på att flyga högt..

En dag i morgon också

 Jag hade mycket att göra igår.

Men sen dök det upp något annat som var viktigare så nu har jag mycket att göra idag.

En riktig fågelvecka

Ulrika jobbar halvtid på onsdagar så då hämtar jag henne och vi åker och handlar. Det är inte bara mat det gäller utan även roliga saker som kläder, skor och annat humörhöjande. Ibland lyxar vi till det och slinker in på ett café och tar en fika. Sånt är också nödvändigt i vardagen.

Idag när jag skjutsade hem henne såg vi något stort vitt på ängen utanför deras trädgård. Det var en stork! I och för sig är det inget ovanligt. Det dimper ner storkar där ute på ängen flera gånger i veckan. På Tomarps kungsgård utanför Kvidinge häckar varje år minst ett storkpar och de tar ofta små motionsrundor över Kvidinge och ibland besöker de även Åstorp. 

Egentligen är de trafikfaror, för när man helt plötsligt får syn på en stork bara en liten bit från en stor väg så hajar man till lite och mister koncentrationen. Storkarna går lika lugnt kvar och bryr sig inte så mycket om trafiken. 

Kyrktornet som syns i bakgrunden tillhör Björnkulla kyrka i Åstorp. Kyrkan ligger precis vid foten av Söderåsen, och högst upp på åsen bor jag.