Altanblommor

I ett av fönsterna här i huset står ett antal pelargoner. Det är dem som Göran klippte ner i fjor och satte ner i källaren. En del av dem var det inget liv i, men tack och lov så var det några som kämpade på. Nu hoppas jag på att de ska växa och bli jättestora. Min plan är att ha fullt med blommande pelargoner i alla altanfönstren. I värsta fall så får jag väl köpa nya om inte de här övervintrade tänker krya på sig mer.

Denna årstiden när det blir ljusare och varmare är det precis som om man blir som en annan människa. Det mesta känns inte lika besvärligt längre och energin kommer smygande. Jag var i blomsteraffären idag och köpte en del nya blommor, dock inga pelargoner, även om det fanns en hel del där. Det kan jag ångra lite nu. Efter kassorna fanns en massa broschyrer som man fick ta och en av dem innehöll endast recept med Doftpelargon. Det blir till att åka dit igen och inhandla några nya sorter. Sen kan jag sitta på altanen bland mina pelargoner och äta pelargonmuffins........men det dröjer nog någon månad till. 

Jag har vänt ryggen åt OS

Nu är OS över och allt återgår till det gamla vanliga. Jag måste säga att jag har inte lidit nåt nämnvärt av sändningarna i år, för Göran har inte abbonerat helt på TV:n. En del har han följt via datorn, och då har jag kunnat sitta i ensamt majestät och njuta av deckare och andra ruskigheter. Mycket av det han tittat på har visats på dagtid, och då är det inga av mina favoritprogram som sänds. Jag är inte särskilt uppdaterad med vilka eller hur många medaljer Sverige fått i detta OS, och jag bryr mig inte speciellt mycket heller. 

Ska jag var helt ärlig så tycker jag inte att vinter-OS är det minsta spännande. Jag är ingen stor fantast av sport över huvud taget, men sommar-OS är i varje fall bättre. Jag avskyr snö och vinter och då blir det automatiskt att alla vintersporter hamnar i kategorin: trista sporter. Tro nu för all del inte att jag håller på med någon sommarsport, men jag tycker det är mer att välja på då och en del är riktigt spännande. De flesta av sommarsporterna tar inte halva dagen att titta på. Löpning t.ex. är ju över på ett kick. Deltagarna springer så fort att man inte fattar hur de får fötterna med sig. Det är lite mer variation över lag och man ser inte samma bilder hela tiden. Vissa skidlopp är ju helt sövande. Även om det är olika skidlöpare som visas så ser det likadant ut....istappar under näsan och i skägget och samma rörelser med armar och ben. Däremellan ser man bara en massa träd och snö, snö och åter  snö. 

Egentligen är det konstigt det här med sport. Det engagerar väldigt många människor, och alla har synpunkter på de som deltar. Går det bra för de tävlande och de får medalj då är allt frid och fröjd, men skulle de misslyckas, då är de inte värda ett ruttet lingon. Hur många av de som klagar har tillstymmelse till den kondis som sportutövarna har eller lägger ner så mycket tid på att träna? De som klagar mest högljutt är oftast de som sätter sig i bilen för att åka 100 m till grannen för en fika. 

Dåligt humör

I morse agerade jag utkastare. På mitt café tillåter jag inget ohyfsat uppförande. Så fort Santos och jag kommit ut på trappan i morse så hörde vi ett fasligt oväsen. Jag kunde inte se vad som pågick, men jag hörde att det var fågelskrik. När vi tittade mot fågelbordet upptäckte vi var oväsendet kom ifrån. En koltrasthanne höll på att skrika och hacka på något på marken. Till en början kunde jag inte urskilja vad det var, för det var lite skumt. Längst in mot en av buskarna såg jag sen en svartgrå klump, och då förstod jag att det var en koltrasthona som  blev attackerad. Den där huliganen brydde sig inte nämnvärt om att både Santos och jag stod så nära utan han bara fortsatte. Jag blev så förbaskad så jag gick närmre och stampade i marken, och då först reagerade han och flög iväg.

Koltrastarna har verkligen inte visat sig från sin bästa sida den här vintern. Det har varit slagsmål nästan dagligen. Ibland har det sett ut som om det varit tuppfäktning. Jag kan inte minnas att det var så stökigt i fjor. Hoppas verkligen att de lugnar ner sig till våren, om de nu tänker stanna kvar och hitta nånstans att bo i trädgården. Finns inget roligare än att sitta och titta på dem när de spatserar runt på gräsmattan och letar efter mask. De sista åren har fåglarna varit helt orädda och inte brytt sig om att vi har varit i närheten.

Skulle nu inte koltrastfamiljerna kunna hålla sams, så får jag väl kontakta programmakarna för Grannfejden.

Bakvänt Håll

Varför ska en del plagg vara så förbenat svåra att ta på sig? Nu menar jag inte alla de plagg som hänger i garderoben och krymper nåt fruktansvärt. En del kommer man ju inte i ens med skohorn. Nej, det som irriterar mig allra mest för tillfället är BH:n. Vem katten har kommit på att den ska knäppas i ryggen?  Jag är väl för farao ingen akrobat eller bläckfisk med åtta armar som jag kan slingra runt kroppen? Det finns vettiga modeller också som knäpps framtill och det är det mest naturliga. Nu måste jag ta på den bakvänt och knäppa ihop den fram där jag ser var knäppningen är. Sen får jag snurra hela rasket runt midjan, eller det som ska föreställa en midja, så den kommer på rätt håll, och försöka pela in armarna så axelbanden hamnar rätt. Har man sen otur, så går en av hyskorna i knäppningen upp just när man fått allt på plats. Då är det bara att börja om på nytt. Är det konstigt att det tar lång tid för kvinnor att klä sig?

Bloggvänner är toppen

I fredags fick jag ett stort kuvert i brevlådan. Det hade samma form som alla de där kuverten från bokklubbar som vill att man ska bli medlem, men det fanns ingen reklam på det. Kul att för en gångs skull få bära in ett stort brev adresserat till mig personligen. Alla reklamkuvert åker annars direkt till återvinningen....oöppnade.

Jag hade ingen aning om vem som sänt det eller vad det innehöll. Att öppna det var nästan lika spännande som innan det ska ske något väldigt spektakulärt på cirkus och direktören ber om: Största möjliga tyyyyyyyyyyyyyyyyyyystnad. Inuti fanns många stick-, virk- och symönster till dockor. Jag skrev på min blogg för ett tag sen att Zoé fått en Skrållandocka i julklapp och det hade Lavendia läst. Hon är väldigt duktig på att sy, men hade ingen användning för de här mönstren mer, så hon skickade dem till mig. Jag blev överlycklig! Man kan aldrig få för många mönster.

När jag tittat genom vad hon skickat, så började jag rota bland mina garner för att hitta nåt som passade. Jag började på en klänning med mönsterbård i nederkanten. Kanske jag kan få slut på alla garnrester snart. Att göra dockkläder är så roligt, för det blir klart i ett nafs.

När Zoé kommit hem från Dallas ska jag skicka ner ett paket till henne. Hon är väldigt förtjust i att leka med dockor. Hon klär på och av dem och matar dem och läser saga för dem. De får t.o.m. sitta med i TV-soffan och kolla på barnprogram innan det är dags för nattning.

Jag är lite över medel

I Åstorp är medelåldern 39,9 år.....med andra ord ganska ungt. Det är 1 år lägre än hela Skåne och 1,3 år lägre än hela Sverige. Åstorp är en storkommun och läget är väldigt fint. Det mesta av samhället ligger vid foten av Söderåsen, men det område där jag bor ligger uppe på åsen. Utan att vara partisk så måste jag säga att Björnåsområdet är det bästa området i hela Åstorps kommun. Skogen inpå knutarna med motions och promenadstigar i det oändliga. Tänk så härligt att komma så nära inpå djuren. Man kan få se både hjortar och rävar på sina promenader här och t.o.m. vildsvin. Det har jag tack och lov sluppit ifrån.

När vi skulle flytta upp till Åstorp från Eslöv körde vi ofta förbi Nyvång, som hör till Åstorp. Min syster och jag tyckte det såg så exotiskt ut, för på avstånd såg man ett berg som påminde om Fuji i Japan. Det var nu inte lika exotiskt, utan en slagghög efter gruvbrytningen där. Här har Sveriges största stenkolsgruva funnits och den var i bruk fram till 1966. Nyvång är ganska litet och jag tycker väl inte att det är en plats som lockar mig direkt.

Några kilometer längre bort ligger Hyllinge som har växt och blivit rejält stort. Här har vi CityGross och ett shoppingcenter som heter Familia. För en del år sedan invaderades City Gross av människor som bodde långt ifrån och många danskar åkte hit för att handla mat. Det har avtagit mycket och affären har minskats ner till nästan hälften. Det finns en fiskesjö och en fin golfbana här med.

Åt andra hållet från Åstorp räknat ligger Kvidinge. Här jobbade jag i skolan de sista åren innan pensioneringen och det är här som Rasmus bor. Tomarps Ene och Tomarps kungsgård är välbesökta platser, liksom Prästamarken. De som bor i Kvidinge kallar det för en skog, men jag tycker en skog ska innehålla så många träd att man inte kan räkna dem på en eftermiddag...alltså är Prästamarken för mig en dunge.....men en väldigt fin dunge.

Den största fördelen med Åstorp är helt klart den fina naturen här. Dessutom är det inte särskilt långt om man vill åka till en större stad. Både Helsingborg och Ängelholm ligger på bara 2 mils avstånd. Jag förstår de yngre familjer som väljer att flytta hit. Det är mycket barnvänligt här och skolorna är bra. Det kan kanske bli lite mer problem när barnen kommer upp i tonåren, för då är det lite andra krav som ställs. En biograf och en större hamburgerrestaurang i stil med McDonald´s hade nog inte varit fel. Det har i många år varit gott om tomma lokaler som stått och skrotat, men politikerna har inte ansett att det var något behov av sådant här. Men det fanns behov av att öppna ett Systembolag. Det kämpades för det i många år och invigningen var lika storslagen som om det var en öppning av ett parisiskt modehus.

En ny medlem av familjen

I början på veckan hade en av skvallertidningarna en rubrik på framsidan med stora bokstäver: MADELEINES SVÅRA FÖRLOSSNING stod det. Jag blev lite konfunderad för jag hade inte hört något om en ny liten medlem av kungafamiljen. Av princip köper jag aldrig den slags tidningar, så jag vet inte vad reportaget handlade om. Idag däremot stod det i dagstidningen om den nya bebisen. Det är alltid lika fantastiskt varje gång ett litet barn föds, oberoende av i vilken familj det sker.

Jag kan väl tycka att det är lite löjligt att oddsa på flickans namn, men det går ju att spela på allt, så varför inte. Herrman Lindkvist hade blivit tillfrågad om namnförslag, men han valde att inte kommentera. Det tycker jag han gjorde rätt i. Han kommenterade mer än tillräckligt när Estelle skulle döpas. Att kläcka ur sig att Estelle lät som namnet på en nattklubbsdrottning säger en hel del om hans insnöade syn. Så oförskämt mot alla som heter Estelle. Och vad är det egentligen för fel på att vara nattklubbsdrottning? Den mest kända här i Sverige är nog Alexandra Charles och hon är numera väldigt aktiv i bl.a. 1,6 miljoners klubben. Vad gör Herrman för stora insatser nu, kan man undra.

Alexandra är namn på en nattklubbsdrottning, och väldigt vackert tycker jag. Zoé har det som sitt andra namn. Alexandra betyder försvara och människa och Estelle kommer av det italienska Stella som betyder stjärna, så var den där "Herr Man" fick in nattklubbarna där är för mig en gåta. Nu har i varje fall alla skvallertidningar räddat sina upplagor för flera månader framåt. Det kommer att stötas och blötas om allt och inget som har med den här lilla att göra. Nästa stora irritationsmoment för pressen blir med all säkerhet det första fotot. Det är väl bara naturligt att någon i familjen tar den första bilden? Så sker ju i alla familjer.

Ishallen

Den här byggnaden gör verkligen skäl för namnet, för där är iskallt inne. Det är snudd på varmare utomhus. När mina barn var små var det ett annat Fryshus som användes för att åka skridsko i. Det var ett slags provisorium som inte var isolerat över huvud taget. De sista åren var det lufthål rakt genom väggarna. Antagligen testade kommunen ett billigt alternativ av ventilation. Det framfördes klagomål på den här ishallen år efter år, men det fanns aldrig några pengar att bygga en ny för. Däremot fanns det pengar till en massa onödiga skrytbyggen som efter nåt år stod helt tomma.

Långt om länge revs eländet och det byggdes en ny Ishall. Rasmus och jag har varit där ganska mycket och vi har alltid varit nöjda. Jag har kunnat sitta och läsa eller t.o.m. handarbeta medan han spelat hockey med kompisar. Den här veckan när det varit sportlov har vi varit där två gånger och jag har frusit något enormt. De som är på isen håller helt klart värmen, men det måste vara en hyfsad temperatur för de föräldrar eller andra anhöriga som sitter och tittar på. Jag gissar att värmekostnaden har varit för hög, så nu är det meningen att man ska antingen sitta och hacka tänder eller bylta på sig så man liknar en nordpolsresenär. Att handarbeta är inte att tänka på längre. Jag hade en bok med sista gången och det var med nöd och näppe jag kunde vända blad. Jag vågade inte ta vantarna av mig, för då hade fingrarna stelnat till istappar.

Jag har inte åkt skridsko sedan mina barn var små, och jag äger inga skridsko längre. Känns skönt att ha ett giltigt skäl för att inte kasa runt på isen. Jag har aldrig varit någon isprinsessa. Nu kände jag mig snarare som en isig prinsessa. Fast med den munderingen jag hade så var nog form och omfång mer likt ett kylskåp.

Att hänga upp sig på saker

Om man ska hänga upp sig på något så är ett träd helt perfekt. På bilden har Rasmus bokstavligt talat hängt upp sig. Det är betydligt bättre att göra så än att hänga upp sig på bagateller.

Snart är det bokrea och jag letade på Adlibris efter en del böcker jag skulle beställa. När jag var klar med det var det dags att logga in för att fullfölja beställningen. Jag skrev in användarnamn och lösenord, som jag faktiskt hade i huvudet. I regel måste jag annars kolla i min anteckningsbok där jag skriver upp alla koder och lösenord. Den har jag sedan strategiskt placerad vid datorn.

Röda bokstäver talade om för mig att lösenordet var fel. Ok, tänkte jag då har jag väl stavat fel. Mina fingrar är ofta snabbare än min hjärna. Jag skrev om lösenordet på nytt och åter igen kom de här självlysande bokstäverna upp. För tredje gången skrev jag in samma, eftersom jag visste att det var rätt. Samma resultat! Då plockade jag fram min anteckningsbok och kollade, och visst hade jag rätt. Där stod det svart på vitt precis det jag skrivit in. Men nu var jag så trött och irriterad på det hela så jag ändrade lösenordet. Tänk att en sån liten bagatell som ett ynka litet ord kan få blodtrycket att stiga.

Jag fattar fortfarande inte varför det inte fungerade. Blir det likadant igen, så ska jag inte hetsa upp mig utan gå in i skogen och leta upp ett träd med en gren jag kan nå upp till. Sen ska jag hänga där och dingla med benen i stället för att hänga upp mig på idiotiska lösenord.

Sovmorgnar gillas inte

I varje fall inte av småfåglarna i allmänhet och koltrastarna i synnerhet. Vi har inte stigit upp i ottan precis när det har varit mörkt utomhus, utan vi har väntat tills Santos tyckte det var läge för att gå ut. Ibland har klockan hunnit bli ganska mycket, och det gillas inte av alla. När vi kommer tillbaka hem, ser vi att det varit besök uppe på trappan. Kan undras om de även flugit upp och ringt på dörrklockan.

När jag tittar ut genom köksfönstret ser jag hur gästerna redan sitter på kö och väntar. Det gäller att kvickt svänga ihop en enkel frukost och servera. Jag brukar förbereda kvällen innan, eftersom jag vet att de är "skrubbsyltna" på morgonen.

De små gästerna samsas om maten utan några problem.

För koltrastarna däremot är det inte lika självklart. Hur mycket mat jag än serverar så tycks de vilja vara ensamma om den. Det är tydligen mer än människor som kan vara egoistiska.

Tårtkalas

Helgen har jag tillbringat i Luxemburg. Barnbarnskalas är en lika stor begivenhet som en Nobelfest, så det vill man bara inte missa. Vi skulle åka med sena flyget på fredagkvällen. Det innebar att vi behövde inte ge oss av hemifrån förrän efter lunch. Det är lite svårt det där med att beräkna tiden, men jag avskyr att vara sen när jag ska resa nånstans. I och med att vi är så beroende av att både färjan och tåget inte strular för att vi ska komma fram till flygplatsen i tid, så känns det aningen oroligt innan man är på plats. Flygresan oroar jag mig inte för. Har jag väl kommit till Kastrup så är jag lugn.

Jag knallade genom säkerhetskontrollen som ingenting, men Göran blev haffad. Även om man vet att man inte har nåt olovligt med sig, så blir man ändå lite ställd när det piper och väsnas. Visst är det bra att det ger utslag om nån försöker smuggla nåt olagligt med sig, men de här stickprovspipen, som det säkerligen är frågan om, är kanske bara till för att tullpersonalen ska vara lite på alerten och inte tycka att det är urtråkigt att bara se den ena efter den andra passera genom "pipbågen". De ser åtminstone väldigt engagerade ut och kommer springande från alla håll och kanter. När de inte känner nåt utanpå kläderna tar de fram en geigermätare. Tror de kanske att man är radioaktiv?

Vi hann bara få i oss var sin baguette och lite att dricka innan det var dags att ge sig av till gaten. Resan tar endast ca 5 kvart. Jag hade en bok med som jag satt och läste i, och det kändes lite retligt när vi landade, för då var jag mitt i ett spännande kapitel. När vi hämtat våra väskor och kom ut i vänthallen var Zoé med föräldrar där och väntade. Så mysigt det var att få träffa henne igen.

På lördagen var det födelsedagskalas, och hon verkade fullt nöjd med alla presenter hon fick. En helg går vansinnigt fort och innan jag hann blinka så var det söndag kväll och dags att ge sig av hem igen. Zoé följde med oss till kön som gick till säkerhetskontrollen. Där stod hon och vinkade och kastade slängkyssar.

När jag kom hem upptäckte jag att datorn inte fungerade. Det gick inte att komma in på nätet. Själv har jag inte en susning om vad jag ska göra då så det var till att vänta på att Ulrika kunde komma hit och fixa det. Jag är en aning bortskämd när det gäller dataservice från alla mina barn. Men det är ju viktigt att man har en fungerande dator. Annars kan jag varken blogga eller skypa med mina barnbarn. Då är det illa!

Jag checkade in på Pensionat Björnås

........för snart två månader sen och ska stanna i ytterligare två månader. Som pensionär så har man möjlighet att ta långsemester. Min familj ska åka till Dallas, men jag får inte följa med. Det gör ingenting, för det vill jag inte heller. Jag har flugit en gång och det var inget speciellt kul. Jag fick sitta i en väska på golvet vid mattes fötter nästan hela tiden.

Då är det bättre att semestra på Björnås. För att göra mig riktigt hemmastadd så har jag testat olika ställen att vila på. Här finns bl.a. en mjuk ryamatta som jag gillar. Den är placerad i ett rum som man måste gå igenom för att komma till köket. Så fort någon försöker smyga förbi mig, så vaknar jag.

Då flyttar jag mig till min filt bredvid bokhyllan med kokböcker. Där ser jag tydligt när någon öppnar kylskåpsdörren.

Jag sätter mig upp och vrider lite gulligt på huvudet medan jag tittar med bedjande ögon. Finns inte en människa som kan motstå den blicken!!!!!

I min extramattes datarum står en bäddsoffa som jag tycker liknar en koja. 

Jag kröp in i den och undersökte den mer noggrant. Den är lagom stor för mig och när jag vill vara lite för mig själv gömmer jag mig där. 

På natten ligger jag på en filt bredvid extramattes säng. Jag brukar vakna halv åtta och då ställer jag mig på två tassar och blåser henne i örat. Hon är ganska lättväckt och inte alls morgonsur. Jag trivs jättebra och planerar att boka in mig här fler gånger.

Hurra,hurra!

Idag hurrar vi för Zoé som fyller två år.......en liten ljuslockig prinsessa med blå ögon. 

Även om det skiljer 100 mil mellan oss, så ses vi ändå förhållandevis ofta. Alla storhelger firas i Sverige och det blir alltid besök under semestern. Dessutom händer det då och då att det blir en liten avstickare hit när pappa ändå ska jobba i Sverige några dagar. Jag tar mig också enkelt till Luxemburg via Köpenhamn. En lagom weekendtrip.

Zoe älskar dockor och till Skrållandockan hon fick i julklapp har hon idag fått bl.a. matstol, sulky och potta. Dessutom en kabinväska som hon kan ha med sig på resan till Dallas om två veckor, när hon ska åka över och gratulera sin morbror som har födelsedag då.

Alla Hjärtans Dag

Jag önskar alla en trevlig

ALLA HJÄRTANS DAG

Holkmäklare

Den där katalogen med fågelholkar och matstationer var rena nöjet att bläddra i. Jag har fått så otroligt många tips och ideér på hur jag vill ha det i trädgården i fortsättningen. Kanske det blir ett litet minizoo så småningom? Vi är ju på god väg...vi har ett duvslag fullt med brevduvor och koltrastarna brukar bygga bo lite här och var hos oss. De har en viss förkärlek för vår altan.

 Det visades väldigt många olika modeller på holkar. För mina ögon såg de ganska lika ut, men det var tydligen en avsevärd skillnad ändå. Det stod att en del passade för rödhakar, en del för gråsparvar, en del för svartvit flugsnappare osv. Jag tyckte det lät konstigt. Fåglarna kan väl inte läsa, så det kvittar väl om jag sätter en lapp där det står endast talgoxar eller nåt annat? En husmäklare skriver väl inte i sin annons att detta huset passar speciellt för de som heter Andersson eller Nilsson? Det luktar lite diskriminering.

Ett hus eller bo tror jag för min del blir svårt att bjuda ut på marknaden. Det var en hackspettsholk utan ingång. Tänk er att sälja ett hus utan ytterdörr! Då måste man verkligen vara sugen på att köpa huset ifall man själv ska slå sig in i det. Tydligen var det bra för hackspettarna att hacka sig in, för då fick de lagom stort ingångshål. De är kanske lite som vi människor? De flesta som köper ett begagnat hus river och ändrar så det ska bli som de vill ha det. Nu var inte detta huset begagnat, men idéen är nåt liknande.

Jag såg även bilder på ett igelkottsbo, som jag tyckte påminde om ett minikaninhus. Ekorrboet liknade en fågelholk med den skillnaden att det var liksom en avsats runt om och lite större ingång.  Jag kunde inte låta bli att kika med ett halvt öga på fladdermussidorna med. Alla bon hade olika namn och de fick mig osökt att tänka på Dracula. Han bodde ju i Transsylvanien som ligger i Rumänien. Ett bo hette alltså Rumänien, ett annat hette Ungern, sen följde Georgien, Armenien och Ukraina. Varför inte i stället döpa dem till nåt gulligt som Törnrosas slott eller Lekstugan eller nåt liknande? Då hade kanske den värsta olustkänslan lagt sig när man tittade på de förhoppningsvis tomma holkarna. Det var väldigt lyxigt, för det fanns både två och fyrarumsbon. Det blir ungefär som att bo i ett kollektiv.

Det blir nog inga holkar uppsatta i sommar, för efter samtal med byggherren förstod jag att det var lång leveranstid. Om två veckor börjar arbetet med brevduvorna och då stängs snickeriet tillfälligt. Duvorna ska sättas ihop i par och sen kommer det duvungar som ett brev på posten. I maj börjar tävlingssäsongen och håller på fram i augusti. Då ska jag ansöka om byggnadstillstånd och nästa år förutsätter jag att jag har en liten semesterby i trädgården.

Vänliga veckan.

Det blir tydligen en come back för vänligheten efter ett uppehåll på 15 år. Det är då på tiden. Kanske en del ändå har tänkt till lite extra ibland, men nu ska det bli andra bullar av...nu förväntas alla vara extra vänliga i en hel vecka. Vilken utmaning!

Det hela började med en trafikräknare som under ett sex timmar långt arbetspass bara såg 12 personer le. Resten av de han räknade, nämligen 8557 st såg ut som om de sålt smöret och tappat pengarna. Tidningen Svenska Journalen började då skriva om detta och instiftade 1949 Vänliga veckan. Man skulle visa vänlighet i trafiken, på jobbet och hemma var det tänkt. Nu tror jag inte man menade att det  var fritt fram att vara precis så sur och otrevlig som man kände för på alla andra ställen. Den här veckan låg i anslutning till Alla Helgons Dag, men efter hand som Halloweenfirandet tog över mer och mer så bestämdes det att Vänliga veckan fick utgå....i varje fall så gjordes det ingen reklam för den. Vänligheten fick se sig besegrad av monster och andra läskiga figurer.

Nu försöker Läkarmissionen att lansera Vänliga veckan igen, men den här gången ska den firas den andra veckan i februari, vilket blir vecka 7. Vi är alltså mitt inne i vänligheten nu. Ett utmärkt val tycker jag. Den 14 februari är det alla Hjärtans Dag och det är en dag som verkligen passar in här. Man vill utöka området inom där man tycker folk ska visa vänlighet. Det är inte bara trafik, arbetsplatser och hem utan även på nätet som vänligheten ska flöda...och på många andra platser också, kan jag tycka.

Pensionärsrabatt

I ICA-affären nere i samhället har alla som fyllt 65 varje tisdag i fyra veckor kunnat handla med 5% rabatt. Dessutom får man ju rabatt via ICA-kortet. Det har blivit en stor succé. Jag tror faktiskat att affären har fördelar av detta med. Först och främst handlar man givetvis lite mer när man har chans att få det billigare. Jag och många med mig har börjat att veckohandla på tisdagarna i stället för i slutet av veckan. Då blir det också lite lugnare för de som måste handla lite senare i veckan.

När den här perioden var över kom ett brev med meddelandet om att det skulle fortsätta på samma vis i ytterligare fyra veckor. Jag hoppas verkligen det kommer att fortsätta så alltid. Vi är numera bara två personer i hushållet, så matkontot är givetvis lägre, men det är lönen också. När barnen bodde hemma så kokte jag saft och sylt och la in gurkor och allt möjligt. I takt med att barnen blev äldre och jag jobbade mer, så avtog de här sysslorna. Nu har de upphört helt...nästan. Jag kokar marmelad, för det tycker jag är roligt att göra, men annars lönar det sig inte för mig att anstränga mig nåt nämnvärt med inläggningar. Vi äter så lite av det, så det är enklare att köpa färdigt.

Jag har alltid varit lite av en hamster...inte bara när det gäller tyg och garn. Jag har alltid köpt på mig mjöl, socker, kaffe och andra torrvaror och konserver när det varit till extrapris. I källaren har jag ett rum med hyllor där jag sorterat in de olika varorna i smålådor. Väldigt praktiskt när man saknar något att bara gå ner för källartrappan och hämta vad man behöver i stället för att ta bilen och åka några kilometer till affären.

Idag är det tisdag och dags att åka till mataffären. Varför säger man egentligen att man handlar mat men shoppar kläder? Om jag börjar säga att jag ska shoppa mat så kanske det blir lika roligt som att gå i klädaffärer. Det är värt ett försök.

Ny uteservering

Anki tipsade om en katalog där man kunde köpa fågelmat och holkar m.m  I den såg jag att man kunde hänga en slags bricka under fågelbordet, så att maten som sprättes ut hamnade där och inte på marken. Jag hade en korg som jag fäste ett finmaskigt nät i botten på och hängde det under matstationen. Det verkar som det fungerar alldeles utmärkt.

Dessutom har jag flyttat allt lite närmare en stor cypress för att det skulle bli lite mer lä för fåglarna. När det blåser för våldsamt så flyger de in i busken och sätter sig på grenarna i skydd för vinden.

Det tog ett par dagar innan någon vågade sätta sig på korgen och hoppa ner i den, men nu samsas både blåmes, talgoxe, stenknäck och rödhake där. Jag läste att havregryn och russin också var uppskattad mat att servera, så det är nu med på menyn.

I den här katalogen fanns det inte bara tips för fåglar utan även för ekorrar och igelkottar. Det visades olika matstationer och holkar eller bon för de här små djuren och de ideérna ska jag försöka att intressera Göran för. Det var nämligen alldeles för dyrt att köpa färdigt, och jag vet att Göran kan snickra ihop det som behövs. Jag såg även bilder på fladdermusholkar, men den sidan bläddrade jag snabbt förbi

En orange kisserunda

I fjor gick jag färgpromenader och letade efter regnbågsfärger i skogen både januari och juli, och i år tänkte jag leta efter allt som är orange. De som känner mig tycker säkert inte det är ett så underligt val.

Santos och jag har valt ut speciella vägar för våra kisserundor. Utgångspunkten är alltid lekplatsen där vägen delar sig. Antingen går vi åt höger in i skogen eller åt vänster mot Kalvahagen och Makadamområdet. Vi fick ta båda hållen för att få ihop lite orange lyster. Alltså svängde vi först åt höger och på avstånd såg jag något som lyste väldigt orange.

 Det var några betonggrisar som stod uppställda där och i och med att de var delvis täckta med snö så blev färgen mycket tydligt markerad. Vi fortsatte vår färd in i skogen och en bit fram på motionsslingan hittade jag mer orange.

Det var markeringen på trädet som visar att här går en del av Skåneleden, nämligen den som kallas för Ås till ås. Jag har bestämt mig för att försöka gå den någon gång, men det får bli framåt våren...kanske.

En annan dag svängde vi åt vänster i korsningen och då hamnade vi i Kalvahagen. På ett fält intill gick en häst och betade. Den hade ett rött täcke på sig, men jag såg att det lyste orange under det så det får räknas in i min lista.

Vi fortsatte in på Makadamområdet och där såg jag ett stackars ensamt nypon på en stickig buske.

När vi kommit in igen och jag tittade ut genom köksfönstret fick jag se det vackraste orange man kan se nu på vintern....nämligen en rödhake.

I fjor gick jag färgrundorna med sex månaders mellanrum, och det tänkte jag göra i år med. Nu är det februari och det betyder att i augusti ska nästa kontroll göras. Då måste Santos vara här, annars fungerar det inte. Jag kan inte gå en kisserunda utan hund.

Det som göms i snö

Efter några dagars regnande och plusgrader så är det inte mycket snö kvar här nu. Jag kan nästan se hela gräsmattan i trädgården. När Santos och jag gick ut i morse kändes det nästan som vår i luften. Jag upptäckte ganska snart att jag plockat på mig alldeles för mycket kläder. Det är helt ljust när vi ger oss ut och fåglarna kvittrar för fullt. Man blir på så gott humör.....om det bara inte var för alla dessa stelopererade hundägare.

Det sägs att hundägare är de friskaste människor som finns och jag måste nog hålla med. Så länge jag hade min lille goding, Milou, hoppade inte ens den minsta lilla förkylningsbacill på mig. Vi joggade en runda i skogen varje dag (på den tiden joggade t.o.m. jag). Dessutom tog vi en hel del extra rundor, så sammanlagt la vi drygt en mil bakom oss dagligen oberoende av väder. Vilken kondis jag hade och så bra jag mådde! När jag var tvungen att lämna Milou efter drygt 13 år, var det inte lika roligt längre att ge sig in i skogen. Därför är jag oerhört glad och tacksam när Santos är hos mig en längre tid. Tyvärr hinner min kondis försämras rejält mellan gångerna. Givetvis har jag blivit några år äldre med, så en del kanske jag får acceptera, men vissa krämpor hade kanske inte uppkommit ifall jag fortsatt i samma stil som när Milou och jag motionerade ihop. Sånt kan man aldrig veta.

Det finns uppställt behållare att slänga hundbajspåsar i med ca 500m avstånd på hela Björnås, så det finns absolut ingen anledning att inte plocka upp efter sin hund. Det värsta tycker jag är när en del låter sina hundar springa in på fotbollsplanen som hör till lekplatsen. Jag minns de gånger Rasmus och jag var där och tränade fotboll hur man fick sicksacka mellan lortarna. Äckligt!!!!!

Om man nu blir så frisk av att ha hund kan jag inte fatta varför det är så många som får sådanan ryggproblem att de måste stelopereras. Det måste vara enda förklaringen till att de låter lortarna ligga kvar. Men om man har de besvären, så måste det vara likadant inomhus, och då fodras givetvis hjälpmedel. Jag har sett att det finns griptänger med långt skaft att använda för att plocka upp saker man tappat. Varför inte ta den med ut när man går rundan med sin hund? Hjälpmedel har jag för mig att man får låna gratis och en rulle hundbajspåsar kostar en tia så det är överkomliga summor.

Jag vet inte hur vi ska komma till rätta med det här problemet. Sunt förnuft är tydligen inte vanligt förekommande. Skulle det tro fungera ifall man DNA-testade lortarna och på det viset kom fram till hundägaren som då fick betala saftiga böter....betydligt mer än en tia i varje fall.

Regnet det bara öser ner

Jag går i ide idag, och tar Santos med mig. Han är inte heller särskilt intresserad av det här vädret. Om det ändå hade varit vårregn så hade jag kunnat acceptera det, men sån tur har jag knappast. Vi försökte ta oss in i skogen i morse men det gick inte. Där var stora vattenpölar med is underst, så jag höll på att ramla. Vi har med andra ord helt normal Skånevinter nu. Soffan, filten och kaffet lockar.

Det kan vara farligt att titta på TV

Nu kommer det att bli mycket sändningar från OS, till min mans glädje och min fasa. Jag är inte ett dugg intresserad av att sitta och titta på sport timme efter timme......ja inte ens några minuter i sträck. Jag är totalt ointresserad. Något som alltid irriterat mig är att andra program ofta får stryka på foten och ändras till en annan sändningstid om det är ett sportevenemang som kan visas. Aldrig har jag hört talas om att en sportsändning flyttas på för att det ska visas en deckare eller något annat vettigt.

De tillfällen när det är extra mycket sport på TV som vid OS, VM eller andra stora tävlingar, önskar jag att vi hade haft var sin TV. Det finns många program som vi ser tillsammans, men sporten får Göran ha för sig själv, precis som jag sitter ensam och tittar på deckare. Ibland tar jag en bok eller ett handarbete och sysselsätter mig med i stället framför TV:n. När det skriks som mest så brukar jag titta upp och se vad det handlar om, men jag kan inte påstå att mitt blodtryck höjs nämnvärt. Sååå spännande är det inte, även om man kan tro det när man lyssnar på kommentatorerna. En del skriker sig hesa. Har de inte fattat att de har mikrofon, så de inte behöver gasta så det hörs in i varje hem? När mina barn tävlade i olika idrotter eller som nu Rasmus, så tycker jag det är oliiiiidligt spännande. Antagligen hade jag varit mer intresserad av OS-sändningarna också om jag känt någon av de tävlande personligen.

Det går ändå väldigt lugnt till väga här hemma trots att vi har så olika intressen. På ett äldreboende gick det verkligen vilt till. En av pensionärerna blev knuffad och ramlade så illa att han bröt lårbenet. Det hade varit bråk om fjärrkontrollen där tidigare, så nu funderade ledningen på hur de skulle kunna lösa detta. Kanske genom att skaffa fler TV-apparater? Det stod inte vilka program de kom ihop sig om, men jag misstänker att ett av programmen var ett sportprogram. Här blir det inget knuffande. Möjligtvis "försvinner" fjärrkontrollen på nåt mystiskt sätt ibland.

Hemlig skrift

När mina barn var små minns jag att vi gjorde osynligt bläck av bakpulver och vatten, som de använde när de skrev hemliga meddelanden. Det som nu är på tapeten är inte direkt osynligt bläck, utan snarare osynligt vatten. Alla tycker nog att det är alldeles för dyrt när man ska köpa nya färgpatroner till sin skrivare. Ett team bestående av kineser och amerikaner har kommit på en lösning. Man använder ett papper som är belagt med en slags molekyler som ändrar färg när det kommer i kontakt med vatten. Så smart! Jag vet nu inte om det duger med vanligt kranvatten eller man måste köpa ett specialvatten. Var man häller det här vattnet fanns det inte heller någon information om. Man måste kanske köpa en speciell sorts skrivare?

Nackdelen var att skriften bara höll knappt ett dygn, men i gengäld så gick det att skriva om och om igen på samma papper. Jag funderar så på vem som kan ha nytta av detta. Dokument som ska arkiveras och sparas är ju helt uteslutet med denna metoden. Jag har inte heller någon nytta av det. Jag skriver till största delen ut mönster och det får bli något väldigt litet då som jag kan göra klart illa kvickt om jag bara kan läsa mönstret i ett dygn.

De får nog fortsätta att forska lite mer på det här området om det ska bli någon större efterfrågan på produkten. Möjligtvis kan James Bond ha hjälp av sådana här utskrifter ibland. Då behöver han inte själv fundera på att förstöra dem. De är självförstörbara.

Att räkna på gotländska

Man lär sig mycket nytt genom att läsa bloggar. Ingrid på Gotland berättade om att det var dags att räkna Star-ur eller Star-äur nu. Så fort staren visat sig var det dags att börja räkna. Efter 7 lågtryck med högtryck emellan så var det vår. Väldigt lämpligt så kom en stare hit och hälsade på direkt efter jag läst Ingrids blogg. Den fågeln brukar aldrig mellanlanda här annars. Vi hade två dagars ymnigt snöande efter det och direkt därpå blev det regn. Nu är det solsken och jättefint väder. Det måste betyda att vi har betat av både ett lågtryck och ett högtryck. Jag ska vara uppmärksam på minsta lilla snöflinga nu och anteckna noga.

Mina passioner

Jag har inte hört att det skulle ha varit någon tromb över Skåne, men nåt konstigt har det varit. Någon eller något hade rumsterat om rejält nere i mina syrum upptäckte jag en dag. Det såg vedervärdigt ut där. Tyg, garn och papper överallt. Hur kan det bli så stökigt? Jag tycker inte det var så länge sedan jag fixade till allt och la på rätt plats. Sen kommer det några dagar då man lägger undan saker tillfälligt för att lägga på sin rätta plats lite senare. Det är bara det att det där "lite senare" blir väldigt mycket senare eller rättare sagt aldrig. Nu hade jag bestämt mig för att nu var det "lite senare" så nu skulle det ske. Då kom jag helt plötsligt på att ett av hyllplanen som jag hade lådor på behövde kortas av. Jag ritade ett streck på skivan och frågade min man om jag fick låna en såg av honom. Jag är ju snickarfru...klart som korvspad att jag kan såga. Tyvärr har inte Göran så höga tankar om min förmåga inom det området, så han erbjöd sig att göra det i stället.

När hyllan var på plats var det bara att sätta igång. Först gjorde jag en djupdykning bland tygerna. Jag har stora lådor där jag sorterat in tygerna efter färg eller mönster. Då är det så enkelt att plocka fram den lådan och leta efter material när jag får en idé om något jag vill göra. Under årens lopp har jag köpt på mig en hel del, men det konstiga är att när jag kommer in i en tygaffär, så har de alltid just det tyget som jag alltid letat efter. Kanske därför som inte lådorna räcker till. Men det är bara till att hitta nya lösningar för förvaring då.

Jag tycker om att både sticka och virka så mitt garnförråd är ganska stort. Här har jag också valt att sortera efter färg i stället för efter garnets tjocklek.

Jag samlar på gamla symaskiner, men själva stativet har jag skruvat bort och de passar utmärkt som bordsben till det långa arbetsbordet där Rasmus och jag ofta sitter och pysslar. Givetvis har jag symaskiner som jag kan använda också: både att sy helt vanligt på, brodera, overlocka och filta med. När jag någon gång i framtiden har städat klart i rummen blir det eventuellt ett hemma-hos-reportage.