Det är katastrof!

Skämskudden får åka fram. Jag har sämre kondis än en 90-åring! Det fick jag svart på vitt på i morse...eller vitt på vitt kanske jag borde skriva. Lille vite Santos visade tydligt på vår snöpromend idag att jag har urusel kondition. Han stannade flera gånger och väntade in mig. Kan undras vad han tänkte.

Tack och lov så är han inte så morgontidig. Jag brukar vakna strax efter 7 men då kikar jag bara som hastigast på Santos. Han sover bredvid min säng. Det är så skönt att ligga och dra sig, så jag försöker göra så lite väsen av mig som möjligt så han inte vaknar. När klockan börjar dra sig mot halv 8 hör jag hur han sträcker på sig, och ett par minuter senare är två tassar på min sängkant och ett litet lurvigt huvud står och fnyser mig i ansiket. 

Det är härligt att komma ut på morgonen, och idag var vädret helt perfekt. Några minusgrader men helt vindstilla. Det har snöat en hel del, så det är alldeles vitt och ser så ljust och rent ut. Idag ville Santos gå motionsslingan inne i skogen. Jag har varit lite skeptisk till det tidigare, för jag var rädd att det var för mycket snö där. Det är väldigt mycket backar på den här slingan, och snön är ganska tung att pulsa i. Vi gick inte hela slingan utan vände efter ett tag. Jag tänkte att det här var en lagom morgonrunda på ca en halvtimme, men det tyckte inte Santos. När vi kom upp på den vanliga stigen igen så fortsatte han åt andra hållet och drog iväg med mig där. Det blev jag som fick säga stopp igen, och vända för att gå hem. 

Santos gav sig inte ändå, utan när vi närmade oss där vi skulle svänga av mot vårt hus satte han upp farten igen och tänkte ta en liten omväg. Men då slog jag i backen. Nu fick det räcka. Vi hade varit ute en timme och jag var kaffesugen.

När vi kommit in och jag fått duschat av alla snöklumpar på Santos tog han en extra springtur i huset, medan jag släpade mig ut i köket och tryckte igång kaffekokaren. Nästa runda får Göran gå med honom.