Läskiga djur

5.Grodor

Små grodorna,

små grodorna

är lustiga att se.

Men fy så äckliga! De är i topp på min lista över läskiga djur. Ibland stötte jag på någon när vi hade damm i trädgården. Den är borttagen nu och vi har bara ett litet fågelbad, men det händer att det hoppar dit någon liten groda. Jag tycker inte om att rensa ogräs där, för man vet aldrig vad som dyker upp. De gånger en groda hoppat upp bland växterna har jag hoppat ännu högre och sen har ogräset fått växa fritt ett tag.

Det är säkert inte bara jag som tycker de är motbjudande. Varför skulle häxor annars förvandla prinsar till grodor? Det måste helt klart vara för att de tror att ingen vill kyssa dem så förtrollningen bryts. Även om jag träffat på en groda med guldkrona på huvudet så hade jag inte pussat den. Jag struntar blankt i både hela och halva kungariket. Det duger så bra med Granvägen 39 för min del.

En dag när jag var på fotoexpedition i skogen fick jag på avstånd syn på en "groda". Det kändes helt ofarligt att fotografera den på långt håll. Jag vet inte vad det var som fick mig att gå närmare. Dumdristighet kanske? "Grodan" satt blickstilla och jag blev lite nyfiken.

Jag tog ett foto till och då zoomade jag in rejält. Vilken lättnad! Det var ingen groda utan en svamp som växte på trädstammen och sen hade det blåst dit lite vissna löv och lagt sig så det såg ut som ögon. Jag vågade ta några kliv till framåt och kände mig riktigt modig när jag stod så nära en nästan groda.

Grannsämja

Innan Trump blev president "lovade" han att det skulle byggas en mur längs mexikanska gränsen, och Mexico skulle betala för det. Nu läste jag häromdagen att han hade skrivit på ett beslut om detta. Förhoppningsvis blir det aldrig verklighet. För oss som minns Berlinmuren ger ordet mur inga bra vibrationer.

Det fick mig att tänka på när vi flyttat in i vårt nybyggda hus. Vi diskuterade med grannarna vad vi skulle plantera i tomtgränsen. Efter lite överläggningar kom vi fram till att vi skulle ha thuja där, för det var vintergrönt. Häckplantor inhandlades och summan delades på två....helt rättvist. Vi ville ju båda ha den här häcken. Plantorna var inte speciellt höga, men det var bara att se tiden an. Nu efter mer än 40 år är häcken över 2 m hög. Den klipps vartannat år, för vi vill inte att den ska bli högre. Jag är väldigt förtjust i vår thujahäck, för det gör att vår trädgård är helt insynsskyddad. För den skull är det inte förbjudet för människor att komma in i vår trädgård. De behöver varken visa pass eller visum.

Tanken slår mig hur det hade blivit om vi på eget bevåg planterat 2m höga thujaplantor och bett plantskolan att skicka räkningen till grannen. Han hade definitivt inte betalat den och säkerligen inte betraktat oss som "goda grannar" mer. Det är givetvis inte tal om någon thujahäck mellan USA och Mexico utan en hårdare avskärmning.

Genialiskt

Det är inte det vi läser utan det vi kommer ihåg som gör oss lärda. 

Så är det alldeles bestämt. När jag gick i skolan var det ibland tal om rena "korvstoppningen" och man pluggade som en galning inför varje prov. Efter en tid hade man kommit underfund med sin lärare och visste vad han eller hon tyckte var viktigt. Även om det var ett ointressant ämne så gick det att komma ihåg vissa delar som oftast kom med på provet. Jag hade en del lärare som satte betyg enbart efter resultaten på proven och inte den kunskap man visade upp under lektionerna. Tack och lov så har det ändrats. Även om det är väldigt lätt att  kolla på mobil eller dator efter något man vill veta, så är det en skön känsla att bara kunna plocka fram informationen från sin hjärna. I en diskussion är det inte särskilt kul att sitta med mobilen i handen hela tiden för att kunna delta. 

Koltrasten Rut

Hagge Geigert skrev låttexten till "Närsynta bofinken Knut". Ibland dyker det upp några bofinkar hos oss, men den som vi har mest kontakt med är koltrasten Rut. Om det är samma Rut som är här år efter år vet jag förståss inte. Naturhistoriska museet har gjort undersökningar på ringmärkta fåglar och fann då en koltrast som ringmärktes för 21 år sedan. I så fall, om det nu var Rut som var med i undersökningen, så skulle hon ha hållit till i vår trädgård sen senare delen av 1990-talet.

Varje morgon när jag går ut för att hämta tidningen sitter Rut under fågelbordet. Det verkar som hon sover, för hon har burrat upp fjädrarna och sitter alldeles stilla. Jag kan nästan gå ända fram till henne innan hon reagerar. Det kan klart vara så att hon inte hör mig och ser dåligt ifall hon är lite till åren kommen. Sådana krämpor känner man igen. Hon flyger inte iväg utan hoppar bara längre in i häcken.

Så fort vi börjar arbeta ute i trädgården kommer hon som skjuten ur en kanon. Hon följer oss som en liten hund. När vi rensar ogräs eller planterar om växter är hon väldigt på alerten. Det är flera stycken koltrastar som trivs i vår trädgård...både hanar och honor, men det är alltid honorna som kommer närmast.

Det kanske dyker upp en smakbit när de där människorna gräver?

Trädgårdsarbete gör att man blir både svettig och smutsig. Då passar det bra med ett bad efteråt...

....och sen är det skönt att ligga i solen och slappa.

Två år har jag låtit koltratsarna hyra ett hörn av vår altan. Det har varit jättekul att få följa deras byggiver.

Ungarna är jättesöta. Det brukar bli fyra stycken.

Mycket övertalning fodras för att ungarna ska lämna "hemmet" och ge sig ut i stora världen. Därefter återstår det för mig att sanera altanen. Den ser anskrämlig ut. Vi har nu gjort vad vi kunnat för att hindra dem att börja bygga där igen. Vid två sidor i trädgården har vi jättehöga häckar som de använt vissa år och det går även att bo på utsidan av altanen, så de behöver inte leta länge efter nya boplatser. Det är skönt att kunna använda altanen från vår till höst men de gånger vi haft hyresgäster där så har vi varit utestängda under lång tid. Vi vill ju inte störa den lilla familjen.

Hjälp från alla håll

Det har grävts i gatorna i vårt villaområde några månader. Vi har fått kryssa mellan arbetsfordon, containrar och jordhögar, men vi har hela tiden vetat att det var för vår skull det såg ut så här, och då får man göra det bästa av det hela. De som jobbat här har verkligen Jobbat med stort J. Det har gått snabbare än någon av oss boende kunnat ana. Vi fick veta att i början av denna veckan  skulle det borras in i vårt hus och fiberboxen skulle monteras på väggen. Det gjordes på under en timme och nu är det upp till oss själva att fixa resten.

Det överensstämmer inte riktigt med sanningen, för varken Göran eller jag kommer att engagera oss i detta. Vi har lämnat över ansvaret till de som begriper sig på sånt...nämligen Ulrika och Bo. De har lovat att köpa router, fixa abonnemang och göra allt som behövs för att det ska fungera. Vi bara lägger upp fötterna på fotpallen, lutar oss tillbaka och väntar på att allt ska bli klart. Det är skönt och veta att man kan alltid ringa "support" när det behövs och man behöver aldrig sitta i nån telefonkö. Ofta gör "supporten" hembesök när det inte går att förklara över telefon.

När det blir riktigt besvärliga datorproblem tar vi kontakt med "supporten" i Dallas som då tar över våra datorer och fixar det den vägen. Det är spännande att sitta framför skärmen och se hur muspekaren far fram och tillbaka för att någon i USA bestämmer det. En del saker kan jag faktiskt själv åtgärda, men det är givetvis enklare när man får proffshjälp.

Vi har även en egen personlig researrangör. Katarina bokar alltid våra resor. Det enda vi behöver göra är och se till att vi har ett giltigt pass och infinna oss i tid på flygplatsen. Jag är fullt på det klara med att vi är väldigt bortskämda, men nån ska ju vara det.

En trist vinterdag

Igår var det dimmigt och disigt hela dagen. Det blev aldrig riktigt ljust. Snö har vi ingen och det är några plusgrader, men eftersom det är råkallt och fuktigt i luften så känns det som om det är flera minusgrader. Vädret inbjuder då inte till några längre utevistelser. Resultatet blir att man håller sig inomhus och känner sig allmänt trött och oinspirerad.

Jag beslöt mig för att åka och handla i en av mataffärerna i samhället. Inte för att det är så inspirerande, men på tisdagarna får jag pensionärsrabatt på det jag handlar....hela 5%. Någon storhandling är det knappast tal om nu längre. Det går inte att jämföra med när vi hade tre tonåringar också i hushållet. En del varor är alltid betydligt billigare i ett par affärer ca en halvmil från Åstorp, så naturligtvis köper jag där när förrådet behöver fyllas på. Jag föredrar att ha så mycket som möjligt hemma i både matkällare och frys, så jag kan minimera mina "affärsresor". Det finns inget tråkigare än att handla mat.

När jag var tonåring minns jag att mina föräldrar var aningen irriterade på mig, för jag satt ofta och dagdrömde. Det är något som jag kan göra forfarande idag. Jag tycker inte att det är något fel med det. Då får fantasin fritt spelrum och man svävar bort från tristessen ett tag. Efteråt känner man sig mycket gladare till humöret. Helt gratis terapi. När jag satt försjunken i mina tankar igår, kom jag på många nya bra idéer. En del behöver nog finslipas lite, men vissa går att genomföra nästan på direkten.

Ta i trä

Vi säger ofta "ta i trä". Det finns en del teorier om var uttrycket kommer ifrån. Enligt hednisk tro levde andar och gudar i träd, och man knackade på dem för att få skydd. Det skulle vara två knackningar. En för att be om beskydd och en för att säga tack. Det blev ungefär som att säga tack på förhand. 

Kristendomen tog detta till sig och fick det mer att handla om Jesus. Om man tog på en träyta så skulle det vara lika med att ta på trät från korset, och då trodde man att man fick skydd från Gud. Att "ta i trä" blev också vanligt inom judendomen under spanska inkvisitionen. Många judar gömde sig i synagogor av trä, och det fodrades en speciell knackning för att få komma in. Att knacka i trä blev då lika med säkerhet och överlevnad.

Även om det har varit olika tankar bakom genom åren, så har de alla en sak gemensamt. Man knackar eller tar i trä för att hålla sig säker och trygg. När Rasmus var liten gick han på något som hette "Knytte". De var då ute i skogen och fick lära sig om djur och natur. Något som barnen fick lära sig väldigt tidigt var att ifall de kom vilse i skogen så skulle de krama ett träd. Det blev då en slags trygghet och det blev lättare att hitta dem än om de vimsade runt.

     Trädstammar kan ha väldigt olika mönster. De kan vara långrandiga, tvärrandiga eller prickiga.

De kan t.o.m. vara camouflagemönstrade. 

Träd kan även vara vägvisare. Skåneledens olika etapper markeras med en orange ring runt stammen. 

På det här trädet däremot vet jag inte vad markeringarna står för. Ska jag gå hit eller dit?????

Blir jag klokare med åren?

Det jag tänker på har inte direkt med intelligens att göra utan snarare sunt förnuft....men det är egentligen också ett slags intelligens, fast väldigt underskattat. Varför jag undrar detta är med tanke på mina hamstergener. Jag har i alla tider samlat på ALLT. När jag bodde i lägenhet var mina källar-och vindsförråd smockfulla med prylar som jag aldrig använde men inte nändes slänga. Slutligen flyttade vi in i en villa med stor källare och jag kunde verkligen stapla mina bra-och-ha-grejer. Tyvärr måste de här förrådsutrymmena städas ibland och det var inte lika kul.

De sista åren har jag faktiskt gjort mig av med en hel del vid varje städning. Mycket har skänkts till loppis, eller sålts och resten har åkt på tippen. Efter varje städning har jag känt mig mycket nöjd och tänkt att nu är det äntligen slut på allt överflödigt. Nästa gång har jag tyvärr upptäckt att det finns fortfarande saker kvar som aldrig används och som jag med säkerhet vet att jag aldrig kommer att få någon nytta av. Så har det varit år efter år.

Nu blir det några loppis och soptippsrundor varje gång jag får för mig att fixa till i källaren. Fortsätter jag i samma stil är det kanske snart tomt där. Jag har i varje fall inget som står staplat på golvet längre, utan allt är uppsatt på hyllor. Städningen går som en dans.

Det finns två rum som sällan drabbas av min städmani när det gäller att kassera saker, nämligen mina hobbyrum. Där samlas mycket, men det är bara "nödvändiga" saker som tyg, garn, tråd, kottar, stenar m.m. Jag måste ha material så både jag och barnbarnen har nåt att pyssla med. Och nu när jag är så ordentlig och slänger allt onödigt så blir det ju en hel del plats över för allt jag måste spara på. Vilken tur att jag har en stor källare.

Viktig information

Jag är inte överviktig. Jag är jätteviktig.

Jag tror att varje människa är betydelsefull för någon annan. Vi som är lyckligt lottade och har familj och vänner får bekräftelse på det lite då och då. Värre är det för de som är helt ensamma. Även om man kanske inte själv vet om det eller får höra det så tror jag att det finns någon som tänker på en och känner tacksamhet för att man finns. Vi borde bli bättre på att berätta det för varandra.

Nu har det hänt igen

Min blogg strular som bara den. Det har den gjort lite då och då de sista åren. Ibland har det dykt upp att de som skulle kommentera måste skriva i en massa siffror och bokstäver fastän jag klickat i att det inte ska behövas. När det lugnat ner sig började nästa elände. Då var det många som inte kunde kommentera hos mig. Som tur var gick det bra att komma in och läsa bloggen, men efter vad jag har fått veta så är det fortfarande stopp för en del att skriva något till mig. Jag har inte en susning om vad jag ska göra för att ändra på det, så vi får väl bara se tiden an.

Nu har kommentarsstrulet drabbat mig personligen. Nu är det jag som inte kan kommentera hos er som skriver i WordPress. Rutan kommer upp och det går alldeles utmärkt att skriva, men när jag klickar sänd så sänds kommentaren långt ut i rymden. Var den är och far runt nu vet jag inte, men den hamnar åtminstone inte på rätt adress. Det valsar runt många meddelanden från mig som behöver eftersändas. Jag tror jag har kommit på en tillfällig lösning på problemet. Jag ändrade till mitt Facebook-konto när jag skrev kommentarer och det verkar än så länge som om det funkar. Ibland har mina svar hamnat i skräpposten, så det ligger kanske några där och väntar på er. Tålamod är en dygd sägs det. Den dygden är inte jag ägare till.

Nu har det hänt igen....
att jag glömt bort hur gammal jag egentligen är. Jag läste i tidningen idag att Dolly Parton fyllde 71 år. Jaha, tänkte jag, då är vi lika gamla. Men sen såg jag att hon var född 1946 och det stämde inte med mitt födelseår. Hon är ett helt år yngre än vad jag är. Jag har alltid tyckt att åldern varit oviktig, så jag har bara hängt upp mig på jämna år som 40, 50, 60 osv. Just sådana födelsedagar kommer jag ihåg, men de där 9 åren där emellan är bara en grå massa. Som barn och tonåring minns jag att jag var väldigt noga med att tala om exakt hur gammal jag var. Varje år var väldigt viktigt, och man längtade efter att bli vuxen. Nu känner jag inte så längre och jag längtar inte efter något speciellt, och definitivt inte efter att bli yngre. Jag trivs med den åldern jag är i nu.

                 

Man väntar så länge på att bli vuxen men det blir man aldrig. Man blir bara äldre.

Snarkstopp

Jag har läst om många olika tekniker för att få slut på snarkandet. Det finns en del som snarkar något oerhört...inga namn....men i vårt hus bor det två stycken. Fast ingen av oss erkänner att vi snarkar. Tyvärr har vi fått krypa till korset för när Rasmus sovit här har han kunnat konstatera att det väsnas lika mycket om mormor som om morfar.

Det vanligaste är nog att snarkningarna kommer när personen ligger på rygg, men det är absolut ingen konst att snarka om man ligger på sidan heller. Kanske det fodras lite övning. I annonser har det visats bettskenor och näsklämmor och jag vet inte allt. Inget av detta har någon av oss provat på så jag har ingen aning om ifall det hjälper.

Så länge man inte drabbas av sömnapné är det nog inte så farligt att snarka så där lite lagom. Senaste nytt lär vara ett snarkarmband. Kan det verkligen göra nytta? Det liknade ett sånt där aktivitetsarmband som man har på när man motionerar och vill hålla koll på hur många steg man går. Det är väl inte meningen att man ska bli sömngångare? Armbandet skulle enligt annonsören skicka iväg elektriska impulser vid snarkningen och då blev man medveten om det och slutade upp. Då är det betydligt billigare och lika effektivt att någon knuffar på en och säger milt:

SLUTA SNARKA!!!

Mässbesök

Det var en välfylld mässa med allt mellan himmel och jord när det gällde hobby. Givetvis var det övervägande kvinnor som man träffade på. Trähobbyn var inte alls representerad här och inte heller smide. Det var lite mindre platskrävande hantverk som visades. Smycketillverkning var väldigt populärt på mässan och jag såg åtskilliga försäljare av pärlor och smyckesdetaljer. På ett ställe provade jag halsband gjorda av kork. De var väldigt behagliga att ha emot huden.

Att fotografera var inte det lättaste eftersom det alltid var någon som lyckades ställa sig rakt framför kameran.

En dam sålde bl.a. armband och örhängen som hon själv tillverkade i läder. Hon hade även scarfs till försäljning och det var svårt att välja för allt var lika snyggt.

Jag försökte övertyga mig själv om att denna gången skulle jag inte köpa så mycket i orange, men hur det nu än var så åkte jag därifrån med en scarf i orange, grått och brunt. Men jag köpte åtminstone ett svart armband. Det var en armring som gick att forma efter handleden och med en stor läderblomma mitt på. Försäljaren skulle på en annan mässa i en by utanför Luxemburg om några veckor och då skulle hon ta med örhängen som hörde till. Kanske Katarina kan åka dit?

När jag tog en extrarunda mot slutet hittade jag en änglaberlock som jag bara inte kunde låta bli att köpa. Den gick lite i orange.

Skor är också något jag gillar väldigt mycket. Det fanns i mindre storlek på mässan. Ett par högklackade dojor i blått inhandlades. Jag vet ännu inte om de ska hänga i en halskedja eller de ska placeras i vitrinskåpet bland mina miniskor.

Väskor var också väldigt populärt. Mestadels var det väskor i tyg och riktigt kul och annorlunda modeller. Blixtlås användes inte bara för att stänga väskan utan även som dekoration på de mest fantasifulla sätt. Jag ritade av en hel del modeller, som jag ska ge mig på att sy längre fram. Mönster fanns givetvis att köpa, men det var alldeles för många modeller som jag var intresserad av så det hade blivit en rejäl slant. Då är det bättre att prova sig fram. Tyg till en poncho köpte jag och en massa stuvbitar. Det var till att slita och dra i grejerna ungefär som man läser i serier att damer beter sig på reor....fast vi slogs inte om bitarna.

Vi bestämde mötesplats och tid när vi kom dit och efter det gick var och en och tittade i lugn och ro. Inköpen visade vi upp för varandra i cafeterian, sen fortsatte vi var för sig igen fram till nästa fikastund. Det fanns även ett litet vinstånd där man kunde ta sig ett glas om man kände för det. Det gjorde inte vi. Man behövde kaffetankning för att orka med.

Det fanns otroligt mycket att bli inspirerad av och jag skulle gladeligen ha köpt mycket mer än jag gjorde. Då dök "mitt bättre jag" upp och övertygade mig om att det var en bra idé att göra slut på det lager av material jag har hemma först innan jag drar hem mer. I annat fall får jag hyra ett rum hos grannen till mina hobbyprojekt. Jag hade ett anteckningsblock med mig där jag ritade av de modeller jag var intresserad av. Det är så lätt att glömma detaljer annars.

Stegräknaren visade på ca 8 000 steg när vi bestämde oss för att åka hem. Det kändes i fötterna vill jag lova. Det blev inte så många fler steg den dagen. När vi kom hem såg soffan väldigt inbjudande ut, så där tillbringade jag resten av kvällen. Förutom när jag åt en mycket delikat middag som KG och Rasmus hjälpts åt att laga. Vi blev bjudna på Toast Skagen och jätteräkor i currysås med ris. Till dessert blev det aprikospaj med vaniljsås.

Luxemburg

Jag har haft en toppenhelg tillsammans med döttrarna och barnbarnen. Flyget var 15 min försenat från Köpenhamn, men piloten trampade gasen i botten så vi landade 5 min före beräknad tid. Det är nog första gången jag åkt till Luxemburg där planet inte varit fullsatt.  Det fanns gott om lediga säten, annars är det gamla uttrycket "som packade sillar" passande på den här flygplanstypen. Sätena är precis så man får ner sin "nätta" lekamen och det är en evigans tur att säkerhetsbältet går att spänna ut. Mittgången är så smal att det är med nöd och näppe att flygvärdinnan kan köra där med matvagnen. De bjöd på var sin baguette och dricka till det.

När vi började gå ner för landning såg vi att det snöade rejält. Kändes lite konstigt att komma norrifrån med barmark och hamna 100 mil längre söderut där snön låg i små drivor. Det hade snöat och blåst ett dygn, men det avtog sen och blev nåt liknande Sverigevädret.

Zoé sov när vi kom för innan vi fått ut våra väskor var klockan närmare halv 11 och sen tar det en stund att åka till Rue d´Oradour. Min svärson bjöd oss på lite småplock och ett glas vin när vi kom till lägenheten, och även om vi var trötta så dröjde det ändå ett tag innan vi kom i säng. Det finns mycket att ventilera när man inte träffats på några månader.

På morgonen var Zoé uppe före oss och hon hade kikat in ett par gånger för att se om vi var vakna. Oj, så lång hon hade blivit sen vi sist sågs! Det tänker jag inte på när vi Skypar, för då ser man ändå bara ansiktet....och alla leksaker och teckningar som hon måste visa för mig. KG tog kusinerna med till ett badhus, och Rasmus berättade efteråt vilka häftiga rutschbanor där fanns. Han hade t.o.m. badat utomhus.

Jag och mina döttrar höll oss till varmare och lugnare sysselsättningar. Vi åkte iväg tidigt för mässan brukar vara välbesökt. Det var den i år med, så vi fick parkera i ett köpcenter i närheten. Jag hade laddat upp med Euro, Visakort, väskor och en rejäl frukost innan vi åkte iväg, och tur var det, för det blev en lång och ganska dyr dag.

Fortsättning följer......

Snurrigt

Det stod i tidningen om en ung kille som studerade till gymnastiklärare, men som kanske inte skulle bli godkänd av en anledning som jag tycker verkar väldigt skum. Han kunde nämligen inte slå kullerbyttor. Orsaken till detta var att han efter en olycka varit tvungen att hålla sig stilla och ta medicin som gjort att han gått upp avsevärt i vikt. Innan dess var han väldigt aktiv och sportade mycket. P.g.a. sin vikt kunde han nu inte slå en kullerbytta, men han visste ändå hur han skulle lära ut konsten till eleverna.

Det hade varit lite underliga turer fram och tillbaka, och alla var väl inte överens om hur det skulle bedömas. En del tyckte att han var en dålig förebild för eleverna. Ja, hade han gjort något brottsligt, så kan jag hålla med om det, men inte katten är man ett dåligt föredöme för att man inte kan slå en kullerbytta? I så fall finns det många dåliga föredömen i vårt land. Jag får räkna in mig i den gruppen.

Att slå kullerbytta lär vara bra för att slippa få "paddnacke" som man kan drabbas av genom att sitta för länge framför datorn eller läsplattan och risken att många barn kom att drabbas av detta var stor, enligt en undersökning som gjorts. Det ger besvär från både axlar och nacke och är givetvis inte bra, men där tror jag inte att kullerbytta är universalmedicinen. Det gäller nog att ändra på hela levnadssättet och göra lite andra saker tillsammans med barnen. Sitter vuxna framför datorn så gör klart barnen likadant.

Har den här konsten en så livsavgörande betydelse för en människa? Funderar man att jobba på cirkus är det nog ganska lämpligt att kunna det, men vill man bli präst, snickare, läkare eller vilket annat yrke man än väljer har det nog inte så stor betydelse. Kommer det bli så nu i framtiden när man ska skriva sitt CV att man får företräde till en tjänst om man skriver att man kan slå en kullerbytta?

Otursdagar

Ibland önskar jag att en del dagar var som en dator och jag kunde trycka Ctrl+Alt+Delete

Enligt historien fick Tycho Brahe på 1500-talet i uppdrag av kejsar Rudolf II att bestämma vilka dagar på året som kunde anses som otursdagar. Han kom fram till att det fanns 33 st. Dessa "förkastade" dagar skrevs in i Bondepraktikan och under de här dagarna var det inte så lyckat att varken flytta, byta arbete eller gifta sig. Hur han kom fram till det vet jag inte.

Även fredagen den trettonde anses som en otursdag. Jag tror ändå att det är mest lite skrockbetonat. Det finns personer som har riktig fobi för just det här datumet och man säger då att de lider av paraskavedekatriafobi. Trygg Hansa gjorde en gång en undersökning och kom fram till att det skedde 7% mindre olyckor fredagen den trettonde än vilken annan dag som helst.

Jag flög till Luxemburg fredagen den trettonde och det gick alldeles utmärkt. När jag kom fram fick jag träffa Zoé, så det var definitivt ingen otursdag. Däremot när jag åker hem idag söndagen den femtonde känns det mer som en otursdag. Detta är en dag då jag önskar jag kunde trycka Ctrl+Alt+Delete.

På väg

Idag åker vi till Luxemburg. Flyget går inte förrän efter 8 ikväll, så jag har gott om tid. Bo skjutsar oss till Kastrup och sen hämtar Katarina oss när vi kommer fram. Flygturen på ca 1 1/2 timme är precis lagom. Då hinner jag läsa några kapitel i en deckare och äta det som bjuds på planet. Det är väl att inte resan tar längre tid, för man sitter ganska trångt. Det är inget stort plan om man jämför med de som vi åker med när vi ska hälsa på Peter.

Eftersom vi bara ska stanna över helgen, så behövs inte så mycket klädombyte. Vi åker ner med relativt tomma väskor, men de blir nog ganska fyllda innan vi ska hem, gissar jag. Jag besökte den här hobbymässan, som vi ska gå på i morgon, för tre år sedan. Då tyckte jag den var stor och jag hittade massor av saker som jag "behövde". I år är det nåt slags jubileum så den ska vara ännu större. I värsta fall så lovade Katarina att vi kunde låna en extra väska av henne till hemfärden, annars får hon ta prylarna med sig när de åker upp till påsk.

Det är alltid intressant att besöka stora mässor. Även om det finns många försäljare som visar nästan samma saker, så dyker det alltid upp något nytt som fångar ens intresse. Jag har sett att det ska finnas åtminstone en svensk försäljare där, annars kommer de flesta från Tyskland och Holland. Något som jag alltid köper när jag går på sådana evenemang är böcker och mönster. Förra gången köpte jag tidningar med jättefina bilder på saker man själv kunde göra. Det värsta var att jag begrep inte ett ord av vad där stod. Trots det så har jag bestämt mig för att någon gång ska jag testa om jag inte kan klura ut det bara genom att titta på fotot. Det heter ju att trägen vinner.

Jag har köpt en bok från Japan...skriven på japanska. Det låter som jag är helt stollig, men den här boken har väldigt ingående bildbeskrivningar på varje moment, så det är inte helt omöjligt att jag fattar hur det ska göras. Om det lyckas så ska jag ta ett foto och visa på bloggen.....men det lär dröja.

Veteranfordon

Jag fick ärva min fars gamla Volvo för 17 år sen. Då var den 11 år gammal. Den går som en klocka och reparationerna på den är lätt räknade. Det är uteslutande Göran som kör den, för jag har inte armstyrka till det. En mer tungstyrd bil har jag aldrig kört. När Rasmus var liten kallade han den för skruttbil, men nu har han ändrat uppfattning. Han vill överta den när han fått körkort och det räcker mer än väl med en bil till oss, så det möter inga hinder. Ibland har morfar hämtat honom vid skolan och kompisarna har tyckt det varit en häftig bil.

Jag föredrar lite mindre och lättstyrda bilar och den jag har nu är helt perfekt. Det finns bara en sak med Volvon som är bättre än min Clio, och det är att den snart är skattebefriad. Vid 30 års ålder räknas den som veteranbil. Jag är veteranförare så jag tycker jag kunde få lite rabatt i varje fall.

Förra helgen fick vi ett antal snöflingor och vi gav oss in i skogen för att se hur det såg ut på backarna där. Det såg lovande ut när det gällde pulkaålkning. Jag kom då på att i källaren stod min sons snowracer och tog plats. Den baxades fram ur sitt hörn och vi stegade iväg till skogen. Snowracern är mer än 30 år gammal så den måste också räknas som ett veteranfordon. Den har förståss alltid varit skattefri.