En fullfjädrad kursledare

Jag har berättat om att locken till jordnötsbehållarna ramlade av. Då tog blåmesen tillfället i akt och plockade hela nötter uppifrån i stället för att sitta på sidan och hacka av småbitar.

Han var så fräck att han t.o.m. hoppade ner i behållaren när nötterna sjunkit så långt ner att han inte nådde dem när han satt på kanten. Jag får då säga att det var initiativrikt.

De flesta fåglarna har ätit som det är tänkt att man ska äta från den här behållaren, men jag misstänker att blåmesen har hållit i en del kurser för några av dem.

Nu var det dags för examensprov. En läraktig pilfink satt på kanten och tittade ner på godsakerna.

Sen sträckte han på sig och gjorde sig så lång som möjligt.

Det lyckades! Han fick tag på en jordnöt och visar stolt upp den. Han får säkert diplom som han kan hänga upp på väggen inne i holken.

Tvärstopp

Göran klagar ibland på min bilkörning. Han påstår att jag inte motorbromsar när jag ska sakta ner. Det gör jag visst! Jag trycker på bromspedalen och den har kontakt med motorn...tror jag...så bilen saktar in. Idag läste jag att man skulle tvärnita nån gång emellanåt, annars bildades rost på bromsarna. När jag övningskörde för sisådär en 50 år sedan så berättade vår lärare för oss att det var bra och göra så. Det är alltså ingen nyhet. Men han tillade också att de flesta karlar inte gör så när de saktar farten. De växlar ner till en lägre växel i stället.

Det riktiga sättet att bromsa är alltså att slänga sig på bromsen med all kraft. Han kallade det för "Fruntimmerskörning" eftersom de flesta kvinnor kör på det viset enligt honom. Nu tycker jag att Fruntimmerskörning kan ha en lite negativ klang. Jag föreslår att vi kallar det för Expertkörning, för det är just det som det handlar om.

När Göran kör, och tydligen de flesta karlar, så växlar han till en lägre växel i stället för att bara trampa på bromspedalen. Det är väl det som kallas för att motorbromsa, antar jag. Så mesigt!!!!! Det är så man nästan sitter och somnar. Nej, tacka vet jag några rejäla inbromsningar då och då så man märker att bilen fungerar som den ska. Jag är helt övertygad om att bromsarna på min bil ALDRIG kommer att rosta.

Det duger inte med Foppatofflor

Rasmus växer så det knakar nästan. Jag tycker inte det är längesen jag var med honom och köpte fotbollsskor. Nu klämmer de på tårna. Det var bara att ge sig iväg ut igen och leta nya skor. Vi passade på en dag när det var studiedag från skolan. Innan vi gick in i den första affären tyckte jag Rasmus sa nåt om "grisdubbar" och jag blev lite konfunderad. Han hade naturligtvis sagt grusdubbar, men det blåste så förskräckligt så jag hade hört fel. Väl inne i affären hittade han ett par Christian Ronaldoskor med en gång. De fanns bland juniorskorna och de slutar med nr 38,5. Tyvärr kunde inte Rasmus "knöla" ner tårna i dem, utan vi fick gå över till vuxenstorlekarna. Där fanns emellertid inte alls så många snygga modeller att välja mellan. Lite underligt, kan jag tycka. Det är inte speciellt ovanligt att killar i Rasmus ålder har stora fötter och naturligtvis vill de ha tuffa skor.

Vi bestämde oss för att prova sportaffärerna inne på Väla centrum. Det finns 3 olika butiker så det borde inte vara något problem......men det var det. Grässkor fanns det i överflöd, men nu var det grusskor som vi letade efter och de lyste med sin frånvaro. När vi gått ut från den tredje affären var vi ganska trötta och besvikna, så vi satte oss och fikade med kaffe, läsk och var sin stor chokladmuffins. Det var precis vad som behövdes. Nu hade vi fått ny energi. Innan vi gick till bilen tittade vi lite på de tjusiga bilarna som stod uppställda i ett stort tält på parkeringen, bl.a. en gul sportbil. Jag tyckte Rasmus sa:"Det står Din bil på skylten." -"Ok," sa jag, "då går vi in och hämtar den." Han bara tittade på mig. -"Jag sa det står Hedins bil på skylten." Ojdå! Jag skyller fortfarande på blåsten.

Vi åkte tillbaka till den första affären och tänkte dammsuga hyllorna i jakt på grusskor. Bland utgående modeller hittade han faktiskt ett par tjusiga dojor som satt skönt på foten. Målvaktshandskar stod också med på inköpslistan och det fanns en del att välja mellan. Rasmus förklarade för mig att vanliga märken på sådana handskar var Nike eller Select. -"Det är bara du som kör med Findus frysvantar," sa han. Jag har ett par sådana vantar som jag använder i trädgården och ibland har jag haft dem på när jag varit målvakt. De fungerar alldeles utmärkt. Man får väldigt bra grepp om bollen med dem för de är lite räfflade på insidan. Fast sist vi tränade tog jag på mig ett par bruna stickade vantar med glitter. Tjusigt värre.

Tänk att så lite kan betyda så mycket

Ibland tar den minsta sak upp största delen av ditt hjärta.

Tusen tack för alla förstående och omtänksamma kommentarer på mitt förra inlägg. Det kändes väldigt bra. Vi försöker hantera saknaden efter vår lille Santos så gott det går. Vissa dagar går det lite lättare och sen andra dagar är det helt nattsvart. Det blev väldigt chockartat för oss alla eftersom vi bara ställt in oss på sövning och tandutdragning. Efter epilepsianfallet kändes det dock aningen nervöst, och det var en tuff väntan på telefonsamtalet från veterinären. En stor eloge till personalen som inte bara är så måna om djuren utan även försöker stötta ägarna.

Rasmus var så orolig över att Santos skulle sövas och frågade ideligen om han klarade det och kom hem igen. Santos var 3 år när Rasmus föddes så de har växt upp tillsammans och haft mycket skoj. Santos har ju bott hos mig i omgångar och då flera månader i sträck. Då fick jag ofta packa en liten weekendväska till honom och åka iväg med honom till Kvidinge, för Rasmus ville passa honom. Rasmus har ända sedan han var liten räknat Santos som "sin" hund och Katarina har varit generös och låtit honom vara delägare. Egentligen har vi alla känt oss lite som delägare, så han har varit som en slags storfamiljshund...älskad och omtyckt av alla.

Rasmus var helt otröstlig när han fick höra vad som hänt. Santos var ju hans bäste vän. Som tur är har han en väldigt human lärare som hade full förståelse för att han inte kunde gå till skolan dagen efter. Jag hämtade honom på morgonen och han var väldigt orolig för hur det skulle kännas att komma hit när inte Santos fanns här. -"Det kommer att kännas konstigt att ingen sticker ner huvudet i min väska och kollar", sa han. Vi plockade fram foton på Santos och satte i ramar och pratade mycket om allt kul vi varit med om under åren.

Dagen efter hade han turligt nog studiedag så vi tillbringade dagen tillsammans och fortsatte att prata om alla kul minnen. Vi bestämde oss för att tänka att nu fick Santos träffa min hund Milou och eftersom gamlamormor (min mor) också var i himlen så kunde hon ta ut båda två på kisserundor bland molnen. Min mor var ingen hundmänniska, men både Santos och Milou var hennes favoriter. När hon var sjuk och bodde hos mig hade jag Santos också här i flera månader. Varje gång hon skulle lägga sig och vila så ropade hon på Santos och han kom glatt skuttande och hoppade upp i sängen till henne. Sen låg de där och sov några timmar. Så tanken på att hon nu är ute på hundpromenader är kanske inte så tokig ändå.

Min lille Santosängel

I tisdags hade jag en veterinärtid till Santos på morgonen. Han skulle sövas för röntgen och några tänder som skulle plockas bort. I måndags kväll fick han helt plötsligt ett epileptiskt anfall. Det har aldrig hänt tidigare och jag blev jätterädd. Det varade bara ca 30-40 sekunder och sen var han sitt vanliga jag igen.

Jag berättade för veterinären vad som hänt och han menade på att eftersom han var så gammal så kunde det vara en tumör. Det var två veterinärer som undersökte honom och de tyckte han verkade ovanligt pigg för sin ålder (14,5 år). Det bestämdes att de skulle börja med att ta blodprov för att komma fram till vad som var felet innan de sövde honom. Veterinären ringde mig efter en timme och berättade att Santos hade en stor tumör inkapslad mellan mjälte och lever. Det kanske skulle gå att operera honom, men det betydde också en hel del olika tester innan och cellgifter efteråt. Med tanke på hans ålder var det inte det bästa utgångsläget, men det var upp till mig att bestämma. I samråd med Katarina kom vi fram till att det var inte rätt gentemot Santos. Han har haft ett långt och bra liv och då ska inte hans sista tid bara vara ett enda lidande.

Jag frågade veterinären vad han hade gjort ifall det varit hans hund. Hans svar var, att han hade inte tvekat en sekund på att låta honom somna in med tanke på tumörens storlek och hundens ålder. Det avgjorde det hela för oss. Santos fick somna in i tisdags förmiddag. Jag är ju helt övertygad om att vi tog rätt beslut för Santos skull, men det gör varken sorgen eller saknaden mindre.

Att ta sig vatten över huvudet

Det måste betyda att man är ute när det regnar.

Inlägg 48 i Blogg 100

I stället för sol

Natten till måndagen förra veckan fick vi snö igen. Det låg t.o.m. kvar lite på gräsmattan på morgonen. Sådant gör automatiskt att humöret sjunker. Inte nog med att vi fick snö...det blåste rena vintervindar hela dagen. Resten av veckan var det blåsigt, regnigt och allmänt otrevligt väder. Det har då inte varit något hundväder, enligt Santos sätt att se, och inget människoväder heller enligt mitt sätt att se. Trots det så har vi känt oss manade att ta lite småpromenader. Eftersom solen nästan hela veckan lyst med sin frånvaro, fick vi leta efter gult på marken i stället.

Till fågelcaféet dök gulsparven upp och gjorde det lite färggladare.

Ute i trädgården blommar några minipåskliljor bland scillan.

En gul viva har också börjat slå ut så smått.

Ginsten lyser som en stor strålkastare.

Tussilago växer lite här och där.

Den här skönheten tävlar med vitsipporna om att täcka marken.

Trots att naturen försöker kompensera med gult så längtar jag ändå efter att solen ska börja lysa. Det blir inte bara ljusare utan också varmare, och både energi och humör stiger några grader.

Inlägg 47 i Blogg 100

Storleken har ingen betydelse

Fastän man är liten är man minst lika viktig som en stor.

Inlägg 46 i Blogg 100

Benigt

Bland alla konstiga mail som dyker upp i min inkorg fick jag häromdagen ett från en hälsotidning. Det handlade om att banta så man fick snygga ben till sommaren. Det är nog första gången jag läst att man ska banta benen. Annars brukar det vara midja och stuss som är i blickpunkten. Någon gång handlar det väl om att få smalare lår också och det hör ju klart till benen. Men aldrig nånsin har jag hört talas om att någon klagar över sina överviktiga smalben.

Inför våren kommer vi nu att bli överösta med bantningstips från höger och vänster. Erbjudanden kommer från det ena bantningsföretaget efter det andra om mirakelkurer, där man kan bli av med massor av kilon om man dricker nåt skumt pulver. Det enda man säkert blir av med är en bunke pengar, för det är då rakt inte billigt det som erbjuds.

Modeindustrin är en stor bov i det här dramat. Alla kläder visas på trådsmala modeller som ser riktigt sjuka ut. Inte nog med att de är magra....inte smala.... de sminkas så de ser ut som vandrande lik, med mörka ringar under ögonen och insjunkna kinder. Modellen ska klart inte vara så vacker att man glömmer titta på kläderna, men nu är de så fula så man kan inte låta bli att titta på dem. Det har blivit större krav på modehusen och inga modeller får vara med som har ett för lågt BMI.

Även äldre modeller och de som drar lite större storlekar är populära numera, och det är på tiden. Tidigare har det alltid varit så att kom man över en viss ålder så var man inte intressant längre. Tänk så många äldre tjusiga damer det finns och naturligtvis vill vi ha snygga kläder. Gunilla Pontén och Gudrun Sjödén har förstått att alla oberoende av ålder vill kunna klä sig snyggt. Dessutom är deras kläder gjorda för normala kvinnor med lite former och inte bara de som är pinnsmala.

Inlägg 45 i Blogg 100

Konstverk

Första gången jag såg den här bilden och läste vad konstnären hade döpt sin skapelse till, tänkte jag med en gång: "Vilken konstig konstnär". Det är Magritte som är mästaren bakom verket. När jag sen läste vidare om förklaringen till titeln så tyckte jag att konstnären var väldigt smart. "Ceci n´est pas une pipe" betyder ju "Detta är ingen pipa"......och det är det inte heller. Det är en bild av en pipa och det är en helt annan sak.

Jag gillar sådana här lite kluriga uttryck och tycker om att leka med ord som har flera betydelser, för det kan bli så tokigt i slutändan. Pipbilden inspirerade mig till att fundera ut nåt liknande. Jag är ingen konstnär, så jag tog hjälp av kameran i stället. Foto räknas idag som konst och det tycker jag är helt rätt. Det finns så många duktiga fotografer vars bilder är minst lika vackra om inte vackrare ibland än många tavlor som visas.

Jag la kameran i jackfickan och tog Santos med mig in i skogen. Där brukar det vara lätt att hitta motiv. Skogen är alldeles full med vitsippor nu, så jag tänkte att det går nog att göra något av det. Det var lite svårt att regissera Santos, för han hade en egen åsikt om vart han ville gå. Jag ville gärna att han skulle titta in i kameran, men han hör lite dåligt eller också är det så att han bara struntar i att lyssna när jag ropar hans namn. Till sist stannade han ändå upp och vände sig om. Då gällde det att vara snabb med avtryckarknappen.

Bilden kallar jag för "Detta är inte Putte i blåbärsskogen." Det är nämligen Santos i vitsippsskogen. Någon översättning till franska bryr jag mig inte om idag.

Inlägg 44 i Blogg 100

Platt fall

Jag har helt glömt bort att berätta om vad som hände förra måndagen på Kastrup. Vi åkte som jag tidigare skrivit om dit för att hämta Katarina och Zoé. Vi var där i god tid och hittade en parkeringsplats nära terminalen. Planet var en aning försenat, men det kunde vi hela tiden läsa om på informationstavlorna. Äntligen kom då "flickorna" och vi gick mot parkeringen.

Katarina hade vagn med till Zoé för det är ganska långt att gå till och från gaten, så det kan vara bekvämt med rullande hjälp. Jag tittade naturligtvis på Zoé hela tiden när vi gick och pratade och hade inte så stor koll på något annat. Trottoaren har en sluttande kant ut mot gatan, antagligen för att det ska vara lätt att komma upp där med en vagn. Jag kom lite för långt ut och helt plötsligt så vek sig foten på mig och jag flög raklång ut i gatan. Det gick så snabbt så jag hann inte fatta riktigt vad som hände. Helt plötsligt bara låg jag där. Katarina och Göran såg lika förskrämda ut.

Det gjorde inte ont någonstans, och jag reste mig för egen maskin relativt snabbt. Det förvånar mig verkligen, för när jag ligger eller sitter här hemma så känns det lite stelt och besvärligt när jag ska upp. Väl uppe så började jag känna efter om något var brutet eller stukat, men alla armar och ben tycktes fungera tillfredsställande. Det tror jag att jag har min rejäla vaddering att tacka för. Vilken tur att jag struntat i några dieter i år!

Zoé skrattade när vi gick vidare. Hon kanske trodde att jag lekte clown och ramlade på beställning. Ja, vad gör man inte för att roa de små? Efter ett par dagar dök det emellertid upp lite blåmärken både här och där, men annars tycks jag ha klarat mig bra från den vurpan.

Inlägg 43 i Blogg 100

Obegripligt

När jag jobbade i skolan tyckte jag att skolmaten var väldigt god...för det mesta. Det var väl några bottennapp ibland som t.ex. ärtsoppan. Den bestod av några stackars ärtor i botten på kantinen och sen var det bara spad och högst upp ett lager av fett. Rörde man om blev det naturligtvis mer blandat, men det var ingen favoriträtt varken hos mig eller de flesta av barnen. En del kanske anser att det är fult att klaga på mat som man får äta gratis. Det kanske det är, men varför kan man inte få säga vad man tycker? Kritik är bra när den är berättigad.

Jag kan bara komma på att det var ärtsoppan som var lite speciell. De andra rätterna var fullt godkända. Matlistan läste jag varje vecka för att veta vad jag skulle ha för mat hemma på kvällen, så det inte blev samma som i skolan.  Det är inte meningen att skollunchen ska vara det enda lagade målet under dagen. För barn som växer är det viktigt med lagad mat även på kvällen. För min egen del var det helt tillräckligt med lunchen.

De åren jag jobbade hade maträtterna helt vanliga namn, men när jag läser matsedeln nu i tidningen, så kan jag bli väldigt konfunderad. Det är så fantasifulla namn på rätterna. En dag denna veckan ska det serveras "Delikat kokt höns". Det är ju bra att det anses delikat. Då förutsätter jag att det är gott. Men vad serveras till det? När jag jobbade stod det "Kokt höns med ris och currysås" på matlistan. Mums! Kan undras om det är samma som serveras nu. En dag ska barnen få äta smakrik ost och grönsakssås. Det kan jag tycka låter lite snålt. Bara sås!!!!! Nog måste det väl ändå vara något mer till som potatis eller pasta. Fast det är ju en fördel att den är smakrik.

Om jag läser matsedeln för skolorna i andra kommuner så är det helt vanliga namn på deras rätter. Jag tror inte att barnen äter mer för att maten kallas för något annorlunda. Själv vill jag alltid veta vad jag stoppar i mig. Går jag på restaurang så beställer jag så klart inget från menyn som har en titel där jag inte vet om det är fisk, fågel eller mittemellan som serveras.

Inlägg 42 i Blogg 100

Glada nyheter

Denna veckan har Santos varit på återbesök hos sin doktor. Det visade sig att tabletterna han fick hade hjälpt en hel del. Han var inte alls lika spänd över ryggen mer. Jag har ju märkt på honom att han varit piggare och han har inte gnällt till en endaste gång. Katarina åkte in med honom. Eftersom det är hennes hund, så måste hon ha huvudansvaret. Jag vill inte bestämma vad som ska göras med Santos utan att Katarina är med på det. Denna gången gjordes ett ultraljud på hans hjärta för att se ifall han skulle kunna klara av en sövning. Vi var lite oroliga eftersom han ätit hjärtmedicin för ett hjärtfel som veterinären i Luxemburg upptäckte för fem år sen.

Efter ultraljudsundersökningen fick Katarina veta att Santos hade inget större hjärtfel!!!! Det hördes ett minimalt blåsljud, men det var inget som han behövde ta medicin för. Till råga på allt så har veterinären i Luxemburg flera gånger velat söva Santos (utan att först göra en ultraljudsundersökning) för att kontrollera hans hjärtfel. Då börjar man undra ifall det är djuren eller pengarna som är viktigast. Det kostar ju en slant att besöka en veterinär, och i Luxemburg går det inte att försäkra äldre hundar.

Hos Din veterinär i Ödåkra är djuren verkligen i centrum. Där tjatas inte om några onödiga undersökningar utan de gör vad som är nödvändigt för att djuren ska må bra. Det känns väldigt tryggt att åka dit. All personal är så vänlig och tillmötesgående och visar aldrig att de är stressade. Man får den tid man behöver på sig att fråga om vad man vill. Vi har fått en tid till nästa tisdag. Då ska Santos sövas för röntgen och samtidigt ska en del tänder dras ut och även tandsten ska skrapas bort. Jag ska lämna honom redan kl. åtta på morgonen, och jag vet inte alls hur lång tid det tar.

Den bästa nyheten av alla tar jag nu till sist.

Santos ska stanna kvar hos mig! 

Jag får väl erkänna att jag har dragit fram alla fördelar jag kommit på med att han bor här, och det har tydligen hjälpt. Skämt åsido, så tycker både Katarina och KG att det är skönt för Santos att han alltid har sällskap. Vi har ju mycket mer fritid att spendera på honom eftersom vi är hemma hela dagarna. Jag har passat honom ända sedan han var en liten valp, så han känner sig lika hemma här som i Luxemburg. Nu ska jag leta upp hans pass och klippa det i 1000 bitar.

Inlägg 41 i Blogg 100

Känslornas bro

Öresundsbron är verkligen känslornas bro. Vi åker den nästan bara när vi ska till Kastrup för att hämta eller lämna någon av barnen eller barnbarnen, eller när vi själva ska åka iväg. I måndags kväll åkte vi dit för att möta Katarina och Zoé. Vid sådana tillfällen kör man glad i hågen över bron. De ville naturligtvis hälsa på sin lille vovve och se hur han hade det. Santos blev jätteglad när han träffade dem och svansen gick som en propeller. Zoé kallar honom för Lilla Gåbben så det har han lystrat till hela veckan.

Det har varit så kul att ha båda "töserna" hemma. Zoé pratar hela tiden. Hon förstår svenska jättebra, så det har jag hållit mig till. Däremot svarar hon på franska, så ibland har det blivit en hel del förvecklingar. Mina franskakunskaper är väldigt begränsade och mina kunskaper i franskt barnspråk är helt obefintliga. Det blev ändå så att vissa ord fastnade och sen fick det bli teckenspråk för resten. Det fungerade väldigt bra. Hon är en glad prick, och tog det inte så allvarligt när mormor inte fattade vad hon menade.

Amyss (Rasmus) var naturligtvis efterlängtad varje dag. Jag hämtade honom efter skolan och sen var det fullt ös tills han skulle hem. Även om det är lite åldersskillnad mellan dem så kunde de hitta en del gemensamma intressen. Fotboll gick bra. Bandymålet var perfekt i storlek till en match i trädgården, men Rasmus fick lite förmaningar för att han sms:ade kompisar mitt under matchen.

Tiden svischar iväg lika snabbt som åkturen på en rutschkana, och innan man vet ordet av så är det dags att packa in sig i bilen för en färd över bron igen. Den här gången är det dock inte lika kul. Nästa gång Zoé kommer hit blir inte förrän i augusti. Jag tror jag måste åka ner och hälsa på henne innan dess.

Inlägg 40 i Blogg 100

Det bästa som finns

Vad jag är lycklig som har något som gör det så svårt att säga adjö.

Inlägg 39 i Blogg 100

Filmtitlar

Ibland har jag undrat över vissa filmtitlar. Vem har kommit på dem och varför har de valt att kalla filmen just så? Det händer ofta att jag inte begriper alls vad titeln och själva filmen har gemensamt. Jag tycker det kan vara väldigt långsökt. Men en del filmtitlar är som hämtade från verkligheten. 

Polisskolan

Men in black

Jurassic park

Mitt liv som hund

Bodyguard

9 till 5

Såsom i en spegel

You´ve got mail

Inlägg 38 i Blogg 100

Läskiga djur

  1. Imse Vimse spindel

Idag börjar jag min serie om Läskiga djur. Det kommer att bli några veckor mellan de läskiga inläggen har jag tänkt mig. Säkert finns det någon som tycker att de djur som jag skriver om och anser vara läskiga är världens sötaste djur. Jag vet också att det finns de som lider av fobier när det gäller den här sortens varelser. Så illa är det inte för mig, men jag känner stort obehag när jag ser dem och hjärtat slår jättefort. Jag kollar snabbt var "nödutgången" är så jag kan smita iväg. 

 Det är inte bara i verkliga livet som man kan träffa på spindelliknande figurer. I seriernas värld finns både Spindelmannen och Spindelkvinnan. Jag har träffat Spindelmannen en gång när jag var i New York. Utanför en jättestor leksaksaffär sprang han omkring bland folk som gick på trottoaren. Killen kanske var anställd i affären och gjorde reklam för någon leksak de sålde. Annars förstår jag inte varför han klätt ut sig på det viset.

Jag kan knappast kallas för Spindelkvinnan, för jag vill inte gärna ha de där filurerna i närheten. Ibland lyckas de ändå ta sig in i huset, och då förpassas de ut igen fortare än kvickt. Det är konstigt för är man rädd för en viss sorts djur, så är det precis som man har en inbyggd magnet som de dras till. Så hemskt! Våra svenska spindlar är knappast farliga, men det är nåt med dem som gör att jag känner kalla kårar längs ryggen bara jag skriver om dem.

Min farmor var väldigt skrockfull, och jag tyckte det var så spännande när hon berättade om saker som hänt p.g.a. det ena eller andra man gjort. Bl.a. fick jag alltid höra att man skulle inte döda en spindel, för då blev det regn dagen efter. Jag vet att jag testade och det stämde inte alls. Men jag tror farmor hade en förklaring till varför det inte blev regn just den gången.

Icke-levande spindlar gillar jag däremot. De kan göras lite gulligare. När Rasmus var liten gjorde vi ett spindelnät och fäste på ytterdörren, sen tillverkade han spindlar av pompombollar och piprensare i olika färger.

Ett år inför Halloween gjorde jag en diamantspindel som jag satte fast i ett nät inuti en tavelram. Jag gillar när sådana här långbenta varelser sitter stilla och aldrig rör sig en millimeter.

Inlägg 37 i Blogg 100