Hårfager

Jag hade en idé om att jag skulle låta håret växa. Det har fungerat bra att vara både mormor och farmor utan knut i nacken i många år, men jag tänkte att det skulle vara kul att ändra frisyr ändå. Har man kort hår, så är det inte så mycket att välja på. Det blir lugg åt höger eller vänster eller inte alls och håret bakom eller framför öronen. Alla damer man ser med den ena vidunderliga frisyren efter den andra har troligtvis någon som hjälper dem med den. Så lyxigt kan jag inte ha det, och då inbillar jag mig att det är lättare med långt hår. Det finns liksom mer att jobba med. Men nu klarade jag inte av att ha det så här mer. Mitt hår var inte jättelångt, men tillräckligt långt för att ramla ner över ögonen så jag inte såg ett skvatt. Jag kände mig lite som Chewbacca....men det är klart att hade jag haft Harrison Ford som min privata frisör så kanske jag stått ut lite längre.

Håret var fortfarande för kort för att snurra ihop det till nåt knutliknande i nacken. Den här utväxttiden är den värsta. Om jag haft tålamod att vänta så kanske jag blivit ursnygg i långt hår. Det får vi aldrig veta, för igår var jag och klippte mig kort igen. Jag ringde min frissa och sa att jag klarade inte av en dag till och hon förbarmade sig över mig. Det är tur att jag är ledig så jag kan gå dit vilken tid som helst på dagen.

Nu känner jag mig som en helt normal människa igen. Tänk att håret kan ha så stor betydelse för ens välbefinnande. Nästa gång jag får en sån där idiotisk längtan efter att ha långt hår, ska jag köpa mig en peruk i stället.

Inlägg 35 i Blogg 100