Lätt träning

Jag går hos en fysioterapeut varannan vecka, och hon hjälper mig mycket. Dels får jag råd om övningar som jag ska göra hemma och dels får jag en del behandlingar när jag är hos henne. Jag vågar inte chansa och leta efter tips på nätet fler gånger. När jag hade som mest ont hittade jag korta videosnuttar med rörelser som skulle vara bra för mina krämpor. Det stämde inte alls! Jag gjorde en del av dem på kvällen innan jag la mig, och nästa morgon kom jag inte ur sängen.

Jag kunde inte röra benen för det gjorde jätteont. Till sist kom jag på att om jag slängde ner täcket på golvet, så kunde jag rulla ner från kanten på sängen och landa mjukt. Det fungerade. Täcket var på plats och dessutom är jag nästan som en Michelingubbe, så det dämpade fallet avsevärt.

Sen kom nästa problem. Hur tar jag mig upp från golvet? Jag gjorde många försök, men kom inte längre än att jag kunde stå på knä. Det blev till att krypa runt i lägenheten den dagen. Inte precis så kul. Nu såg jag på nära håll alla dammtussar på golvet. Jag är glad att jag inte lider av städmani. Dagen efter kunde jag  resa mig upp i min fulla längd och gå med hjälp av rollator. 

Jag har fått veta att det är bra att jag promenerar mycket, även om jag har ont, och det har jag inget emot. Jag älskar att promenera. Med tiden ska jag utforska vilka promenadslingor som finns här i närheten, men än så länge går jag längs ån. Där finns bänkar utsatta lite överallt och på en del ställen är det byggt små bryggor, där det även finns bänkar att sitta och vila. Man behöver aldrig känna sig ensam, för vips så kommer det en fiskmås farande och sätter sig bredvid. Det går med andra ord inte att sitta och fika där om man inte vill dela med sig.

Det är väldigt gott om sittplatser runt om i stan. I Stadsparken finns många små rosa stolar utsatta. På stolarnas ryggstöd ser man änglavingar. 

En del bänkar har text på ryggstödet: Ett litet hej kan betyda så mycket.

Motion är bra för alla, men jag har alltid trott att jag inte skulle klara av att gå på gym och t.ex. lyfta vikter, även om jag hört att styrketräning ska vara bra när man blir äldre. När min fysioterapeut föreslog att jag skulle komma till deras gym en gång i veckan, blev jag lite betänksam, men jag tänkte att jag ger det en chans. Jag blev positivt överraskad, men det beror klart på att hon bara visar mig de rörelser som hon vet är bra för mig. När jag går hem genom parken stannar jag ibland till och gör den här rörelsen, som inte är så värst ansträngande. 

Skratta och gråta

Idag läste jag om en ny forskning, som fick mig att vänta med ögondropparna en stund. Det var en undersökning om torra ögon. Det har jag besvärats av under många år och jag droppar mina ögon flera gånger om dagen. I den här studien hade 299 personer deltagit...ingen större mängd, kan jag tycka. De delades in i två grupper. De fick antingen genomföra skrattövningar fyra gånger per dag eller använda ögondroppar lika många gånger.

Via en mobilapp skulle skrattdeltagarna upprepa fraserna "hee hee hee, hah hah hah, cheese cheese cheese, check check check, hah hah hah hah hah hah" 30 gånger under fem minuter. De skulle samtidigt överdriva sina ansiktsuttryck, men på vilket sätt stod det inte. Efter åtta veckors behandling hade deltagarnas symptom minskat lika mycket i båda grupperna. Därför drog forskarna slutsatsen att skrattövningarna inte var sämre än ögondropparna som behandling. Hur i all världen går det att få anslag för att göra sådana löjliga undersökningar? Jag tror de pengarna hade gjort bättre nytta någon annanstans.

Att ögonen blir torra beror ju på att man inte har samma mängd tårvätska som tidigare, och då har jag ett mycket bättre knep; nämligen att skratta tills tårarna rinner. Skrattyoga har jag aldrig testat av den enkla anledningen att jag har så otroligt lätt för att skratt utan anledning. Så har det varit sen jag var tonåring. Jag kan börja skratta helt plötsligt och när någon frågar vad jag skrattar åt, så har jag inte den blekaste aning. Det bara drar i mungiporna och jag känner hur skrattet vill komma ut. 

Jag har två skrattkompisar...mina två döttrar. De lider av samma problem som jag. Fast lider gör vi inte direkt. Katarina och jag har våra skrattsessioner mest via sms, men nästa helg kommer hon hit och då blir det "på riktigt". Ulrika och jag träffas ofta eftersom vi bor så nära varandra och varje gång händer det alltid något som får oss att fnittra. Jag har ibland märkt att en del tittar lite misstänksamt, men det kan man inte ta hänsyn till.

Förr i världen ansågs de som gick och pratade eller skrattade för sig själv som lite underliga. Idag är det inget konstigt alls. Jag möter dagligen personer som går och pratar högt...inte för sig själv såklart...utan personen är upptagen med ett mobilsamtal. Jag tror faktisk jag ska skaffa mig öronproppar och sätta i öronen. Sen kan jag gå runt på sta´n och skratta så mycket jag vill. De som möter mig tror bara att jag pratar i mobilen med en mycket humoristisk person.

Motion är nyttigt.....har jag hört

Jag har köpt en rörelsedetektor i stället för en stegräknare. 

Det gäller att börja lite försiktigt när man är otränad.

Nöjesnytt

Halloween är en helg, som jag inte firat så mycket. Det var bara några år när Rasmus var mindre. Jag tycker det räcker så bra med våra gamla vanliga svenska högtider. I Ängelholm staplades det upp höbalar som dekorerats med orange pumpor lite varstans och det piggar klart upp i höstmörkret. De är faktiskt väldigt bra på att pynta och göra lite annorlunda utsmyckningar här. Jag ser verkligen fram emot alla ljusinstallationer till jul. Hoppas det blir lika mycket som i fjor.

Nu är julen nära. Det märks inte bara ute  butikerna. Även TV har hakat på trenden. De började visa sina evinnerliga julfilmer redan i oktober. Jag minns så spännande det var när jag var barn speciellt inför julskyltningssöndagen. Då sattes brunt papper framför fönstren på lördagen och inte förrän dagen efter fick man se vad butiken hade pyntat med. Ofta var det hela jullandskap, som inte hade något att göra med vad man kunde handla där. Jag tycker nästan det börjar bli lite urvattnat idag.  Julkänslan infinner sig inte hos mig redan i oktober. Det var bättre förr.

 

För några veckor sen var jag och lyssnade på Jonas Gardell på Jarl Kullescenen här i Ängelholm. Föreställningen hette: "Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är hela grejen" och temat var hur det är att bli gammal. Han har själv fyllt 60. Jag tycker inte det är speciellt gammalt, men det beror klart på vad man jämför med. Han fick publiken med sig från början och det var en jättekul föreställning. Emellanåt pratade han om allvarligare saker och det är en konst att kunna blanda humor och allvar så det blir intressant. Det är han verkligen expert på. Annars hade han klart inte fortsatt att vara i ropet under så många år. Jag ser fram emot fler bra föreställningar på den scenen. Det är så bekvämt att kunna promenera dit utan att behöva bekymra sig om ifall det finns en parkeringsplats i närheten.

Det har hela tiden sen jag flyttade hit förvånat mig att så många går med rollator här. Det är nästan som ett lämmeltåg. Ängelholm är en väldigt äldrevänlig stad, det märks på mycket här; både att man åker gratis buss och subventionerad taxi plus en massa andra förmåner. Jag antog att medelåldern i stan borde vara ganska hög, och det stämde. I Ängelholm är medelåldern 43,7 år jämfört med hela landet där siffran är 41,4 år. Det måste vara alla vi rollatorförarae som höjer den siffran.

På tal om att vara gammal. Ett år fick jag en brosch när jag fyllde år med texten: "Jag är inte gammal om man jämför med pyramiderna". Det kändes väldigt uppmuntrande.      

Tillbaka från bloggpausen

Det blev en ganska lång paus, men jag tror den var välbehövlig. De här två sista åren har varit tuffa och jag har inte känt mig som vanligt. Eftersom jag alltid varit frisk som en nötkärna, har det varit svårt att acceptera alla krämpor. Jag kan väl inte påstå att jag accepterat det fullt ut än....det är jag lite väl envis för, men jag tycker ändå jag har börjat få in en ganska bra rutin nu.

Alla kommentarer, sms, mobilsamtal och mail under pausen har gjort mig på väldigt gott humör och fått mig att längta tillbaka till bloggen. Tack för det! Nu har jag en helt ny plats att upptäcka och jag ser fram emot att skriva om Ängelholm och visa foton från den här fina staden.

Givetvis har det hänt många kul saker också de här åren och det är dem som jag försöker tänka på mest. Sedan jag flyttade hit har mycket förenklats. Först och främst har jag mindre yta att städa, och det är ett stort plus. Det enda jag egentligen saknar från huset i Åstorp är mina två hobbyrum. Men det fungerar utmärkt med ett rum för det här. Jag har bara fått fundera ut andra lösningar för förvaring. Här har jag ett kombinerat sy/datarum och det är egentligen ganska bra. Datorn och symaskinen står på ett långt arbetsbord, så jag kan bara flytta mig någon meter om jag tröttnar på att sy och istället vill blogga. 

Jag har bott i lägenheten ett år nu, men fortfarande inte träffat alla hyresgäster fastän det bara är en trappuppgång. Under två månaders tid har det gjorts en del uppfräschningar av huset. Det byggdes en ställning ända upp till fjärde våningen för fasaden skulle målas. Då var de tvungna att sätta plast framför fönstren och under tre veckors tid gick det inte att se ut. Jag fick nästan cellskräck. 

När plasten försvann drog jag en suck av lättnad. Ställningarna var fortfarande kvar och en eftermiddag jag satt och tittade på TV dök det plötsligt upp en kille utanför mitt fönster och vinkade till mig. Det är inget som händer varje dag eftersom jag bor på tredje våningen. Det var dags att måla fönsterbågarna och han ville att jag skulle öppna upp fönstret. 

Byggställningarna är nu borta, men jag tycker det är synd att de inte putsade fönstren till oss när de ändå var i gång med att fräscha upp allt. Nu får jag be min svärson göra det i stället.