Ett sportinlägg

I förra veckan var jag och tittade på hur en muralmålning av Ängelholms superstjärna Isabelle Haak kom till. Hon har spelat volleyboll för Ängelholm men är numera proffs i Italien. Isabella räknas som en av världens bästa volleybollspelare. Hon är 195 cm lång och har en hopphöjd på 323 cm  År 2024 fick hon Victoriapriset och hon är den högst betalda kvinnliga idrottaren med en årslön på ca 10 miljoner. 

Det var riktigt spännande att se hur målningen växte fram. Konstnären stod på en bygglift och med den åkte hon upp och ner hela tiden för att kunna måla klart. Den som utförde målningen är en fransyska, Zabou, som numera bor i London. Hon har målat omkring 270 muralmålningar i olika länder. Detta konstverket tog 3 dagar att genomföra och invigdes i söndags. Kostnaden för det hela blev 80 000 kr.

Så skickligt att kunna få fram ansiktsdragen så det ser ut som ett foto. Zabou hade en hel arsenal med sprayburkar på byggliften och det såg så enkelt ut när hon sprayade. Färgen hamnade exakt där den skulle och inte som när jag spraymålar. 

Kommunen menar att det är en hyllning till Isabelle Haak och en symbol för kvinnors idrottande i Ängelholm.

Så här ser det färdiga konstverket ut.

Ett förtydligande

Jag tränar inte för att se bra ut. Jag tränar inte för att komma i form. Jag tränar inte för att imponera på andra.

Vad jag egentligen vill säga är: Jag tränar inte.

Kaffetåren den bästa är

De flesta varor har blivit oerhört mycket dyrare, men en vara som sticker ut väldigt mycket är kaffet. Det är ju ingen livsnödvändig vara, men ändå älskad av många. Jag var tidigare en riktig "kaffemoster". Det gick så långt att jag fick migrän de dagar jag inte fick i mig den nödvändiga dosen. Efter att jag fått hjärtflimmer tyckte min doktor det var bra om jag drog ner på koffeinintaget så mycket som möjligt. Jag saknade ändå kaffet.....mest doften, tror jag. Då köpte jag koffeinfritt kaffe och det njuter jag av lite då och då. Det doftar t.o.m. kaffe. Smaken är kanske inte i Zoéganivå, men det är fullt godkänt.

Under flera års tid samlade jag på minikaffeserviser. Jag vet inte om det var min vurm för kaffe som startade det hela. 

Jag har t.o.m. kvar min dockservis från när jag var barn, även om den är lagad ett antal gånger. Den användes flitigt när jag och min syster lekte kaffekalas.

För att alltid ha lite kaffevibbar i köket köpte jag nya stolsöverdrag med kaffekoppar på. 

De triggar inte igång något flimmer så det är helt riskfritt att bli utsatt för alla dessa koppar kaffe dagligen.

Brandfara?

När jag flyttade in i min lägenhet för 2 år sen renoverades den helt och jag fick nya vitvaror. Spisen har jag mest använt till bakning. Matlagning är kul när man lagar till många personer, men till endast en känns det inte lika upplyftande. Jag har sån tur att jag blir bjuden på middag två gånger varje vecka, och en dag i veckan har jag middagsgäster. Det är alltså ingen risk att min spis ska bli utsliten. Trots det så strejkade den häromdagen. Just precis den dagen jag skulle laga middag åt flera. Jag märkte först att när jag skulle steka svampen så smälte aldrig smöret. När jag kollade så var plattan kall. Jag provade de andra plattorna och endast två fungerade. Den här dagen skulle jag använda ugnen med och det tog 40 minuter för den att komma upp i 200 grader. 

Det blev till att ringa felanmälan och det gav snabbt resultat. Redan nästa morgon var det två killar på plats som med en gång såg vad felet var. Stickkontakten från spisen in i väggen hade brunnit! Jag blev rejält skärrad. Tänk om det börjat brinna i lägenheten! Det var ingen risk, enligt de här killarna, och det får jag väl lita på. Anledningen till skadan var troligtvis att det runnit ner vatten bakom spisen. Visst har det hänt att något kokat över ibland, men det har då inte varit något Niagarafall. Jag undrade om jag skulle lägga nån skumplast som skydd längst bak på spisen, men det tyckte de var onödigt. Jag bodde 50 år i hus och där lagade jag mycket mat, så det måste ha kokat över där med, men jag råkade aldrig ut för något liknande. Killarna sa, att det var ovanligt. En av dem hade bara varit med om det en gång tidigare. Nu är i varje fall allt fixat. 

Jag kom att tänka på när Rasmus var liten. Han var väldigt intresserad av brandsäkerhet. Som alla småkillar gillade han allt som hade med brandbilar att göra. Han berättade gärna om hävare och styrkeledare och jag vet inte allt. Med jämna mellanrum hade han genomgång med mig om brandsäkerhet. Då tog han på sig sin brandhjälm och höll förhör. Svarade jag fel, så himlade han med ögonen och berättade utförligt hur det skulle vara. Han var min personliga brandvarnarkontrollant. Det dög inte att glömma byta batteri.