Med känsliga ögon

Bosses tävling denna gången går ut på att leta efter saker man irriterar sig på. Det är inte särskilt svårt. Det svåraste är att fotografera det. Ofta kan det vara en dum kommentar eller min som jag retar mig på, men hur i all världen gör jag för att fotografera det? Jag tycker det känns mindre jobbigt ifall man ironiserar lite över det som fått blodtrycket att höja sig. Det är precis som om det tar udden av det hela och jag kan skratta i stället. För det mesta är det faktiskt småsaker man irriterar sig på, men det kan var väl så jobbigt.

Rasmus brukar alltid ha så många kul idéer så jag bad om några förslag.-"Ta en bild på mig", föreslog han, "världens största retsticka". Fast där håller jag inte med honom. Visserligen tycker han det är kul att retas och skoja med mig, men jag blir aldrig irriterad på honom. Men han kan ju få vara med på bild ändå.

Jag tog en promenad i omgivningarna en dag och letade efter fotoobjekt. Jag var väl kanske inte så uppmärksam på var jag satte fötterna, men helt plötsligt halkade jag till. Ännu en hundägare med ett stort flygfält mellan öronen hade varit ute och rastat sin hund. När jag kom hem och tittade på min sko blev jag vansinnig. Det var hundlort på hela skon. Först tänkte jag att jag slänger skoeländet, för jag står inte och skrubbar den. Då erbjöd Göran sig att ta hand om saneringen. Det var tur, för skorna är jättesköna och har kostat en del.

Jag hittade också en "tappad" grej, nämligen ett tomt cigarettpaket. Men det har jag lite förståelse för. Papperskorgen stod 10 meter längre bort och det är ganska långt.

Det finns många olika motionsslingor att välja på inne i skogen. Det är väldigt kuperat och stigarna är inte ämnade för någon bilkörning det märks på bredden och underlaget. Trots det måste någon väldigt energisk människa släpat dit möbler, cyklar och all sorts bråte och slängt i en hög. Jag kan inte för mitt liv begripa hur de lyckats med det. Det har fodrats armkraft för att bära dit allt. Någon "hjärnkraft" har det inte varit tal om. Trots att skräpet forslats bort så fylls högen på allt eftersom. Det hade varit mycket smidigare och mindre arbetskrävande att köra till soptippen och lämnat av allt i deras containrar.

Det största irritationsmoment som tänkas kan råkade jag ut för i torsdags: SNÖ!!!!! Det snöade hela förmiddagen och vi försökte träna lite landhockey på eftermiddagen men när bollen rullade, så sögs snön fast ungefär som när man gör snögubbar. Vi fick börja med att skotta upp en bit på banan så det åtminstone gick att träna målskott.

Till sist stör jag mig på alla sportprogram som visas på TV. Just nu går det att se alldeles för många på vår TV eftersom vi fick "ersättning" för kanalstrulet tidigare. Då borde väl den som betalar abonnemanget få välja vilka kanaler som skulle ersätta. Jag betalar abonnemanget och jag vill ha deckarkanaler!

Vilken tur att det inte är så allvarliga irritationsmoment så blodtrycket är i farozonen. Jag har alltid haft väldigt lågt blodtryck, så de här sakerna som jag irriterat mig på har närmast gjort att det nu är normalt.

Hjärnan

Använd den allra senaste högteknologiska mojängen....din hjärna.

Idag är det så enkelt att ta reda på allt man behöver veta genom att använda Internet. Snabbt går det också. Men det gäller att sålla lite bland informationen, för ibland stämmer den inte alls. Vilken skillnad mot när jag gick i skolan. Det man inte kom ihåg eller visste fick man leta efter i uppslagsböcker. De blev ganska snart inaktuella, så jag tycker att den nya tekniken är att föredra. Men för den skull ska vi inte sluta att själv försöka komma ihåg saker mer än bara för stunden. Vi har en hjärna som måste användas, och det är roligt att sitta och diskutera något utan att hela tiden behöva leta på nätet efter vad man ska svara. Ännu en fördel med hjärnan är att man behöver inte teckna något abonnemang. Den går att använda helt gratis. 

Inte så liten längre

Denna veckan har det varit skollov och Rasmus hyrde in sig på Pensionat Björnås. I måndags bestämde han med en kompis, så jag skjutsade honom till Kvidinge. Kompisar är väldigt viktigt. Rasmus ringde mig senare på eftermiddagen för då skulle kompisen gå hem och Rasmus ville komma hit. På tisdagen var det dags igen med en annan kompis. Det känns nästan som när mina egna barn bodde hemma, för då blev det en hel del skjutsande hit och dit. Vi bor ju en bra bit från centrum, så några bussförbindelser kan man inte förlita sig på.

Jag tycker givetvis det är kul att han väljer och bo här när han har skollov. Det blir inte många trista minuter då, för hela han är full av kul idéer och infall. Det märks att han snart är tonåring. Man kan diskutera lite av varje med honom. Han är intresserad av det mesta. Nu är det morfar som blir involverad i sportdiskussionerna, för han är mycket kunnigare än jag på det området. Vi fick ju som plåster på såren när en del TV-kanaler försvann behålla ett onödigt stort antal sportkanaler hela månaden ut. Rasmus tyckte klart det var toppen och han lierade sig snabbt med morfar så de skulle titta på en del matcher. Ibland kolliderade det med deckartiderna men jag har lite svårt för att säga nej till Rasmus och det tyckte Göran var bra.

En morgon när Rasmus hjälpte mg att duka fram frukosten tittade han länge och väl på en ny sorts bröd som jag köpt. Det innehöll en hel del olika frön och man såg knappast brödet för alla solrosfrön. Jag gillar lite grövre bröd. -"Äter du fågelmat?" undrade han. "Vill du jag ska duka fram talgbollar och jordnötter också?" Vi pratade om allt möjligt när vi åt vår frukost, men han kunde inte riktigt släppa fågeltemat så han sa:" Jag måste vara väldigt populär bland fågelskådarna för jag har sett en väldigt ovanlig sort." Jag såg nog ut som ett levande frågetecken.  -"Pensionärsfinken", sa han och pekade på mig och skrattade. -"Jaha", svarade jag, "och var häckar den då?" Svaret kom blixtsnabbt:-"Framför datorn."

Vad jag längtar till nästa skollov!

Färgglad dusch

När vi renoverade vårt badrum så valde vi att plocka bort badkaret, eftersom vi föredrar att duscha. Nu var det inte så enkelt att bara sätta dit en duschkabin vilken som helst, för vi har ett fönster i närheten. Jag måste kunna öppna och svänga runt det så jag kan putsa alla sidor. Badrumskillen förslog då att vi skulle ha en dusch där man viker dörrarna omlott när den inte används. Jag hade aldrig sett någon sådan i verkligheten förut så vi tittade på en i butiken. Det var stor plats där inne för att duscha. Man kunde nästan dansa kosackdans ifall man var väldigt vig. När dörrarna fälldes ihop tog inte duschen mycket plats. Det fick bli en sådan modell i vårt badrum.

Nu märker jag att vi kanske inte fick det senaste i duschväg ändå. Jag tänker på duschmunstycket. Det finns nya sorter där vattnet skiftar färg efter temperaturen på vattnet. Fast där tror jag det blivit något fel. Det sprutar grönt vatten vid 0-25 grader, blått vatten vid 26-35 grader och rött vatten vid 36-45 grader. Det hade varit mer naturligt med blått vatten till den lägsta temperaturen för då fryser man så man blir blå. Mellantempen kan väl vara grön och rött passar perfekt till det varma vattnet. Upp emot 45 grader då blir man nog röd som en kräfta. Som tur är så färgar inte vattnet av sig och det smakar inte annorlunda heller enligt försäljaren. Jag står inte och gapar som en fisk när jag duschar så för min del spelar det ingen roll.

Blomsterflickor

Jag har alltid tyckt om Anders Glenmarks melodi Hon har blommor i sitt hår. Den känns så somrig på nåt vis. Det går alldeles utmärkt att sätta blommor i frisyren vilken årstid som helst, men det är nåt visst med sommarblommor.

Vi gifte oss mitt i sommaren och jag hade blommor i mitt hår, men det var fuskblommor. När jag köpte klänningen valde jag även ut ett blomdiadem med en massa vita blommor i olika storlekar. Frisören fick sen sätta fast det tillsammans med postischen som jag hade på den tiden. Jag blev väldigt nöjd med hennes arbete och diademet satt som berget. Jag behövde verkligen inte oroa mig för att det skulle hamna på sned. Det besvärligaste var att få bort det efteråt, för frissan hade virat hårslingor runt bland blommorna och fäst med hundratals nålar.

Jag fick syn på en matta som jag tyckte var väldigt vacker. Designern är Benno Artzt  och titeln på mattan var Hon har blommor i sitt hår; en mycket passande titel för det vimlar av blommor. Den här mattan går lika bra att ha hängande på väggen, stod det i annonsen, och det hade jag föredragit. Det är lite synd att trampa runt på den här fina bilden. Motivet påminner lite om Björn Winblads stil.

På hans utställning på Arken utanför Köpenhamn fanns många motiv med kvinnor som hade massor av blommor antingen direkt i håret eller ovanpå en storbrättad hatt. Den här damen får man nog säga att hon har blommor i stället för hår.

Till midsommar är det många som har blommor i sitt hår. Här är Zoé finklädd i Sverigedräkt och blomsterkrans i håret för en del år sedan. Blomsterkrans blir det kanske denna midsommaren också, men klänningen har hon växt ur.

Mjuka fuskisar

Ibland är det så ytterst lite som ska till för att förändra. Nu hade jag spanat in TV-rummet. Där behövdes lite nytt! Jag är nöjd med själva möbleringen efter allt ändrande tidigare, så något sådant var inte aktuellt. Framför TV:n har vi en hörnsoffa och den har jag länge tänkt att jag skulle vilja klä om. Tyvärr har det bara stannat vid tanken och aldrig blivit mer. En vacker dag hoppas jag naturligtvis att jag ska känna en sån obeskrivlig lust att ta itu med att mäta och klippa och sy, men i väntan på det får jag ta mig an lite mindre jobb.

Till jul köpte jag två grå fårskinnsplädar. Det är fusk och inget äkta fårskinn såklart, men mjukt som angora. De hängde jag över varje armstöd och framför placerade jag en gråmelerad kudde. Jag stod länge och tittade på dem och tyckte de var så intetsägande så jag letade upp två stora svarta knappar och rynkade ihop lite grått tyg. Det blev till en blomma som jag sydde fast mitt på kuddarna. Nu blev det lite mer liv i dem.

För många år sedan fanns en affär i Åstorp som sålde både kläder och tyger. Oj, vad Ulrika och jag har handlat tyg där! Damen som ägde affären kasserade aldrig något utan man kunde hitta tyger, mönster, knappar och kläder från årtionden bakåt. Tygerna fanns på andra våningen, och eftersom hon inte tog in nya, moderna tyger, så var det knappt någon som gick dit för att handla sådant. Ulrika och jag däremot fyndade ofta. Vi fick gå där utan att bli störda och leta bland hyllorna och rota i lådorna som stod lite överallt. En gång hittade vi två rullar med persianimitation...en grå och en svart. Bredden var bara 15 cm så jag vet inte om det var någon rest hon fått från en sömmerska kanske. Tyvärr är affären riven sedan många år tillbaka, men vi har fortfarande mycket tyg kvar som vi köpt därifrån. De här två persianrullarna har alltså legat hemma hos mig i drygt 20 år utan att jag vetat vad jag skulle ha dem till. Men nu har de kommit till användning. Jag har sytt kuddar till hörnsoffan.

Jag gjorde först en som var randig. 

Sen kom jag på att det skulle vara kul att ha olika modeller så jag klippte kvadrater och sydde en rutig kudde. 

Nu var den svarta rullen slut så då fick jag sy ihop fyra grå remsor, men det var inte riktigt så snyggt som jag tänkt mig, för man kunde ana att det fanns en söm mellan varje remsa. Ner i syrummen igen och leta vidare och där i mina gömmor hittade jag en rulle svart anorakband. Jag sydde fast det över varje söm och då blev den kudden nästan också randig.

En bit av en persianpäls som legat och skräpat i många år förvandlades till en enfärgad kudde och helt plötsligt var soffan nydekorerad. Nu sitter jag uppkrupen här bland kuddarna och väntar på att den obeskrivliga lusten att klä om soffan ska infinna sig.

Legitimation, tack!

Vi har kunnat läsa i tidningen att det varit ganska långa förseningar ibland på Öresundstågen. Orsaken är givetvis ID-kontrollerna. Det har hänt att passagerare har kommit försent till sina flyg på Kastrup, men vad jag förstår så är väntetiderna inte lika långa nu. Om man tar tåget på den danska sidan slipper man ifrån mycket strul. När vi ska åka till Kastrup tar vi oss alltid dit via Helsingborg-Helsingör och sen tåg direkt till flygplatsen. Det är mycket enklare och betydligt billigare.

När vi skulle åka iväg i fjor hade vi tyvärr besvär med att få tag på taxi. Det fanns ingen Åstorpstaxi som ville skjutsa oss ner till busstationen så vi kunde ta oss in till Helsingborg. Det löste sig ändå och denna gången skjutsade vår svärson oss direkt till färjan och sen var det så enkelt att ta sig vidare....tills vi satt på tåget i Danmark. Det gick bara till centralstationen i Köpenhamn och sen fortsatte det inte längre. Nu var det så bra ordnat att när vi steg av i Köpenhamn kunde vi stå kvar på perrongen och vänta och efter några minuter kom nästa tåg som tog oss till Kastrup. Allt detta p.g.a ID-kontrollerna. Vi hade fortfarande inte blivit ombedda att legitimera oss så jag vet inte riktigt var kontrollerna fanns och varför man måste byta tåg. Några extra poliser eller kontrollanter syntes inte till någonstans.

På hemvägen kunde vi åka direkt från flygplatsen till Helsingör, men sen var det annat som gällde. På färjeterminalen var uppställt ett slags kravallstaket. Det såg ut som fållor när man ska mota in boskap. Någon kö var det inte och en polis kom och mötte oss för att kontrollera våra pass. De bilar och bussar som åker med förutsätter jag naturligtvis att tullpersonalen genomsöker noga, så ingen fripassagerare är med.

När vi gick av färjan i Helsingborg var vi tvungna att visa passet igen. Då blev jag lite konfunderad. Vi hade knappast tillåtits att gå på färjan om vi inte legitimerat oss. Var inte denna kontrollen lite onödig då? Eller de misstänkte att vi simmat ikapp färjan och klättrat ombord? Sista biten hem till Åstorp åkte vi bil utan att behöva legitimera oss. Vi behövde inte ens tala om för chauffören vart vi ville åka.

Inte troligt

Har du någonsin känt för att hoppa upp ur sängen på morgonen?........Inte jag heller.

Jag har aldrig förstått mig på dem som hoppar upp ur sängen så fort väckarklockan ringer. Det är ju just då man sover som allra bäst. Under alla de år jag jobbade kan jag inte minnas en endaste gång när jag skuttade ur sängen som en kanin, drillade som en lärka på vägen mot badrummet och sen fortsatte att kvittra när jag klädde mig och lagade frukost. Om detta hade hänt så hade jag förstått att jag borde ringa 112, eftersom något var mycket fel med Pantertanten. 

Min väckarklocka gick i pension samtidigt som jag, och om jag mot förmodan måste upp en bestämd tid på morgonen så får jag sätta mobilen på alarm. Det händer så sällan att jag inte känner igen signalen riktigt. Det har hänt flera gånger att jag blivit väckt av mobilen, satt den mot örat och kraxat fram: "Hallå!" Naturligtvis har ingen svarat. Ilsken som ett bi har jag stängt mobilen igen och just i det ögonblicket brukar jag komma på att det var "alarmmänniskan" som ringde och sökte mig. 

På fredag ska man städa......

...det vet varenda tant. Den visan poppar ibland upp i min hjärna och jag kan inte för mitt liv begripa det. Jag avskyr veckoststädning och har alltid gjort. Det är ingen hemlighet. Däremot så gillar jag när det är färdigstädat och allt lyser så blankt och fint. Det är vägen dit som jag helst skulle vilja slippa.

Det är kul när man lyssnar på gamla barnvisor hur man kan se att världen och synsättet verkligen har förändrats. Gullan Bornemarks "städvisa" berättar ju om hur mamman städar och städar tills hon blir sur. Där ser man....inte ens hon gillade att städa. Letar man längre tillbaks bland barnvisorna så är det väldigt uppdelat vad mamma, pappa och barn förväntades göra. Nästan lite uppfostringsvisor för barnen. När det gäller städning och hushållsarbete i allmänhet så är det idag tack och lov mer jämställt i de flesta hem. Naturligtvis måste alla kunna sköta ett hem, och det är inte svårare än att alla klarar av det också. Sen kan man ju gilla det mer eller mindre, men så är det med allt.

Det mesta idag är så lättstädat och det finns så många hjälpmedel så egentligen är det inget att bekymra sig om längre. Det kan t.o.m. hända ibland att jag tycker det är riktigt kul att städa. Det gäller klart när det handlar om lite mer omfattande städning. Vanlig veckostädning tycker jag fortfarande är själsdödande. När jag berättade en gång att jag höll på att städa och tyckte det var riktigt kul fick jag genast frågan om jag andats in för mycket Klorin. Nu var det inte riktigt så illa. Jag hade använt Cillit Bang.......och smutsen var väck!

Stickprov

 Jag får allt som oftast nyhetsbrev om mode. Det är alltid lika intressant. Ibland är det väldigt tjusiga saker, men eftersom de flesta kläder och accessoarer är från de stora modehusen så är prislappen inget jag tittar på. Det går ju alltid att stjäla idéer förståss. Den här idéen bryr jag mig emellertid inte om. Koftmodellen i sig är det väl inget fel på. Det är en slätstickad V-ringad modell med avigsidan vänd utåt. Inget konstigt med det, för aviga maskor är också snyggt. Fickan däremot är jag lite tveksam till. Den ser lite malplacerad ut liksom de där glittriga sakerna till höger. Det värsta av allt är alla garnrester som hänger och slänger över hela koftan. Någon måste ha fått tag på en stoppnål och lite garn och gått loss på koftan. Varför ingen kommit på idéen att sprätta bort det sen fattar jag inte. 

Om man nu ändå väljer att ha med det här plagget på en modevisning så bör inte modellen sätta den på trekvart. Är det meningen att det ska se ut så eller den är för stor i ringningen så den hasar ner? Ibland har jag haft sådana plagg och jag håller på att krypa ur skinnet så obehagligt jag tycker det känns.

Zoé tycker att prinsessor är det bästa som finns och hon älskar sina prinsessklänningar. Jag stickade för länge sen en rosa kofta med volang till henne och det var då en prinsesskofta enligt Zoé. Den börjar bli för liten så jag stickade en ny i ljusgrått garn med glitter i. Jag hoppades på att det skulle anses som prinsessigt.

En broderad bild av prinsessorna Elsa och Anna syddes fast så den säkert skulle bli godkänd.

Ingen laddning

Den här väskan kostar drygt 9000 kr och då ingår inte ens batterierna. Hur många gånger har jag inte varit med om det att jag köpt en leksak eller en annan pryl och när jag sen kommit hem så har jag läst på paketet att batterierna ingår inte. Det är inte överallt som expediterna påminner om det, och naturligtvis skulle jag själv kunna vara lite mer uppmärksam. Numera har jag alltid ett förråd med extra batterier hemma för säkerhets skull. Det är så retfullt att behöva ge sig iväg ut igen när man kanske redan varit iväg flera timmar.

Det är klart bara en plojgrej med batterier till den här väskan, men jag skulle faktiskt behöva ha en sån skriven lapp och kunna sätta fast i pannan ibland. Då hade folk inte behövt se så undrande ut när jag svarat helt uppåt väggarna fel.

Dags att räkna ner

Min far berättade att när han gjorde sin militärtjänst så hade han en muckarkam som han drog av tänderna på för varje dag den sista tiden han var militär. Jag vet inte hur många tänder det är på en kam, men det kan nog vara lite olika. Syftet var ändå detsamma att när sista tanden togs bort så var det muck.

Jag har också varit inne på den linjen. Sista året jag jobbade före min pensionering berättade jag varje dag för mina arbetskamrater hur många arbetsdagar jag hade kvar. Jag trivdes jättebra på mitt jobb på Fritids bland barnen och jag hade världens bästa arbetskamrater så det var mest på skämt. Fast inte riktigt.....jag längtade verkligen efter att själv få bestämma över min tid och sen tänkte jag att jag skulle hinna göra så mycket roligt. Arbetstiderna satte lite käppar i hjulet där. Det är med glädje jag kan konstatera att jag trodde helt rätt. Det är toppen att vara pensionär, men på en punkt hade jag fel. Jag hinner inte alls med att göra så mycket som jag inbillade mig.

Mina arbetskompisar var mästare när det gällde att hitta på tokigheter, så när det var 28 arbetsdagar kvar för mig att jobba, så fick jag två presenter av dem. Den första var en muckarkalender som de hade gjort. Varje dag skulle jag dra av en lapp och då stod där hur många arbetsdagar jag hade kvar och ett litet meddelande med matnyttiga upplysningar. Den andra presenten innehöll en chokladask med hjärtformade praliner. Det fanns 20 st i den och de hade målat med krisyr på alla bitarna 20, 19, 18 osv ner till 1. När det var 20 dagar kvar skulle jag alltså få börja äta en chokladpralin också tills asken var tom.

När det var 10 dagar kvar fick jag en liten flaska champagne och här ovan är ett litet smakprov på visdomsorden de skrev till mig. Jag blev även påmind om när jag skulle lägga champagnen på kylning.

För en del år sedan bestämde jag med Katarina att jag skulle åka ner till henne och se på bröllopet när storhertigens son gifte sig. Det var en väldigt bra ursäkt för att komma ner och träffa Zoé. En tid innan det var dags att resa fick jag ett brev med en muckarkalender i.

Katarina är väldigt påhittig. När jag nu tyckte det var lite långt till påsk så ordnade hon så att jag kunde lägga in en nedräkningskalender på min blogg. Varje dag kan jag se exakt hur lång tid det är kvar innan Zoé dyker upp på infarten.

Den här sortens nedräkningar är minst lika viktiga som nedräkningen när en rymdraket ska sändas iväg. Dessutom är det betydligt billigare och mer miljövänligt.

På spåret

Nu är det här frågeprogrammet slut för denna gången, så då kan jag knappast fråga: Vart är vi på väg? utan det får bli:

  Var har vi varit?

Ledtrådarna är med början längst upp till vänster:

Storhertig Henri

En glad flicka på sin examensdag

Die gelbe Frau

Herreys som vann Schlagerfestivalen här 1984 med sin låt Diggi-Loo Diggi-Ley

Svaret är givetvis: Luxemburg.

Vi har alltså varit i Luxemburg och hälsat på den här lilla skönheten, som fyller 4 år idag.

Grattis Zoé

Vi åkte ner i fredags kväll och tillbaka hem på söndagkvällen. Tyvärr hade Zoé fått hög feber redan på torsdagkvällen, så hon kunde inte följa med och möta oss på flygplatsen. Men när vi kom hem till henne fick vi en stor prinsessekram. Febern höll i sig ända fram t.o.m. lördagkvällen, så hon sov mycket av tiden. På eftermiddagen firade vi henne ändå med tårta och presenter. På söndagen var hon sitt gamla vanliga pigga jag igen och det kändes skönt, men då var det tyvärr inte så många timmar kvar innan vi skulle åka hem. Hon följde med oss till flygplatsen och när jag checkat in var hon väldigt tyst. Det känns aldrig kul att säga hej då när man vet att det dröjer länge tills man ses nästa gång. När jag skulle krama om Zoé såg jag att hon var lite glansig i ögonen och båda mungiporna pekade neråt. Jag skulle kunnat visa upp exakt samma min. Det var en riktig deja vù känsla. Precis så här var det när min syster och jag skulle åka hem från att ha varit på besök hos farmor och farfar. Jag var ledsen och arg på mina föräldrar som inte lät mig stanna kvar, och farmor kämpade för att inte visa för oss barn hur ledsen hon var. Historien upprepar sig.

För att vara på den säkra sidan

Jag ska fånga in helgen så den inte försvinner.

Det kan i varje fall vara värt ett försök. Jag har nämligen så mycket inplanerat denna helgen så jag vill vara säker på att den stannar kvar så länge som möjligt.

Sporten förföljer mig

Jag var lite irriterad över att en del favoritkanaler försvann och som kompensation fick vi en bunke sportkanaler i stället. Antagligen är det mer än jag som varit missnöjd eller också har de i ledningen tänkt till lite extra. Häromdagen fick jag både mail och sms att om jag ville byta sportkanalerna mot film och seriekanaler i stället så gick det bra. Naturligtvis ville jag det!

Bytet kanske kunde ta några timmar stod det, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Sen hände något underligt. Helt plötsligt gick det inte att se någon kanal alls. På TV-skärmen stod det: Kortfel. Sätt in kortet med chipet uppåt. Jag har väl inte kunnat se på TV tidigare om chipet var neråt, så jag tyckte det var en väldigt konstig uppmaning. Ingen hade rört kortet.

Min svärson var här när det hände och han erbjöd sig att ta kontakt med Canal Digital. Telefonkön var lång men till slut var det hans tur. Killen som svarade var mycket trevlig och hjälpsam, men hur vi än försökte så fungerade det inte. Det var ändrat så att vi nu skulle ha filmkanalerna i stället, men kortet satte käppar i hjulet för det. Det enda killen kunde göra var att skicka ett nytt kort och det kom idag. Eftersom det inte gick att se TV förrän det nya kortet kom så fick vi en liten extra kompensation för de här TV-lösa dagarna. Vi får behålla sportkanalerna också under den här tiden som förhandlingarna pågår. Vilken enorm tur jag har!

Hårresande

Visst är det väl konstigt att håret kan växa flera centimeter över en natt! Mitt gör det i varje fall. Jag har länge kunnat fixa till en snygg frisyr på morgonen utan några större problem. Det beror så klart på att min frisör är väldigt skicklig på att klippa. När jag var hos henne innan jul, berättade hon att i januari skulle hon åka på semester i två veckor. Det är lugnt, tänkte jag, inte kan mitt hår växa så enormt på så kort tid. Men det kunde det...från en dag till en annan. De sista dagarna har det varit helt hopplöst att få till en vettig frisyr.

När jag tvättat håret var det dags för ännu ett försök, som naturligtvis blev misslyckat. Jag lockade det så det nästan osade bränt, jag blötte det och fönade det på nytt, jag provade med gel och vax och jag vet inte allt. Det såg anskrämligt ut. Då kom jag att tänka på kvinnorna i hårreklamerna. De har nästan alltid långt hår och det är alltid snyggt. Dessutom slänger de så tjusigt med lockarna, så jag tänkte att om jag går omkring och gör likadant så är det ingen som märker att mitt hår är för långt. Jag trodde förståss att jag behövde träna lite först. Sagt och gjort. Jag ställde mig framför spegeln, tog tag i tvättställskanten och tog sats. Katastrof!!!! Inte katten for mina hårtestar och la sig så där snyggt över axeln. En del ramlade ner över ögonen på mig så jag inte såg ett skvatt, och resten spretade åt alla håll och kanter. Jag hämtade mobilen direkt och fick fixat en klipptid.

Orangeriet

Enligt Wikipedia så är ett orangeri ett uppvärmt växthus för t.ex. medelhavsväxter eller annat ömtåligt som inte tål kall väderlek. Det låter nästan som de beskriver mitt hus. Jag är ömtålig och tål inte kall väderlek som vinterväder t.ex. Att det sen finns en hel del orange runt ikring som jag kan vila ögonen på är bara en bonus. Naturligtvis bor jag i ett orangeri.

Bosse har återigen en tävling på gång, och denna kunde jag bara inte missa, när han ville att vi skulle fotografera orange saker. Det är en tävling helt i min smak. Jag plockade fram mössa och mobil, för att  ge mig ut och leta. Men först skulle det inventeras vad som fanns inomhus.

Jag började i köket och där hittade jag en del orange användbara saker. Nu brukar jag inte steka clementiner utan de ligger där mest för färgens skull.

Det går att laga annat som jag kan servera i de små ugnseldfasta grytorna. Jag har bakat äppelpaj i dem. Då håller den sig ljummen eftersom locket kan ligga på medan man äter förrätten och sen är det så enkelt att bara bära in och ställa var sin liten gryta framför gästerna.

Jag fortsatte ner i källaren och då föll min blick först på den stora tavlan på väggen under fönstret.  Den här färgglada ramen inhandlades för många år sedan och strax därpå hittade jag en lampfot på IKEA som jag målade orange.

När ett kontor skulle byta till nya möbler fick jag överta en gammal bibliotekssnurra. Här samlar jag pärmar med tips och mönster.

Vid ena sidan i detta rummet har jag bokhyllor som är fyllda med lådor. Jag sorterar allt jag behöver i hobbymaterial såsom tyg, garn, papper m.m. i olika lådor och fack. Orange är en kreativ färg så det var en given färg i mitt hobbyrum. När Rasmus köper nya fotbollsskor brukar jag få skolådorna för de är oftast orange. Lådor behövs i alla storlekar för både stort och smått.

Om vi fortsätter in i nästa rum så finns här en orange (naturligtvis) stol som jag klätt om. Det är bra med en extra sittplats när vi är några stycken som vill samlas och pyssla.

I detta rummet har jag de flesta av mina symaskiner och vid ena gaveln står en smal hylla där jag placerat alla trådrullar. Det finns olika kulörer, men en hel del i orange så klart. Trådhållaren till den ena maskinen behövde piffas upp med en orange boll, tyckte jag.

När jag syr pressar jag ut sömmarna efter hand och därför har jag strykbordet också i detta rummet. Jag står även här och stryker allting annat också, och då är det perfekt med en ställning att hänga det färdigstrukna på. Givetvis måste kläderna hängas på orange galgar.

Jag skulle kunna fortsätta i oändlighet med detta ämne, men nu ska jag ge mig ut och handla lite mat. Det är inte min förtjusning, men ifall jag tar på mig ett par orange skor och en glittrig scarf och lägger det jag handlar i en orange shoppingbag, så kan det nog bli ganska skoj att botanisera bland  grönsakerna.

Jag höll nästan på att glömma nestorn i orangeriet.....DINO. Jag fick honom av en skolkompis för att ha som maskot när det var dags för realskrivningarna för 54 år sedan. Han håller ett vakande öga över mig fortfarande där han sitter i syrummet.