En perfekt hobby

Det är märkligt hur fritidssysselsättningar rangordnas. När jag var barn och tonåring var balett och ridning det som räknades som någon slags överklasshobby. Det var bara barn till välbeställda föräldrar som hade råd att ta lektioner i balett och ridning. Det blev snabbt ändrat, och då kom något annat högst upp på listan i stället. Jag har aldrig förstått varför en sport eller sysselsättning anses "finare" än någon annan. Det viktigaste är att man gör något man gillar och det här klasstänket är förlegat.

I dag hoppas jag det inte är riktigt samma uppdelning, utan att ungdomar kan ha råd att syssla med den sport eller hobby de gillar. Det finns inget som säger att ens ekonomi har att göra med lämpligheten eller talangen för en viss sport. Givetvis kostar utrustning och träning olika för olika sysselsättningar och så kommer det nog alltid att vara. Det bör däremot inte vara så dyrt att inte alla kan hitta någon fritidssysselsättning som passar. Det måste ändå i längden bli betydligt billigare för samhället.

Mina barn provade på olika sporter när de var yngre och en del var de mer intresserade av än andra. Man måste inte bli en stjärna bara för att man tränar. Det finns så många andra fördelar med det, som t.ex. att man får bättre hälsa och kanske känner sig mer nöjd.

 En väldigt lyxig fritidsvariant som slår allt annat är att ligga i hängmattan och slappa. Den är endast för de som inte behöver jobba utan bara kan ligga och vänta på att pengarna ramlar in, som när man är pensionär t.ex.  Det är en hobby jag tror jag ska testa nästa sommar. Men jag har ett stort problem. Hängmattan måste fästas i vardera änden och det lämpligaste i en trädgård är då två träd. Jag har bara ett träd i min trädgård, nämligen plommonträdet. Var ska jag fästa andra upphängningen av hängmattan? Kan jag tro be Göran stå och hålla i ena delen så jag åtminstone får gunga en liten stund?

S, M, L eller XL?

Du behöver inte vara smal för att vara vacker. Skönhet är storleken på ditt hjärta och inte dina jeans.

En människas inre berättar mer om personen i fråga än vad utseendet gör. Ett vackert yttre kan lura och manipulera många, men ett stort och givmilt hjärta vinner i längden.

Grattis BB

I morgon fyller Brigitte Bardot 85 år. Hon tillhörde en av mina idoler när jag var tonåring. Jag var så avundsjuk på hennes långa, blonda hår och smala midja. Eftersom Brigitte var brunett från början, så såg jag chansen att blondera mig för att bli mera lik henne. Jag har nästan för mig att jag köpte vätesuperoxid och blandade ihop nån goja som jag kletade i håret. Inte katten blev jag blond...det blev orange! Då köpte jag en annan sorts hårfärgning på tub i brunt. Jag tänkte att jag måste ha tillbaks min normala hårfärg. Det blev fiasko! Färgen tog väldigt ojämnt så jag blev randig som en zebra. Idag hade det nog inte varit så tokigt, men på den tiden var man inte så vågad. Jag var tvungen att gå till frissan med mitt randiga hår.

Efter det besöket var jag blondin med en dragning åt kycklinggult. Jag hade inte särskilt långt hår, men jag kunde i varje fall locka och rufsa till det lite. Svart kring ögonen och rosa läppstift och så var det klart.

När Brigitte gifte sig med Jacques Charier hade hon i stället för brudklänning en smårutig bomullsklänning med massor av vidd i kjolen. Det här rutiga tyget blev givetvis högsta mode. Det gick att få i nästan alla färger och kallades för Bardotrutigt. Naturligtvis sydde jag mig en sådan klänning.

På den tiden var min midja i stil med Brigittes. En fyra-fem stärkta underkjolar under klänningen och sen var man hur tjusig som helst. För att kjolen skulle stå ut rejält köpte jag en underkjol av nät...inte hönsnät men nästan skulle man kunna tro. Det var så vasst att var man barbent så fick man rivsår och hade man nylonstrumpor så gick de sönder. Därför var det viktigt att alltid ha en vanlig underkjol närmast benen.

Vad jag vet så har inte Brigitte gjort några ansiktslyftningar. De bilder man ser av henne idag visar en rynkig äldre dam med ljust rufsigt hår och några extra trivselkilon. Men det går ändå inte att ta miste på vem det är. All heder åt en stjärna som låter naturen ha sin gång. Naturligtvis måste det få synas att man blir äldre. Det är ju helt naturligt.

Rantafaj

Ibland behövs det ett rejält rantafaj. Åtminstone hemma hos mig. Vissa perioder ser det ut som det bodde en storfamilj här, trots att vi bara är två vuxna. En del dagar hinner jag helt enkelt inte lägga allt på sin rätta plats, och förresten vem har bestämt vilken plats som är den rätta? Jag kanske känner just då att jag hittat en ny perfekt plats för den här grejen. Pedanteri är en sjukdom som jag hoppas jag är immun mot. Det är faktiskt inte bara jag som "glömmer" att plocka undan onödigt krafs. Så när det gäller oordningen här så är vi nog lika goda kålsupare båda två.

För många år sedan såg jag ett engelskt program om två damer som åkte runt och städade. Bostäderna de kom till var naturligtvis hemska; annars hade det så klart inte blivit något TV-program av det. Nu kunde man gotta sig åt att "så skitigt är det i varje fall inte hemma hos mig". På senaste tiden har det varit andra aktörer som åkt runt och städat......både män och kvinnor. Här har de oftast hamnat hos människor som samlar på allt och inte kan tänka sig att göra sig av med något. Det måste kännas hemskt. Jag samlar också på en del, men med jämna mellanrum så gör jag en sortering och slänger iväg det jag inte har användning för. Det skrivs och pratas mycket om att "döstäda" men det tycker jag är ett konstigt uttryck. Jag städar inte för att mina barn inte ska behöva rota i alla mina saker och ha besvär med att slänga en del när jag inte finns kvar längre. Jag städar för min egen skull för att livet ska kännas enkelt och jag ska trivas....det är mer en "livsstädning".

Tillbaks till rantafajandet. Min farmor sa alltid så när hon tyckte det behövdes en rejäl storstädning. Det är egentligen den enda städning där man verkligen ser att man lagt ner hela sin själ. Att springa runt med dammtrasan stup i kvarten är inget som tilltalar mig alls.

Vitt i trädgården

Bilden här ovan illustrerar inte riktigt det jag tänkt skriva om förutom att det visar vitt i trädgården. Det vita jag tänker på nu är olika växter. De flesta perenner och buskar har blommat klart, men det finns en del som inte vill sluta helt och det gläder mig.

Vi har en ensam rhododendronbuske på framsidan som blommar med vita blommor. Vanligtvis kan vi se dem samtidigt med när våra lila rhododendron blommar, men i år envisas den här busken med att lysa vitt igen. Jag tackar givetvis inte nej till en höstblomning.

Längs med infarten planterade vi i våras två lagerhägg. De blommade båda två i somras, men den ena tyckte inte den var riktigt klar, så det kom fler blommor i början på september och det finns fortfarande knoppar kvar. Det ska bli spännande att se hur länge den tänker blomma.

Våra ölandstokar har blommat rikligt hela sommaren och gör så fortfarande. Vi vet sen tidigare att blomningen håller på långt fram på hösten.

Den gula kornellen blommade i somras och sen har det inte synts så mycket mer än blad på den, men helt plötsligt upptäckte jag några nya vita klasar. Den här busken planterade vi mest för grenarnas skull. När bladen ramlat av syns de gulaktiga grenarna, som är perfekta till dekoration.

Bollhortensian blommar för fullt och de flesta "bollarna" börjar bli lite rosafärgade nu. Min mor plockade alltid in hortensiorna och torkade dem. Sen hade hon tjusiga dekorationer hela vintern.

Den japanska busken framför altanen får rosa knoppar, som när de slår ut brukar vara vita med en rosa kant runt. Den här ensamma blomman är dock helt vit.

Det är härligt med lite färg i trädgården på hösten. Det piggar upp när man går där ute och rotar. Det lyser inte bara vitt utan även blått och rosa. Jag hoppas det fortsätter så länge än.

Jag är normal

Om du inte lyckas på en gång så är du helt normal.

Är det kanske därför man alltid säger tredje gången gillt?

Gata eller väg

Det är ganska kul med gatunamn. Storgatan, Västergatan och Torggatan finns nog i de flesta svenska samhällen. I mitt bostadsområde har alla gator trädnamn som Granvägen, Tallvägen, Björkvägen osv. Ganska smart egentligen för vi har skogen alldeles inpå knuten så det finns en viss koppling. Nedanför backen som kallas för Odenbacken finns Odengatan, Torsgatan och Baldergatan bl.a. Precis bredvid ligger Prästgatan och den sträcker sig fram emot kyrkan. Det är ofta så att det blir ett visst tema i de olika bostadsområdena.

Det finns en del gator som jag undrar om inte de som hittat på namnen har haft storhetsvansinne eller möjligtvis sjuk humor. En boulevard är en lång och bred trädkantad gata. Tänker man på Paris och New York där det finns gator med sådana namn så är det inget märkligt, men det finns sju Boulevarder i Sverige bl.a. i Stockholm och Kristianstad. Stockholm är i mina ögon helt ok och Kristianstad är väl sådär. Men jag förstår inte hur man kan döpa en gata i det lilla samhället Kvidinge till Boulevarden. Den har absolut inget gemensamt med en amerikansk eller fransk boulevard. Inte ens om man blundar när man går där kan man inbilla sig att man är i en storstad.

Stora personligheter brukar få gator uppkallade efter sig så naturligtvis finns det en gata som heter Gunnels gata. Den ligger i Saxnäs i södra Lapplandsfjällen. Givetvis är jag nyfiken på den här gatan och orten man hittar den i. Saxnäs är ett litet samhälle som hör till Wilhelmina kommun, så jag antar att Gunnels gata inte är någon stor boulevard. Men det är bättre än ingenting. Jag letade efter en vägbeskrivning dit, och det visade sig att jag måste åka 122 mil och det tar ca 13 timmar med bil utan pauser inräknade. Lite väl jobbigt, tycker jag. Ett annat alternativ är att flyga först till Stockholm och sen till Wilhelmina och ta buss därifrån. Jag skulle nämligen också vilja bli fotograferad när jag står och pekar på gatuskylten precis som Rasmus gjorde när han hittade "sin" gata i Vimmerby.

Det ska vi fira!

Varje dag finns det något att fira. Tro för all del inte att det ligger några djupare tankar bakom detta uttalande. Det FINNS faktiskt nåt att fira varje dag. Vi har ju skippat Annandag Pingst i Sverige, men det finns andra länder som firar den dagen, och det är klart att vi måste sympatifira. Skulle jag bara hålla mig till födelsedagar och namnsdagar inom släkt och vänkrets och de större högtiderna blev det inte många firardagar på ett år.Varje dag på året finns det alltid något land som har en helgdag av något slag. Det är bara att hänga på. Sen har vi alla de här "hittepåfirardagarna" också som Nalledagen, Kanelbullens dag, Pannkaksdagen m.m. Givetvis ska de uppmärksammas.

Idag är det den 261:a dagen på året. Det är väl värt att fira?

En ny kvinna

I förra veckan var jag hos en för mig ny frissa. Det är alltid lite nervöst för man vet inte om det är en frisör som lyssnar på ens önskemål eller en som bara gör efter sitt eget huvud. Jag har tyvärr råkat ut för det någon gång. Tack och lov var detta en mycket skicklig frisör. Vi diskuterade först hur jag ville att det skulle se ut och sen hade hon en del förslag och ändringar, som jag faktiskt tyckte var jättebra. Hon började med att färga håret. När det nu går mot höst vill jag ha lite mörkare färg. Mitt hår var så solblekt och torrt. Jag gillar inte att ha något på huvudet varken vinter eller sommar, så då får jag stå ut med att håret tar stryk.

Hon blandade ihop en varm, brun färg och lät en del solblekta slingor vara kvar så det blev lite liv i det hela. Efter det klippte hon mig. Mitt hår var så långt att jag nästan kunde få ihop till en knut i nacken. Allt det åkte av nu och jag har en mycket lättskött frisyr. Jag gillar när jag inte behöver stå och föna och kamma för länge. Helst ska jag bara behöva rista på huvudet och "lockarna" ska falla på plats av sig själv.

När jag nu ser mänsklig ut är det läge att åka och köpa skor. Jag upptäckte att det börjar gå hål i sulan på mina älsklingsskor. Skor är verkligen inte lätt att hitta......alltså sådana som sitter skönt på foten, är snygga och har ett hyfsat pris. Det är inte lika roligt att åka och handla skor idag som när Rasmus var liten. Han hade alltid så bra idéer när man skulle prova skorna. Han tyckte jag skulle ställa mig på tå först och sen ta lite sicksack steg och snurra runt. När det var avklarat var det till att gå sakta i butiken och så småningom öka takten för att till sist springa en runda. Det sista vågade jag mig aldrig på. Då hade nog personalen låst in sig och ringt efter hjälp.

Min mor

Denna söndagen får Audrey dela med en annan kvinna. Idag är det den 15 september och Sigrid har namnsdag. Min mor, som hette Sigrid, fyllde även år det här datumet och idag skulle hon ha fyllt 95 år. Hon har fattats oss i 14 år. Så roligt om hon hade kunnat firat sin födelsedag idag, för hon älskade fester och att ha människor runt ikring sig. Hon var en riktig matmamma. När inte farmor fanns kvar och kunde stå för julfirandet tog mor över. Vi samlades alltid 16 personer hemma hos mina föräldrar på julafton. Det var som att komma in på en restaurang när mor dukat upp sitt julbord. Allt var givetvis hemlagat och hennes leverkorv nästan slogs vi om. Hur mycket hon än hade gjort så fanns det aldrig något kvar till juldagslunchen. Jag köper olika sorters inlagd sill på burk, men mor gjorde allt från början. För henne var det fusk att köpa färdigt. Det enda hon inte gjorde var att lägga lutfisk i blöt, för ingen utom mor och far tyckte det var gott. Det fanns en sak på hennes julbord som jag aktade mig noga för....den dallrande aladåben, men för henne var det ett måste på ett gammaldags julbord.

Mor var väldigt modeintresserad och eftersom hon var duktig på att sy hade min syster och jag alltid senaste modet. Även när det gällde frisyrer var hon intresserad av vad som var modernt. Jag minns att hon gick med mig och min syster till frissan för att vi skulle få klippt vårt hår som Audrey Hepburn i filmen Sabrina. Vi tyckte vi blev jättetjusiga.

Hon älskade att sticka och virka och gjorde mycket till sina barnbarn. Hon stickade även till sina barnbarnsbarn, men det var bara Rasmus bland mina barnbarn som hon hann göra något till. Mor hoppades alltid på att han skulle bli född på hennes födelsedag, men han kom två dagar tidigare. Han var 1 1/2 år när mor gick bort. Hon stickade bl.a. en blå tröja till honom, som Ulrika skickade till Luxemburg när Zoé föddes för att användas av henne och sen åkte den över till Dallas så mor på sätt och vis fick vara med på ett hörn med Peters barn också. Hon älskade barn och det är tråkigt att mina barnbarn aldrig fick lära känna henne.

Jag saknar henne väldigt mycket.

Jag har varit uppkopplad

Nu menar jag inte uppkopplad på nätet utan kopplad till en liten bandspelare. I onsdags var det dags för mitt årliga dygns-EKG. Jag hade tid till kl. 8 på morgonen och då tejpade sköterskan fast lite sladdar på mig som anslöts till en minibandspelare. Den las i en tygväska som jag sen hade hängande i ett band runt halsen som ett halsband. Enda skillnaden mot ett riktigt halsband var att det hängde innanför tröjan i stället för utanpå. Jag fick även med mig ett papper där jag skulle skriva upp tidpunkten för de olika moment jag gjorde under dagen. Då kunde läkaren sen se ifall min puls höjdes vid vissa tillfällen. Min puls är mycket låg och det har visat sig vid tidigare kontroller att den sjunker rejält på natten och att hjärtat även gör uppehåll. Första gången jag hörde det blev jag lite skraj, men läkaren sa att det var tillåtet att det gjorde så, och det får jag klart lita på.

Jag har alltid haft låg puls och aldrig haft några besvär av det, och det har jag inte nu heller. Det är visst vanligt annars att man blir trött och yr. Att de kollar upp mig varje år känns väldigt tryggt. Doktorn sa att jag kunde ta pulsen lite då och då, men jag försöker att låta bli så mycket som möjligt. Det första året efter att jag blev remitterad till hjärtmottagningen räknade jag pulsen i tid och otid. Jag höll på att bli helt nipprig. När den var för låg, enligt mig, sprang jag upp och ner i källartrappan och viftade med armarna innan jag kollade på nytt. Så får det inte bli igen. 

Det är nog snart tid för en cykeltur igen. Vartannat år måste jag göra ett arbetsprov på en motionscykel. Jag äger ingen riktig cykel längre, men när barnen var små brukade vi ta med fika och cykla ut i skogen. Jag hade sån kondis att jag t.o.m. kunde cykla uppför den branta backen här på Söderåsen. Idag tycker jag det är motigt bara att gå uppför den. Motionscykeln är perfekt. Jag behöver aldrig oroa mig för punktering och hur sakta jag än kör så kan jag ändå hålla balansen. Det blir nästan som att cykla med stödhjul.

Idag är det fredagen den trettonde, men det är definitivt ingen otursdag. Idag fyller nämligen Rasmus 16 år.

Stjärnstatus

Chansen är nog väldigt liten att jag ska bli ombedd att skriva mitt namn och lämna hand och fotavtryck på Hollywood boulevard. Enda gången jag lämnar fingeravtryck och skriver min autograf är när jag förnyar mitt pass och fotavtryck gör jag bara hos ortopeden.

De som får äran att lämna sina avtryck på den berömda trottoaren är hyfsat välavlönade personer, men det är möjligt att de inte själva har den uppfattningen. Jag läste nämligen att det gjorts en undersökning bland 1000 välbeställda hushåll som hade tillgångar på i genomsnitt 22 miljoner kr. Nästan hälften ansåg inte sig som förmögna medan den andra hälften var relativt nöjda. Varför gör man en undersökning bland folk som har så vansinnigt mycket pengar? De lever ju inte i den verklighet som de flesta andra gör. Det hade varit bättre att fråga människor med normalinkomst ifall de var nöjda. Då hade resultatet garanterat blivit helt annorlunda. De som inte var nöjda tyckte att de hade behövt 47 miljoner kr för att känna sig rika. Jag har inte så stora krav. Jag hade nöjt mig med 46.

Att köra eller inte köra....bil

Det är nog många som borde ta sig en funderare på huruvida de är en bra bilförare eller inte. Det klagas ofta på kvinnors bilkörning, och många män gör sig roliga över att de flesta kvinnor väljer bort att fickparkera. Jag kan tala om att det är inte för att vi inte kan som vi väljer bort det utan det är för att vi är inte så lata utan vi kan gå några meter extra. Dessutom finns det väldigt många kvinnor som är skickliga på den slags parkering, men jag är inte en av dem.

Uttrycket att kvinnor kör som höns är gammalt och förlegat. Jag tycker i stället vi ska säga att karlar galet som tuppar....eller i varje fall tutar och väsnas i trafiken helt i onödan. Har ni tänkt på att om en person får motorstopp vid en ljussignal eller var som helst så det bildas en kö (det händer både män och kvinnor), så är det alltid männen som slänger sig på tutan och skriker och gapar så de blir illröda i ansiktet. Tror de motorn har somnat så de kan väcka den med det oljudet? Ofta är det nybörjare som råkar ut för detta. De har faktiskt en skylt baktill på bilen där det står ÖVNINGSKÖR med stora bokstäver, så det borde alla läskunniga klara av att se. Har man så dålig syn att man inte ser det bör man inte köra bil.

Tänk vad kul om en av dessa tutmusikanter fick motorstopp i rusningstrafik och alla biliter bakom i kön startade en tutkonsert. Där skulle jag velat vara med! För att förgylla dagen ännu mer så skulle bilskrället helst inte starta alls, utan bärgningsbilen skulle få forsla bort den ackompanjerad av biltutor.

Improvisation

Jag vet inte heller hur man lever sitt liv. Jag improviserar.

Det finns inget rätt eller fel. Man får gå på magkänslan.

Morgontoalett

En morgon när jag stod och hällde vatten i kannan för att laga kaffe såg jag att det satt flera pilfinkar i busken utanför köksfönstret. Det kom fler och fler hela tiden. Jag undrade vad som var i faggorna. Då såg jag att alla började putsa sina fjädrar och burrade upp sig så de liknade angoranystan. Det såg skrattretande ut, och påminde lite om när man var på klassresa och alla flickor samlades i flickornas tvättrum. Någon klassresa tror jag inte det var tal om här.

När de var färdigputsade satt de en stund i solen och myste innan de flög iväg. Det här var nog en engångsföreteelse, tänkte jag, men det var det inte. Dagen efter kom en stor flock och gjorde likadant. Jag började fundera på vad det kunde betyda. 

Då slog det mig att jag brukar börja hänga ut jordnötskottar till dem i september som lite snacks innan middagen. De ville kanske bara påminna mig om att nu var det dags. När Rasmus var liten brukade vi plocka stora grankottar och bre jordnötssmör runt omkring och till sist rullade vi dem i fågelfrö på samma sätt som man rullar chokladbollar i pärlsocker. Fåglarna tycker det är smaskens.

I år har vi bestämt att sätta fågelbordet på ett nytt ställe där vi kan sitta inne i soffan och se dem. Det är så trist att behöva stå vid köksfönstret och jag orkar inte stå där hur länge som helst. Det kan ju ta sin lilla tid innan man får en bra bild. Förhoppningsvis ska de bli förtjusta i den nya placeringen och jag hoppas få se lika många olika sorter som tidigare år. Vi har några olika ätstationer till dem och hållare för talgbollar och jordnötter också. Det blir nästan som ett litet restaurangtorg liknande det som finns på stora shoppingcenter.

Jag håller tummarna för att alla ska gilla den nya placeringen och komma hit varje dag. Ekorren såg vi inte röken av i fjor, men i år hoppas jag han dyker upp. Skulle det visa sig att de flesta nonchalerar det nya stället får jag väl öppna upp en jourbutik på den gamla platsen.

En kärvänlig slända

Jag har tre små keramikfigurer placerade på fönsterbrädan framför diskbänken. Det är tre små flickor i blå klänningar och alla tre har en eller flera blommor. En av dem har en hel hatt fylld med blommor. Häromdagen när jag gick ut i köket hörde jag ett konstigt prasslande. Jag började titta runt på golvet för min första tanke var givetvis att det var en mus eller nåt annat farligt. Det syntes ingenting men det prasslade fortfarande. När jag tittade upp emot taket fick jag se vad det var.....en slända. Eftersom köksfönstret ständigt är öppet nu när det är så varmt så hade den förirrat sig in. Den ville kanske ha lite svalka, fast det var fel ställe att flyga in då. Vi har lika varmt inne som ute.

Jag hämtade en flugsmällare och försökte skrämma iväg den mot fönstret så den skulle hitta ut igen, men det var den inte intresserad av. Den hade fått syn på flickorna i fönstret. Det var speciellt en som den föll för; nämligen den som hade en hel hatt full med blommor. Sländan satte sig först avvaktande en bit ifrån.

Men flickan verkade ofarlig så den närmade sig sakta.När den kommit riktigt nära började den klappa flickan på kinden. Det såg så rart ut. 

Flickan log med hela ansiktet. 

Jag ville ändå att sländan skulle ge sig av, så jag började vifta igen och då gav den upp och flög ut. 

Dags att bli vacker

Jag vågar inte längre gå ut och hämta in tidningen på morgonen. Min just-vaknat-upp-frisyr liknar ett fågelbo, så risken är att jag får hyresgäster med mig in. Just nu kan jag tycka att det var bättre förr. Då hade jag både postisch och lösperuk. Det var så enkelt att fixa till frisyren, men det blev klart väldigt varmt under peruken. Vill man vara fin får man lida pin. Praktiskt var det i varje fall, för jag bara lämnade in håret till frissan och hämtade det några timmar senare......ungefär som Dolly Parton berättade att hon gjorde. 

De första åren jag jobbade på Barnsjukhuset var vi tvungna att bära uniform......blå klänning med förkläde och en vit stärkt hätta på huvudet. Håret blev väldigt platt och fult när man gick med den där hättan varje dag. Jag kan inte för mitt liv begripa mig på de ungdomar som går med mössa både ute och inne helt frivilligt. Vi kämpade länge för rätten till att slippa bära uniform och långt om länge blev det tillåtet. Idag är alla som jobbar med barn klädda i lite färggladare kläder och det blir inte så sjukhusaktigt mer. På fotot här ovan sitter jag i främsta raden som nr 2 från höger.

Någon hattmänniska är jag inte, annars hade det löst många problem när håret hänger runt ansiktet. Modistyrket är nästan utdött idag. Jag läste för en tid sedan att den sista modisten i Helsingborg stänger sin butik till nyår. En som alltid bar hatt var den engelska drottningmodern och hon hade alltid kappa och klänning i samma material eller matchande tyg. Trots sin höga ålder var hon mycket tjusigt klädd och inte rädd för mönster eller färger. 

När jag nu inte varken har postisch, lösperuk eller hatt återstår bara att beställa tid hos frissan. Det är återigen dags att bli vacker på salong Vacker, tänkte jag. Jag bokar alltid tid på nätet men nu upptäckte jag att ingen av de två duktiga frissor som tagit hand om mitt hår tidigare jobbade kvar. När  den ena av dem var mammaledig, hittade jag en annan på samma salong som var precis lika bra. Nu var tydligen hon också mammaledig och jag kände inte för att testa ännu en ny bland deras personal. Vi har gott om frissor....och pizzerior...i Åstorp så jag beslöt att välja en här i samhället i stället.  Nu har jag bokat tid hos en som jag aldrig varit hos tidigare. Det ska bli spännande. Hon är strategiskt placerad granne med en pizzeria, så när jag är klippt och fått en klatschig färg i håret ska jag gå inom pizzerian och köpa en pizza med hem. 

Ärlighet varar längst

Hemligheten är att leva ett liv som känns bra på insidan och inte bara ser bra ut på utsidan.

Att låtsas som om allt är bättre än det egentligen är i verkligheten fungerar dåligt. Det går inte att lura sig själv.