Bloggvänner är änglar som förtjänat sina vingar

Tusen tack för alla kommentarer, sms, mail och telefonsamtal under alla dessa månader. De har varit till stor hjälp när allt känts helt hopplöst. Tyvärr har jag inte orkat svara på alla, men jag hoppas att det ska kunna bli en ändring på det nu. Det börjar kännas lite som om jag skulle kunna börja leva ett någorlunda normalt liv igen. 

Under den här tiden har jag upptäckt mycket som skulle kunnat göras bekvämare när det händer tråkiga saker. Varje kommun borde ha en avdelning dit man kunde vända sig och få hjälp med alla papper som bara ramlar över en när man blir lämnad ensam. En anställd där skulle ha en lista på allt som ska göras vid sådana här tillfällen så inget glöms bort. Det är så mycket som ska ordnas med avslutning av abonnemang eller överflyttning av diverse försäkringar. Tyvärr är inte alla instanser så hjälpsamma utan räknar med att man själv ska känna till det mesta. Jag har tack och lov mina barn som hjälpt mig mycket, men så ser det inte ut för alla. 

Ett stort orosmoment för mig har varit huset. Det är alldeles för stort för att jag själv ska klara av det. Jag kontaktade en mäklare och hade turen att få tag på en mycket effektiv dam. Det har varit åtta visningar av huset och då körde jag hemifrån så att mäklaren själv kunde ta hand om de som var intresserade. Inför varje visning skulle hela huset städas och trädgården fixas så det såg inbjudande ut. Som tur var så hade jag sedan en tid tillbaka tömt källaren nästan helt och paketerat mycket i lådor, som nu förvarades i garaget. Det konstiga är att fastän jag inte var nere i källaren så blev det dammigt och spindelväv dök upp lite här och var. Det påstås att det ska vara bra om man har spindlar i huset för det betyder att där inte är någon fukt. Det är klart bra att slippa fukt, men jag skulle gärna slippa spindlar med. 

Det har varit många som varit på visningarna och en hel del har varit väldigt intresserade, men tyvärr är bankerna ganska restriktiva när det gäller att bevilja lån. Ibland kändes det helt hopplöst. Till sist löste det sig ändå för en av intressenterna och kontraktet skrevs i fredags eftermiddag. Vilken underbar känsla! Jag hade dessutom turen att få en köpare som var väldigt omtänksam. I källaren står fortfarande ett jättestort snickarbord och lite hobbyhyllor. Han sa, att det jag inte ville ha med när jag flyttade kunde jag lämna kvar....både i hus, garage och förråd. Det han hade nytta av behöll han, och resten forslade han själv bort. Jag trodde först jag hört fel, men det stämde. 

Dessutom tyckte köparen att det var onödigt att jag städade överallt eftersom de skulle måla och göra vid i hela huset. Nu var jag helt säker på att jag hallucinerade. Visserligen hade jag tänkt anlita en städfirma, men nu sparade jag de tusenlapparna. 

Jag har fortfarande inte fått tag på någon lägenhet, men jag har hyrt ett större förråd där jag kan magasinera mina möbler och lådor. Jag ska lämna huset den 1 sep och då flyttar jag in hos Ulrika och hennes familj i Ängelholm. Förhoppningsvis har jag snart ett eget krypin att husera i. Dröjer det för länge får jag väl ge mig ut på världsturné, som vi diskuterat tidigare. 

Let´s dance

I förra veckan dök trädgårdskillen upp med en massa gräsmatterullar. Det var ganska stora områden han skulle täcka på olika platser i trädgården. Jag är glad att vi valde färdig gräsmatta, för det ser fint ut med en gång. Till våren behövs det lite ompyssling av den och det åtog killen sig att göra. Vi bestämde att han ska komma någon gång i början på maj, och då även frisera de höga buskar som jag inte når upp till. Det enda jag behöver göra nu är att vattna gräset. Han visade hur jag kunde kontrollera att det inte blev för lite vatten. Givetvis vill jag att det här nya gräset ska ta sig och vara grönt och fint nästa sommar. På kvällen kopplade jag ihop slangar och slangvagn och gav mig ut i det gröna. Det tog sin lilla tid innan jag var klar. Om det regnar eller är lite molnigt behöver jag inte vattna varje dag fick jag veta, så jag håller tummarna för att det ska vara regn och rusk åtminstone två veckor framåt, sen tycktes faran vara över.

För att var på den säkra sidan borde jag kanske dansa en regndans. Nu vet jag inte riktigt vilken takt den går i. Jag får nog ta kontakt med Ann Wilson, (domaren i Let´s Dance). Hon har en dansstudio i Helsingborg sen många år tillbaka och lär ut de flesta danser. Ska det bli ett rejält ösregn får jag nog dra till med en showdans. 

Jag har hämtat hit de flesta växter som fanns i Ulrikas trädgård och planterat här hos oss. Det är endast plommonträdet som väntar på sin skönhetsbehandling, sedan bommar jag snart igen förrådet med trädgårdsredskap. Det är dags för lite inomhusjobb framöver. Det ser jag fram emot.

Trädgårdshelg

Denna helgen har varit mycket trevlig. Katarina kom till Åstorp en timme tidigare än förväntat. Med byten och väntetider på buss, flyg och tåg tog det bara lite mer än fem timmar från Luxemburg till Åstorp. Jag trodde hon skulle var trött efter resan och räknade inte med att vi inte skulle göra så mycket första dagen hon var här. Oj, vad jag bedrog mig! Efter en kopp kaffe bytte hon om till trädgårdskläder och sen var det full rulle hela dagen. Det var bara till att försöka hänga med. 

Det som var mest angeläget nu var givetvis att få bort alla perenner från rabatten som skulle bli gräsmatta. Det mesta togs bort i somras och det är endast en kärleksört kvar där nu, som jag ska flytta i morgon. Eftersom vi haft både träd och buskar där tidigare så behövde vi kolla så det inte fanns stora rötter kvar. När vi flyttade hit planterade vi ett äppelträd i rabatten men det gav aldrig någon frukt så vi sågade ner det ganska snabbt. Roten lät vi vara kvar och placerade ett fågelbad där i stället. Nu var vi tvungna att få bort roten och den satt hårt fast. Vi använde spett och körde in under och hoppade på spettet, men det verkade omöjligt. Jag föreslog att vi skulle såga av smårötterna med en tigersåg. Det viktigaste var att den stora klumpen kom bort. Jag gick för att hämta sågen och satte i ett batteri. När jag kom tillbaka stod Katarina där med roten i famnen. Hur hon burit sig åt vet jag inte. Det behövs tydligen ingen tigersåg när man har en Katarina. 

Det är vanligt när man förnyar saker att man visar en före och efter bild och det tänkte jag med göra, fast här ser det lite annorlunda ut.

Så här såg rabatten ut innan vi tagit oss an den.....

....och så här ser den ut nu.

Alla perenner är flyttade till andra platser i trädgården och Katarina och jag hämtade även en hel del buskar och perenner från Ulrikas trädgård. Eftersom de flyttar till lägenhet, så är det inget som de kan ta med sig. Vädret har varit perfekt hela helgen. Ibland har det sett lite mulet ut, men så fort vi stuckit ut näsan har solen tittat fram igen. På kvällar och nätter har det kommit lite regn...nästan som på beställning. 

Det verkar faktiskt som olyckstrenden vänt här nu. Trädgårdsfirman tar hand om gräsmattan och jag kan ägna mig åt inomhusjobb i stället.

Man borde inte hänga upp sig på saker

 

Men ibland är det svårt att låta bli. Det kan röra sig om bagateller, men i och för sig kan bagatellerna delas in i olika grupper. Det en del räknar som bara irritationsmoment kan för andra vara nästintill katastrofer. Nu är det inget katastrofalt som hänt här, men tillräckligt irriterande för att jag ska bli på dåligt humör. 

Jag har tidigare skrivit om att jag grävt upp en rabatt, som i stället ska införlivas med gräsmattan. Min tanke var att leta reda på en trädgårdsfirma som ville åta sig jobbet, men det var inte det lättaste. Jag vet inte hur många jag försökte få tag på, men de flesta åtog sig inte sådana småarbeten. Jag tycker det är tillräckligt stort för att vilja slippa göra det själv. 

När Katarina var hemma i sommar så föreslog hon att vi två kunde hjälpas åt med det när hon kom upp hit i höst. Det var ju väldigt snällt och jag började läsa på hur man skulle gå till väga. Alla perenner är borta, men det är lite ojämnt där nu, så jag förstod att jag måste fylla igen alla hålor och platta till. Det enklaste hade klart varit att då använda en gräsvält, men det fanns ingen att hyra i närheten. Att köpa en sådan för att använda endast en gång kändes väldigt onödigt. Då läste jag att när man fyllt på med jord kunde platta till den genom att gå med pyttesmå steg över det hela. Sen gick det bra att så gräs och täcka med lite jord igen, och till sist var det bara att vattna och vattna och vattna. 

Katarina kommer på fredag och jag har mycket annat som jag behöver hjälp med i trädgården så i förra veckan gjorde jag ett nytt försök att få tag på en trädgårdsfirma. Jag fann en förening av nåt slag på nätet och fick pratat med en person där via datorn. Senare på eftermiddagen blev jag uppringd av en dam som erbjöd sig att lämna mitt mobilnummer till ett par firmor som var med i deras register. När en vecka gått och jag inte hört något började jag bli aningen irriterad. Jag försökte ringa personen jag talat med tidigare, men när jag slagit klart numret hördes bara musik. Jag hade ingen aning om ifall jag kommit rätt eller inte. Nu var jag rejält irriterad och skrev en syrlig kommentar i deras spalt på datorn.

Jag var så frustrerad och skickade ett sms till Katarina och undrade ifall hon trodde att vi kunde klara av det. -"Jajamensan," sa hon, " vi tänker bara på alla irriterande typer och sen hoppar vi på jorden som om vi var tokiga."

Vi slipper kanske det ändå. För bara en liten stund efter att jag lämnat meddelandet på datorn ringde en dam upp mig och var väldigt förvånad över att ingen hört av sig. Hon hade nu lämnat mitt mobilnummer till en annan firma som skulle höra av sig på eftermiddagen, vilket de också gjorde. Det lät inte alls så besvärligt att få hjälp därifrån, så jag håller tummarna.

Att ha tummen mitt i handen

Igår kom trädgårdsfirman hit och fräste upp alla rötter som blivit kvar efter gallringen. Det var sammanlagt 15 stycken. En del var inte så djupa, så de hade jag kanske själv kunnat fixa, men jag tyckte det var väldigt bekvämt att få hjälp. Tidigt på morgonen kom en kille hit med en maskin som skulle göra arbetet. Han började med rötterna ut mot gatan och det gick som på räls. Kruxet var sen att få in maskinen i trädgården eftersom det fanns tre stora rötter vid gaveln som också skulle upp. Han plockade fram en ramp och la mot den låga muren vi har och sen tryckte han bara på en fjärrkontroll och maskinen körde villigt uppför rampen. Med all denna teknik som finns fodras det inte så mycket muskelstyrka. Arbetet utfördes på väldigt kort tid och nu återstod bara efterarbetet med att hyfsa till trädgården igen. Det var träflis lite överallt på gräsmattan, men det får ligga kvar över vintern. Hålen vid gaveln fyllde jag snabbt i för det var ju bara tre stycken. Längs med muren var det däremot 12 rejäla hål som skulle fyllas igen. Nu såg det ut som ett månlandskap fullt med kratrar. Jag började på det så smått, men fick ganska snart ge upp.

Att ha tummen mitt i handen är ju ett nedsättande uttryck för att någon är opraktisk. Jag anser inte mig själv vara opraktisk, men jag har bokstavligt talat tummen mitt i handen. I många år har jag haft besvär med mina händer med molvärk och stickningar. Eftersom det gått fram och tillbaka så har jag aldrig blivit undersökt. Läkarbesök är inget jag prioriterar. Så länge det inte gjorde så ont kunde jag acceptera det. Men  jag har märkt att tummarna på nåt mystiskt vis dragits längre och längre in mot handflatan. Inte så att de sticker upp mitt i handen, men jag har svårt att räta ut handflatan. 

När jag hållit på ett tag i trädgården fick jag en infernalisk värk i speciellt vänsterhanden. Det sprängde  något enormt så jag kunde inte hålla om redskapen. Jag insåg snabbt att det var slutjobbat i trädgården för min del i år. Jag ska ha något att göra till våren och då har jag redan färdiggrävda hål till där jag ska plantera. Det gäller att tänka positivt.

Jag tror det får bli ett läkarbesök för min del snart. Visserligen har jag konsulterat doktor Google och då fick jag veta att det finns något som heter tumartros och symptomen påminner väldigt mycket om de jag har. Det är nog bra att få en andra bedömning av en "riktig" läkare, som då förhoppningsvis kan ge lite tips på vad som går att göra för att förbättra situationen. 

Törnrosa har vaknat

Efter att trädgårdsfirman varit här och sågat ner en hel del höga cypresser har det blivit så ljust inne i TV-rummet. Vi har aldrig tänkt på det tidigare att den höga häcken ut emot gatan skulle ta bort så mycket ljus. Det är fortfarande mycket kvar att göra men detta var ändå en början. Idag har jag varit och sopat upp skräp ute vid gatan.  Det var en hel del där...både barr och jord. Trädgårdstunnan blev ganska snabbt fylld. Jag vågade inte lägga i för mycket, för jag vet inte hur starka de där killarna som kör tömningsbilen är. Men jag tänkte som så att orkar jag, en 76-årig dam rulla ut tunnan till tomtgränsen så borde de unga killarna klara av att köra den en meter på asfalten och sätta fast den så att den lyfts upp och töms. I annat fall får de ringa på så kan jag gå ut och hjälpa dem. Det brukar aldrig vara några problem med de som kommer hit, men för en del år sedan var personalen mycket kittslig.

Det känns lite ovant att kunna titta ut på gatan. Det är en helt ny värld som öppnar sig. Vi var lite rädda för att det skulle bli som att sitta i ett skyltfönster, för vi har fönster från golv till tak längs med ena väggen i TV-rummet. Så blev det inte alls. Trädgårdskillarna var väldigt proffsiga och har klippt så att det fortfarande känns lite ombonat.

Nu har vi vintern på oss att fundera ut vad som ska planteras där de stora cypresserna tidigare stått. Vi är helt överens om att det ska vara perenner och de får inte bli så höga. 

Även om jag nu inte sover dygnet runt längre tycker jag ändå att jag kan vara värd att få ta en middagslur.

Färgklick

 

Det finns trots allt en del ljusglimtar i november. Vi har två blomsterlådor under fönstren vid ingången och på våren brukar jag alltid planetera penséer i dem. Fram emot sommaren när det är dags för pelargoniorna att ta plats där så flyttar jag småblommorna till rabatterna i stället. Vi brukar ha tur med pelargonior och de blommar överdådigt hela sommaren. För en månad sedan verkade det som om de bestämt sig för att ta vintervila. Jag klippte bort alla vissna blomklasar, men de gröna bladen var fortfarande fina. 

Under vintern sätter jag grankvistar i lådorna och ibland har jag haft en liten ljusslinga där med. Det dröjer ett tag ännu, så jag tänkte att eftersom pelargoniorna var gröna kunde de få vara kvar. Bara en vecka senare upptäckte jag flera blomknoppar i båda lådorna. Det har ökat på dag för dag och nu börjar blommorna slå ut också. Jag kollar väderleksrapporterna varje dag för att se om det ska komma en frostnatt. Då får jag kanske lägga en filt över dem. Tänk om de ville blomma fram till jul. De har en perfekt röd julfärg.

Jag trodde jag varit effektiv och grävt upp alla penséer men tydligen hade jag glömt en planta. Den har legat och lurpassat hela sommaren och nu först smög den sig fram. Givetvis får den vara kvar.

November är helt konstig hos oss i år. Strandtriften som normalt blommar i juni har börjat om på nytt igen. Det är bara att tacka och ta emot.

Inga tomma tunnor

Vi har tömning av trädgårdstunnan var fjortonde dag. I år är det tre tömningar kvar innan vinteruppehållet. Nästa fredag är det dags och då ska den helst vara proppfull. Det är absolut inga problem...problemet är snarare att få plats med allt. Efter att jag sågade ner en del buskar blev det mycket grenar och stammar som jag staplade bakom garaget. Men det ska ju bort därifrån någon gång. Ett alternativ är klart åka till tippen och lämna det bland trädgårdsavfallet, men det känns lite dumt när vi betalar för tömning av trädgårdstunnan vare sig den är full eller inte.

Idag beslöt jag mig för att klippa itu all grenar och såga stammarna i mindre bitar så de fick plats i tunnan. Grenarna var ganska yviga och jag fick ta en bräda och trycka till dem med. Bäst hade klart varit att hoppa ner i tunnan och trampa till dem. Jag tog fram en stege och placerade den alldeles bredvid. När jag klättrade upp höll jag mig i garageväggen och sen trampade jag med en fot på grenarna. Det blev väl sådär. Jag var för feg för att hoppa ner i tunnan. Jag beslöt mig för att vänta tills Rasmus kommer hit. Han har vanan inne sen tidigare.

Skönhetsvård utomhus

Igår kom en kille från trädgårdsfirman hit och kollade vad som behövde göras vid i vår trädgård. Ut emot gatan planterade vi för ca 25 år sedan taxus och cypresser och de växte både på bredden och höjden så snart var det helt insynsskyddat. Till sist kändes det nästan som att bo i Törnrosas slott. Jag gillar när jag inte känner mig "iakttagen". Tidigare om åren har vi ändå klarat av att hyfsa till häcken högst upp med hjälp av en förlängningsbar grensax, men de sista åren har det blivit lite si och så med det. Nu kände vi att det fodrades proffshjälp. Vår fasa var att behöva dra upp alla växterna längs med gatan och plantera en ny häck, men killen som kom hit hade helt andra förslag. Det går att föryngringsbeskära en del växter och några hade han andra idéer om. 

Vi har även en stor hägg som blommar med rosa små blommor på bar kvist och som nu är högre än huset, men den skulle gå att klippa in i kronan. 

   

Ormhasseln ska också bli mindre. Egentligen gillar jag det trädet bäst innan löven kommer för då ser man alla krokiga grenar. Firman har arborister som tar hand om det så vi känner hos helt lugna. Den höga växten som jag började på att såga ner ska de få dra upp plus några kompisar som står intill.

Till sist var det dags att inspektera rhodedendronhäcken. Den planterades för 5o år sedan och har blommat något enormt under alla år......även i år, men vi kände nu att den var alldeles för hög och bred. Jag har bestämt mig för att inga växter ska vara högre än jag kan känna fast mark under fötterna när jag ska klippa dem. Stegarna ska sättas längst in i förrådet. Tyvärr gick det inte att fixa allt nu. Rhododendron bör inte klippas förrän i mars, menade killen, och då föreslog han att den kortas in och klipps ner till knähöjd. Det blir som när vi planterade buskarna då för flera decennier sedan. De blir föryngrade med 50 år. Kan undras om det påverkar ägarna också. Då ser jag fram emot att bli en smal och pigg 26-åring.

Skövling

 

Kanske någon av er minns att jag i höstas skrev om när jag skulle frisera två höga cypresser och sågade mig i fingret. Det blev ett besök hos doktor "Mayday" som sydde ihop såret utan bedövning. (Läkaren hette  egentligen något annat, men fick det namnet av den övriga personalen efter alla sina felaktiga behandlingar. Hon blev tack och lov avskedad.) Varje gång jag tittar på de här cypresserna känner jag obehag. Men det är slut på det nu, för de ska bort. Inte bara för att de delvis var skuld till mitt söndersågade finger utan lika mycket för att de är så höga så även om jag klättrar upp på den högsta stegen vi har når jag inte upp till toppen. Visserligen kan jag be Rasmus om hjälp, men jag vill helst fixa det mesta själv. Idag fick häcksaxen vila. I stället gjorde tigersågen mig sällskap. Jag kom osökt att tänka på Motorsågsmassakern, en film jag aldrig sett, men bara titeln ger mig kalla kårar. Tigersågen är ett utmärkt redskap. Man behöver inte alls vara särskilt stark för att kunna såga ner rejäla grenar. Det är nästan som att skära i smör. 

Den ena cypressen är nu snart ett minne blott. Så pass mycket är borta på den så jag ska kunna fläta in chizzandran i blomsterbågen. Det har inte varit plats för det tidigare. Det kommer säkert att bli betydligt ljusare och luftigare där nu. Trädgårdsfirman ska få ta hand om roten till cypressen och även få den äran att såga ner kompisen, som står vid andra änden av rabatten. Ytterligare tre höga buskar har fått respass. I fortsättningen ska det inte finnas några växter i vår trädgård som är högre än att jag kan stå stadigt på marken och fixa till dem. 

Det blev en rejäl hög med vissna grenar kvar på gräsmattan. 

Högtflygande planer

 

Att ha högtflygande planer är för det mesta positivt, tycker jag. Jag är nog ändå lite mer jordnära nu emot när jag var yngre. Då tycktes allt möjligt, men det är väl så det är när man är ung. Med åren hinner man prova på många saker och inser att man har sina begränsningar....även om det kostar på att erkänna det. För den sakens skull ska man definitivt inte sluta upp med att försöka. Kanske går det inte precis så som det var tänkt från början, men då är det bara att tänka om. Det finns alltid mer än en lösning på ett problem. Jag har kommit fram till att ibland så är det jag som är problemet. Det gäller speciellt när jag använder vissa verktyg. Göran bara skakar på huvudet för han kan inte förstå att det går att bära sig så bakvänt åt. Det är hur lätt som helst, om ni frågar mig. Jag tröstar mig med att om jag bad honom sätta sig framför symaskinen så skulle han känna sig lika bortkommen som jag gör när jag lånar hans snickeriverktyg. I detta fallet är jag betydligt modigare, för jag vågar i varje fall försöka, men jag inser att mina planer är lite väl högtflygande. Precis som i TV-programmet Vem vet mest? så har jag ju en livlina som jag kontaktar mer än en gång.

Nu har jag nog tagit mig vatten över huvudet igen, för t.o.m. jag förstår att dessa högtflygande planer kommer att kraschlanda om jag själv ska försöka genomföra dem. Vi har haft ett fågelbad i en av rabatterna, men nu bestämde vi oss för att flytta på det så vi kan se det inifrån datarummen. Jag har grävt ett djupt hål som jag ska hälla stenmjöl i och platta till så det blir helt jämnt. Då måste jag använda ett vattenpass och det vet jag faktiskt hur det fungerar. Så långt är det inga problem. Men sen börjar det. En stor trädgårdsplatta ska läggas ovanpå stenmjölet och den orkar jag inte lyfta. Jag fick dit den genom att resa den på kant och "rulla" på plats. Ovanpå plattan ska en megatung stenstod, eller vad man ska kalla det för, placeras. Det är ett betongfundament till en gammal lyktstolpe som jag hittade på ett företag som säljer begagnade byggvaror. Min svärson var med då och lyfte in den i bilen, så det lutar åt att han får hjälpa mig igen. Fundamentet ska limmas fast med stenlim på plattan och det gäller att det blir helt rakt, för överst ska fågelbadet placeras, och är det då inte helt jämnt så ser det konstigt ut när jag häller i vattnet.

Göran kan inte hjälpa till med lyftandet, men han har lovat att vara med och ge goda råd. Risken att vi ska bli irriterade på varandra är stor, men det är vi beredda på och inser att det får vi ta. Till slut ska det stå ett tjusigt fågelbad i rabatten är det tänkt och då är allt groll glömt. När jag grävde hålet till plattan hörde jag ett susande ljud uppifrån och undrade vad det var. Det var en luftballong som flög över vårt hus. De här personerna har verkligen gjort allvar av sina planer på att flyga högt..

I trädgården

 

Just nu tycker jag det är väldigt svårt att hinna med allt jag vill. Energin har inte varit på topp och det märks. Jag har massor av roliga saker som jag vill pyssla med men jag kommer aldrig till skott. Trädgården har blivit väldigt styvmoderligt behandlad en längre tid, så jag kände att nu var det verkligen dags att ta itu med den. Framför f.d. duvslaget grävde jag upp gräset som växte där och la först markduk och sen makadam. Det blev inte så kladdigt att gå där då även om det regnat. Tyvärr hann jag inte göra klart allt innan något annat dök upp. Gräset ...eller snarare ogräset...har nu tagit fart på den delen som jag inte täckt med makadam. Häromdagen bestämde jag mig för att nu skulle det åtgärdas. Marken där är ganska ojämn och jag har lagt en hel del säckar med barkmull, planteringsjord och annat där lite huller om buller. Det var inte det lättaste att ta sig fram. Jag kände mig nästan som en alpget på sommarbete, och väntade när som helst på att få höra lite joddlande.

Det är fortfarande inte klart för när jag tycker det blir för tråkigt så slutar jag. Det är jag som är chef så jag behöver inte bekymra mig om några pekpinnar. När jag gjort klart en rabatt lägger jag alltid på barkmull. Jag har märkt att ogräset får inte fäste på samma vis då och det som kommer upp blir ganska lätt att plocka bort. Det gäller förståss inte ormbunkarna. De får jag dra upp varje år. Jag fick en planta av min mor för snart 40 år sedan och den har jag delat så jag har ett litet ormbunkshörn, men jag får gallra där varje år. Det är nästan som om de lurpassar på mig för så fort jag vänder ryggen till så sticker det upp en  ny planta. Ormbunkar har funnits sen dinosaurietiden och det är inte alls konstigt. Något mer livskraftigt har jag aldrig sett maken till.

Min mor var expert på att få allt att växa. Hon hade en thuja som hon tog frö ifrån. De la hon i frysen. Hur länge de låg där vet jag inte, men så småningom planterade hon dem i en liten kruka. Plantan planterades sedan om åtskilliga gånger och till sist gick det att sätta ut den i rabatten. Jag fick en liten planta som vi grävde ner framför förrådet och det är en stor thuja nu. Jag får tukta den varje år så den inte blir så hög att jag måste använda stege för att klippa den. Den verkar lika livskraftig som ormbunkarna. 

Något som jag tycker är konstigt är det att ute i trädgården växer det mesta ganska skapligt, men jag klarar inte av växter inomhus. Min mor sa alltid att hon "pratade" med sina blommor. Jag är inte särskilt talträngd så det kanske är det som är felet. Men vad katten ska man prata med dem om?

En enarmad Pantertant

Vi är färdigvaccinerade nu både Göran och jag, och det känns riktigt bra. Innan vi fick sista sprutan, sa sköterskan att det var många som fått obehag i armen efter sista dosen. Efter första sprutan märkte ingen av oss något konstigt, och Göran kände inget efter andra dosen heller. Jag däremot fick en rejäl huvudvärk denna gången...i stil med migrän....och det varade nästan 2 dagar. Dessutom kände jag mig febrig och hade frossa. Någon feber hade jag emellertid inte. Det bara kändes så. Efter två dagar försvann huvudvärken och i stället blev jag yr. I och för sig bättre, men inte så kul ändå. När omgivningen slutade snurra började det värka i armen från axeln och ut i fingrarna. Det håller fortfarande i sig och jag får lugna mig några dagar till, sen ringer jag så jag får veta vad jag har att vänta. Jag är högerhänt, men har upptäckt de här dagarna att jag använder vänsterarmen minst lika mycket, eller i varje fall skulle jag vilja göra det, men när jag lyfter en pryl gör det så ont att jag tappar den direkt.

Det sägs att en olycka kommer sällan ensam och det stämmer till 100%. Igår eftermiddag började det blåsa enormt och sen drösade snöflingorna ner här. Hela gräsmattan blev vit. Det var det mest onödiga som kunde hända. På kvällen var allt borta igen, men kylan stannade kvar. I morgon ska jag byta till sommardäck på min bil och det kan jag lugnt göra för trots gårdagens vädermiss är vintern över i Skåne för den här gången.. 

Inbillning

Hjärnan kan spela oss många spratt. Ett, som inte är speciellt trevligt för den som drabbas av det, är hypokondri. Förr pratade man om inbillningssjuka och såg ner på dessa personer. Inte sällan ansågs de som lata för att de inte orkade jobba. Idag vet vi mer om det även om det ofta har ett löjets skimmer över sig. Moliéres "Den inbillade sjuke " spinner på detta tema. Den som lider av hypokondri tycker knappast det är något att skratta åt. Att gå omkring och tro att man har en eller flera allvarliga sjukdomar är inte lätt. Det blir inte bättre av att omgivningen visar misstroende. Hypokondri är en sjukdom som är väl så jobbig både för den som lider av åkomman som för de anhöriga. 

Till de flesta ord kan man hitta ett motsatsord, men när det gäller hypokondri är det inte så. Det enda jag kan komma på är inbillningsfrisk och det hittar jag inte i SAOL. Det är en sjukdom, eller ett tillstånd närmare bestämt, som är lika jobbigt som inbillningssjukan. En som är inbillningsfrisk tror sig ofta klara av mer än vad som förväntas och det är inte alltid så bra. Att inte känna till sin egen kropps begränsningar kan vara farligt. Jag får en släng av det här varje år när det är dags att jobba ute i trädgården. Under hela vintern har jag planerat allt som jag vill ändra om och det har tagit sin lilla tid. När det sen äntligen är dags att dra på sig trädgårdskläderna är det som om allt sunt förnuft försvinner. 

Jag inbillar mig att jag kan om inte precis förflytta berg, så i varje fall gräva djupa hål för nya rabatter, klättra upp på stegen och klippa höga buskar och träd som behöver friseras och lasta skottkärran full med jord och köra runt med. Naturligtvis slutar det illa. För det första är jag lite stel efter att inte ha varit igång så mycket under vintern, och varje år blir det en extra årsring...väl synlig. Det gör ju att vigheten inte är vad den varit, men det hindrar klart inte att jag försöker. Efter en dags trädgårdsjobb säger kroppen ifrån och jag får snällt ta en paus och börja fundera på vad jag egentligen klarar av. I år tänkte jag vara lite mer realistisk och bara göra sådant som jag garanterat klarar av. Det är i varje fall vad jag planerat än så länge.

Trädgårdsrundan

 Det känns som vår i luften, men det är nog bara en liten försmak. Den riktiga våren lär säkert dröja ett tag. Jag tog ändå en liten inspektionsrunda i trädgården för att se vad som var på gång. Krokusarna hade bara stuckit upp lite bladspetsar hos mig, men jag har sett fullt utslagna blommor på andra ställen. 

I fjor när jag gjorde i ordning trädgården för vintervilan klippte jag inte bort alla syrenhortensiablommor och de är precis lika vackra nu. 

Rhododendronbuskarna har massor av knoppar så jag hoppas på en riklig blomning i år. 

I fjor köpte vi ett Kvittenvideträd som vi planterade framför altanen. Det kommer inte att bli så högt, men tillräckligt högt för att vi ska kunna se det när vi sitter ute och fikar. Jag blev så förtjust i trädet när jag såg det på plantskolan. Det stod att i mars-april kom det att blomma med 3-4 cm långa rosaröda videkissar. Eftersom allt annat jag planterat framför altanen går i rosa och cerise så passade det väldigt bra. När jag kikade ut i trädgården häromdagen tyckte jag det såg så underligt ut på trädet. Det var som små bollar på det. 

Jag gick genast ut och såg att det var ca 2 cm långa rosa videkissar! Det är väl i tidigaste laget men jag hoppas det inte kommer en köldknäpp igen så de ramlar av. Det första jag gör nu om morgnarna är att titta till det lilla trädet. Det ska bli spännande att följa hur videkissarna växer och blir längre och längre. 

Nytt år...nya idéer

 Nu har vi börjat på ett nytt år, och förhoppningsvis ska det bli lite positivare än förra året. Julen förflöt lugnt här hos oss. Vi firade tillsammans med Ulrika, Bo och Rasmus, och det blev samma upplägg på nyårsafton. I år var det inte fullt så mycket smällande som det brukar. Kan klart bero på att många fester blivit inställda och det är jag glad för. Jag har aldrig förstått vitsen med att skjuta upp raketer. Visst finns det många som ser väldigt tjusiga ut på himlen, men en del bara låter som pistolskott eller bomber. Väsnas kan man väl göra utan att betala dyra pengar för det?  

För många år sedan var det Makadamfabriken som tog sig an raketuppskjutningen i samhället. Efter många års brytning hade det blivit ett stort hål...nästan som en krater....och där nere ifrån sköts raketer upp. Det var väldigt tjusigt och rena folkfesten. Då var det inte många enskilda personer som brydde sig om att köpa raketer. När makadamfabriken slutade med skjutande var det en hel del som ansåg att det var deras ansvar att fortsätta. Nog måste det finnas andra saker som är vettigare att ta ansvar för. 

Idag på Trettonafton fyller min äldsta dotter Ulrika år och vi ska åka dit och gratta henne. Så länge hon bodde hemma hade jag allt julpynt kvar tills Trettondagen. Numera åker allt bort på nyårsdagen. Då har jag ändå haft tid att beundra alla tomtar och änglar i en hel månad, så då klarar jag mig ett år igen. Det brukar vara julgranen som åker iväg först. Den ligger nu nerklippt i trädgårdstunnan och väntar på årets första tömning någon gång i slutet av februari.

Så fort julhelgen är över brukar jag börja planera för vad som ska göras i trädgården. Det är uppiggande att tänka på att nu blir det bara ljusare och ljusare. Även om en del restriktioner kommer att vara kvar så kan man i varje fall gå ut i trädgården utan att bekymra sig om att hålla avstånd.

Jag tog en liten inspektionsrunda igår och fann att en del växter redan börjar vakna till livs. 

Påskliljorna börjar sticka upp.

                                 Knoppar börjar skymta på shizandran som täcker blomsterbågen,

liksom klätterhortensian vid gavelväggen.

I fjor köpte vi ett litet videträd som ska ståta med ceriserosa videkissar i februari och det går redan nu att se något luddigt och rosafärgat. 

Många av de saker jag bestämt mig för att göra i trädgården i år kommer inte att bli gjorda, för jag har kommit på så många andra kul idéer i stället. Nu gäller det bara att övertyga Göran om att de här senaste....inte sista.... idéerna är bättre. En trädgård blir aldrig klar, sägs det, och det tycker jag låter bra. Då blir det hela tiden något nytt att upptäcka...ungefär som när man möblerar om inomhus. Det kanske jag också skulle göra.

Lucka 17

Myrten

 Myrtenbusken har alltid spelat en stor roll i Medelhavsländerna. Egyptierna använde myrtenkvistar som prydnad vid fester. Hos grekerna var myrten helgad åt Afrodite och hos romarna åt Venus....kärleksgudinnorna. Av myrtenkvistar flätade man ärekransar och bröllopskransar. Under Medeltiden började man i Mellaneuropa att smycka bruden med myrtenkransar. Det hörde samman med att te, som man bryggt på myrtenblad ansågs förhindra havandeskap. Myrtenkransen var ett tecken på att bruden efter giftermålet inte behövde dricka detta te. Brudkronan av myrten blev vanlig i vårt land först på 1800-talet.

1845 fick drottning Victoria och hennes man prins Albert en myrtenbuske av hans farmor, som planterades på Osborne House, som ligger på Isle of Wight. Den är rejält stor vid detta laget. Traditionen att ha en myrtenkvist i brudbuketten startades när deras äldsta dotter gifte sig, och så har det fortsatt med kommande kungliga brudar. Även det svenska kungahuset ståtar med en myrtenbuske på Ulriksdals slott. Den växte först på Sofiero slott utanför Helsingborg. Det var den brittiskfödda kronprinsessan Margareta (som var barnbarn till drottning Victoria) som hade med sig den från England. Hennes dotter, drottning Ingrid av Danmark, tog med sig ett skott från mammans planta och myrtentraditionen fortsatte i Danmark. 

Det är inte bara kungligheter som har myrtenplantor. Även jag har en, och den har blommat så rikligt ute på altanen hela sommaren. Jag vårdar den ömt och håller tummarna för att den ska leva så länge att Zoé, om hon gifter sig nån gång, ska kunna ha en kvist från den här myrtenplantan i sin brudbukett.

Lucka 4

Oliver

Oliver används framför allt vid  tillverkning av olivolja. Färska oliver är beska i smaken och därför konserveras de i en saltlake eller olja under lång tid innan man äter dem. När oliverna skördas tidigt på säsongen är de gröna. Skördas de vid mitten av säsongen är de grönbruna och vid slutet av säsongen mörkvioletta eller nästan svarta. De svarta oliver som säljs här hos oss är vanligtvis gröna oliver som färgats med hjälp av kemikalier. 

Inlagda oliver brukar vara urkärnade och fyllda med en strimla paprika, som är det vanligaste. Det finns även varianter med fyllning av mandel eller fisk. På marknader utomlands går det att få tag på oliver som färgats i olika färger. Det påminner lite om att komma in i en butik med lösgodis.

Oliver växer på olivträd, men det börjar inte bära frukt förrän det är 5 år gammalt. Det betyder att jag måste vänta ytterligare 3 år innan jag kan plocka något från mitt träd. För ett par år sedan köpte jag trädet och det står på altanen under sommaren. Vintertid flyttar jag in det i förrådet. Där är frostfritt och fönster som ger det ljus som fodras. Ett olivträd kan bli väldigt gammalt. Det äldsta som finns nu är 3000 år gammalt och växer på Kreta. 

Olivträd räknas som en förmögenhetstillgång. På Cypern lär det förekomma att olivträdet kan ha en ägare men marken det växer på en annan. När man köper tomt gäller det alltså att inte bara köpa tomten utan också varje träd som är planterat just där.

I Bibeln berättas om syndafloden och hur Noa sänder ut en duva från arken. Duvan återvänder med ett olivblad i näbben och det har kommit att bli en fredssymbol. 

Jag köpte inte mitt olivträd förrän Göran lämnat bort alla sina brevduvor, men det har inget och göra med att jag var rädd för att de skulle norpa blad från trädet. Det berodde helt enkelt på att jag hade ingenstans att övervintra det. Förrådet som det står i nu under den kalla tiden på året är f.d. duvslaget.