Strejk

Det är faktiskt väldigt synd om mig nu. Jag blir inte av med min hosta. Medicinen jag fick utskriven hos läkaren tålde jag inte. Jag fick så svårt att andas, så jag vågade inte lägga mig att sova. Dessutom kände jag mig så underlig, som om jag gick bredvid mig själv på nåt mysko vis. Efter att ha halverat dosen trodde jag det skulle bli bättre, men tyvärr blev det inte så. Jag mailade min läkare och hon skrev ut två nya hostmediciner som jag skulle ta samtidigt. De gör att jag känner mig helt nerklubbad, men jag har i varje fall inga problem med andningen. Hostan mår fint...den är precis som vanligt. Jag får antagligen lugna mig några dagar och hoppas att medicinen ska segra till sist. Det trista är att jag orkar inte göra ett skvatt. Jag är så in i dödens trött. Det känns som om jag skulle vara snart 68 år. Då är det illa! Speciellt som det känns likadant i huvudet. Normalt sett brukar det annars vara en febril verksamhet i min skalle. Tankar, funderingar och idéer far runt som den värsta karusell. Nu är det strejk där. Allt arbete är nerlagt. Har inte märkt av några strejkbrytare alls. Jag kan bara hoppas på att den här strejken blir lika kort som Transportarbetarnas.

Bloggtävling

Det finns många olika portaler där man kan lista sin blogg. Det gör ju helt klart att andra har lättare för att hitta till dig och du kan själv hitta andra trevliga bloggare. Jag har listat mig på lite olika ställen. Ett av dem är Besökstoppen. Jag har hittat många trevliga bloggar därigenom. Det är bara att klicka på det man är intresserad av. Det finns att välja på allt mellan himmel och jord...humor, familj, resor, hobby, hantverk m.m. Väldigt praktiskt att ha allt samlat. Att bara gå in på nätet och leta på måfå är inte så lätt, tycker jag. Nu såg jag att det fanns en tävling som man kunde anmäla sig till, vilket jag gjorde. Igår kväll fick jag ett meddelande att min blogg tillsammans med fyra andra blivit utvald att tävla om att bli Veckans blogg. Fram till nästa torsdag går det att rösta på de här fem bloggarna och den som vinner visas då under en veckas tid under rubriken Veckans blogg. Det är inga pengapriser, men äran av att bli utvald till Veckans blogg räcker ganska långt. Det gör kanske att fler hittar till ens blogg och förhoppningsvis vill fortsätta att läsa den. För visst är det så att man skriver för att man vill att så många som möjligt ska läsa. I annat fall kunde man ju bara skriva dagbok och låsa den när man skrivit klart.

De av er som är intresserade av att rösta på min blogg får väldans gärna göra det. En bit ner i högerspalten på Besökstoppens sida finns röstningsrutan där man kan klicka i vilken blogg man röstar på. Det kommer att bli en mycket spännande vecka.

Den närsynte bofinken Knut och hans vänner

Nu är cafésäsongen över. Det har varit fullsatt så gott som varje dag. De små bevingade varelserna visade tydligt att någon caféflytt var de inte intresserade av, så jag fick snällt flytta bakverken till det gamla fiket. Här har de dykt upp tidigt på morgonen och käkat frukost och sen återkommit med jämna mellanrum hela dagen. Jag önskar att jag också hade kunnat fika lika ofta som de har gjort, utan att det synts på figuren. Det är intressant att studera dem. Ibland visar de nästan lite mänskliga egenskaper, som kanske inte är så trevliga alla gånger. Egoismen har varit stor bland besökarna. 

Nu är fågelbordet borttaget, men det dyker fortfarande upp lite strögäster ibland. De sätter sig på häcken och tittar så bedjande in genom köksfönstret. Men jag har semesterstängt nu, och öppnar inte upp igen förrän till hösten.

Det är inte bara Knut och hans vänner som har besökt fiket. Både gladan och sparvhöken har synts till. Gladan seglar bara här över och alla småfåglarna flyger in i häcken och gömmer sig. Samma gäller när sparvhöken kommer. Den är lite fräckare, för den sätter sig i träden och väntar. Men då far jag ut och flaxar med armar och ben. Chockad flyger den iväg och undrar säkert vad det var för en rugguggla som kom farande. Höken är ingen välkommen gäst varken på fiket eller i vår trädgård över huvud taget. Han är nämligen lika förtjust i brevduvor som Göran, men på ett annat vis.

Ett gammalt lekrum

När våra barn var små gjorde vi om ett stort rum nere i källaren till lekrum åt dem. Det var väldigt praktiskt när de alla hade kompisar inne och lekte samtidigt. Dessutom var det plats att vara flera där än i deras egna rum. Jag plockade ihop ett antal överblivna madrasser och kuddar som jag sydde överdrag till och filtar och annat som gick att bygga kojor av var inte så svårt att få från bekanta. De samlade gärna ihop sånt de ville bli av med, och jag kunde bara välja och vraka. Nu kom det till nytta igen. Vi hade även ett litet tyghus som barnen "bodde" i och t.o.m. sov över i någon gång. För mig kändes det tryggare än att de skulle tälta i trädgården, som var önskemålet från början. Små stolar och bord och ett litet kök med spis och vask användes flitigt. I takt med att de växte så ändrades givetvis inredningen i rummet.

Det var inga dyra saker som behövdes och vi hjälptes åt att pynta och dekorera. På golvet målade jag en hage, så de kunde hoppa inomhus med, och på gamla lakan ritade och applicerade vi olika slags figurer, som vi sen hängde upp längs väggarna. Det blev lite färggladare då. Jag målade också tre större planscher som vi fäste upp på väggen. Till Peter målade jag en med Kalle Anka och hans brorsöner. Katarina, som är och alltid har varit ett stort Bamsefan, fick naturligtvis en plansch med Bamse och hans vänner. Till Ulrika som alltid varit svag för Rasmus Nalle, eller Rasmus Klump som han heter på originalspråket, målade jag givetvis en plansch med den lille nallen i sina prickiga byxor. Han är precis lika mysig som "riktige" Rasmus. När jag var och hälsade på Zoé fick jag se att Bamseplanschen hängde inramad över hennes säng.

Kunglig post

Efter att ha varit hes och hostat konstant, dag som natt, i över två veckor tyckte jag det var dags att ringa till doktorn igår. Det var ingen luftrörskatarr som jag befarat utan ett virus som kroppen själv ska kunna  ta hand om. Det mesta idag verkar vara något slags virus, för det är säkert tio år sen jag senast fick utskrivet penicillin. Antagligen grasserade det lika mycket virus förr i tiden, men då fick man penicillin för i stort sett allting. Det är för väl att läkarna är mer restriktiva nu och bara skriver ut det i absoluta nödfall. Självklart så litar man på sin läkare och stoppar i sig det man blir tillsagd. Det enda jag fick utskrivet var hostmedicin, för doktorn menade att skulle min kropp orka med att bota hostan, så behövde jag var lite utvilad, annars kunde det dröja hur länge som helst. Det har ärligt talat inte blivit mycket sömn de senaste veckorna.

När jag kom hem från läkarbesöket tittade jag i postlådan, och såg att den kungliga postbilen hade varit här och lämnat ett paket till mig.

Det var Pia med bloggen Queen of Kammebornia som skickat det. Hon hade för ett tag sen en tävling där hon ville ha tips på olika texter hon kunde brodera på grytlapparna hon virkade. Jag hade en sådan tur att min text blev en av de vinnande. Idag kom grytlappen fint packeterad med kungarikestämpel och allt. Jag tycker den är alldeles för fin att använda, så jag satte den inom glas och ram i stället. En del saker måste man ha bara för att man mår bra av att titta på dem. De behöver inte ha någon annan funktion. Det är viktigt att omge sig med människor och saker man gillar. Då blir det som att bo i en hälsokostbutik. Där finns medikamenter mot allt...trötthet, värk, orolig mage osv. Om jag ser mig omkring, har jag nog botemedlen mot det mesta här hemma. Det känns tryggt.

Tankekaos

Den här sega förkylningen och enerverande hostan har sugit musten ur mig totalt. Den har "sabbat" alla bra projekt jag hade på gång. Jag får klart ta tag i det igen när jag blir piggare, men jag gillar inte sådana onödiga förseningar. Det känns lite ovant att inte kunna hålla igång som vanligt. Jag har fått gå och vila med jämna mellanrum, eftersom jag haft svårt för att andas. Det var inte mycket jag kunde sysselsätta mig med då mer än att ligga och fundera.

Det är ganska fantastiskt egentligen att helt plötsligt har man en idé i skallen. Jag vet inte var den kommer ifrån, den bara finns där. Det är nog enda gången man inte behöver anstränga sig nåt nämnvärt. Alla tankar och idéer är klart inte lika användbara, men det kan vara rätt kul underhållning ibland. Igår kom jag helt plötsligt att tänka på mat. Ja, inte för att jag var hungrig, utan jag tänkte mer på förpackningarna med mat, och då kött i synnerhet. I närheten av där jag bor finns ett stort köpcenter med en matbutik. Allt kött är färdigpacketerat, som det väl ofta är idag.

Jag undrar över en speciell förpackning som de kallar för Ungdomslåda. Den innehåller i regel tre olika sorters kött som kotlett, skinksnitzel och nåt oxkött. Det är ganska stora förpackningar och kilopriset är då nåt mittemellan det billigaste och det dyraste köttet. Egentligen tror jag inte man tjänar så mycket på det, men det är klart bekvämt att bara ta ett paket i stället för att leta upp tre. Jag undrar så......eftersom det står Ungdomslåda på paketet...är det då förbjudet för pensionärer att köpa det? Jag har faktiskt valt det här alternativet ett par gånger. Kan man säga att jag är lite småkriminell då?

Det förvånar mig att alla förpackningar är så stora. Tänk på de som är ensamma. Har man bara kylskåp med ett litet frysfack är det inte så enkelt att storhandla. Varför inte sälja Pensionärslådor med lite mindre innehåll? Jag tror det hade blivit en stor succé......inte bara bland pensionärerna.

Monster

Jag undrar hur uttrycket gröna fingrar har uppkommit egentligen. Alla vet vad det betyder, men jag tror inte så många vet när det användes första gången. Jag får väl forska vidare om det. Något jag däremot är helt säker på är att jag inte är ägare till några gröna fingrar......i varje fall inte i den betydelsen.  

Inför Halloween för många år sedan så hjälptes Rasmus och jag åt att pynta inför kvällen. Vi tog en plasthandske och hällde i lite vatten och grön kakfärg. När den var full knöt vi om med ett gummiband och la in den i frysen. På kvällen plockade vi fram en stel hand. Rasmus lånade en av morfars skjortor och drog upp sin ena hand i ärmen så endast den här gröna handen som han höll i syntes. För att matcha så målade jag min hand grön, men piffade till den med lite röda naglar. Rasmus tyckte det blev i kallaste laget, så "ishanden" fick pynta godisbrickan i stället.

Inför Halloween är det massor av monsteraktiga dekorationer, och ofta är de grönfärgade, har jag märkt. Vad har monster egentligen gemensamt med färgen grön? Hulken är grön förståss, men det finns många andra otäcka figurer som är gröna. Det är konstigt med en del monster egentligen. Hulken t.ex. är ju Bruce Banner som jobbade som forskare och Mr Hyde är Dr Jekyll som sväljer nåt skumt så han blir monsteraktig. Frankenstein skapades av en läkare, så han kan kanske inte räknas in där. Tänk om de hade fortsatt med sin ursprungliga karriär i stället. Då hade det kanske inte varit sån brist på läkare. Om jag inte mår bättre nästa vecka ska jag ringa min husläkare...och jag får nog erkänna att jag är ganska nöjd med att det är en kvinna. För det finns väl inga kvinnliga monster????

Regn, städning och förkylning

Det är tre riktigt deppiga ord, tycker jag. Men har ni tänkt på att man kan göra dem betydligt mer positiva genom att sätta ett litet ord framför? Ordet är naturligtvis: VÅR!

VÅRREGN är precis lika blött som allt annat regn, men det är ljuvligt att promenera i och det är precis som om det tvättar bort tröttheten man känner.

VÅRSTÄDNING har för mig en helt annan betydelse än vanlig städning. Jag har alltid ansett att veckostädning är direkt själsdödande, men vårstädning är på ett helt annat vis. Då kanske man hänger upp nya gardiner och möblerar om lite (fast det kan man göra alla årstider), planterar om blommor och putsar fönster så man kan se alla vårtecken som dyker upp. Det är möjligt att det inte är så olikt all annan städning, men för mig är det stor skillnad.

VÅRFÖRKYLNING var kanske inget bra exempel, men på nåt underligt vis så känns det lättare att inte vara helt frisk när det är ljusare och varmare ute. Vårmedicin!

Snart kan jag nog öppna upp mitt Plommoncafé. Igår fikade vi ute i trädgården för första gången i år. Vi fick hålla oss nära väggen där vi satt i lä och solen sken rakt på oss. Det blev nästan som om det var riktig sommar. Jag kunde t.o.m. ta av mig jackan en liten stund och sitta och fika i bara kortärmad tröja. Det är faktiskt på tiden! Om två veckor är det första maj och då SKA det vara varmt. Jag minns när jag var liten.  Första maj inledde knästrumpsperioden. De flesta år frös man så benen var alldeles blå, men det struntade man i. Äntligen fick man börja klä sig lite lättare.

Allt ploppar upp i trädgård och ute i naturen nu. Det är nästan så man kan se hur det växer för var dag som går. T.o.m. insekterna har börjat leva upp lite.

Det gick bra

Igår var jag på Bilbesiktningen. Det är årets nervösaste dag. Även om jag är nästan 100% säker på att inget är fel, så har det ibland hänt att någon nitisk person slagit ner på nåt som jag tycker är så banalt.  Den här gången drog jag till handbromsen rejält efter att jag parkerat. När jag gick till receptionen vände jag mig om flera gånger för att kontrollera så bilen stod kvar. Det verkade som min skyddsängel återgått i tjänst för det var grönt ljus hela vägen.  Nu kan jag känna mig lugn ett helt år, och hoppas att det inte blir några små "sjukdomsfall" under tiden.

Görans bil är 25 år, så om fem år kan han uppgradera den till Veteranbil och då slipper han bilskatten. Hans bil går trots åldern som en klocka, och det är ytterst sällan den behöver lämnas in för reparation. På besiktningen i förra veckan var det i stort sett bara för honom att köra rakt genom besiktningshallen. Rasmus benämning på den: "Skruttbilen" passar in väldigt dåligt. Men han tänker klart mest på utseendet. En gammal Volvo är väl knappast drömbilen för en liten kille.

Vilken frihet det är att ha en egen bil. Fastän vi båda två är lediga hela dagarna så skulle jag nog ha svårt att vänja mig vid att samsas om en bil. Jag vill kunna ge mig iväg precis när jag får en idé om något kul jag kan åka och titta på. Jag vill inte planera allt in i detalj flera dagar i förväg. Det är ju det som är tjusningen med att vara Passionista....att man kan göra saker spontant. Det är bara till att lägga undan det man håller på med när en kul idé dyker upp i skallen.

Jag hoppas att våra bilar ska klara besiktningen många år till, så vi slipper tänka på att skaffa någon ny. Den enda bilmodell som jag egentligen tycker är lite speciell är Lamborghinin med sina måsvingar. Men jag inser att jag är alldeles för gammal och ovig för den sortens bil. I den sitter man nästan i vägbanehöjd. Det blir problem att komma så långt ner...i varje fall på ett graciöst sätt. Jag vågar inte ens tänka på hur det blir när man ska stiga ur bilen. Jag får nog hålla mig till Renault i fortsättningen också.

Allt går igen

När jag var ung och slutat realskolan gick jag på nåt som hette Husmodersskola. Där fick man lära sig att ta hand om ett hem som man gjorde förr i tiden med tvätt, mangling, matlagning, sömnad, barnpassning m.m. När jag tänker tillbaka så tycker jag att mycket av det var helt onödigt att lära ut. Som t.ex. när det gällde tvätten. Vi fick lära oss att krusa örngottsbanden, för att det skulle se snyggt ut i linneskåpet. Jag har aldrig haft något speciellt linneskåp och krusa några örngottsband har jag inte gjort sen den där kursen. Inte ens min farmor gjorde det, så jag undrar egentligen när den läroplanen skrevs. Men jag tycker det är väldigt kul att få ha varit med om det, och vem vet...det blir kanske modernt igen.

Det som jag tycker jag kanske har haft lite nytta av är hur man dukade och dekorerade ett middagsbord. Det finns otaliga sätt att vika servetter på och det tyckte jag var skoj. Jag gillar origami och servettvikning påminner lite om det. Det är nu väldigt populärt med fluffiga bollar som dekoration...i alla slags material. När min äldsta dotter döptes för mer än 40 år sen gjorde jag en servettboll. Jag klippte av ytterkanten på servetten och vek den som ett dragspel. Med en sytråd band jag om på mitten så vecken hölls på plats. Sen drog jag försiktigt upp lager för lager på servetten mot mitten. Det liknade till sist en näckros. Det såg väldigt tjusigt ut på tallriken. Nu ser jag lite varstans tips på att göra sådana bollar. Idag hittade jag en beskrivning på hur man gjorde en i silkespapper som man kunde hänga upp som pynt. Häromdagen såg jag en tyllboll som gjorts efter samma princip och som gick att använda när man duschade. Även om tipsen är gamla går de att förnya i det oändliga.

På loppis har jag ibland haft turen att hitta gamla veckotidningar. Det är sanslöst roligt att läsa husmorstipsen där. Det är nästan så man tror att man lever på en annan planet nu, för jag tror inte att någon idag hade tagit efter de här råden. Det beror klart delvis på att vi har så många elektriska hjälpmedel nu och att medlen vi använder för rengöring och annat är så mycket mer effektiva. Det kan inte ha blivit så mycket egentid över för dåtidens husmödrar. Även om de flesta kvinnor inte förvärvsarbetade på den tiden, så var deras arbetsdag minst lika lång som den är för dagens moderna kvinnor.

Jag har en bricka med texten: Jag utför inget hushållsarbete på dagar som slutar med G. I dagens jämställda samhälle borde man ju i stället kunna säga: Vi hjälps åt med hushållsarbetet alla dagar som slutar på G.

Det ny teater

Så var det då dags igen för ett besök på Det ny teater i Köpenhamn. Ulrika och jag har gjort det till en årlig tradition att åka dit och lyssna på musical. Det har blivit ett antal besök vid detta laget. För en del år sen såg vi Fantomen på Operan och i år spelas Love never dies, som är en fortsättning på den musicalen. Jag tänker inte berätta vad den handlade om ifall någon planerar att åka och titta på föreställningen. Jag kan verkligen rekommendera den. Musiken är underbar, skådespelarna fantastiska och kostymerna så tjusiga att man bara sitter och gapar. Det är precis som alla andra gånger vi varit där. Man blir aldrig missnöjd.

Vi brukar göra det till en heldagsutflykt. Det är mysigt att få umgås med sin vuxna dotter på tu man hand en hel dag. Ulrika och jag har väldigt många gemensamma intressen, och eftersom vi båda gått på Tillskärarakademin i Köpenhamn, så betyder den staden nåt speciellt för oss. Göran skjutsade oss till färjan på morgonen, och en och en halv timme senare var vi framme i Köpenhamn. Det första vi brukar göra är att leta upp ett mysigt ställe där vi kan äta. På Ströget är det gott om matställen så det är bara att välja och vraka. När vi ätit klart hade vi några timmar på oss att ströva runt. Det finns en liten klädbutik som vi alltid tar en sväng inom. De har så annorlunda och kul kläder till mycket hyfsade priser. Men vi brukar båda mest titta hur kläderna är sydda och vilket material som använts. Nu kommer min mirakelpenna väl till pass. Den får jobba för högtryck. Det känns som fusk att fotografera av kläderna, och jag tror inte att alla affärsinnehavare gillar det heller.

I god tid inför föreställningen drar vi oss ner mot teaterområdet. Då har vi sån tur att det finns en hel del intressanta affärer där med. Tyvärr är det mest kläder med en prislapp som inte är av denna världen. Biträdena är lite mer högnästa här, så det känns inte särskilt bekvämt att skissa av plaggen. Då är det bra att vi är två, för då har förhoppningsvis någon av oss nåt minne av plaggen. En billighetsaffär hade öppnat i närheten och där slank vi också in. Där fanns allt mellan himmel och jord. Jag köpte två bagageband och två adresslappar till våra resväskor. Jag upptäckte nämligen sist vi flög, att det är otroligt många som har precis likadana väskor som vi. Vid bagagebandet åkte väskorna förbi och man blev helt konfys. Det dröjde ett bra tag innan vi kom på vilka som var våra. Det ska bli slut på det eländet nu. Den blå väskan ska få ett neongrönt band och den vinröda får ett lila band med matchande adresslappar. Nu ska vi garanterat få syn på dem så fort de kommer upp på rullbandet.

Fotoutmaning

Veckans fotoutmaning hos Edith och jag och Mamma med ambitioner har temat Metall.

Jag tycker om gamla saker och det är alltid något speciellt om det finns en historia eller händelse förknippad med dem. De här silversmyckena hör egentligen inte ihop. Örhängena, som är clipsörhängen, har jag ärvt efter min mor. Jag minns att hon ofta bar dem när hon skulle gå på fest. Själv har jag aldrig använt dem, eftersom de klämmer så hårt om örsnibben, så jag får huvudvärk efter en stund. Ett tag funderade jag på att få dem omgjorda med stift, så jag kunde använda dem, men då hade det inte blivit riktigt detsamma. En del saker är kul att ha bara och titta på och minnas.

Halsbandet har jag också ärvt efter min mor, och hon har i sin tur ärvt det efter sin moster. Varken min mor eller jag har använt halsbandet, för det har en lite ruskig historia förknippat med sig. Min mors morbror var ingen trevlig person. En gång försökte han strypa sin fru med just det här halsbandet. Det bär spår efter den händelsen. Kedjan närmast låset är rak och fin, men längre fram är silverringarna utdragna och sneda. Hur jag än försöker rätta till dem, så går det inte. Ett tydligt bevis på vad det varit med om. 

Fler bilder på temat Metall hittar du här.

Spegel, spegel på väggen där.

Någon har sagt att barnbarn är livets efterrätt, och det stämmer. Det kvittar hur stora eller små de är, det finns inga andra människor i hela världen som är lika fantastiska. Som mormor/farmor är man naturligtvis väldigt objektiv i sin bedömning. 

Jag har förmånen att få träffa Rasmus nästan hur ofta jag vill. Han går i tredje klass nu och det är mycket läxor, fotbollsträning, matcher och kompisar som tar tid, men han brukar kunna klämma in mormor lite då och då. Han är mitt första barnbarn och eftersom vi inte har så långt till varandra, så har vi alltid hittat på en massa kul saker. Det är lite besvärligare att träffa Zoé och Daniel. Där får jag förlita mig på flygbolagen, och visst går det bra, men det kan aldrig bli några spontanbesök. Zoé brukar ringa på Skype ibland för att säga godnatt eller vinka godnatt, och det är så mysigt. Daniel får vi vänta att se på Skype till helgerna, eftersom tidsskillnaden sätter käppar i hjulet där. 

När barnbarnsabstinensen blir för stor, så sätter jag mig framför datorn och tittar på foton och filmer på de små underverken. Idag hittade jag foton på alla tre i dubbel upplaga. Perfekt! Det är som att ta dubbel dos Se-på-fan-medicin. Nu klarar jag mig ett tag igen.

Rasmus beundrar sin spegelbild. Han är finklädd och ska snart ge sig iväg på bröllop. Kortet är taget för några år sedan.

Zoé sitter framför samma spegel och tycker att dockan också ska spegla sig.

 Daniel upptäckte en glad gosse i spegeln på dagis.

Torsdagar

Torsdagen är väl knappast en dag som man sätter i samband med något speciellt. Fredagen däremot har nog i alla tider räknats som en städdag. Allt skulle vara fint till lördagen och söndagen, när man var ledig och kunde göra lite vad man tyckte. Måndagen anses säkert av en del som den tyngsta och tråkigaste dagen i hela veckan. Helgen är slut och nu börjar vardagen igen. Tisdagen tycker jag är en liten mellandag utan någon större betydelse. Onsdagen kallas ibland för "lill-lördag" eller "piglördag". 

I år däremot är en del torsdagar lite speciella. Åtminstone en torsdag varannan månad. Vi hoppar över februari, för det är en sån där opålitlig månad som inte kan bestämma sig för om den ska vara 28 eller 29 dagar lång. I stället går vi direkt på april och tittar på första torsdagen i den månad. Det är den 4/4. Efter ett hopp på två månader hamnar vi i juni. Där har vi en torsdag med datumet 6/6. Nästa skutt tar oss till augusti (min månad) och 8/8....en torsdag. Höstmånaden oktober innehåller torsdagen den 10/10 och till sist är vi framme vid julmånaden. Dagen före Luciadagen är en torsdag......12/12. 

Den 4/4 kom jag hem från min resa till Luxemburg. Vad jag kommer att göra den 6/6, 8/8, 10/10 och den 12/12 återstår att se. Det blir antagligen nåt torsdagskul.

Fotriktig handväska

Den här skolika handväskan fick jag i present av mina döttrar för många år sen. Jag har inte använt den som väska utan jag satte en blomma i den och har den som dekoration i trappnedgången till mina syrum.

Jag är inte bara skotokig, jag är väsktokig också. Men de två sakerna hänger ju lite ihop. På loppisar kan man hitta roliga väskor som man kan piffa upp lite. Det är kul att ha väskor i alla färger så man alltid har nån som matchar ens kläder och skor.

Betty Boop är jag väldigt svag för, och jag har skaffat mig en del tygkassar med hennes bild på. 

 Det blir oftast så att man har en favoritväska, som hänger med överallt. Till sist hänger den inte ihop nånstans och då blir det problem. Det tar lite tid innan jag vänjer mig vid en ny väska. Den gamla kunde jag hitta vad som helst i om det så var beckmörkt. Med en ny väska tar det lite tid att minnas var alla fack finns och vad jag lagt i dem. Jag gillar när det är lite plats i väskan, för det är ju en hel del grejer som man inte kan vara förutan. Hur liten väskan än är brukar jag få plats med plånbok, kamera, penna med måttband (en mycket fiffig anordning där jag kan dra ut ett smalt måttband ur pennans översta topp) och ett anteckningsblock. Jag brukar ofta få syn på lite kul och annorlunda idéer och då är det bra att snabbt kunna skissa av dem och eventuellt ta lite mått. När jag sen kommer hem lägger jag alla uppgifterna i en speciell låda. Där kan de, om jag ska var helt ärlig, få ligga kvar länge, men ibland känner jag för att testa om någon av ideérna går att genomföra. Ibland blir det bra, ibland blir det mindre bra och ibland blir det bara skit av alltihop. Men då har jag i varje fall försökt.

Lergökastan

Så kallas Ängelholm ofta. Staden har en lergöksorkester som funnits sedan 1966. Lergökar lär finnas i många länder och i Köln anordnas varje år en lergöksfestival. Jag läste att lergökarna kan se ut på olika sätt både när det gäller färg och form. Det har även funnits en slags fåglar som man delvis fyllde med vatten och blåste i så det hördes som fågelkvtter. Jag minns att jag hade en sådan när jag var liten, men den var inte av keramik utan av glas. I Luxemburg anordnas varje år Annandag Påsk en keramikmarknad som på luxemburgiska heter Emäischen. Jag ville naturligtvis besöka den. Alla barn man mötte gick och blåste i en  liten keramikfågel, Peckvillercher. Det satt ett band fäst vid fågeln, så den kunde hänga som ett halsband. I en liten by som heter Nospelt tillverkas den här lilla fågeln och det blir en ny modell för varje år med årtalet stämplat i botten.

Det fanns även andra sorters fåglar och djur på marknaden. Vid ett stånd var utställt fullt med smala, långhalsade katter i skarpa färger. Det var väldigt färgglatt. Men tyvärr stod där en skylt att fotografering var förbjuden. Som tur var så såg jag inte många sådana skyltar utan jag kunde klicka fritt.

Jag såg fantasifåglar precis överallt: tjocka, magra, långhalsade, långbenta och i de mest skrikiga färger som tänkas kan. Det gick inte att missa dem. Även icke flygkunniga djur var representerade såsom ödlor och grodor.

Det var en väldigt ovanlig keramikmarknad. Den påminde inte om någon jag varit på tidigare. De här jättestora och ibland riktigt fula djuren passade säkert jättebra att ha som dekoration på restauranger, barnsjukhus, affärer, skolor eller teatrar. Det är mycket tveksamt ifall de hade platsat i ett vanligt hem. Jag hade blivit mörkrädd av att ha ett sånt föremål hemma hos mig, men på marknaden var det väldigt charmigt. Saker och ting måste inte alltid tas på så fullt allvar, och det var en riktig bli-glad-marknad. Man gick med ett leende på läpparna hela tiden och tittade på den ena skapelsen tokigare än den andra.

Även keramiksmycken såldes och de var mycket tjusiga. Det fanns lite lokala varor också som man kunde köpa, som honungssnaps och olika slags godis. Marknaden var på ett stort torg inte långt från palatset, som ligger mitt inne i stan. Man kan nästan missta det för ett vanligt stort, påkostat hus. I utkanten av marknaden såldes även blommor. De hade placerat allt i en cirkel och det var nästan  synd att köpa något, för då fick man förstöra lite av skyltningen. Men det rättades givetvis till snabbt.

Att vara miljövänlig

Det märks att alla längtar efter våren nu. Alla man möter pratar inte om annat och i tidningen står spalt efter spalt om allt som man måste börja tänka på nu när våren snart är här. I söndagsbilagan stod om hur härligt det är att torka tvätt utomhus. Visst är det! Det luktar så otroligt friskt och gott när man plockar in den. När vi flyttade in i vårt hus för 40 år sedan, så hängde jag ut all tvätt i trädgården sommartid. På vintern och regniga dagar fick den hänga i tvättstugan. Med tre små barn fanns det inte en chans att gå och vänta tills det blev uppehållsväder. Tvättmaskinen hade jour alla dagar. Jag har aldrig kunnat dra några linor mellan träd så tvätten hängt och fladdrat så där romantiskt i vinden. Vi har alltid bara haft ett plommonträd, så det fick bli torkvinda i stället. Egentligen mer praktiskt, för då kunde barnen ha hela gräsmattan att springa runt på utan att vimsa in sig i tvätten.

På den tiden tänkte jag väl inte så mycket över tvättsituationen. Tvättstugan har jag i källarplan och först fick jag bära upp den våta tvätten och hänga ut i trädgården, sen skulle den plockas ner igen och ner i källaren för strykning och mangling och till sist upp för trappan igen så att all färdig tvätt kunde läggas på plats. För 40 år sen var jag ung, smärt och pigg. De tre epiteten stämmer inte alls in på mig nu. Därför är det också en annan ordning på tvättandet nu. Jag har fortfarande tvättstugan i källarplan, men det blir inget rantande upp och ner för källartrappan med våt tvätt mer. Jag plockar ur tvättmaskinen, lyfter den några decimeter upp och slänger in i torktumlaren. Det är naturligtvis inte lika miljövänligt som det jag gjorde förr, men man kan vara miljövänlig på så många olika sätt. Och skulle någon tycka att jag verkar för bekväm av mig, så får jag väl ta till den gamla vanliga ursäkten:

Idag har jag har inte kunnat hänga ut någon tvätt för jag hade inget snyggt att sätta på mig som matchade tvättkorgen.

Kloka ord

Tillfredsställelsen ligger inte i att ha mycket att göra, utan i att ha mycket att göra och inte göra det.