En historia med lyckligt slut

I förra veckan fick jag syn på en liten duvunge som satt uppflugen på altanräcket. 

När jag tittade ut nästa gång satt den på fönsterblecket och kikade in i TV-rummet. Det var tydligen svårt att hålla balansen där för den flaxade till och ramlade ner. Jag kunde inte se att den haltade eller verkade skadad på något vis när den vaggade fram. Troligtvis var det en av ungarna till någon av duvfamiljerna som "hyr" hos oss. I två av våra jättehöga cypresser har två duvpar byggt sina bon. Det är många år sedan som de började med det. Jag gissar att det är samma par som återkommer varje år....ungefär som när man återvänder till sin sommarstuga. På våren ser vi hur de hämtar pinnar och flyger in med i cypressen. Reparationer på gång, tydligen. 

Den här duvungen hade antagligen ramlat ner från boet och jag var lite orolig att en katt skulle komma in på altanen och få syn på den. Jag iklädde mig vaktmundering och höll mig i närheten av altanen. Jag frågade Göran om vi kunde ge den någon mat, men han påstod att vildduvor hade inte samma diet som brevduvor. 

Framåt kvällen dök tack och lov föräldrarna upp.

Ungen blev så glad att den slängde sig om halsen på mamman eller om det nu var pappan. 

Jag måste erkänna att jag blev lika glad.

Klick!

 

Jag är så gammal att jag minns hur det kändes att inte fotografera något på en hel dag.

Nu klickar det mest hela tiden.

Om skorna passar.....köp ett par i varje färg

 Göran visste inte riktigt vad han skulle ge mig i present när jag fyllde år, men det visste jag.......SKOR!!!!. Jag älskar skor och har alltid gjort. Som ung hade jag skor i all världens färger för att de skulle matcha den övriga klädseln perfekt. Med tiden har skoköpen minskat, men jag sneglar alltid på nya skor så fort jag får tillfälle. Ulrika erbjöd sig att följa med och det var väldigt bekvämt. Jag kände mig som en riktig VIP-person, för jag gick bara runt och kollade in vad som fanns och vad jag gillade, sen satte jag mig i en stol och Ulrika gick runt och hämtade de olika paren så jag kunde prova dem. Jag fastnade för tre par som jag köpte, men det fanns även ett par gröna och ett par röda som nog snart kommer att stå i min garderob. 

Först köpte jag ett par bruna mockaskor.

Andra paret var svarta med gulddetaljer, som passade perfekt till min jeansjacka....en gammal goding som hängt med i många år.

Det tredje paret var blå och är lätta att passa till det mesta som hänger i min garderob.

Jag saknar lite den tiden då jag kunde handla skor tillsammans med Rasmus. Det var rena teaterföreställningen. Han hade ett testschema som han gick igenom innan skorna godkändes. Man skulle kunna stå på tå med dem, hoppa, göra sicksacksteg, gå långsamt och sen öka takten mer och mer tills man kom upp i rejält hög fart och till sist skulle man ta en springrunda runt alla skoställ i butiken. Jag valde bara två saker från den listan...nämligen att stå på tå och gå sakta. Resten tyckte jag verkade lite väl avancerat för en dam i min ålder. Inte ens Rasmus använder den här testlistan längre. Han köper sina skor via nätet. Om han gör testerna när skorna kommit fram vet jag däremot inte. 

Mellanlandning

Tusen tack för alla omtänksamma kommentarer, sms och mail. Det har inte blivit så mycket bloggläsande på ett tag, men äntligen har jag tagit mig i kragen och satt mig framför datorn igen. När jag nu sitter här känns det riktigt bra. Jag har saknat bloggandet, men ork och energi tog långsemester, och det var inte mycket jag hade att sätta emot. Livet blir inte alltid som man planerar. Jag avskyr när jag inte kan få styr på det hela. Inte för att jag är en sån som till varje pris ska ha kontroll över allting, men jag gillar när det mesta går som på räls. Precis som hos SJ så har det varit mycket strul. När man påminns om att tiden inte är oändlig blir prioriteringen annorlunda. Nu är det bara att se framåt och göra så mycket kul man bara orkar. 

Vi har haft besök från Luxemburg i 3 veckors tid. Så härligt det var! Det är drygt 1 1/2 år sedan och Zoé hade hunnit växa och bli en stor och lång flicka. Favoritkusinen Rasmus valde att också "bosätta" sig här under Zoés semester. Han jobbade, så Katarina och jag turades om att skjutsa honom till jobb på morgonen och sen kom han hit igen på kvällen när han slutat. Förhoppningsvis ska det gå lättare och lättare att kunna ta sig till Sverige nu trots pandemin. Tyvärr blir det nog inget besök från Dallas i år, för USA-reglerna stämmer inte riktigt med de europeiska.

Jag har hunnit fylla år under min "semester" och det var roligt att kunna fira dagen med barn och barnbarn. Peter skickade en film med Hanna och Daniel där de i kör säger :"Happy Birthday, Grandma!". Nästa år får jag förhoppningsvis höra det i verkligheten.