Gäääääsp!!!!!

I måndags var det sjusovardagen. Det är en dag som verkligen är värd att firas, tycker jag. Själv tillhör jag den exklusiva skara som gillar att sova länge på morgnarna. Det påstås att om man sover länge den här dagen blir man trött ett helt år framåt. För ovanlighetens skull steg jag upp redan kl. 8 i måndags för jag hade en tid att passa på förmiddagen. Det måste betyda att jag kommer att vara jättepigg ett helt år framåt. Det låter lovande. Mellan åren 1680 och 1901 fanns sjusovardagen med i almanackan. Varför den togs bort förstår jag inte alls.

 

Sjusovardagen handlar egentligen inte om alla morgontrötta utan är tillägnad sju kristna helgon från Anatolien. Enligt legenden levde sju kristna män omkring år 250 i Efesos i det nuvarande Turkiet. Kejsar Decius lät bygga ett avgudatempel i staden och hotade att döda alla som inte dyrkade i det. De sju männen delade då ut sina ägodelar till de fattiga i staden och gömde sig i en grotta. Där la de sig ner för att sova. När kejsaren fick reda på detta lät han mura igen grottan, men två män skrev ner deras liv och martyrium och la in skriften mellan stenarna. 

Efter ca 200 år bröt murare upp grottöppningen för att bygga ett stall, och de sju sovarna vaknade till liv igen. De trodde att de bara sovit en natt och en av dem gick ner till staden för att köpa bröd. När han försökte betala med sina gamla mynt trodde befolkningen att han hittat en skatt. Det väckte stor uppståndelse när borgmästaren fick veta detta och de följde med till grottan där de fann brevet. Kejsaren kom dit och efter att männen talat med honom dog de. 

Det finns även ett litet djur som heter sjusovare. Den påminner om en ekorre men hör till familjen sovmöss. Den ligger i dvala från  november fram till maj. Det skulle jag också kunna tänka mig för då slapp jag ifrån den skånska vintern.

I balkonglådan

Rasmus berättade att det är mer än 1 år sedan han flyttade in i sin lägenhet. Tiden går verkligen fort. Han har själv renoverat den och har en del småsaker kvar att göra. Det är fördelen med en bostadsrätt. Jag får inte ändra på någonting i min lya, och jag hade inte klarat av det heller för den delen. Jag får hålla mig till att möblera om här. 

Rasmus lägenhet är en tvårummare med klädkammare och stor balkong. Han skickade en bild för att visa att han tillverkat en balkonglåda i koppar på sitt jobb. Jag blev lite konfunderad när jag såg vad han planterat i den. Gräs! Nu var det inte vilket slags gräs som helst. Det var en kvadratdecimeter av gräsmattan från HIF: s hemmaarena Olympia i Helsingborg.

Efter 15 år hade nu bestämts att fotbollsplanen skulle få en hybridgräsmatta i stället. Ledande personer tyckte det var en bra idé att låta fansen få ett litet minne med sig hem. Gräsmattan delades in i bitar om 10x10 cm och paketerades i plastpåsar med en lapp om hur den skulle skötas.

Det var många som nappade på erbjudandet och efter sista hemmamatchen ringlade kön lång med ”gräsfantaster”. Rasmus berättade att han vattnar den varje dag, och det kan behövas i denna värmen. Den växer mycket och en grässax har inhandlats för att klippa den varannan dag.  Det ska bli riktigt spännande att se vad det blir av det här HIF-gräset. Om Rasmus i framtiden skaffar sig ett eget hus med trädgård har han ju redan nu början till en gräsmatta.

Pust, stånk och stön

 

Jag tycker om värme i lagom dos, men det är definitivt inte lagom dos nu längre. Hela förra veckan var det runt 30 grader här. Det är absolut inte nyttigt för hälsan. Jag satte klockan på alarm så jag kunde gå och handla innan det blev outhärdligt hett. Som tur är öppnar min matbutik redan kl. 7 och då var jag där och hängde på låset. Inne i butiken var svalt och skönt, så handlingen var snabbt överstökad. Kvickt in med varorna i kyl och frys när jag kommit hem och sen hoppade jag i säng igen och fortsatte min skönhetssömn. 

Förr i tiden hade vi fyra årstider i Sverige. Vart har de tagit vägen? När jag var barn visste man att i april började våren komma så sakta och hela maj var en ljuvlig vårmånad. Jag instämmer i sången : ” Sköna maj välkommen!”. 

Sommarlovet började i juni och sträckte sig fram emot slutet av augusti. Det var sol och varmt, men en skön värme. Det enda året jag minns som lite speciellt var 1955. Då var det verkligen varmt! Hur många grader det var minns jag inte, men jag minns att jag bröt armen under sommarlovet. På lasarettet sa doktorn att de hade haft många både arm och benbrott den sommaren. Om det hade något samband med värmen vet jag inte, men det verkade lite underligt.

Den enda årstid som fortfarande lever upp till namnet är hösten. Det börjar bli lite svalare och löven ändrar färg. Det blir rena färgexplosionen i naturen. Löv, bokollon och kastanjer ramlar ner på marken. När mina barn var små gick vi alltid in i skogen och plockade med oss hem lite av varje. När jag sen började jobba på Fritids fortsatte jag på samma vis. Jag måste erkänna att det fortfarande kliar lite i fingrarna när jag ser så mycket som ligger på marken i parker och på trottoarer. Det är som en hobbybutik med halvfabrikat…helt gratis. 

Vintern, åtminstone här i Skåne, är ingen vinter i egentlig mening. Kallt kan det bli förstås, men nederbörden kommer mycket sällan i form av snö, som den gjorde när jag var barn och även när mina egna barn var små. Under ”vintermånaderna” blir det mest regn, frost och bilolyckor. Många bilförare har alldeles för höga tankar om sin egen körförmåga. Det kom snö, rejält med snö, vintern 1979. Hela södra Skåne var igenkorkat och det gick inte att ta sig fram på vägarna. Jag förstår inte varför det alltid måste vara sådana ytterligheter när det gäller vädret. Varför kan det inte vara lagom? Sverige påstås vara landet Lagom. Det enda som inte är lagom här är vädret.

Ur halvamerikansk synvinkel

En av gångerna jag var i Dallas åkte vi till Fort Worth. Det är en gammal stad några mil söderut. Det kändes som att vara med i en Vilda Västern-film när man promenerade runt där. Det vimlade av män klädda i cowboyhattar och stövlar.

Gatunamnen var lite annorlunda mot hemma. Inte bara för att de var på engelska, men Knivgränd låter faktiskt lite läskigt. 

När det närmade sig lunch gick vi in på ett ställe och beställde hamburgare. Vi serverades den största hamburgare jag sett. Det var omöjligt att äta upp den. Två personer hade lätt kunnat dela på en portion. 

Varje dag föstes en stor hjord med longhorns genom staden. Det var många cowboys till häst som hjälptes åt. Longhorns är en lite ovanlig kreatursras. Man tror det är en blandning av spanska och engelska kor.  Alla djuren är rödbruna och har enormt stora horn. När det gäller fåglar pratar man om vingbredd men här handlar det om hornbredd. Det kan röra sig upp emot 2 m. Hornen ser nästan ut som ett cykelstyre. 

På ett ställe stod en sån här ovanlig kossa bunden och man kunde mot betalning få sitta på hennes rygg. För mig lät det inte alls lockande.

När jag opererades fick jag ett papper med förhållningsregler med hem och även ett litet visitkort, som jag inte tittade så noga på. Häromdagen fick jag syn på det igen och läste lite mer noggrant. Det var från företaget som levererat plastlinsen till mitt öga. Företaget finns i Fort Worth. Vilket sammanträffande! Min syn på vänsterögat blir bättre och bättre för varje dag, men jag har fortfarande inte fått syn på några longhorns på Storgatan. Det blir kanske inte förrän jag fått inopererat en Fort Worthlins i andra ögat också. Jag tror jag ska börja leta fram min cowboyhatt.

Svindlande höjder

Ända sedan jag flyttade hit har det varit show på taket till hyreshuset mittemot. Det började med att det flög en massa stora fåglar runt skorstenarna. De sätts visst dit varje år för att skrämma bort fiskmåsar. Det lyckas inte alls. Fiskmåsarna flyger runt de här fåglarna och skränar skadeglatt.

I fjor sommar började det synas en del arbetare på taket. Det var  kupfönstren som skulle bytas. I år är det dags för takarbete igen. För det mesta är det endast en ensam kille som springer runt högst upp på taket. Ja, han nästintill springer och jag står där och tittar med hjärtat i halsgropen. Det ser livsfarligt ut. Jag hoppas han är fäst med en säkerhetslina även om jag inte kan se någon. Rasmus lugnade mig med att det finns en gång längst upp på taket som är helt ok att gå på. Men det fodras en enorm balans, kan jag tänka mig. 

Rovfåglarna är väldigt intresserade och när de nu inte kan skrämma några andra fåglar passar de på att övervaka takjobbet i stället.

Jag har inte den blekaste aning om vad arbetet går ut på. Just nu är det nerstucket en massa rör i skorstenarna. Det ser ut som stora planteringskrukor med vissna blommor som ingen orkat ta bort..

Rasmus är också van att jobba på höga höjder. Han är ju plåtslagare och hans företag jobbar mycket med att lägga koppartak på kyrkor. Det byggs ställningar runt tornet så det ska vara säkert att jobba där, för det är rejält högt upp. En dag hade det kommit en glada flygande förbi. -"Vet du hur stor den är?" undrade Rasmus. Från marken ser den megastor ut så jag kan tänka mig att den var enorm när den flaxade förbi. Jag läste att vingspannet är 170-185 cm. Då föredrar jag småfåglarna som sitter och kvittrar i träden nere vid ån.

Kramdjur

De flesta har nog haft ett gosedjur när de var små, eller något annat som gav tröst. Jag hade en pytteliten nalle som jag fick när jag var två år och den finns fortfarande kvar.

Mina tre barn har också haft sina favoriter. Ulrika var väldigt förtjust i en rosa frottégris som min syster sydde till henne. 

Katarinas favorit var en liten kanin, som hon konstigt nog döpte till Ljuse nalle. 

Peter bar runt på en liten svart/vit mjuk hund som fick namnet Fia. Alla tre har sina gosedjur kvar.

När Rasmus var bara några dagar gammal fick han en nalle med en påsydd sparkdräkt. Efter något år var klädseln väldigt sliten och stoppningen började ramla ut. Han blev magrare och magrare. Då åkte han till Mormorsjukhuset och genomgick inte en fettsugning utan motsatsen. Jag fyllde upp med extra vadd och sydde en ny sparkdräkt för att hålla ihop honom. Operationen blev lyckad. 

Rasmus fick många fler nallar under årens lopp, men favoriten var den första som kallades för Gamlenalle.

Min syster skickade en tygdocka till Zoé när hon föddes. Rosie hade långa bruna flätor och hon var Zoés ständiga följeslagare.

Rosie ville naturligtvis likna Zoé så mycket som möjligt, så en gång fick jag en beställning på en "fluffig" sovmask i stil med den som Zoé hade. 

Även om Zoés tröstare var en docka så har hon faktiskt haft ett riktigt livs levande gosedjur, nämligen Santos.

  

När Daniel var liten bar han runt på den figuren som fanns med i filmen Toy Story. Den var klädd i cowboymundering. Eftersom Daniel själv var en liten Dallascowboy passade det perfekt.

Hannas favorit var en figur från ett spel, som jag inte känner till så mycket. Det var en kattliknande figur med namnet Scarfy. Egentligen var det bara ett orange katthuvud, men den var ganska gullig.

Alla de här leksakerna är riktigt kramiga och sånt som är roligt att tänka tillbaka på och minnas. Ingen av barnbarnen har visat intresse för lite annorlunda djur, så jag måste erkänna att jag blev aningen snopen när jag fick följande bilder från Zoé.

Hennes skola hade haft Öppet hus och hon och några andra elever var i biologisalen och visade runt. Skolan har en del egna djur. Varför välja dessa två när det finns så många gulliga djur att välja mellan? Pytonormen kramar visserligen ihjäl sitt byte, så på sätt och vis är den ett kramdjur. Spindeln är bara läskig.

Lucka 10

 Celebritet på 10 Downing Street

Chief Mouser to the Cabinet Office (Högste musfångare för Storbrittaniens regering) är den officiella titeln på den tjänstgörande katten på 10 Downing Street. Sedan 1500-talet lär det ha funnits en katt i den brittiska regeringen, som varit anställd som musfångare och husdjur. Trots att andra katter har tjänstgjort här, var Larry den första som fick den officiella titeln av den brittiska regeringen. Även strikta, brittiska parlamentsledamöter har tydligen humor. 

 I dokument från 1929 står det att finansdepartementet tillät att det betalades ut 1 pence om dagen till underhåll av en "effektiv katt". På 2000-talet hade musfångarens lön ökat till 100 pund per år. Jag undrar om det inte blivit billigare med musfällor. 

Bild lånad av Bosse

Det kanske också hade varit idé att sätta upp en skylt som visade att här fanns ett övergångsställe för katter. Skrämselpropagande hjälper ibland. 

Den katt som funnits längst på 10 Downing Street är Peter III som tjänstgjorde i över 16 år under fem olika premiärministrar. Det har funnits 12 musfångare under årets lopp och ibland har tjänsten varit delad. Några år har det varit uppehåll och då har mössen och även råttorna "dansat på bordet". Under ett TV-nyhetsinslag 2011 kunde man se råttor springa över trappan till 10 Downing Street och efter det införskaffades Larry.

Larry har fått träffa många utländska berömdheter bl. a. president Obama.

Tillökning

 

Jag har alltid gillat de tre aporna som inget ser, 

inget hör

och inget säger. 

De finns avbildade i ofantligt många variationer. Man tror att idéen till de här aporna kom från Indien, via Kina till Japan redan på 700-talet. Den mest kända och kanske mest bevarade bilden av dem finns ovanför ett snideri från 1600-talet i en japansk stad.

Det är ursprungligen en buddhistisk tanke att den som inte utsätts för något ont inte heller tänker eller gör något ont. Rena önsketänkandet. Det fungerar naturligtvis inte i vår tid där allt går att förvränga. I Östasien tog man fasta på det och menade på att det var bra med censur för då kom det inte in onda tankar eller sedvänjor i landet. När jag tänker på censur så går inte mina tankar åt det hållet. Det går ju också att tolka aporna så att de medvetet inte hör, ser eller säger något för att slippa ta ställning och reagera, vilket är fegt. 

Nu har trion fått en ny medlem, som är summan av de tre första. Han ser ingen, han hör ingen och han pratar inte med någon. Dessutom har han ofta ont i nacken och tummarna.

Att det är just apor som fått symbolisera det här uttrycket är egentligen en japansk ordlek. På klassisk japanska lyder ordspråket: mizaru, kikazaru, iwazaru. Zaru som avslutar alla tre orden låter likadant som det japanska ordet för apa. Varje apa har ett eget namn. Mizaru eller Minai (inte se), Kikazaru eller Kikanai (inte höra), och Iwazaru eller Iwanai (inte säga). Då borde den fjärde apan heta Mobilzaru eller Mobilnai.

Motivet med aporna förknippas också med en myt om hur gudarna sände tre spejare till jorden för att rapportera människornas fel och brister. Bilden av de tre aporna blir i det sammanhanget ett uttryck för förhoppningen om att gudarnas informanter ska ha en förlåtande inställning och inte rapportera allt. 

Granne med Hitchcock

En morgon för några månader sen hajade jag till när jag tittade ut genom fönstret. Fyra megastora fåglar cirkulerade över hyreshuset i motsatta kvarteret.Vingspannet var imponerande. Jag kunde inte urskilja vad det var för sorts fåglar, men med tanke på storleken så måste det vara rovfåglar. När jag tittade närmare såg jag att de var fästa i en lina från taket. Ängelholm är en mysig stad och det tycker även fiskmåsarna, som gärna bygger bo på taken. Inga hyresvärdar vill ha hyresgäster som inte betalar hyran. Dessutom är fiskmåsarna väldigt aggressiva när de har ungar. Men jag tror faktiskt inte att de här skrämselrovfåglarna gör någon nytta, för jag ser ofta fiskmåsar flyga runt dem precis som om de ville retas.

Det är inte tillåtet att mata småfåglar när man bor i hyreshus och det har jag full förståelse för, men jag kan ändå sakna det lite, Vi hade alltid besök av en massa olika fåglar när vi bodde i hus. Vi hade många olika matstationer och det var fullt överallt.

Det var så kul att se när de kom med sina små ungar.

Ettt par år hade vi även koltrastar som bodde på vår altan. Det berodde på att vi aldrig märkte när de började byggaa bo, och sen var det helt omöjligt att ta bort det när de installerat sig. Nu får jag njuta av småfåglarna när jag går längs ån i stället.

Konstutställning

                                 

Att gå i skogen är nästan som att besöka ett konstmuseum. Där finns otroligt mycket vackert att titta på, och det ser inte likadant ut året om. Dessutom står det bänkar lite här och där så man kan sätta sig och beundra konstverken.

Konstkritiker pratar ofta om att det finns djup i tavlorna, och det tycker jag man ser tydligt här.

Trädstammar kan ha de mest fantastiska mönster.

Även rötterna kan se helt olika ut och sträcka sig långt iväg.

Var den här roten får sin näring ifrån har jag inte kunnat räkna ut.

Trädkronorna visar upp mycket snirklingar och färger, och i natuen passar allt...inget är varken för mycket eller för lite eller har fel färg.

Något som jag däremot inte tyckte passade in var den här "moderna konsten".

På konsthallar är tavlorna markerade med nummer och röda prickar när de blir sålda. Jag såg samma sak inne i skogen, men det har nog en annan förklaring.