Tillökning

Det var som jag misstänkte att koltrastarna var lite luriga. Några dagar efter att skatorna var så ettriga började koltrastarna åter flyga i skytteltrafik in på altanen med byggnadsmaterial. Jag såg mest honan komma släpande på kvistar och annat. Det stämmer nog för jag läste att det är honan som fixar till boet så det blir perfekt......en fjäderprydd inredningsarkitekt. Helt plötsligt blev det lite lugnare, och jag gissade att boet nog var färdigbyggt. Nu dök de endast upp för att äta lite ibland, annars var de ganska osynliga.  Två dagar efter att boet är klart lägger honan det första ägget, och det brukar bli tre ägg. Honan lämnar inte boet förrän ungarna kläckts, så då blir det hanens tur att serva henne.

Vi har undvikit att vara på altanen för att störa så lite som möjligt. Idag när jag hängde ut lite kläder till luftning på altanen tittade jag upp mot taket och då fick jag syn på koltrasthonan. Hon låg alldeles stilla i boet. Jag smet in så snabbt jag kunde. Nu väntar vi bara på att få se när ungarna ska börja lära sig att flyga.

Det är inte bara koltrastarna som har småttingar. I matbusken utanför köksfönstret har de sista dagarna en liten pilfinksunge följt med föräldrarna. Den är så dunig och go...en riktig liten tjockis.

Den sitter bara på en gren och gapar och föräldrarna turas om att mata. 

Ekorren som hållit till här i vinter kommer fortfarande hit för att äta. En dag när jag tittade ut såg jag något pyttelitet med en lurvig svans......en liten ekorrunge. Det skulle vara kul om det kom fler småttingar hit. Djurungar är så gulliga.

Jag vet att jag är pensionär

Kan ni räkna ut hur jag vet det? Det är inte för att jag inte behöver ställa klockan på väckning för att komma i tid till jobbet och att det ändå varje månad rasslar in en ofantlig massa pengar på mitt konto. Nej, det är för att jag funderar på att skaffa höns. Det var ett reportage om att hyra djur över sommaren i dagens tidning, och där kunde jag läsa att kaniner var väldigt eftertraktade av barnfamiljer, och det är inte så svårt att förstå. Kaniner är gulliga att kela med. En del hyrde bisamhällen!!!!!!! Det var perfekt ifall man hade många fruktträd, annars tycker jag att det var ett konstigt val. Jag viftar bort alla bin och getingar som kommer i närheten.......men jag har bara ett plommonträd. Höns däremot var nr.1 på pensionärernas lista. Anledningen till detta trodde man var att de tänkte på sin barndom. Men alla dagens pensionärer har väl knappast bott på landet eller tillbringat sina skollov på landet? Ska man vara säker på det får man nog gå åtminstone en generation till bakåt.

På mig stämmer däremot antagandet in. Jag och min syster tillbringade alla skollov hos vår farmor och farfar i Kabusa. De hade ett litet lantbruk med hästar, kor, grisar, höns, hundar och katter........rena paradiset för stadsbarn. Farfar skötte alla djuren utom hönsen. Det var farmors omsorgsområde. Hönsen bodde i ett eget litet hus och hade en stor nätgård att trippa ut i, men de blev även utsläppta och fick vandra fritt på gården. Då hittade man dem ibland på gödselstacken och ibland inne i trädgården. När det var varmt sprätte de upp lite jord så de fick en liten håla, och sen la de sig tillrätta där i solen. Jag tror inte de visste vilket lyxliv de egentligen levde.

Vi brukade följa med farmor när hon skulle plocka in äggen från deras reden. Jag minns alltid min farmor klädd i förkläde. Det var praktiskt till allt hon gjorde. När hon kom in till hönsen drog hon ihop förklädet så det blev som en liten korg, och sen samlade hon äggen där. En dag bestämde min syster och jag oss för att vi skulle hjälpa farmor utan att hon visste om det. Vi fixade inte det med förklädet riktigt utan vi tog en av våra sandlådehinkar och stegade in i hönshuset. Hönorna blev vimsiga och sprang ut i nätgården. De var inte vana vid att det kom småfolk in till dem och knappast den tiden på dagen som vi valt. Skönt! tyckte vi. Då kunde vi fritt plocka äggen....och det fanns det gott om. Stolta gick vi in till farmor och visade vad vi hjälpt henne med. Farmor log med hela ansiktet och berömde oss. Men sen kunde hon inte hålla sig längre utan skrattade gott. Farmor brukade lägga "fuskägg" i en del reden för det hjälpte tydligen hönorna att värpa bättre. Vi hade plockat rubbet.

Att hamna i klistret

Jag har flugit ganska många gånger, men jag anser mig för den skull inte vara någon van resenär. Det är lite bökigare med flyg än andra transportmedel. Bökigare på det viset att det är inte bara att ta sin väska och knalla upp i planet och sätta sig tillrätta. När det gäller bil, buss, båt eller tåg är det bara att öppna dörren och klampa in utan en massa konstigheter. Det spelar nog ingen roll hur många gånger jag flyger, det känns alltid lite speciellt. När jag åker ensam har jag bara mig själv att lita till och det känns inte alltid så tryggt. Även om personen jag reser tillsammans med är lika nervös eller villrådig, så har jag ändå någon att dela min nervositet med.

De flesta gångerna flyger jag naturligtvis till Luxemburg, eftersom det är enklast och billigast. Planet flyger direkt från Kastrup, så något flygbyte med extra väntetid slipper jag ifrån. Tidigare gick jag till en incheckningsdisk och personen där tog hand om min väska och märkte den och jag fick mitt boardingpass. Med tiden så installerades incheckningspulpeter i terminalen, så man själv skulle knappa in sin bokningskod och fick då ut boardingkort och bagageremsa. Det kommer nu alltid ett meddelande både i mobil och på mail att man kan checka in hemifrån. Jag har aldrig testat att göra det, men det måste jag antagligen göra någon gång. Allt ändras så att man ska själv ta hand om det mesta innan man sätter sig på planet.....men det finns i varje fall en pilot ombord som tar hand om flygningen.

Personal finns att tillgå ifall man känner sig osäker när man ska checka in, och de är alltid väldigt hjälpsamma. De första gångerna fick jag alltid be någon hjälpa mig, och de stod då vid sidan om och berättade hur jag skulle göra. Det är absolut det bästa sättet att lära sig något på...att själv försöka. Nu känner jag att jag klarar av det där "knappandet" galant, men det har hela tiden varit ett krux med bagageremsan. Att dra av den lilla klisterlappen som ska sitta på väskan och den jag själv ska behålla är inga problem, men sen börjar eländet. Den där långa remsan som ska runt handtaget på väskan har en förmåga att klistra ihop sig på eget bevåg. Det är nästan som med silvertejp. Det räcker att remsan bara nuddar vid något så sitter den som berget sen....nästan som det finns nån slags inbyggda magneter. Jag fick alltid be någon snäll människa rädda mig.

På Youtube finns instruktionsvideos om i stort sett allt från stickning och virkning till moonwalk. Jag fattar inte varför det aldrig gjorts en video om hur man enkelt får en klisterremsa runt ett väskhandtag utan att den snor sig och fäster på allt den inte ska. Det kan väl ändå inte vara så illa att det bara är jag som alltid hamnar i klistret?

På hemmaplan igen

Idag känner jag mig ärligt talat en aning seg. Jag var hemma vid halv ett i natt och även om inte själva flygturen är så dryg, så ska man ta sig både till och från flygplatsen, och det är det som tar den längsta tiden. Katarina checkade in mig på nätet. Det tar bara en halvtimme att åka till flygplatsen, och vi gav oss av vid halvsju tiden. Planet gick halv nio. Det var medvind hem så vi landade en kvart innan beräknad tid och tur var det. Bagageväntandet kan ibland vara en dryg historia, men igår flöt allt perfekt. Jag hann med ett tåg till Helsingör och kunde ta båten som gick 00.00 hem, annars hade jag fått sitta på färjeterminalen en timme och väntat. Normalt går färjorna var 20:e minut förutom under natten när det under helgen bara är avgång en gång i timmen. Det kändes skönt att få sätta sig i bilen och åka hem, men det surrade så mycket i huvudet, så att bara hoppa direkt i säng och sova var inte att tänka på.

Jag har haft en jättehärlig helg med Zoé och Santos och deras föräldrar. Jag kom ner ganska tidigt på fredagkvällen och det var så roligt att återse de små godingarna. Jag pratar ofta med Zoé via Skype och det hjälper säkerligen till att hon inte glömmer bort mig mellan gångerna. Hon var så kramig och pussig hela tiden. När hon är i Luxemburg hör hon naturligtvis mest franska. Det blir bara när hon är hemma på kvällen som hon hör svenska. Hon pratade mest franska nu, så det gällde att kvickt lära sig vad orden betydde. Vi pratade svenska och det förstår hon utan problem, men det blev en salig blandning för min hjärna. Ett ord som jag snabbt lärde mig var bisou=puss, för det sa hon åtskilliga gånger och så fick man en kram och en bisou på kinden.

På lördagen gick vi en tur in till centrum. Vädret var det bästa tänkbara och det var marknader lite varstans och massor av folk ute och promenerade. Det är en mycket vacker stad att strosa runt i. Innan vi gick hemåt igen ville Zoé göra ett besök på en stor lekplats inne i parken. Där finns bl.a. ett stort piratskepp som är väldigt kul att klättra upp i. Över lag så är de lekplatser jag varit på där nere väldigt fina. Varje plats har ett slags tema antingen pirater, riddare eller prinsessor eller nåt annat. Mycket fantasifullt.

På söndagförmiddagen var det då dags för Tygmässa. Vi åkte dit så vi var där nästan när de öppnade. Utanför satt ett gäng bastanta motorcyklister klädda i lädervästar med nitar och kedjor både på längden och tvären. Katarina och jag misstänkte att de inte skulle gå på tygmässan, och vi hade rätt. Det pågick även en tatueringsmässa i en av utställningshallarna och det var nog mer i deras smak. LuxExpo där Tygmässan hölls är ett megabygge med flera hallar så det är oftast flera mässor igång samtidigt. Det fanns ingen tvekan om att vi gått in i rätt mässhall för det vimlade av tyg. Jag har aldrig sett så mycket tyg på en och samma gång. Man blev nästan yr.

Det fanns alla material man kunde önska sig och i alla färger och mönster. Priserna varierade väldigt, men de flesta höll samma pris som hemma i Sverige. Jag fick syn på ett väldigt tjusigt tyg som Armani designat. Jag var bara tvungen att känna på det. Att köpa var inte att tänka på...det kostade 1000 kr metern. Då får man verkligen veta exakt på millimetern hur mycket man ska köpa. Det går inte att ta bara sådär på en höft som jag annars gör. Det som blir över gör jag då dockkläder av, men detta var lite väl lyxigt för Skrållan.

Jag är väldigt stolt över mig själv, för jag gjorde något som jag aldrig gjort tidigare...gick ut ur en tygbutik utan att ha köpt en centimeter. Det var ett eldprov. Kanske har jag blivit smartare med åren och förstått att jag måste sy upp det lager jag har hemma först innan jag fyller på mer. Däremot köpte jag italienska mönster och idétidningar som jag inte hittar här hemma. Nästa symässa är den 13 september och tills dess har jag kanske hunnit sy upp en del av mitt tyglager.

På catwalken

Zoé fick en Skrållandocka i julklapp och jag har sytt och stickat en del kläder till henne som jag ska ta med ner idag när jag åker till Luxembrg. Jag har försökt att göra en garderob som går att mixa och matcha lite hur som helst. Lavendia skickade mig ett stort kuvert med dockmönster för en tid sedan och de kom väl till pass nu.

Först stickade jag en klänning i lila och vitt med vita mamelucker till. Skrållan ser lite underlig ut när man tar av hennes kläder. Kroppen är av tyg och en bit ner på armarna och benen är det likadant. Det är då inte särskilt snyggt att ha något utan ärm eller kortkorta klänningar.

De här mameluckerna går att använda till en stickad topp med samma spetsmönster och en turkos kjol.

Toppen i sin tur kan hon sen ha tillsammans med ett par rosa långshorts...... 

som även passar till en rosa klänning och en sydd vit blus.

Till sist bär hon blusen tillsammans med en hängslekjol i jeanstyg.

Jag ska snart ge mig av till Kastrup. Flyget beräknas vara framme kl. 17.10 sen har jag en hel lång kväll tillsammans med Zoé och Santos. Morgondagen har vi inget inbokat utan vi gör vad vi känner för. Det kan bli jättekul. På söndagen, hemresedagen, ska Katarina och jag gå på en tygmässa i Luxemburg. I fjor var jag på en Hobbymässa där, så jag tyckte det skulle vara kul att testa detta i år. Det är inte så att jag har behov av att handla tyg. Enligt en mig närstående person är det snarare så att jag har behov av att sälja. Men jag har några små hål där jag kan trycka in mer tyg ifall det dyker upp något som jag helt enkelt inte kan motstå. Vi får väl se vad det blir. Jag åker med SAS och då får man ha 23 kg incheckningsbagage och 8 kg handbagage.

Det kan bli mycket tyg. 

Datasupport

Görans dator kraschade för ett tag sen så Ulrika och han åkte iväg för att inhandla en ny. Varken Göran eller jag är några experter när det gäller datorer, så det känns skönt att ha en med som vet vad det handlar om. Rasmus var inte intresserad av att följa med, utan han ville stanna hos mig, vilket jag naturligtvis uppskattade. Vi åt mellis i lugn och ro och sen gjorde han sin läxa. Efter det föreslog han att vi skulle baka något och bjuda mamma och morfar på när de kom tillbaka med den nya datorn. Vi bestämde oss för att göra kladdkakemuffins. Rasmus sa, att han ville gärna hjälpa till men han kunde vänta tills det var dags för det viktigaste.......nämligen att slicka skålen.

Ulrika kopplade in datorn enkelt och smärtfritt. Det käns tryggt att ha datasupport på så nära håll. Visserligen gör det att vi nog har blivit lite bekväma av oss både Göran och jag. Det är så enkelt att bara fråga Ulrika eller Bo när dator, tv, kamera eller mobil inte fungerar som vi vill. Förkortningen IT passar verkligen in på mig.......IT=Inget Tålamod. Det är faktiskt inte bara tålamodet som är obefintligt. Kunskapen är inte mycket att hurra för heller. Jag använder i stort sett bara min dator till att blogga, skicka mail, och leta efter information. Några andra program har jag ingen användning för just nu, även om de finns installerade på min dator. Skype är naturligtvis ett mycket viktigt program. Så billigt och bra att prata och kunna se varandra......speciellt barnbarnen.

Göran hade en del information på sin hårddisk som han nu inte kommer åt, men Peter berättade att det finns ett sätt att få ut informationen. Det blir hans uppgift att göra det. En annan bra sak är att Peter kan "ta över" våra datorer när han är i Dallas och fixa och dona med dem. Vi bara sitter här i Åstorp framför skärmen och tittar när muspekaren far fram och tillbaka.

Vi har det även så väl förspänt att vi har en personlig resebokare. Katarina har rest mycket i sitt jobb tidigare och ordnar allt sådant 100 gånger snabbare än vad jag gör. Då finns det ju knappast nån anledning till att jag ska besvära mig med det. Nu jobbar hon på LuxAir och det var hon som upptäckte att det fanns en billig biljett till Luxemburg i morgon.

Jag är fullt på det klara med att vi är lyckligt lottade, men nån ska ju vara det.

Objudna gäster.

Jag tycker det är kul med spontana besök. Det är så mycket enklare då. Man bjuder på det som finns hemma och man har inte kunnat vända upp och ner på hela huset, eftersom man inte visste att det skulle komma besök. Egentligen tror jag inte det finns någon som går och drar med fingrarna längs listerna för att kolla efter damm när de kommer hem till någon. Det är nog bara Hyacinth Bucket i den engelska TV-serien Skenet bedrar som gör det. Tack och lov så har jag aldrig stött på en sådan person i verkligheten. Hon kan verkligen göra livet surt för sina bekanta.

Det finns fler slags gäster som jag inte välkomnar så varmt. Skatorna, t.ex. Vi är nästan grannar med ett par som har byggt sitt bo i grannens jättehöga björk. De gör sina raider in i trädgården och försöker irritera både mig och småfåglarna. Matanordningarna har jag hängt upp så de har inte en chans att komma åt dem, och det har de visst förstått nu, för där syns de sällan till.

Häromdagen såg jag däremot en annan inkräktare som tagit sig upp i "matbusken", nämligen en stor grå katt. Efter ett par knackningar på rutan försvann den. I år är det inte lika många katter som springer runt här i kvarteret. För något år sedan var det en katt som fångade en brevduva och försvann iväg med. När duvorna släpps ut flyger de nämligen ibland ner på marken och går där och pickar. När vi hade Milou gick han mitt ibland dem och Santos har de inte heller brytt sig om, så de räknade klart med att det var ofarligt att vara på marknivå i vår trädgård.

Sparvhöken är en mycket avskydd gäst här. Som tur är så har småfåglarna gott om buskar att flyga in och gömma sig i, men duvorna lever farligt. Jag har agerat hjältinna en gång, men jag kan ju inte alltid stå redo.

Den allra mest avskydda gästen är nog ändå råttan som sprang på fönsterblecket i vintras. Bara det att jag skriver om den får mig att rysa. Den var t.o.m. så oförskämd så den bet hål på en del kablar i min bil. Det blev ett dyrt kalas.

Obegripligt

Tänk så mycket vårt språk förändras, och det går snabbare och snabbare. Det är helt naturligt. De nya ord som används idag kommer säkerligen i framtiden att verka lika uråldriga som de ord gör som våra far- och morföräldrar och deras föräldrar i sin tur använde. Jag hoppas verkligen att inte alla dialekter försvinner, för jag tycker det är charmigt. 

Till vardags och inom de flesta områden så är väl ändå orden för det mesta helt begripliga. Men det finns några som har satt i system att använda så konstiga uttryck så jag undrar om de själva vet vad de pratar om. Det är inte bara uttrycken som är underliga, deras frågor verkar ibland vara minimalt genomtänkta. Jag tänker så klart på en del sportkommentatorer. 

En kväll när Göran satt och tittade på fotboll gjorde jag honom sällskap i soffan med mitt handarbete. Plötsligt hör jag reportern säga: "Och där kunde han helt naken sparka bollen i mål." Jag tittar förskräckt upp. Har matcherna så dålig publiktillströmning att föreningarna måste ta till så drastiska åtgärder? Men det enda jag ser är en bunke fullt påklädda karlar som jagar en boll. Då förstår jag att jag har fått höra ännu ett målande uttryck från fotbollens värld. 

En fråga som målgöraren ofta får efter matchen är: "Hur gjorde du?"..........Han sparkade bollen i mål så klart!!!!!  Det har vi ju fått se repriser på både uppifrån, från höger, från vänster, framifrån, bakifrån och i ultrarapid femtioelva gånger. En annan dum fråga som många reportrar ställer till segraren i någon sport är: "Hur glad är du?" Vad menar människan? Glad på en skala från 1 till 10 eller vill reportern ha svaret i cm eller meter?

Det är möjligt att det är mitt ljumma sportintresse som gör att jag irriterar mig på sådana saker. Det är ju egentligen bagateller. I dag ska jag hämta Rasmus när han slutat skolan och det gör att jag just nu känner mig 500 meter glad. 

Frukostklubb

Det är mycket populärt med frukostmöten. Jag vet inte riktigt vad som är tänkt ska avhandlas på dem, men det låter tjusigt. Jag är också med på frukostmöten varje dag. Jag och ett stort antal "pjoddar". Det kvittar vilken tid jag än stiger upp på morgonen. De är redan på plats och har huggit in på det som serveras. Fåglarna intar sin frukost utomhus, men jag håller mig inomhus. Jag tycker inte det är så varmt än så att man kan njuta av frukosten ute. Ibland kommer Kurre också på besök och han tar gärna en macka utan smör och pålägg.

Så härligt det är när man bor på hotell och kommer in i frukostmatsalen. Där finns allt och lite till. Det är bara att välja och vraka. Nya tallrikar till varje liten munsbit utan att behöva tänka på disken. Härligt! Hemma i mitt kök finns inte den variationsrikedomen. Det blir en tallrik youghurt och en kopp kaffe. 

Det måste vara besvärligt för de som inte kan äta frukost innan de åker iväg till jobb eller skola. Är man hemma på dagen så är det klart inga problem, men det kan inte vara lätt att inte få gå ifrån och äta när man blir hungrig. Som tur är har jag aldrig haft sådana problem. Jag kan äta så fort jag stigit ur sängen.........nästan innan jag slängt benen över sängkanten..........nästan innan jag vaknat.

En liten filur

Precis som Emil så brukar jag hitta på hyss.

Nu gäller det att snabbt visa upp en oskyldig min, så inte mamma och pappa misstänker mig.

Vadå hyss??????? Jag vet inte vad ni pratar om.

Hemma hos duvorna

De yngre duvorna börjar inte tävla förrän de är ca 3 månader gamla och de tävlar som ungduvor fram tills de blir ett år. De vuxna duvorna har redan varit med om 2 tävlingar i sommar. Säsongen startar i början av maj och sista tävlingen för de äldre duvorna går av stapeln den andre augusti. En duva kan bli upp emot 15 år, men den får bara tävla tills den är 10 år. Sen är den pensionär. Göran behåller ca 20 duvungar, som han ringmärker. Det är endast avelsduvornas ungar som han behåller. Det är ju det som är syftet med att ha avelsduvor. Naturligtvis fortsätter de att lägga ägg, men då byts de riktiga äggen ut mot plastägg och då tröttnar duvan så småningom på att ruva.

Duvorna i de andra två avdelningarna sätts också ihop i par och lägger självklart också ägg, men de byts genast ut mot "fuskägg". Det är konstaterat att duvorna mår bättre av att få lägga en omgång ägg. Det är ju naturligt för de flesta fåglar. En del låter duvorna kläcka fram ungar, men eftersom vi inte äter duvor, så är det lite onödigt. Många tycker att det är en delikatess, och att speciellt såsen är så god. Jag äter inte sås och jag har smakat duva, men det är inget som jag tycker är så fantastiskt gott. Två veckor innan tävlingssäsongen börjar delas duvorna upp och då får hanarna bo i en avdelning och honorna i en annan. Att de då redan har blivit "ihopparade" gör att duvan när det är tävling har väldigt bråttom hem till den väntande äkta hälften. Göran tävlar med både honor och hanar.

Fastän duvorna är inspärrade i olika avdelningar, så får de flyga fritt en gång om dagen, men var avdelning för sig. De har ju även Sputniken att sitta ute i, men för att de inte ska sitta och titta på varandra och bli distraherade så har Göran målat en av plexiglassidorna på honornas Sputnik vit med kalk uppblött i vatten. Men "duvtjejerna" är smarta. Jag vet inte om de har hackat på rutan eller flaxat extra mycket med vingarna, men de har lyckats få till ett kikhål där de kan sitta och spana in killarna.

Det är tävling varje helg hela sommaren med bara ett uppehåll under Midsommar. Tävlingssträckorna är från 10 mil till  den längsta som är 75 mil. De flesta tävlingarna är inom Sverige, men ibland startas det från både Danmark och Tyskland.

Även om det kommer ca 20 nya duvor varje år, så blir antalet duvor nästan alltid samma ändå i slutet på säsongen. En del försvinner under flygningarna genom att kanske ha flugit emot någon ledning eller kanske höken fått sig ett skrovmål. Är det dåligt väder händer det ibland att de navigerar helt tokigt och försvinner på det viset. En duva var borta i 11 månader, men sen kom den flaxande, så man ska aldrig ge upp hoppet.

Ny adress

Nu har 10:an eller Dior, som jag döpt honom till, flyttat. Han och de andra tolv duvungarna flyttade in i ungduvslaget för lite mer än två veckor sedan. Föräldrarna är fullt upptagna med nästa barnkull. De nya äggen har kläckts och då finns inte tid och plats för de nu halvvuxna duvorna. Dior är cirka en månad gammal och har ändrat utseende avsevärt.  Nu är han en stilig brevduvekille.

I ungduvslaget har Göran i år 20 duvor. Ena väggen är indelad i fack eller sittplatser, så att var och en har en liten sovalkov och sen har de resten av rummet gemensamt. Det finns ett jättestort fönster i rummet och ovanför det är en liten utgång till något som påminner om en inglasad altan. Det kallas för Sputnik...... ?!?!?!? ......Har inte en susning om varför det heter så. Visserligen flyger duvorna högt upp i luften, men några rymdfarare är de definitivt inte.  Sputniken har plexiglas på sidorna och taket och mitt fram finns två skjutdörrar. Golvet är av nät. Innan man använde sputnikar så hade man bara det här nätet som duvorna kunde sitta på innan de flög iväg, och det kallades för fluster. Det hade behövts en speciell brevduveordbok, tycker jag.

 De får även flyga fritt en runda varje dag. Här sitter Dior längst ut till höger tillsammans med sina kompisar och kikar ut i friheten. Ska han våga ta klivet ut och flyga en sväng?

Jodå! Här bär det iväg.

Till en början flyger de bara upp och sätter sig på taket och spanar in omgivningen, men efter hand så blir det längre och längre turer. Duvorna återkommer alltid till den plats där de började flyga från första gången, och därför går det inte att köpa en brevduva och skicka iväg den på en tävling eller ens låta den ta en daglig sväng med kompisarna. Duvan flyger automatiskt tillbaka till det gamla duvslaget. Om man vill köpa en duva ska det var en unge som aldrig varit ute och flugit förut. Den blir nämligen alltid präglad på den plats där den börjar att flyga ifrån. Det händer ibland att det kommer främmande duvor hit, som har navigerat fel.......ofta efter långa flygtävlingar. Då är det bra att de är ringmärkta, så man kan kontakta ägaren och lämna tillbaka rymlingen.

Misströsta inte

Vissa dagar känns allting tungt och man ser allt i svart. Man känner sig totalt värdelös. Att då få det "goda rådet" att ta sig i kragen eller rycka upp sig eller nåt annat klämkäckt hjälper inte mycket. Man måste få deppa klart först innan man kan börja tänka i de banorna. Och då kommer man till slut fram till att det finns alltid något att vara glad över.

Regn hos mig

I helgen har det inte varit många torra minuter. Det är tveksamt om det hjälpte med gummistövlar ifall man vågade sig ut....simfötter hade varit bättre. Visserligen behöver alla växter vatten, men det kan väl vara någon måtta på allt.

Det fanns givetvis en del som uppskattade regnet. Som koltrasthusmor var det nu betydligt enklare att välja och vraka i köttdisken.

För min del blev det en inomhusdag. Sådana dagar behövs också och kan vara ganska mysiga ibland, men de får inte komma för ofta. Även om jag inte tillbringar hela dagen ute när solen skiner, så kan jag ju varje fall sitta ute och äta och gå ut en stund när jag känner för det. Frisk luft och dagsljus gör så otroligt mycket för att man ska bli pigg och må bra. Jag har sista tiden känt mig väldigt trött. Det är lite för sent med vårtrötthet, tycker jag. Den skulle ha märkts för länge sedan.

Tidigare har jag testat att dricka ChiSan och en gång hjälpte det nästan meddetsamma, men när jag provade nu märkte jag ingen skillnad. Jag har en stor planta Chisandra som växer i blomsterbågen ute i trädgården och sist jag var på plantskolan köpte jag en liten planta Rosenrot. Det är ingredienserna i ChiSan tillsammans med Rysk rot. Jag googlade och fann att den växer bara i Kina och Sibirien. Där jag bor tillhör vi växtzon 1 så det brukar gå att odla det mesta här. Jag har ingen aning om vilken växtzon Kina tillhör, men jag tvivlar på att den där roten hade trivts hos mig. Där sprack planen på att tillverka min egen piggelinmedicin.

Jag påminde mig då att när Santos bodde här så började jag dagen med att gå en runda i skogen direkt efter jag kommit ur sängen. När vi kom hem blev det frukost och tidningsläsning och jag hade en makalös energi hela dagen. Det måste bli andra rutiner nu. Jag får bli benhård mot mig själv......först promenad sedan frukost. Jag får smussla ner ett foto på Santos och ha i fickan så går det kanske lättare.

Vad ska jag välja?

Jag tycker om att spela tennis......

....men det är roligt att cykla också.

Jag tror att jag ringer till mina kusiner Rasmus och Daniel och hör vad de tycker.
 Rasmus svarade inte....han är nog hos en kompis. Jag får ringa till Daniel.

Han tyckte att jag skulle satsa på cyklingen.

                                                                                          

Mina kompisar följer gärna med ut på  en träningsrunda.

Se upp! Här kommer jag i full fart.

Fotbollsregler

Alla vet att jag inte är någon fotbollsälskare, men jag tycker det finns en del bra saker med sporten ändå....nämligen gula och röda kort. Jag önskar att det fungerade i verkligheten också. Visst finns det tillfällen ibland då man önskar att man kunde dela ut ett rött kort. Jag ska försöka införa detta systemet i min trädgård. Skatorna och jag är nämligen inte alls kompisar. Jag matar småfåglarna och är så mån om att de ska stanna kvar i vår trädgård hela året och gärna bygga bo här med. Jag upptäckte att de byggt inne på vår altan, men helt plötsligt syntes de inte till längre. I stället flög flera koltrastpar in i den stora thujahäcken. Skatorna hade ju flugit runt här så jag trodde det var det som hade skrämt iväg dem.

Jag ser ofta att skatorna spatserar uppe på häcken och då är jag genast ute och flaxar med armarna. En dag när jag var ute i trädgården var de helt tokiga. En skata flög rakt in i häcken och jag såg hur den gick omkring där inne på grenarna. Kvick som en vessla var jag framme och stack in en kratta i häcken och skatan for iväg och dessutom flög det upp fler skator inifrån häcken. Det är precis som om de gaddar ihop sig i gäng. Sådana busfasoner gillar inte jag. De flög upp och satte sig på taket, men jag hade gett mig den på att de skulle skrämmas iväg så jag klappade i händerna, viftade med armarna, hoppade och väsnades och till sist flög de sin kos. Koltrasten satt i toppen på ormhasseln och jag tyckte nästan jag kunde se att han nickade gillande. Jag är glad att vi har jättehöga häckar så trädgården är insynsskyddad. I annat fall hade nog grannarna börjat oroa sig för min mentala hälsa.

De sista dagarna har jag sett både honan och hanen flyga in på altanen igen, men först sitter de i någon hög buske och väntar. Kanske är de så listiga att de hela tiden haft kvar sitt bo på altanen men lyckats lura skatorna att de bor i häcken. Jag hoppas verkligen att det är så.

Bonsaiuppdatering

I slutet av mars planterade jag om de två maskrosplantorna som jag sparat över vintern. Det är en väldigt tålig perenn, och det är humanare för den att stå utomhus hela vintern. Inomhus lever den betydligt farligare, för där finns jag. Tyvärr är jag alla levande växters stora fasa. Tur för dem att Göran förbarmar sig och vattnar nån gång emellanåt.

När jag nu kikade till mina små skyddslingar så såg jag att de blommade båda två.

Nästa steg blir förhoppningsvis att det ska bli små vita, fjuniga bollar. Det ska bli riktigt spännande att se hur länge jag kan hålla dem vid liv. Tänk ifall jag om några år har en ståtlig maskrospalm...inte så hög visserligen. I slutet av sommaren ska jag mäta "stammen" och se hur pass hög den har blivit. Bonsaier kan ju knappast skryta med att vara stora. Maskrosen är en vacker blomma, men det är klart inte så kul när den brer ut sig i gräsmattan. På en stor äng inte långt från vårt hus lyser det alldeles gult av maskrosor. För många år sedan plockade jag blommorna och provade att göra vin och likör på dem. Jag hade nämligen köpt Sannas likörbok och hon skrev så inspirerande om allt hon gjorde. Just den här sortens vin och likör föll inte mig i smaken alls, men nu har jag hittat ett recept på maskrossirap som verkar spännande. Den kunde man använda att hälla över sockerkakor eller att ha till glass eller andra desserter. Blir det uppehållsväder i helgen ska jag ge mig ut och plocka solgula blommor.