Änglahår

Änglar är fiktiva varelser som anses vara snälla och beskyddande. Man vill ju gärna tro att man har en skyddsängel, för det kan verkligen behövas i den här hårda världen. De avbildas ofta som flickor med långt hår.

När mina barn var små brukade vi pyssla mycket inför julen och vi gjorde alltid änglar. Materialet till kropp och huvud brukade variera men de fick alltid änglahår fastklistrat på hjässan. Ibland virade vi håret runt lamporna i elljusslingan. Det blev ett mildare sken då. 

Som barn gick jag gärna på tivoli och då tjatade jag alltid till mig en pinne med sockervadd eller spunnet socker. Det bestod av socker som smältes och drogs ut till långa fibrer, sen rullades det ihop så det blev en vaddliknande klump. Oj, så sött och klibbigt det var! 

Jag har sett en rosa chokladkaka där fyllningen är just sockerfibrer, men det liknar änglahår. När man bröt chokladen stack sockervadden ut och det såg verkligen inte aptitligt ut. 

Lite aptitligare är fikonbladspumpan eller änglahårspumpan som den också heter. Innandömet är trådigt och påminner om änglahår. Det används ofta kanderat i bakverk, men går också att koka som spaghett

Så här ser äkta änglahår ut.

Brandfara?

När jag flyttade in i min lägenhet för 2 år sen renoverades den helt och jag fick nya vitvaror. Spisen har jag mest använt till bakning. Matlagning är kul när man lagar till många personer, men till endast en känns det inte lika upplyftande. Jag har sån tur att jag blir bjuden på middag två gånger varje vecka, och en dag i veckan har jag middagsgäster. Det är alltså ingen risk att min spis ska bli utsliten. Trots det så strejkade den häromdagen. Just precis den dagen jag skulle laga middag åt flera. Jag märkte först att när jag skulle steka svampen så smälte aldrig smöret. När jag kollade så var plattan kall. Jag provade de andra plattorna och endast två fungerade. Den här dagen skulle jag använda ugnen med och det tog 40 minuter för den att komma upp i 200 grader. 

Det blev till att ringa felanmälan och det gav snabbt resultat. Redan nästa morgon var det två killar på plats som med en gång såg vad felet var. Stickkontakten från spisen in i väggen hade brunnit! Jag blev rejält skärrad. Tänk om det börjat brinna i lägenheten! Det var ingen risk, enligt de här killarna, och det får jag väl lita på. Anledningen till skadan var troligtvis att det runnit ner vatten bakom spisen. Visst har det hänt att något kokat över ibland, men det har då inte varit något Niagarafall. Jag undrade om jag skulle lägga nån skumplast som skydd längst bak på spisen, men det tyckte de var onödigt. Jag bodde 50 år i hus och där lagade jag mycket mat, så det måste ha kokat över där med, men jag råkade aldrig ut för något liknande. Killarna sa, att det var ovanligt. En av dem hade bara varit med om det en gång tidigare. Nu är i varje fall allt fixat. 

Jag kom att tänka på när Rasmus var liten. Han var väldigt intresserad av brandsäkerhet. Som alla småkillar gillade han allt som hade med brandbilar att göra. Han berättade gärna om hävare och styrkeledare och jag vet inte allt. Med jämna mellanrum hade han genomgång med mig om brandsäkerhet. Då tog han på sig sin brandhjälm och höll förhör. Svarade jag fel, så himlade han med ögonen och berättade utförligt hur det skulle vara. Han var min personliga brandvarnarkontrollant. Det dög inte att glömma byta batteri.

Feststämning

Det har varit så mysigt att umgås med alla barn och barnbarn samtidigt. Peter och hans familj hyrde en villa i Ängelholm, för det är mer praktiskt för en barnfamilj. De hade tur och kunde hyra samma villa som i fjor. Den är stor och har även en stor trädgård med många sittplatser ute. Peter och Anne erbjöd sig att ordna mitt födelsedagskalas hos dem. Det tackade jag mer än gärna ja till, för det hade blivit ganska trångt i min lägenhet. Vid sådana tillfällen kan jag sakna mitt hus. Där var gott om plats och jag älskade att planera fester.

I år behövde jag inte göra ett dugg. Ulrika lagade maten, Katarina tog hand om dukning och dekorering och Peter och Anne fixade med möbler. Jag dök bara upp när allt var klart. Vilken lyx! Jag tror nästan det är första gången som jag inte varit med och organiserat en fest. Det gav faktiskt lite mersmak.

Det var uppdukat i det inglasade uterummet och det var smart, för lite senare på kvällen kom en rejäl hagelskur. Annars om åren har det alltid varit strålande solsken på min födelsedag, så jag vet inte riktigt vad som gick fel i år. Kan det tro ha varit en protest mot att jag höll mig undan alla förberedelser?

Vi har träffats väldigt ofta under den här tiden för avståndet har varit betydligt kortare än vad det brukar vara. Sista kvällen samlades vi alla hos min son igen för en gemensam grillkväll. De här två veckorna har försvunnit i raketfart. Innan jag visste ordet av hade alla semesterfirare åkt hem.

Nu gäller det att komma in i vardagsrutinerna igen och däribland bloggandet. Det har jag saknat en hel del. Tack för alla grattishälsningar på min födelsedag!

Tiden går fort

Det är 15 år sedan jag slutade jobba. Det känns lite overkligt. Mycket har hänt under de här åren...både positiva och negativa saker, givetvis. När jag tittar i mitt bildbibliotek är det de positiva bitarna som överväger. Barnbarnsbilderna är många och det är på dem jag ser att åren har gått. Själv ser jag givetvis likadan ut som för 15 år sen...eller det är bara inbillning?

                     

Rasmus började i första klass när jag slutade jobba och då blev det automatiskt så att jag hämtade honom på skolan när han slutade de dagar han inte följde med en kompis hem. Ibland ville han att någon skulle följa med hem till honom och då stannade jag kvar där och fixade mellis till dem. Väldigt ofta blev det dock att vi åkte hem till mig. Han gillade att snickra och morfars snickarrum hade allt han kunde önska sig.

Han gillade att pyssla över huvud taget och eftersom vi hade skogen så nära hittade vi mycket material där. 

Sport var också ett stort intresse och han provade på lite av varje.....tennis, hockey och fotboll. Jag fick ofta agera fotbollsspelare och var med på alla träningspass uppe på gräsplanen en bit från vårt hus. På den tiden var jag ganska vig. Det är kanske men efter skadorna från min fotbollskarriär som jag får dras med nu. Jag har så många roliga minnen från alla år med Rasmus. Eftersom han är det enda barnbarnet som bott nära mig har vi träffats väldigt ofta.

Nu har han en köpt sin första lägenhet. Han fick tag på en tvåa med balkong i Klippan...ett litet samhälle ett par mil från Ängelholm och han flyttade in förra veckan.

Jag kan fortfarande inte fatta att den lille parveln, som ringde mig nästan varje fredagkväll och sa:-" Hej, mormor! Kan jag boka in mig hos dig över helgen?", nu är en ung man på 22 år. Nu får det kanske bli jag som ringer till Klippan och hör om jag kan boka in mig över helgen.  

Mors dag

Jag firar bara våra gamla vanliga svenska helger, för jag tycker det räcker så bra. Ja, födelsedagar får man så klart inte missa. Halloween är en helg som jag bara uppmärksammade när Rasmus var liten. Visserligen är det en helg med chans att dekorera mycket i orange, men den har ändå inte lockat mig. Det har inte varken Fars dag eller Mors dag heller gjort. Jag tycker var och en själv ska bestämma vad och när man vill fira.

För en del år sedan firade jag faktiskt Mors dag dubbelt upp. Vi åkte till Dallas för Hanna skulle döpas, och just den dagen var det Mors dag i USA. Efter dopet åkte vi till en restaurang. Det var många familjer där. När maten serverades fick alla mammor en röd ros av servitören. En mycket trevlig gest.

Vi åkte hem senare i veckan och när vi kommit hem inföll Mors dag i Sverige på söndagen. Den dagen var jag fullt upptagen med att packa upp, tvätta kläder och packa på nytt. Veckan därpå skulle jag nämligen åka till Luxemburg för att passa Zoé en vecka. Katarina var tvungen att delta i en kurs som hölls i Belgien. 

Jag åkte ner på fredagkvällen och på söndagen var vi på ett shoppingcenter och strosade runt. Den här dagen var det Mors dag i Luxemburg. Vi gick in i en parfymbutik och där fick alla kvinnor som handlade en röd sidenblomma. Den var betydligt hållbarare än Dallasrosen. 

I söndags var det åter igen Mors dag och då följde jag med Ulrika och hennes familj till Hillesgården. Det är ett mycket trevligt utflyktsmål en bit från Ängelholm. Det är beläget mitt ute i Ingenstans, och man måste ha GPS för att hitta dit. Det är en stiftelse som äger det här stället och alla som jobbar där gör det helt gratis. De har t.o.m. på egen hand byggt till en del byggnader. Det finns en stor sal där jag varit flera gånger på föredrag, stå upp förställningar och annat. Många kända artister har besökt Hillesgården som t.ex. Arja Saijonmaa, Sven Bertil Taube, Pernilla Wahlgren, Siw Malmkvist och Robert Gustavsson.

Det finns även butiker på området och en trädgård där man kan sitta ute och fika. Det har vi planerat in till sommaren. Denna gången var det inomhusrestaurangen som gällde. Eva välkomnade oss när vi anlände och sen gick hon runt bland borden och småpratade och tog ut en och annan tallrik i köket. Hon var precis lika sprallig som hon brukar vara på scen. Hon hade något att prata med alla om och kunde vrida till det som sades så det blev så tokigt. Här hade hon inget manus att gå efter, men hon var snabbtänkt och det blev många glada skratt. 

Ewa Rydberg är en slags ambassadör för gården och det finns massvis med bilder från hennes föreställningar uppsatta. På en vägg hänger de kläder hon hade på sig i den sketchen där hon spelade strippa. Det var en mycket trevlig Mors dag.

Kramdjur

De flesta har nog haft ett gosedjur när de var små, eller något annat som gav tröst. Jag hade en pytteliten nalle som jag fick när jag var två år och den finns fortfarande kvar.

Mina tre barn har också haft sina favoriter. Ulrika var väldigt förtjust i en rosa frottégris som min syster sydde till henne. 

Katarinas favorit var en liten kanin, som hon konstigt nog döpte till Ljuse nalle. 

Peter bar runt på en liten svart/vit mjuk hund som fick namnet Fia. Alla tre har sina gosedjur kvar.

När Rasmus var bara några dagar gammal fick han en nalle med en påsydd sparkdräkt. Efter något år var klädseln väldigt sliten och stoppningen började ramla ut. Han blev magrare och magrare. Då åkte han till Mormorsjukhuset och genomgick inte en fettsugning utan motsatsen. Jag fyllde upp med extra vadd och sydde en ny sparkdräkt för att hålla ihop honom. Operationen blev lyckad. 

Rasmus fick många fler nallar under årens lopp, men favoriten var den första som kallades för Gamlenalle.

Min syster skickade en tygdocka till Zoé när hon föddes. Rosie hade långa bruna flätor och hon var Zoés ständiga följeslagare.

Rosie ville naturligtvis likna Zoé så mycket som möjligt, så en gång fick jag en beställning på en "fluffig" sovmask i stil med den som Zoé hade. 

Även om Zoés tröstare var en docka så har hon faktiskt haft ett riktigt livs levande gosedjur, nämligen Santos.

  

När Daniel var liten bar han runt på den figuren som fanns med i filmen Toy Story. Den var klädd i cowboymundering. Eftersom Daniel själv var en liten Dallascowboy passade det perfekt.

Hannas favorit var en figur från ett spel, som jag inte känner till så mycket. Det var en kattliknande figur med namnet Scarfy. Egentligen var det bara ett orange katthuvud, men den var ganska gullig.

Alla de här leksakerna är riktigt kramiga och sånt som är roligt att tänka tillbaka på och minnas. Ingen av barnbarnen har visat intresse för lite annorlunda djur, så jag måste erkänna att jag blev aningen snopen när jag fick följande bilder från Zoé.

Hennes skola hade haft Öppet hus och hon och några andra elever var i biologisalen och visade runt. Skolan har en del egna djur. Varför välja dessa två när det finns så många gulliga djur att välja mellan? Pytonormen kramar visserligen ihjäl sitt byte, så på sätt och vis är den ett kramdjur. Spindeln är bara läskig.

Snart är jag ogiltig...

 ....som bilförare. Jag har inte varit bilförare på länge. Sista gången jag satt bakom ratten var nån gång i juli 2023. Då bodde jag i Åstorp och var i full gång med att packa ner mina prylar i flyttlådor. Dessförinnan hade jag kört i skytteltrafik mellan huset och återvinningscentralen. När allt sådant var överstökat var jag inte i så stort behov av en bil, så då övertog Rasmus den. Han ställde upp som chaufför de få gånger jag behövde skjuts.

Igår fick jag brev från Transportstyrelsen att det var dags att förnya körkortet. Jag har bara använt det som legitimation de senaste åren. Det går ut om några månader och jag har bestämt mig för att inte förnya det utan skaffa mig ett internationellt ID i stället. För min del räcker det bra. Jag ska beställa tid hos polisen och fixa det så snart som möjligt.

Det stod i brevet att om jag inte längre behövde mitt körkort kunde jag begära det ogiltigt. Då skulle jag beställa hem blanketten "Ogiltighet på egen begäran". Varför? Om jag inte förnyar mitt körkort blir mitt gamla automatiskt ogiltigt. Är det inte lite slöseri med arbetskraft att skicka in en sådan blankett som ska registreras? Jag kan inte tänka mig att jag får avslag på min begäran, så för mig låter detta väldigt löjligt.

Luxfika

 Nej, jag har inte stavat fel. Jag menar Luxfika och inte lyxfika, även om det kändes lite lyxigt. Jag fikade tillsammans med min dotter i Luxemburg via Face-time. Det blir inte så många sådana här fikastunder under året, men så fort tillfälle ges lagar vi var sin kopp kaffe, sätter oss framför datorn och ringer upp via Face-time. En dag i förra veckan jobbade hon hemifrån och då passade vi på när hon hade en paus. Det blir något annorlunda än att bara skicka sms. Det känns nästan som "på riktigt" och vi kan visa upp saker för varandra. "Paddan" är perfekt att bära runt i lägenheten och visa när det ändrats något.

Tyvärr är det två extra lyxiga fikor som jag går miste om denna veckan. I lördags fyllde mitt yngsta barnbarn Hanna i Dallas 8 år.

Kommande lördag fyller Zoé 13 år. När Zoé var mindre åkte jag alltid ner och var med på hennes kalas, men det tog slut i samband med covidutbrottet. Nu är hon redan tonåring. Oj, vad de här åren har flugit iväg!

                                                                                       

I september fyller mina två barnbarnspojkar år; nämligen Hannas storebror Daniel, som också blir tonåring,

och Rasmus som snart blir 22 år.

Förhoppningsvis kommer alla barn och barnbarn hit när jag "nollar" i sommar. Då får det bli ett hejdundrande kalas. För ca 10 år sedan ordnade vi ett Årskalas där vi firade alla i familjen som hade fyllt eller skulle fylla år. Det var väldigt praktiskt eftersom vi träffades alla samtidigt den sommaren. Det händer tyvärr inte så ofta längre, eftersom skolloven i USA och Luxemburg inte följer samma schema.

I

Här är ditt kylskåp

Jag brukar titta på programmet med Tareq och blir lika imponerad varje gång hur han kan laga sådana fantasifulla rätter av ibland nästan inga ingredienser alls. Visserligen är han en mästerkock, men ändå. En annan kock som jag också gillar är Jamie Oliver. Han visar lättlagade rätter där man inte behöver tillbringa timmar framför spisen och inte ha någon kockutbildning. Min mor var jätteduktig på att laga god mat och det är min dotter Ulrika också. Den egenskapen har tagit ett stort hopp över mig. Fast ibland förvånar jag mig själv med att laga till något som är riktigt gott. Matlagning har aldrig varit min förtjusning. Jag tycker det är så urbota tråkigt. Att lägga upp maten snyggt och duka bordet är desto trevligare.

Jag måste erkänna att jag slarvar en del med mathållningen nu när jag är ensam. Därför tycker jag att jag har funnit den perfekta lösningen. På tisdagar kommer Ulrika och hennes familj hit till mig och äter middag efter att de slutat sina jobb. Jag har t.o.m. börjat tycka det är kul att stå vid spisen, och en dag i veckan är helt ok. På lördag och söndag kväll "knallar" jag över gatan till Ulrika och blir bjuden på middag där. Det känns nästan som att ha vunnit på lotteri.

Lucka 22

 Två elvor

När domaren blåser för avspark i en fotbollsmatch, befinner sig 22 spelare på planen....11 på varje planhalva. Det är i stort sett vad jag vet om fotboll. Jag har ingen aning om reglerna. De känns alltid lika förvirrande. Kan klart bero på att jag är totalt ointresserad av fotboll, trots att jag spelat i min "ungdom" eller rättare sagt efter jag blivit pensionär.

Det var Rasmus, som lockade mig till det. Han provade på många olika sporter men återgick alltid till fotboll. Han var väldigt noga med att involvera mig i allt han sysslade med. Det betyder att jag har agerat som både målvakt och utespelare. Jag är glad att det var fotboll som var hans stora intresse och inte bungyjump, för jag har alltid haft lite svårt för att säga nej till Rasmus.

Ärligt talat hade jag nog passat som fotbollsspelare, för jag har väldigt dålig balans. Mig veterligt finns det inga andra människor som har så dålig balans som fotbollsspelare. Det räcker med att en motspelare springer förbi dem, så ramlar de i backen av luftdraget och ligger där och vrider sig i hemska plågor.

Det roligaste, enligt mig, är målgesterna. En del är väldigt fantasifulla och rena akrobatkonsterna. Jag fastnade förstås för den målgesten som Samuel Etoò gör. Han stapplar fram medan han håller en hand på ryggen. Det påminner väldigt mycket om mig när jag just stigit upp ur sängen på morgonen.

Bakgrunden lär vara att någon påstått att han var för gammal. När Samuel nästa match gjort mål visade han upp den här härliga målgesten. Det var verkligen att ge svar på tal! Först gör han mål och sen stapplar han fram som en gammal gubbe. Den här killen har humor!

Lucka 17

 Läskiga djur

Sjuttonårscikadan är en insektsart, som först beskrevs av Carl von Linné år 1758. Ögonen och vingvenerna är rödfärgade medan ryggsidan är svart. Den nordamerikanska sjuttonårscikadan lever i sjutton år i marken som larv och suger näring från trädens rötter. Eftersom alla individer är lika gamla uppträder de bara vart sjuttonde år. Under en kort period är träden fulla av sjungande cikador, som parar sig och lägger ägg. Sedan dröjer det 17 år tills nästa generation dyker upp.

Cikadan åstadkommer en del skada på vissa kulturväxter under de cirka 2 veckor de lever ovan jord och deras sång, som kan mäta upp till 120 decibel upplevs som störande. Under denna tiden äter inte de vuxna cikadorna något. Deras enda uppgift är att hitta en partner och föröka sig. De kan ändå skada unga träd på grund av att deras sammanlagda tyngd knäcker grenarna. Efter att ha lagt ägg i träden och äggen kläckts faller cikadornas ungar till marken där de gräver ner sig och lever där tills det är dags för nästa parningsperiod. Den stora mängden cikador på ibland upp till miljarder gör det möjligt för fåglarna att lätt hitta mat åt sina ungar och det brukar bli bra häckningsår.

Det finns även trettonårscikador och man räknar med att dessa två arter kommer att dyka upp samtidigt 2076. Det blir ett naturfenomen av bibliska mått. Invånare i de 16 stater i nordöstra USA där de här insekterna dyker upp berättar att de får gå med gummistövlar för det blir som lervälling på marken av alla döda cikador, bilister kör med vindrutetorkarna påslagna och altaner får sopas rena innan det går att använda dem. 

En vuxen cikada är 2-3 cm lång med ett vingspann på ca 7cm. Jag gillar inte insekter; speciellt inte de som har onödigt många ben, och kan de då dessutom flyga är det etter värre. Jag lider med amerikanarna även om det bara rör sig om ett par veckor. Vilken tur att de inte finns i vårt land.

 Jag säger som Birgitta Andersson i monologen Sverigebruden: "Jag är så glad att jag är svensk."

Födelsedagskalas

Jag blev rejält firad på min födelsedag. På morgonen lagade Zoé frukost. Hon hade vändstekt ägg åt oss alla och det smakade bra till det övriga som serverades. Av barn och barnbarn fick jag bl.a. en minimotionscykel. När jag läste om den hos BP blev jag väldigt intresserad och pratade om den.......antagligen väldigt många gånger. Jag har bestämt mig för att bli lite mer sportig. Gratismotion när jag sitter och tittar på TV kan aldrig vara fel. Det är dessutom bra storlek på cykeln för att ha den i en lägenhet.

Vi åkte lite senare till Grand hotell i Mölle för att äta lunch. Vädret var perfekt så vi satt ute på en av deras terasser och åt. Utsikten är helt enorm. Det ligger ju precis vid vattnet och när det är klart väder kan man se över till Danmark. 

När vi var nöjda med Möllebesöket åkte vi vidare för att dricka eftermiddagskaffe. Det blev ett besök hos Flickorna Lundgren på Skäret. Det var hit kung Gustav VI Adolf åkte och fikade varje sommar när han var på Sofiero. Han beställde alltid vaniljhjärtan och det har jag full förståelse för. Det gjorde vi med och det var de godaste hjärtan jag ätit. Här var det rejält med vaniljkräm i kakorna och inte bara en litem mesig klick. Caféet är kunglig hovlevarantör av just de här kakorna. 

Trädgården liknar en riktig "mormorsträdgård" med massor av gammaldags perenner, som blommar i all världens färger. 

Det gick att sitta och fika både framför det gamla huset och på baksidan. Man är väldigt beroende av vädret här, för det finns ingen plats att sitta inomhus. Det regnade både före och efter min födelsedag, men den 5:e augusti var en riktig solskensdag. Jag kan faktiskt inte påminna mig att det någonsin har regnat på min födelsedag. Min farmor sa alltid när jag var liten, att det berodde på att jag varit snäll under året som gått. 

På kvällen körde vi till en liten restaurang i Ängelholm för att äta thailändsk mat. Alla beställde fyra små rätter, men namnet på rätten var mycket missvisande. Små var de definitivt inte. Det var helt omöjligt att äta upp hur gärna man än ville, men Zoé och jag hade ändå plats över för lite glass. 

På kvällen var det TV-soffan som gällde. Någon mer mat behövdes definitivt inte. Jag gillar födelsedagar.

Att sitta i det gröna.

Det skulle jag faktiskt kunnat göra ifall jag valt grässoffan, som jag visade. Min bloggvän Tove var nog orolig att jag inte skulle ha andra möbler som passade till, så hon skickade en bild på vad hon hittat.

Det var både fåtölj, bord, matta och golvlampa. Det enda som fattas är väl egentligen en vas med maskrosor på bordet. Nu väntar jag bara på att någon ska skicka mig en bild med gräsgardiner, sen är möbleringen klar. Men jag tvivlar på att någon heminredningstidning kontaktar mig för att göra ett hemma-hos reportage. Stilen är nog lite väl extrem. 

I söndags kom Zoé och hennes familj hit och stannar i två veckor. Pysselrummet, som Zoé älskade är borta, men det hindrade inte henne från att göra ett litet album till mig. Hon placerade sig vid köksbordet med sitt material och efter ett tag kom hon och lämnade mig ett jättefint album.

Detta är framsidan och sen följde ett stort antal sidor där hon satt in foton på oss två och skrivit lite och klistrat dekorationer.

Man kan ju bara bli glad för en sådan present. Det första rum som jag ska inreda i lägenheten är hobbyrummet, så Zoé och jag har någonstans att sitta och pyssla. Jag ska ha ett stort bord där, så det kommer inte att bli trångt när Hanna kommer samtidigt. Hon är också en liten pysselfia.