Vem kan man lita på?

Varje dag kan man läsa om nya saker som man upptäckt är direkt livsfarliga. Är det inte något livsmedel så är det en sysselsättning. Sen dröjer det bara någon tid så är de här resultaten fel och det är i stället något annat man måste oroa sig för. Det är i högsta grad ett I-landsproblem. Jag tror knappast att befolkningen i U-länderna bekymrar sig för om det är farligt att prata i mobiltelefon eller äta för mycket godis. De har andra och värre problem att dras med. Skulle man bara göra det som sägs vara ofarligt skulle man nog bli ganska sysslolös.

En del undersökningar jag läser om undrar jag faktiskt om de är på riktigt eller om det är någon stå-upp-komiker som har skrivit det. Den här vinprovningen låter nästan som en Norgehistoria. I en stor norsk undersökning har man kommit fram till att om man drack vin minst fyra gånger under två veckor så hade man bättre resultat på minnes och problemlösningstesterna än de som druckit mindre än en gång under samma period. Studien har hållit på i sju år. Glömde man tro bort resultatet så man var tvungen att göra om testerna år efter år? Måste vara uppmärksam på nu om det planeras något liknande i Sverige så jag inte missar det. Man får ju offra sig för forskningen. Annars har jag läst att det är DRD2:s fel att en del människor är glömska och förvirrade. Den här genen kan hos några vara lite defekt och då uppstår de här problemen som att glömma var man lagt nycklar, glasögon och mobil. Det skulle med andra ord betyda att hos mig är den helt ur funktion eller jag kanske saknar den helt.

En ännu tokigare forskning är den om berusade fladdermöss. De äter visst ofta jäst frukt men navigerar ändå normalt.  En bunke fladdermöss samlades in och matades med etanol. Vid provtagning visades att de hade betydligt högre promillehalt än vad som är tillåtet vid bilkörning i Sverige. Djuren fick prova på en slags hinderbana som skulle kunna jämföras med den raka linje som misstänkta rattfyllerister får gå längs. Till forskarnas förvåning klarade de detta utan problem.

Vad lär vi oss nu av detta? ABSOLUT INGENTING! Utom möjligen att om man har vampyrtendenser så går det bra att ta en extra Bloody Mary utan att bekymra sig om nykterhetskontroller.

Nyinflyttade

Det gick tyvärr inte att ha något fågelcafé i plommonträdet. Det var visserligen välbesökt, men det kom även den sortens gäster som jag inte alls hade tänkt mig. Trädgården höll på att bli invaderad av skator och råkor. De flög ner mot korgen och välte ut det jag lagt där, sen var det fritt fram för dem att kalasa på alla godsaker som låg på gräsmattan. Alla småfåglarna försvann, och så vill jag inte ha det. Dessutom var de ganska aggressiva och attackerade brevduvorna när de satt på taket till duvslaget. Det fungerar inte att ha en massa huliganer som stör i trädgården när nu duvtävlingarna startar på lördag.

Jag flyttade hela rasket till buskarna framför köksfönstret igen. Där får småfåglarna vara ifred. Den stora busken som all maten hänger i har nu börjat slå ut sina små rosa blommor som påminner om körsbärsblommor. Det blir nästan som en liten Körsbärsdal för dem, och där ska råda fred och inte en massa bråk. Jag känner mig lite som Sofia. Hon som ägde brevduvorna i Körsbärsdalen.

 Göran har tre avdelningar i duvslaget och dessutom ett litet annex i garaget, som är fullbelagt året om. När det då kom ett ringduvepar och ville bosätta sig fick de hyra in sig i en jättehög cypress. Jag gick en liten runda i trädgården i dag och då flög fru Duva upp i grannens höga björk och satt där och iakttog mig.

Jag träffade även på den andra grannfrun...fru Koltrast, men hon bara blängde surt på mig. Hon hade kanske en dålig dag. De har flyttat in på vår altan och byggt sitt bo uppe under taket. Vi hade planerat att lägga nytt tak där i vår och sätta in nya fönster. Det får vi skjuta på framtiden, för vi vill inte störa dem förrän ungarna flyttat ut. När vi nu är så försynta tycker jag inte hon har någon anledning att se så förnärmad ut. 

En skogspromenad

Idag gick jag en fotograferingsrunda i skogen alldeles själv. Det är kul att ta bilder från samma ställe men på olika tidpunkter för att jämföra. För fjorton dagar sedan såg det ut så här på vägen in emot skogen. Det har så smått börjat skifta lite i grönt.

Nu har de flesta träd och buskar fått blad och det blir en helt annan färgpalett. Tänk så fort det kan gå. 

Skillnaden märks betydligt mer när jag tittar på foton från i vintras. Den här bilden togs nästan på dagen för 3 månader sen. Då hade vi vinter och snö. Träden är alldeles kala och det  mesta är antingen vitt, brunt eller svart. 

När jag gick den här slingan idag såg den lite annorlunda ut. Vägen är snöfri och det är lite mer ombonat eftersom det mesta är utslaget. Dessutom sken solen och det var riktigt varmt. En helt perfekt skogvandrardag.

Att gå en promenad i skogen är både hälsosammare och billigare än att gå in på Apoteket. Efter en liten stund är alla bekymmer, all trötthet och deppighet som bortblåsta. I varje fall så har skogen den inverkan på mig.

Depparedagen

I motsats till i december när Dopparedagen infaller så är det idag Depparedagen. Den är absolut ingenting att fira, tvärtom. I morse packades Luxemburgbilen med väskor, Zoé och Santos. Nu är här tyst så jag kan höra en knappnål falla. Jag känner att idag blir det inte mycket gjort här hemma. Det blir mest att jag sitter i soffan och tycker synd om mig själv.

Den här veckan har jag även haft förmånen att få ha Zoe helt för mig själv...utan föräldrainblandning. Sånt gillar jag. Jag rörde ihop till trolldeg, för jag trodde att hon skulle skulle tycka det var kul att kladda lite, men hon tyckte det var roligare att knyckla ihop de alstren jag åstadkom....en tuff konstrecensent. Det blev i stället lite tennisspelande i trädgården och spring upp och ner i källartrappan. Jag förstod inte riktigt vitsen med det hela, men det var ett bra motionspass. Hon är precis lika kelsjuk som Santos och när man får två små armar runt halsen smälter man bara.

Zoe och Santos befinner sig nu nånstans i Danmark. Daniel håller på att flytta till ett nytt hus, så han har inte tid att hälsa på farmor på ett bra tag. Inte ens Rasmus, som annars alltid är ett säkert kort, dyker upp idag. Han och hans föräldrar är med i en fotoklubb och idag är de iväg på en fotomara. Rasmus är en duktig fotograf, men han har också hållit på sen han var lite drygt fyra år. Han ringer nog ikväll och berättar hur det gick i tävlingen.

Jag funderade ett tag på ifall jag skulle gå en "låtsaskisserunda" i skogen idag......men.....nej......jag struntar i det. Jag stannar kvar i soffan och fortsätter att tycka synd om mig själv.

Nu börjar det dra ihop sig

Nu är vi inne på sista medicinkartan. Santos får en tablett varje morgon eftersom han har hjärtbesvär. Det är inget som märks på honom, för han hoppar och skuttar som om han vore en liten valp. Hans matte hade räknat ut att medicinen skulle räcka så länge han bodde hos mig och hon hade räknat ganska så precis. På lördag kommer hans familj upp hit och ska fira påsk med oss. Det ska bli jättekul, för då får jag träffa Zoé igen. Enda nackdelen är att när de åker hem efter en vecka så följer Santos med. Han har varit här i 4 månader så det kommer att kännas väldigt tomt och konstigt.

Vi har fått in en sån bra morgonrutin. Jag, som alltid varit en sjusovare, vaknar nu pigg som en lärka tidigt på morgonen. Det första jag gör är att kolla väckarklockan, och naturligtvis ser jag inte hur mycket den är eftersom jag inte sover med glasögonen på näsan.

Jag hör hur det snarkas både från höger och vänster. När jag kikar ner på golvet bredvid min säng ser jag bara en del av en hund. Vart har resten tagit vägen? Förklaringen är att jag har en golvlång duk på mitt nattduksbord, och Santos tycker det blir en perfekt sovkoja.

Så småningom dyker han upp. Det ser mer ut som om han är redo för Blåkulla än för en skogspromenad.

Santos och jag har ungefär samma ostrukturerade morgonfrisyr, men det är inte så många ute och spatserar vid den här tidiga timmen, så det spelar inte så stor roll.

Skogen börjar redan skifta i olika gröna nyanser och det är så härligt att gå där och lyssna på fågelsången. Det är konsert varje morgon med både körsång, solsosång och trumsolo. Ibland har vi tur och kan t.o.m. få syn på trumslagaren.

Givetvis ska jag fortsätta med mina morgonpromenader i skogen, för det blir bara vackrare och vackrare där inne nu för varje dag som går, men..........

......det blir inte detsamma. Jag kommer att sakna min lille vite, krullige och gullige promenadkompis.

Jag önskar alla mina bloggläsare 

Glad Påsk

Dr Jekyll och Mr Hyde

Vad är det som gör att en del människor blir helt personlighetsförändrade när de håller i en bilratt? Utsöndrar den nåt mysko hormon, kanske? Det drabbar inte alla människor lika svårt. Jag har tyckt mig märka att det är mest män som smittas av den här bacillen och den ger sig gärna på lite äldre herrar....eller i varje fall sällan yngre killar. Som vid alla sjukdomar så drabbar det på olika vis. En del drabbas ganska lindrigt och blir bara lite sjuka/otrevliga medan andra kan blir rejält dåliga/oförskämda. Jag vet inte om det är materialet i ratten som "smittar" eller vad det kan vara. Detta hade väl varit något för forskarna att bita i? 

I alla tider har det klagats på kvinnors bilkörning, och det finns nog inte en man i hela världen som inte gjort sig rolig över att en del kvinnor väljer bort att fickparkera. Jag har sett många kvinnor som är experter på att fickparkera. Tyvärr kan jag inte räkna in mig själv i den gruppen, men jag kan tala om att det är inte för att jag inte kan som jag väljer bort det, utan det är för att jag känner att det är inte livsviktigt för mig att parkera precis utanför ingången till det jag nu ska besöka. 

Naturligtvis är det en man som har hittat på uttrycket att kvinnor kör bättre än höns. Jag tycker att karlar galer högre än tuppar. Har ni tänkt på att om en person får motorstopp i en korsning eller var som helst där det bildas en kö (detta händer både män och kvinnor), så är det alltid männen som slänger sig på tutan och skriker och gapar så de blir illröda i ansiktet. Tror de att motorn har somnat och att de kan väcka den med det oljudet? Ofta är det nybörjare som råkar ut för detta. De har ju faktiskt en skylt på bilen där det står ÖVNINGSKÖRNING med stora bokstäver, så det borde alla läskunniga klara av att se. Inte katten startar bilen fortare om så bakomvarande idioter tutar i kör.

Tänk vad kul om en av dessa "tutmusikanter" fick motorstopp i rusningstrafik, och alla bakom honom i kön startade en tutkonsert! Där skulle jag velat vara med. För att förgylla dagen ännu mer så skulle bilskrället helst inte starta alls, utan bärgningsbilen skulle få forsla bort den accompanjerad av biltutor.

Nu är det 18-3224 som gäller

Årets färg är lila har Svenska Moderådet kommit fram till. Den exakta nyansen består av purpur, fuchsia och rosa och har döpts till Radiant Orchid och har alltså färgnummer 18-3224 ifall man vill vara riktigt exakt. Nu ska vi inreda både utomhus och inomhus och klä oss i lila ifall vi vill följa modet. Matmässigt så får vi väl då hålla oss till Blå Kongo, aubergine och blålila vindruvor. En aningen ensidig kost, som jag nog kommer att lätta upp med lite lax och räkor.

När jag var tonåring ansågs lila bara passa för gråhåriga damer. Tack och lov så är det inte så längre nu.  Alla kan bära de färger man trivs i oberoende av ålder, och det är just så det ska vara. Modet är egentligen bara lite riktlinjer och jag tror de flesta använder sin egen personliga smak när de väljer. Jag sydde faktiskt lila gardiner och hängde upp i ett av rummen och placerade lila kuddar i soffan, men det var innan jag visste att lila var årets färg.

Lila får mig alltid att tänka på den här dikten av Jenny Joseph.

When I am an old woman

När jag blir gammal ska jag klä mig i lila

med en röd hatt som inte passar och inte klär mig.

Och min pension ska jag spendera på

konjak och sommarhandskar

och sidensandaler.

Och jag ska säga "att vi har inte pengar till smör."

Jag ska sätta mig på trottoaren

när jag blir trött

och jag ska glufsa i mig smakprov i affärer

och jag ska trycka på alarmknappar

och jag ska dra med min käpp längs järnstaketen

och ta igen för att jag var nykter som ung.

Jag ska gå ut i tofflor i regnet

och jag ska plocka blommor i andra människors trädgårdar

och jag ska lära mig spotta.

Men jag borde kanske öva lite nu....?

Så att folk som känner mig inte blir alltför bestörta och förvånade

när jag plötsligt är gammal och börjar gå klädd i lila. 

Ni kan vara lugna ännu ett tag, för jag upptäckte att jag har inget i min garderob som går i lila. 

Familjenytt

Födda: Tolvlingar

För drygt 10 dagar sedan började årets första duvungar att kläckas. En dag senare kom resten. När de var 3 dagar gamla tog jag första fotot på dem. Ungarna är täckta med ett gult dun och har inte öppnat sina ögon än. De ligger i en lerskål som mest påminner om en lite större sopptallrik. I botten ligger en fleecematta och lite halm.

3 dagar senare börjar de öppna ögonen och kika på omgivningen. Det gula luddet har tunnats ut lite.

När de är 8 dagar gamla sätts en ring runt ena foten. På den står det S (som betyder Sverige), 37 (som betyder Åstorps brevduveklubb och ett nummer, som talar om vilken duva det är och vem som är ägare. Den här duvan på bilden fick alltså nr.10. I år är ringarna gula, men andra år kan de vara blå, gröna, röda eller vita. Det gäller ju att kunna skilja på de olika duvorna. Ringarna måste sättas på när ungarna bara är några dagar gamla och deras fötter och tår är mjuka och går att böja lite mer.

De här ungarna bor i avelsslaget. Det är ett rum som Göran inrett åt dem i vårt garage och utanför har de en voljär (nätgård) som de kan flyga ut i och få lite frisk luft. Föräldrarna är aldrig med på några tävlingsflygningar eftersom de är alldeles för dyrbara för det. En duva kan kosta ganska rejält med pengar. Ena väggen i duvslaget är indelat i fack och i varje fack står en skål med duvungar.

Båda föräldrarna hjälps åt med passningen...hannen på dagen och honan på natten. Jämlikhet råder. När ungarna är lite drygt 3 veckor gamla börjar honan lägga ägg på nytt och då knuffas de större syskonen ut ur redskålen, annars blir det för trångt. När duvorna är ca 1 mån gamla får de flytta till ett nytt boende som endast har plats för ungduvor. Lite tufft att bli utslängd från hemmet så tidigt, men de blir väl omhändertagna och brukar trivas med servicen på det nya stället.

Jag ångrade mig

Jag hade bestämt mig för att sluta med fågelmatningen vid förra månadens slut, men så läste jag i Pettas blogg att hon matar dem i stort sett året om. Hon har så många kul ideér på hur man kan servera mat till dem och även andra djur, så jag blev så inspirerad. Dessutom började hackspetten komma varje dag igen. Han har varit borta ett tag, men ville väl visa att det var alldeles för tidigt att sluta med matningen. För att verkligen understryka att det inte är dags att stänga ner caféverksamheten så har både domherren (som knappt synts till här i vinter) och ekorren varit här idag och kalasat. Jag har blivit helt överbevisad nu om att mitt tidigare beslut var fel. Jag har låtit talgbollshållaren och jordnötshuset hänga kvar framför köksfönstret så jag kan kika på dem när jag står vid diskbänken.

Däremot har jag plockat undan bord och fågelhus i infarten. Jag hängde i stället behållarna med jordnötter och talgbollar i plommonträdet och även korgen som jag använt i vinter. I den la jag de stora "örnbollarna" som ingen gillade plus kokosfrökakor som jag bakat och lite bröd. Nu dög det med de stora talgbollarna av nån underlig anledning. Jag blir aldrig riktigt klok på småfåglarnas dieter.

Plommoncaféet är ju egentligen vårt eget lilla café, men naturligtvis kan vi samsas med andra där. 

 Det finns plats för alla....både fåglar, hundar och människor.

Deklaration

Jag har deklarerat nu i helgen, och jag gör det på nätet. Det är inte så svårt för jag har i stort sett inga avdrag att göra, utan det är bara till att kolla så summorna stämmer och sen skriva under. Det tar på sin höjd 5 minuter. Jag måste säga att det är en bra timpeng för 5 minuters jobb. Jag ska få tillbaka drygt 1200kr. Då kan jag snart räkna in mig i den nya gruppen människor som turistbranschen pratar om, nämligen WHOP. Förkortningen står för Wealthy, Healthy, Older, People. Det ska visst vara personer som rest mycket och vet precis vad de vill ha. Men det har väl knappast med åldern att göra? Varför måste alla petas in i speciella fack? Kan man inte få vara en blandning av allt? Dessutom tycker jag gott att man kan använda ett svenskt namn på den här gruppen. Jag föreslår PIGG: Penningstarka, Ickesjuka, Glada, Gamlingar. När skatteåterbäringen kommer blir jag fullvärdig medlem i den här Piggelinklubben, för då uppfyller jag P:et också.

Tjuvar

Senaste veckorna har det varit en hel del villainbrott i vårt samhälle. På nästan samtliga ställen så har tjuven eller tjuvarna brutit upp en altandörr för att komma in i huset. Det är både för och nackdelar med att ha en insynsskyddad trädgård. Jag uppskattar att kunna gå ut i vår trädgård och veta att jag inte är till allmän beskådan. Jag är inte folkskygg utan det är mer omtänksamhet om grannarna. Det är inte alltid mina lockar lägger sig så där snyggt kring huvudet som det är tänkt och då är risken stor att jag kan skrämma hicka på vem som helst. Tyvärr så uppskattar en del suspekta individer med den här typen av trädgårdar.

Enligt vad som stod i tidningen så har det inte varit några större stölder, men tillräckligt stora för att de ska vara onödiga, tycker jag. Hur tänker den person egentligen som bryter sig in i ett hus och bara roffar åt sig saker? Dum fråga egentligen. Personen tänker inte alls. Det mesta som stulits är datorer, DVD-spelare, kameror och smycken. Ett inbrott måste ha varit väldigt jobbigt, för där hade de tagit med sig mat och en deodorant också. Man blir helt klart hungrig och svettig av kroppsarbete, så det är nog förklaringen. Med det signalementet kan det väl inte vara så svårt att hitta tjuven? Det är bara att leta efter en suspekt, mätt individ som doftar gott.

Livsfarlig TV

Tänk vad TV-tittandet är annorlunda nu mot förr. Jag var i tonåren när vi köpte vår första TV och då var programutbudet inte så stort direkt. Vi tyckte ändå att det var rena sensationen att kunna se på rörliga bilder hemma. Det var sånt man bara gjorde om man gick på bio annars. Ibland efter att de svenska programmen var slut var det myrornas krig som spelades upp. Men om man hade tur hände något annat. När det var bra väder kunde vi få in tysk TV och det visades ofta operetter där. Jag begrep inte ett dugg av vad de sa eller sjöng, för jag hade inte börjat lära mig tyska då, men det spelade ingen roll. Man tittade på allt som visades.

Idag finns det i stort sett hur många kanaler som helst att välja mellan och det visas program dygnet runt. Utbudet av program har ökat betydligt det måste man erkänna, men ifall kvaliteten på programmen har ökat lika mycket kan nog diskuteras.

Jag läste en gång att man kan få hjärtinfarkt och dö om man tittar för mycket på TV. Så kan man väl inte bara lämna ut ett resultat? Man måste ju få veta om det gällde samma för alla...män som kvinnor i alla åldersgrupper eller om det var några som var speciellt i riskzonen. I annat fall finns bara en förklaring. TV-programmen är så trista att man blir ihjältråkad av att titta på dem. Men då finns det ett mycket enkelt livsuppehållande knep: Stäng av TV:n!

Bokens vara eller inte vara

Ibland läser man om att det dröjer nog inte länge innan alla tryckta böcker försvinner. De flesta lyssnar ändå på CD eller läser på nätet. Jag tror de har helt fel. Böcker kommer säkerligen att finnas i alla tider. Ett riktigt bra bevis på det är Bertrands Bookshop i Lissabon. Den bokhandeln startade 1732 och är fortfarande igång med filialer runt omkring i landet. Kan den här bokkedjan ha överlevt i 282 år, så tror jag nog att det finns gott hopp för "gammaldags" böcker.

Att gå in i en bokhandel är lite speciellt. Det är i regel väldigt lugnt och avslappnat där inne. Framför allt så brukar det inte vara en massa skrål från högtalare. Om det är nåt som kan få mig att tappa lusten att handla så är det all den här musiken som spelas i tid och otid. Jag blir så trött i hjärnan så jag vill bara ut från affären. Musik ska avnjutas när man är upplagd för det och inte tvingas på kunden. På bibliotek förutsätter man att det ska vara tyst och stilla och en bokhandel är ju lite en förlängning av ett bibliotek. Det är en annan sak ifall man åker till en stormarknad och besöker bok-och pappershandlarna där. Då får man finna sig i oväsendet.

När min ena dotter och jag var i London gick vi till Foyle´s Bookshop. Det är också en gammal bokhandel. Den öppnade 1903. Det är Europas största och ibland har den även kallats för världens största bokhandel. Det ryms böcker av alla de slag på fem våningar. Man kan tillbringa hur mycket tid som helst där. När jag åker till USA är Barnes and Nobles ett givet mål att besöka. Jag gillar deras upplägg med små sittgrupper där man kan sitta och bläddra i både tidningar och böcker innan man bestämmer sig för ifall man vill köpa eller inte.

Jag såg en uppgift om en bok som jag inte läst sen jag gick på gymnasiet, nämligen Don Quijote. Den lär ha sålts i 500 miljoner exemplar sen den gavs ut 1612. Där kan man prata om succéroman! En bok som med all säkerhet inte kommer upp i den upplagan är Aja baja vita soffan. Ni minns väl Mickan Schiller från Solsidan? Det är hennes karaktär i den serien som står som "författare". Jag har bläddrat i den här boken och jag gissar att de som gillade Solsidan nog kan tänka sig att köpa den. Det är hårda sidor precis som det ska vara i en pekbok för barn, och med en bild på varje sida. På en sida står det t.ex. Aja baja pappas fina, vita skjorta under bilden och på en annan sida Aja baja vita designlampan eller nåt liknande. Vita bilder och Aja baja på varje sida. Jag ser den som en humorbok, men jag blev litet förvånad när jag hittade den på köpcentrat. Den var placerad bland barnböckerna!!!!!! Det är det ställe som den platsar allra sämst på.

Idag är det Internationella barnboksdagen. Det tycker jag är värt att uppmärksammas. Om barn tidigt får vänja sig vid att lyssna på sagor och sen själv uppmuntras att läsa så är det guld värt. Att just den 2 april blivit barnbokens dag beror på att det är en av världens mest berömda sagoberättare HC Andersens födelsedag.