Släktforskning

Tack vare eller snarare på grund av en olycka i Kvidinge för mer än 200 år sedan har vi idag en kung som heter Karl XVI Gustav. Kung Karl XIII hade inga egna barn och därför adopterade han 1809 sin danska släkting Karl August. Kronprinsen inspekterade Skånska husarregementets trupper på sin övningsplats Kvidinge hed när han ramlade av sin häst och dog 1810. Nu fick kungen utse en ny tronpretendent och några månader senare utsågs marskalken Jean Baptiste Bernadotte från Frankrike. Nu skrevs en ny ätt in i den svenska kungahistorien.  Marskalk Bernadotte blev senare kung Karl XIV Johan och med honom började släkten Bernadottes svenska historia. 

På platsen där kronprinsen föll av hästen började förbipasserande bönder genast att kasta en sten eller en pinne, vilket var vanligt på en plats där någon dött. När kronprins Karl Johan fick veta detta föreslog han i stället ett ordentligt minnesmonument. Minnesmärket är en 13 alnar hög kolonn flankerad av två gjutna lejon i kolmårdsmarmor. Det blev klart 16 år senare, nämligen 2026.

200 år efter Karl Augusts död högtidlighölls det vid monumentet den 28 maj 2010. Alla klasser på Kvidinge skola tågade dit för att titta på hur det såg ut när husarerna kom ridande och själva händelsen när kronprinsen ramlade av hästen. Skådespelet lockade dit många människor. En del vuxna hade klätt sig i 1800-talskläder. Tyvärr kunde jag inte hitta nåt passande så jag bestämde mig snabbt för att vara en dam som var långt före min tid när det gällde mode. Då kunde jag lugnt traska dit i mina 2010-talskläder.

Det har åskat ganska rejält i Skåne i sommar och slagit ner i många hus som brunnit upp. Den 23 juni i år slog blixten ner i monumentet och både tornet och de båda lejonen gick sönder. Delar av monumentet flög så långt som 30 meter bort, men lyckligtvis skadades inga människor,

Der är Statens Fastighetsverk som äger monumentet och jag läste idag i tidningen att det fortaarnde inte bestämts vad som ska göras. Pengar behövs för att utreda om det ska restaureras eller inte. Det enda som är säkert är att det kan inte se ut som det gör nu. Med all säkerhet kommer det inte att hända något innan 200-årsjubileét nästa år. 

 

I valet och kvalet

 

Jag har långtråkigt. Jag skulle kunna städa....

men då har jag hellre långtråkigt.

En repris

Jag har alltid tyckt det är så rogivande att promenera inne i skogen. Det enda man hör där är fågelkvitter. Från vårt hus tog det fem minuter att gå dit. Vi hade hund de flesta åren vi bodde i Åstorp.

Milou skaffade vi när barnen var små.

Santos var egentligen Katarinas hund, men de sista åren bodda han hos oss.

 Småhundar blir i regel väldigt gamla så jag hade en promenadkompis under många år. Nästan dagligen gick jag en av promenadslingorna inne i skogen. Från mitt hus tog det bara fem minuter att nå alla slingorna. Jag bodde verkligen på en underbar plats. 

Efter att jag skaffat mig en stegräknare bestämde jag mig för att mäta alla de olika slingorna. Inte bara de inne skogen utan när jag promenerade på andra ställen också i samhället. Jag förde statistik över hur många steg jag gick på var och en av dem. Sen tog jag reda på hur långt ett genomsnittligt steg var och på så vis fick jag fram hur långt jag promenerat.

Idag är det betydligt enklare. Jag trycker igång min klocka när jag börjar gå, och när jag  kommit hem kan jag se både hur många steg och hur lång sträcka jag klarat av att gå. Det enda som inte blivit enklare är att promenera. Av nån underlig anledning känns det lite jobbigare. Men skam den som ger sig. Motion är nyttigt för alla och det finns mycket vackert att titta på 

För att göra motionen lite roligare då för många år sen, kom jag på att jag skulle ”låtsaspromenera” till Luxemburg. Jag laddade ner en karta och efter varje promenad jag gjort markerade jag med en gul plopp  på kartan var jag befann mig. Helt plötsligt kändes det inte lika jobbigt att motionera. Nu hade jag ett trevligt mål att sträva efter. Jag måste förstås erkänna att när jag på min karta kunde rita in att jag var framme i Luxemburg, så tog jag flyget dit. Lite fusk kanske, men det är så länge sen nu, så det måste vara preskriberat.

Jag kom ihåg den här promenaden häromdagen när jag satt och dagdrömde och tänkte att det hade inte varit så dumt med en repris. Nu är jag betydligt äldre och har inte samma kondis så det får bli en enklare variant. Till Luxemburg är det lite över 100 mil, men det tror jag inte jag klarar av i dagens läge. Det får bli något kortare. Då kom jag på vart jag kunde promenera……till Karlstad!!! Tove och jag har pratat så länge om att träffas och nu ska det äntligen bli av. Jag ser så fram emot det. Det är bara till att bestämma när jag ska starta. Jag får kolla i min kalender så jag inte har för mycket inbokat.

Änglahår

Änglar är fiktiva varelser som anses vara snälla och beskyddande. Man vill ju gärna tro att man har en skyddsängel, för det kan verkligen behövas i den här hårda världen. De avbildas ofta som flickor med långt hår.

När mina barn var små brukade vi pyssla mycket inför julen och vi gjorde alltid änglar. Materialet till kropp och huvud brukade variera men de fick alltid änglahår fastklistrat på hjässan. Ibland virade vi håret runt lamporna i elljusslingan. Det blev ett mildare sken då. 

Som barn gick jag gärna på tivoli och då tjatade jag alltid till mig en pinne med sockervadd eller spunnet socker. Det bestod av socker som smältes och drogs ut till långa fibrer, sen rullades det ihop så det blev en vaddliknande klump. Oj, så sött och klibbigt det var! 

Jag har sett en rosa chokladkaka där fyllningen är just sockerfibrer, men det liknar änglahår. När man bröt chokladen stack sockervadden ut och det såg verkligen inte aptitligt ut. 

Lite aptitligare är fikonbladspumpan eller änglahårspumpan som den också heter. Innandömet är trådigt och påminner om änglahår. Det används ofta kanderat i bakverk, men går också att koka som spaghett

Så här ser äkta änglahår ut.

Ännu ett förtydligande

Jag är inte vegan. Jag är megan.

Jag äter allt som är megagott.

Sport igen!

När jag träffade Rasmus igår sa han :"Jag såg att du hade skrivit om sport på bloggen. Det är ovanligt." Ja, sedan han och jag slutade träna fotboll, så har det blivit lite tunnsått med sportreferat. -"Du hade med en bild på en fotbollsspelare också," sa han. För en månad sedan skrev jag om att vara tvåhänt eller tvåfotad och då hittade jag den bilden på nätet. Det stod vad killen hette, men det glömde jag lika snabbt. Rasmus visste namnet och berättade det för mig nu, men det har jag lyckats glömma igen. -"Du kunde frågat mig när du skrev," sa Rasmus. 

Han kände till en hel del tvåfotade spelare och bl.a. en svensk spelare, nämligen Anders Limpar. Det är ett namn som t.o.m. jag har hört många gånger. 

Det finns även en kvinnlig tvåfotad fotbollsspelare som heter Anna Anvegård. Om jag i fortsättningen ska skriva fler sportinlägg kommer jag absolut anlita Rasmus som expertrådgivare.

Min dotter Katarina trodde när hon var liten att hon var tvåfotad. Lillbrorsan och hon spelade fotboll i lekrunmmet nere i källaren och Peter stod i mål. Katarina skulle lägga en straff och sa:" Jag är inte bra med högran, och jag är inte bra med vänstra. Jag är bäst med båda".  Sen tog hon sats och hoppade upp med båda fötterna och missade bollen. Hon ramlade rakt ner i betonggolvet och bröt armen. På sjukhuset gipsade de inte hennes arm utan hon fick lägga den över bröstet och sen virade de en elastisk binda runt kroppen på henne. Det tog ett antal veckor innan hon var helt ok, men jag har inget minne av att hon la fler straffar.

Ett sportinlägg

I förra veckan var jag och tittade på hur en muralmålning av Ängelholms superstjärna Isabelle Haak kom till. Hon har spelat volleyboll för Ängelholm men är numera proffs i Italien. Isabella räknas som en av världens bästa volleybollspelare. Hon är 195 cm lång och har en hopphöjd på 323 cm  År 2024 fick hon Victoriapriset och hon är den högst betalda kvinnliga idrottaren med en årslön på ca 10 miljoner. 

Det var riktigt spännande att se hur målningen växte fram. Konstnären stod på en bygglift och med den åkte hon upp och ner hela tiden för att kunna måla klart. Den som utförde målningen är en fransyska, Zabou, som numera bor i London. Hon har målat omkring 270 muralmålningar i olika länder. Detta konstverket tog 3 dagar att genomföra och invigdes i söndags. Kostnaden för det hela blev 80 000 kr.

Så skickligt att kunna få fram ansiktsdragen så det ser ut som ett foto. Zabou hade en hel arsenal med sprayburkar på byggliften och det såg så enkelt ut när hon sprayade. Färgen hamnade exakt där den skulle och inte som när jag spraymålar. 

Kommunen menar att det är en hyllning till Isabelle Haak och en symbol för kvinnors idrottande i Ängelholm.

Så här ser det färdiga konstverket ut.