Det går verkligen inte i ilfart hemma hos mig just nu. Axeln och mitt ena knä har strulat ordentligt. Det går lite upp och ner men tycks aldrig bli helt bra. Röntgen av axeln visade att det var inte artros som läkaren trodde, och det var ju positivt. Det lutar mer åt att det bara är en inflammation men den kan tydligen hålla i sig länge.
För ca 40 år sedan ramlade jag i en stentrappa och slog i knäskålen. Röntgen visade att korsbandet var skadat men inte helt av, så det blev ingen operation. Läkaren sa, att jag troligtvis skulle få besvär med knäet längre fram. Det är tydligen ”längre fram” nu. Jag har starka värktabletter som jag tar, men de hjälper inte fullt ut så det blir lite si och så med sömnen. De där tabletterna har haft större inverkan på hjärnan än på värken. Jag har känt mig lite "lullig". Det är en obehaglig känsla att inte ha full koll på sig själv. Jag har under en längre tid varit helt beroende av 3 V……inte 3 volt, utan Värmedyna, Värktabletter och Voltaren. Det kan inte hålla på så här i evigheter, tycker jag, så jag har så smått börjat planera in lite kul saker jag ska göra. Det gör framför allt att jag känner mig lite piggare.
För en månad sedan fick jag ytterligare ett meddelande från Transportstyrelsen. Jag drog en djup suck innan jag öppnade brevet. Det visade sig att äntligen hade poletten ramlat ner. Det stod att nu var mitt körkort ogiltigt och jag fick inte längre framföra något fordon. Tänk, det hade jag redan räknat ut eftersom jag inte förnyat det. Risken är väldigt liten att det ska se ut så i trafiken som på bilden ovan. I varje fall med mig som förare.
Det har nästan vara lika krångligt att bli av med körkortet som att få det första gången, ja nästan krångligare. När jag tog körkort var trafiken inte alls som idag. Jag övningskörde i Helsingborg och uppkörningen ägde rum där också. Göran tog körkort några år före mig, men vi hade samma körlärare. Våra barn anmälde sig till samma körskola som vi anlitat och de fick samma lärare som vi haft.
Ingemar, som läraren och tillika ägaren till körskolan hette, hade tidigare jobbat som polis och saknade nog nerver helt. Han var lika lugn vad som är hände under körlektionen. Dessutom hade han en härlig, torr humor. De första gångerna jag körde inne i Helsingborg var jag väldigt nervös och kanske lite försiktig i överkant. Jag minns en gång jag stannade i en korsning och tittade åt båda hållen för att se när det blev klart att köra. Jag väntade och väntade, men tyckte alltid att det dök upp en bil som jag nog måste vänta in. Precis där jag stannat låg ett café och till sist öppnade Ingemar dörren och sa:"Jag går in och tar en kopp kaffe medan du bestämmer dig för att köra vidare". Jag blev modigare med tiden och klarade uppkörningen galant. Ingemars körskola låg under flera år i topp när det gällde godkända elever.
