Hemmafru förr och nu

Jag brukar sitta och slötitta på TV ibland på fm samtidigt som jag dricker en kopp kaffe. Jag är lite svårstartad på morgonen precis som en gammal bil. Inte för att det finns så många bra eller intressanta program att titta på, men TV:n får ändå vara påslagen. Jag brukar trycka på fjärrkontrollen och hoppa från den ena kanalen till den andra. Mycket sällan hittar jag något som jag vill se. Det blir att jag stannar kvar och tittar några minuter innan jag slår över till nästa kanal. 

Det finns tydligen en serie som ges väldigt ofta. Den om hemmafruar i olika städer. Jag tycker det är fel att kalla dem hemmafruar. Den titeln får mig att tänka på min mor och alla andra kvinnor som förr i tiden var hemma och skötte man och barn. De levde verkligen inget lyxliv, som de här damerna gör.

Något som jag lagt märke till är att de alltid är ovänner. De blir så kränkta för minsta småsak. Vad jag minns så var hemmafruarna i hyreshuset där vi bodde bästa vänner och hjälptes åt med barnpassning och vad som än behövdes. De var väldigt måna om varandra. Självklart hade det inte blivit nån "bra" TV om man visat sådant.

Utseendemässigt skiljer sig TV-fruarnas utseende också väldigt från hur jag minns min mors väninnor. De här amerikanska damerna är väldigt tuffa, tycker jag. De genomgår den ena skönhetsoperationen efter den andra och får sprutat in goja både här och där. Hur vågar de? Jag, som är spruträdd, kan inte för mitt liv förstå varför man gör så. Inte är det snyggt heller. Alla ser ut som Kajsa Anka. Kajsa är ju en anka och passar att ha den näbben, men det gör inte de här damerna. 

Sen kommer vi till klädseln. Jag minns hur hemmafruarna förr var klädda i helt normala kläder. En del av dem bar en framknäppt klänning som ofta gick under namnet städrock. Det är inget plagg jag ägt, men lite då och då blir det modernt igen. Det är inget klädmode som de amerikanska damerna har anammat. De klär sig ofta i smala klänningar som är så urringade att brösten lever farligt där. Minsta rörelse kan göra att de hoppar ur "boet".

När jag druckit upp mitt kaffe stänger jag TV:n och återgår till verkligheten. Idag har jag endast en sak på min agenda: städa i mitt hobbyrum. Av någon underlig anledning har det blivit väldigt stökigt där. Jag fick för mig att jag skulle sticka en kofta och då var jag tvungen att leta efter garn som passade till mönstret jag valt. Jag har ett ganska stort förråd av både garn och tyg, så jag behöver inte köpa något nytt. Det är verkligen en stor fördel. Garnet jag valde räcker förhoppningsvis till en kofta, annars får jag fundera ut en annan lösning. Någonting ska det väl bli så småningom.

Ett gott råd

Någon sa :"Ge inte upp dina drömmar!", så jag somnade om.

Jag tror det var så man skulle göra.

Reklam från topp till tå

Peter "Foppa" Forsberg är ständigt aktuell i reklamsammanhang. För tilfället är det två olika reklamer som visas ganska ofta; nämligen om glasögonbågar och försäkringar. Han är ju delägare i Synsam, så det är inte så konstigt att han gör reklam för deras bågar. Glasögon är väl det som är mest aktuellt för min del. Jag var hos ögonläkaren för ett år sedan och nu är det snart dags för återbesök. Än har det inte kommit någon kallelse, men jag ser nästan fram emot den för synen har försämrats en hel del sen sist. Det går nog inte att skjuta upp starroperationen längre, befarar jag.

För många år sedan var Foppatofflor på modet. Man ser dem fortfarande, men inte i samma utsträckning. Jag trodde att de här skorna var nåt som Peter Forsberg var upphov till, men det visade sig att Crocs hade tillverkat dem tidigare och Peter hade efter en hälskada gått med de här tofflorna av gummi och gillat dem. Det var han som importerade modellen hit och därav namnet Foppatofflor. En gång för många år sen när jag var i Dallas gick jag in i en Crocs butik. Det hängde tofflor i all världens färger och mönster längs väggarna. Vilken färgexplosion! Jag har aldrig ägt några sådana skor, för mina fötter är väldigt kräsna.

Jag var på Ortopeden häromdagen och fick nya inlägg. Skorna som jag beställt där var fortfarande inte komna. De är två månader försenade. Ortopedteknikern sa, att de tillverkas i Kina och sen fraktas de hit med båt....men inte med roddbåt förhoppningsvis. 

Han trodde att jag skulle slippa ifrån mycket av min rygg och knävärk när jag fick de här stödjande skorna. Jag pronerar nämligen när jag promenerar. Det gjorde jag inte när jag var yngre....då fick jag veta att jag var plattfotad. Vilket ord som än används så är det lika illa och gör lika ont.

Okänd

 

Vem är den där Måtta som alla säger jag måste äta och dricka med?

Det finns ingen i min bekantskapskrets med det namnet.

Fel kvinna på fel plats

 Jag försöker att veckohandla, men ibland blir det ändå så att jag får ge mig iväg efter något som jag glömt. Tack och lov är min butik inte så långt bort. Personalen där är väldigt trevlig och hjälpsam. Så är det faktiskt i vilken butik jag än har besökt här i sta´n. Jag har mina favoritbutiker så klart, men det beror mer på vad de säljer för varor och har inget med personalen att göra. Över lag tycker jag det är ett väldigt vänligt klimat i den här staden. 

I utkanten av Ängelholm finns ett mindre köppcenter där en del butiker samlats. Det är inte som Väla så allt finns under ett tak, men det är i stort sett samma butiksutbud; som t.ex. Jysk, Ö&B, Rusta m.m. En del matbutiker finns här med som Maxi, Willys och Lidl och dessutom sportbutiker och möbelaffärer. Det är ganska långt att promenera dit, men jag har börjat träna så smått. Mitt mål är att kunna gå hela vägen dit och shoppa lite vad jag känner för och sen sätta mig på något av fiken eller restaurangerna och ta igen mig innan jag går hem. I söndags gick jag en etapp och hade en sådan tur att det fanns en bänk placerad väldigt  lämpligt när jag kände att nu orkar jag inte ta ett steg till. Jag har kollat upp så det finns bänkar utplacerade lite här och var, så jag ska nog kunna ta mig dit så småningom. I värsta fall kan jag ta seniortaxi hem med alla mina inköp. 

Det borde vara en självklarhet att de som jobbar inom ett serviceyrka ska vara vänliga. Tyvärr råkade jag ut för något som är ett praktexempel på hur det inte får gå till i en butik. Det hände för något år sedan på Väla. Det var REA i en hobbybutik och jag gick in för att kanske hitta något jag behövde. En person gick runt i butiken och inventerade, och tre andra satt på var sin pall framme vid kassan. De såg väldigt upptagna ut med att prata med varandra. Man visste inte riktigt om man vågade störa dem för att betala sina varor. 

Reapriset skulle dras av i kassan, men det var något fel så det stämde inte. Detta visste kassörskan om och berättade det för sina medarbetare. Det kunde ha räckt, tycker jag. Men nu berättade hon högt och tydligt att igår var det minsann en kund som hade sagt till henne när hon slog in priset, att "det kostar faktiskt bara 6 kr". Det är mycket möjligt att kunden sa så, men jag tvivlar på att hon använde den "gnällspiksrösten" som kassörskan härmade. Det ingår väl ändå inte i utbildningen på gymnasiets Handelsprogram att man ska göra narr av kunderna, och dessutom inför andra kunder. Jag undrar om jag sa eller gjorde nåt som expediten gjorde sig rolig över när jag gått därifrån. Den butiken är definitivt inte med på listan över mina favoritbutiker.

Det har jag alltid vetat om

 Min dotter Katarina brukar skicka över bilder, roliga historier och annat matnyttigt hon finner på nätet. Vi har samma slags humor, så det är alltid sånt som jag gillar. Häromdagen hade hon hittat en förklaring på vem som har rätt. Det låter ju spännande. Det stod:

I vår värld finns det endast tre slags människor som alltid har rätt.

                                                         1. Kvinnor

                                                         2. Förstfödda döttrar

                                                         3. Förstfödda barnbarn om de är flickor

Katarina tyckte det stämde bra in på mig, och jag kunde bara hålla med.

För det första är jag kvinna.

För det andra är jag den äldsta dottern. Min syster är nästan 2 år yngre.

För det tredje är jag min mormors äldsta barnbarn. Min mormor gifte sig ganska ung med en man som var 22 år äldre. Hon fick 7 barn, varav min mor, Sigrid, var äldst. Efter henne kom 6 pojkar. När min mor fyllt 12 år dog min morfar och mormor blev lämnad ensam med 7 barn där yngsta barnet var 6 mån. Vilket hårt liv hon hade! På den tiden fanns inte det skyddsnät som vi har idag. 

Jag uppfyller alltså alla kriterier för en person som alltid har rätt, så jag kan med bestämdhet säga: 

Jag kan ha fel, men det är högst osannolikt.

Nu får det vara nog!

 Jag har inte problem med temperamentet. Jag har problem med temperaturen.

Jag vill ha vår!!!!!!