Våt eller torr surf?

Du är aldrig för gammal för att lära dig nya saker

Det är något som jag verkligen skriver under på. Men med tanke på damen på bilden så gäller det inte alla aktiviteter. Surfandet får vara för min del. De enda vågor jag surfar på är etervågorna. Eftersom jag är urdålig på att simma så är det inte med på min lista över saker jag vill göra någon gång. Jag tycker inte ens det ser frestande ut när jag ser det på TV:n. Jag fattar inte tjusningen med att stå så ostadigt mitt ute i havet och bli dyngsur. Tacka vet jag att sitta helt torrskodd i min sköna stol framför datorn. Där tillbringar jag många timmar med att surfa på nätet.....så egentligen är jag en surfare. 

Vips är det vispat

Min farmor var inte mycket för nymodigheter och när det gällde hushållsredskap så använde hon saker som hennes mamma använt före henne. Det viktigaste var att redskapet fungerade för det som det var tänkt. Jag minns hennes gamla trävisp som hon vispade sockerkaksmeten jättesnabbt med.

När jag flyttade till min första lägenhet var det så kul att leta runt efter vad som behövdes i köket. För det mesta var det saker som man måste använda handkraft för att använda. Det var inte så mycket elektriska prylar som idag. Min första visp t.ex. var en helt vanlig, gammaldags visp.

Efter en tid köpte jag en sån där som hade ett handtag på sidan så man vevade den. Lyxigt värre. 

När elvispen kom in i mitt kök var det ännu bättre. Enda kruxet var att det stänkte så infernaliskt när den gick på högvarv. Det spelade ingen roll hur hög och smal skål jag än använde....det var vita prickar både här och där i köket ändå när jag vispade grädde. Kanske höll jag den i fel vinkel eller nåt sånt. Vi ska ju inte tala om hur köket såg ut när det hände att man lyfte upp vispen innan den var avstängd. Det har jag faktiskt råkat ut för ett par gånger.

Det senaste på vispfronten hos mig är en liten manick där man häller grädden i en liten behållare, sen skruvar man fast locket och trycker ner det. Då sätter vispningen igång. Så länge jag håller locket nertryckt så vispar apparaten. Visserligen går det inte att vispa för mycket åt gången, men det är helt tillräckligt för mina behov. Jag såg att det fanns en påse rabarber kvar i frysen. Rabarberpaj skulle smaka gott. Dessutom har jag ett paket vaniljvisp i kylskåpet. En perfekt kombination till fredagsmyset. Nu måste jag plocka fram min superba vispmaskin igen. Toppen!

En ovälkommen gäst

Den här gynnaren är varken Göran eller jag intresserade av att ha i vår trädgård. Sparvhökshonan är ganska stor och snabb. Näbben är skräckinjagande och blicken är inte speciellt mild. I förra veckan slog en sådan här rovfågel ner på en vildduva i Rasmus trädgård. Bo var snabb med kameran och lyckades få många bra bilder på den. Fastän han gick ut på altanen som är bara en liten bit från där höken satt och käkade, så brydde den sig inte det minsta. Den smaskade glatt vidare.

Inte förrän det såg ut så här på gräsmattan flög den iväg mätt och belåten.

Det händer ofta när Göran släpper ut brevduvorna för att flygträna att höken kommer farande. Duvorna blir livrädda och flyger kors och tvärs. Lyckligtvis brukar de klara sig men en dag i förra veckan satte höken klorna i en av duvorna och flög ner med den i källartrappan. Där tänkte den säkert sitta och smörja kråset, men Göran rusade efter och då var den inte så tuff längre utan flög iväg. Kvar satt duvan helt chockad. Den var inte så skadad utan att den klarade sig och kan nog vara med på tävlingarna i sommar. En av duvorna hade gömt sig bakom garaget och där satt den som en staty, så Göran fick ta den och lyfte in i slaget. Det dröjde ganska många timmar innan de övriga vågade sig hem. 

För en del år sedan hände samma sak och då var jag ensam hemma så det föll på min lott att agera räddande ängel. Jag, precis som duvorna, tycker att höken är lite skrämmande, men nu hade jag inget val. Jag slog armarna runt huvudet för att skydda ögonen ifall den skulle flaxa för nära mig, sen stegade jag nerför källartrappan. Jag kände bara ett sus tätt intill öronen när den flög upp.  

Den försöker även ta "mina" småfåglar och det gillar jag inte. Jag vet att det är naturens gång och att den måste ha mat för att överleva, men jag tycker den kan köra med en annan diet. 

Kinderägg

I Kinderäggen ligger alltid en liten överraskning. De finns att köpa i butikerna året om, och det är nästan som ett påskägg. Jag brukar köpa en liten sak och lägga i ett påskägg till barnbarnen och det gjorde jag i år också. Den stora överraskningen denna påsken var att JAG också fick ett påskägg. Det innehöll en kamera. Rasmus familj är väldigt fotointresserad och de har alla tre kameror med en massa olika finesser. Jag tycker också det är kul att ta foton, men jag nöjer mig med en kamera som är lättskött. Att ställa in en massa är inget som jag har tålamod att lära mig.

På min gamla kamera hade jag 16X zoom, och Rasmus hade 40X zoom på sin. Han tycker inte det är lika kul med fotografering längre, så han la sin kamera i ett påskägg och förärade mig. Hela familjen var givetvis överens om det. Jag blev jätteglad och om Rasmus nån gång ångrar sig är det ju inget som hindrar att den återgår till honom.

Jag var tvungen att testa den nu i helgen och det är fantastiskt vilken skillnad det är när man kan zooma så mycket. Det kommer att tillbringas mycket tid gömd bakom gardinen där jag kan spana in alla småfåglarna. Vi har beslutat att bara ha kvar ett matställe. Det som vi har i inkörseln får stryka på foten. Vi sätter ändå bara upp det på vintern, men på framsidan av huset har vi flera utfodringsautomater hängande året om så "vinterautomaten" ska flyttas dit. När vi nu har TV via fiber kan vi montera ner parabolen. Den är inte så stor, men den kan säkert användas till fågelbad eller nåt annat vettigt. De kan kanske få ett eget restaurangtorg med plaskdamm. Jag ser fram emot att få knäppa många fågelbilder i sommar.

I sagans värld

När Zoés föräldrar plockade fram resväskan och började packa, så hämtade hon sin rullväska och gjorde likadant. För säkerhets skull packades flera prinsessklänningar ner. Man kan ju aldrig veta när det är dags för en prinsessa att representera.

Det är inte bara prinsessor som är populära utan även Mimmi får vara med i den här exklusiva skaran.

Det har tillkommit en ny favorit; nämligen Poppy. Det är ett litet troll med cerise hår.

Minns ni lyckotrollen från Danmark? När mina barn var små köpte jag de här trollen till dem. De är ca 5 cm höga och har stor, bred näsa och stora ögon. Håret står rakt upp och finns i olika färger som svart, rosa, blått, gult, grönt m.m.

Det finns även troll i större storlekar, och idag är de relativt dyra. De började tillverkas i Danmark av en fiskare som hette Tomas Dam. Han och hans fru var mycket fattiga och han skar ut ett troll av trä med ullhår för att ge som present till sin dotter. Många tyckte det var så fint och beställde fler troll. Tills sist blev efterfrågan så stor att en fabrik startades och trollen tillverkades nu av gummi.

För något år sedan läste jag att ett amerikanskt filmbolag hade köpt rättigheterna att få göra en film om de här små lyckotrollen. Zoé älskar Poppy, som är en prinsessa, givetvis. När jag var i Luxemburg senast så tittade vi på filmen och den är väldigt söt. Jag gillar tecknade filmer. Handlingen är lagom spännande och musiken är otroligt bra. Många kända artister har ställt upp och gör rösterna till de olika trollen. Justin Timberlake är en av dem och han har även skrivit musik till filmen. När Zoé var här i höstas så sjöng hon ofta "I've got that feeling inside my bones" och sången är från just denna filmen.

Nu säljs det naturligtvis många saker som har samband med figurerna i Trolls, som filmen heter. På nätet hittade jag nåt som man kunde göra nästan alldeles gratis.....en Poppyfrisyr. Jag köpte ett cerisefärgat diadem och sen klippte jag långa remsor av cerise tyll och knöt om diademet. När alla remsorna var fästa drog jag ihop "håret" längst upp och knöt om en rosett. Poppy har ett band av blå blommor i håret och nu kom en del sidenblommor från kasserade ljusmanschetter till användning. Zoé var mycket nöjd med sin nya frisyr och jag fick höra alla trollmelodierna igen.

En snabb vecka

I lördags morse gick jag upp klockan fem på morgonen. Anledningen till det var att jag skulle fixa frukost så Luxemburgresenärerna fick något till livs innan de gav sig av. Det är drygt 100 mil att köra, och det tar några timmar. Zoé kom upp och var pigg och glad. Jag avundades henne. Så har jag aldrig känt mig vid den tiden på dygnet, och kommer säkerligen aldrig att göra heller. Rasmus, som också sovit över här, var inte riktigt lika pigg, men det tog inte Zoé någon hänsyn till. Hon tyckte han kunde hjälpa henne med att ta på strumpor och tröja, även om hon normalt alltid klarar det själv. Det var ju sista chansen på ett tag att få vara så nära honom som möjligt.

Hon har följt med mig varje dag och hämtat Rasmus när han slutat skolan. Han fick snällt sätta sig i baksätet bredvid henne och skolväskan fick stå i framsätet. När vi sen kom hem så var det dags för mellis och då var det väldigt noga att Rasmus och hon satt bredvid varandra. Hon har verkligen talets gåva. Det var inte tyst en sekund så länge hon var vaken. Skillnaden är väldigt stor nu. Det känns nästan lite kusligt. Rasmus stannade kvar här över helgen, men han gör inte mycket väsen av sig.

Tyvärr har inte vädret varit det bästa under veckan, men det har ändå gått att vara ute lite varje dag. Nu dröjer det ända till augusti innan kosan ställs till Sverige igen, och då ska det förhoppningsvis vara varmt och skönt. Tanken är att Zoé ska vara här själv en vecka innan hennes föräldrar börjar sin semester, precis som i fjor. Det ska bli jättekul. Den här veckan har bara svischat förbi i raketfart, så innan man vet ordet av är det kanske augusti.

Lång och ståtlig

Att tappa vikt fungerar tydligen inte, så jag ska koncentrera mig på att bli längre.

Jag hade verkligen behövt bli några centimeter längre. Det är trist att man blir komprimerad med åren. Gardinstängerna sitter lika högt upp nu som tidigare, så jag hade behövt de där centimetrarna. Förr plockade jag ner stängerna hur enkelt som helst. Jag bara ställde mig lite på tå. Enda chansen att få ner dem nu är att plocka fram köksstegen eller en stol. I stället för alla reportage i tidningar om hur man minskar vikten borde det i stället stå om hur man gör för att öka längden. Jag växer inte längre i min ålder....förutom på bredden. 

Annorlunda

Jag försöker att inte döma andra för jag är ganska knasig själv.

En del är väldigt snabba med att döma andra personer. Det kan gälla både deras utseeende och uppförande. Ingen har den rätten att göra så. Man vet aldrig vad orsaken är till att någon gör saker på ett annat sätt än de flesta. Det kan röra sig om uppfostran eller kanske oförmåga p.g.a. något handikapp. Innan man vet orsaken tycker jag man ska hålla sina åsikter för sig själv. Jag läste nämligen en gång en artikel som en man skrivit om en tågresa. Mitt emot skribenten satt ett litet barn på en 5-6 år. Han satt hela tiden och sparkade med benen så de slog emot den här mannens ben. Eftersom det var trångt på tåget gick det inte att byta plats. Till sist frågade han pojken vart han var på väg. -"Jag ska åka till doktorn", blev svaret. -"Det är något konstigt med mina ben, för jag kan inte hålla dem stilla", sa pojken. -"Jag hoppas att doktorn kan hjälpa mig med det". Mamman log tacksamt mot mannen. Hon var nog inte van vid den reaktionen från andra människor. Det är alltid bra att tänka efter före. 

Klara, färdiga, gå

Nu står vi i startgroparna på tre olika håll.....jag i Åstorp, Rasmus i Kvidinge och Zoé i Luxemburg. I morgon kväll är vi i mål och får krama om varandra. Givetvis kommer här att finnas lite fler människor också. Det är lite otur att nu när Zoé äntligen kommer hit så är påsklovet snart slut för Rasmus del. Han har varit ledig denna veckan. Det har i och för sig Zoé också varit, men eftersom Långfredagen inte är en helgdag i Luxemburg, passar det bättre att ta semester efter påsk. Annandag påsk är nämligen helgdag där precis som i Sverige. I Luxemburg har barnen två veckors påsklov så för Zoés del går det lika bra. Vi får åka och hämta Rasmus när han slutat sina lektioner så hinner de träffas mycket ändå.

Bloggen får vila några dagar nu när jag får rå om två av mina fyra barnbarn. Jag vill passa på att önska alla som kikar in här en

GLAD PÅSK

Två för en

Igår åkte Rasmus och jag iväg till ett litet köpcenter i närheten. Jag tänkte att det troligtvis var en bra idé att handla så mycket som möjligt i god tid innan påskrusningen. Många har visst tagit ledigt på skärtorsdagen har jag förstått. Jag kan inte tänka mig något mer nervpåfrestande än att trängas med kunder i affären och sen stå still länge och väl i kö innan det blir ens tur att lägga upp varorna på bandet. Min gissning var nog riktig. Det var ganska lugnt i butiken och handlingen var snabbt avklarad. Det kändes väldigt bra att ha en stark kille med som kunde lyfta alla tunga kassar. Vi mötte  många yngre både killar och tjejer som var och handlade tillsammans med äldre personer. Det är tydligen populärt att tillbringa skolloven hos mor eller farföräldrar. Så har det nog varit i alla tider.

När vi var klara med alla inköp var det tid för eftermiddagsfika. Vilken tur att just på onsdagar serverar den ena affären pensionärsfika. Med det menas att man får två bakelser och två koppar cappuccino och betalar bara för en. Rasmus har länge tyckt att pensionärslivet verkar så "lyxigt" och igår fick han ju erfara lite av förmånerna.

Påskförberedelser

Gårdagen blev en mycket stillsam dag. Jag trodde faktiskt att jag skulle få en sådan träningsvärk att jag inte skulle kunna resa mig ur sängen, men det var inga problem. Tydligen har jag alldeles för låga tankar om min idrottsliga förmåga. Inte för att jag funderar på att träna för gångtävlingar. Jag tycker det ser så underligt ut när de vaggar fram som ankor. Det kan inte vara nyttigt varken för höfter eller knän att gå på ett sådant mystiskt vis. Vi spatserade fram i sakta mak. Det var därför det tog så lång tid.

Jag plockade lite björkris inne i skogen, men det räckte bara till vasen i köket, så idag får jag ge mig ut efter mer. Då går jag till ett annat ställe, där jag nästan bara kan stå still och plocka så mycket jag behöver. Inne i skogen växer inte så mycket björkar, så det tar mycket längre tid att få ihop en bunt ris där. Jag häller aldrig vatten i vaserna, för Rasmus är allergisk mot pollen och dessutom, drösslar det så enormt efter några dagar.

Det märks att påsken inte är en lika stor firarhelg som julen. Först och främst så börjar inte affärerna sälja påskpynt flera månader innan det är dags och utbudet är inte heller lika stort som till jul. Mängden mat är inte på långa vägar lika stor som i december. Jag gillar ägg och sill och tycker det är extra festligt med färgade ägg. Det sätter lite piff på påskbordet. Ända sen jag var liten har vi pickat ägg till påsk. Det påstås att man redan på 1400-talet höll på med detta i Polen. Jag var inte särskilt förtjust i ägg som barn, men jag ville alltid vara med vid äggpickningen ändå. Om mitt ägg gick sönder fick någon annan överta det och äta upp det. Farmor serverade alltid löskokta ägg, och det har jag aldrig tyckt om. Här blir det bara hårdkokta ägg och nu kan jag tävla på samma villkor som alla andra.

Första dagen på påsklovet.

Vi gick ut starkt redan från början. Rasmus kom hit i söndags kväll och vi bestämde oss snabbt för att ta en rejäl långtur inne i skogen redan på måndagen. Det finns en motionsrunda som vi alltid gick när hans mamma, moster och morbror var i hans ålder. Vi har pratat många gånger om att gå den igen, men jag har dragit mig lite för det eftersom jag ansåg att min kondition troligtvis var för dålig. Vad som flög i mig igår vet jag inte, men hur som helst så snörade vi på oss gåskorna och gav oss iväg.

Den första biten av slingan har vi gått tillsammans många gånger, så den kände han igen. Nu såg jag att det var ganska så rikligt med vitsippor. Det har jag längtat efter att se.

Bara en liten bit därifrån växte några tussilagon. Då känns det att det är vår på riktigt.

Lärkträd finns det gott om längs stigen och de var överfulla med kottar. Träden är jättehöga, men som tur var låg en del träd längs med vägen, så jag kunde plocka och fylla på mitt pysselförråd. 

Det kan jag nog till viss del tacka den här mannen för. Han körde med en maskin inne bland träden och gallrade. Det görs med jämna mellanrum och då gäller det att passa på. Hela skogen är som ett stort hobbylager....och allt är gratis. 

När vi gått lite mer än en timme började det kännas aningen motigt. Det var tur att jag inte gick ensam, för det är ganska trist. Nu kunde vi småprata under tiden och vi hade riktigt kul. Det kändes aldrig så där outhärdligt att gå så långt, och det är en liten väg som man följer hela tiden. Väldigt skönt att slippa ta sig fram på små stigar och skutta över stock och sten. Nu är det bara till att gå helt normalt. Det finns t.o.m. vägskyltar inne i skogen. 

Vi gick Pedrohallvägen, tjusigt namn på en skogsväg, och nästa gång vi kom till en korsning kunde vi välja att antingen gå mot Rävastenen eller till Tingvalla. Vi valde Rävastenen. Rasmus hade inte varit där sen han var ca 4 år, så han mindes inte mycket av den.

Det är en megastor sten som förts dit med inlandsisen. Det berättas om att rävar haft sitt gryt under den här stenen. Något sådant syns inte till nu längre, men det springer rävar kring i skogen ibland. Jag letade bland gamla foton och hittade ett som jag tagit på Rasmus när vi var där för snart 10 år sedan. Han har växt en del sen sist. 

Nu började det kännas inte bara i fötterna utan även i ryggen att vi gått långt. Vi hade tack och lov inte så långt kvar och när vi låste upp ytterdörren visade klockan att vi promenerat i två timmar och femton minuter. Idag blir det inget promenerande alls. 

Världen är uppochner

Så tyckte med all säkerhet de flesta i fredags när vi fick höra om attentatet i Stockholm. Även om det kanske i viss mån var väntat eftersom redan så många andra stora städer drabbats, så kom det ändå som en chock. Det spelar ingen roll vem som ligger bakom eller vad syftet med handlingen var. I sådana här sammanhang är det alltid oskyldiga människor som drabbas.

Även om Sverige varit befriat från krig i många år, så har vi ändå fått vår beskärda del av elände. Jag minns när tyska ambassaden bombades. Det kändes underligt att sådant kunde hända i vårt land. Två kända politiker har mördats och det var också något som inte riktigt hörde till bilden av Sverige. Alla dödsskjutningar i Malmö har fått oss att inse att våldet kryper närmare och närmare. Vi är inget isolerat, skyddat land som bara kan titta på ondskan på avstånd.

Det är för mig helt obegripligt hur någon kan bli terrorist. Bara tanken på att skada en annan människa är för de flesta av oss helt bisarr och att döda en annan människa är helt otänkbart. Men de här personerna har absolut ingen respekt för människoliv. Egentligen är det mycket konstigt. Vi är alla människor som fötts med samma förutsättningar för förnuft och känslor. Något måste ha gått väldigt fel hos många.

Det sägs att svårigheter och elände svetsar samman människor, och det märktes i helgen. Det startades grupper som erbjöd skjuts hem för de som inte kunde åka kollektivt och en del erbjöd en sovplats för de som behövde. Om alla alltid haft den inställningen att vi skulle var omtänksamma och hjälpa våra medmänniskor så hade jorden varit en himmelsk plats att leva på. Tyvärr är det nog en utopi.

Skvaller

Det bästa med att bo i ett litet samhälle är att om du inte själv minns vad du gjorde, finns det alltid någon annan som kan tala om det för dig.

Det stämmer nog att om man bor i ett mindre samhälle så känner man till mer om sina grannar än om man bor i en storstad. Det behöver inte vara bara negativt. Det kan också betyda att man är mer mån om varandra, och ensamheten kanske inte är lika stor. Man blir inte så anonym i ett mindre samhälle. Nyfikna personer som gärna lägger sig i andras göranden och låtanden finns det överallt. Det är mycket upp till var och en hur mycket man vill berätta om sitt privatliv för andra, och om det händer att någon klampar in där de inte är välkomna måste man säga ifrån. De största skvallerkällorna i våra dagar är Hänt i veckan, Svensk Damtidning och liknande tidningar. Sannningshalten i de reportagen är inte hög.

Killar med ruter i

Ikväll är det dags för Let´s dance igen. Det är inte bara de dansande som visar upp mer eller mindre vackra kreationer, även juryn är uppklädd till tänderna. Anne är alltid tjusig och jag gillar att hon har långa dinglande örhängen. Det klär henne. Cecilia är lite mer nedtonad men ändå väldigt parant. Att även Tony väljer att klä sig i lite klatschiga färger tycker jag är toppen. Män klär lika bra i starka färger som kvinnor. Hans rödrutiga kavaj i fredags fick mig att le igenkännande. Inte p.g.a. att jag haft nåt liknande plagg utan för mönstrets skull. Det styrde tankarna mot skotskrutigt.

Det är ett mönster som kommit och gått genom tiderna. Ja, i Skottland har det väl alltid varit populärt.  Olika släkter har olika mönster på sina kiltar. Det sägs att männen inte bär något under kilten, men det är nog en sanning med modifikation. Jag läste nämligen att förr så bar de alltid en lång skjorta till kilten. Den var så lång att den knöts ihop mellan benen. Fast det kan inte ha varit speciellt bekvämt.

Man tror att kilten har funnits sedan slutet av 1500-talet, men då såg den inte likadan ut som idag. Den bestod av ett långt tygstycke där övre halvan draperades över axeln och den nedre lades i veck runt midjan. Idag är det vanligast med den lilla kilten som den kallas. Det går 7 m ylletyg åt till varje kilt.

Min mor sydde skotskrutiga kjolar med tillhörande väst åt mig och min syster när vi var små. Jag minns att grundfärgen var mörkt blå...nästan svart och mönstret var i gult och rött. Till mina egna flickor köpte jag kiltar i rött skotskrutigt tyg med en stor säkerhetsnål som prydnad vid ena höften.

Rasmus undrade om jag visste vad det kallades för när det blev hål i skottarnas kiltar. Det visste jag naturligtvis inte. -" Det heter skotthål", förklarade han.

Minns ni 6 april 1974?

Idag för 43 år sedan vann ABBA  Eurovision Song Contest i Brighton med låten Waterloo. Innan gruppen bildades uppträdde de tillsammans under namnet Festfolket. De var med i den svenska uttagningen även året innan och då kom de trea med Ring ring, som blev en stor hit. Hur många minns vilken låt som vann? Jag var tvungen att leta på nätet efter svaret. Vann gjorde "Sommaren som aldrig säger nej" med Malta. 

Deras scenkläder var verkligen annorlunda. Jag gillade deras klädstil. Det var en stil som passade på scenen. Kläderna ska vara så extravaganta att de absolut inte går att använda i vardagslag. Det måste vara skillnad på när det är vardag och fest. Ett tag skulle alla uppträda i trasiga jeans och skitiga T-shirts. Det är väl inget kul att titta på? Jag bara retade mig på det och glömde lyssna på musiken. ABBA hade inte bara tjusiga scenkläder; de var även superbra på att spela och sjunga. Björn och Benny kan verkligen konsten att skriva musik och Agneta och Anni-Frid har otroligt bra röster båda två. 

1982 beslöt gruppen att ta en paus, och den blev väldigt lång. Trots att de bara uppträdde tillsammans i ca 10 år har de alltid varit aktuella och många har spekulerat om ifall de skulle återförenas. De återförenades en gång 1985 i TV-programmet "Här är ditt liv" när Stickan Andersson var huvudperson. Alla fyra har fortsatt med sina karriärer på olika håll. Agneta och Anni-Frid har gett ut soloskivor och Björn och Benny har skrivit musikaler ihop som Chess, Kristina från Dufvemåla och inte minst Mamma Mia som även blivit film.

Det är fantastiskt att en musikgrupp som inte uppträtt inför publik på över 30 år fortfarande kan vara så populär. Deras musik spelas världen över och många artister sjunger deras låtar. De har t.o.m. ett eget museum, som jag hoppas kunna åka och besöka en gång.

Björnen sover

Men snart är det tid att stiga upp. Björnarna brukar visst stänga in sig i oktober nån gång och sen sover de mellan 5 och 7 månader. Det har inletts ett samarbete mellan läkare och djurparkspersonal för att kanske få svar på gåtan varför björnar inte kissar under så lång tid. De drabbas inte heller av benskörhet som vi människor skulle ha gjort om vi legat still i så många månader. Våra muskler hade förtvinat och det hade varit svårt att gå sen. Björnarna har tydligen inga sådana problem utan de bara kryper fram pigga och glada och kanske aningen kissnödiga.

Jag har alltid sagt att jag skulle vilja gå i ide för att slippa vinter och kyla, men jag vill inte missa några helger. Jag skulle vilja vara vaken under julmånaden så jag kunde få förbereda och pyssla och pynta. Sen kunde jag hoppat ner i sängen igen och somnat om fram till påsk. Påsken är ingen stor pyntarhögtid för mig, men en del saker plockas ändå fram och särskilt när barnbarnen ska komma på besök. Runt påsktid är våren i antågande och då känns det helt ok att vara vaken.

Så bekvämt björnarna har det att slippa springa upp på toaletten varje natt. Det sägs att när man blir äldre så drabbas de flesta av det här nattspringet. Det stämmer inte alls. Jag har hållit på så sen jag var ung, så det kan inte ha enbart med åldern att göra. Efter undersökning och röntgen av björnarna kanske det kommer en lösning på problemet. Läkarna trodde att det kunde ha att göra med deras diet. Snart ska vi nog följa Nalle Puhdieten. Jag äter blåbär varje morgon så det är helt ok....fast jag drygar ut dem med havregrynsgröt. Men det vete fåglarna om jag vill skippa en kanelbulle till fikat och ett glas vin till helgen. Jag tar nog hellre en nattlig promenad.

Vårlikt

Det är kanske aningen tidigt att börja i trädgården, men det är väldigt lockande att få sätta igång. Göran ska plocka fram mossrivaren och gå över gräsmattan, för den är full med mossa. Det gäller att passa på denna veckan så vi kan få ner allt skräp i trädgårdstunnan till fredag när det är dags för tömning.

Jag gick en inspektionsrunda igår och såg att många buskar har stora knoppar och min lilla forsythiabuske blommar så försiktigt. Vi hade tidigare en jättestor buske, men den blev till sist så ful att vi fick ta bort den. Jag saknade lite gult i trädgården och vi köpte en ny och planterade, men det tar sin lilla tid för den att växa.

Klätterhortensian har stora knoppar på grenarna och de liknar nästan små frukter. Det ser lite underligt ut. Den växer ca en halv meter varje år och klänger sig fast på väggen utan hjälp av någon spalje.

Den röda kornellen har också stora knoppar, men det är jag inte lika glad över. Jag tycker den är vackrast utan löv. Jag planterade den för de röda grenarnas skull och när löven slagit ut ser man inte mycket av det röda.

Humlorna börjar surra i trädgården och häromdagen var det en som var fullt upptagen med att krypa djupt ner i krokusarna. Det är tydligen inte bara duvorna och jag som gillar krokus.

Man kan nästan räkna att det är vår nu tycker jag. Vi har gått över från vintertid till sommartid, vinterdäcken har bytts mot sommardäck på bilen och vinterkläderna hängs in....men det är kanske aningen tidigt att ta fram sommarkläderna. Vi får väl "hia" oss lite och börja med vårkläder.

Färgsymfoni

Nu är det snart dags att stänga ner fågelmatarstället som vi har en bit utanför ytterdörren. När vädret blir bättre så går vi ut och in mycket oftare än tidigare. Nu är det trädgården som drar. Det blir ingen lugn och ro för dem och det är lite trist. I stället flyttar jag fågelrestaurangen till framsidan av huset. Där har vi en stor buske framför mitt andra köksfönster och utanför den en jättehög häck. Även om människor promenerar förbi på gatan och pratar så reagerar inte småfåglarna för ingen upptäcker dem. Den enda som har uppsikt över dem är vi som står inne i köket, och oss har de vant sig vid. 

Jag tycker om att stå beredd med kameran och fotografera. Jag räknade till 18 olika sorter...inte på samma dag förståss. De ser helt olika ut, men de har ändå något gemensamt förutom fjädrarna. Det går att göra en slags färgrad med dem, där en gemensam färg övergår till en annan. Mitt tänk låter kanske konstigt, men jag tog bilder för att visa vad jag menar och tycker att det stämmer ganska bra.

Naturligtvis börjar jag med min favorit RÖDHAKEN som lyser i rödorange.

Den orange färgen hittas även på KOLTRASTENS näbb. Resten av fågeln är svart.

Svart ser vi också på HACKSPETTEN och DOMHERREN och även rött. HÄMPLINGEN är röd på hjässan och sen är resten av kroppen ljust brun med små mindre ljusa partier lite överallt.

STAREN har olika bruna nyanser och ljusa partier som nästan liknar prickar.

PILFINKEN är brunmelerad. Det är den fågelsort som vi har mest av alla årstider.

GRÅSPARVEN är väldigt lik pilfinken. Det är bara den gråa hjässan som skiljer dem åt.

Grå är även NÖTVÄCKAN och SÄDESÄRLAN.

STENKNÄCKEN har börjat komma och hälsa på varje år och det är oftast flera stycken samtidigt. Den har en enormt stor silvergrå näbb och fjäderdräkten är rostbrun och svart.

BERGFINKEN ståtar med samma rostbruna färg och det gör BOFINKEN med. Han har dessutom en blå hjässa. Blått syns tydligt på BLÅMESEN och den gula magen lyser lite extra. Det är ett fint exemplar i de svenska färgerna. GULSPARVEN är soligt gul och TALGOXEN med sin gula mage och svarta huvud syns lång väg. Svart huvud har den lilla GRÖNSISKAN med och fjäderdräkten går i gulgrönt. Till sist avrundar vi med GRÖNFINKEN. Det blev ett färgmelerat band av fåglar från orange via svart, rött, brunt, grått, blått, gult till grönt.