Ut i det blå

Det har getts förslag om att Sverige ska kunna hyra fängelseplatser utomlands. Det råder tydligen brist på fängelseplatser här och behovet väntas öka. Norge, Danmark och Belgien har testat detta tidigare. Det är bara tal om att anlita länder som är med i EU och det gäller endast de personer som är över 18 år. Har den intagne barn, som kan tänkas vilja besöka föräldern, är även det ett skäl till att inte skicka personen utomlands. Men det är tydligen viktigt att behandlingen ska vara likvärdig den som ges i Sverige.

Det är väl ingen intern som kan tacka nej till ett sådant erbjudande? Tänk att få åka utomlands helt gratis och bo ståndsmässigt med all inclusive. Fackförbundet sätter sig emot detta. Ja inte internernas fack utan fångvaktarnas....dvs. de blivande reseledarna. Fackordföranden är även orolig för de intagnas skull. Hon är rädd att deras rättigheter inte kommer att uppfyllas. Jag kan tycka att har man misshandlat en annan människa eller t.o.m. mördat har man förverkat sina rättigheter. Ett fängelsestraff ska väl vara ett straff och inte en betald semester?

Att det skulle vara svårt att rekrytera personal för utlandsjobb tror jag definitivt inte. EU har ju gjort att det är enklare att söka jobb i andra länder. Detta är väl ett bra tillfälle att utnyttja det? I framtiden blir det kanske så att efter den dömde fått sitt straff delas det ut en "resekatalog" där de kan välja vart de vill åka. Den blir säkerligen inte lika tjock som den man får från t.ex. Scandorama, men här handlar det klart om ett begränsat urval av länder. Det kan inte heller ingå något utflyktsprogram, så det räcker kanske med ett A4-papper..

Varning!

 

Jag kan både Kung Fu, Karate, Jiujitsu, Judo, boxning och 28 andra farliga ord.

Alltid skrämmer det väl någon..

Själsfränder

 

Den här statyn står i Stadsparken i Ängelholm. Den heter Cykelhjälm, knäskydd och flytväst....vad hjälper det mot ensamhet? En mycket tänkvärd titel. Ensamhet är en folksjukdom idag. Det gäller både barn och vuxna och ganska mycket äldre i dagens samhälle. Det var inte så fel som man gjorde förr när flera generationer bodde tillsammans. Alla kunde hjälpas åt. Givetvis hade det inte fungerat idag med tanke på de arbetsvillkor som finns nu, men skillnaden mellan då och nu är milsvid. Man skulle vilja plocka russinen ur kakan och ta det bästa från den tiden och blanda med det bästa som är nu. Att ha någon i närheten som man litar på och kan få hjälp av när det behövs är guld värt. 

När jag var tonåring läste jag alla böckerna i Anne på Grönkulla-serien. De var lättsammare än Kulla Gulla-böckerna, som också var väldigt populära. Anne pratade alltid om sin väninna som en själsfrände. En flicka som hon litade blint på och vågade berätta allt för. Hittar man en sådan person gäller det att hålla i den hårt. Jag har haft turen att träffa några sådana personer, där jag med en gång kände samhörighet. Det var precis som om vi känt varandra i evighet. Tyvärr finns en del av dem inte kvar längre. Det är inte lika lätt att skaffa nya vänner när man blir äldre, men det är absolut inte omöjligt. 

Jag har märkt sen jag flyttade hit att det är lättare att få kontakt med andra människor här än det var i Åstorp. Vad det beror på vet jag inte. Här hälsar många när man möter dem även om vi inte är bekanta, och det är inte ovanligt att man stöter på en helt okänd människa och plötsligt är man igång och diskuterar något. Det känns inte som om det finns någon misstänksamhet mot det som är okänt. Att vara nyinflyttad i Ängelholm har inte varit besvärligt. 

Jag gillar när inte alla tycker likadant, för då får man veta orsaken och ibland börjar man själv tänka efter att den andra personen kanske inte har så fel. För det mesta är det väl mänskliga varelser man känner gemenskap med, men man kan t.o.m. ha något gemensamt med en tecknad figur, som katten Gustav t.ex. Jag tycker att vi har mycket gemensamt. Han är en riktig själsfrände.

Vi älskar lasagne.

Vi har en dietfri zon där vi bor. I mitt fall är det TV-soffan.

Vi är båda två helt övertygade om att vågen ljuger.

När vi tränar gör vi fler ligg-ner än sitt-upp.

Vi tycker morgnarna skulle starta nån gång vid lunchdags.

Vi har inte alltid rätt, men vi har aldrig fel.

Man borde inte hänga upp sig på saker

 

Men ibland är det svårt att låta bli. Det kan röra sig om bagateller, men i och för sig kan bagatellerna delas in i olika grupper. Det en del räknar som bara irritationsmoment kan för andra vara nästintill katastrofer. Nu är det inget katastrofalt som hänt här, men tillräckligt irriterande för att jag ska bli på dåligt humör. 

Jag har tidigare skrivit om att jag grävt upp en rabatt, som i stället ska införlivas med gräsmattan. Min tanke var att leta reda på en trädgårdsfirma som ville åta sig jobbet, men det var inte det lättaste. Jag vet inte hur många jag försökte få tag på, men de flesta åtog sig inte sådana småarbeten. Jag tycker det är tillräckligt stort för att vilja slippa göra det själv. 

När Katarina var hemma i sommar så föreslog hon att vi två kunde hjälpas åt med det när hon kom upp hit i höst. Det var ju väldigt snällt och jag började läsa på hur man skulle gå till väga. Alla perenner är borta, men det är lite ojämnt där nu, så jag förstod att jag måste fylla igen alla hålor och platta till. Det enklaste hade klart varit att då använda en gräsvält, men det fanns ingen att hyra i närheten. Att köpa en sådan för att använda endast en gång kändes väldigt onödigt. Då läste jag att när man fyllt på med jord kunde platta till den genom att gå med pyttesmå steg över det hela. Sen gick det bra att så gräs och täcka med lite jord igen, och till sist var det bara att vattna och vattna och vattna. 

Katarina kommer på fredag och jag har mycket annat som jag behöver hjälp med i trädgården så i förra veckan gjorde jag ett nytt försök att få tag på en trädgårdsfirma. Jag fann en förening av nåt slag på nätet och fick pratat med en person där via datorn. Senare på eftermiddagen blev jag uppringd av en dam som erbjöd sig att lämna mitt mobilnummer till ett par firmor som var med i deras register. När en vecka gått och jag inte hört något började jag bli aningen irriterad. Jag försökte ringa personen jag talat med tidigare, men när jag slagit klart numret hördes bara musik. Jag hade ingen aning om ifall jag kommit rätt eller inte. Nu var jag rejält irriterad och skrev en syrlig kommentar i deras spalt på datorn.

Jag var så frustrerad och skickade ett sms till Katarina och undrade ifall hon trodde att vi kunde klara av det. -"Jajamensan," sa hon, " vi tänker bara på alla irriterande typer och sen hoppar vi på jorden som om vi var tokiga."

Vi slipper kanske det ändå. För bara en liten stund efter att jag lämnat meddelandet på datorn ringde en dam upp mig och var väldigt förvånad över att ingen hört av sig. Hon hade nu lämnat mitt mobilnummer till en annan firma som skulle höra av sig på eftermiddagen, vilket de också gjorde. Det lät inte alls så besvärligt att få hjälp därifrån, så jag håller tummarna.

Fritt fram

Så ropade vi alltid när vi som barn lekte kurragömma och inte orkade leta efter de sista kamraterna som gömt sig. Fritt fram är det nu ute i samhället. Det har väl varit ganska fritt tidigare också, men det blir mer påtagligt när även äldreboenden börjar ge sig iväg på utflykter. Alla mår bra av att komma hemifrån ibland och se något nytt, och dessutom träffa lite andra människor än de man brukar se dagligen. Smittspridningen är för tillfället väldigt låg i Skåne och det är jag tacksam över. Men det går aldrig att känna sig helt säker. Helt plötsligt kanske kurvan pekar uppåt igen. Mycket kommer det givetvis att bero på hur vi hanterar den här nya friheten. 

Tidningarna fylls med fler och fler annonser om evenemang som startat. Det är konserter, teaterföreställningar, utställningar och loppisar. Visst känns det lockande att få ge sig iväg på något sådant, men jag är nog ändå lite skeptisk. 2-metersavståndet är inte aktuellt längre, men det får inte kortas in för mycket. Jag har aldrig gillat att trängas,  och det värsta jag vet är när någon står och flåsar mig i nacken. De sista två teaterföreställningarna i Köpenhamn som Ulrika och jag beställt biljetter till blev inte av. Danmark har redan öppnat upp mer och mer, men vi känner oss inte särskilt sugna på att åka iväg ändå. Det var en tradition vi hade i mer än 10 år, men inget behöver klart vara för evigt.

Att ge sig ut på egna strövtåg är ganska riskfritt, och jag har ju naturen in på knutarna så för min del kan jag inte klaga. Fast nog längtar jag efter lite normalt liv då man bara kom på en idé om något man ville åka och titta på, satte sig i bilen och åkte dit utan att fundera över om det var knökfullt med andra människor där eller inte. Riktigt som tidigare tror jag inte det kommer att bli...åtminstone inte på länge än. 

Det bästa är ändå att flygningarna från Luxemburg har kommit igång. I morgon kväll kommer Katarina till Åstorps järnvägsstation och jag tar limousinen och åker ner och hämtar henne. 

Nödvändiga utgifter

I tisdags var jag hos tandläkaren. Det är ett helt år sedan sist. Jag brukar normalt gå dit 2 gånger om året, men det är inte mycket som är normalt nu. Som vanligt hade jag inga hål, men det behövdes tas bort lite tandsten. Kalaset gick på 1400 kr. Jag är oerhört tacksam att jag har starka tänder. Det måste var ett elände för de som måste betala för lagningar och andra behandlingar. Jag ser fram emot den dagen då även tänderna räknas in som något som tillhör kroppen och faller under sjukförsäkringen. 

När det gäller hjälpmedel av allehanda slag som rollatorer, rullstolar och annat så är det upp till varje kommun att själv bestämma hur de vill betala för det. Åstorps kommun är väldigt givmild. Alla hjälpmedel som lämnas hos en person under en och samma månad kostar 300 kr och det är en engångssumma. I grannkommunen är det mycket snålare. Där får invånarna själv stå för många av hjälpmedlen. Nog tycker man det skulle vara lika för alla. 

I dag ska jag punga ut med 1400 kr igen, men det gör jag med glädje. Jag har en tid hos frissan och ska få klippt topparna för de är så slitna och få lite rolig färg i håret. Allt som höjer humöret tycker jag är värt att betala för. 

Coronan har gjort att många satsat på att göra om hemmavid. Det märks när man kommer till ett byggvaruhus, för det är nästan mer kunder där än i matbutiken. Det är inte så konstigt, för det är definitivt mycket roligare att köpa hyllplan, spik och skruvar trots att det är aningen mer hårdsmält.

 När Göran nu inte har kvar sina brevduvor blir det mycket mer tid över för snickeriarbete. Jag längtar till att mitt syrum också ska bli lika luftigt och lättstädet som hans snickarrum, och jag vet att Zoé längta efter att hennes pysselrum ska bli klart. Det blir till att jobba på ordentligt.

 

Snart 2021

Jag och mina söndagsbloggare vill önska alla ett riktigt 

GOTT NYTT ÅR

Nalle Puh 2015

Katten Gustav 2016

Pantertanterna 2017

Betty Boop 2018

Audrey Hepburn 2019

Marilyn Monroe 2020

Mimmi Pigg 2021

En kort sekund

 En sekund kan vara en evighet. Åtminstone kan det kännas så ibland. Men vad är då en zeptosekund? Jo, det är en miljondel av en sekund, nämligen 0,0 följt av 19 nollor och en etta. Några fysiker i Tyskland har kommit fram till detta. Ett exempel de drog fram var att om man kastar en sten i havet, som när man kastar "macka", studsar stenen två gånger och det bildas vågor. När vågorna från de två nerslagen möter varandra slås de ut i vad som kallas ett interferensmönster. Klart som korvspad! Forskarna tror att tekniken kommer att fungera på andra mer svårförklarliga system, och att fler studier behövs. Vi får hoppas att det kommer nåt vettigt ut av detta som blir till hjälp för mänskligheten.

Jag har också forskat lite i det här om tid. När man är barn är tiden vääääääääääääääääääääääldigt lång. Ni minns väl Långfredagen och dagarna före julafton? Det var som att gå i sirap. I skolan gick tiden ibland fort och ibland sakta. Det berodde helt på vilka ämnen det gällde. Loven försvann alltid i ett nafs. Jag vet egentligen inte riktigt när det svängde och visarna på klockan började snurra snabbare än normalt. Troligtvis var det efter man fått barn och efter att barnbarnen kommit har takten ökats ytterligare. 

Jag trodde i min enfald att när jag blev pensionär, då skulle tiden sakta ner igen. Pyttsan! Den rullar fortfarande på i raketfart. Kanske är det ändå inte så illa. Det betyder ju att jag har något att sysselsätta mig med hela tiden. Alternativet hade varit att jag suttit och rullat tummarna och tittat på klockan stup i kvarten. Så långtråkigt! Nu vaknar jag på måndagmorgonen och en zeptosekund senare är det söndag kväll. 

Så här har veckan som gick sett ut för mig.

Måndag: Vi hade inplanerat besökstid på lasarettet, men det tog givetvis inte hela dagen. När vi kom hem var lusten att göra något vettigt inte så stor utan det blev mest lite framför datorn.

Tisdag: Jag målade väggen i Görans snickarrum. Det är så stort så vi fick dela in det i tre delar och nu var det dags för sista delen.

Onsdag: Efter att ha satt skyddstejp i nederkanten på väggarna målade jag golvet en gång. Det måste till två strykningar för att det ska bli riktigt hållbart.

Torsdag: Det kändes riktigt bra att göra slutmålningen av golvet. Nu måste vi vänta ca en vecka innan det går att sätta tillbaka alla tunga snickerimaskiner.

Fredag: Äntligen dags att ta itu med mitt syrum! Jag plockade ut alla lådor med tyger och tömde alla bokhyllor, som även de var fyllda med tyger. Jag har ett stort lager som jag samlat på mig under många år. 

Lördag: På lördagen var det dags att involvera starka killar. Bo och Rasmus kom hit och bar ut de tyngsta möblerna från rummet. Det som återstår där nu är att städa innan jag kan börja måla väggarna. 

Söndag: Det fick bli en vilodag, och det kändes att det behövdes. Men jag är verkligen sugen på att börja måla så fort som möjligt. Symaskinen har jag fått plocka upp på ovanvåningen för det är en pryl som jag inte kan undvara nån längre stund. Då får jag abstinensbesvär.

Nu är det dags igen

Nu drar det ihop sig till att anställa en ny söndagsbloggare. Det blir den sjätte i ordningen.

Den allra förste var Nalle Puh,

som ersattes av den lite mer bitske Gustav.

Sen lämnade jag djurriket för lite kvinnlig fägring. Pantertanterna, som egentligen är symaskinsbroderier, höll igång ett år innan Betty Boop tog över.









I år har jag för första gången haft en "riktig" människa som dykt upp på bild varje söndag. Det hade jag tänkt fortsätta med nästa år också.

Audrey Hepburn har alltid varit min idol. Jag tycker hon är så vacker och klär sig så stilfullt. Hon är så elegant.

Nästa år blir det Marilyn Monroe som står för söndagstexterna......ja inte riktigt, för jag gör som vanligt.....sätter ihop bild med ett citat som jag gillar.

De här två damerna har nog inte mycket gemensamt mer än att de kan blåsa bubblor.

Det är även dags för årets julkalender för sjätte året i rad. Jag vill gärna skriva om ett tema som har lite julanknytning, men jag märker att idéerna börjar sina nu. I år blev det en kompromiss angående stavningen. Årets kalender kommer alltså att handla om allt som har med (h)jul att göra. Det fanns en hel del upptäckte jag, men mycket hade jag skrivit om tidigare och det är inte så kul med upprepningar. Jag tog till en nödlösning med namn...lite långsökt, kanske, men det finns en hel del namn som börjar på J, U och L. Precis som tidigare år har jag fått låna ett foto av Bosse. Det har blivit en tradition.......ingen kalender utan en Bossebild. Min bloggkompis Karin på Åland visade för ett tag sen ett foto som passade perfekt till årets kalendertema, och det har jag också fått låna. 

Så med hjälp av Karins fina bild hälsar jag alla välkomna till årets (H)julkalender, som startar på söndag.

Virrhöna

Förra veckan slog förvirringen till med stor kraft. Jag hämtade Ulrika när hon slutat jobba vid lunchtid och vi åkte och handlade mat. Efteråt brukar vi luncha hos mig innan jag skjutsar hem henne. Både Ulrika och jag gillar blodpudding, men det är vi ganska ensamma om i våra familjer, så vi passade på att köpa den här delikatessen med oss hem i torsdags. Jag tänkte köpa en trekantsmacka till Göran i stället, men tyvärr fanns det inte några i butiken just denna dagen utan vi fick svänga inom OJ i Åstorp.

I charkdisken fanns en del smörgåsar att välja mellan och jag stod där och funderade på vilken jag skulle ta. Först tog jag två med olika sorters pålägg, men sen ångrade jag mig när jag fick syn på räkmackorna. Jag bytte med en gång. När jag kom fram till kassan och skulle betala hittade jag inte min plånbok. Snabbt ut till bilen och letade men den fanns inte där. -"Då måste jag ha tappat den i den förra butiken", tänkte jag. Vi var på väg att köra dit och kolla när jag kom på att för det skulle gå riktigt snabbt hade jag tagit upp plånboken på väg in på OJ, och eftersom det blev en del ändrande på mackor så kunde det tänkas att jag tappat plånboken där.

Jag kände hur paniken inte kom smygande utan galopperande. Där hade jag mina betalkort och körkort och en del andra nödvändiga saker. Tack och lov inga kontanter men det är ändå bökigt att spärra kort och skaffa nytt körkort. Jag var i upplösningstilstånd, så Ulrika gick in i butiken och letade. Ingen plånbok fanns vid charken, men hon mötte en i personalen och undrade ifall de sett något. Just den personen hon pratade med hade fått syn på min plånbok och var på väg att ringa till mig. När jag såg Ulrika komma ut ur butiken med en bekant brun grej i handen kändes det som en sten föll från mitt hjärta.

Det fortsatte i samma stil nere i Luxemburg. Jag hade inte så mycket kläder med mig utan jag gick i mysbyxor när vi var inomhus. Vi skulle åka och köpa en jacka till Zoe på förmiddagen och gjorde oss klara efter frukost. När vi kört en kort bit upptäckte jag att jag satt där i mina mysbyxor. De var visserligen grå precis som byxorna jag egentligen skulle haft på mig, men att åka till ett megastort shoppingcenter en lördag iklädd mysbyxor var inte direkt vad jag kände för. Det blev til att vända bilen och åka tillbaka hem. Efter ett snabbt byte var vi på väg igen och jacka och byxor inhandlades till Zoé.

Resten av helgen var helt normal och hemresan avlöpte utan några större missöden. Jag har varit ganska trött senaste tiden, så det kanske spätt på förvirringen en del. Egentligen tror jag att det är en del av min personlighet, för jag har varit såhär i alla år. I små doser kan det kanske vara lite charmigt, men många gånger kan jag bli så trött på mig själv.

Var ska jag sova i natt?

När jag satt vid datorn och skrev i förrgår kväll kom jag helt plötsligt på att jag glömt lämna in min deklaration. Hur den påminnelsen dök upp i min hjärna just då är för mig en gåta, men det var verkligen i grevens tid. Det måste bo en liten ordningssam figur inne i mig nånstans. Synd att den inte visar sig så ofta.

Nu fick jag plocka fram blanketterna. Skönt att allt kan fixas via datorn. Då kan man göra det när som helst på dygnet. Det var snabbt avklarat med deklarationen och det var egentligen bara till att godkänna och skriva under. Innerst inne ville jag inte godkänna för jag tyckte de hade räknat helt uppåt väggarna fel. Inte ska jag behöva få restskatt på över 800 kr. Kanske ingen större summa kan tyckas, men jag vet mycket som jag skulle kunnat skaffa mig för de pengarna.

Som pensionär har jag inga avdrag att komma med, men jag ska ändå försöka fundera ut något till nästa år. Jag skulle t.ex. kunna ha förrådet som övernattningslägenhet och få lite bidrag för fördyrade levnadskostnader. Jag måste "bo" där i veckan eftersom det är närmare till trädgården där jag "jobbar". Göran är fortfarande ägare till förrådet fastän han inte har några duvor där längre, och efter renoveringen tar han ut en skyhög hyra. Visst låter det trovärdigt?

Onyttiga luncher

Min mor var väldigt noga med mathållningen. Hon lagade alltid husmanskost från grunden och det var jättegott. Hon var inte rädd för att testa nya saker och hon lagade rätter som jag aldrig skulle drömma om att ge mig på. Dels för att de tog så oändligt lång tid att göra och sen tror jag att man måste ha lite handlag också. Min syster ärvde mors mattalanger och jag fick hennes sytalanger. Rättvist!

Jag har faktiskt också varit väldigt noga med att laga nyttig mat och servera på bestämda tider så länge barnen bodde hemma. Nu när vi är bara två personer, som inte har några arbetstider att passa, har vi ruckat en hel del på mattiderna. Vi utgår alltid från frukosten. Den bestämmer tiden för dagens övriga måltider. Sover man till halv 9 och äter frukost fram emot 10 går det knappast att servera lunch vid 12. Man måste hinna bli hungrig mellan måltiderna. Det bästa är när Rasmus sover över här och jag ska skjutsa honom till skolan på morgonen. Då är jag uppe med tuppen. Ja, såvida tuppen tar sovmorgon och inte börjar gala förrän halv 7.

Middag äter vi alltid på kvällen och har gjort i alla år nästan samma tid. Lunchen är lite mer flytande...inte till konsistensen utan tidsmässigt. I tisdags t.ex. när vi var och veckohandlade hann vi inte hem innan lunch så det fick bli en semla och kaffe på ett café. Igår var vi ute i ett annat ärende och då råkade också lunchtiden närma sig, så vi bestämde oss för att köpa varm korv med bröd. Det smakade inte alls illa. Idag är jag inbjuden till min grannfru på elvakaffelunch och då serveras säkert frallor med ost och marmelad.

Göran kanske är lite nyttigare och letar fram nåt ur kylskåpet.

I morgon är det dags för en utflykt igen. Vi behöver mer färg och det känns alltid  bra att ha allt material hemma när det är dags att sätta igång. Vi ska åka iväg så tidigt som möjligt, men jag antar att det ändå drar ut på tiden fram emot lunch. Eftersom det är fredag måste vi klart lyxa till det. Ett besök på Burger King hade inte varit så dumt.