Hyresgäster

I morse när jag öppnade ytterdörren för att gå ut och hämta tidningen låg det en humla på dörrmattan. Jag trodde den var död, så jag sparkade till den för att den skulle fara iväg från mattan. Men helt plötsligt fick den liv och flög iväg. Antagligen hade den slumrat till en stund. Solen värmde redan och eftersom vår ingång är lite indragen så blir det som ett bås. Det var säkert varmt och skönt där. Humlor tycker jag väl är ganska ok, men getingar gillar jag inte alls.

För en del år sen var det ett gång som byggde bo i våra rhodedendronbuskar. Det märkte vi inte förrän jag skulle tukta dem. Antagligen klippte jag nånstans i deras bo för de blev fly förbaskade och en hel armé anföll mig. Jag fick en del stick, men som tur var så ramlade jag inte ner från stegen i rena förskräckelsen. Det kunde ha blivit allvarligare än getingsticken. Det blev att ringa till Anticimex som kom och sprutade på dem. Sen var det lugnt igen.

Ett par dagar har vi fått in getingar både på toaletten och i köket. De rummen vetter mot infarten, så jag började kolla hur det såg ut på utsidan. Rasmus hade sett en geting som flög in mellan tegelstenarna och panelen vid ingången, sa han. Jag tog fram min getingspruta och sprutade för glatta livet. Tyvärr hjälpte det inte utan det fortsatte att flyga ilskna getingar in och ut hos oss.

En morgon, när jag tittade upp mot taket, fick jag syn på ett litet bo. Det måste ha kommit dit snabbt, för jag hade inte sett det tidigare trots mina inspektioner. Jag letade fram en hög stege och beväpnade mig med getingkulspruta och långärmad tröja. Förts sprutade jag in i hålet på boet och sen duckade jag. Det ramlade ut några getingar och då fortsatte jag attacken. Till sist vågade jag mig på att riva ner boet, och sen sprutade jag runt omkring så länge det fanns någon ammunition kvar. Nu verkar det vara getingfritt....i varje fall för tillfället.

Vi har en annan hyresgäst inomhus...nämligen Rasmus. Denna veckan är hans klass ute på prao. Rasmus är på OJ, matbutiken här i kommunen. Han är väldigt hjälpsam. Jag behöver bara nämna att det skulle vara gott med något att äta eller dricka när vi sitter framför TV:n, så går han ut i köket och fixar det. Han får gärna bo här nästa vecka också.

En dyr historia

Jag tycker om när jag kan gå ut i trädgården och veta att ingen kan kontrollera vad jag gör. Jag vill inte att det ska vara som i ett skyltfönster så det är fri insyn; inom rimliga gränser givetvis. Växtligheten får aldrig bli en fara för andra.

Det har lagts ett förslag här i kommunen om att fastighetsägare kan bli tvungna att betala så mycket som 3900kr ifall kommunen måste gå in och göra vid tomten. I första hand gäller det de som har en hörntomt med alldeles för höga och ovårdade häckar. Det finns många ställen här i Åstorp där man får rulla fram med bilen i så låg fart att den nästan stannar. Den dåliga sikten drabbar ju även fastighetsägaren, så det kan väl inte vara så mycket att undra över där.

Jag är otroligt glad över att vi inte har en hörntomt. För oss är det fritt fram med höga häckar., och det har vi tagit fasta på. På två sidor har vi thujahäck, som är ca 2,20m hög. Vi planterade den tillsammmans med de två grannarna när vi byggde huset, så det är en idag väldigt gammal häck. Den är perfekt för småfåglarna att bygga bo i och varje år är det något eller några koltrastpar som flyttar in. Igelkotten gillar också att hålla till där.

Ut mot gatan har vi inte direkt någon häck utan lite blandade buskar som vi planterade för ca 20 år sedan. Idag är de rejält höga. Vi har aldrig mätt dem, men jag skulle uppskatta dem till mellan 3-4m. När de ser lite tråkiga ut i toppen brukar vi fixa till dem och då måste vi använda en grensåg med teleskoparm och helst stå på en stege. Det är arbete på hög nivå.

Vitet gällde även om tomten var ovårdad. Normalt sett tycker jag att de flesta sköter om sin trädgård på bästa sätt, men det finns också de som använder tomten som skrotupplag och det kan inte vara kul att ha en sådan granne. Där kan jag förstå att kommunen kan behöva gripa in.

Grannarna och vi var inte oroade för några böter p.g.a. för hög häck när vi kom överens om att såga ner vår gemensamma spireahäck. Den var bara så otroligt ful. När jag tittade på den häromdagen såg jag att det börjar komma små nya skott bland de grenar som är kvar. Den gamla häcken har stått där i 45 år så det kommer inte att bli aktuellt för oss att såga ner den fler gånger.

Vi gjorde det igen

i lördags var det dags för Ulrikas och min årliga teaterresa till Köpenhamn. Vi tog bussen in till Helsingborg och där vara det bara till att gå direkt på färjan till Helsingör. Ulrika var smart och hade fixat tåg/färjebiljetter tidigare i veckan. Väl framme i Helsingör stod tåget på perongen och bara väntade på oss. Som vanligt var vi framme runt lunchtid.

Jag visste att det spelades ishockey-VM i Köpenhamn, men jag hade inte kunnat föreställa mig hur det skulle vara i centrum. Den restaurangen vi tänkt äta lunch på var fullsatt av nästan bara svenskar iklädda ishockeytröjor. En del hade nog skridskor också för de stod väldigt ostadigt. Den danska ölen borde säljas med varningstext att risken finns att man kan bli döv. Åtminstone hade denna biverkning drabbat samtliga svenskar på restaurangen. Även om de stod nära inpå så skrek de åt varandra i stället för att prata med normal samtalston. De skrek och gapade förresten på alla som gick förbi, så den där ölen hade nog fler biverkningar.

Vi fick alltså fortsätta för att leta efter ett annat matställe. En bit längre bort lyste det gul/blått. Ett litet ölkafé med uteservering hade invaderats av svenskar. Ja inte bara uteserveringen utan hela trottoaren var igenkorkad. Det var lögn att ta sig fram. Att gå ut i gatan var inget alternativ för både bilister och cyklister kör som galningar. Då gjorde Ulrika "höfter fäst" och liksom simmade fram genom massan. Jag bara följde efter i kölvattnet. När vi kom fram på andra sidan Gula havet fick vi syn på en liten restaurang som verkade nästan tom. Där stegade vi in. Så ljuvligt tyst det var där inne.

Vi åt vår lunch i lugn och ro och fortsatte mot Paradis, glassbaren i närheten av teatern. Det var ganska varmt så glassen smakade om möjligt ännu godare. Vi var i god tid på teatern och sjönk ner i våra vanliga platser på rad 4. Föreställningen var sanslöst rolig. Jag tror aldrig jag skrattat så mycket någon av de andra gångerna vi besökt teatern. Som alltid var sceneffekterna magiska. De hade en ljussättning som gjorde att det kändes som om man var i en tunnel. Ur röd rök dök det upp skumma figurer som sprang upp och ner som i en trappa. Hur de fick till det hela begriper jag inte. De har en väldigt fantasifull klädkreatör. En av skådespelarna var klädd i två IKEA-kassar och det passade faktiskt in.

När vi kom ut från teatern såg vi massor av staplar med böcker. En del ungdomar stod där och delade ut Mormons bok till de som ville ha. Vi fortsattes dock mot Hovedbanegården och hade en sån tur att det var 2 minuter kvar till avgång för Helsingörståget. Vi rusade till perrongen och hann precis hoppa på innan det körde iväg. Det var nästan så man kände vinddraget i nacken när dörrarna stängdes. Ingen väntetid blev det till färjan heller och när vi kom fram till Helsingborg stod Rasmus och Bo där och väntade på oss....en taxi man alltid kan lita på.

Jag längtar redan till nästa års teaterresa.

Bättre värld

När jag tittar tillbaka på mitt liv, upptäcker jag att varje gång jag trodde jag blev avvisad från nåt bra, blev jag i stället hänvisad till nåt bättre.

Det är onödigt att gå och gräma sig över saker som inte blev av eller som inte blev riktigt som man tänkt sig. Kanske var det bara meningen att det skulle bli så. Livet har fortsatt att rulla på och det har gått väldigt bra. 

Alla kakmonsters paradis

Sven Kallerup startade ett bageri i Åstorp på 60-talet som fick namnet Godbiten, ett mycket passande namn. Företaget växte och växte, men är fortfarande placerat i Åstorp. Idag är det hans båda söner som sköter firman.

Varje torsdag är det fabriksförsäljning och den är välbesökt.Vi åker ner någon gång då och då och köper hem lite småbröd. Det är så billigt att det lönar sig inte att själv ha jobb med hoprörning och gräddning. Sist jag var där köpte jag mandelformar. Det är gott till efterrätt att fylla dem med sylt och grädde. Min farmor bakade alltid mandelmusslor och jag har formar för att kunna göra det, men jag avstår. Det är alldeles för omständigt för att det ska passa mig.

När mina barn var små bakade jag mycket...både bullar sockerkakor och småbröd. I takt med att de växte upp så avtog bakningen. Jag minns att jag när jag hade sockerkaka över, som blivit lite torr, smulade sönder den och rörde ihop med smör, kakao och arraksessens. Sen rullade jag bollar som doppades i chokladströssel. Just sådana chokladbollar säljs här och de är gudomligt goda, precis som dammsugarna med grön marsipan och choklad.

Igår var det torsdag och jag tog en liten provianteringstur dit på förmiddagen. I det här fina vädret är det mysigt att sitta ute i trädgården och fika med lite goda kakor. Att det sen inte är så nyttigt för figuren är en helt annan sak.

För kännedom

Jag vill bara tala om att idag tar jag det extra lugnt. Den här sista tiden har inte varit nyttig för mitt höga blodtryck. Läkaren klagade även på att jag hade för låg puls, men de sista dagarna har den nog varit nästan normal p.g.a. att jag varit så förbaskad. Igår kväll försökte jag igen att lista Göran på "min" vårdcentral. Jag hade inga större förhoppningar om att lyckas denna gången heller........men kors i taket! Göran och jag tillhör nu samma vårdenhet, Slut med alla telefonköer och virriga meddelanden. Nu känns det riktigt tryggt att bli sjuk. Vi kommer åtminstone att bli väl omhändertagna.

Jag är fortfarande upprörd

Men nu är det av helt andra orsaker. När Göran varit hemma från sjukhuset en veckas tid damp det ner ett brev från Vårdcentralen i Åstorp. Det stod att de fått besked från lasarettet i Helsingborg att han skulle följas upp hos dem, och därför skulle vi boka en läkartid. Ingen av oss har behövt vara inlagda på något lasarett de senaste decennierna så jag visste inte riktigt hur rutinerna var när man kommit hem. Jag ringde givetvis upp och då fick jag först höra att om det gällde tidsbokning, recept eller rådfrågning skulle jag trycka 1 så det gjorde jag och sen fick jag knappa in Görans 10 siffror. Nu är det så omodernt på den här läkarmottagningen att det går inte och lämna sitt telefonnummer och sen bli uppringd, utan man får snällt vänta kvar i luren, och där får man vänta och vänta och vänta i evigheter. Efter 2 timmar och 55 minuter kom jag äntligen fram och fick en tid till ett läkarbesök. Fem minuter senare ringer en människa upp och säger att besöket har blivit avbokat för det blev något fel.

Jag blev så infernaliskt arg att jag nästan blev handlingsförlamad....men bara nästan. Jag skrev ett mycket ilsket brev till den läkare som tagit kontakt med oss från början där jag fodrade en förklaring till det hela och skrev att hon skulle ringa upp mig. Det gjorde hon också efter ett par dagar och bad så mycket om ursäkt, men det hade blivit helt fel. Ja, det kan man lugnt påstå.

Nästa blodtryckshöjande (vilket jag definitivt inte är i behov av) kontakt med den här vårdcentralen var i måndags. Göran behövde förnya recept på några mediciner och jag ringde upp mottagningen. Det var många som ringde och jag fick besked på att ringa senare, men gällde det recept skulle jag ringa efter 13.00. Prick 13.00 började jag ringa igen, men eftersom alla tydligen samlas i samma kö så var det fortfarande många som ringde och jag ombads åter att ringa senare. Jag höll på att ringa gång på gång i tre timmar. Äntligen hamnade jag nu i telefonkö och då var klockan 16.00 Jag fick nr 12 i kön. Inte så illa tänkte jag, men när jag en halvtimme senare inte kommit längre än till nr 10 i kön verkade det inte lika hoppfullt längre. Mottagningen stänger kl17.00.

Jag satte mig i bilen och körde dit, med mobilen bredvid mig i framsätet. Högtalaren var påkopplad så jag hörde hela tiden att jag behöll min plats i kön. När jag kom in på läkarstationen var där alldeles folktomt...inte ens en person i receptionsluckan. Lite längre in satt en tjej och skrev på dator. När hon såg mig undrade hon ifall hon kunde hjälpa mig. Äntligen fick jag kontakt med en levande människa och inte bara en inspelad röst! Jag förklarade för henne att något måste var snett med deras telefonsystem, för det var totalt omöjligt att komma fram. Jag plockade fram min mobil och hon hörde att jag stod som nr 10 i kön. -"Jag kommer inte hinna prata med någon innan ni stänger", sa jag, "och jag måste ha de här medicinerna så snabbt som möjligt". Det var inte riktigt sant, men jag har lärt mig att vid kontakt med sjukvården måste man överdriva rejält om någon ska reagera.

Då reste hon sig och kom fram till luckan. -"Det är nog bäst med en telefontid då", sa hon. -"Ska jag sitta i telefonkö en hel dag till", frågade jag upprört. -"Nej, nej," lugnade hon mig,"doktorn får ringa upp dig". Det lät vettigare....och hos mig blir ingen placerad i telefonkö. När jag kom ut i bilen såg jag att klockan var kvart i 5, alltså stängde mottagningen om 15 minuter. Jag lyssnade en sista gång på mobilen och fick åter höra den mässande rösten säga: "Din placering i kön är 10". Då stängde jag av mobilen och körde hem.