måndag 24 april 2017

En snabb vecka



I lördags morse gick jag upp klockan fem på morgonen. Anledningen till det var att jag skulle fixa frukost så Luxemburgresenärerna fick något till livs innan de gav sig av. Det är drygt 100 mil att köra, och det tar några timmar. Zoé kom upp och var pigg och glad. Jag avundades henne. Så har jag aldrig känt mig vid den tiden på dygnet, och kommer säkerligen aldrig att göra heller. Rasmus, som också sovit över här, var inte riktigt lika pigg, men det tog inte Zoé någon hänsyn till. Hon tyckte han kunde hjälpa henne med att ta på strumpor och tröja, även om hon normalt alltid klarar det själv. Det var ju sista chansen på ett tag att få vara så nära honom som möjligt.

Hon har följt med mig varje dag och hämtat Rasmus när han slutat skolan. Han fick snällt sätta sig i baksätet bredvid henne och skolväskan fick stå i framsätet. När vi sen kom hem så var det dags för mellis och då var det väldigt noga att Rasmus och hon satt bredvid varandra. Hon har verkligen talets gåva. Det var inte tyst en sekund så länge hon var vaken. Skillnaden är väldigt stor nu. Det känns nästan lite kusligt. Rasmus stannade kvar här över helgen, men han gör inte mycket väsen av sig.

Tyvärr har inte vädret varit det bästa under veckan, men det har ändå gått att vara ute lite varje dag. Nu dröjer det ända till augusti innan kosan ställs till Sverige igen, och då ska det förhoppningsvis vara varmt och skönt. Tanken är att Zoé ska vara här själv en vecka innan hennes föräldrar börjar sin semester, precis som i fjor. Det ska bli jättekul. Den här veckan har bara svischat förbi i raketfart, så innan man vet ordet av är det kanske augusti.

söndag 23 april 2017

Lång och ståtlig


Att tappa vikt fungerar tydligen inte, så jag ska koncentrera mig på att bli längre.

Jag hade verkligen behövt bli några centimeter längre. Det är trist att man blir komprimerad med åren. Gardinstängerna sitter lika högt upp nu som tidigare, så jag hade behövt de där centimetrarna. Förr plockade jag ner stängerna hur enkelt som helst. Jag bara ställde mig lite på tå. Enda chansen att få ner dem nu är att plocka fram köksstegen eller en stol. I stället för alla reportage i tidningar om hur man minskar vikten borde det i stället stå om hur man gör för att öka längden. Jag växer inte längre i min ålder....förutom på bredden. 

söndag 16 april 2017

Annorlunda



Jag försöker att inte döma andra för jag är ganska knasig själv.


En del är väldigt snabba med att döma andra personer. Det kan gälla både deras utseeende och uppförande. Ingen har den rätten att göra så. Man vet aldrig vad orsaken är till att någon gör saker på ett annat sätt än de flesta. Det kan röra sig om uppfostran eller kanske oförmåga p.g.a. något handikapp. Innan man vet orsaken tycker jag man ska hålla sina åsikter för sig själv. Jag läste nämligen en gång en artikel som en man skrivit om en tågresa. Mitt emot skribenten satt ett litet barn på en 5-6 år. Han satt hela tiden och sparkade med benen så de slog emot den här mannens ben. Eftersom det var trångt på tåget gick det inte att byta plats. Till sist frågade han pojken vart han var på väg. -"Jag ska åka till doktorn", blev svaret. -"Det är något konstigt med mina ben, för jag kan inte hålla dem stilla", sa pojken. -"Jag hoppas att doktorn kan hjälpa mig med det". Mamman log tacksamt mot mannen. Hon var nog inte van vid den reaktionen från andra människor. Det är alltid bra att tänka efter före. 

fredag 14 april 2017

Klara, färdiga, gå


Nu står vi i startgroparna på tre olika håll.....jag i Åstorp, Rasmus i Kvidinge och Zoé i Luxemburg. I morgon kväll är vi i mål och får krama om varandra. Givetvis kommer här att finnas lite fler människor också. Det är lite otur att nu när Zoé äntligen kommer hit så är påsklovet snart slut för Rasmus del. Han har varit ledig denna veckan. Det har i och för sig Zoé också varit, men eftersom Långfredagen inte är en helgdag i Luxemburg, passar det bättre att ta semester efter påsk. Annandag påsk är nämligen helgdag där precis som i Sverige. I Luxemburg har barnen två veckors påsklov så för Zoés del går det lika bra. Vi får åka och hämta Rasmus när han slutat sina lektioner så hinner de träffas mycket ändå.

Bloggen får vila några dagar nu när jag får rå om två av mina fyra barnbarn. Jag vill passa på att önska alla som kikar in här en

GLAD PÅSK

torsdag 13 april 2017

Två för en


Igår åkte Rasmus och jag iväg till ett litet köpcenter i närheten. Jag tänkte att det troligtvis var en bra idé att handla så mycket som möjligt i god tid innan påskrusningen. Många har visst tagit ledigt på skärtorsdagen har jag förstått. Jag kan inte tänka mig något mer nervpåfrestande än att trängas med kunder i affären och sen stå still länge och väl i kö innan det blir ens tur att lägga upp varorna på bandet. Min gissning var nog riktig. Det var ganska lugnt i butiken och handlingen var snabbt avklarad. Det kändes väldigt bra att ha en stark kille med som kunde lyfta alla tunga kassar. Vi mötte  många yngre både killar och tjejer som var och handlade tillsammans med äldre personer. Det är tydligen populärt att tillbringa skolloven hos mor eller farföräldrar. Så har det nog varit i alla tider.

När vi var klara med alla inköp var det tid för eftermiddagsfika. Vilken tur att just på onsdagar serverar den ena affären pensionärsfika. Med det menas att man får två bakelser och två koppar cappuccino och betalar bara för en. Rasmus har länge tyckt att pensionärslivet verkar så "lyxigt" och igår fick han ju erfara lite av förmånerna.

onsdag 12 april 2017

Påskförberedelser

Gårdagen blev en mycket stillsam dag. Jag trodde faktiskt att jag skulle få en sådan träningsvärk att jag inte skulle kunna resa mig ur sängen, men det var inga problem. Tydligen har jag alldeles för låga tankar om min idrottsliga förmåga. Inte för att jag funderar på att träna för gångtävlingar. Jag tycker det ser så underligt ut när de vaggar fram som ankor. Det kan inte vara nyttigt varken för höfter eller knän att gå på ett sådant mystiskt vis. Vi spatserade fram i sakta mak. Det var därför det tog så lång tid.


Jag plockade lite björkris inne i skogen, men det räckte bara till vasen i köket, så idag får jag ge mig ut efter mer. Då går jag till ett annat ställe, där jag nästan bara kan stå still och plocka så mycket jag behöver. Inne i skogen växer inte så mycket björkar, så det tar mycket längre tid att få ihop en bunt ris där. Jag häller aldrig vatten i vaserna, för Rasmus är allergisk mot pollen och dessutom, drösslar det så enormt efter några dagar.

Det märks att påsken inte är en lika stor firarhelg som julen. Först och främst så börjar inte affärerna sälja påskpynt flera månader innan det är dags och utbudet är inte heller lika stort som till jul. Mängden mat är inte på långa vägar lika stor som i december. Jag gillar ägg och sill och tycker det är extra festligt med färgade ägg. Det sätter lite piff på påskbordet. Ända sen jag var liten har vi pickat ägg till påsk. Det påstås att man redan på 1400-talet höll på med detta i Polen. Jag var inte särskilt förtjust i ägg som barn, men jag ville alltid vara med vid äggpickningen ändå. Om mitt ägg gick sönder fick någon annan överta det och äta upp det. Farmor serverade alltid löskokta ägg, och det har jag aldrig tyckt om. Här blir det bara hårdkokta ägg och nu kan jag tävla på samma villkor som alla andra.

tisdag 11 april 2017

Första dagen på påsklovet.

Vi gick ut starkt redan från början. Rasmus kom hit i söndags kväll och vi bestämde oss snabbt för att ta en rejäl långtur inne i skogen redan på måndagen. Det finns en motionsrunda som vi alltid gick när hans mamma, moster och morbror var i hans ålder. Vi har pratat många gånger om att gå den igen, men jag har dragit mig lite för det eftersom jag ansåg att min kondition troligtvis var för dålig. Vad som flög i mig igår vet jag inte, men hur som helst så snörade vi på oss gåskorna och gav oss iväg.


Den första biten av slingan har vi gått tillsammans många gånger, så den kände han igen. Nu såg jag att det var ganska så rikligt med vitsippor. Det har jag längtat efter att se.


Bara en liten bit därifrån växte några tussilagon. Då känns det att det är vår på riktigt.


Lärkträd finns det gott om längs stigen och de var överfulla med kottar. Träden är jättehöga, men som tur var låg en del träd längs med vägen, så jag kunde plocka och fylla på mitt pysselförråd. 


Det kan jag nog till viss del tacka den här mannen för. Han körde med en maskin inne bland träden och gallrade. Det görs med jämna mellanrum och då gäller det att passa på. Hela skogen är som ett stort hobbylager....och allt är gratis. 

När vi gått lite mer än en timme började det kännas aningen motigt. Det var tur att jag inte gick ensam, för det är ganska trist. Nu kunde vi småprata under tiden och vi hade riktigt kul. Det kändes aldrig så där outhärdligt att gå så långt, och det är en liten väg som man följer hela tiden. Väldigt skönt att slippa ta sig fram på små stigar och skutta över stock och sten. Nu är det bara till att gå helt normalt. Det finns t.o.m. vägskyltar inne i skogen. 



Vi gick Pedrohallvägen, tjusigt namn på en skogsväg, och nästa gång vi kom till en korsning kunde vi välja att antingen gå mot Rävastenen eller till Tingvalla. Vi valde Rävastenen. Rasmus hade inte varit där sen han var ca 4 år, så han mindes inte mycket av den.


Det är en megastor sten som förts dit med inlandsisen. Det berättas om att rävar haft sitt gryt under den här stenen. Något sådant syns inte till nu längre, men det springer rävar kring i skogen ibland. Jag letade bland gamla foton och hittade ett som jag tagit på Rasmus när vi var där för snart 10 år sedan. Han har växt en del sen sist. 

Nu började det kännas inte bara i fötterna utan även i ryggen att vi gått långt. Vi hade tack och lov inte så långt kvar och när vi låste upp ytterdörren visade klockan att vi promenerat i två timmar och femton minuter. Idag blir det inget promenerande alls.