Jag gillar musik

 

Mitt hjärta sa: Vin och choklad, men mina jeans sa: Ät en sallad!

Just nu sitter jag och nynnar på den gamla Mellolåten Lyssna till ditt hjärta.

Kramdjur

De flesta har nog haft ett gosedjur när de var små, eller något annat som gav tröst. Jag hade en pytteliten nalle som jag fick när jag var två år och den finns fortfarande kvar.

Mina tre barn har också haft sina favoriter. Ulrika var väldigt förtjust i en rosa frottégris som min syster sydde till henne. 

Katarinas favorit var en liten kanin, som hon konstigt nog döpte till Ljuse nalle. 

Peter bar runt på en liten svart/vit mjuk hund som fick namnet Fia. Alla tre har sina gosedjur kvar.

När Rasmus var bara några dagar gammal fick han en nalle med en påsydd sparkdräkt. Efter något år var klädseln väldigt sliten och stoppningen började ramla ut. Han blev magrare och magrare. Då åkte han till Mormorsjukhuset och genomgick inte en fettsugning utan motsatsen. Jag fyllde upp med extra vadd och sydde en ny sparkdräkt för att hålla ihop honom. Operationen blev lyckad. 

Rasmus fick många fler nallar under årens lopp, men favoriten var den första som kallades för Gamlenalle.

Min syster skickade en tygdocka till Zoé när hon föddes. Rosie hade långa bruna flätor och hon var Zoés ständiga följeslagare.

Rosie ville naturligtvis likna Zoé så mycket som möjligt, så en gång fick jag en beställning på en "fluffig" sovmask i stil med den som Zoé hade. 

Även om Zoés tröstare var en docka så har hon faktiskt haft ett riktigt livs levande gosedjur, nämligen Santos.

  

När Daniel var liten bar han runt på den figuren som fanns med i filmen Toy Story. Den var klädd i cowboymundering. Eftersom Daniel själv var en liten Dallascowboy passade det perfekt.

Hannas favorit var en figur från ett spel, som jag inte känner till så mycket. Det var en kattliknande figur med namnet Scarfy. Egentligen var det bara ett orange katthuvud, men den var ganska gullig.

Alla de här leksakerna är riktigt kramiga och sånt som är roligt att tänka tillbaka på och minnas. Ingen av barnbarnen har visat intresse för lite annorlunda djur, så jag måste erkänna att jag blev aningen snopen när jag fick följande bilder från Zoé.

Hennes skola hade haft Öppet hus och hon och några andra elever var i biologisalen och visade runt. Skolan har en del egna djur. Varför välja dessa två när det finns så många gulliga djur att välja mellan? Pytonormen kramar visserligen ihjäl sitt byte, så på sätt och vis är den ett kramdjur. Spindeln är bara läskig.

Äntligen!

Det har blivit ett ofrivilligt långt upphåll den här gången. Min rygg har inte varit särskilt samarbetsvillig och jag har inte kunnat sitta på en vanlig stol någon längre stund. Det har fått bli sängen eller min ställbara fåtölj. Jag föredrar att blogga från datorn och det fungerade så klart inte nu. Jag har i stället fått samla på mig lite tips och idéer som jag kan blogga om framöver. Jag har verkligen saknat att skriva. Att läsa bloggar har inte varit några problem, för det kunde jag göra på min iPad, så jag tycker jag är hyfsat uppdaterad. 

Som tur var kunde jag gå kortare promenader i maklig takt, och enligt läkaren var det bra om jag rörde på mig så mycket som möjligt. Nu verkar det värsta vara över och förhoppningsvis kan jag återgå till det gamla vanliga.

Tiden har rullat på som vanligt och påsken bara swishade förbi. Det är i och för sig ingen högtid som jag brukar pynta så mycket inför längre. Det var annorlunda när barnen var små. Nu blir det bara lite påskris och några kycklingar. Ängelholms kommun däremot pyntar lika glatt inför alla helger och jag måste säga att jag uppskattar det. 

Det påstås helt felaktigt att allting är större i Texas, men det stämmer inte. 

I Stadsparken hittade jag två reden med ägg i olika färger. Hönsen i Ängelholm värper mycket större ägg än normalt. 

Längs Storgatan var flera jättestora tjusigt målade ägg utplacerade.

Jag bor i en väldigt omtänksam kommun. De varnade t.o.m. invånarna för lågtflygande påskkärringar. Nu är det bara till att vänta på dekorationerna inför nästa helg.

Hemmafru förr och nu

Jag brukar sitta och slötitta på TV ibland på fm samtidigt som jag dricker en kopp kaffe. Jag är lite svårstartad på morgonen precis som en gammal bil. Inte för att det finns så många bra eller intressanta program att titta på, men TV:n får ändå vara påslagen. Jag brukar trycka på fjärrkontrollen och hoppa från den ena kanalen till den andra. Mycket sällan hittar jag något som jag vill se. Det blir att jag stannar kvar och tittar några minuter innan jag slår över till nästa kanal. 

Det finns tydligen en serie som ges väldigt ofta. Den om hemmafruar i olika städer. Jag tycker det är fel att kalla dem hemmafruar. Den titeln får mig att tänka på min mor och alla andra kvinnor som förr i tiden var hemma och skötte man och barn. De levde verkligen inget lyxliv, som de här damerna gör.

Något som jag lagt märke till är att de alltid är ovänner. De blir så kränkta för minsta småsak. Vad jag minns så var hemmafruarna i hyreshuset där vi bodde bästa vänner och hjälptes åt med barnpassning och vad som än behövdes. De var väldigt måna om varandra. Självklart hade det inte blivit nån "bra" TV om man visat sådant.

Utseendemässigt skiljer sig TV-fruarnas utseende också väldigt från hur jag minns min mors väninnor. De här amerikanska damerna är väldigt tuffa, tycker jag. De genomgår den ena skönhetsoperationen efter den andra och får sprutat in goja både här och där. Hur vågar de? Jag, som är spruträdd, kan inte för mitt liv förstå varför man gör så. Inte är det snyggt heller. Alla ser ut som Kajsa Anka. Kajsa är ju en anka och passar att ha den näbben, men det gör inte de här damerna. 

Sen kommer vi till klädseln. Jag minns hur hemmafruarna förr var klädda i helt normala kläder. En del av dem bar en framknäppt klänning som ofta gick under namnet städrock. Det är inget plagg jag ägt, men lite då och då blir det modernt igen. Det är inget klädmode som de amerikanska damerna har anammat. De klär sig ofta i smala klänningar som är så urringade att brösten lever farligt där. Minsta rörelse kan göra att de hoppar ur "boet".

När jag druckit upp mitt kaffe stänger jag TV:n och återgår till verkligheten. Idag har jag endast en sak på min agenda: städa i mitt hobbyrum. Av någon underlig anledning har det blivit väldigt stökigt där. Jag fick för mig att jag skulle sticka en kofta och då var jag tvungen att leta efter garn som passade till mönstret jag valt. Jag har ett ganska stort förråd av både garn och tyg, så jag behöver inte köpa något nytt. Det är verkligen en stor fördel. Garnet jag valde räcker förhoppningsvis till en kofta, annars får jag fundera ut en annan lösning. Någonting ska det väl bli så småningom.

Ett gott råd

Någon sa :"Ge inte upp dina drömmar!", så jag somnade om.

Jag tror det var så man skulle göra.

Reklam från topp till tå

Peter "Foppa" Forsberg är ständigt aktuell i reklamsammanhang. För tilfället är det två olika reklamer som visas ganska ofta; nämligen om glasögonbågar och försäkringar. Han är ju delägare i Synsam, så det är inte så konstigt att han gör reklam för deras bågar. Glasögon är väl det som är mest aktuellt för min del. Jag var hos ögonläkaren för ett år sedan och nu är det snart dags för återbesök. Än har det inte kommit någon kallelse, men jag ser nästan fram emot den för synen har försämrats en hel del sen sist. Det går nog inte att skjuta upp starroperationen längre, befarar jag.

För många år sedan var Foppatofflor på modet. Man ser dem fortfarande, men inte i samma utsträckning. Jag trodde att de här skorna var nåt som Peter Forsberg var upphov till, men det visade sig att Crocs hade tillverkat dem tidigare och Peter hade efter en hälskada gått med de här tofflorna av gummi och gillat dem. Det var han som importerade modellen hit och därav namnet Foppatofflor. En gång för många år sen när jag var i Dallas gick jag in i en Crocs butik. Det hängde tofflor i all världens färger och mönster längs väggarna. Vilken färgexplosion! Jag har aldrig ägt några sådana skor, för mina fötter är väldigt kräsna.

Jag var på Ortopeden häromdagen och fick nya inlägg. Skorna som jag beställt där var fortfarande inte komna. De är två månader försenade. Ortopedteknikern sa, att de tillverkas i Kina och sen fraktas de hit med båt....men inte med roddbåt förhoppningsvis. 

Han trodde att jag skulle slippa ifrån mycket av min rygg och knävärk när jag fick de här stödjande skorna. Jag pronerar nämligen när jag promenerar. Det gjorde jag inte när jag var yngre....då fick jag veta att jag var plattfotad. Vilket ord som än används så är det lika illa och gör lika ont.

Okänd

 

Vem är den där Måtta som alla säger jag måste äta och dricka med?

Det finns ingen i min bekantskapskrets med det namnet.