Prinsessan på ärten

Lite så känner jag mig nu. Innan jag fick ont i ryggen hade jag kikat runt lite på olika sängar, eftersom jag tyckte det var dags att byta, men jag hade lite svårt att bestämma mig. Det är jag väldigt tacksam för idag. Nu är det ingen tvekan om vilken slags säng jag ska köpa. Det ska vara en höj-och sänkbar modell. En sådan hade varit helt perfekt för min rygg just nu.

I avsaknad av en sådan säng fick jag improvisera lite. Den sängen jag har är ganska låg och det var helt omöjligt att komma så långt ner utan att det gjorde jätteont. Det känns ungefär som när tandläkaren borrar och kommer åt en nerv. För att det skulle bli lättare att komma i sängen fick jag hjälp att lägga kuddar i massor så det såg ut som en skidbacke och ovanpå allt detta ännu en madrass. Det blev rejält högt, så jag behövde nästan inte böja mig alls för att sätta mig på sängkanten.

Nästa moment var att få hela mig upp i sängen. Först fick jag lägga mig på sidan och sen lyfta upp benen ett i taget. Det var enkelt, för jag tog ett rejält tag om byxbenet och lyfte. Efter det var jag tvungen att pusta ut lite. Nu gällde det att träna på att komma ur sängen också. Det var inte det lättaste eftersom jag inte kunde vrida ryggen och resa mig samtidigt. Det enda som fungerade var om jag reste mig rakt upp. Men då skulle jag vara tvungen att svänga ett kvarts varv för att hamna i rätt position. Först funderade jag på om jag skulle ta hjälp av den där serveringsbrickan jag har som går att snurra. Fast det är väl tveksamt om den hållit för min tyngd. Jag väger lite mer än det jag annars brukar servera på snurrebrickan. Den är inte så dyr på IKEA så jag skulle mycket väl kunnat köpt en ny om det hade behövts, men jag provade att svänga för egen maskin och det lyckades.

Prinsessan i sagan var öm och hade så ont i ryggen fastän hon låg på massor av madrasser. Jag, som lever i verkligheten, har bara två madrasser och en massa kuddar att ligga på, men jag har minst lika ont. Det behövs ingen ärta för att man ska få ryggbesvär. Det går lika bra med diskbråck.

Jag är inte en i gänget

Jag tänker givetvis på superhjältegänget. Att jag är stark är ingen hemlighet. Det har jag bevisat många gånger när jag flyttat möbler eller grävt upp buskar i trädgården. Några stora muskler som syns har jag däremot inte. Det är nog mer viljestyrka eller envishet kanske.....och ibland dumhet. För det var otroligt korkat att lyfta upp de där jordsäckarna. När ryggen efter några dagar inte kändes så stel fortsatte jag som vanligt. Jag tyckte inte det verkade så tungt att dra loss plastskivorna på altantaket, men det tyckte tydligen min rygg. Den höll sig lugn ett par dagar, men i tisdags kväll satte den stopp för vidare aktiviteter.

Jag hade suttit och tittat på TV en bra stund och när jag skulle resa mig gjorde det fruktansvärt ont i ryggslutet. För många år sen fick jag gjort en magnetröntgen och det konstaterades då att jag hade ett diskbråck. Det läkte och jag har klarat mig ganska bra hittills. Någon enstaka gång har jag märkt av stelhet, men då har jag tagit det lite lugnare, och det har gått bra. Den här gången gick det inte lika bra. Jag tog ett par steg, och helt plötsligt kunde jag inte lyfta fötterna. Rasmus hämtade kryckorna till mig och sen fick jag hasa mig fram. Gångstilen påminde inte det minsta om John Cleese när han gör sin "silly walk", utan det lutade mer åt Frankensteinhållet.

Jag har fått hålla mig i sängen snart en hel vecka. Sitta fungerar inte alls, för då gör det ännu mer ont. Det är tur att jag har en iPad så jag kan läsa bloggar och själv skriva inlägg. Det är det enda jag kan fördriva tiden med.

Man känner sig inte särskilt fräsch när man tillbringar så mycket tid i sängen. Frisyren är en katastrof. Håret pekar åt alla väderstreck. De få gånger jag går upp och försöker ta mig till ett annat rum brukar jag slänga lite käckt med huvudet så hårtestarna visar vilket håll jag tänkt svänga på...som färdriktningsvisare på gamla bilar. Jag vill inte att någon ska kollidera med mig eftersom jag redan är skadad. Det är svårt och acceptera att jag Inte är någon superkvinna med omänskliga krafter .

Strålande

Var inte rädd för att glänsa. Kom ihåg att solen struntar i att den bländar dig.

Jag vet inte om det är något typiskt svenskt att man inte ska berömma sig själv. Det är inte skryt för att man talar om vad man är bra på. När man söker ett jobb måste arbetsgivaren få veta vad man kan. Hur ska det annars gå att välja ut vem som ska få den lediga platsen? Det gäller samma i vardagslivet. Om jag berättar vad jag kan kanske någon hör det och ber om min hjälp och när jag sen berättar vad jag inte kan så kanske någon annan erbjuder mig sin hjälp. Alla blir glada för beröm och det får man om man gjort något bra. Varför då inte sola sig i glansen av berömmet så länge man kan?

Ombyte förnöjer

Jag fick tag på snygga ljusturkos tallrikar på IKEA, och nu gällde det att få plats till dem i skåpen. Det var en utmärkt anledning för mig att möblera om i alla köksskåp och lådor. Det var mycket som jag kunde slänga både för att det var naggat i kanten och för att jag inte använt sakerna senaste året. Då behöver det inte vara kvar och ta upp plats.

Jag vet inte hur jag bar mig åt, men jag fick plats till mycket fler saker nu och det är så bekvämt och smart ordnat så jag tror knappast jag behöver göra fler omändringar i de skåpen.....men det är det bara jag som tror. Efter varje omändring brukar jag ha svårt att komma ihåg vilka nya platser redskap och servis har fått. Så är det inte denna gången. Jag har full koll på varenda pinal, för deras nya placeringar är så självklara. Det tycker tydligen inte alla för när Göran och Rasmus hjälptes åt en kväll att laga middag kom de och frågade mig med jämna mellanrum var kastruller och vispar och allt möjligt fanns. Middagen lyckades de däremot utmärkt med utan min hjälp.

Jakt utan licens

Jag har en stor, bred säng i mitt datarum så att långväga gäster kan sova över. För det mesta är det Rasmus som sover i den. Ibland lägger han sig innan jag hunnit skriva klart på datorn och så var det härom kvällen också. Han låg och tittade på sin iPad och jag läste bloggar. Helt plötsligt ropar Rasmus:"En spindel!" Jag for upp från datastolen och hjärtat bultade i 190. -"Var då?" undrade jag. Rasmus pekade upp emot taklisten och där satt en äcklig, svart  spindel. Halva kroppen var gömd bakom listen, men det räckte mer än väl med den halvan jag såg.

Den ena idéen efter den andra for genom mitt huvud på hur jag skulle få bort den. Om jag tog en dammvippa skulle den bara försvinna in helt bakom listen och sen kanske komma fram igen en annan gång. Jag måste komma på ett sätt att få bort den från taket. Då kom jag att tänka på dammsugaren. Jag sprang efter den och tog bort munstycket på den så jag bara hade det långa röret kvar och tryckte igång den. Sen smög jag försiktigt fram med dammsugarröret i högsta hugg och spindeln for in i det. En lyckad operation! Jag band en plastpåse om röret så den inte skulle kunna klättra ut igen.

-"Är du med i Ghostbusters?" undrade Rasmus. Ja det kan man kanske tro. I filmen Ghostbusters så använder spökjägarna något som liknar en dammsugare. -"Det går visst lika bra att jaga spindlar med den," konstaterade Rasmus.

Rymdödlor

Jag läste en liten notis i tidningen som fick mig att undra om det var ett försenat aprilskämt. Det stod att USA skulle sätta av en hel del pengar för att forska om hur man skulle skydda sig mot faror från yttre rymden. Är det tro en invasion i stil med den man ser i filmen V som amerikanarna är rädda för? Jag minns att många satt som klistrade framför TV:n varje gång det visades ett nytt avsnitt i den serien. Själv såg jag de första avsnitten, men efter hand som det kom fram vad det var för sorts varelser som landat på jorden, så avtog mitt intresse. Ödlor som käkar möss är inget jag vill se varken i verkligheten eller på TV. Skräckfilmer i all ära, men detta var för läskigt. Det var inte spännande...det var bara äckligt!

Jag kan tycka att det måste finnas många andra projekt att lägga pengar på än "hotet från rymden". Miljöproblemen är något som nog inte hade skadat att man lagt ner lite mer energi på, liksom att se till att alla människor behandlas lika och har samma rättigheter. Detta är givetvis inget som bara USA borde tänka på, utan det gäller för alla länder. Om samtliga ledare i världen kommit bättre överens hade det kanske inte varit så svårt att hindra "ödlor" från att invadera vår jord.

Ibland undrar jag om det inte redan smugit in en del utomjordingar lite här och där. Man ser ofta bilder på varelser med kisande ögon och plutande munnar precis som ödlor och det de har att säga är ljusår från vanligt mänskligt sunt förnuft. Vi behöver inte bekymra oss om att det ska bli som i filmen V. Alla hemska saker som händer idag slår den tidens händelser med hästlängder. Man skulle kunna tro att vi redan lever i en värld där V:et blivit uppgraderat till W.

Kaffetåren den bästa är

Min kaffekokare har verkat lite slö på sista tiden, men den har ändå fungerat. Det är inte länge sen jag avkalkade den, så jag var helt säker på att det var inte det som var problemet. Så länge den puttrade igång när jag tryckte på knappen tyckte jag det var ok och den fick stå kvar. Men sen helt plötsligt en dag strejkade den helt. Naturligtvis precis när jag var riktigt kaffesugen och inte hade druckit något kaffe på hela dagen.

Innan jag skaffade kaffekokare gick det att brygga kaffe genom att sätta en melittabryggare över en kaffekanna och hälla vattnet över bönorna för hand. Det är givetvis många år sen, så jag har hunnit bli aningen bekväm när det gäller kaffekokning. Nu fanns inget val utan jag tog fram en kanna och plockade melittahållaren ur kaffekokaren, eftersom det var den enda melittahållare som fanns i huset. I med bönor och kokande vatten ....och ingenting hände. Vattnet blev kvar i melittahållaren och jag kunde inte begripa varför. Till sist gick det upp ett ljus. Min kaffekokare var utrustad med droppspärr. Ifall inte något tryckte upp en plopp undertill på hållaren så rann inte vattnet genom. Mycket praktiskt ifall jag någon gång satte dit kannan lite på sned. Det var alltså inget fel på melittahållaren. Det var bara själva kaffekokaren som var krasslig.

Det kändes lite irriterande att behöva leta efter en kaffekokare nu, för det ingick inte alls i mina shoppingplaner. Dagen efter maskinen gått hädan kom Bo, min svärson, hit med en sprillans ny kaffekokare. Kaffeproblemet löst!