Man lär så länge man lever

Jag har lärt så mycket av mina misstag, så jag funderar på att göra fler.

Det överensstämmer inte helt med mina tankebanor. Misstag behöver man inte planera in...de kommer marscherande helt på egen hand. 

Och inget öga var torrt

Jo, det vänstra...det högre forsade som ett vattenfall. I tisdags kväll höll jag på att rensa ogräs bland de höga buskarna ute vid gatan. Då upptäckte jag ett ogräs i asfalten, och naturligtvis böjde jag mig för att dra upp det. Jag kom lite väl nära en cypress för barren smög in under mina glasögon och for in i ögat. Det gjorde fruktansvärt ont och ögat började rinna. Jag fick avsluta rensningen och gå in och badda ögat i stället. Det dröjde länge innan det kändes något sånär.

På morgonen när jag vaknade hade jag ont igen och ögat rann så jag kunde inte se med det. Jag började åter att badda det med kallt vatten och efter lång tid så kändes det ganska ok. Senare på eftermiddagen var det färdigt igen. Det gjorde så ont när jag blinkade och det kändes som om det satt något under ögonlocket. Jag ringde min läkarcentral, men där blev jag bara hänvisad till sjukvårdsupplysningen. Jag tänkte att jag kunde nog vänta till nästa morgon och ringa min vårdcentral då. Det gick inte, för jag fick mer och mer ont, så det blev ett samtal till sjukvårdsupplysningen.

Där fick jag prata med en väldigt förstående sjuksköterska som trodde att jag nog hade fått ett sår på hornhinnan, för det brukade göra väldigt ont. Hon föreslog att jag skulle ringa till kvällsmottagningen på lasarettet, vilket jag gjorde. Jag kom fram väldigt snabbt och fick en tid en timme senare. Läkaren undersökte mitt öga och kunde konstatera att det satt inget fast under ögonlocket, men jag hade precis som sköterskan trodde fått ett sår på hornhinnan. Hon skrev ut en antibiotikasalva som jag nu måste ta 3 gånger om dagen i ungefär en vecka.

Jag vet att Göran har skyddsglasögon liggande nånstans. De ska jag leta upp nu och använda i trädgården. I fortsättningen kommer jag att tänka mig för mer än en gång innan jag böjer mig ner för att dra upp ett ogräs.

Härliga trädgårdsdagar

Efter att vi sått gräs i "sandbunkern" plockade vi fram bärnätet vi köpt. Fåglarna är och sprätter överallt, så vi ville hindra dem från att förstöra vår blivande gräsmatta. Det var inte det lättaste att få nätet på plats. Vi höll i var sin ände och drog ut det och sen skulle det fästas med en tegelstenar så det låg kvar. Nätet levde sitt eget liv. Jag har aldrig varit med om ett så tålamodsprövande bärnät. Det var elastiskt som ett gummiband. Till sist lyckades vi ändå få det på plats och då var det nästan helt mörkt ute. Det är så konstigt för det skymmer inte så där normalt, som en dimmer t.ex. utan det var som om någon bara tryckte på en knapp och så var det beckmörkt. Jag tänkte att jag skulle gå upp tidigt nästa morgon och fixa resten innan fåglarna vaknat. Nu blev det inte så för jag tog sovmorgon...och det gjorde visst fåglarna också som tur var.

Det är inte så mycket färger i trädgården längre, men höstastern lyser lila och en stackars rudbeckia hittade jag bland en ljusgrå perenn som jag inte minns namnet på. Ölandstoken har blommat hela sommaren och ser ut att vilja fortsätta ännu ett tag.

När jag gick till baksidan av trädgården hördes ett väldigt kvittrande. Vi har flyttat fågelbordet så det nu står framför en hög thuja i stället för att ha det utanför köksfönstret. Här är småfåglarna mer ostörda. Jag brukar sätta ut en stol och sitta och kika på dem emellanåt.

Igår när jag satt där ställde jag in kameran så att fågelbordet var i centrum, och sen var det bara att vänta.

Det dröjde inte länge förrän en hungrig blåmes dök upp. Den nonchalerade mig helt och jag kunde knäppa den ena bilden efter den andra. Jag hoppas att alla fåglarna ska bli lika orädda som koltrasten alltid har varit. Den brukar följa med oss när vi gräver eller räfsar i hopp om att det skall dyka upp några godsaker.

Hårresande vikt

Den mesta reklamen är helt obegriplig. Det har hänt många gånger att jag inte alls förstått vad det gjordes reklam för. Både reklamen i TV och i tidningar är lika irriterande. Mycket kommer hem i brevlådan och då har jag lagt märke till att bantningsmedel har något gemensamt vilket medel det än gäller. Det visas alltid ett foto på personen i fråga före och efter att medlet har använts, och det kan klart vara kul och se vad man kan förvänta sig för resultat.

Det är lite skillnad på om säljaren vänder sig till en man eller en kvinna. När det gäller en man så är det ett helt vanligt foto på honom när han börjar sin viktresa, och ett lika vanligt foto när han gått i mål. När det gäller en kvinna däremot krånglas det till något enormt. Den första bilden visar alltid en kvinna i bredrandig tröja, gärna tvärrandig, så hon ser riktigt tjock ut, inget eller minimalt med smink och håret är alltid hårt åtstramat i nacken. Inte katten ser personen ut så här dagligdags. Bara för att man är överviktig så betyder väl inte det att man struntar i sitt utseende totalt? När det sen ska tas den andra bilden är det helt annorlunda. Då är tjejen eller kvinnan uppsnofsad till tänderna, sminkad och håret är jättestort. Är det så att kilona har flyttat upp i håret, eller vad har hänt? I så fall ska jag anmäla mig till det institutet med en gång. Med alla de överflödskilon jag vill bli av med kommer jag att få ett långt, böljande hårsvall.

Jag hör det mesta

Jag har efter alla år med jobb inom skola och barnomsorg inte superhörsel längre, men jag klarar mig i varje fall bra utan hjälpmedel. För en del år sen blev jag sjuk i influensa och tappade hörseln totalt. Jag har nog aldrig varit så skärrad i hela mitt liv. Det var hemskt! Ungefär som att titta på TV och skruva ner ljudet helt...fast nu hade jag inte gjort det frivilligt. Läkaren sa, att de som varit "öronbarn" som små kunde få de här problemen, men det skulle gå över inom en vecka. Det var den längsta vecka jag upplevt. Jag har alltid ansett att synen var det viktigaste av våra fem sinnen, men nu upptäckte jag att det är ett lika stort handikapp att inte höra.

Det var då jag bestämde mig för att om jag börjar höra dåligt igen så ska jag skaffa mig hörapparat bums. Strunt samma hur de ser ut. En del backar kanske så fort de hör talas om hörapparater. Men det är ju inga stora hörlurar det är tal om. De blir mindre och mindre. Jag minns den apparaten min svärmor hade. Den var väl inte bland de mest diskreta, men den fyllde sin funktion. När batteriet började ta slut tjöt den som en brandvarnare, annars var det nog inga större klagomål på den. Jag vet att det finns små apparater som går att sätta fast på glasögonskalmarna och det tycker jag låter smart. Idag går det kanske att bygga in dem i skalmarna så de inte syns över huvud taget. Jag är inte så uppdaterad i ämnet. Med tiden kanske glasögonbågarna säljs med inbyggd hörapparat, och det enda man behöver göra är att logga in på nätet och aktivera den, när man känner att det är så dags. Ungefär som när man beställer nya TV-kanaler.

De flesta går med en grej i örat och pratar rakt ut i vädret och numera är det ingen som reagerar. I början blev man lite fundersam och trodde att man blev tilltalad. Men personen som pratade hade blicken riktad i fjärran och var inte alls intresserad av någon pratstund. De liknar en slags robotar med reservdelarna utanpå. Ingen tycker det är "skämmigt" att gå med en sån grej fastlimmad i ansiktet, men slår bakut om det gäller en liten hörapparat. Ifall man utformade hörapparaten så den liknade de här "hands free" så tror jag det hade tilltalat många. Att höra bra är viktigt så man inte går miste om något. Jag har alltid sagt att det vore katastrof om någon sa: "Vill du ha kladdkaka med vispgrädde?" och jag inte hörde det.

Körskola

Livet är som bilkörning. Om du tittar för mycket i backspegeln hinner du inte uppfatta vad som finns framför dig. Se framåt!

Om man ska se bakåt bör det vara på allt positivt man varit med om. Att älta gamla oförrätter gagnar ingen. Då är det betydligt roligare att planera framåt och ha något att längta efter. 

Oumbärliga saker

Jag har tidigare skrivit om olika maskiner jag tycker är helt livsviktiga att ha i ett hushåll idag, som t.ex. diskmaskin, assistent, dammsugare, tvättmaskin m.m. Det skulle säkerligen gå att klara sig utan dem precis som man gjorde förr i tiden. Men vad skulle det vara bra för? Någon har ju uppfunnit dem för att de ska användas. Dessutom är livsstilen helt annorlunda nu, och då förutsätter man ju att hushållsarbetet inte ska ta lika lång tid som förr. Vem har tid med det efter att ha jobbat en hel dag? Inte ens som pensionär har jag varken tid eller lust att ägna hela dagen åt den slags sysselsättning. Det finns roligare saker att göra. 

Det finns så klart vissa maskiner som jag är lite skeptisk till ifall de verkligen behövs. Bakmaskinen som var så populär för en del år sedan har jag aldrig förstått vitsen med. Hushållsassistenten däremot skulle vara inmonterad i ett köksskåp, så den alltid kom med när man köpte inredningen. Jag fick en potatisskalare i present en gång. En sån där behållare som man lägger potatisen i och sen bara vevar. Nypotatis har ju inte så tjockt skal, så den skulle var jättebra för det ändamålet fick jag veta. Potatisen var alldeles knottrig när den var "färdigskalad". Såg ut som små vita kastanjer med skal på. Den maskinen for iväg till tippen. 

När äppelklyftaren var en nyhet köpte jag den och använde på Fritids. Den var helt ok när man skulle dela äpplen till ett antal barn vid mellis. I hemmet vet jag inte om den är så oumbärlig. Äppelskapare annonseras det om med jämna mellanrum. Den mojängen kärnar ur, skalar och skivar äpplet på 8 sek stod det i annonsen. Jag blev lite nyfiken på hur lång tid det annars skulle ta, så jag plockade fram min gamla äppelurkärnare (som jag köpt för en tia) och en liten skalkniv. Nu var både jag och tidtagaruret redo. Utan att stressa klarade jag det på 37 sek! Tänk om jag hade haft den där skalaren. Då hade jag tjänat in 29 sek. Tid är pengar.