Ett eget språk

 

Tårar är ord från hjärtat som munnen inte klarar av att säga.

Men det är ett språk som alla kan förstå.

Jag kommer att pausa bloggen ett tag.

Tänk nytt

 Så har vi alltid gjort är inget argument.

Det är bakåtsträvan. Hade våra förfäder tänkt så hade vi fortfarande suttit och knackat in texter på stenblock och att blogga hade varit ett okänt begrepp.

Nödvändiga utgifter

I tisdags var jag hos tandläkaren. Det är ett helt år sedan sist. Jag brukar normalt gå dit 2 gånger om året, men det är inte mycket som är normalt nu. Som vanligt hade jag inga hål, men det behövdes tas bort lite tandsten. Kalaset gick på 1400 kr. Jag är oerhört tacksam att jag har starka tänder. Det måste var ett elände för de som måste betala för lagningar och andra behandlingar. Jag ser fram emot den dagen då även tänderna räknas in som något som tillhör kroppen och faller under sjukförsäkringen. 

När det gäller hjälpmedel av allehanda slag som rollatorer, rullstolar och annat så är det upp till varje kommun att själv bestämma hur de vill betala för det. Åstorps kommun är väldigt givmild. Alla hjälpmedel som lämnas hos en person under en och samma månad kostar 300 kr och det är en engångssumma. I grannkommunen är det mycket snålare. Där får invånarna själv stå för många av hjälpmedlen. Nog tycker man det skulle vara lika för alla. 

I dag ska jag punga ut med 1400 kr igen, men det gör jag med glädje. Jag har en tid hos frissan och ska få klippt topparna för de är så slitna och få lite rolig färg i håret. Allt som höjer humöret tycker jag är värt att betala för. 

Coronan har gjort att många satsat på att göra om hemmavid. Det märks när man kommer till ett byggvaruhus, för det är nästan mer kunder där än i matbutiken. Det är inte så konstigt, för det är definitivt mycket roligare att köpa hyllplan, spik och skruvar trots att det är aningen mer hårdsmält.

 När Göran nu inte har kvar sina brevduvor blir det mycket mer tid över för snickeriarbete. Jag längtar till att mitt syrum också ska bli lika luftigt och lättstädet som hans snickarrum, och jag vet att Zoé längta efter att hennes pysselrum ska bli klart. Det blir till att jobba på ordentligt.

 

Elvakaffe

Ju längre tiden går desto mer tänker jag på hur länge sedan det är som jag träffade mina barn och barnbarn. Även om Peter med familj bor på andra sidan jordklotet så träffades vi ändå en gång varje år..... eller i varje fall inget längre uppehåll än 1 1/2 år.  Nu har det gått 3 år. Katarina med familj åkte till Sverige minst 3 gånger per år. Ibland kom de upp bara över en helg och hälsade på. Nu har jag inte sett dem sedan förra julen. Jag brukade också åka ner ganska ofta till Luxemburg. Katarina jobbar för Lux Air och har då väldigt bra förmåner och bra rabatter på resor för sin familj. Dessutom får hon även erbjuda ännu en person två gratisresor per år. Den personen är jag. Alltså har jag åkt helt gratis för att hälsa på Zoé 2 ggr om året och dessutom åkt ner till hennes födelsedag i februari ända sedan hon fyllde 1 år. I år är första gången jag inte kunde göra så och det kändes inte alls kul.

Vilken tur att det finns datorer. Vi kan ändå "ses". Det är strängare restriktioner i Luxemburg än i Sverige och munskyddstvånget har funnits där länge. Det har blivit ett slags mode och det säljs väldigt tjusiga och färggranna munskydd. Varför inte göra vardagen lite festligare? Det är så lite som gör skillnad. T.o.m. barnen har munskydd och vad jag har förstått är det inga större protester bland invånarna. 

Nu är det tillåtet att Zoé kan ta hem en kompis i taget, men det blir ofta att de kopplar upp sig på datorn och sitter och pratar i stället. Häromdagen hade hon och en kompis ett kombinerat "smink och pysselparty" via datorn. Helt virusfritt. Det finns praktiska lösningar på det mesta.

Katarina föreslog att hon och jag skulle göra nåt liknande. Vi valde bort både smink och pyssel och bestämde oss för att dricka 11-kaffe ihop i stället. För min farmor och farfar var 11-kaffet något heligt som man aldrig fick missa. Själv har jag aldrig haft den traditionen, men jag tyckte det lät som en kul idé. Det var det också. Vi bestämde att vi lagade var sin mugg kaffe sen kopplade vi upp oss på Hangouts. Det var riktigt trevligt. Även om vi pratas vid ofta så hade vi ändå mycket att ventilera och det kändes nästan som ett helt vanligt "kafferep".  Det kommer vi definitivt att göra om.

Mitt beslut

 Idag ska jag ostressa hela dan.

Bara för att jag känner för det. Det är väl en anledning så god som någon?

Jag vill ha en egen brandman

 

Ja, gärna en hel brandstyrka undanstoppad nånstans här hemma. Då slapp jag de där irriterande manickerna i taket. Jag menar givetvis brandvarnarna. Vi har en placerad precis utanför köket och en nere i tvättstugan. De är sammankopplade så när den ena börjar tjuta sätter även "kompisen" igång och sen väsnas de i stereo. Ljudet kan väcka döda. Jag blir lika "stissig" varje gång det händer och eftersom jag inte är så lång måste jag ha en stege för att nå upp och stänga av dem. Till saken hör att jag blir ganska yr när jag kommer upp ett par trappsteg, så det känns inte alls säkert. Någon gång har jag stått där och vajat fram och tillbaka och till sist fått tag i brandvarnaren och dragit ner den helt. 

Mer än en gång har jag sagt att jag vill inte ha kvar dem, men Ulrika och Bo protesterar vilt och säger att det måste vi ha. Lätt för dem att säga som är viga. Jag får försöka fundera ut ett enkelt sätt för mig att nå upp till dem. Igår satte de igång för fullt när jag lagade middag. Jag hade lite för hög värme på spisen så det började ryka en aning. I tidningskorgen låg en IKEA-katalog och den fick jag snabbt upp och började vifta med. Till min förvåning blev det tyst. Antagligen var det inte så mycket rök denna gången kanske. 

Kanske brandvarnarna vill säga mig något? De tjuter aldrig när någon annan har hand om matlagningen. Det kan bara betyda en sak. Nämligen att jag inte passar att stå framför spisen. Trist..... men för husfridens skull ska jag i framtiden hålla mig på behörigt avstånd från köket. 

En enarmad Pantertant

Vi är färdigvaccinerade nu både Göran och jag, och det känns riktigt bra. Innan vi fick sista sprutan, sa sköterskan att det var många som fått obehag i armen efter sista dosen. Efter första sprutan märkte ingen av oss något konstigt, och Göran kände inget efter andra dosen heller. Jag däremot fick en rejäl huvudvärk denna gången...i stil med migrän....och det varade nästan 2 dagar. Dessutom kände jag mig febrig och hade frossa. Någon feber hade jag emellertid inte. Det bara kändes så. Efter två dagar försvann huvudvärken och i stället blev jag yr. I och för sig bättre, men inte så kul ändå. När omgivningen slutade snurra började det värka i armen från axeln och ut i fingrarna. Det håller fortfarande i sig och jag får lugna mig några dagar till, sen ringer jag så jag får veta vad jag har att vänta. Jag är högerhänt, men har upptäckt de här dagarna att jag använder vänsterarmen minst lika mycket, eller i varje fall skulle jag vilja göra det, men när jag lyfter en pryl gör det så ont att jag tappar den direkt.

Det sägs att en olycka kommer sällan ensam och det stämmer till 100%. Igår eftermiddag började det blåsa enormt och sen drösade snöflingorna ner här. Hela gräsmattan blev vit. Det var det mest onödiga som kunde hända. På kvällen var allt borta igen, men kylan stannade kvar. I morgon ska jag byta till sommardäck på min bil och det kan jag lugnt göra för trots gårdagens vädermiss är vintern över i Skåne för den här gången..