måndag 23 januari 2017

Blir jag klokare med åren?


Det jag tänker på har inte direkt med intelligens att göra utan snarare sunt förnuft....men det är egentligen också ett slags intelligens, fast väldigt underskattat. Varför jag undrar detta är med tanke på mina hamstergener. Jag har i alla tider samlat på ALLT. När jag bodde i lägenhet var mina källar-och vindsförråd smockfulla med prylar som jag aldrig använde men inte nändes slänga. Slutligen flyttade vi in i en villa med stor källare och jag kunde verkligen stapla mina bra-och-ha-grejer. Tyvärr måste de här förrådsutrymmena städas ibland och det var inte lika kul.

De sista åren har jag faktiskt gjort mig av med en hel del vid varje städning. Mycket har skänkts till loppis, eller sålts och resten har åkt på tippen. Efter varje städning har jag känt mig mycket nöjd och tänkt att nu är det äntligen slut på allt överflödigt. Nästa gång har jag tyvärr upptäckt att det finns fortfarande saker kvar som aldrig används och som jag med säkerhet vet att jag aldrig kommer att få någon nytta av. Så har det varit år efter år.

Nu blir det några loppis och soptippsrundor varje gång jag får för mig att fixa till i källaren. Fortsätter jag i samma stil är det kanske snart tomt där. Jag har i varje fall inget som står staplat på golvet längre, utan allt är uppsatt på hyllor. Städningen går som en dans.

Det finns två rum som sällan drabbas av min städmani när det gäller att kassera saker, nämligen mina hobbyrum. Där samlas mycket, men det är bara "nödvändiga" saker som tyg, garn, tråd, kottar, stenar m.m. Jag måste ha material så både jag och barnbarnen har nåt att pyssla med. Och nu när jag är så ordentlig och slänger allt onödigt så blir det ju en hel del plats över för allt jag måste spara på. Vilken tur att jag har en stor källare.

söndag 22 januari 2017

Viktig information


Jag är inte överviktig. Jag är jätteviktig.


Jag tror att varje människa är betydelsefull för någon annan. Vi som är lyckligt lottade och har familj och vänner får bekräftelse på det lite då och då. Värre är det för de som är helt ensamma. Även om man kanske inte själv vet om det eller får höra det så tror jag att det finns någon som tänker på en och känner tacksamhet för att man finns. Vi borde bli bättre på att berätta det för varandra.

fredag 20 januari 2017

Nu har det hänt igen


Min blogg strular som bara den. Det har den gjort lite då och då de sista åren. Ibland har det dykt upp att de som skulle kommentera måste skriva i en massa siffror och bokstäver fastän jag klickat i att det inte ska behövas. När det lugnat ner sig började nästa elände. Då var det många som inte kunde kommentera hos mig. Som tur var gick det bra att komma in och läsa bloggen, men efter vad jag har fått veta så är det fortfarande stopp för en del att skriva något till mig. Jag har inte en susning om vad jag ska göra för att ändra på det, så vi får väl bara se tiden an.

Nu har kommentarsstrulet drabbat mig personligen. Nu är det jag som inte kan kommentera hos er som skriver i WordPress. Rutan kommer upp och det går alldeles utmärkt att skriva, men när jag klickar sänd så sänds kommentaren långt ut i rymden. Var den är och far runt nu vet jag inte, men den hamnar åtminstone inte på rätt adress. Det valsar runt många meddelanden från mig som behöver eftersändas. Jag tror jag har kommit på en tillfällig lösning på problemet. Jag ändrade till mitt Facebook-konto när jag skrev kommentarer och det verkar än så länge som om det funkar. Ibland har mina svar hamnat i skräpposten, så det ligger kanske några där och väntar på er. Tålamod är en dygd sägs det. Den dygden är inte jag ägare till.


Nu har det hänt igen....
att jag glömt bort hur gammal jag egentligen är. Jag läste i tidningen idag att Dolly Parton fyllde 71 år. Jaha, tänkte jag, då är vi lika gamla. Men sen såg jag att hon var född 1946 och det stämde inte med mitt födelseår. Hon är ett helt år yngre än vad jag är. Jag har alltid tyckt att åldern varit oviktig, så jag har bara hängt upp mig på jämna år som 40, 50, 60 osv. Just sådana födelsedagar kommer jag ihåg, men de där 9 åren där emellan är bara en grå massa. Som barn och tonåring minns jag att jag var väldigt noga med att tala om exakt hur gammal jag var. Varje år var väldigt viktigt, och man längtade efter att bli vuxen. Nu känner jag inte så längre och jag längtar inte efter något speciellt, och definitivt inte efter att bli yngre. Jag trivs med den åldern jag är i nu.

                 

Man väntar så länge på att bli vuxen men det blir man aldrig. Man blir bara äldre.

torsdag 19 januari 2017

Snarkstopp



Jag har läst om många olika tekniker för att få slut på snarkandet. Det finns en del som snarkar något oerhört...inga namn....men i vårt hus bor det två stycken. Fast ingen av oss erkänner att vi snarkar. Tyvärr har vi fått krypa till korset för när Rasmus sovit här har han kunnat konstatera att det väsnas lika mycket om mormor som om morfar.

Det vanligaste är nog att snarkningarna kommer när personen ligger på rygg, men det är absolut ingen konst att snarka om man ligger på sidan heller. Kanske det fodras lite övning. I annonser har det visats bettskenor och näsklämmor och jag vet inte allt. Inget av detta har någon av oss provat på så jag har ingen aning om ifall det hjälper.

Så länge man inte drabbas av sömnapné är det nog inte så farligt att snarka så där lite lagom. Senaste nytt lär vara ett snarkarmband. Kan det verkligen göra nytta? Det liknade ett sånt där aktivitetsarmband som man har på när man motionerar och vill hålla koll på hur många steg man går. Det är väl inte meningen att man ska bli sömngångare? Armbandet skulle enligt annonsören skicka iväg elektriska impulser vid snarkningen och då blev man medveten om det och slutade upp. Då är det betydligt billigare och lika effektivt att någon knuffar på en och säger milt:

SLUTA SNARKA!!!

onsdag 18 januari 2017

Mässbesök


Det var en välfylld mässa med allt mellan himmel och jord när det gällde hobby. Givetvis var det övervägande kvinnor som man träffade på. Trähobbyn var inte alls representerad här och inte heller smide. Det var lite mindre platskrävande hantverk som visades. Smycketillverkning var väldigt populärt på mässan och jag såg åtskilliga försäljare av pärlor och smyckesdetaljer. På ett ställe provade jag halsband gjorda av kork. De var väldigt behagliga att ha emot huden.


Att fotografera var inte det lättaste eftersom det alltid var någon som lyckades ställa sig rakt framför kameran.


En dam sålde bl.a. armband och örhängen som hon själv tillverkade i läder. Hon hade även scarfs till försäljning och det var svårt att välja för allt var lika snyggt.



Jag försökte övertyga mig själv om att denna gången skulle jag inte köpa så mycket i orange, men hur det nu än var så åkte jag därifrån med en scarf i orange, grått och brunt. Men jag köpte åtminstone ett svart armband. Det var en armring som gick att forma efter handleden och med en stor läderblomma mitt på. Försäljaren skulle på en annan mässa i en by utanför Luxemburg om några veckor och då skulle hon ta med örhängen som hörde till. Kanske Katarina kan åka dit?




När jag tog en extrarunda mot slutet hittade jag en änglaberlock som jag bara inte kunde låta bli att köpa. Den gick lite i orange.


Skor är också något jag gillar väldigt mycket. Det fanns i mindre storlek på mässan. Ett par högklackade dojor i blått inhandlades. Jag vet ännu inte om de ska hänga i en halskedja eller de ska placeras i vitrinskåpet bland mina miniskor.


Väskor var också väldigt populärt. Mestadels var det väskor i tyg och riktigt kul och annorlunda modeller. Blixtlås användes inte bara för att stänga väskan utan även som dekoration på de mest fantasifulla sätt. Jag ritade av en hel del modeller, som jag ska ge mig på att sy längre fram. Mönster fanns givetvis att köpa, men det var alldeles för många modeller som jag var intresserad av så det hade blivit en rejäl slant. Då är det bättre att prova sig fram. Tyg till en poncho köpte jag och en massa stuvbitar. Det var till att slita och dra i grejerna ungefär som man läser i serier att damer beter sig på reor....fast vi slogs inte om bitarna.


Vi bestämde mötesplats och tid när vi kom dit och efter det gick var och en och tittade i lugn och ro. Inköpen visade vi upp för varandra i cafeterian, sen fortsatte vi var för sig igen fram till nästa fikastund. Det fanns även ett litet vinstånd där man kunde ta sig ett glas om man kände för det. Det gjorde inte vi. Man behövde kaffetankning för att orka med.

Det fanns otroligt mycket att bli inspirerad av och jag skulle gladeligen ha köpt mycket mer än jag gjorde. Då dök "mitt bättre jag" upp och övertygade mig om att det var en bra idé att göra slut på det lager av material jag har hemma först innan jag drar hem mer. I annat fall får jag hyra ett rum hos grannen till mina hobbyprojekt. Jag hade ett anteckningsblock med mig där jag ritade av de modeller jag var intresserad av. Det är så lätt att glömma detaljer annars.

Stegräknaren visade på ca 8 000 steg när vi bestämde oss för att åka hem. Det kändes i fötterna vill jag lova. Det blev inte så många fler steg den dagen. När vi kom hem såg soffan väldigt inbjudande ut, så där tillbringade jag resten av kvällen. Förutom när jag åt en mycket delikat middag som KG och Rasmus hjälpts åt att laga. Vi blev bjudna på Toast Skagen och jätteräkor i currysås med ris. Till dessert blev det aprikospaj med vaniljsås.

tisdag 17 januari 2017

Luxemburg


Jag har haft en toppenhelg tillsammans med döttrarna och barnbarnen. Flyget var 15 min försenat från Köpenhamn, men piloten trampade gasen i botten så vi landade 5 min före beräknad tid. Det är nog första gången jag åkt till Luxemburg där planet inte varit fullsatt.  Det fanns gott om lediga säten, annars är det gamla uttrycket "som packade sillar" passande på den här flygplanstypen. Sätena är precis så man får ner sin "nätta" lekamen och det är en evigans tur att säkerhetsbältet går att spänna ut. Mittgången är så smal att det är med nöd och näppe att flygvärdinnan kan köra där med matvagnen. De bjöd på var sin baguette och dricka till det.

När vi började gå ner för landning såg vi att det snöade rejält. Kändes lite konstigt att komma norrifrån med barmark och hamna 100 mil längre söderut där snön låg i små drivor. Det hade snöat och blåst ett dygn, men det avtog sen och blev nåt liknande Sverigevädret.

Zoé sov när vi kom för innan vi fått ut våra väskor var klockan närmare halv 11 och sen tar det en stund att åka till Rue d´Oradour. Min svärson bjöd oss på lite småplock och ett glas vin när vi kom till lägenheten, och även om vi var trötta så dröjde det ändå ett tag innan vi kom i säng. Det finns mycket att ventilera när man inte träffats på några månader.


På morgonen var Zoé uppe före oss och hon hade kikat in ett par gånger för att se om vi var vakna. Oj, så lång hon hade blivit sen vi sist sågs! Det tänker jag inte på när vi Skypar, för då ser man ändå bara ansiktet....och alla leksaker och teckningar som hon måste visa för mig. KG tog kusinerna med till ett badhus, och Rasmus berättade efteråt vilka häftiga rutschbanor där fanns. Han hade t.o.m. badat utomhus.


Jag och mina döttrar höll oss till varmare och lugnare sysselsättningar. Vi åkte iväg tidigt för mässan brukar vara välbesökt. Det var den i år med, så vi fick parkera i ett köpcenter i närheten. Jag hade laddat upp med Euro, Visakort, väskor och en rejäl frukost innan vi åkte iväg, och tur var det, för det blev en lång och ganska dyr dag.

Fortsättning följer......

måndag 16 januari 2017

Snurrigt



Det stod i tidningen om en ung kille som studerade till gymnastiklärare, men som kanske inte skulle bli godkänd av en anledning som jag tycker verkar väldigt skum. Han kunde nämligen inte slå kullerbyttor. Orsaken till detta var att han efter en olycka varit tvungen att hålla sig stilla och ta medicin som gjort att han gått upp avsevärt i vikt. Innan dess var han väldigt aktiv och sportade mycket. P.g.a. sin vikt kunde han nu inte slå en kullerbytta, men han visste ändå hur han skulle lära ut konsten till eleverna.

Det hade varit lite underliga turer fram och tillbaka, och alla var väl inte överens om hur det skulle bedömas. En del tyckte att han var en dålig förebild för eleverna. Ja, hade han gjort något brottsligt, så kan jag hålla med om det, men inte katten är man ett dåligt föredöme för att man inte kan slå en kullerbytta? I så fall finns det många dåliga föredömen i vårt land. Jag får räkna in mig i den gruppen.

Att slå kullerbytta lär vara bra för att slippa få "paddnacke" som man kan drabbas av genom att sitta för länge framför datorn eller läsplattan och risken att många barn kom att drabbas av detta var stor, enligt en undersökning som gjorts. Det ger besvär från både axlar och nacke och är givetvis inte bra, men där tror jag inte att kullerbytta är universalmedicinen. Det gäller nog att ändra på hela levnadssättet och göra lite andra saker tillsammans med barnen. Sitter vuxna framför datorn så gör klart barnen likadant.

Har den här konsten en så livsavgörande betydelse för en människa? Funderar man att jobba på cirkus är det nog ganska lämpligt att kunna det, men vill man bli präst, snickare, läkare eller vilket annat yrke man än väljer har det nog inte så stor betydelse. Kommer det bli så nu i framtiden när man ska skriva sitt CV att man får företräde till en tjänst om man skriver att man kan slå en kullerbytta?