Steg för steg

Vi har väldigt mycket mossa i vår gräsmatta, så vi köpte hem trädgårdskalk för att slänga ut på den. Vi har en vagn som kalken kan hällas i och sen är det bara till att trava fram och tillbaka på gräsmattan. Det föll på min lott. Då hade det varit kul och haft en stegräknare som kunde talat om hur flitig jag var. För en del år sen fick jag ett aktivitetsarmband av min son. Det var spännande att se hur många steg jag gick varje dag, och jag tror faktiskt att bara det att jag kunde se resultatet gjorde att jag gick mer än annars. När jag kommit upp i 10 000 steg vibrerade armbandet och då kände jag mig väldigt nöjd. Efter ett tag gick det sönder och jag provade med någon app på mobilen, men det var inget jag fastnade för alls.

Jag minns den första stegräknaren jag hade. Det var en engångsräknare, så när batteriet tog slut var det bara att kassera den. Då var jag så biten av det att jag åkte iväg och köpte en ny. Väl hemma igen plockade jag ut den ur kartongen och nu började eländet. Den skulle ställas in så den visade rätt! Det fanns med ett litet häfte. Det var MANUALEN. Bara ordet ger mig kalla kårar. Inte nog med att häftet var litet, texten var skriven i typsnittet Mindre flugskit, så jag fick skriva ut instruktionerna från nätet i stället så jag inte skulle vara helt chanslös. Först skulle allt nollställas, så att siffrorna började blinka. Jag är lite otålig och läser lite halvdant när det gäller den här typen av litteratur, så innan apparaten var nollställd hade mitt blodtryck höjts avsevärt. Men döm om min förvåning när jag sen lyckades ställa in nästan alla moment utan besvär.

Det fanns en plus och minusknapp på baksidan där man kunde ställa in steglängden. Jag gick 25 steg och kollade. Den visade allt annat än 25, så jag ändrade på baksidan och gick igen. På nätet hade jag läst att man räknade ett steg som ca 60 cm och det värdet hade jag klart matat in. Det fanns en bild med på hur man skulle mäta det hela. Det såg ut som nåt från en danskurs med hoppsasteg som man kan se folkdansare göra. Jag mätte min steglängd och den var då inga 60 cm. Vet inte om man kan säga att jag stegar, snarare trippar. Till sist var den ändå inställd på allt som gick att ställa in och den blev flitigt använd.

Jag har fått gjort nya inlägg, men det ena måste justeras för jag har fortfarande ont i foten när jag går. Så fort det rättats till ska jag börja promenera mer regelbundet igen. Någon mer stegräknare blir det nog inte för min del. Jag har lite dålig erfarenhet av den typen av mojänger. Det ska vara lätt att använda annars tappar jag intresset. Jag skulle kanske satsa på en kulram?

Vårdagjämning

Sent igår natt var det vårdagjämning, men jag föredrar att fira det idag den 21 mars. Äntligen! Nu kan vädret bara bli bättre. Även om det blir något litet bakslag med snö eller annat elände, så vet vi ju att det blir inte så långvarigt. Solen har varit framme lite och temperaturen har stigit rejält. Det känns nästan som vår i luften. Det dröjer inte särskilt länge tills skogen är full av vitsippor. Nu kan jag väl ångra att jag inte var mer energisk i höstas och planterade en massa lökväxter. Jag får kika hos grannen och beundra blommorna där i stället.

Jag har alltid önskat mig en medelhavsträdgård med lite annorlunda växter. Det har inte varit möjligt eftersom jag inte haft någonstans att vinterförvara de ömtåliga växterna. Nu har jag det; nämligen det nya förrådet. Där finns tre stora fönster som släpper in rejält med ljus och det går även att sätta på lite värme där inne. Det påstås att medelhavsträdgårdar är lättskötta. Nu vet jag inte om lättskött betyder samma sak för alla, men det lär jag få reda på i fall jag skaffar mig en sådan trädgård någon gång. Trädgården har man för vila och avkoppling och inte bara för att arbeta i.

Jag såg ett trädgårdsprogram där det var små "rum" lite varstans så man kunde sitta ner och hålla siesta. Dessutom var det så charmigt med lite olika halvsjabbiga saker här och där. Programledaren sa att det måste vara något fult för att man skulle kunna se det vackra, och det ligger nog en hel del sanning i det. En helt perfekt trädgård kan ofta verka opersonlig.

När jag tänker efter så har nog mitt hem lite av medelhavsstämning över sig. Det är någorlunda lättskött. Jag kan sitta ner och hålla siesta lite var som helst i huset, och gör det också. Jag blandar gamla och nya saker hej vilt i inredningen, vilket säkert inte tilltalar alla. Men som sagt, det måste vara något fult för att man ska se det vackra. Mitt hem är inte perfekt; alltså måste det vara väldigt personligt, och det är så jag vill ha det.

Alf Henrikssons dikt säger allt om hur jag känner inför våren.

Den största helgen på året är den

då det ljusnar så mycket i huset

att man kan äta sin middag igen

utan att tända ljuset.

Kvinnor kan

Det är ett uttryck som jag alltid har gillat. Idag är det knappast någon som höjer på ögonbrynen när det kommer på tal, men i början var det lite mer provocerande. Nu vet vi, och har egentligen alltid vetat, att kvinnor kan klara av många saker som förr räknades som "karlgöra". Precis likadant som att män kan arbeta inom många yrken där det förr bara anställdes kvinnor, som t.ex. inom barnomsorgen. Det är bra att den här uppdelningen av mans-och kvinnoyrken har luckrats upp. Jag tycker det är kul att prova på sånt som Göran alltid har gjort tidigare, även om jag måste erkänna att det kanske inte går lika snabbt när jag gör det. Slutresultatet är åtminstone helt godkänt. Jag var mäkta stolt när jag målat klart tak och väggar i ena rummet i förrådet.

Nu var det dags för golvet. Först skulle det spacklas. Det kan väl inte vara så svårt, tänkte jag. Det är nog som att lägga make up. Man stryker på lite underlagskräm innan den översta färgen ska målas på. Visserligen spacklar jag mig inte lika mycket nu som när jag var ung, så jag är inte direkt rutinerad. Det blir lite färg på ögonfransarna och ibland lite läppstift. Det var lättare att måla sig förr när man hade alldeles slät och fin hy, och ögonlock som inte låg i veck ovanför ögonen.

Men tillbaka till golvspacklingen. Göran visade hur jag skulle göra och det var inte megasvårt, men det blev kanske inte så jämnt. Dessutom tyckte jag inte det var speciellt kul....inte lika kul som att måla. Till slut tog han över jobbet och jag tittade på. Det fungerade bättre.  Det andra rummet i förrådet är tre gånger större och jag tror nog det är bäst att han visar hur man spacklar ett stort golv också.

Snart vardagsmat?

Vi kan läsa om terordåd nästan dagligen. Vad är det som gör att en del människors hjärnor slutar fungera helt? Jo, fungerar gör de på så vis att de kan fundera ut sattyg. Varför inte i stället använda all den kreativiteten till något vettigt? Det verkar som sådana här tilltag smittar av sig och gärna kommer i klump. Helt lugnt lyckas det dock aldrig bli mellan gångerna.

Även lilla Åstorp vill tydligen vara med på ett hörn. I lördags började två gäng bråka och slåss utanför en matbutik i centrum. Vittnen berättade att de hade sett både basebollträn och hagelgevär. Det kom många polisbilar hit och en del gator stängdes av. En person hade visst blivit skadad och någon körde in vederbörande till lasarettet i Helsingborg innan polisen dök upp. Då fick beväpnad polis stå där och vakta sen ifall det skulle dyka upp fler bråkstakar.

Så mycket personalresurser och pengar som går åt för sånt här ofog! Alla ljuger och skyller på varandra och den här typen av brott klaras aldrig upp. Nu är klart inte detta som hänt i Åstorp till närmelsevis lika allvarligt som det på Nya Zeeland och i Holland, men det är illa nog.

Den hemlige kocken

Jag har nu fortsatt på målningen inne i vårt blivande förråd. Det var dags för en sista strykning av tak och väggar i det minsta rummet. Nere i källaren stod en oöppnad femlitershink med vit golv-och väggfärg. När jag fått av locket såg det väldigt mysko ut. Det liknande nästan kall ärtsoppa. Ni vet när ärtorna åkt till botten och det ligger ett halvgenomskinligt lager av spad överst. Under det här spadet borde det finnas vit färg. Ärtsoppan är lätt att röra runt i för jag brukar aldrig ha några stora mängder, men fem liter bär respekt med sig. Det fungerade nog inte att röra runt med en liten matsked utan det fick bli rejäla doningar.

Tungt kommer det att bli, hann jag tänka, innan Göran plockade fram ett superbra hjälpmedel. Det var en lång metallstång med någon slags cirklar fram. Han monterade den på sin borrmaskin och vips hade det blivit till en färgvisp, som var förvillande lik min elvisp, men betydligt större. Så enkelt det gick! Det skvätte visserligen en del, men snabbt gick det. Ska man nån gång ha en jättestor fest och behöver vispa mycket grädde är detta att bra tips.

Jag orkade inte släpa den här tunga hinken uppför källartrapporna, så vi hade tagit fram en mindre som jag kunde hälla över en del färg i. Då plockade Göran fram ännu ett hjälpmedel som jag inte trodde hörde till i ett snickarrum....en soppslev! Jag såg med en gång att det var min gamla soppslev. Jaså, det var här den hade hamnat? Det var bara till att sleva över färgen i den mindre hinken och nu var det inga problem att bära upp den.

Med de kocktalanger som Göran besitter förutsätter jag att han står för matlagningen idag.

Positivt tänkande

Hittills har du överlevt 100% av dina sämsta dagar, och det har gått bra.

Om man tänker så är ju en halvdålig dag rena barnleken. 

Okänd visa av Evert Taube

Alla har nog någon gång hört Everts visa om den glade bagaren från San Remo stad, men jag tror inte det är så många som vet att han även skrivit en visa om den glada bagerskan från Luxemburg. Om ni trycker på helskärmsläge så ser ni henne bättre.