onsdag 22 januari 2020

Trappa ner


Det kan ha lite olika betydelser. Jag trappar inte direkt ner just nu, för efter att julpyntet försvann började vi åter med sådant som vi sysslade med innan jul, nämligen att förenkla och förbättra saker i huset. Däremot började jag att jobba i trappan ner till källarvåningen. Det går inte bara att bomma igen den för jag har tvättrum, klädkammare och tre hobbyrum där nere. Ju äldre vi blir desto mer upptäcker vi många saker som kan göras för att förenkla tillvaron. Något som jag skulle vilja ha är en trapphiss. Visserligen är jag ganska stark men jag tycker ändå det är motigt att bära upp eller ner saker från källaren. Med en trapphiss kunde jag lagt tvätten eller vad det nu är som ska byta våning i stolen och låtit den åka ner eller upp och jag kunde bara gå bredvid som en slags ledsagare. Med tiden behöver jag kanske själv också åka med.

Igår började jag slipa de 13 trappsteg som finns där och sen ska de lackas. Därefter kommer Göran in i bilden. Han får ta hand om att lägga mattbitarna på plats. Jag köpte ett paket med färdigskurna bitar som man bara lägger på trappsteget. Det finns en klisterbaksida på dem, så inget extra lim behövs. Det lär nog dröja innan det blir en trapphiss här, för det är rena djungeln när man letar efter modeller. Men den som väntar på nåt gott.....

När man börjar på en sak så dras det ofta in mer i det hela. Efter att jag slipat och dammsugit trappan märkte jag att spaljén som vi har runt blivit väldigt dammig. Slipdammet låg som ett tunt stoft. Det blev till att plocka fram en stege och torka av alla brädorna. I och för sig skulle jag ändå storstäda de rum som omger trappuppgången, men nu blev det lite mer akut. Jag brukar alltid storstäda efter jul i stället för före.

I de rum som nu åker på storstädning kommer jag troligtvis att hitta en del detaljer som måste åtgärdas bums. Det är bättre att göra småsakerna med en gång, för risken är annars att de glöms bort....länge. Ofta är det sådant där smått som blir stora irritationsmoment.

måndag 20 januari 2020

Är det vår nu?



Jag har i flera veckor sett två duvpar som flyger upp i var sin cypress ute i trädgården. Jag vet inte om det är samma två par som byggde bo hos oss i fjor och nu har återvänt. Bona måste vara kvar för jag har inte märkt att det legat en massa pinnar eller kvistar på gräset, så de tycks inte vara rivna. Det råder kanske inte samma rivningshysteri inom duvpolitiken som inom politiken här i Åstorp. Det är helt vansinnigt så många gamla byggnader som har raserats bara för att man tvunget skulle bygga nytt. De här nya lokalerna blev uthyrda några år, men nu gapar många av dem tomma och centrum ser väldigt öde ut. Det är lätt att bestämma när man inte själv behöver betala allt ur egen ficka.


Jag tyckte det verkade lite tidigt att duvorna började visa intresse för sina lägenheter, men de ville kanske kolla upp ifall det behövdes några reparationer, precis som man kollar upp sommarstugan efter vintern. Hoppas de dröjer med att lägga ägg, för Skånevintern är väldigt nyckfull. När man tänker att nu är våren här, så kommer alltid ett bakslag med kyla och ibland t.o.m. lite snö.

Jag läste i tidningen att när man skulle ta bort en gran på en ort så upptäcktes ett koltrastbo med ungar i. Granen fick givetvis stå kvar och det är bara till att hoppas att föräldrarna kan ta hand om sina ungar även om det blir en köldknäpp. Det är inte konstigt att fåglar och andra djur blir lite konfunderade. Även vi människor blir lurade och vet snart inte vilken årstid det är. I trädgården är knopparna stora och ogräset växer som....ogräs.

söndag 19 januari 2020

Tankeproblem




Tänk inte för mycket. Då skapar du ett problem som inte var där från början.

Det kan nog stämma ibland. Ofta ifrågasätter man saker som egentligen inte behövde ifrågasättas, och helt plötsligt blir man osäker på vad som är rätt och fel.

fredag 17 januari 2020

Orange är inte alltid uppiggande


Häromdagen när jag skulle hämta in posten så lyste det så vackert när jag öppnade locket. Anledningen till detta var att det låg ett stort orange brev i lådan. Orange är en vacker färg, men den passar inte på brev. Åtminstone inte brev med denna sortens innehåll. Det har säkert lyst mycket orange på postkontoren runt om i landet den här sista veckan.

Att öppna detta brevet ger ungefär samma resultat som att skrapa en lott....ingen vinst. Visserligen hade jag fått en ökning med 250 kr, men jag undrar hur många politiker som nöjt sig med en så låg löneökning. Detta är ju lön...pensionärslön, och jag tycker jag gör lika mycket nytta som många politiker.

Sådan här tråkig information borde skickas ut på sommaren i stället när solen skiner och man är på gott humör. Att öppna det orange kuvertet samtidigt som man tittar ut genom fönstret och ser hur regnet öser ner gör att de där 250 kronorna känns mer som ett hån.


Min förhoppning var att jag skulle få så pass stor ökning så jag kunde göra som Joakim von Anka. Jag tror att ett bad hade piggat upp mig rejält.

onsdag 15 januari 2020

Depparedan

Jag önskar att det bara fanns en depparedag på året precis som det bara finns en dopparedag, men sån tur har vi inte. Det är inte ofta jag känner mig så här trist, men vädret påverkar mig väldigt mycket. Så fort det är mörkt och disigt dalar energin.


Ibland känns det som om jag skulle vilja dra något över huvudet...gammalt eller nytt.

Det finns massor av saker som jag kan sysselsätta mig med inomhus, men lusten blir aldrig densamma. Nere i källaren är det ganska ok, för där har jag inte samma koll på hur det ser ut utomhus. Källarfönstren är ganska små och sitter högt upp. Dessutom har vi ljusgårdar utanför dem så jag kan fantisera att vädret är bättre än vad det är. I mina syrum är det alltid ljust av två lysrör i varje rum. Det är helt nödvändigt för att jag ska kunna se att sy. Jag har även skaffat mig ett förstoringsglas som sitter fast i en ring, som jag trär runt huvudet...nästan som en gloria.....


Trots att jag tillbringar mycket tid med att sy så måste jag någon gång gå upp på ovanvåningen och göra något där. Då tänder jag alla lampor. Att sitta och mysa med stearinljus eller annat ljus som knappast lyser upp sig själv är inget för mig. Jo, en kort stund kanske, men sen skulle jag kunna klättra på väggarna av frustration.

Ljusterapi är något jag aldrig testat, men de som varit med om det lovordar det väldigt. Jag tror att vi är väldigt många som är beroende av ljus. Det räcker att solen bara skymtar fram ett ögonblick, så börjar livsandarna vakna till livs. Den här tiden på året är det extra viktigt för mig att ha många skoj saker inplanerade.


Då känner jag hur mungiporna dras upp och jag ler från öra till öra.

måndag 13 januari 2020

Matkasse


Första gången jag hörde talas om att man kunde beställa hem en kasse med middagar för en vecka, var när Linas matkasse kom i ropet. Det verkar väldigt bekvämt att få hem förslag på olika middagar och då också ingredienserna till dem. Nu vet jag inte hur mycket man själv måste köpa till, för jag antar att allt inte finns med i kassen. Jag har aldrig funderat på att testa den här modellen, även om jag tycker det är svårt att komma på middagsförslag ibland. Det går ju att leta på nätet och där finns tips i det oändliga. Jag har många butiker i närheten så det är inga problem för mig att åka och handla.

Problemet kommer senare...när det är dags att laga till maten. Jag tycker inte det är särskilt kul att stå vid spisen varje dag. Ibland fuskar vi när vi är ute och handlar. Då slinker vi in nånstans och får oss en matbit. Givetvis kan vi inte göra så varje dag, men de dagar det fungerar är jag mer än nöjd.


Jag hade gärna prenumererat på en matkasse om det även följde en kock med hem. I lördags lyckades jag med det konststycket. Ulrika åkte ner till lillasyster i Luxemburg. Det är en jättestor hobbymassa där varje år i januari, och de har gjort det till en tradition att alltid besöka den. De första åren var jag också med, men nu hoppar jag över den och åker i stället ner nästa månad när Zoé fyller år.



Bo och Rasmus kom hit till oss och erbjöd sig att stå för middagen på lördagen. Det tackade jag inte nej till. De är båda två väldigt duktiga kockar så jag lämnade över köket till dem och kikade bara in då och då för det doftade så gott. De bjöd på pannbiff med lök och brun sås. Vanlig husmanskost är bland det godaste som finns.


Rasmus har "kockat" åt oss ända sedan han var så liten att han fick stå på tå för att se vad som fanns på spisen.


Det behöver han inte göra nu längre.

söndag 12 januari 2020

Lyxtillvaro




Jag tycker om det jag gör, för jag gör bara det jag tycker om.

Det är det absolut bästa med att vara pensionär.