torsdag 15 november 2018

Fegisar



De senaste veckorna har varit väldigt otäcka här i Åstorp. Igår läste jag om en dam som satt i rullstol utanför en butik i centrum. Då kom en ung kille fram till henne och helt enkelt bara norpade hennes handväska. Hon kunde klart inte göra något för att försvara sig. Tyvärr sprang han iväg så snabbt att ingen hann få upp spåret efter honom. Samma dag blev en äldre man som gick med rollator attackerad och uslingarna tog hans plånbok. Som om inte detta var nog så hände ytterligare två rån i förra veckan. Båda två drabbade äldre personer som gick med rollator. Den ena damen knuffades omkull, men jag vet inte om hon blev allvarligt skadad.

Hur står det till i hjärnan på den här sortens varelser? Hur kan man ge sig på helt hjälplösa människor? Naturligtvis är det enkelt att stjäla från en som inte kan försvara sig, men det här klientelet tycks nog tro att de är några riktiga tuffingar. Så fel de har. Något fegare som går i ett par skor går inte att uppbringa.


Det värsta är att även om de skulle åka fast så är straffet på tok för mesigt. Det borde vara kännbara straff för den här sortens brott. Att råna någon är helt förkastligt, men är offret dessutom gammal och handikappad så borde straffet bli betydligt strängare. Jag är glad så länge jag kan köra dit jag behöver bege mig, för att promenera i samhället är förenat med stor fara.


Jag ska skaffa mig ett överfallslarm och ha i fickan. Jag har hört när det tjuter och det borde åtminstone få bovarna att hejda sig en aning. Åtminstone så pass länge att jag även hinner få fram försvarssprayen. Pepparspray är förbjudet, men den här andra sortens spray lär vara lika effektiv. Den sprutar något i ögonen på tjuven så han blir förblindad och helt rödfärgad. Det blir lätt att känna igen den personen sen. Jag läste om sprayen att färgen gick inte att tvätta bort. Ojdå! Då finns ju risken att man kan bli åtalad för att ha förstört den stackarens kläder. Vem får tro det strängaste straffet.....boven eller den som sprutat rödfärg på honom?

onsdag 14 november 2018

Stresstips


Stresstips dyker upp i massor när det börjar närma sig jul. Nu har det ännu en gång konstaterats att det är avstressande att vistas i skogen. De flesta människor har nog vetat om detta  i evigheter. Bara jag kommer in i skogen och hör fågelsången och känner lugnet där inne, så blir jag själv lugn. Det nya nu var att det gav bättre resultat om man vistades i en lövskog än om man gick in i en barrskog, och det har jag inte hört tidigare. I barrskogen ser det likadant ut vår, sommar, höst och vinter...bara gröna barr.....och det är i regel ganska mörkt där inne. Det är kanske det som är förklaringen. Promenerar man i en lövskog är det betydligt ljusare och här kan man följa årstidens skiftningar dag för dag. Hösten med alla sina härliga färger är underbar och sen kommer vintern med sina kala grenar. Då blir det ljust inne i skogen dagtid och man kan se himlen. Våren, när det börjar grönska, är den bästa årstiden, tycker jag. Sommartid är det alldeles grönt inne i skogen och det går knappast att få en skymt av himlen mellan trädkronorna.

Alla har tyvärr inte förmånen att kunna komma till en skog och bli avstressad, men det gick tydligen lika bra med en virtuell skog. Det var bara till att skaffa en DVD-film som handlade om en lövskog och sen kunde man sätta sig i soffan för att titta på den. Efter en stund skulle lugnet infinna sig. Ungefär som när man sitter och tittar på en fuskbrasa. Jag föredrar ändå den "riktiga" skogen.

tisdag 13 november 2018

Övning ger färdighet....kanske



När jag sorterade i mina garderober häromdagen såg jag att jag ställt in mina kryckor i ett hörn. Det är evigheter sen jag använde dem. Jag hade problem med en fot för ganska länge sen, och då köpte jag på min läkarcentral ett par som jag använde flitigt. I samma veva var det en kändis som också hade gåproblem och det visades en bild på henne när hon "limpade" fram. Det heter väl ändå linkade eller haltade? Limpa får mig bara att tänka på Skogaholm. Nu var det förstås en amerikansk stjärna det gällde och hon kan kanske inte halta. Jag såg en bild på henne där hon stödde sig så elegant på kryckorna.

Så elegant såg jag också ut......så länge jag stod still. Det var när jag skulle försöka förflytta mig framåt med hjälp av de här pinnarna som eländet började. Jag tränade och tränade, men jag fick inte kläm på när jag skulle sätta fram kryckan och när det var dags för foten att ta ett steg framåt. Kvinnor brukar kunna göra mer än en sak samtidigt....men det kan inte gälla när det är kryckor inblandade. Jag bara trasslade in mig och min stil påminde mer om Bambi på is. Det är inte helt riskfritt att gå med kryckor upptäckte jag. Ett par gånger höll jag på att sätta krokben för mig själv. Nog hade det varit lite förargligt och komma till akuten med ett brutet ben och behöva berätta att det hände för jag använt kryckor.


måndag 12 november 2018

Rot och Rut


Vi har haft hjälp både in och utvändigt i helgen utan att behöva fixa med varken rot eller rutavdrag. I fredags satte Katarina sig på flyget i Luxemburg redan 6 på morgonen, och efter flygtur, tåg- och färjeresa kunde jag hämta henne i Helsingborg vid 10-tiden på förmiddagen. Efter lite kaffe och småprat satte vi igång att jobba. Katarina hade nämligen erbjudit sig att hjälpa till med rengöring av duvslaget innan det var dags för målning. Vi delade upp jobbet ganska rättvist. Jag tog hand om det minsta rummet och dörrar och fönster och Katarina ägnade sig åt det stora rummet. Vi botaniserade i Görans hobbyrum och plockade upp slipmaskiner som hon använde, så det gick förhållandevis snabbt. Det började skymma ganska tidigt och vi kunde inte hålla på att jobba så länge på eftermiddagen, men det måste finnas tid för prat också, så det passade perfekt.

Det blev en tidig fredagskväll för oss och på lördagsmorgonen var det skrubbning av tak, väggar och golv som gällde. Det märktes stor skillnad på arbetstakten på oss två. Jag tröstar mig med att jag är 27 år äldre så det var nog fullt normalt. Nu återstår endast spackling och målning i duvslaget och sen ska Göran fixa inredningen så vi kan ha alla sommarmöbler, bildäck och trädgårdsredskap där. 

Det känns skönt att ha vuxna barn som kan hjälpa till med lite av varje; antingen tekniska grejer eller praktiska. På det viset är vi väldigt lyckligt lottade för alla våra tre barn och deras respektive ställer villigt upp när vi ber om hjälp, men vi försöker klara så mycket vi nånsin kan själv. Jag har alltid sagt att när det blir helt omöjligt att fixa det mesta på egen hand då är det dags att flytta. Det är inte meningen att ens barn ska ta hand om allt för att man ska kunna bo kvar i ett stort hus.  


söndag 11 november 2018

Tänk efter före


Jag är mogen nog att förlåta dig, men jag är inte dum nog att lita på dig igen.

Om man blivit sårad av en person man litat på till 100% kan det aldrig bli som förut. När tilliten får sig en törn lämnar det ärr som är svåra att få bort. 

fredag 9 november 2018

Plötsligt


Vi har varje dag tittat på vår blivande gräsmatta. Fastän vi lade bärnät över så kom en del pilfinkar och hoppade runt där. Jag tror inte att gräsfröna var så delikata, för de slutade upp med det ganska snabbt. Vecka efter vecka gick och det märktes ingen skillnad, men så en dag....

PLÖTSLIGT HÄNDE DET!


Det skymtade lite grönt här och där. Nu har gräset satt fart att växa rejält och det är nästan helt grönt på den stora ovalen som det tidigare växte ogräs på. Till våren ska vi förhoppningsvis ha en hel grön gräsmatta bestående enbart av gräs.

Efter senaste tidens positiva händelser hoppades jag att det skulle fortsätta i samma stil. Jag fick rådet att köpa en lott, och det gjorde jag...en dubbeltriss t.o.m. Tyvärr var det ingen vinst på den, och det brukar det inte vara på de lotter jag skrapar, så det var inget ovanligt. Sen kom jag på varför det var en nitlott. Jag hade ju bara köpt EN lott. Det magiska talet var tre. I morgon ska jag åka iväg och köpa två lotter till.......och då....

PLÖTSLIGT HÄNDER DET!



torsdag 8 november 2018

När storfiskaren talar om hur stora fiskar han fått

Den här gången behövde inte storfiskaren dra till med lite mer. Det räckte att hålla sig till sanningen.


Rasmus och hans pappa är medlemmar i en fiskeklubb här i närheten. De åker iväg nästan varje helg
och fiskar några timmar. Ibland är det tävlingar också som de har deltagit i, men hittills har det inte blivit något pris. Men så förra helgen......


Efter en halvtimmes fiske fick Rasmus upp en regnbågslax på 1,9 kg. Glad i hågen ringde han genast hem och berättade det. Han hade aldrig förut fått upp en så stor "firre". Det dröjde inte länge förrän nästa samtal kom. Då hade han fått upp en bjässe på 3,6 kg. Det tog nästan 5 minuter att få upp fisken på land och det hade tydligen varit rejält kämpigt. Efter att ha fångat två fiskar var det slutfiskat för Rasmus del. Reglerna är sådana att man får ta upp två fiskar och sen får man vänta tills tävlingstiden har gått ut. Det blev en lång och nervös väntan. Äntligen blev kl.12 och invägningen skulle ske. Det visade sig att Rasmus vunnit första pris i klubbmästerskapet och han var mäkta stolt.

När han kom hem rensade han båda fiskarna och den minsta fick vi. Den ligger nu i frysen och väntar på att Rasmus ska laga till en delikat middag åt oss en dag. Den största fisken bjöd han sina föräldrar på. Det var lite problem med att få in den i ugnen, för den var så lång att den fick ligga på snedden i braspannan.