fredag 16 februari 2018

Hjärnspöke


Hjärnan agerar säkert på egen hand ibland. Jag tänker på hur man kan börja tänka på och oroa sig för saker som man tidigare aldrig funderat över. Jag har...tror jag...i hela mitt liv haft väldigt låg puls. När jag var tonåring svimmade jag väldigt ofta, men fick alltid höra att det berodde på att jag växte och det hände så mycket i kroppen just under tonåren. På den tiden ifrågasatte man inte så mycket utan accepterade de vuxnas förklaringar. Jag kanske hade låg puls redan då?


Någon idrottskvinna har jag aldrig varit utan bara motionerat så där till husbehov. När Björn Borg var i ropet läste man om att han hade så extremt låg puls, för att han var så vältränad. Det var även läkarnas förklaring till det hela. Jag hade aldrig kunnat slå Björn Borg i en tennismatch, men i en pulsmatch hade han legat risigt till. Vid alla läkarundersökningar jag varit på, har det bara konstaterats att min puls var låg och jag fick alltid frågan ifall jag tränade mycket. När jag berättade att så inte var fallet togs det aldrig upp mer, och jag antog att allt var frid och fröjd. Inte förrän en AT-läkare tyckte att det inte verkade ok började saker och ting hända. Nya rön har också visat att det går inte att träna sig till en så otroligt låg puls, utan det har lite samband med hjärtats förmåga att arbeta. En remiss skickades till Hjärtmottagningen och då började hjärnspökena att vakna till livs. Helt plötsligt trodde jag, som normalt är en sansad person, att det var något allvarligt fel på mig. 


Jag började räkna min puls femtioelva gånger om dagen. När den var i mitt tycke på tok för låg sprang jag upp och ner i källartrappan och viftade med armarna och sen räknade jag pulsen igen. Hade den inte stigit tillräckligt tog jag ett par rundor till. Jag påminde nästan om de löpare som vunnit sprinterlopp och springer ärevarv efteråt. De brukar alltid få sitt lands flagga som de springer med så den viftar för fullt. Jag borde kanske också ha något att vifta med? Stryktvätten ligger nere i källaren och jag kunde klart grabbat tag i en skrynklig T-shirt och sprungit vidare.

Efter att jag fått besked från undersökning och arbetsprov har de där spökena krympt en aning. Både hjärta och kondition fick godkänt. Dock ska allt kollas upp på nytt efter ett år. Äntligen känner jag mig som mitt gamla vanliga, förnuftiga jag igen. Nu räknar jag inte pulsen femtioelva gånger om dagen...det blir nog bara elva.


torsdag 15 februari 2018

Jag missar ännu ett kalas



Idag fyller Zoé 6 år. 


Jag var med på hennes "examen" när hon slutade på dagis. Det var verkligen minnesvärt. Alla barnen, som skulle diplomeras, var klädda i gula kappor och fyrkantiga hattar och det var minst lika festligt som på en studentavslutning. Det var ingen "riktig" skola hon började på sen utan mer som ett förberedande år. Med tanke på att hon måste lära sig luxemburgiska för att börja i den "riktiga" skolan så var det ett bra alternativ.


Zoés stora intresse är sång, musik och dans. Redan som liten bebis satt hon på golvet och hoppade i takt med musiken. Det såg så gulligt ut.


Ett annat stort intresse är prinsessor. Hon har många prinsessklänningar och tiaror. Klädintresset är stort när det gäller icke-kungliga-kläder också. Där påminner hon väldigt mycket om sin mamma. När Katarina var liten smög hon in och bytte kläder flera gånger om dagen.


Lycka är att ha en stor kusin att busa med.


Grattis på 6-årsdagen Zoe´!

onsdag 14 februari 2018

Importerade helger


Denna veckan är det Vänliga veckan och väldigt passande så är det idag Alla hjärtans dag. I stället för en veckas vänlighet borde det gälla alltid. Speciellt den här tiden på året behövs lite värme och omtanke. Alla hjärtans dag har vi importerat från USA precis som de flesta "nya" helger. Egentligen härstammar den från England och Frankrike och därifrån togs den vidare över Atlanten. Samma gäller för Halloween. Det firandet började på Irland och i Skottland och immigranterna tog med sig seden till USA. Konstigt att vi inte norpade helgen tidigare när den fanns på så nära håll.

Sverige har egna mindre "mathelger" som vi inte får glömma bort. Vi har Fettisdagen med fastlagsbullar. Våffeldagen är ju tyvärr en feltolkning av Vårfrudagen, men det överser man så gärna med efter första tuggan. Kanelbullens dag har många anhängare naturligtvis liksom kräftpremiären. Vad jag inte förstår är varför surströmmingspremiären är så styvmoderligt behandlad. Det är ju helt ok att äta sushi. Det är också rå fisk precis som surströmming. Midsommaren är nog den svenskaste av alla helger.

Sverige och svenskarna tar till sig allt som kommer från USA; mat, språk, kläder..... ja, i stort sett allt. Då är det väl konstigt att vi inte firar vår nationaldag lika storslaget som amerikanarna. Det blir bara lite tamt flaggviftande och någon gubbe som håller tal. Nej, fram för rejält firande med musik och parader på gatorna. Till dess får man kanske trösta sig med att 6 juni åtminstone är en röd dag.


tisdag 13 februari 2018

TV-kväll


Det finns ett TV-program som jag gillar och det är På spåret. Jag tycker nämligen om frågetävlingar. Det är ytterst sällan jag kan gissa vart de är på väg bara genom att se på filmen som fladdrar förbi, men ibland är ledtrådarna sådana att man får en snilleblixt och jag har lyckats lösa en del resmål. I fredags gick första resan till München. Det är ingen stad som jag besökt men frågorna kan ändå vara sådana att man har en chans att gissa rätt....och ibland t.o.m. vara bergsäker på svaret. Kristian pratade om en motståndsrörelse som startats av studenter i München och då tänkte jag direkt på Vita rosen. Vilken tur att Rasmus hade haft den uppgiften i sin klass tidigare, annars hade jag inte kunnat det.


Jag lyckades få rätt på några andra frågor också, men tävlingen är väldigt bred, så det gäller verkligen att kunna lite av varje. Det måste vara nervöst att sitta där i tågvagnarna och kunna plocka fram svaren så på direkten. För egen del tror jag att jag hade blivit helt blockerad och inte kunnat komma på någonting. Det är alltid väldigt lätt att sitta hemma i fåtöljen och svara på frågor.

När mina barn var yngre fanns det ofta underhållningsprogram för hela familjen på lördagkvällarna. Nu är lördagen nästan den sämsta TV-kvällen på hela veckan. Varför görs det så dåliga program idag? Repriser matas vi med stup i kvarten. Kanske det blir billigare, men också mycket tråkigare än att få se ett helt nytt program.


Vad är tro anledningen till att det visas så lite program som vänder sig till den äldre publiken? Ett förslag är att berätta om några som varit gifta länge och planerar sitt silverbröllop eller guldbröllop eller kanske t.o.m. diamantbröllop. Där hade säkerligen varit material att plocka fram från deras långa liv tillsammans. Det hade t.o.m. gått att få in lite allmän historia i det hela. En sådan programserie hade varit minst lika intressant som alla serier om att träffa den rätte eller före detta rätte.


I sommar firar Göran och jag guldbröllop, men det kommer inte att visas något om det på TV.

måndag 12 februari 2018

Rena mardrömmen


Jag tror aldrig jag har haft en bild som så perfekt illustrerat mina inlägg förut. Hanna visar precis hur jag känner mig inför det här senaste snöfallet som kom i helgen. Jag är förtvivlad! Varför i all världen håller det på att hatta så fram och tillbaka?  Först snö en liten stund, sen regn och om man har tur lite solsken och efter det börjar det om på samma vis om och om igen.

Den enda ljuspunkten i det hela är att det samlas lite fler fåglar vid matbordet. De stora buskarna ger rejält med lä för både regn och snö och kan man då få sig en smakbit också ibland så känns det nog ganska ok. Jag har stått gömd bakom köksgardinen med kameran i högsta hugg. Många gånger undrar jag ifall fåglarna har ögon i nacken, för de lyckas alltid flyga iväg eller åtminstone flaxa till precis när jag trycker på knappen.


Jag lyckades i varje fall få en bild på en stenknäck....


en domherre....


en grönfink....


 en gråsparv....


och en bergfink.

söndag 11 februari 2018

Stark


Det sägs att man blir starkare av motgångar. I så fall borde jag kunna lyfta en bil vid det här laget.


Då får jag givetvis räkna in alla motgångar jag haft under min levnad, för jag tycker inte att jag är en olycksfågel precis. Vi drabbas väl alla av motgångar och tycker ibland att vi blir orättvist behandlade. Det är nog så livet är för de flesta. Något som också spelar in är vilket humör man är på när tråkigheterna kommer farande. Är det en dag då solen skiner eller jag är så där allmänt på gott humör, så klarar jag också av lite negativitet. En annan dag då jag är lite deppig kan samma sak kännas som om jag bär all världens olyckor på mina axlar. Även om det är svårt att se vad det är för mening med alla olyckor, så har de förhoppningsvis ett syfte. Det svaret tror jag aldrig vi kommer på. En sak är jag glad att jag har lätt för...nämligen att se möjligheter i allt som händer...bra som dåligt. Att alltid ha positiviteten liggande på lur är till stor hjälp.

fredag 9 februari 2018

Sjukstuga



Förkylning med hosta har drabbat många den sista tiden. I Rasmus klass har det varit stort manfall. Till sist klarade inte han heller sig från att bli smittad. I söndags kom han hit för han hade feber och ont i halsen. Även en 14-åring kan känna sig liten när febern slår till, och det är inte så kul att ligga hemma alldeles ensam. Då är det bra att mormor är pensionär och kan vara "sjuksyster". Mitt datarum fick agera sjuksal. Det är inte fel med en extrasäng ibland. De två första dagarna sov han mest, men när febern sjönk började han likna sitt gamla vanliga jag.

Rasmus pappa hämtade läxböckerna i skolan. Idag ska de nämligen ha prov i tyska och igår tränade vi på tyska verb. Jag tycker det är jättebra när jag får hjälpa honom med läxan nån gång, för då glömmer jag inte bort allt som tidigare hörde till vardagen. Ja, inte tyska förstås, för det har jag inte pluggat sen jag själv gick i skolan, och det är ganska många år sen. Till min glädje har jag märkt att allt som jag trodde var bortglömt sakta men säkert kryper fram nu igen. Tydligen har jag små kyffen inne i hjärnan där olika saker samlas och som jag sen kan plocka fram när de behövs.

Det skulle vara kul att ta reda på vilka andra talanger som gömmer sig där inne. Med tiden glömmer man bort saker man gjort, men tydligen finns det lite kunnande kvar. Kanske det är som när man lär sig cykla. Även om man inte cyklat på evigheter, så kan man ändå hålla balansen bara man sätter sig på en cykel.

Igår kväll åkte Rasmus hem till Kvidinge igen, för nu är bacillerna borta. Jag hoppas bara att de inte ligger på lur i mitt datarum och ger sig på mig nu. Fast jag brukar inte vara mottaglig för skolbaciller. De första åren jag jobbade var jag nästan ständigt infekterad, men med tiden så blev jag antagligen immun. Numera är mina sjukdagar lätt räknade.