I min nyckelknippa

Jag har inte nyckeln till succé, men nyckeln till 
misslyckande är att försöka vara alla till lags.

Den omöjliga uppgiften finns det ingen anledning att ge sig på. Att utplåna sig själv bara för att
tillfredsställa andra är inget att sträva efter. 

Allt måste firas

Vänta inte med att vara stolt över dig själv tills du nått målet. Var stolt över varje steg du tar på vägen dit.

Det är viktigt att sätta upp delmål. Annars finns risken att man tröttnar innan man hunnit fram. Varje litet steg på vägen mot målet är värt att fira, för det är en framgång i sig. 

Jag får fråga någon som vet

Jag vet inte hur man ska uppföra sig i min ålder, för jag har aldrig tidigare varit så här gammal.

Idag är det min födelsedag och jag är 73 år för första gången i mitt liv.

Jag och några "pigga lärkor"

Det får inte tas bokstavligt för några lärkor handlar det inte om, utan ett par koltraster och några duvor. I den här värmen är tidiga morgnar och sena kvällar de enda stunderna på dagen som det går att jobba i trädgården. Jag har satt alarmet på 6.00 och det har faktiskt inte varit så besvärligt att stiga upp då. Frukosten hoppar jag över och tar sen när jag kommer in efter några timmar i stället. Då smakar det mycket bättre.

Även om det varit torrt och många växter haft svårt att klara sig, så lever ogräset ändå. Den sortens gener borde väl någon forskare kunna få fram och manipulera så att andra växter blev lika tåliga. Vi har inte bevattningsförbud hos oss, men det känns ändå inte riktigt ok att vattna med slang. Att bära runt på en stor vattenkanna är ganska tungt, men då fick jag en i mitt tycke genialisk idé. I källaren har jag haft mors gamla dramatenvagn stående. Hon använde alltid den när hon gick och handlade. Jag kör bil till affären och stuvar in varorna direkt i kofferten så jag har inte haft någon direkt användning för den. Nu plockade jag bort själva väskan och tog upp ställningen. Där satte jag sen vattenkannan och nu kan jag köra runt i trädgården och vattna utan problem.

När jag satt och pausade fick jag syn på koltrasten som promenerade mot blåbärsbuskarna. Den ena busken har jag redan plockat alla bär på, för det var en tidig sort, men de två andra är inte mogna förrän i aug-sep. Det är jättegott att kunna gå ut och hämta en näve färska blåbär och lägga på filen. Antagligen är det gott utan fil också, för koltrasten återkom flera gånger. Nu har vi köpt ett bärnät som vi ska lägga över buskarna. Det får vara någon måtta på givmildheten.

Sedan Göran lämnade bort sina brevduvor och ringduvorna flyttade har det varit ganska duvfritt i vår trädgård. Nu har mannen som övertog brevduvorna börjat träna dem så att de ska flyga hem till hans slag i stället för hit, som de är vana vid. Det går att ändra på deras beteende, men det kan ta lång tid. De har nu bott i det nya slaget ganska länge, så han släpper ut dem på morgonen och hoppas klart på att de ska återvända hem på kvällen. Tyvärr har de flesta kommit hitflygande. Göran har låtit en öppning vara kvar, så han kan släppa in dem i en del av duvslaget på kvällen. Sen kommer den nye ägaren hit och hämtar dem. I och med att de får mat när de kommer hem, så fattar de förhoppningsvis med tiden att det är mycket bättre att flyga till det nya stället än hit här.  För det första har vi ingen duvmat hemma och för det andra så ska de inte känna sig välkomna här. Får de mat av oss kommer de att stanna kvar och det är inte meningen. Denna duvrestaurangen är stängd.

Ett fall för arga snickaren?

När ringduvorna började bygga bo i vårt plommonträd tyckte vi det var lite speciellt, eftersom Göran i samma veva överlät sina brevduvor till en medlem i duvklubben. Nu fanns det ändå duvor i vår trädgård, men i en lite mer primitiv bostad än det duvslag som Göran byggt. Jag brukade gå och kika emellanåt när de byggde. De flög med pinnar i näbben fram och tillbaka och boet växte och blev ganska stort. De hade varit noga med placeringen, för det låg i en grenklyka så det var väldigt stabilt.

Den lilla duvfamiljen fick två ungar som nu är utflugna och det är alldeles tomt i trädet. Jag kikade in i grenverket igår och fick se att boet nästan höll på att rasa ihop. Vissa dagar har det legat fullt med grenar på gräsmattan och det är tydligen väggarna som ramlar isär. Fåglar brukar annars vara så noga med sitt byggande tycker jag, men det här verkar ha varit ett fuskbygge.

Det höll i varje fall så länge ungarna bodde hemma och det är huvudsaken. När jag städat upp i och runt trädet ska jag sätta tillbaka trädgårdsmöblerna så vi kan sitta och fika på vår gamla plats. Det har jag saknat i sommar.

Förnöjsamhet

De lyckligaste människorna har inte allt. De bara gör det bästa av det de har. 

Man behöver inte äga så mycket prylar. Det finns annat här i livet som är mer värdefullt. 

Ett svalkande inlägg

Runt påsk skrev jag ett inlägg om Skånes väderkarta. Då hade den gått från blått till grönt och nästan hamnat på gult. Vad jag längtade efter var givetvis att den skulle gå över i orange....och det gjorde den ganska hastigt. Det kändes som det nästan vände över en natt. Den höll färgen ganska länge, men sen började den mörkna. Nu är det brunt inblandat och det ser nästan ut som rostfärgat. Inget snyggt alls när det gäller en väderkarta. Det ljusare orange som mer går åt aprikoshållet är vad jag ser fram emot nu.

Vi har massor av fläktar igång i alla rum och de går på högsta hastighet. Det är nästan så man får hålla i kalufsen när man går förbi dem. Jag är oerhört tacksam över att vi har en inredd källare som vi kan vara i mitt på dagen. Där orkar jag t.o.m. jobba lite. Det får bli lite sömnad och annat småpyssel för det är den sortens saker som finns där. Göran försvinner in i sitt snickarrum och sen ses vi över en fika i mitt syrum där jag har en soffa och ett bord. Ganska behagliga dagar. När vi går upp möts vi av en varm vägg på översta trappsteget. Det är inte långt ifrån att man vill vända och försvinna ner i underjorden igen. På ovanvåningen sitter jag mest och gapar kanske inte som en fisk....

....men i varje fall som en koltrast.

För att svalka mig lite tittade jag på en del kyligare bilder. 

En del vintrar har haft svårt för att bestämma sig ifall de skulle likna vinter eller vår.

I sommar har vi inte suttit under plommonträdet och fikat, men det beror inte på att vårt möblemang sett ut så här, utan på att ett duvpar bott där och fött upp två ungar.

Jag hoppas verkligen att värmen inte fortsätter ända fram till jul, så tomten måste pausa med en glass under julklappsutdelningen.