En förmiddag helt i min smak

Idag känner jag mig lika lyxig som en Hollywoodfru. Efter frukosten i morse rattade jag min bil till frissan. Jag hade bokat tid för klippning och färgning. Jag har själv färgat håret jättemånga gånger eftersom det är betydligt billigare, men jag tyckte aldrig jag fick den färg jag önskade. Och jag har testat alla färger som hade lite röda toner i sig. Till slut såg mitt hår mörkbrunt ut, och det var inte riktigt meningen.

MIn riktiga hårfärg är nåt mittemellan råttfärg och brunt. Kanske inte den mest pigga färg man kan ha på ett hår. Självklart gör frisyren sitt till med. När jag var liten så hade jag lite halvpage och ingen lugg, utan mor drog bak håret och högst upp satte hon fast en megastor Mimmi Pigg-rosettt.

Frisyrer har jag ändrat stup i kvarten. Det är alltid roligt att testa något nytt. När Audrey Hepburn spelade in Sabrina-filmen gick jag till frissan och fick klippt snedlugg. Efter det har jag alltid haft lugg, och det var nu jag började experimentera med färger också. Det var inte alls de enkla preparat som finns nu, utan ville man bli blondin köpte man vätesuperoxid och ville man var rödhårig var det henna som gällde. Tänk att man fortfarande har något hår kvar efter allt vad det har fått utstå.

Det är ganska bökigt att själv färga håret även om det har blivit en stor förbättring mot när jag var tonåring. Luggen och vid sidorna går väl någorlunda, men nacken är hopplös. Även om jag försöker ha en spegel som jag kan se nacken i, så blir det alltid fel ändå. Allting är spegelvänt och det är så irriterande när man gör fel. Ovanpå allt detta så brukar det inte bara bli håret som färgen fastnar på. I regel har jag färg ner i pannan, på öronen och kinderna. Handdukarna får gå raka vägen till soptunnan och badrummet får storstädas efteråt. Så egentligen förstår jag inte varför jag har envisats med att färga hemma i så många år.

Nu är jag gammal och förståndig, och då går jag till ett proffs och får det gjort. Frissan visade olika färgförslag, men jag litade helt på hennes smak, och det blev också det bästa. Hon valde en mahognyfärg som hon sen gjorde lite mörkare slingor i. Efteråt klippte hon en fin frisyr också och efter föningen beundrade jag mig i spegeln. Jag fattar inte att jag kunde bli så tjusig. Naturligtvis ville jag visa resultatet, så jag plockade fram kameran och ställde mig framför spegeln. Jag tänkte att jag skulle ta ett foto så ni fick se hur det såg ut i nacken och från sidan. Den bilden blev ganska ok.

Sen hade jag planerat att ta en bild så ni såg resultatet framifrån med.......och just då så lägger batteriet i kameran av. Typiskt!!!!! Naturligtvis har man aldrig reservbatterier hemma när de behövs. Så besviken jag blev!

Jag säger som Mark Twain

"Ryktet om min död är betydligt överdrivet."

Anledningen till att jag citerar den här författaren är att jag två dagar på rad har fått mail från FBI med suspekt innehåll. En av deras "agenter" skrev och undrade om jag levde.......-"Ja, det känns så i varje fall."....... Enligt honom så hade en man kommit in på deras kontor och påstått att han skulle lösa ut ett bankkort som tillhörde mig, eftersom jag gått hädan. Varför det skulle finnas ett bankkort på FBI:s kontor som tillhörde mig berättade inte agenten. Det måste hur som helst vara ett mycket värdefullt kort, för den här snubben, som hette James Walter var beredd att betala 250 dollar för att lägga vantarna på det. 

Jag gick in på Google och kollade på sidan om FBI. Det konstiga var att de hade en helt annan adress än den som stod i mailet och telefonnumret stämde inte heller. Jag har 48 timmar på mig att meddela dem om jag lever eller inte, sen kan den här Mr Walter lösa ut mitt bankkort. Jag önskar honom lycka till! Lite konfunderad är jag ändå. I första mailet stod att jag måste meddela dem inom 48 timmar, och det var samma tidsram i mailet dagen därpå. Har deras klocka stannat tro, eller det har nåt att göra med olika tidszoner? 

Det dyker upp sådana här tokiga mail lite då och då. I regel är det sådana man kan skratta åt, som att jag har vunnit resor eller miljontals kronor eller att någon ärvt en massa pengar och vill att jag ska förvalta dem. Tänk att folk kan ha så stort förtroende för mig. Jag har alltid tagit det med en nypa salt och skrattat gott, men det här tyckte jag faktiskt var osmakligt.

Liten blir stor

I år fyller Emil i Lönneberga 50 år. Alla Astrid Lindgrens figurer börjar bli lite till åren komna nu. Tänk att ha en sådan fantasi och förmåga att skriva så som hon gjorde. De barn som inte hört en berättelse av Astrid Lindgren är nog lätt räknade. När jag var barn läste jag om Kajsa Kavat. Det är kanske den berättelse som har blivit minst uppmärksammad. Jag gillar den, för den berättar lite om hur vardagen var för människor förr i tiden. Mycket har blivit annorlunda, men för den skull inte alltid bättre. Att barn lämnades på trappan utanför någons dörr, som någon gjorde med Kajsa Kavat, är kanske inte så vanligt idag. Men jag tycker det var ett humanare sätt än som det man läser om idag att barn lämnas inlindade i plastkassar ute i parker eller i soptunnor.

Böckerna om Kalle Blomkvist var spännande och jag tror det var där mitt deckarintresse väcktes. Det har hållit i sig genom alla år, och via Femböckerna gick jag vidare till Agatha Christie och andra bra deckarförfattare. Astrid Lindgrens böcker har säkert varit inkörsporten för många som blivit bokslukare.  Rasmus på luffen är ännu en söt barnberättelse, och den betyder nåt speciellt för mig eftersom huvudpersonen heter Rasmus.

Den mest berömda figuren är med all säkerhet Pippi Långstrump. Idag en dam i sina bästa år. Vi är nämligen jämngamla. Hon har alltid varit min favorit. Inte bara för att hon har rött hår (som jag alltid velat ha) utan för att hon var så påhittig. Jag tror hon hade gillat att gå på loppisar. Där kunde hon hitta massor av saker som hon kunde använt. Att gå på loppis är ju lite som att gå på skattjakt. Man hittar alltid en grej som man kan förvandla till något annat. Hon hade en förmåga att göra de tristaste saker roliga, som att skura golv med skurborstar på fötterna t.ex. I hennes värld behövde man inte konstra till saker och ting. Man fick vara precis som man ville.

När jag nollade senast hade jag ett kalas med Pippitema. Placeringskorten, som var en bild på Pippi, klippte jag i två delar som två pusselbitar. En bit la jag på tallriken och den andra i en korg. Gästerna fick sen plocka en pusselbit därifrån och leta upp var den passade till. På så vis blev det en ganska kul och oväntad blandning vid bordet. Jag minns inte vad jag bjöd på, men det var inte pannkakor, även om det hade varit det mest riktiga. Barnen uppskattade sockerdricksträdet. I stället för plommon så hängde det sockerdricksflaskor från mitt plommonträd. Det trädet är bra till mycket. Jag hade faktiskt en väldigt stor krukväxt på den tiden...en Benjaminfikus. Den var nästan en meter hög. I den hängde jag lite mindre flaskor med annat innehåll för de vuxna gästerna.

Om några år fyller Pippi och jag jämnt igen. Vad ska vi hitta på då? Kanske nåt med guldpengar och apor.

Nyinvestering

Fastän det är åtta år sedan som Annandag Pingst började räknas som en vanlig dag, känner jag mig lika lurad på konfekten varje år. Nog hade vi haft råd att fira både Annandag Pingst och Nationaldagen. Då hade man ju inte behövt ha nån kompensation ifall Nationaldagen inföll på en lördag-söndag. De som är schemalagda en sån dag skulle ju kunna få extra obekvämt tillägg precis som vid vilken annan storhelg som helst.

Pingstafton var väldigt varm och solig här, men det kan man inte påstå att Pingstdagen är. Det har strilat ett fint regn ända sen jag steg upp i morse. I och för sig gör det ingenting, för det var så torrt i trädgården så det var välbehövligt. Nu kommer det att växa ännu mer...även gräset. Jag har investerat i en ny gräsklippare eftersom Zoé ska bo här i två veckor under sin semester. Då vill hon säkert hjälpa morfar att klippa gräset. Vad är det egentligen som är så speciellt med gräsklippning? Jag tror de flesta småttingar älskar att klippa gräs. När mina barn var på semester hos sina morföräldrar var det alltid gräsklippning som stod högt på önskelistan. Rasmus har alltid varit en hejare på att klippa gräs både här hos oss och hemma i sin egen trädgård. Jag skulle klart kunna testa en gång, men jag försöker behärska mig. Jag är en livlig förespråkare av att man inte ska låna andras grejer i onödan, och det är Göran som är ägare till gräsklipparen.

En annan sak som barn också älskar är att gå i vatten; speciellt vattenpölar. Det finns nog inte många små barn som går runt en vattenpöl, när man har möjlighet att gå rakt i den och gärna hoppa lite med. Det var en fördel när jag jobbade på Fritids och var ute med barnen i skogen, för man kunde glatt testa allting utan att någon tittade snett. Rasmus och jag tog på oss gummistövlar och vadade i Bäverdammen en sommar. Det var en mysig utflykt. För att inte tala om vilken bra motion det var. Här fick jag klättra över stockar och krypa under hängande grenar och dessutom försöka hålla balansen i leran. Jag undrar vad det är för ett mystiskt fenomen som gör att barn älskar "klabbedynga" och vattenpölar. 

Ser ni mig?

Bakom den här häcken bor Pantertanten. Det är drygt 40 år sedan som vi flyttade hit. Göran är byggnadssnickare så med hjälp av kompisar har han byggt huset. Ulrika var 4 år och Katarina var ett halvår när det var dags för inflyttning. Så härligt det var att flytta in i ett alldeles nybyggt hus. Det har ändrats om mycket här under årens lopp både invändigt och utvändigt.

Björnåsområdet, som vi bor på, är beläget högst upp på Söderåsen, så en del av grannarna var tvungna att spränga bort en bit av berget. Vi hade sån tur att det stack bara upp en liten topp på vår tomt och den gick att hacka itu med hjälp av en grävmaskin. Till en början var trädgården bara en massa jordhögar. Det dröjde ett år innan den såg någorlunda ut. Vi sådde gräs på största delen, men jag ville ha ett stort trädgårdsland. Det låter inte likt mig, men på den tiden led jag antagligen av överskottsenergi.

Vi planterade plommon, äpple, päron och körsbärsträd. Det enda som finns kvar nu är plommonträdet. I köksträdgården hade jag röda och gröna krusbär, röda och svarta vinbär, hallon, jordgubbar och smultron. Naturligtvis satte vi potatis och lök också och morötter och hela middevippen. I flera år kokte jag sylt och saft och allt som man kunde tänka sig. Det var riktigt kul, för barnen uppskattade det och allt gick åt. I takt med att de blev äldre så hjälpte de ju till att plocka både bär och annat som skulle tas om hand.

Efter några år byggde Göran ett duvslag i trädgården till sina brevduvor, och då fick vi minska ner på trädgårdslandet. Inte mig emot. I och med att jag börjat jobba längre dagar så hade jag börjat tröttna på både bär och grönsaker. Det blev ändå ca två tredjedelar kvar att odla på. Vi kämpade på nåt år till, men att luka ogräs har aldrig varit en av mina favoritsysselsättningar så vi beslutade enhälligt att slå igen trädgårdsmästeriet och så gräs i stället. Det har vi aldrig ångrat. Plommonträdet står som sagt kvar. Det hör ju till inventarierna nästan och det är ju där jag öppnar upp mitt Plommoncafé. En rabarberplanta får också spelrum här. Göran tillverkade två pallkragar, men i år ligger den ena i träda och i den andra växer vitlök.

Vår trädgård är väldigt lättskött nu, med bara några få rabatter. In mot två av grannarna har vi en megahög thujahäck och in mot den tredje grannen har vi en spireahäck. Den är fin när den blommar, men sen bara drösslar den, och den är inte vintergrön. Ut mot gatan har vi olika slags gröna växter och en del blommande buskar. De är så höga och breda nu, så det ser nästan ut som en häck. Jag kom just att tänka på att Törnrosa och jag har en sak gemensamt, nämligen den att vi är omgärdade av höga häckar. Det är nog den enda likheten oss emellan.....fast jag hade inte haft något emot att kunna sova lika bra som hon.

Nu har det hänt

För första gången i världshistorien har en pelargonplanta överlevt vintern i vårt hus. Det beror antagligen på att jag inte varit i närheten av den. Jag har en otrolig förmåga att få levande blommor att helt tappa livslusten. Jag är mer eternelltypen. De är inte så kinkiga med vattningen.

Min farmor hade massor av gamla och stora pelargonior, och hon nämnde aldrig nåt om att det skulle vara svårt att övervintra dem. Även mina föräldrar hade samma blommor år efter år. Hela vintern var garaget fullt av halvdöda och vissna pelargonplantor. I februari började de klippa bort allt skräp och sen hux flux hade de massvis av blommande växter i uterummet. Så ville jag med ha det när vi flyttade hit till vårt då nybyggda hus, och jag började investera i pelargonior. Tyvärr upptäckte jag ganska snabbt att den där pelargongenen hade hoppat över en generation. Efter ett antal år med missväxt gav jag upp. Det var lika bra att erkänna sig besegrad.

Det har ändå alltid retat mig att jag måste köpa nya blommor varje år. I fjor sa Göran att han skulle göra ett försök med en planta. "Jaha. Lycka till," tänkte jag, helt övertygad om att han inte skulle lyckas bättre än vad jag gjort. Inte vet jag vad han gjorde för hokuspokus med plantan, men när han plockade fram den i februari, så kunde man skymta nåt pyttelitet grönt på den.

 Den levde!!!! 

Nu är den stor och ståtlig och blommar så vackert. Görans dolda talang måste tas till vara så jag for som ett jehu iväg till blomsteraffären och inhandlade tre nya pelargonior i olika färger. Det ska visst finnas 10 000 olika sorter så vi är på god väg nu. Jag funderade på om vi skulle ansöka om medlemsskap i Pelargonsällskapet, men det är kanske till att vara optimistisk i överkant.  På deras hemsida hittade jag inget om vilka inträdeskraven var. Jag gissar att det inte räcker med en övervintrad planta och tre nyköpta. Kanske om några år......

3 år

Idag är det exakt tre år sedan som jag skrev mitt första blogginlägg. Det är riktigt spännande att läsa det man skrev då. Mycket hade jag helt glömt bort, så bloggen blir som en slags dagbok att bläddra bakåt i. Jag upptäckte att det har hänt ofantligt mycket på de här åren. De största händelserna är helt klart att Rasmus börjat skolan och att jag fått två nya barnbarn. Jag tänkte att när jag slutade jobba skulle jag få så mycket extra tid, och då var det bra att fylla den med nåt skoj. Jag har alltid gillat att skriva och fantisera ihop berättelser. Någon publicering av mina alster har aldrig varit och kommer aldrig att bli aktuell heller. Kvalitén är inte den som behövs. Bloggen däremot är helt perfekt för detta ändamålet. Här kan jag spåna och hoppa från det ena till det andra utan krav på nån ordning. Som en bonus har jag  lärt känna otroligt många trevliga människor på nätet.

Jag längtade efter att bli pensionär läääääääääänge. Inte för att jag vantrivdes på mitt jobb, utan för att jag hade så mycket kul saker jag ville göra och aldrig hann med eller orkade när jag jobbade. En del tycker det är väldigt provocerande om man säger att man inte tycker att jobbet är det allena saliggörande. Jag har trivts varenda minut (nästan) på mitt jobb. Att jobba med barn är nog det roligaste som finns. Men trots det så finns det så mycket annat också som är kul. Jag tycker det skulle vara hemskt om man bara levde för sitt jobb. Då måste ju pensioneringen te sig som rena fasan. Nu menar jag klart när man är i den åldern att man kan räkna åren man har kvar till pensioneringen på sina fingrar.

Fritidsjobbet passade mig perfekt. Det är inte så inrutat och stelbent. Vi var mycket ute med barnen och det gällde att hitta på en massa olika saker som vi kunde göra och som hade samband med skolundervisningen. Vid varje termins början planerades alla teman som skulle avverkas. Det var jättekul att diskutera med arbetskompisarna, för alla hade så olika ideér. När sen skolåret var slut var det givetvis dags för utvärdering. Det dög inte bara att tala om för rektor att allt hade flutit på bra och alla var nöjda. Nej, allt måste noga gås igenom och dokumenteras. Det blev till att stänga Fritids en dag så vi hann få ner allt på papper. Jag är nog lite arbetsskadad för jag har fortsatt varje år att utvärdera. I år tänkte jag var ute i god tid, för jag har roligare saker för mig senare i sommar. Här kommer alltså årets utvärdering. Den är i och för sig likadan varje år.

Måndag gör jag ingenting.

Tisdag ser jag mig omkring.

Onsdag går jag ut och vankar.

Torsdag sitter jag i tankar.

Fredag gör jag vad jag vill.

Lördag stundar helgen till.

Jag är mycket nöjd med årets tema, så jag kör en repris ett år till.