tisdag 22 januari 2019

Trist


Jag känner mig lite "hängig" idag så jag tar en paus.

måndag 21 januari 2019

Fredliga vapen



Åstorps kommunvapen består av en sköld som är delad i två färger; en i silver och en i svart. På den silvriga sidan finns en upprest svart björn med tunga och klor av guld. På den svarta sidan är avbildat två kugghjul i silver. Vapnet antogs 1957 så det är inte så värst gammalt. Björnen hör ihop med namnet på en av kommunens socknar, Björnekulla och kugghjulen syftar på ortens industri. Redan på 1000-talet nämns Åstorp för första gången. Då byggdes här ett torp och eftersom det låg vid åsen så fick det heta Åstorp. Senare började det växa upp fler torp runt ikring.


I slutet av 1800-talet byggdes en järnvägsstation här och många flyttade hit. Nu kallades hela samhället för Åstorp. Tågtrafiken är inte lika intensiv idag och stationshuset används idag av våra kommunpolitiker


När kristendomen började predikas i nordvästra Skåne byggdes vid Söderåsens nordspets en kyrka som fick namnet Biarnecolle, ett namn som kan spåras till 1100-talet, men som troligen är äldre. När Skåne blev svenskt år 1658 försvenskades det till Björnekulla. Björnekulla kyrka ligger mycket vackert på Söderåsens sluttning.


I kommunparken har vi en staty av två lekande björnar.


Björnekulla Fruktindustri startades i Åstorp. Där jobbade många åstorpare under flera år men fabriken håller nu på att rivas. Namnet lever dock kvar genom tillverkning på annat håll.


Alla adelsfamiljer har sitt eget släktvapen. Även om jag inte är adlig tycker jag det skulle varit kul att ha ett sådant. Katarina fann när hon släktforskade att det finns många skräddare bakåt i vår släkt på både min mors och min fars sida. Då är det inte så konstigt att både min farmor, min mormor, min mor, jag och mina döttrar är intresserade av att sy och handarbeta. Det måste ligga i generna. Jag hittade den perfekta bilden för vårt släktvapen, nämligen en knappnål och en synhål som korsas genom ett fingerborg. Inget kan passa bättre!

söndag 20 januari 2019

Själv är bäste dräng




Om du behöver en hjälpande hand hittar du alltid en i slutet av din arm.

Det är inte alltid som någon annan har möjlighet att hjälpa till. Då är det bra att kunna lita till sig själv och fixa det mesta på egen hand.

torsdag 17 januari 2019

Ett mysterium


Vi flyttade fågelrestaurangen till baksidan av trädgården i höstas. Nu räknade vi med att kunna sitta vid våra datorer och kika ut på dem varje dag. De första veckorna var det full rusch där ute och jag fick fylla på med mat stup i kvarten. Det kom många olika sorters fåglar.


Nötväckan kom flygande varje dag. Det var egentligen två stycken och de var inte kompisar utan det blev ständigt bråk. De var inte direkt rädda, för vi har trädgårdstunnan ganska nära och jag kunde slänga skräp i den utan att de reagerade.


Sen helt plötsligt blev det glesare och glesare mellan besöken. Vi serverar samma mat så jag tror inte det beror på det. Jag har även märkt att när jag hämtar tidningen på morgonen är det så tyst. Nästan lite spöklikt. Vad kan ha hänt? Bör jag kontakta den arga kocken Gordon Ramsey? Han brukar kunna få fart på de flesta restauranger som är på dekis.

onsdag 16 januari 2019

Nä, nu jäklar.....

.

....är jag riktigt förbannad. Det finns ett stort gäng människor uppe i Stockholm som tror att de är på nåt slags lekläger och dessutom får de betalt. Vi har lekland lite runt ikring här med, och visserligen går jag som vuxen in gratis, men jag får banne mig inte betalt för att vara där. Vill jag fika eller äta lunch får jag också betala för det. I Stockholm bjuds det på fika stup i kvarten.

En "vanlig" människa som missköter sitt jobb kan få löneavdrag. Skulle det gälla samma för politikerna hade det inte blivit mycket kvar av lönen för dem. Ansvarskänslan hos de här personerna är plus minus noll. Det är lika bra att det blir nyval, men det finns ett krav som jag tycker skulle ställas då. Samtliga inblandade politiker i den här röran skulle bytas ut. Det är dags att få in lite vettigt tänkande folk. Jag är helt övertygad om att det finns sådana i vårt land.

Idag kom mitt pensionsbesked. Jag fick en ökning på 133 kr och Göran fick 135 kr. Nu har vi fullt sjå med och tänka ut vad vi ska göra med alla dessa pengar. Det finns mycket man kan bli förbannad över.

tisdag 15 januari 2019

Granen står så grön och grann i trädgården


Efter att vår julgran stått klädd inomhus under tre veckors tid, tyckte jag det var dags för en flytt. Jag plockade bort alla dekorationer och tänkte att det blev nog till att klippa ner den i småbitar där den stod....precis som vi gjort alla år tidigare. Då har vi lagt alla avklippta grenar i en sopsäck och en massa barr har legat på julgransmattan. När nu granen stod där demaskerad såg jag att inga barr hade ramlat av. Den var lika grön och grann som när vi satte in den.


Julhelgen var slut så den åkte ändå ut och jag satte den på baksidan av huset. Där har jag nära till trädgårdstunnan och behöver bara lyfta upp locket och slänga ner grenarna direkt. När jag tittade lite extra noga på granen kändes det lite hårt att kassera den. Den får stå i trädgården ett tag. Faktum är att det ska bli spännande och se hur länge den klarar sig utan att barra.

Jag ska givetvis hålla den under uppsikt och börjar den se hängig ut är det bara att låta den försvinna. Skulle det däremot visa sig att den fortfarande har kvar livsviljan...låt oss säga fram emot påsk...då ska jag dekorera den med fjädrar. Den kanske t.o.m. är så envis att jag kan använda den som midsommarstång och hänga blåklints-och prästkragegirlanger i den.

måndag 14 januari 2019

En gangsterkommun



Det här epitetet är inget att skryta över, men tyvärr passar det för närvarande väldigt bra in på Åstorp. Kommunen har i många år legat i topp när det gäller inbrott och i sommar har vi kunnat läsa om väldigt många åldringsrån. För det mesta har gärningsmännen klarat sig undan rättvisan, men i de fall där polisen lyckats spåra upp individerna har det i de flesta fall rört sig om yngre personer i 20-årsåldern.


Nu har det här tråkiga beteendet börjat smitta av sig även på ännu yngre personer. Ca 3 veckor före jullovet var det en elev på Rasmus skola som satte fyr på en papperskorg. En hel korridor med flera lektionssalar blev rökskadade och har renoverats under jullovet. Den här eleven filmade sitt tilltag och la ut videon på nätet. Det finns olika grupper där som man kan visa filmer och annat för sina kompisar. Eleven var även "vän" med en del lärare på skolan och när de såg videon var det enkelt att tipsa polisen om vem som var den skyldige. Föräldrarna, som blev ersättningsskyldiga, är troligtvis inte så glada idag.


En vecka senare stod klottrat ett hot om skolskjutning på samma skola. Polisen kallades dit igen och ända fram till jul har ett vaktbolag varit på plats och släppt in eleverna på morgonen. Endast huvudingången hölls öppen och samtliga skolväskor genomsöktes dagligen. När nu skolan startade igen efter lovet fick alla elever ett nyckelkort som de kan låsa upp dörren med. Det blir ett mer och mer tillslutet samhälle vi lever i.

Veckan efter hotet på högstadiet fanns det ännu ett hot på en låg och mellanstadieskola här i kommunen, men där ansåg polisen att hotbilden inte var så stor. Troligtvis har någon tyckt att det var tufft med poliser på skolan och skrivit hotet "på skoj". Den slags humor begriper jag mig förstås inte på.

söndag 13 januari 2019

Tålamodsprövande


Var tacksam mot dem som irriterar dig. De hjälper dig att träna upp ditt tålamod.

Jag måste erkänna att jag har svårt och tänka så.

fredag 11 januari 2019

Att gå över gränsen



Anderssonskans Kalle är en gammal film som berättar en del om den tidens Svensk Damtidningsreportrar; nämligen skvallertanterna i kvarteret. De höll koll på alla grannar och deras barn, och jag tror nog att det var till nytta många gånger. Upptäcktes det att någon av ungdomarna höll på med något fuffens togs de genast i örat. Det var säkert många gånger en större gemenskap än vad det är idag. De flesta mammor var hemmafruar och även om många familjer hade det mycket knapert fanns det nog en viss trygghet ändå.

Idag har alla så bråttom och ingen har tid att bry sig om någon annan. Naturligtvis finns det undantag, som mina snälla grannar t.ex. men jag har upptäckt att det finns även en avart......nämligen personer som vill veta allt om andra människor bara för sin egen nyfikenhets skull. Det har inget med omtanke eller medkänsla att göra. Så fort de fått informationen sätts djungeltelegrafen igång. När jag råkar ut för en sådan "reporter" försöker jag att svara vänligt utan att egentligen ge något riktigt svar på frågorna. Men en vacker dag kanske tålamodet sinar och jag säger som Zlatan när han fick en idiotisk fråga av en reporter: "Är det viktigt för dig att veta det?"

torsdag 10 januari 2019

Inhyrda kockar



I morgon åker Ulrika till Luxemburg för det är dags för årets hobbymässa. Den är en av de största jag nånsin besökt. Här samlas utställare från Luxemburg, Tyskland, Holland m.m. och det finns massor att välja på. Jag väntar däremot att åka till Luxemburg tills Zoé fyller år. Det gör hon om en månad.  Här hemma har jag något mycket bra att se fram emot. Två utmärkta kockar har bett om att få stå för matlagningen hos oss, och jag sa givetvis att det var ok. Bo skjutsar Ulrika till Kastrup och sen köper han med sig lite danska specialiteter och lagar till på kvällen.

 På lördagen har Rasmus bestämt sig för att agera kock. Han ska bjuda på regnbågsforell som han själv fångat. Han är väldigt skicklig på att rensa och filéa fisk. Det är något som jag avskyr. Jag köper den alltid färdigfiléad eller djupfryst de gångar jag köper fisk. Det är inte Görans favoritmat, så det blir inte så ofta, men när Rasmus står för matlagningen äter han gärna.

Denna helgen ska jag inte tillbringa många timmar i köket. Det blir väl frukost och lunch kanske, men sen ska jag hålla mig undan. Jag planerar att sysselsätta mig i hobbyrummen. Det är länge sen jag hade tid för det, så jag ser verkligen fram emot det. Nu återstår bara att välja ut vad jag ska börja med.

onsdag 9 januari 2019

Inga ljusa idéer



För många år sedan kunde vi stå och se på ett stort nyårsfyrverkeri som sköts upp från stenbrottet här en bit från vår gata. Det var kommunen som bekostade det hela, och de som skötte om avfyrningen var proffs. Många människor samlades för att beskåda evenemanget, och det var ett bra sätt att önska sina grannar Gott Nytt År på. När Makadamfabriken höll på som mest detonerades laddningar nästan dagligen. Många gånger kändes det som om huset lyftes upp en bit och sen åkte ner igen. Lite kusligt! Fönsterna skallrade och porslinet skramlade på hyllorna. Det hände inte vid varje sprängning, men det var otäckt de gånger man upplevde det. Fabriken är nerlagd sen en del år tillbaka och det är väldigt lugnt numera.


När kommunen slutade betala för fyrverkeriet var det en del som fortsatte i mycket mindre skala hemmavid. I takt med att det ena förbudet efter det andra har kommit till så har smällandet avtagit rejält...tills förra nyårsafton. Då hade några "ljushuvuden" fått för sig att det skulle låta rejält. Ett par smällar var så skarpa att de påminde om makadamsprängningarna. Det kan omöjligt ha varit några köpta raketer. Det måste vara något hemmabygge. Med den strikta kontroll av butikerna som är idag skulle en sån här laddning aldrig gå att köpa.


Tänk så många barn och djur som blir skrämda av oväsendet. Jag tycker det är utmärkt att det blivit sådana restriktioner och egentligen kunde det förbjudas helt. Vad fyller det för funktion egentligen? Jag kom att tänka på alla de som bor i krigshärjade länder. De stackars barnen måste var rädda jämt. Djur har kanske inte samma höga standard där som i Sverige, så de har det säkerligen inte lätt. För att inte tala om alla hus som bombas och förstörs. Då är det kanske lite ynkligt att gnälla över smällare och raketer.....men egentligen inte. Det är ett ofog som inte gör någon nytta alls.


Efter helgens smällande hade en del bilar blivit förstörda av nerfallande eldrester och på ett av husen blev det lite mindre skador. Igår kom en av grannarna och ringde på. Vi har Grannsamverkan här i kvarteret och nu hade några skrivit ihop ett brev som ska överlämnas till polisen. Jag har väl inga större förhoppningar om att det ska ge något resultat, men man måste absolut visa sitt missnöje och protestera.

tisdag 8 januari 2019

Samma visa varje år


Så här efter helgerna känner jag mig som en tjock trädstam som ingen når om. Jag tycker inte jag ätit så mycket onyttigt, men det har nog slunkit ner en och annan chokladbit och lite annat smått och gott.


Det hade säkert inte skadat med lite styrketräning, men det är så trist. I så fall skulle jag vilja ha en PT i stil med godingen på fotot.  


Några dieter kommer det inte bli tal om. Jag har testat alla som finns......t.o.m. att fasta. Då livnärde jag mig på olika slags drycker en tid. 


Egentligen är det skrattretande att jag bekymrar mig om detta. Både min mormor och min farmor var damer med lite extra vaddering och det störde dem inte det minsta. Jag är också både farmor och mormor och borde vara lika smart....men strunta-i-vikt-genen har tydligen missat mig.

måndag 7 januari 2019

Taxi, var god dröj....säger jag aldrig


De flesta nyårsaftnar har vi firat ihop med Rasmus och hans föräldrar, men i år var han bjuden till en av sina kompisar. Naturligtvis lockade det väldigt eftersom några andra kompisar också skulle dit. Visst kändes det lite konstigt, men det är ju så livet är. Det är mycket värt att ha bra kompisar som man kan lita på och som framför allt föräldrarna känner att de kan lita på. Alla inblandade föräldrar hjälps åt att skjutsa ungdomarna till olika ställen och ställer upp på många vis. Jag minns hur det var när mina barn var tonåringar. Då kändes det ibland som att man drev en taxirörelse. Det var aldrig betungande utan jag var mest glad för då visste jag att de kom säkert fram dit de skulle.


Jag "driver" fortfarande en mindre taxirörelse, men nu är det barnbarnskörning som gäller. En av Rasmus kompisar är son till Katarinas skolkamrat och det har hänt flera gånger att jag skjutsat dem med tunga ishockeyväskor mellan skolan och ishallen, och vintertid är det ibland någon annan kompis i hans klass som gärna vill ha skjuts hem. När jag ändå hämtar Rasmus är det ingen större omväg att lämna på andra ställen i Åstorp. Vår kommun är inte så stor.


Jag har ju vanan inne att hämta och lämna på olika adresser så jag skulle kanske starta en taxirörelse på riktigt? Kunder tror jag inte hade varit så svårt att få, för vi har ingen taxi här, och kollektivtrafiken inom de olika områdena i kommunen är under all kritik. För oss som bor på Björnås är enda alternativet att själv köra bil. Det finns många äldre som bor här och de är helt beroende av snälla grannar eller släktingar. Tänk så bekvämt det varit om det gått en buss upp över åsen ett par gånger om dagen. Alla äldre är inte berättigade till färdtjänst, men kan ändå behöva skjuts ibland.


Jag minns hur bökigt det var för många år sedan när Göran och jag skulle åka till Luxemburg. Vi hade planerat att ta bussen från stationen nere i samhället. Den kör direkt till färjeläget i Helsingborg där vi sen kunde gå på en färja till Danmark. På andra sidan sundet var det sen tåg som gällde ner till Kastrup för vidare färd med flyg till Luxemburg. En väldigt enkel resa kan man tycka. Men oj, vad vi bedrog oss. Jag ringde till alla möjliga taxibolag för att beställa en taxi från vårt hus till stationen. Det är nämligen en bra bit att gå dit och med tunga resväskor är det ingen önskepromenad precis.


En del bolag svarade inte ens i telefon. Efter många samtal pratade jag med en förare som sa att de hade en ledig taxi till den tiden jag ville ha, men när han hörde vilken sträcka vi skulle åka blev den här bilen plötsligt mycket upptagen. Det slutade med att vi körde med vår egen bil till stationen och parkerade den i närheten. Där fick den stå till kvällen när Bo och Ulrika kom från sitt jobb. Då körde de upp den till vårt hus.

söndag 6 januari 2019

Make up


Smink kan bara göra dig vacker på utsidan. Det förskönar inte ditt inre....såvida du inte äter upp sminket. 

Det händer ibland att man blir lurad av ett vänligt och vackert ansikte. En del människor är falska för att skaffa sig fördelar. Att ha röntgenblick hade varit till stor hjälp.

fredag 4 januari 2019

Stjärnklart

Nästan varje år skaffar jag mig något nytt julpynt. Det är inte för att jag har för lite av den varan, men jag gillar att ha något nytt att vila ögonen på. Vissa år har jag använt sådant som jag redan haft i många år. Det är lätt att plocka isär och komplettera med annat som finns i pyssellådorna och vips har man en ny dekoration.


För en del år sedan gjorde Göran två stjärnlampor som jag har i TV-rummet. Jag hade sett modellen i ett reklamblad och vi åkte iväg till butiken så han kunde se hur den såg ut i verkligheten. Den första som tillverkades blev bra i formen, men alldeles för mörk efter den blev betsad. Det var inte så jag hade tänkt mig den. De övriga lamporna betsades i en ljusare färg och blev betydligt mycket snyggare.


Den här första lampan har stått i Görans snickarrum och varje gång jag sett den har jag blivit lite irriterad.  Nog borde det gå att göra något annat av den? Javisst! I "lila rummet" har jag tidigare haft en stor pappstjärna i fönstret under julen, men den var så svår och få till att hänga snyggt. Jag var nästan ett nervvrak innan jag fick den helt utvecklad med alla spetsar. Jag har även en del grått i det som jag kallar för lila rummet och tänkte att en grå stjärna i fönstret hade gjort sig perfekt. Göran målade den i en silvergrå färg och sen köpte vi möbelspik som han satte fast längs hela ytterkanten. Den här gången blev det precis som jag tänkt mig det.


Sedan tidigare hade jag en vit trävas med utsågade stjärnor. Det var egentligen en slags ljuslykta, för det var en glasbehållare inuti. Nu målades den här vasen också grå och med en massa vita amaryllis i passade den bra i fönstret.


Jag är nöjd med julens nyaste arrangemang.

onsdag 2 januari 2019

Jag platsar inte i gänget


Gänget jag menar är givetvis Superhjältarnas gäng. Där ingår både män och kvinnor. Visserligen är det påhittade figurer, men det hade inte varit dumt att ha lite av deras gener. Ibland kan det samlas lite väl mycket jobbiga saker på en och samma gång och det sägs att en olycka kommer sällan ensam. Jag kan skriva under på det, för förra året verkade det som om någon vände upp och ner på en säck med en massa elände som hamnade just här. Då är det inte så lätt att bara ruska på sig och räkna med att otyget försvinner som när man skakar en dammvippa.


Jag har ofta ansett mig själv vara väldigt stark och trott att jag fixade det mesta. Det är inget fel med ett bra självförtroende, men vissa gånger kan det göra mer skada än nytta. Fjolårets vår och sommar var mycket intensiva med långa lasarettsvistelser varvat med diverse oförutsedda händelser. Vi hade sedan tidigare planerat in en hel del saker som skulle göras här hemmavid när det gällde trädgården och underhåll av huset både in och utvändigt, och det startades upp nu. Det blev tidiga morgnar och sena kvällar. Vi ville ha allt klart så fort som möjligt och eftersom det var så kul och hålla på med alla olika moment, så glömdes ofta vilan bort. Inbillar man sig att man är släkt med Stålmannen så ska det ju knappast behövas. 


Efter mer än 6 månaders intensivt jobbande och pysslande började jag känna mig aningen trött. Eftersom det var dags för mitt årliga läkarbesök tänkte jag att jag kunde ta upp det med min husläkare. Hon har tyvärr flippat ut helt. Jag har alltid haft låg puls, som hon aldrig har brytt sig om tidigare, men efter att en AT-läkare skickade mig till hjärtmottagningen och att läkarna där ville ha extra koll på mig, verkar det som om hon knappast vågar undersöka mig. Hon ringde och berättade att mina levervärlden var höga så jag var tvungen att åka in och få gjort ett ultraljud, och sen skulle jag in och prata med läkarna där föreslog hon. Ultraljudet visade att allt var ok, men hon gav sig inte utan ville ta fler prover. -"Ja, vi misstänker inte cancer", sa hon. Men det enda jag hörde var givetvis cancer. Jag skyller på att jag var så trött och reagerade annorlunda p.g.a. det. 


Allt detta hopblandat fick mig att må väldigt dåligt. Det kändes som jag hade en stor klump i halsen och det gjorde ont upp i öronen när jag svalde, jag fick hjärtklappning, ont i magen och mådde allmänt dåligt. Naturligtvis klickade jag in mig på Google. Jag vet inte hur många livsfarliga sjukdomar jag var helt övertygad om att jag led av. Det var rena undret att jag fortfarande var vid liv. Jag började bli förkyld och en dag fick jag andnöd och blev riktigt rädd. Då ringde jag och ville att läkaren skulle undersöka mig, men det vägrade hon. - "Du måste åka in till akuten genast", sa hon, "för det kan vara en hjärtinfarkt." Personalen på akuten var helt underbar och lugnade ner mig. De undrade varför jag över huvud taget blev ditskickad utan att min läkare träffat mig först. När jag ändå var på plats gjordes alla tester både på hjärta och lungor och allt var ok.


Det som inte var ok, var alla hjärnspöken som nu flyttat in i mitt huvud. Jag kunde inte för mitt liv få tyst på dem och det kändes som om jag skulle vilja krypa ur skinnet. Google är inte bara ett negativt forum. Här hittade jag nu information om olika avslappningstekniker, för jag misstänkte själv att mycket bottnade i ren oro och överansträngning. Jag har testat en del övningar och det förändrade inte allt, men jag får nog ge det lite tid. Dessutom har jag blivit bättre på att vila när jag känner att jag behöver det. När jag går tillbaka till mitt gamla beteende är det som om hjärnan stänger av. Man har hört talas om härdsmälta, men det existerar kanske "hjärnsmälta" också. Det är bra att jag känner av varningssignalerna och jag är noga med att ta dem på allvar. 


Jag är tacksam att jag själv kunde stoppa det här negativa i tid....givetvis med hjälp av familjen och mina snälla grannar. Min "normala" fantasi har börjat jobba igen och det dyker upp den ena fantastiska idéen efter den andra i mitt huvud nu, och jag kan se det komiska i det mesta. Något nyårslöfte hade jag bestämt mig för att inte ge i år, men jag har tänkt om. Jag lovar att försöka vara mer omtänksam om mig själv. Det är ett löfte som jag ska anstränga mig till det yttersta för att hålla. Då dröjer det förhoppningsvis inte så länge innan jag känner mig som en äkta Pantertant igen.