torsdag 31 augusti 2017

Från prinsessan på ärten till Törnrosa


De är verkligen varandras motsatser även om de har samma titel. Den första prinsessan hade stora sömnproblem, men den andra var det nästan lögn att ruska liv i. Jag kan jämföra mig lite med dem nu. Min säng är ok men inte mer, och efter att jag haft besvär med ryggen så har den inte känts riktigt bra. Hur jag än vänder och vrider på mig så ligger jag inte skönt. Det är inte så att det känns som om det ligger en ärta under madrassen, utan det är nog mer hela sängen som är obekväm.

Länge har jag pratat om att skaffa mig en höj och sänkbar säng och äntligen har det blivit av. Igår var jag och provlåg olika modeller. Det var stor skillnad på dem jag testade. Försäljaren var mycket trevlig och förklarade in i minsta detalj alla finesser. Några svårigheter att sköta höjning och sänkning av huvud eller fotända var det inte. Idag är man så van vid att det ska finnas fjärrkontroller till allt. Den första sängen jag provlåg kändes väldigt bekväm och jag tänkte att den här ska jag ha. Försäljaren ville dock att jag skulle testa samma säng men med en annan madrass som var lite mjukare. Milda makter! Jag vet inte hur det känns att vila på moln, men jag gissar att det påminner om att ligga i en sådan här säng. Änglarna är lyckligt lottade.

Kungssängen har en butik på Väla precis intill det stora köpcentrat och det var dit jag åkte. Denna månaden hade de kampanjpris på en säng jag tittat på tidigare. Nu såldes den för halva priset så jag tvekade inte en sekund. Sängen är beställd och ska snart börja tillverkas. Den görs i Sverige. Om ca 3 veckor ska jag sova lika gott som Törnrosa.


onsdag 30 augusti 2017

Brev från Melania


Jag brukar titta på ett humorprogram på TV som heter Saturday Night Live. I varje avsnitt får man följa Donald Trump, spelad av Alec Baldwin och Hilary Clinton, spelad av Kate McKinnon. Även Donalds olika rådgivare dyker upp i de mest bisarra utklädslar, som parodierar deras sätt att vara. De uttalanden som presidenten och Hilary gör i de här sketcherna har lite verklighetsanknytning, men de är naturligtvis väldigt ironiska. Alec B. är nästan en porträttlik Donald Trump. Han trutar med läpparna och kisar med ögonen så de blir pyttesmå. Även frisyren är en direkt kopia av den riktiga presidentkalufsen.

Egentligen tycker jag synd om Donald. Han ser ut att ha samma mjuka, fina babyhår som jag har. Det är inte nådigt kan jag tala om. Bara man går ut och den minsta vindil far fram så åker hårtestarna som helikoptervingar runt huvudet. Mitt hår är bara snyggt inomhus, och jag passar mig väldigt noga för att komma i närheten av fläktar eller annat blåsande. Både spray och gelé är en stor utgiftspost som gör stora hack i pensionen.

På tal om Donald så skickade Melania ett mail till mig igår. Det gällde någon slags fond som hennes man var inblandad i. Jag fick hans telefonnummer ifall jag ville ringa honom, men det tror jag att jag struntar i. Visserligen gällde det en överföring till mitt konto på 60 milj dollar, men vad i all världen ska jag med så mycket pengar till. Och dollar ovanpå allt ihop! Det är bara besvärligt att behöva växla till svensk valuta. Vi har ett Forexkontor på Väla visserligen, men det brukar alltid vara sån kö där, och jag hatar att stå i kö.

För att inte verka alldeles för oartig så tror jag att jag skickar ett brev till Melania och säger att Donald kan behålla pengarna och använda dem att köpa hårspray för.


tisdag 29 augusti 2017

Två R har satt käppar i hjulet


Två R-ord har verkligen gjort livet eller sommaren sur för mig, nämligen Ryggen och Regnet. Nu är min rygg bättre och regnet sämre...eller mindre...vilket är bra. Trädgården har fått vila sig från min klåfingrighet. Rabatten som jag brukar vara så noga med är totalt överväxt. Här råder rena anarkin. Små och mellanstora perenner kämpar förtvivlat mot de större och några är helt gömda. Här ska grävas upp en hel del, som får flytta till andra platser i trädgården. Jag gillar när växterna står tätt, men det måste finnas lite andrum dem emellan.


 Till humlen har jag haft en smidesställning och det har fungerat bra de år jag gått ut varje dag och snurrat in grenarna efter ett visst mönster.


Nu har den tagit sig sådana friheter och slingrar sig runt allt och alla. Humlen finns nästan i halva rabatten. Jag ska gräva upp och flytta den till en annan plats där den ska få växa och bilda en vägg. Det finns nämligen ett ställe i trädgården som blivit precis som en liten berså. Det växer höga buskar på den platsen och nu kan humlen hjälpa till att få det mer kompakt. Till nästa sommar ska jag sätta dit ett litet möblemang så vi kan sitta och fika.


Det är så mysigt med fikaplatser lite här och var i trädgården.


Framför altanen växer två buskar med grönvita blad och rosa blommor. Varje år har jag tuktat dem och de har blommat så fint nästkommande sommar. I fjor klippte jag antagligen fel, för de har sett så risiga ut inuti och nästan inga blommor har visat sig i år. I förra veckan tog jag fram sekatör och grensax och gick loss på dem. Nu är de jämnade längs med fotknölarna. Skulle det visa sig att de inte klarade av denna omilda behandling, så får jag väl plantera något annat där.

måndag 28 augusti 2017

Bambi på hal is


Just så kände jag mig i fredags när jag var och handlade. Jag spankulerade lugnt runt i affären och stoppade ner i kundvagnen vad jag behövde. Ibland tycker jag det är gott med en liten skvätt grädde i kaffet, så jag köpte en liten förpackning. Den är lite lurig, för själva förpackningen är i mjukplast och locket i hårdare plast, men botten är bara en tjockare aluminiumfolie. Mycket märklig kombination! Jag la ner grädden i vagnen och sen forsatte jag att lasta på fler varor, och jag var kanske aningen oförsiktig, för det gick hål i botten på paketet och grädden rann ut.

Det var inget som jag märkte först, men helt plötsligt så gled mina ben iväg åt var sitt håll. Jag gick nästan ner i spagat eller split eller vad det heter för första gången i mitt liv. Med ett krampaktigt tag om kundvagnen försökte jag resa mig, men det var lögn. Jag bara kasade vidare som om jag var på en skridskobana. Då kom en dam och en herre fram till mig och undrade hur det gick. Hur jag än försökte så fick mina fötter inte fäste på gräddgolvet. Det slutade med att de fick ta tag i var sin arm på mig och lyfta mig upp. Jag var oerhört tacksam att de var så hjälpsamma.

När jag stod på fast mark igen kände jag att det värkte i ena foten. Jag hade tydligen vrickat till den när jag kasade iväg. Ömheten håller i sig och jag upptäckte på kvällen att jag hade ett megastort blåmärke på andra benet och på ena armen. Jag kan i varje fall gå utan problem, och det är huvudsaken. Lite blåmärken och värk får jag stå ut med. Det är med andra ord jämna plågor här.

söndag 27 augusti 2017

Kort i rocken


Jag är inte kort. Jag är bara mer jordnära än andra människor.

Kan det vara förklaringen på fenomenet, tro? Jag tycker nämligen att det fattas några centimeter när jag sträcker mig efter saker som står lite högre upp. Förr var det inga problem att ställa sig på tå och nå nästan allt i köksskåpen. Numera får stegen plockas fram titt som tätt. Lyckligtvis är Göran 20 cm längre än vad jag är. Även om han kanske också blivit lite mer komprimerad, så når han ändå högre upp utan hjälp. 

fredag 25 augusti 2017

En perfekt husmor

Det var mycket vanligt förr att kvinnan i familjen stannade hemma och tog hand om barn och hem...och till stor del man också. Min mor var hemmafru tills min syster och jag blev tonåringar. Våra kompisars mammor var också hemma, för det var inte tal om varken dagis eller fritids på den tiden. Det togs för givet att kvinnan skulle hålla hemmet rent och snyggt, laga mat, baka och allt som hörde till hushållsarbetet. Jag är otroligt glad att jag inte var vuxen på den tiden, för jag tror jag hade haft stora problem att inrätta mig i ledet. Hushållsarbete tillhör inte mina favoritsysselsättningar.

Det var andra värderingar på den tiden och alla flickor skulle lära sig att ta hand om ett hem. Det måste en pojke också lära sig tycker jag, för det är inget som säger att han gifter sig med en flicka som bara längtar efter att passa upp honom. Tyvärr lever lite av den här mossiga stenålderssynen kvar bland en del, men jag är hoppfull inför framtiden och tror att det kommer att bli ännu mer jämlikt än vad det är idag.


Det är modernt med gamla broderade bonader igen. Jag har fått ärva en som jag brukar sätta upp i mitt kök. Görans moster har sytt den och den visar en kvinna som håller på att putsa en kopparkastrull. Jag tycker om koppar och har en hel del sådant, men jag slipper putsa det.


Min mor sydde den här paradhandduken när jag var liten och där ser man en kvinna som står och bakar klädd i förkläde och hätta. Samma mundering hade jag i skolköket. Idag tar jag på mig ett förkläde när jag ska baka, men definitivt ingen hätta. Både bonaden och paradhandduken visar upp en perfekt husmor.


När jag såg den här brickan blev jag jätteglad, för den visar en modern husmor. Jag håller fullständigt med henne:"Jag utför inget hushållsarbete de dagar som som slutar på G". Jag vill inte vara en "perfekt husmor", som städar och bakar och fixar och donar bara för att andra tycker det hör till. Jag gör det när det behövs och när jag känner för det. Man måste hinna ha roligt också!

torsdag 24 augusti 2017

Pusselpyssel

Zoé gillar att lägga pussel och Katarina hade skickat med ett som hon kunde lägga här. Rasmus var också intresserad och fick naturligtvis gärna lov att hjälpa till. Han blev så biten att han ville ha ett eget lite svårare. Det hittade vi en dag vi var ute och handlade. Han började på det, men det var ganska svårt, så jag fick mer än gärna hjälpa till. Det var jätteroligt. Jag har alltid gillat att lägga pussel ända sedan jag var barn. I vuxen ålder har jag upptäckt att det är mycket avkopplande och nervlugnande. När man håller på att leta efter passande bitar glömmer man bort alla bekymmer och bara fokuserar på pusselbitarna. Göran kunde inte förstå att jag tyckte det var nervlugnande. För honom tycktes det som rena motsatsen.

Rasmus och jag höll på nu i helgen efter att Zoé åkt hem och till sist kunde vi trycka dit sista biten. Ulrika hade en pusselmatta som vi lånade. Den var perfekt. Där var ritat ramar på mattan efter hur många bitar pusslet innehöll, och storleken stämde ganska bra. Dessutom gled inte bitarna runt utan höll sig på plats. Vi höll till vid matrumsbordet, så vi blev klart tvungna att plocka undan allt när det var tid att äta. Då var det väldigt enkelt att rulla ihop mattan med alla bitarna inuti och lägga undan. När vi sen skulle fortsätta med pusslet var det bara att rulla ut mattan på bordet igen. 

Tyvärr har jag inte kvar något av mina gamla pussel, men mina barn har mycket sparat från när de var små. Det är rena julafton för deras barn när alla gamla saker visas upp. Många av leksakerna som de hade som barn är moderna nu igen. 


De hade t.ex många småtroll som nu är så poppis genom filmen Trolls. 


Smurffigurer samlade de på alla tre och min mor stickade var sin smurf till dem, som också finns kvar. 


Monchichi, var en liten apa som hade många kläder att välja mellan. Både jag och min mor stickade och virkade så den där lilla apan var verkligen välklädd.

Det sägs att allt går igen både när det gäller mode och inredning, men det gäller i lika hög grad för leksaker.

onsdag 23 augusti 2017

Snart är jag på topp



Det är ett försäkringsbolag som har kommit fram till detta. Det gäller alltså bilkörning. Debatten har dykt upp lite då och då om hur farligt det är med äldre bilförare. Speciellt sedan det inträffat ett par allvarliga olyckor med förare i 80-årsåldern. Men kollar man noga i statistiken så orsakar yngre bilförare fler olyckor än äldre. De är givetvis mindre rutinerade och tar kanske också större risker i trafiken. Sen avtar riskbeteendet med åren fram till 80-årsstrecket. Minst olycksbenägna är 75-åriga förare, så jag ligger i riskzonen några år till.

Jag tror förståss inte att man ska stirra sig blind på åldern. Det finns många förslag om obligatorisk läkarundersökning efter en viss ålder, men det visar ju egentligen bara om personen ser, hör och har en reaktionsförmåga som behövs för bilkörning. Huruvida personen i fråga är omdömeslös i största allmänhet kan knappast visa sig där. Omdömeslösa förare hittar man i alla ålderskategorier och det gäller lika för både män och kvinnor.

En patentlösning för att komma till rätta med problemet är svår att hitta. Något som jag tror egentligen är farligare än "äldre förare" är alla de som kör alkoholpåverkade. Deras reaktions och omdömesförmåga är rent bedrövlig. Alla nya bilar borde utrustas med alkolås. Det borde vara lika självklart som krockkuddar. Det hjälper klart inte när det är så många gamla bilar i omlopp, men man måste börja någonstans.

Jag lovar att jag ska köra extra försiktigt i 3 år till. Sen är jag en toppenförare i ett helt år innan jag börjar bli en trafikfara igen.

tisdag 22 augusti 2017

Hjältemod eller äventyrslust


Insikten om vad som är möjligt och vad som är omöjligt skiljer hjälten från äventyraren, har en vis man sagt. Kan det egentligen stämma? Många gånger när man läser om hjältedåd så förundras man över att personen klarat av just den uppgiften. Eftersom det verkar så fantastiskt och helt omöjligt för de flesta förstår jag inte att just hjälten varit övertygad om att lyckas. Troligast är nog att hjärnan kanske kopplats ifrån lite och känslorna fått ta övertaget speciellt när det gällt att rädda liv. Ingen står väl då helt oberörd och tänker att detta är omöjligt. Vi får bara acceptera vad som händer.

Jag har försökt agera som hjältinna några gånger i mitt liv. Första gången var när min syster och jag var hos farmor och farfar under vårt sommarlov. Farfar hade en stor håla som kallade för "massegrav" tror jag. Den var ganska djup och däri låg en äcklig sörja av betblast och annat som rördes ihop och som sen användes till mat åt grisarna.

De som ägde affären i byn hade en flicka i vår ålder som vi alltid lekte med under loven. Vi stod alla tre och tittade på den är sörjan, när min syster stegade ut för att se om man kunde gå på det. Det kunde man givetvis inte, utan hon sjönk ner en bit. Jag, som storasyster, skulle naturligtvis rädda henne och gick efter...och sjönk jag också. Där satt vi båda fast i sörjan upp till knäna och kunde inte röra oss. I detta fallet var jag alltså ingen hjälte för jag funderade inte på om det var genomförbart, men jag kände mig trots det inte som en äventyrare. Margareta, som kompisen hette, var van vid livet på landet och förstod att man måste stå på fast mark för att dra upp de dumma stadsbor som kliver ut i "massegravar". Hon drog upp oss båda två och var dagens hjältinna.

Andra gången jag agerade heroiskt var när jag räddade livet på en duva som hamnat i klorna på en sparvhök. Jag tänkte inte då heller på om det var möjligt eller omöjligt..... så jag vet inte om jag kan räkna mig som hjältinna eller äventyrerska.


måndag 21 augusti 2017

Semester i 52 veckor?


Tidigt i lördags morse åkte Zoé hem till Luxemburg och idag är hon tillbaka på Fritids och träffar sina kompisar. Hennes skola startar inte förrän i mitten av september. Rasmus, däremot, börjar skolan idag. Nu ska han gå i åttonde klass och börja läsa för konfirmation till nästa år. För mig, som pensionär, blir det återgång till gamla vanliga rutiner. Det är inget negativt, bara väldigt tyst. När det gått några veckor rullar allt som på räls igen och sommaren kommer att vara glömd.

Jag tror inte jag hade gillat att ha sommarlov alltid. Det hade blivit för trist. Lite bestämda tider och dagliga rutiner mår alla bra av. Framför allt känner man sig nöjd med sig själv när man avverkat en del måsten. Reklamen om hur semesterveckorna blivit fler och fler är lite missvisande. Jag tror inte det finns någon som har semester i 52 veckor. Alla har saker som måste göras och ingen kan bara glida runt dag efter dag.

Som pensionär behöver man däremot inte passa några arbetstider 52 veckor om året, men det är en helt annan sak. Arbetar gör jag om och när jag känner för det och då mest med sådant som är kul. Jag planerar in semestrar lite när jag tycker det passar mig men det är lika skönt att komma hem igen och ta tag i allt det gamla vanliga. Om man alltid hade semester fanns ju inget att längta efter.


Jag har egentligen en enorm tur. Katarina jobbar på IT avdelningn på Lux Air och personalen där har en del förmåner när det gäller flygresor. Bl.a. får både hon och hennes familj utnyttja en gratisresa per år. Det nyaste är att hon även fick räkna in en annan "reskamrat" som inte ingick i familjen. Hon valde mig som reskamrat och det blev jag jätteglad för. Om några månader ska jag sätta mig på flyget till Luxemburg utan att ha betalat en krona för biljetten. Efter 10 års anställning är det 2 gratisresor per år som gäller.....även för mig. Det uppnås om 1 1/2 år.

söndag 20 augusti 2017

Svårigheter


Jag lider av ett symptom som gör att jag inte kan banta.....jag blir hungrig.

Detta gäller mig i allra högsta grad, och chansen att jag någon gång ska bli symptomfri är minimal. 

fredag 18 augusti 2017

Dubbeltårta


Igår fyllde Göran 75 år. Vi firade honom i söndags med tårta och presenter, eftersom alla var lediga den dagen. Rasmus hade bakat en tårta till honom med choklad och marängbottnar, och med vispgrädde och mandariner mellan varven. Överst var också dekorerat med mandarinklyftor. Den var supergod! Tyvärr kom Katarina och KG hit så sent eftersom det varit strul på vägarna i Tyskland, så det blev inte av att de smakade den. Det blev till att kontakta bagaren igen och beställa ännu en tårta. Även denna fick högsta betyg.

När man tänker efter att vi båda nu är över 70 år, så undrar man verkligen vart alla de här åren tagit vägen. Så är det klart alltid när man tittar bakåt. Mycket har hunnit hända både inom vår familj och i världen i övrigt. När vi träffades för 55 år sedan var det mycket som var annorlunda. Bara en sån sak som att vi körde på "fel" sida av vägen. Den första tiden efter omläggningen gällde det att tänka efter speciellt när man svängde in på en annan gata så man hamnade rätt. Idag sitter det i ryggmärgen och det känns helt naturligt.

Något som hela tiden varit samma är våra yrken. Göran har i alla år jobbat med trä och jag har hållit mig till barn i olika åldrar. Det måste betyda att vi valt rätt yrkesbana från början, eftersom vi aldrig funderat över att byta. Vi är intresserade av helt olika saker, men de kompletterar varandra ganska bra. Det händer ofta att Görans hobby kan kombineras med det jag håller på med.

Nästa år har både Göran och jag lite "ojämna" födelsedagar, så vi får i stället rikta in oss på Guldbröllopsfirandet. Det ska bli kul att planera lite inför det nu under hösten. Jag har redan bestämt att jag ska beställa en tårta av vår personlige tårtleverantör.


torsdag 17 augusti 2017

Uppförande och ordning


Det har skrivits spaltmetrar om Anders Borg och hans beteende på en fest för ett tag sen. Om det varit en helt okänd person hade det klart inte uppmärksammats i samma utsträckning. Nu menar jag inte att det är fel att det tagits upp i media. Det är precis lika illa vem som än hade uppfört sig på det här viset. Som vuxen bör man vara ett gott föredöme för yngre personer och då gäller det att tänka efter före.

Det pratas vitt och brett om hur illa skolbarn beter sig och hur flickor får höra de mest vidriga kommentarer. Man kan ju undra var killarna lär sig allt det här. När vuxna män beter sig som om de inte är utrustade med en hjärna, så sätter det ett helt annat ljus på skolfenomenet. Ungdomar och barn tar efter vuxnas beteende för de vill så gärna räkna sig som vuxna. Det heter ju: Se och lär. Då gäller det verkligen att alla vuxna uppför sig så att det som barn och ungdomar får se och höra är något som de kan ta efter för att senare i livet bli bra föredömen för nästa generation ungdomar.

När närstående till de som "ballar ur" totalt försvarar dem så tycker jag nästan det är lika illa. Det finns väl för höge Farao inga förmildrande omständigheter i sådana här fall. Att skylla på stress och alkohol är bara patetiskt.

När jag gick i skolan fick vi betyg i uppförande och ordning. Jag har faktiskt alltid haft stort A under alla mina skolår, och det har inte varit så jobbigt att få det betyget. Det var bara till att uppföra sig som en helt vanlig människa. Jag tycker inte det ska behöva införas igen i skolorna. Det är nog mer behov av det högre upp i åldrarna.

onsdag 16 augusti 2017

Inget nytt under solen



När min farmor och farfar hade ätit middag brukade de gå och lägga sig en liten stund. De sa alltid att de skulle "hälla sig". Det såg så mysigt ut där de låg på var sin säng. Farfar på rygg och med sina runda glasögon på näsan. Det var först nu han läste tidningen. Farmor låg alltid på sidan med ansiktet in emot rummet så hon hade koll på vad som hände. Min farmor var ganska omfångsrik.....eller som vi barnbarn tyckte.....kramgo, och när hon då lade sig så bildade hennes mage nästan som en liten hylla. Katten tyckte det var en perfekt plats att rulla ihop sig på och ligga och spinna. Det dröjde inte länge förrän de sov gott alla tre.

De sov aldrig så länge, men vi barnbarn var väldigt noga med att gå ut och leka så vi inte störde dem, och de dagar det var fult väder och vi måste stanna inomhus höll vi oss väldigt lugna och tysta. Ingen sa åt oss att göra så, men vi ville att farmor och farfar skulle få ha sin middagsvila i lugn och ro. För oss var farmor och farfar det bästa som fanns.

Det är alltså inget nytt påfund det här med middagsvila, men nu heter det power nap och har forskats om. Det har upptäckts att minnet blir bättre om man tar en liten lur mitt på dagen. Jag tror säkert det kan stämma, för är man trött så glömmer man ganska lätt saker och ting. Forskningen hade visst bedrivits i USA och då förstår jag att de kallar det för power nap, men om resultaten av det hela ska redovisas i Sverige går det lika bra att kalla det för middagsvila.

Varken farmor eller farfar kunde engelska och om de hade levat idag så garanterar jag att de aldrig sagt power nap. De hade hållit sig till sitt gamla uttryck att hälla sig.

tisdag 15 augusti 2017

Svartbygge och pirater



När Rasmus var liten köpte jag ett hus som liknade partytälten som finns idag. Detta var i barnstorlek och det följde med två sidor med plastfönster i. Huset var inte så litet ändå och vi hade det uppställt i vår trädgård i många år. Till sist blev Rasmus för stor för att leka där och jag packade ihop det.  I år hittade jag det helt plötsligt och vi hjälptes åt att montera ihop alla delar ute på altanen. Bo inspekterade vårt jobb och undrade ifall vi hade bygglov. -"Nej," svarade Rasmus snabbt, "vi har sommarlov."


När huset var klart var det dags för inredning. Det behövdes nåt mjukt på golvet som även kunde tjäna som säng. Kusinerna hade ju tänkt sig att ligga där inne och titta på sina "paddor". Vi gick ner i källaren för att se vad vi kunde hitta. Zoe har nog inte gått runt och tittat i alla smårummen i källaren, för när jag öppnade dörren till klädkammaren spärrade hon upp ögonen. Där inne har jag en gammal ärvd allmogekista, som jag förvarar täcken, filtar och kuddar i. -"En skattkista!" utropade hon. "Mormor är pirat."


Vi hade tidigare i veckan besökt Busfabriken och där är det lite pirattema blandat med djungeldjur och prinsessor. Jämställdhetstänket i piratvärlden har kommit ganska långt för det fanns både manliga och kvinnliga pirater, så det skulle i och för sig inte vara konstigt om det även fanns en piratmormor. Zoé berättade för mig att pirater har en svart lapp för ögat. Jag ser lite sämre med ena ögat och det hade säkert fungerat lika bra ifall jag täckte för det helt. När jag vaknar på morgonen är jag ganska stel i kroppen och det känns som jag har träben. Det är kanske så att jag bär på lite piratgener.

måndag 14 augusti 2017

Vi hade i varje fall inte tur med vädret


Nu är det bara en vecka kvar på sommarlovet. Givetvis bör inte sommaren vara slut då, men de flesta återgår till skola och jobb. "Skoltänket" vänjer jag mig nog aldrig av med. Fortfarande efter 7 års ledighet delar jag in året i terminer med alla tänkbara lov där emellan. Det stämmer så bra in i planeringen med när jag träffar mina barnbarn. Rasmus träffar jag i stort sett varje dag. Zoéträffarna blir däremot mest under loven. I Luxemburg är inte skolloven riktigt samma som de i Sverige, men jag kan ju alltid ta en extratur ner när abstinensen blir för stor. Daniel och Hanna är tyvärr alldeles för långt bort för några spontanträffar.

Vi plockade ner plasttaket över altanen i början av sommaren och var nog lite väl optimistiska om att allt bara skulle gå som på räls sen. Göran har gjort det underarbete som behövdes. Han fick dock snabba på mellan regnskurarna. Nu spelar det ingen roll hur snabb han är. Ingen hinner göra något mellan regnskurarna, för det finns inget "mellan" att tala om. Det är ett ständigt strilande blandat med ösregn och åska.

Efter att vi plockat bort altantaket tänkte vi att det skulle gå utmärkt att sitta där ändå i sommar såvida det inte blev för soligt och varmt. Det bekymret har vi sluppit ifrån. Möblerna står kvar på altanen och varje morgon jag tittar ut på dem så ser jag att det är en liten pöl på bordet och resten av möblerna ser så nytvättade ut.

Augusti brukar alltid vara en fin sommarmånad och nu hoppas jag på det. Det kan fortfarande bli många fina dagar och kvällar då vi kan sitta ute på altanen....under tak förhoppningsvis. Vi har bestämt att vänta med takläggningen tills skolan startar och semesterfirarna har åkt hem. Då återgår allt till det vardagliga igen för oss alla.

söndag 13 augusti 2017

Röststyrka


Höj inte rösten! Förbättra ditt argument.

Det är inte alltid det lättaste att hålla sig lugn i en hetsig diskussion, men kan man det så är mycket vunnet. De flesta gångerna får det motståndaren ur balans, för huvudsyftet är oftast att få antagonisten arg, så han eller hon inte blir lika skärpt längre. Blir man arg så fungerar tyvärr inte hjärnan lika smart som normalt utan då kommer det en massa känslor med i spelet och det blir rena virrvarret. Det ser man ofta i politiska debatter att de som håller masken och inte visar varken med kroppsspråk eller röst att de är irriterade oftast får övertaget. Uttrycket "att reta gallfeber på någon" stämmer bra in här. Det kan vara väldigt provocerande när motståndaren av någon outgrundlig anledning ser så glad och nöjd ut. 

fredag 11 augusti 2017

G som i Gunnel och Göran


När jag besökte min son i våras så köpte jag med mig hem en hel del hobbymaterial. Bl.a. hittade jag en stor träbokstav. Det fanns hela alfabetet tillgängligt men jag fastnade för ett G. Naturligtvis hade det fungerat med ett M också, men det var mer plats på G:et för dekorationer. Jag hade bestämt mig för att fylla hela bokstaven med knappar. Först måste den monteras på en liten platta så den stod stadigt, och sen plockade jag fram mina knapplådor. Min avsikt var att ställa den färdiga bokstaven på en hylla i lila rummet. Därför letade jag upp knappar som skulle passa  in färgmässigt. Jag hittade silverfärgade, vita och lila knappar i olika nyanser, former och storlekar.


Först la jag ut de största knapparna så jag såg att det blev ett någorlunda snyggt mönster innan jag tog fram min värmepistol och började limma. Det var ett rejält petgöra. När alla större knappar var på plats letade jag upp mindre som jag kunde fylla upp med. Till sist var det så små mellanrum kvar att jag fick ta fram burkarna med pärlor för att få den klar.


Nu är den placerad på hyllan i lila rummet. Bokstaven är som sagt ganska stor och det gick åt drygt 400 knappar, men det märks inte direkt i mina lådor. Jag har andra idéer om vad jag kan använda resten till, men just nu känns det knappast frestande att starta på fler knappprojekt. Det får bli lite annan sysselsättning ett tag framöver.

onsdag 9 augusti 2017

Återanvändning och återvinning


När det gäller återanvändning av kläder är det ganska populärt idag bland alla samhällsklasser. Det har funnits i alla tider, tror jag. Förr var det nog mer den fattiga befolkningen som återanvände, eftersom de var så illa tvungna. Barn har väl i alla tider ärvt kläder efter sina syskon och andra. Jag som var storasyster har inget större minne av det, men jag vet att min lillasyster ofta fick överta mina urväxta kläder. Min mor var jätteduktig på att sy och hon sydde om både herr och damkläder till oss och ingen kunde se vad plagget hade haft för utseende tidigare. Jag minns att hon sydde om överrockar och damkappor till min syster och mig. Det blev de tjusigaste jackor. Hon sydde dem inte bara rakt upp och ner utan det var detaljer och skärningar på dem som gjorde att de såg väldigt moderna och "dyra" ut. Min far jobbade på kontor och då var det som en slags uniform för alla karlar att de skulle arbeta klädda i kostym och stärkskjorta. Fars kostymbyxor blev så småningom långbyxor till min syster och mig och jag vet inte hur många blusar som tillverkades av hans skjortor.


I hyreshuset där vi bodde fanns flera damer som var väldigt intresserade av sömnad och de brukade träffas växelvis hos varandra för att sy om kläder. Då blev det lite byte mellan dem också, eftersom allt skulle tas till vara. En gång minns jag alldeles speciellt....vi barn var naturligtvis med, men vi lekte mest. Damerna hade bestämt att de skulle hjälpas åt att sy en hatt eftersom en av dem skulle på en större fest. De hade en gammal "hattskrålla" som de utgick från. Sen klippte och pressade de den så den fick en annan form och till sist dekorerades den. Riktigt hur slutresultatet blev minns jag inte, men jag kommer ihåg deras skratt under tiden de sydde. Vilken sammanhållning de hade.


Det var lite som på Anderssonskans Kalles tid. "Tanterna" höll ordning på varandras barn och var lika måna om alla. När min syster och jag var mellan 2-4 år kom ett par damer en dag och plingade på vår dörr. De hade med sig två stickade klänningar i ljusgrönt. Modellen var med puffärm och kjolen var mönsterstickad. De hade hjälpts åt att sticka de här klänningarna och gav till oss bara för att de gärna ville göra det, och mycket för att min syster och jag var de enda flickorna i hyreshuset. De tyckte så klart det var roligt att göra flickkläder som omväxling.


Jag tror att den här tiden har påverkat mig väldigt mycket. Jag slänger aldrig ett plagg utan tar till vara så mycket som det nånsin går av det. Knappar och andra detaljer går alltid att använda till något.
Återanvändning har idag nästan blivit mode. Jag tänker på alla klänningar som Victoria bär och som hennes mamma haft före henne. När man ser på foton från fester känns många modeller igen och det tycker jag är bra. Även om många idag har det betydligt bättre ställt ekonomiskt än förr, så betyder inte det att man måste slösa. Jag läste faktiskt att det ska komma en lag om återvinning av tyg eftersom mycket kläder slängs i hushållssoporna. Det finns ju containrar för återanvändning, så det borde inte vara så svårt att ha nåt liknande för återvinning, där man kunde slänga lite söndriga kläder eller bara småbitar av tyg. Sådant blir det massvis av när man syr. Det går att separera tygfibrer och tillverka nytt tyg av dem och då ska vi inte strunta i den möjligheten.

tisdag 8 augusti 2017

Kusinträff


Zoé och hennes föräldrar kom hit i lördags kväll och de åkte hem igen igår, men då stannade Zoé kvar. I fjor var hon här också ensam en vecka, och det var jättekul. Hon förväntar sig givetvis att Rasmus också ska bo här då, och det har han redan bestämt att han vill göra. Trots åldersskillnaden har de otroligt kul ihop. De räknar sig som "låtsassyskon", men det är inget gnabb dem emellan.

När vi skypade med henne för några veckor sen ville hon visa Rasmus vad hon brukade ha i sin skolväska. Först plockade hon upp sin kofta, och det var ganska förväntat. Sen tog hon fram en kikare. Rasmus undrade storskrattande om hon satt så långt bak i klassrummet så hon måste ha en kikare för att se sin fröken. Förklaringen var nog mer den att kikaren var populär just då.

Hon har fått en ny resväska och den ville hon klart själv packa med det hon behövde ha här hos mormor. Förra gången hon åkte hit hade hon packat väskan full med plastmat. Den här gången var hon inte riktigt nöjd med Katarinas klädval. Det är inte alltid som mamma vet bäst. Zoé tyckte hon behövde en mössa och ett par vantar också så hon packade ner det. Med tanke på den trista sommar vi har i Skåne är det nog inte så fel tänkt.


Både Zoé och Rasmus gillar att vara i mina hobbyrum. Där får de rota fritt i affärsdisken och i lådorna som jag har uppställda på hyllor. Fantasin är det inget fel på och det tillverkas många fantastiska skapelser när de är här. Jag brukar köpa hem lite hobbymaterial när jag ser att det säljs billigt. Det lägger jag undan tills "konstnärerna" kommer hit och tar hand om det. Dessutom har vi skogen in på knutarna och där hittar vi massvis av gratismaterial. Morfar fyller år nästa vecka och då passar det utmärkt att vi bakar lite också. Jag tror inte det ska vara några problem att få tiden att gå. Problemet är nog mer att hinna med allt vi vill göra.

måndag 7 augusti 2017

Kundvagnar


Jag tyckte det var så bra när jag fick min nya bil, för det var ingen hög kant i kofferten, som man behövde lyfta över. Lätt som en plätt kunde jag bara sätta det jag ville ha där. Men nu när jag inte fixar att lyfta något så är det problem igen. Kundvagnarna borde matcha den här bekväma kofferten, och det gör de inte. Nog borde det gå att ha en sida på kundvagnen som gick att fälla ner, så jag bara kunde knuffa över till kofferten det jag handlat.


För det mesta är det faktiskt kvinnor som storhandlar mat, och eftersom det påstås att kvinnor inte är lika starka som män, så förvånar det mig verkligen att ingen gör något för att underlätta. Härikring köps det in nya kundvagnar lite då och då, och nästa gång det är dags hoppas jag att affärsinnehavarna tänker till lite. Som det är nu tycks de tro att alla kvinnor är tyngdlyftare.

När en del mynt blev oanvändbara var det svårt att hitta en vagn som man kunde lägga sitt mynt i. Alla var inte lika snabba med att ändra låsmodellerna så de passade till det som nu gällde. Jag hade en sån där plastmojäng, men den passade inte i alla vagnar. Tack och lov så är allt sånt strul ett minne blott nu. Dessutom har flera stora butiker slopat myntfacket helt. Det är bara att ta en vagn och knalla in i affären. Väldigt bekvämt. Så var det för längre tillbaka också, men eftersom en del körde iväg och satte kundvagnarna lite överallt, så blev det låsanordningar på dem. Jag har hittills inte träffat på några vagnar på rymmen och hoppas jag ska slippa se det också.


Något som däremot irriterade mig en dag var hur en del hade parkerat sin kundvagn efter att de handlat klart och lastat in sina varor. Utanför den här affären finns två långa rader med kundvagnar och även sådana som är extrautrustade så att föräldrar kan ta babybilstolen och sätta i ett speciellt fack. Det är en stor skylt ovanför som visar att denna raden endast är för den här typen av vagnar. Idag hade säkert en 10-11 stycken kört in sina vanliga kundvagnar efter bebisvagnarna. Det stod en lång rad ut emot parkeringen så det var svårt att komma fram när man skulle köra därifrån. Det var inte så att det var fullt i de två andra vagnköerna, men den här mindre kön är närmare parkeringen och då slapp klart de här dödströtta människorna att gå kanske 30 steg extra. Uselt!

söndag 6 augusti 2017

Födelsedag


Jag kollade mitt födelsebevis och precis som jag trodde så är jag inte född igår.

Visserligen var det min födelsedag igår, men jag föddes för 72 år sedan. 

fredag 4 augusti 2017

Ingen ring på fingret



Det fick bli om benet i stället. Igår var det dags igen att sätta ringar på duvungarna. I morgon ska de ge sig iväg på flygtävling för första gången denna säsongen. De sänds iväg till Lagan och släpps därifrån. När ungarna är små får de en ring runt benet med sitt speciella nummer på, men när det är dags för tävling måste de ha en extra ring med ett chip.


När duvan kommer hem till slaget och landar där ges informationen från chipet till en slags dator i duvslaget som talar om vilken duva som kommit hem och tiden. Vi lever ju i dataåldern numera. Förr sattes en gummiring runt benet före varje tävling. När duvan då kom hem skulle ringen tas av benet och läggas i en klocka som då visade samma sak som datorn gör nu. Där gick många dyrbara sekunder till spillo....tid är pengar. Kanske inte riktigt ändå, för det är inga prispengar att tala om i duvsporten.

Göran hade satt fram en stol och ett litet bord i garaget, för det var lite småkallt ute. Det liknade nästan ett café. Där var det meningen att jag skulle sitta. På bordet låg ringarna i små påsar med varje duvas nummer markerat. Göran tog en duva och läste upp numret. Sen var det för mig att leta upp rätt påse, plocka ut ringen och fästa den runt benet på duvan. Göran höll den i ett fast grepp, så den hade ingen chans att flaxa iväg. Det är ändå ganska besvärligt att få ringen på plats och låst så den inte ramlar av under flygningen. Jag tycker jag har fått in en bra rutin på det hela nu efter så många år, så det gick ganska snabbt.


När sista duvan var klar och Göran stoppat ner den i korgen satt jag kvar och väntade. Ingenting hände! Där satt jag vid ett cafébord och bara väntade på att någon skulle komma och servera mig kaffe och en kanelbulle. Det är väl det minsta man kan begära efter att jag jobbat så hårt. Nästa år kommer jag nog att strejka.

torsdag 3 augusti 2017

Hjälp!



Min "frissa" har brutit armen. Givetvis är det väldigt synd om henne, men jag är så egoistisk så jag tycker det är synd om mig med. Jag skulle varit hos henne i fredags och fått färgat mitt hår, men det blev inget av med det. Tack och lov så hann jag bli klippt och nu är min frisyr väldigt lättskött. När jag tvättat håret räcker det att jag handdukstorkar det och rister lite på huvudet så är det klart. Sånt gillar jag. När jag var yngre brukade jag färga mitt hår själv och då blev det bara en färg. Jag vill ha lite mer valuta för pengarna och blanda in lite slingor här och var. Det kan jag inte klara av på egen hand, tyvärr.

Jag tycker det är väldigt viktigt för självkänslan att jag är nöjd med min frisyr och hårfärg. Sen får andra tycka precis vad de vill. Bara för att man blir äldre betyder inte det att man inte kan intressera sig för sitt utseende. Varför anses det egentligen som ytligt? Efter vems mall räknar vi då? Om det kan höja humöret hos en person för att den känner sig nöjd med sig själv så påverkar det välbefinnandet och jag tror faktiskt att man kan stå ut med lite småkrämpor också. I varje fall är det så för mig. Om jag tittar mig i spegeln och ser att håret hänger i stripor och ansiktet är glåmigt gör det absolut inte att jag känner mig piggare. Det finns många knep att lura ögat och hjärnan och de är till för att användas.

Min frissa är enormt duktig och jag hoppas att hennes arm ska läka i rekordfart. Under tiden blir jag nog ändå tvungen att leta upp en ersättare. Jag har testat en hel del av de andra frisörerna, men ingen håller enligt mig samma standard som Linda. Åstorp är känt för att ha många frisörer...... och pizzerior. Men det är inte alltid som kvantitet och kvalitet går hand i hand.

onsdag 2 augusti 2017

Fri som en fågel


Just så kände jag mig igår när jag rattade min bil för att handla lite mat. Det är första gången på flera veckor som jag åkt iväg på egen hand. De första veckorna jag var sjuk var jag glad bara jag kunde ta mig till toaletten och sen efter hand som det blev bättre så var jag i varje fall med och kollade i kylskåpet vad som behövde handlas hem....även om Ulrika sen fick fixa resten. Förra veckan körde Göran för mig ett par gånger och då hade jag bullat upp med kuddar i bilsätet så jag kom lite högre upp. Att komma i och ur bilen tog sin lilla tid och det såg inte särskilt graciöst ut, men det struntade jag i. Det viktigaste var att jag kom hemifrån en stund.


Att åka och handla mat är inget latmansgöra. Först ska man kontrollera vad som behövs handlas hem. Därefter är det dags att sätta sig i bilen för att köra till den första av affärerna på listan. Jag handlar alltså inte allt i samma butik. Vi har många affärer här som ligger väldigt nära varandra och de försöker alltid locka kunder med exrtrapriser. Mig lockar de i varje fall. Det är klart ingen konst för mig att handla i olika butiker när inte körsträckan mellan dem är så lång. I annat fall hade säkert bensinförbrukningen ätit upp det man tjänade på varorna. Inne i affären går man otroligt många steg. Det har jag sett på min stegräknare. Att plocka ner i vagnen är inte så ansträngande, och jag brukar sätta kassen i vagnen och sen lägga varorna direkt ner där. Men när jag kommer till bilen måste jag ände lyfta in allt i kofferten. Rena stryrketräningen! Väl hemma igen är det Görans jobb att lyfta kassarna från bilen och bära ut i köket och sen återstår sortering  av alla varor så de kommer på rätt plats. Det tar jag helst själv hand om.

Göran har nu fått uppleva alla momenten som behövs för att få hem varorna från affären, eftersom jag inte vågade ge mig iväg ensam ifall ryggen skulle börja krångla igen. Nu verkar den ha bestämt sig för att fungera som den ska, och det är jag tacksam för. Det tror jag Göran också är. Att åka till mataffärer är nog inte riktigt hans förtjusning....men det är inte min förtjusning heller. Fast jag måste erkänna att igår tyckte jag det var jättekul att handla mat. När man inte kan göra det som man är van vid, känner man sig lite vingklippt. Vilken frihetskänsla att kunna sätta sig i bilen och bara åka iväg. Jag tar nog en tur i morgon också.

tisdag 1 augusti 2017

Loppisfynd


I det som jag kallar för "lila rummet" har jag ett stort skåp som vi ärvt från Görans morföräldrar. Där förvarar jag matproslin, uppläggningsfat och liknande. Det rymmer en hel del. Det är också på detta skåpet som många av mina änglar hyr in sig under juletid. Till vardags har jag lite andra prydnadssaker på det. Skåpet består av två delar. Först den undre delen med två dörrar och sen en lös ovandel som fästs med träpluggar.....inget IKEA-tjafs här inte. Vid sidan finns två mindre glasdörrar och där bakom står min glassevis. Mellan de här två skåpen är en slags hylla med en liten ramp i framkanten...nästan som en balkong.


När jag fyllde 30 fick jag pengar i present och då köpte jag två porslinsfigurer från DAO, en spansk porslinsfabrik. De var väldigt i ropet på den tiden liksom Lladro, en anan spansk porslinsfabrik. Jag hade länge gått och tittat på barnfigurer som jag tyckte var så söta, och nu slog jag till och köpte en flicka i nattlinne som bär på en liten docka och en flicka, också i nattlinne, som har en liten hund vid sina fötter. Det fanns även en pojke i nattskjorta som bar på sin kudde och nalle. Tyvärr räckte pengarna bara till de två flickorna, eftersom de var relativt dyra. Jag tänkte att pojken kan jag köpa en annan gång. Det där "en annan gång" dröjde flera år, och då hade priset stigit 300%, så det blev inget köp.


Jag har i alla år ångrat att jag inte skaffade alla tre barnfigurerna samtidigt, men sådana dumsnåla saker gör man lite då och då. I fjor råkade jag stöta till flickan med hunden när jag dammade och hon ramlade så illa att huvudet gick av. Jag har verkligen försökt på alla vis att laga figuren, men det gick inte, så det har varit lite ensamt på balkongen för den återstående flickan.


I söndags var jag på loppis och i ett vitrinskåp fick jag syn på samma porslinsflicka som låg skadad hemma hos mig (jag nändes alltså inte kasta bort den, men det ska jag göra nu). Snabb som en vessla öppnade jag glasdörren och tog figuren från hyllan. På prislappen stod att den kostade 100 kr. Jag tittade en extra gång, för jag trodde jag läst fel, men det stämde. Den var nu 40 år senare avsevärt mycket billigare än när jag köpte den första gången. Jag tittade vidare i det här vitrinskåpet och på en annan hylla stod en porslinspojke i nattskjorta hållande en handduk och ett par morgontofflor. Det var inte den pojken jag letat efter tidigare, men han hörde i varje fall till samma "nattserie", så han fick också följa med hem. Även den figuren såldes för 100 kr.


Att jag vill ha just två flickor och en pojke är för att det påminner om mina barn. Äntligen är de nu på plats alla tre där uppe på balkongen. Jag ska var extra försiktig och inte damma i onödan. Hellre lite damm än sönderslagna figurer.