onsdag 26 juni 2019

Knivskarpt


Att knivar ska vara vassa är en nödvändighet. Jag vet inte hur många gånger jag irriterat mig på slöa knivar när jag skulle skära upp kött. Göran slipar dem till mig med jämna mellanrum, fast jag har nog varit lite oaktsam ibland. Det är så enkelt att lägga dem i diskmaskinen efteråt, men jag har läst att för att kniven ska behålla sin skärpa så ska den diskas för hand. Det gör jag numera. Dessutom har jag ett fodral där jag lägger in alla knivarna...precis som proffskockar har. Jag tror nog det behövs mer än ett knivfodral för att bli proffskock, men det är i varje ifall en början.

Mina skalknivar samlar jag i ett litet Höganäskrus. Jag tycker inte det är lika viktigt med dem. De är så billiga så det är bara att köpa en ny när någon av de gamla blir för slö. På morgonen brukar jag äta havregrynsgröt till frukost och ofta delar jag ett äpple i bitar och blandar i. Så gjorde jag igår med. Tyvärr hade jag lite bråttom för jag skulle till frissan och färga håret, så jag var aningen stressad. Hur det nu kom sig så skar jag inte bara i äpplet utan även i mitt pekfinger. Det gick så snabbt så jag hann knappast reagera. Efteråt gjorde det fruktansvärt ont. Blodet forsade och jag kunde inte få det till att sluta. Automatiskt tog jag hushållspapper och virade om samtidigt som jag tryckte allt vad jag kunde. Efter några sekunder var pappret helt blött av blod och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag höll fingret under kallvattenskranen, men inte hjälpte det.

Till sist fick Göran sätta på flera plåster hårt runt fingret så det nästan stasade. Sen klippte jag av fingret på en gummihandske och trädde över hela paketet. Det verkade som det funkade. Fingret dunkade som det värsta trumsolo, men även om jag kände mig lite skakis så var jag tvungen att åka iväg. Det är så svårt att få en tid hos frissan som passar så jag ville inte chansa och avboka. Så länge jag var hemma höll jag hela armen högt för jag trodde att det skulle sluta att blöda snabbare då. När jag körde fick jag i varje fall försöka hålla handen lite högre. Jag stödde den mot ratten och höll den så att mötande trafikanter inte trodde jag satt och gjorde fula gester åt dem.

Jag har fortfarande en gummituta över fingret idag, så jag inte ska få in något skräp i såret, men jag har i varje fall inte ont mer.

måndag 24 juni 2019

Midsommarfirande


I år var första gången på många år som vi inte firade midsommar tillsammans med Rasmus. Hans föräldrar var här precis som alla andra år, men Rasmus firade tillsammans med sina kompisar. Det tar nog lite tid innan jag vänjer mig vid det, men givetvis är jag glad över att han har bra kompisar som han trivs tillsammans med. De är inga latmaskar precis. De är ute och promenerar runt i samhället och träffar på många nya kompisar och även en del av sina gamla lärare. Det verkar som Pokemonjakten har startat igen med ett lite annorlunda upplägg. Han ringde mig en kväll och berättade att de hade gått 1,5 mil.


Vädret var perfekt i helgen och vi kunde sitta ute på altanen och äta. Maten smakar av någon underlig anledning så mycket bättre utomhus. Någon midsommarstång hade vi inte. Jo, nästan. Mellan brädorna i altangolvet har en tistel växt upp. Jag har låtit den stå kvar för jag ville se hur hög den kunde bli. Nu blommar den snart med lila blommor och det passar bra, för på andra sidan altanen växer prakttry som blommar i rosa. Jag gillar när det är färgmatchat.

Denna veckan ska jag storstäda altanen och golvet ska högtryckstvättas innan det oljas. Då blir jag nog tvungen att dra upp tisteln, men innan dess ska jag mäta den. Jag återkommer med längdresultatet senare.

söndag 23 juni 2019

Livets skola


Jag har lärt mig att jag har mycket kvar att lära. 


Ingen kan och vet allt. Den som tror det lurar bara sig själv. Vilken tur att vi inte är några allvetare från början. Det är ju det som sätter extra piff på tillvaron när man lyckats lära sig något nytt. Är man intresserad och nyfiken finns det så mycket att upptäcka. 

tisdag 18 juni 2019

Hjälpsam personal på Bauhaus


Vi har grus i vår ingång och det har fungerat bra i mer än 40 år. Det kommer upp något enstaka ogräs då och då, men då duschar jag med ättika och det försvinner fortare än kvickt. När det lades ny asfalt på gatan utanför vårt hus blev det tyvärr inte så lyckat. Asfaltkanten är nästan 2 cm högre än vår infart, och när det regnar bildas det stora pölar där. Efter en natt med mycket regn får jag ta på mig simfötter för att kunna hämta tidningen i brevlådan. Det är mycket irriterande och vi diskuterade hur vi skulle kunna bli kvitt problemet. Vi bestämde att vi skulle fylla upp med bergkross, som är lite grövre än vanligt grus. Bauhaus i Hyllinge säljer makadam, bergkross, stenmjöl och trädgårdsjord i lös vikt, och det var dit jag begav mig. Intill de här högarna stod parkerat en liten maskin med skopa framtill. Jag misstänkte att de hade den för att lasta i släp när man handlade. Det var inte aktuellt för min del, för jag ville bara ha några spannar.

Jag stegade in i butiken och undrade ifall det gick att köpa bara en liten mängd bergkross. Det var helt ok, och en ung kille följde med mig ut. Jag hade tagit med mig en skyffel också, men det var onödigt. Killen lastade själv i spannarna och sen vägde han det i skopan. När det var klart lyfte han in allt i min bil. Det enda jag behövde göra var att gå in och betala. Vilken service!

Några dagar tidigare var vi i samma butik och köpte en toalettstol. När vi stod där och tittade kom en ung tjej fram och undrade ifall vi behövde hjälp. Vi hade redan bestämt oss för vilken modell vi skulle köpa, och nu var det bara att lasta den i kundvagnen. Kruxet var att stolarna stod staplade ganska högt. Helt plötsligt dök ännu en av personalen upp och de hjälptes åt att lyfta ner stolen i vår vagn. -"Säg till i kassan att de ringer mig när ni har betalat" sa tjejen, "så kommer jag och hjälper till att lyfta in i bilen." Vi var lika förvånade både Göran och jag. Det hör inte till vanligheterna att man träffar på så hjälpsam personal. Tänk om alla butiker var lika serviceinriktade.

söndag 16 juni 2019

Konstaterande


Att ha sunt förnuft är ingen gåva utan ett straff eftersom du måste umgås med så många som inte vet vad det är. 

Jag vet inte om sunt förnuft räknas som omodernt numera, för idag måste tydligen allt analyseras och göras mycket besvärligare än nödvändigt.

fredag 14 juni 2019

Festlig avslutning

Igår var det en alldeles särskild dag. Rasmus slutade på högstadiet. Våra tre barn har gått på Björnekullaskolan precis som Rasmus och en del lärare som jobbade där då, jobbar fortfarande kvar. Rasmus har t.ex. haft samma musiklärare som sin mamma. Då för ca 30 år sen var det helt andra traditioner än de som gäller nu. Idag påminner en högstadieavslutning nästan om en studentexamen. De hade några lektioner......nåja de träffades i klassrummet några timmar på förmiddagen och sen var de lediga fram till kl. 5. Då var det avslutning där alla föräldrar som ville var välkomna att vara med. Naturligtvis åkte Bo och Ulrika dit och fotograferade.


Tidigare på eftermiddagen kom Rasmus hit för han ville ha hjälp av morfar att knyta slipsen. Då fick han klä sig i de kläder han skulle ha på avslutningen så vi kunde få några bra bilder på honom. Han fick gå ut i trädgården och agera fotomodell....inte helt frivilligt kanske, men han är ganska tålmodig.


Alla killar i klassen hade skaffat kostym och hade de inte slips så var det fluga som gällde. Här har tre stiliga killar fångats på bild. Rasmus står omgiven av sina kompisar Filip och Noel. Tjejerna bar långa klänningar. Förr om åren så syddes de här avslutningsklänningarna i syslöjden men hur det var i år vet jag inte. Efter avslutningsceremonin var det dags för alla 9:or att sätta sig till bords i matsalen. Nu bjöds det på avslutningsmiddag. Jag får väl höra i morgon vad som stod på menyn.


Tiderna förändras och sederna likaså. När jag konfirmerades för snart 60 år sen hade alla flickor vita klänningar och killarna bar kostym. Det klagades mycket över detta eftersom den där kostymen sällan användes mer. Till sist bestämdes att alla konfirmander skulle ha kåpa, och det tycker jag är klokt. Nu har detta problemet i stället flyttats till högstadieavslutningen. För ett problem är det för de föräldrar som inte har råd att betala för dyra kostymer eller balklänningar.

Vad man än tycker om denna nya tradition så var alla väldigt tjusiga och visst är det kul att se ungdomarna uppklädda i tjusiga kläder och inte bara i jeans och T-tröja.

onsdag 12 juni 2019

Sjukskrivning





Jag undrar om man kan sjukskriva sig när man är pensionär. Var ska man anmäla det, tro? Jag struntar nog i det för ska det dras en karensdag på min pension, så är det inte roligt. Jag har hållit på nu i flera dagar med ogräshackning framför förrådet och min handled protesterar vilt. Alla grästuvor måste bort så det blir slätt på marken innan vi lägger markduk och singel. Troligtvis har jag varit för optimistisk, för det lutar åt att allt inte hinns med i sommar. Men det kommer ju fler somrar. Då vet jag i varje fall att jag inte är arbetslös nästa år.


Det är ganska kul att hoppa från ett jobb till ett annat. Jag är inte så noga med att allt ska vara helt klart innan jag lämnar det. Kommer jag på något som är roligare just då så gör jag det i stället. Ombyte förnöjer, och jag tror faktiskt det är ganska smart att göra så, för då sliter jag inte på samma muskler hela tiden. Så klok var jag inte när jag höll på framför förrådet, men av skadan blir man vis. Nu ska jag ta två lediga dagar och inte alls vara i trädgården. Reklamen om Voltaren stämmer riktigt bra. Jag har använt salvan och den hjälper. Sen måste man klart vila sig också och inte bara kleta på salva och rusa direkt ut och hacka. 


Idag blir det en tur till trädgårdsbutiken. Jag vill ha lite fler kryddor. De doftar så gott och jag ska ha dem vid sidan om fikabordet. Förhoppningsvis ska jag då bli inspirerad att använda dem i en massa goda maträtter. Under min "sjukskrivning" får jag bläddra i kokböcker och leta efter recept.


måndag 10 juni 2019

Trädgårdskrock



Vi har sån tur att Rasmus klipper vår gräsmatta varje vecka. Det går ganska snabbt men han har lite problem runt plommonträdet. En del grenar sitter ganska lågt, så han får nästan krypa på knä runt det. Han har aldrig klagat, men för att hjälpa honom tog jag fram handgräsklipparen och körde några varv närmast trädet så han skulle slippa det. Jag har testat med den bensindrivna, men det fixade jag inte. Den gick inte att svänga med. I varje fall så fungerade det inte när jag försökte. Rasmus erbjöd sig att hålla en "svängkurs" för mig, men jag var inte särskilt intresserad.

Som tur var så hade jag keps på mig när jag gav mig av mot trädet, för när jag skulle köra innersta varvet så small det till. Skärmen på kepsen var så långt ner över ögonen så jag såg inte att jag gick rakt emot en tjock gren. Keps och glasögon for av och jag kände mig lite vimsig. Jag plockade upp kepsen och tog på glasögonen, men det var nåt som inte stämde. Jag såg så suddigt med det högra ögat. Det är ju det ögat som jag haft besvär med så länge, men jag hade inte fått något in i det denna gången. Det var jag helt säker på. Jag blinkade lite extra och tänkte att jag kanske fått en lindrigare hjärnskakning så det var det som gav mig dimsyn.

Det blev inte bättre så jag satte mig och började att putsa glasen för att se om det hjälpte. Då upptäckte jag att det fanns inget högerglas. Jag kunde köra fingrarna rakt igenom. Det var inte konstigt att jag såg dimmigt. Jag gick bort till plommonträdet och letade och där låg glaset, Vilken tur att jag inte kört över det med gräsklipparen. Efter många om och men så fick jag det på plats igen.


Nu var det ingen tvekan om vad jag skulle göra. Jag plockade fram kantningsspaden och grävde en jättestor cirkel runt trädet. Här skulle inte bli fler kollisioner med några grenar. När grästuvorna var borttagna fyllde jag på med ny jord och därefter planterades tagetes i cirkeln. Nu är det krocksäkert att klippa där. Man behöver inte ens fundera på att ta på varken hjälm eller skyddsglasögon.

söndag 9 juni 2019

Se framåt


Livet är som en bok. Du kan inte ändra de sidor som redan är skrivna, men du kan börja på ett nytt kapitel.

 Det tycker jag känns tryggt. Då är det inte helt kört även om man gjort en del mindre lyckade val i sitt liv. Det är bara till att börja på ny kula och inte tänka för mycket på det som varit.

tisdag 4 juni 2019

Blomsterfägring



Minns ni den här bilden? Den tog jag för ca ett år sen. Häcken med spirea mellan grannens och vår tomt hade just sågats ner. Det var välbehövligt för det den var så ful. Efter drygt 40 år såg den inte mycket ut för världen och den behövde en gör-om-mig-dag. Buskarna sågades ner längs med fotknölarna och det såg verkligen inte roligt ut precis efteråt. Ganska snart började det emellertid sticka upp lite nya skott här och där och den började växa så smått.


 Efter ett tag tog den fart rejält och idag ser den ut så här.


Vissa grenar är så överfulla med blommor så man kan inte se några löv.


Det finns även en del andra blommande buskar i vår trädgård som de två vi har framför altanen. De sågades också ner för några år sedan och blir bara finare för varje år. Jag är noga med att klippa bort fjolårsgrenar varje år, så de ska fortsätta blomma med små rosa blommor.


Framför köksfönstret står en megastor buske som vi planterade för väldigt länge sen. Trots sin höga ålder och trots att den är väldigt inträngd av växter runt ikring, så blommar den rikligt varje vår med rosa blommor. Senare blir löven mörkt röda. Namnet på busken har jag glömt för längesen.


Vi hade även en stor forsythia, men den blev inte så vacker till sist och då sågades den ner. Jag saknade ändå att ha lite lysande gult i trädgården tidigt på året, så idag står det en ny forsythia på samma plats. Förhoppningsvis ska den växa och bli lika stor och fin som den förra.


Några buskar som varit med från början när huset byggdes är rhododendronbuskarna. Göran byggde huset 1972, så de har några år på nacken. Från början planterade vi 5 buskar längs med husväggen men de blev så stora att den som stod ytterst mot gaveln fick plockas bort. De står på norrsidan eftersom rhododendron inte lär vara så glada för stark sol. De första åren hade vi även en klätterhortensia som slingrade sig upp längs husväggen, men den doldes till sist helt av rhododendron.


Det är redan många blommor som slagit ut, men det finns fortfarande gott om knoppar.


Om några dagar hoppas jag alla blommor slagit ut och att det ska se ut så här längs med väggen som det alltid brukar göra vid denna tiden. Det är en lisa för själen att sitta i trädgården och fika med den utsikten.

måndag 3 juni 2019

Reslust


I lördags var det final i Let´s dance och Kristin var för mig en självklar vinnare. Hon har varit i en klass för sig under alla program. Nästan alla deltagare har varit otroligt duktiga och jag blev väldigt imponerad av Lancelot. Fredagkvällarna har varit vikta för dans i flera veckor, men nu får det bli något annat att se fram emot.

Jag gillar verkligen det här programmet, men denna omgången har jag funderat lite över språket. Jag kan inte minnas att det var så i fjor. Denna säsongen har allt varit sjukt magiskt och alla pratar om sina resor. För mig är en resa något där ett fordon är inblandat som bil, båt, buss, tåg, båt eller flyg. Resa har blivit ett nytt modeord, som används i tid och otid. Ofta kan det vara den banalaste grej där man börjar på något och när det efter många om och men blir klart har man gjort en resa. Vart då, kan jag undra.

Jag kommer osökt att tänka på Hasse och Tage när de på sin kafferast sitter och diskuterar vart de ska åka på sin semester. Hasse är inte det minsta imponerad av småturer utan han drar fram månlandningen. -"Där kan man snacka om resa," säger han och jag håller med honom. Det är en resa med stort R.

När jag var tonåring minns jag att vi ibland använde lite annorlunda ord, men det var inget som de vuxna hakade på. Idag är det helt annorlunda. Många vuxna försöker prata som ungdomar. De kanske tror att de verkar yngre och tuffare då. Åldern sitter knappast i hur man pratar utan hur man tänker. Samtliga deltagare och programledarna i Let´s dance sa orden sjukt, magiskt och resor i var och varannan mening. Lite variation hade inte skadat. Trots de här irritationsmomenten så har jag suttit framför TV:n varje fredagkväll och njutit av dansen. Om jag tänkt efter lite kunde jag klart skruvat ner ljudet när de började prata.

På tal om resor, så har jag planerat att åka till Zoé framåt hösten. Det kommer med all säkerhet att bli en sjukt magisk resa.

söndag 2 juni 2019

Beslutsam


Jag vet vad jag vill. Jag råkar bara ändra mig hela tiden.

Så är det ofta, har jag märkt, att jag bestämt mig för en sak och sen helt plötsligt utan att jag vet vad som händer, så tycker jag på ett helt annat vis. Jag ser inte det som något negativt. Det är kul att man kan överraska sig själv nån gång.

onsdag 29 maj 2019

När man är en glad pensionär



När jag åker iväg och handlar, speciellt kläder och saker till hemmet, vill jag helst åka ensam. Göran har aldrig klagat över det, men när han ska köpa kläder vill han gärna ha mig med som smakråd. Matinköpen är det jag som står för. Det händer att han följer med, om vi ska in i andra affärer också. Däremot tror jag aldrig att han har varit inne i en tyg eller sybehörsaffär. Jag är raka motsatsen. Jag tycker det är väldigt kul och gå runt i byggbutiker. Det finns mycket saker där som faktiskt även jag kan ha nytta av eller varje fall inbillar jag mig det.


Häromdagen hade vi en del ärenden att uträtta på Väla och eftersom Biltema ligger alldeles inpå, så tog vi en sväng inom där med. Den butiken innehåller mycket och inte bara saker till bilen. Göran hade en lång lista på saker som skulle köpas. När vi gick där och letade kom vi förbi en vägg där det hängde olika grävverktyg. Mina ögon föll genast på en långsmal spade och sen var det kört. Jag började skratta så tårarna rann, för jag kom och tänka på en historia Rasmus berättade för mig för en del år sen om just en sådan här dikesgrävarspade. Jag vet att jag har berättat den tidigare men här kommer den i repris.

Två män gick efter varandra i ett dike. Den förste grävde upp jord och den andre la tillbaka jorden. En förbipasserande undrade naturligtvis vad de höll på med. -Vi lägger ner rör", sa den förste mannen. -"Egentligen skulle vi vara tre, men han som skulle gå i mitten och lägga ner rören är sjuk." Antagligen har jag ett väldigt suspekt sinne för humor, för varje gång jag hör historien eller ser en långsmal spade känner jag hur det börjar rycka i mungiporna.

Jag försökte skärpa mig och vi gick vidare. Det finns många underliga namn på verktygen och ibland läste jag fel eller associerade med helt tokiga grejer, så jag fick ställa mig i ett hörn och skratta klart. Jag drog några djupa andetag och gick vidare, men det dröjde inte länge förrän jag kände hur skrattet ville ut. Göran fattade inte vad som var så roligt. Det var det nog bara jag som gjorde. Det slutade med att han gick långt före mig och jag lufsade efter bitandes i underläppen.

Om jag varit tonåring tror jag ingen hade reagerat för de brukar var fnittriga. Tyvärr har jag alltid fått skrattanfall lite då och då och oftast när det inte är så lämpligt. Det är banne mig svårt att hålla masken när man är lättroad.

tisdag 28 maj 2019

Det behövs ett skyddsombud


Trädgårdsarbete är inte helt riskfritt. I dagens tidning stod att läsa om alla farligheter man kan råka ut för. Det gällde förstås när det var maskiner inblandade, men så är det många gånger när man jobbar i trädgården. Först och främst gäller det gräsklippningen. Visserligen är det inte jag som har hand om den utan det är Rasmus som fixar det åt oss. Naturligtvis fodras rejäla skor på fötterna för och undvika att halka och komma in under knivarna.


Ett annat farligt jobb i trädgården är häckklippningen. Man skulle klä sig i handskar och skyddsglasögon. Vis av skadan så har jag faktiskt skyddsglasögon på mig numera när jag jobbar i närheten av växter med yviga grenar. När jag i fjor böjde mig ner för att dra upp ett ogräs, fick jag en liten gren från häcken in i ögat, och det revs upp ett sår på hornhinnan. Det är läkt nu, men det tog drygt 6 månader.


Att klättra på stegar är inte heller riskfritt. Jag brukar se till att jag kan kila in stegen mellan några stadiga grenar när jag ska klippa höga buskar. Om jag ändå skulle ramla ner så hamnar jag bara i en grenklyka och sen får jag väl hänga där och dingla tills någon hjälper mig ner. Finns inget runt ikring att fästa stegen i ordnar jag alltid så att någon stark person håller i den.


Det enda trädgårdsarbete som är nästan helt riskfritt är nog grävning och ogräsrensning. Grävning är kanske aningen osäkert, för har man otur så tar ryggen stryk, men att ligga på knä och rensa ogräs är enbart avkopplande. Jag hackar aldrig upp ogräset, för jag tycker det är så svårt att få bort allt då. När jag räfsar efteråt står det alltid ett irriterande ogräs kvar. Det är enklare att ta på de vadderade knäskydden och plocka otyget för hand. De här knäskydden är de absolut bästa hjälpmedel jag införskaffat. Tidigare när jag någon gång la mig på knä, fick jag krypa iväg till något stabilt så jag kunde hasa mig upp. Nu nästan hoppar jag upp och känner mig vig som en cirkusartist.


Jag borde nog ha de här knäskydden på mig när jag sover, för det blir då inga hopp här på morgonkvisten. Jag känner mig absolut inte som en vig cirkusartist när jag försöker slänga benen över sängkanten och hasa mig upp till sittande ställning.

söndag 26 maj 2019

Lösningen på problemet


Jag har "vadvardet" som lösenord, för det är det första jag tänker när jag ska fylla i det.

Tyvärr ska man inte ha samma lösenord överallt, annars hade det varit det mest bekväma. Ibland fodras bara bokstäver, ibland endast siffror och ofta en blandning av allt och för att förvilla ännu mer så begärs det både stora och små bokstäver. Det inbjuder helt klart till att jag glömmer bort det på en sekund. Om jag inte skrivit upp alla lösenord i en liten bok hade jag aldrig klarat mig. De enda koder som sitter som berget är de till min mobil och mitt VISAkort, men det är givetvis för att jag använder dem ofta.

fredag 24 maj 2019

Viktkoll

Jag läste i tidningen att det gamla "världskilot" ska om inte skrotas så i varje fall inte användas som mall mer. I fjor bestämde ett 60-tal länder att det var dags att gå över till en ny mätmetod. Det fanns risk för att det gamla skulle kunna förstöras och då stod vi där kanske en vacker dag utan att veta hur mycket ett kilo var. Man använder redan ljusets hastighet för att definiera metern och nu blir det samma för de andra måttenheterna. Det var en hel massa annat också som skulle vara med i bestämningen av kilot nämligen elektrisk ström, längd, tid, temperatur, ljusstyrka och något som hette substansmängd. Vad det är för något vet jag inte. I vilket fall som helst så skulle allt detta tillsammans definiera kilot.

Det är inget som kommer att påverka oss något nämnvärt. När vi handlar och ska köpa t.ex. frukt eller grönsaker, så är det bara att väga varan som vanligt och betala. Samma blir det när jag ställer mig på vågen. Det känns faktiskt betryggande att trots ändringen så kan jag ändå se när jag står där i spänd förväntan på morgonen att jag väger fortfarande.....


....för många kilon. 

onsdag 22 maj 2019

Fullbokat


Snart kan jag nog hänga upp skylten Inga lediga rum i trädgården. Förutom fyra duvpar och ett koltrastpar har det nu flyttat in ett igelkottspar. Först såg vi dem när de lunkade över gräsmattan och när jag senare var ute och gjorde vid i rabatterna så hittade jag deras myshörna. De låg på var sin sida om den röda kornallen och sov så djupt. Jag smög kvickt in efter kameran för att ta några bilder. 


Den ena hade rullat ihop sig totalt och och låg vänd in mot häcken så jag kunde bara se taggarna.


Den andra däremot gick det att urskilja en del av huvudet på. Det såg ut som pälsbräm det som stack fram under taggarna. Ingen av dem tog notis om mig.

För många år sedan när min lille Milou fortfarande levde hade vi också stickiga hyresgäster. En kväll när vi gick en runda i trädgården började Milou skälla och sprang i cirklar runt något som låg på gräsmattan. Jag gick bort för att se vad det var. Han fick sådana ryck ibland så jag tänkte det är väl bara en grästuva eller något. Men det var något annat. Hoprullade på gräset låg fyra små nålbollar. De var inte större än en tennisboll, men de kunde fräsa rejält. 

Framför våra källarfönster har vi ljusgårdar och där ramlar ibland ner mer än löv. En gång ropade barnen på mig att det var något i en av dem. När jag tittade efter låg en liten igelkott där och snarkade ljudligt. Vi fick ta en skyffel och lyfta upp den så den kunde springa iväg. 

Det sägs betyda tur om man har igelkottar i sin trädgård och det hoppas jag stämmer.

söndag 19 maj 2019

Må-bra-tips


Man kanske ska fylla almanackan med lugn och ro först, så får inte det stressiga plats.

Lugn och ro är inte liktydigt med att ligga i hängmattan och dåsa, utan det kan vara att man pysslar med något man gillar. Huvudsaken jag känner att det här gör jag för min egen skull. Sen försöker jag naturligtvis klämma in lite "måsten" också i kalendern. Sånt hör till.

fredag 17 maj 2019

Kvinnan, det starka könet



Att kvinnan är det starka könet är i och för sig ingen nyhet. Det fick jag bekräftat med råge igår när jag var och handlade. En av butikerna sålde fem säckar jord för 99 kr. Varje säck innehöll 50 liter och det gick att välja mellan trädgårdsjord, barkmull, täckbark osv. När jag rensat klart rabatterna på våren lägger jag alltid ut barkmull, för jag tycker det ser snyggt ut. Dessutom verkar växterna gilla det, och jag slipper ifrån en massa ogräsrensning under sommaren. Jag hade inte planerat att köpa några jordsäckar igår, eftersom vi redan har några stycken på lager, men när jag nu var i butiken tänkte jag om. Fast 50 liter bär respekt med sig, och jag tyckte det kändes onödigt att åka hem och hämta Göran för att få bärhjälp. Det ordnar sig nog ändå, tänkte jag.

Jag tog en kundvagn och begav mig av till pallarna med jordsäckar. Det stod en truck där och en tjej som ställde i ordning allt. Jag frågade henne var barkmullen fanns och hon visade mig det, men kommenterade att säckarna var tunga. Hon var så snäll och erbjöd sig att hjälpa mig, och det var jag innerligt tacksam för. Säckarna var rejält tunga och det var inte det lättaste att få ner fem stycken i en vanlig kundvagn. De fick ställas på högkant för att få plats. -"Detta är inget kvinnojobb," sa hon. Det höll jag med om.

På väg ut till parkeringen tänkte jag att det hade varit bra om jag stött på en lika vänlig och hjälpsam person där. Jag såg flera män som stod vid sina bilar och lastade i varor så det skulle säkert inte vara några problem. När de ser mig kånka på säckarna kommer de springande i vild galopp, tänkte jag. Så fel jag hade! Jag lyckades få upp två säckar från kundvagnen och in i kofferten, sen var jag tvungen att pausa. Under den tiden passerade ett tiotal karlar förbi mig. Det kan säkert vara så att de hade svaga ryggar och inte fick lyfta tungt, men det är högst osannolikt att det gällde för alla.

När jag stod där och pustade kom en dam i min ålder fram och undrade om jag ville ha hjälp. Jag skulle kunnat krama om henne så glad jag blev. Där stod sen vi två 70+-damer och lyfte tre tunga jordsäckar medan ett antal svaga män gick förbi. Även denna damen konstaterade att det vi höll på med inte var kvinnogöra direkt. Än en gång kunde jag bara instämma.

onsdag 15 maj 2019

Vänskapens blomma


Jag såg i ett reklamblad från Blomsterlandet att de sålde Alströmeria. Den beskrevs som en väldigt hållbar snittblomma från Sydamerika och sägs symbolisera vänskap. Den finns i ett 50-tal olika färgvarianter och däribland orange.


Jag har sett den i vitt och i rosa när jag hälsade på min son och hans familj i Dallas. Där var det inte fråga om någon liten snittblomma utan två jättehöga träd. De stod vid deras pool och gav skön skugga på eftermiddagen.


De var överfulla med små blommor på nästan alla grenar, speciellt det med vita blommor. 

Blomman har fått sitt namn efter Claes Alströmer, som var son till Jonas Alströmer. Claes var en av Linnés lärljungar och på sina resor skickade han hem frön till Linné och som tack fick han ge namn åt den här växten. Jag tyckte det var lite kul att Peter i sin amerikanska trädgård har ett träd som fått namn efter en svensk. Fast där kallas den för Alstromeria. De är lite snåla med prickarna i USA. 


Träden är perfekta klätterträd.


måndag 13 maj 2019

Jag hatar möss



Det spelar ingen roll om de är överdragna med päls eller nåt plastmaterial. De är lika irriterande båda sorterna. Levande möss är dessutom skräckinjagande. Det är inte jag som har stått modell för de där skämtbilderna där en kvinna står uppe på en stol och en liten mus sitter nedanför och tittar på henne.....men det kunde mycket väl ha varit så.

Den musen jag retar mig på mest nu är min datormus. Mitt uppe i allt när jag sitter och skriver så lägger den av. Kopplingen förlorad står det på dataskärmen. Jag öppnade locket på undersidan och kollade....efter vad vet jag egentligen inte, men det var en reflexrörelse. Naturligtvis upptäckte jag inget konstigt, så jag satte fast locket igen. Och nu fungerade den! Vilket datamusgeni jag är! Glädjen blev kortvarig för ganska snart kom samma meddelande upp igen och pilen på skärmen ville inte flytta sig en millimeter hur mycket jag än klickade och körde runt med musen. Till saken hör att jag har tappat den i golvet ett par gånger så det kan vara det som är problemet.

Idag ska jag köpa en ny mus och förhoppningsvis ska den inte strula så. Jag hatar möss, som sagt var. Det enda muspar jag kan acceptera är Musse och Mimmi Pigg, men de lär jag väl aldrig få träffa på i verkligheten. Jag får nöja mig med en liten kopia av Mimmi.


Det är inte det sämsta.

söndag 12 maj 2019

Lätt som en plätt


Allting var lättare förr...jag också.

Det är inte riktigt sant. När det gäller en del saker så kan det nog stämma, men det beror på att förr var jag vig och ung....nu är jag stel och tung. Annars tror jag faktiskt att det beror på att jag glömt bort vilka svårigheterna var förr. Det är nästan bara de positiva minnena som stannat kvar. 

fredag 10 maj 2019

Småkockarna


Det finns en del TV-program som verkligen är värda att se på. Ett av dem är Småkockarna. Jag är imponerad av hur skickliga de här barnen är. 


Rasmus har alltid varit intresserad av matlagning och han ville bli kock för en del år sen. Nu har han tänkt om men matlagning är fortfarande en stor hobby. På lördag är vi bjudna till Kvidinge och det är Rasmus som står för middagen. Det lär bli en egenkomponerad rätt med räkor, en massa kryddor och andra godsaker och till det stekt färsk sparris. Det låter väldigt gott.


Även Zoé är glad för att hjälpa till i köket både med matlagning och disk. Då ska det helst vara hög musik på så hon kan dansa och krydda i takt med musiken. Är man inte så lång så får man ta hjälp av en stol eller som storkusinen stå lite på tå...fast det behöver han inte göra nu.


Daniel gillar också att vara med när det ska lagas mat. Han får testa lite svenska rätter, eftersom hans pappa vill att det ska vara en blandning av svenskt och amerikanskt.

Ett annat program jag också tittar på ibland är Hela Sverige bakar och nu kan man också få se kändisar baka. Jag vet några kändisar som är bra på att baka...


...nämligen Rasmus...


...och Zoé. Hon är svenska även om hon bor i Luxemburg så det bör inte vara några problem att få delta i tävlingen.


Det passar bra med en svensk-amerikansk domare. Hanna har tagit den uppgiften på stort allvar. Det gäller att smaka på allt så hon kan avgöra vem som blir vinnare.