Lättlöst problem

 Hur ska man kunna klä sig efter väder när det hunnit vara 3 årstider innan kl. 10?

Mitt förslag är att inte stiga upp före klockan 10.

Mössväder

Skånevintern är som vanligt ett stort misslyckande. Antingen kommer det ingen snö alls eller så vräker det ner masssvis. Det finns inget mellanting här. Om det nu tvunget måste komma något blött från himlen så föredrar jag ändå regn. Det stod mycket i tidningarna om snökaoset där väldigt många bilar fastnade i snön och blev kvar i flera dygn. Det händer liknande saker nästen varje vinter. Tyder inte det på inkompetens hos de som har hand om väghållningen i Skåne? Det hade säkert varit bättre att anställa en person från norra Sverige som vet att när det är vinter snöar det och det kan ställa till problem. De höga herrarna här blir lika förvånade varje år. Va??? Snöar det? 

Vi får nog dras med det här trista vädret ännu några månader, men på sätt och vis är jag glad så länge det är så pass kallt att jag måste ha mössa på mig när jag går ut. Jag har nämligen börjat tappa hår. Enligt sköterskan så är det ganska vanligt efter en längre stressig period. Jag har aldrig haft någon lejonman, så där är inte riktigt råd till att förlora för många strån. Om det bara varit lite grann hade jag kanske kunnat acceptera det, men det är stora hårtussar som försvinner. Jag vill ju inte gå runt och se ut som en skabbig byracka. Sist jag var hos frissan kunde hon dock se att det börjat växa ut lite på nytt, men det tar ju evigheter innan det blir en vettig frisyr av det. Hon föreslog att jag skulle ta kontakt med en hudläkare och jag har fått en tid för undersökning.

Jag har nära till det mesta här i Ängelholm, men hudläkaren är lite för långt bort. Det är inga problem, för då kan jag åka Seniortaxi. Det kostar bara 100 kr om jag vill åka nånstans inom stadsgränsen. Bussresor är gratis för alla över 75 år. Ängelholm är en mycket äldrevänlig stad. Jag gissar att medelåldern här är ganska hög. I mitt kvarter bor det en hel del som är över 90 och ett par 100-åringar. Det måste var något speciellt med Ängelholmsluften.

Änglarna i Ängelholm

Jag måste erkänna att jag var lite orolig hur det skulle kännas den här julen. Nu har ett helt år gått då jag fått uppleva alla bemärkelsedagar och helger utan Göran. En del säger att det blir bättre sen, och det vill jag tro på. Saknaden blir klart kvar men kanske på ett annat sätt.

Flytten till lägenhet har definitivt gjort att det mesta känns lättare. Innerst inne är jag en positiv själ och kan se det komiska i det mesta. Det räddar många trista situationer. Jag körde i skytteltrafik till återvinningscentralen innan jag flyttade, men jag märker att jag hade behövt tagit ett par rundor till. Det svåraste har varit att få plats till mina hobbygrejer. I huset hade jag två syrum plus två rum där jag förvarade tyger och pysselmaterial. I lägenheten har jag ett hobbyrum och givetvis ett förråd i källaren. Jag får jobba som en skållad råtta med att sy och sticka så det mesta av materialet försvinner. 

Det har varit lite trångt i lägenheten under julhelgen. Jag och ca 50 "väninnor" har försökt samsas om utrymmet. Det har varit ett evigt flaxande här, för naturligtvis hade jag inte hjärta att lämna bort mina änglar. 

Det var inte riktigt plats för en stor gran så jag fick tag på en liten med slinga och allt klart. Där hängde jag alla småänglarna som tidigare flög runt i en mobil. 

I fönstren placerades stjärnorna som Göran gjort tillsammans med ett antal änglar. 

Man kan väl säga att den här vingförsedda damen "hänger på låset." 

Märkligt nog hittade jag utrymmen för samtliga damer. Ja, en del håller mig sällskap året om. Jag är kanske inte så värst änglalik själv, men jag säger ändå som en av mina söndagsbloggare för något år sen: "Jag är faktiskt en ängel. Hornen är där bara för att hålla glorian på plats."

Självklart

 

Ingen är felfri. Jag måste vara Ingen.

Det finns ingen annan förklaring.

Nytt bloggår

God fortsättning alla bloggläsare. Min planerade paus blev tyvärr oplanerat lång. Förra året var ett riktigt oår...motsatsen till jubelår. Det började redan på Trettondagen och sen fortsatte det med den ena tråkiga händelsen efter den andra. Det var nästan som om jag hade en slags magnet inombords som drog till sig alla olyckor. Efter att jag flyttat till lägenhet, tyckte jag det kändes betydligt bättre och var helt övertygad om att detta året skulle bli ett riktigt bra år. Så fel jag hade!

Dagen före Trettonafton i år vaknade jag med hjärtflimmer. På akuten gav de mig två sprutor och hjärtat lugnade ner sig till sist. Jag fick åka hem på kvällen och tog det väldigt lugnt dagarna därefter. En vecka senare var det dags igen med ett nytt akutbesök, men sen dess har det varit lugnt. Det enda negativa är att jag är så enormt trött. 

Som tur är så har jag mycket att sysselsätta mig med. Allt är fortfarande inte helt klart när det gäller möblering och instuvning av grejer, men det är ok. Jag hoppar från en sak till en annan så jag inte blir less på det jag gör. För tillfället har jag ett organiserat kaos här hemma. Idéerna poppar upp efter hand och då måste jag testa hur det ser ut i verkligheten. 

Ibland har jag känt mig som de där vippdockorna som fanns när jag var liten. De kallas nog även för rolypolydockor. Efter vad jag läst så kommer de ursprungligen från Japan. När man slår till dem tappar de balansen, men reser sig igen lika snabbt, pga att det finns en liten vikt av något tyngre material placerad i nedre delen av dockan som gör att mittpunkten ändras och de går aldrig "ner för räkning".  Dockan ska symbolisera den inre kraft man har att kunna resa sig efter en motgång. Vikt har jag med, men jag tror inte det är den som hjälper mig upp. Det är nog snarare envishet. Även om jag har blivit "golvad" många gånger senaste året så är jag nu ändå på rätt köl och går runt här hemma och nynnar på Elton Johns låt

  I´m still standin´ yeah, yeah, yeah!