söndag 21 oktober 2018

Man lär så länge man lever


Jag har lärt så mycket av mina misstag, så jag funderar på att göra fler.

Det överensstämmer inte helt med mina tankebanor. Misstag behöver man inte planera in...de kommer marscherande helt på egen hand. 

torsdag 18 oktober 2018

Och inget öga var torrt


Jo, det vänstra...det högre forsade som ett vattenfall. I tisdags kväll höll jag på att rensa ogräs bland de höga buskarna ute vid gatan. Då upptäckte jag ett ogräs i asfalten, och naturligtvis böjde jag mig för att dra upp det. Jag kom lite väl nära en cypress för barren smög in under mina glasögon och for in i ögat. Det gjorde fruktansvärt ont och ögat började rinna. Jag fick avsluta rensningen och gå in och badda ögat i stället. Det dröjde länge innan det kändes något sånär.

På morgonen när jag vaknade hade jag ont igen och ögat rann så jag kunde inte se med det. Jag började åter att badda det med kallt vatten och efter lång tid så kändes det ganska ok. Senare på eftermiddagen var det färdigt igen. Det gjorde så ont när jag blinkade och det kändes som om det satt något under ögonlocket. Jag ringde min läkarcentral, men där blev jag bara hänvisad till sjukvårdsupplysningen. Jag tänkte att jag kunde nog vänta till nästa morgon och ringa min vårdcentral då. Det gick inte, för jag fick mer och mer ont, så det blev ett samtal till sjukvårdsupplysningen.

Där fick jag prata med en väldigt förstående sjuksköterska som trodde att jag nog hade fått ett sår på hornhinnan, för det brukade göra väldigt ont. Hon föreslog att jag skulle ringa till kvällsmottagningen på lasarettet, vilket jag gjorde. Jag kom fram väldigt snabbt och fick en tid en timme senare. Läkaren undersökte mitt öga och kunde konstatera att det satt inget fast under ögonlocket, men jag hade precis som sköterskan trodde fått ett sår på hornhinnan. Hon skrev ut en antibiotikasalva som jag nu måste ta 3 gånger om dagen i ungefär en vecka.

Jag vet att Göran har skyddsglasögon liggande nånstans. De ska jag leta upp nu och använda i trädgården. I fortsättningen kommer jag att tänka mig för mer än en gång innan jag böjer mig ner för att dra upp ett ogräs.

onsdag 17 oktober 2018

Härliga trädgårdsdagar


Efter att vi sått gräs i "sandbunkern" plockade vi fram bärnätet vi köpt. Fåglarna är och sprätter överallt, så vi ville hindra dem från att förstöra vår blivande gräsmatta. Det var inte det lättaste att få nätet på plats. Vi höll i var sin ände och drog ut det och sen skulle det fästas med en tegelstenar så det låg kvar. Nätet levde sitt eget liv. Jag har aldrig varit med om ett så tålamodsprövande bärnät. Det var elastiskt som ett gummiband. Till sist lyckades vi ändå få det på plats och då var det nästan helt mörkt ute. Det är så konstigt för det skymmer inte så där normalt, som en dimmer t.ex. utan det var som om någon bara tryckte på en knapp och så var det beckmörkt. Jag tänkte att jag skulle gå upp tidigt nästa morgon och fixa resten innan fåglarna vaknat. Nu blev det inte så för jag tog sovmorgon...och det gjorde visst fåglarna också som tur var.


















Det är inte så mycket färger i trädgården längre, men höstastern lyser lila och en stackars rudbeckia hittade jag bland en ljusgrå perenn som jag inte minns namnet på. Ölandstoken har blommat hela sommaren och ser ut att vilja fortsätta ännu ett tag.


När jag gick till baksidan av trädgården hördes ett väldigt kvittrande. Vi har flyttat fågelbordet så det nu står framför en hög thuja i stället för att ha det utanför köksfönstret. Här är småfåglarna mer ostörda. Jag brukar sätta ut en stol och sitta och kika på dem emellanåt.


Igår när jag satt där ställde jag in kameran så att fågelbordet var i centrum, och sen var det bara att vänta.


Det dröjde inte länge förrän en hungrig blåmes dök upp. Den nonchalerade mig helt och jag kunde knäppa den ena bilden efter den andra. Jag hoppas att alla fåglarna ska bli lika orädda som koltrasten alltid har varit. Den brukar följa med oss när vi gräver eller räfsar i hopp om att det skall dyka upp några godsaker.

tisdag 16 oktober 2018

Hårresande vikt


Den mesta reklamen är helt obegriplig. Det har hänt många gånger att jag inte alls förstått vad det gjordes reklam för. Både reklamen i TV och i tidningar är lika irriterande. Mycket kommer hem i brevlådan och då har jag lagt märke till att bantningsmedel har något gemensamt vilket medel det än gäller. Det visas alltid ett foto på personen i fråga före och efter att medlet har använts, och det kan klart vara kul och se vad man kan förvänta sig för resultat.

Det är lite skillnad på om säljaren vänder sig till en man eller en kvinna. När det gäller en man så är det ett helt vanligt foto på honom när han börjar sin viktresa, och ett lika vanligt foto när han gått i mål. När det gäller en kvinna däremot krånglas det till något enormt. Den första bilden visar alltid en kvinna i bredrandig tröja, gärna tvärrandig, så hon ser riktigt tjock ut, inget eller minimalt med smink och håret är alltid hårt åtstramat i nacken. Inte katten ser personen ut så här dagligdags. Bara för att man är överviktig så betyder väl inte det att man struntar i sitt utseende totalt? När det sen ska tas den andra bilden är det helt annorlunda. Då är tjejen eller kvinnan uppsnofsad till tänderna, sminkad och håret är jättestort. Är det så att kilona har flyttat upp i håret, eller vad har hänt? I så fall ska jag anmäla mig till det institutet med en gång. Med alla de överflödskilon jag vill bli av med kommer jag att få ett långt, böljande hårsvall.

måndag 15 oktober 2018

Jag hör det mesta


Jag har efter alla år med jobb inom skola och barnomsorg inte superhörsel längre, men jag klarar mig i varje fall bra utan hjälpmedel. För en del år sen blev jag sjuk i influensa och tappade hörseln totalt. Jag har nog aldrig varit så skärrad i hela mitt liv. Det var hemskt! Ungefär som att titta på TV och skruva ner ljudet helt...fast nu hade jag inte gjort det frivilligt. Läkaren sa, att de som varit "öronbarn" som små kunde få de här problemen, men det skulle gå över inom en vecka. Det var den längsta vecka jag upplevt. Jag har alltid ansett att synen var det viktigaste av våra fem sinnen, men nu upptäckte jag att det är ett lika stort handikapp att inte höra.

Det var då jag bestämde mig för att om jag börjar höra dåligt igen så ska jag skaffa mig hörapparat bums. Strunt samma hur de ser ut. En del backar kanske så fort de hör talas om hörapparater. Men det är ju inga stora hörlurar det är tal om. De blir mindre och mindre. Jag minns den apparaten min svärmor hade. Den var väl inte bland de mest diskreta, men den fyllde sin funktion. När batteriet började ta slut tjöt den som en brandvarnare, annars var det nog inga större klagomål på den. Jag vet att det finns små apparater som går att sätta fast på glasögonskalmarna och det tycker jag låter smart. Idag går det kanske att bygga in dem i skalmarna så de inte syns över huvud taget. Jag är inte så uppdaterad i ämnet. Med tiden kanske glasögonbågarna säljs med inbyggd hörapparat, och det enda man behöver göra är att logga in på nätet och aktivera den, när man känner att det är så dags. Ungefär som när man beställer nya TV-kanaler.

De flesta går med en grej i örat och pratar rakt ut i vädret och numera är det ingen som reagerar. I början blev man lite fundersam och trodde att man blev tilltalad. Men personen som pratade hade blicken riktad i fjärran och var inte alls intresserad av någon pratstund. De liknar en slags robotar med reservdelarna utanpå. Ingen tycker det är "skämmigt" att gå med en sån grej fastlimmad i ansiktet, men slår bakut om det gäller en liten hörapparat. Ifall man utformade hörapparaten så den liknade de här "hands free" så tror jag det hade tilltalat många. Att höra bra är viktigt så man inte går miste om något. Jag har alltid sagt att det vore katastrof om någon sa: "Vill du ha kladdkaka med vispgrädde?" och jag inte hörde det.


söndag 14 oktober 2018

Körskola


Livet är som bilkörning. Om du tittar för mycket i backspegeln hinner du inte uppfatta vad som finns framför dig. Se framåt!

Om man ska se bakåt bör det vara på allt positivt man varit med om. Att älta gamla oförrätter gagnar ingen. Då är det betydligt roligare att planera framåt och ha något att längta efter. 

fredag 12 oktober 2018

Oumbärliga saker


Jag har tidigare skrivit om olika maskiner jag tycker är helt livsviktiga att ha i ett hushåll idag, som t.ex. diskmaskin, assistent, dammsugare, tvättmaskin m.m. Det skulle säkerligen gå att klara sig utan dem precis som man gjorde förr i tiden. Men vad skulle det vara bra för? Någon har ju uppfunnit dem för att de ska användas. Dessutom är livsstilen helt annorlunda nu, och då förutsätter man ju att hushållsarbetet inte ska ta lika lång tid som förr. Vem har tid med det efter att ha jobbat en hel dag? Inte ens som pensionär har jag varken tid eller lust att ägna hela dagen åt den slags sysselsättning. Det finns roligare saker att göra. 

Det finns så klart vissa maskiner som jag är lite skeptisk till ifall de verkligen behövs. Bakmaskinen som var så populär för en del år sedan har jag aldrig förstått vitsen med. Hushållsassistenten däremot skulle vara inmonterad i ett köksskåp, så den alltid kom med när man köpte inredningen. Jag fick en potatisskalare i present en gång. En sån där behållare som man lägger potatisen i och sen bara vevar. Nypotatis har ju inte så tjockt skal, så den skulle var jättebra för det ändamålet fick jag veta. Potatisen var alldeles knottrig när den var "färdigskalad". Såg ut som små vita kastanjer med skal på. Den maskinen for iväg till tippen. 

När äppelklyftaren var en nyhet köpte jag den och använde på Fritids. Den var helt ok när man skulle dela äpplen till ett antal barn vid mellis. I hemmet vet jag inte om den är så oumbärlig. Äppelskapare annonseras det om med jämna mellanrum. Den mojängen kärnar ur, skalar och skivar äpplet på 8 sek stod det i annonsen. Jag blev lite nyfiken på hur lång tid det annars skulle ta, så jag plockade fram min gamla äppelurkärnare (som jag köpt för en tia) och en liten skalkniv. Nu var både jag och tidtagaruret redo. Utan att stressa klarade jag det på 37 sek! Tänk om jag hade haft den där skalaren. Då hade jag tjänat in 29 sek. Tid är pengar. 

torsdag 11 oktober 2018

Jag gillar dammsugare




















Både de man kan äta och de tvåbenta som man kan krama om. Däremot gillar jag inte dammsugning. Tyvärr blir jag ändå tvungen att göra det lite då och då. Jag misstänker att Rasmus har packat in sin gamla dammsugare han använde när han var liten, och sugstyrkan i den var nog inte maximal heller. Daniel kan hantera en stor dammsugare, men det tar en sån evinnerlig tid innan han kan komma hit, så dammtussarna hinner ta över hela huset ifall jag ska vänta på honom. Jag har inget val utan måste göra jobbet själv.

Häromdagen såg jag en annons om en batteridammsugare. Det var inte en sån där pyttig sak som man har till bilen eller suger upp smulor på bordet med. Nej, det var en rejäl sak. Den liknade de där stående dammsugarna i stil med de amerikanska. Jag har testat en sådan en gång och den var ganska tung att bära runt på. Dessutom slapp jag inte sladden.

Nog är det konstigt att det funnits batteridrivna redskap för i stort sett allt hur länge som helst, men inte för en så nödvändig sak som att dammsuga golv. Kan det bero på att det oftast var män som använde borrmaskiner, skruvdragare, häcksaxar osv. förr. Idag är det inte så längre. Hade det räknats som "karlgöra" att dammsuga kan jag garantera att vi haft batteridrivna dammsugare för länge sen. 

Jag vet inte hur tung den här nya dammsugaren är eller vad den kostar, men det ska jag snabbt ta reda på. Det har funnits liknande apparater tidigare, men förhoppningsvis är den här nya både lättare och har ett batteri som varar så man kan dammsuga hela huset på en gång. En sådan står högt upp på min önskelista.

onsdag 10 oktober 2018

Återbesök


Häromdagen när jag var ute och jobbade i trädgården hörde jag ett väldigt flaxande från en av de höga cypresserna. Den är så tät så jag kunde inte se något där inne bland grenarna. Det flaxade och flaxade länge och till sist skymtade jag en fågel där. Det var en duva. Jag trodde att den hade fastnat med vingarna och försökte komma loss, men helt plötsligt flög den iväg. Det dröjde bara en liten stund så var den där och flaxade igen. Jag tänkte att den måste var dum som en gås om den inte kom ihåg hur den fastnade sist.

När jag berättade det för Göran sa han att den flaxade inte för att den satt fast, utan det måste vara en duvunge som kallade på sina föräldrar. Vi har haft duvor som bott inte bara i plommonträdet utan även i den här cypressen i sommar. Jag fick syn på duvan senare och då satt den på en gren helt still. Det var en ringduveunge för den hade ingen vit fläck på halsen, som föräldrarna har. Det har jag fått veta från expertishåll.

Senare på dagen satt ungen på en gren utanför köksfönstret och då såg jag tydligt hur den satt och viftade med vingarna. Helt plötsligt kom en av föräldrarna och satte sig bredvid. Göran berättade att ungarna sitter och flaxar så när de vill ha mat. När jag berättade det för Rasmus tyckte han det lät så kul. -" Jag ska också sitta på mitt rum och flaxa med armarna, så får jag se om mamma kommer med mat till mig", sa han.


Ett par dagar senare såg jag att det var inte bara en utan två ungar som höll till vid cypressen. De hade sällskap utav en av föräldrarna.

tisdag 9 oktober 2018

Jag blir avlyssnad



Det beror inte på att någon misstänker mig för spionage eller terrorverksamhet, utan det är av en helt annan orsak. Mitt hjärta slår för sakta, enligt läkaren. För ett år sen var jag på lasarettet och fick en massa attiraljer tejpade på mig. Det här långtids-EKG:et skulle jag ha på mig i 24 timmar. Inga förhållningsregler gällde utan jag kunde göra det jag brukade göra under dagarna. Det visade sig att min puls var extremt låg när jag sov, men eftersom jag inte har några besvär av det hela under dagtid, så tyckte inte doktern det var aktuellt med pacemaker. Jag måste säga att jag blev jätteglad över att höra det.

Det skall följas upp varje år och nu var det dags igen. Den här gången blev jag kallad till ett annat lasarett och det var en hel del nyheter. Först och främst så fick jag en lista där jag skulle fylla i vad jag gjorde under de här 24 timmarna. Jag fick också veta att trädgårdsarbete var inte ok och inte dammsugning heller. Över huvud taget skulle jag inte fäkta för mycket med armarna, för att undersökningen skulle ge bäst resultat. Att promenera var tillåtet, men där fuskade jag lite. Jag promenerade inomhus och då passade jag på att i lugn takt sortera grejer som skulle stuvas in i olika rum. Jag kallade det för lätt städning på listan.

I eftermiddag ska jag åka in till lasarettet och plocka av alla sladdar. Det ska bli skönt, för jag är lite orolig att något ska lossna så jag måste göra om allt igen. Man blir lite nojig när läkarna säger att något inte är riktigt ok. Min puls har alltid varit låg, men när jag för ett år sen fick höra att det var bäst och undersöka det lite närmare, började jag räkna pulsen stup i kvarten. Till sist fick jag ta ett krafttag och behärska mig, annars hade det tagit över helt. Ett år har gått utan att jag tänkt på pulstagning, men när kallelsen kom var det kört. Nu sitter jag här med två fingrar på handleden i tid och otid igen och räknar. Inte katten blir den högre för det. Jag har bestämt mig. Från och med nu är det sluträknat.

måndag 8 oktober 2018

Brev från Donald?


Jag fick ett mail från Donald Trump där han klagade över att media inte trodde när han berättade att det var många amerikaner som kom fram till honom med tårar i ögonen och tackade honom för vad han gjorde för landet. Det betyder då att jag sällar mig till mediagruppen Jag har faktiskt högre tankar om de flesta amerikaner.

Nu hade han startat en insamling för att verkligen visa media hur fel de hade. Det var uppritat en tabell på antal dollar man kunde skänka. Det var bara att klicka på en ruta. Man kunde välja på 42, 50, 100 eller 250 dollar. De där 42 dollarna har satt myror i huvudet på mig. Hur kom han fram till just den summan?

Det stod inget om att det gällde andra nationaliteter så jag fattar inte riktigt varför han skickade ett mail till mig. Kan det vara så illa att han tror att Sverige är en delstat i USA? Visserligen är allt amerikanskt väldigt populärt här, men någon måtta får det ändå vara.

Politik är egentligen en allvarlig sak. Det handlar om människors väl och ve. Då borde alla som sysslar med politik verkligen ta det på allvar......sluta ljuga och fiffla och uppföra sig på ett sätt så att de förtjänar väljarnas förtroende.

söndag 7 oktober 2018

Ingen är felfri


Om du är bra på att hitta fel hos andra måste du också bli bättre på att rätta till dina egna.

Lite självrannsakan är aldrig fel.

fredag 5 oktober 2018

Den ofrivillige golfaren


Strumpor är ett kapitel för sig. Jag tycker en del sockor sitter så hårt kring benet att det känns som när sköterskan fäster ett band runt armen för att stasa. Jag ska inte ta några blodprov i benet så jag behöver inget sådant. En del, som det annonserats om att det var mjuk resår i, fungerade inte alls bättre. De bara kasade ner...inget skönt alls. Då började jag köpa ankelsockor i stället och det fastnade jag för direkt. De blir på plats och jag har inte en röd ring runt benet när jag tar av dem. Nu börjar det bli lite kallare och jag kände igår att jag frös lite, så jag botaniserade bland trädgårdskläderna och hittade ett par knästrumpor, som egentligen var Görans. De var rutiga och liknade golfstrumpor. De "lånade" jag. 


När jag fått bort, som jag trodde, de flesta grästuvorna, räfsade jag till det hela och sen promenerade jag runt, runt tills all jord var tillplattad. Trädgårdstunnan stod en bit bort så jag kunde hiva i skräpet där direkt. Jordplätten påminde lite om en sandbunker på en golfbana. Jag kontrollerade det hela ännu en gång innan jag gick iväg för att hämta jord. Då upptäckte jag en bortglömd grästuva.


Jag greppade min järntrea (klösen med tre spetsiga tänder eller vad det kallas), kavlade upp joggingbyxorna så mina golfstrumpor syntes, ställde mig med fötterna parallellt och lite isär som jag sett golfspelare göra, tog sikte på trädgårdstunnan och drämde till tuvan/bollen så den for iväg.

HOLE IN ONE!!!!!!!

Trädgårdsarbete kan vara både kul och omväxlande.

torsdag 4 oktober 2018

Affären har upphört



Jag har stängt min perennbutik för gott. Det var inget som lönade sig alls. Av min granne fick jag låna en liten kultivator som jag körde upp gräsmattan med där "perennerna" stått. Så enkelt det var. Det dröjde inte länge innan allt var uppkört. Sen återstod det klart lite efterarbete, men det var skönt att snabbt komma igång. Jag använde en klös för att dra loss grästuvorna och slängde iväg dem. Det var ganska segt. Jag tog en liten bit i taget för att säkert få bort alla rottrådar. Hela tiden som jag jobbade var jag övervakad av två koltrasthonor.


Så fort jag gick ifrån och vilade så var de framme och sprätte. Det verkade nästan som om de skulle kontrollera att jag verkligen gjort rätt. När jag rotade med klösen fann jag att det var liv och rörelse under grästuvorna. Där fanns småinsekter och tjocka larver och maskar....rena delikatessdisken för fåglarna.

Ett par eftermiddagar tog det mig att få bort alla tuvorna. Vädret var tyvärr inte det bästa, så jag fick passa på mellan regnskurarna. Nu är det äntligen klart och jag ska räfsa till det hela. Därefter är det dags att hälla på lite ny jord och jämna till allt. När gräset blivit sått är det antagligen säkrast att lägga ett nät över annars kan jag garantera att koltrastarna är där och sprätter hålor.

Förhoppningen är att det till nästa vår ska finnas en väldigt fin, grön och ogräsfri gräsmatta framför altanen.

onsdag 3 oktober 2018

Snart ser jag på världen med andra (glas)ögon



Igår var jag hos optikern och fick utprovat nya glasögon. Jag valde ut ett par nya bågar också som är aningen större än de jag har nu och i en rödbrun nyans. Riktigt snyggt om jag får säga det själv. Även om jag inte kommer att se bättre ut så kommer jag i varje fall att se bättre. Mina gamla glasögon skaffade jag för ca 5 år sedan så glasen är inte mycket att hurra för nu. Det är som Londondimma på dem hur mycket jag än putsar. Optikern sa att det var inte konstigt efter så många år. Dessutom skulle jag vara mer noga när jag öppnade ugnsluckan och inte låta värmen komma på glasen, fick jag veta. I fortsättningen ska jag vara mycket mer försiktig. Jag ska inte laga mat över huvud taget, för jag tror inte att matånga är bra för glasögonen.

Vilken massa bågar det finns att välja mellan! Man blir alldeles snurrig. Personalen är väldigt hjälpsam och plockar fram den ena bågen efter den andra. Det är skönt med lite smakråd också, och vissa bågar var både damen som hjälpte mig och jag helt överens om att de passade inte till mig. Butiken har ett eget sortiment av bågar som inte är lika dyra som en del märkesbågar. Eftersom jag köpte progressiva glas, så fick jag bågen på köpet. Jag bryr mig inte så mycket om vilket märke det står på skalmen, för det ser jag ändå bara när jag plockar av glasögonen. För mig är det viktigare att jag kan se omgivningen och läsa utan att behöva använda förstoringsglas.

De skickar ett sms från butiken när jag kan hämta mina nya glasögon. Hoppas det blir snart. Damen kommenterade att färgen på de nya bågarna matchade min hårfärg perfekt. Jag hoppas "frissan" skrev upp vilken färg hon använde sist hon färgade mitt hår. Det blir lite dyrt om jag ska behöva byta för att ha matchande bågar varje gång jag färgar håret.

tisdag 2 oktober 2018

Sveriges längsta kafferep


Det var kanske mer vanligt förr med kafferep, och då hörde man ofta talas lite nedsättande om "kafferepstanter". Det epitetet passar inte lika bra nu, för Sverige är könlöst så det är bara en massa hen som sitter och kacklar. Förhoppningsvis kommer de fram till något vettigt snart, annars är risken stor att de kommer in i Guiness rekordbok som världens längsta kafferep. Det har varit andra länder också som har velat fram och tillbaka länge om regeringsbildning, men om de också haft kafferep under tiden vet jag inte.

Det blev lite av ett löjets skimmer över det hela när TV visade den ena partiledaren efter den andra sitta i soffan och drick kaffe tillsammans med talmannen. Jag såg inte till några kakor. Att bara hälla i sig den ena koppen kaffe efter den andra kan inte vara nyttigt. Antingen har talmannen plåtmage eller så går han runt och knaprar Novalucol dagarna i ända.

måndag 1 oktober 2018

En lille en


Det är ett uttryck man ofta hör människor säga och då är det inte bara danskar jag menar. Lite skämtsamt kallas en sup i Danmark för just en lille en. Min frukost består för det mesta av fil, banan, knäckebröd, kaffe och en lille en. Nu är det inte lika farligt som det låter, för den där "lille" är en ingefära shot. Det sägs att ingefära är bra för immunförsvaret och jag har druckit ett litet glas ingefärablandning länge. Förkylningen har lyst med sin frånvaro, men om det beror på ingefäran eller något annat vet jag inte. Jag brukar inte bli förkyld så ofta, så det är kanske bara inbillning att det hjälper. Hur som helst så blir jag i varje fall inte sjuk av drycken.

Ingefära har fått ett rejält uppsving. Det finns massor av recept där den kryddan ingår. När jag var barn och yngre minns jag mest ingefära ihop med pepparkaksbaket. Ungefär som det har blivit med saffran. Min mor använde bara saffran när hon bakade lussekatter. Jag har det gärna i maträtter också, men jag minns att för en del är sen var det några butiker som endast tog hem den här kryddan vid jultid. Idag går det att få tag på när som helst på året. Det är en extremt dyr krydda, men eftersom det behövs så ytterst lite för att ge både smak och färg, tycker jag det är överkomligt.

Det finns även ingefäratabletter. De importeras från Indonesien. I min affär är de placerade tillsammans med halstabletterna, så jag antog att de skulle vara bra för halsen. De är paketerade med ett papper runtom precis som en kola, och de är sega som en kola också. Smaken är väldigt stark när man tuggat på dem en stund, men inte så jag tycker det är obehagligt...tvärtom. De är supergoda. Jag tycker faktiskt att de hjälper när jag har ont i halsen, så jag ser alltid till att ha ett paket hemma. Ibland tar jag en eller två tabletter/kolor i förebyggande syfte. Man kan aldrig veta när det halsonda slår till.


söndag 30 september 2018

Sån´t är livet


Ångra ingenting. Om det är bra är det minnesvärt. Om det är dåligt är det en erfarenhet.

Allt man har gjort kan man lära sig något av vare sig det är bra eller dåligt. 

måndag 24 september 2018

Blåst på blåsten



I veckan som gick varnades för en storm som skulle dra in över landet och här i Skåne skulle det blåsa upp rejält....enligt SMHI. Även om jag inte riktigt litade på de uppgifterna så tog vi det säkra före det osäkra och band fast möblerna på altanen. Det känns lite trist att sätta undan dem redan nu, för det kanske blir tillfälle för några utefikadagar i oktober med. Trädgårdstunnan tömdes i fredags och då är den ganska lätt. Jag la den på sidan och stoppade in lite tegelstenar i den. Jag ville ju helst slippa hämta den inne hos grannen.

Det blåste ganska rejält när vi började förankra alla sakerna, men så fort vi var klara blev det kav lugnt. Vad menades med detta? Hade vi gjort allt i onödan? Det började regna så vi gick in och tänkte att blåsten kommer nog så småningom. Det gjorde den inte. I varje fall inte i Åstorp. Jag läste i tidningen dagen efter att det blåst rejält längs kusterna, men dit har vi ca 3 mil. Jag är inte det minsta besviken för att vi inte fick uppleva någon större storm.

Vädret kan vi inte göra mycket åt. Det är bara att finna sig i vare sig det är varmt eller kallt, lugnt eller blåsigt. Helgen har inte varit helt oäven. I lördags eftermiddag sken solen och söndagen var helt acceptabel. Nu hoppas jag på en skaplig vecka så jag kan få lite mer klart i trädgården.


söndag 23 september 2018

Allt är möjligt....nästan


Det är aldrig för sent att bli det du vill, såvida du inte vill bli yngre. Då är det kört.

Jag har ingen önskan om att bli yngre. Min hjärna har en ålder och min kropp en annan och ibland kommer de inte riktigt överens, men det har jag lärt mig att acceptera. 

torsdag 20 september 2018

Lagomväder


Snart är även september borta med vinden. Den räknas inte riktigt in bland sommarmånaderna, men i år har den varit ett undantag. Den här veckan har vi haft sol och varmt i stort sett varje dag. När vi kommer in i oktober får vi nog börja räkna med att det blir mindre av den varan. Det märks redan att det blir mörkt tidigare på kvällarna, och när jag hämtar tidningen i postlådan på morgonen är det lite småkallt vissa dagar.

Det är mycket inomhusjobb som jag har ställt åt sidan i sommar. Solsken måste utnyttjas, och det har jag verkligen kunnat göra i år. Syftet med att ha en trädgård är att kunna vara ute i den så mycket som möjligt. Allt vi planerat och göra i den är fortfarande inte klart så det gäller att lägga på ett extra kol nu. Uppehållsväder har vi haft så det räcker och blir över. Det kan vi då inte klaga över, men det trista är att solen inte bara är positiv. Energin sjunker i takt med att solen steker. Vissa dagar har jag bara suttit och flämtat som en hund.

Det påminde mig om den gången vi åkte för att hälsa på sonen och hans familj i Dallas. Vi brukar åka antingen tidigt på året eller senare på hösten, men av någon anledning som jag glömt så åkte vi dit under sommaren. När vi kom ut från flygterminalen kippade jag efter andan. Det var som att gå in i en vägg av bastuluft. Hemskt! Jag har aldrig gillat att bada bastu, för det känns som om jag ska kvävas. Det är möjligt att man vänjer sig vid det vädret också, men jag föredrar normal svensk sommar med lagom sol, lagom regn.....ja, i stort sett lagom.

tisdag 18 september 2018

Större hus



Detta inlägget handlar inte om mig, för jag behöver då rakt inte något större hus. Det är Zoé som tyckte det var dags att byta ut Lundbydockskåpet mot ett större. När Katarina och Ulrika var små fick de var sitt dockskåp som de lekte mycket med. Husen packades undan efter en del år och det är endast Katarinas dockhus som har återanvänts. Hon tapetserade om och la in nya mattor och Zoé har haft mycket skoj med det.


Nu är det däremot större dockor som gäller som Barbie och Disneyprinsessorna. När mina döttrar var i Zoés ålder var Sindydockan väldigt populär. Hon fanns i många utföranden precis som Barbie. Sindy var betydligt sötare och dessutom inte så onormalt mager som Barbie. Zoé har redan lekt en del med mammas gamla dockor, och när hon hörde att det även fanns ett hus till dem blev hon eld och lågor.


Göran byggde ett trevåningshus till Katarinas Sindydockor och jag tapetserade och la in heltäckningsmattor. Vi köpte en del möbler, men det mesta tillverkade vi själva. Katarina har kvar en del möbler från den tiden. Huset har stått i vårt förråd och i somras plockades det fram. Det blev rena julafton för Zoé. Kruxet var nu att frakta ner det till Luxemburg. Det går att plocka isär och frakta bort stora hus, så ett dockhus skulle väl inte vara helt omöjligt?

Göran monterade isär det och markerade precis som på IKEA-möblerna hur det sen skulle sättas ihop igen. Han skruvade fast hjul på bottenplattan. Då kan huset köras fram när det är lekdags och sen sättas åt sidan så det inte blir så trångt. Katarina monterade ihop huset på nolltid efter den enkla beskrivningen. Nu återstod bara omtapetsering och golvläggning. Tyvärr ville inte Sindy vänta med inflyttningen tills allt var klart utan hon och hennes kompisar ockuperade byggnaden. Husockupanter är inte att leka med. Katarina får nog hålla på med renoveringen under sena kvällar när Zoé och Sindygänget sover.

Huset är rejält stort....102cm brett, 35 cm djupt och 109 cm högt. Zoé måste använda en liten pall för att nå upp till takterassen där hon placerat pool och solstolar. Då kom hon på att det måste finnas en hiss så att dockorna lätt kan ta sig dit. Sindy äger även en häst och en bil, och givetvis måste det då finnas stall och garage också. Igår började Zoé i skolan och nu står även ett skolhus på önskelistan. Katarina och Göran får väl diskutera vem som ska göra vad.

måndag 17 september 2018

Pantertantens perennbutik


Just nu har jag ett stort förråd av perenner som jag säljer ut till rabatterat pris.


Först och främst finns en planta som är mycket härdig. Den blommar med gula blommor och tillhör rossläktet...det hörs på namnet...maskros. Fastän det är en slags ros så har den inga taggar. Däremot får den när den blommat över vita duniga bollar som lätt sprids för vinden. Vill man hålla plantan i sin egen trädgård bör man nog plocka bort dem innan de far iväg in till grannen.


Det går att få uppstammade plantor som påminner om bonsai.


Jag kan även erbjuda en perenn med ljusgröna blad. Det latinska namnet är Mega irritate. Den trivs både i sol och skugga och blir ca 2 cm hög.  Passar utmärkt som marktäckare under buskar och i rabatter.


Vill man plantera något i gräsmattan passar den här växten alldeles utmärkt. Bladen blir lite grågröna och de prasslar som papper när man trampar på dem. Det blir lite som ett inbrottslarm, och det är dessutom billigare.


En annan perenn som trivs i gräsmattan är mossan. Den är nästan grönare än gräs och väldigt mjuk att trampa på.

Det bästa med de här växterna är att de behöver i stort sett ingen näring och inget vatten. De sköter sig helt på egen hand. Priset är väldigt överkomligt och jag skickar dem fraktfritt med ilpost. Jag skickar även utomlands. Eventuella tullavgifter står jag för. Passa på, för som vanligt gäller först till kvarn....

söndag 16 september 2018

Träning


Jag har rest mig upp från sängen 365 gånger om året i mer än 70 år. Sammanlagt blir det minst 26 000 sit ups.

Det är inte konstigt att jag är trött.

fredag 14 september 2018

Jag har blivit fotomodell



I varje fall så har jag inspirerat till ett foto. När jag plockade in posten igår så fanns det en liten tidning med från ett byggvaruhus i närheten. Nästan hela tidningen handlade om målning och tapetsering. Förr när man läste om sådana arbeten var det alltid karlar som var fotograferade när de jobbade. Aldrig nånsin såg man en kvinna utföra samma sak, även om jag är helt övertygad om att det var möjligt. Nu är det andra tider. På ett foto står en tjej och målar en vägg med roller. Väggen ska bli grön ser jag, och tjejen är också grön. Hon har färgfläckar i ansiktet, på händerna och kläderna. Vilket jobb de lagt ner för att spöka till henne så.

Det påminner väldigt mycket om hur jag såg ut förr när jag målade. Det är ett minne blott nu. Senast jag målade fick jag inte så mycket som ett stänk på mig, och ändå rollade jag taket i carporten. Normalt sett borde jag ha varit fräknig efter avklarad målning, för jag gick och stirrade upp i taket hela tiden. Tydligen har jag lärt mig att inte ta för mycket färg på rollern eller penseln.

Konstigt nog ser man aldrig någon karl som är nerkladdad med färg i annonserna. Det är nästan så de står i frack och målar för att visa hur proffsiga de är. Sådant tycker jag är förlegat. Det är ingen hemlighet att både män och kvinnor kan göra i stort sett samma slags jobb. Varför måste det konstras till så väldigt? Det är knappast jämställt att visa en nerstänkt, målande tjej. Det visar mer på en förutfattad mening om vad hon kan klara av.


torsdag 13 september 2018

Aftonbladet eller Expressen


Sketchen med Tage Danielsson och Gösta Ekman kan jag se om och om igen och jag tycker den är lika rolig varje gång. Egentligen är det ett stort dilemma det där att kunna bestämma sig för en sak. Det är lätt att bli osäker och stå och vela fram och tillbaka. Jag brukar faktiskt inte ha svårt för att bestämma mig, men det betyder också många gånger att jag är lite för snabb och då blir det pannkaka av allting. Det kan det i och för sig bli ibland även om jag tänkt efter riktigt länge.

Igår var det vädret som velade. Jag hade planerat att ta bort ogräs i infarten, eftersom det lovats uppehållsväder. När jag fått på mig mina trädgårdskläder och öppnade ytterdörren möttes jag av regnstänk. Typiskt! Då började jag vela lite ifall jag skulle strunta i att gå ut och ta det en annan dag i stället. Men det verkade inte bli så många stänk ändå så jag stegade ut. När jag plockat fram alla redskapen började det regna mer och jag satte in dem igen. Så fort jag fått räfsor och annat på plats slutade det att regna. Då bestämde jag mig för att stanna kvar ute. Nu fick det vara slutvelat.

Spireahäcken i inkörseln växer för var dag som går, och jag längtar tills den blir så bred som den var innan den klipptes ner. Då la sig grenarna ända ut mot kantstenen och det fanns inte ett ogräs som överlevde i det mörkret. Än så länge är inte de nya buskarna så breda så det betyder att det blir ogräsrensning med jämna mellanrum. Där är det inte frågan om något velande. Allt ogräs åker upp och slängs i tunnan...stort som smått. Det lutar åt att jag lägger barkmull i rabatten tills spireahäcken växt lite mer. Då slipper jag reta mig på att ogräset växer som......ogräs.

tisdag 11 september 2018

Jag skäms



..... över att bo i Åstorp. Det är första gången sen jag flyttade hit för 50 år sen som jag känner det så. Orsaken är naturligtvis valresultatet. Socialdemokraterna blev fortfarande största partiet, men på andra plats kom SD. Fruktansvärt! Partiet har fått många fler röster i detta valet än förra och det är för mig helt obegripligt. Inte trodde jag väl i min vildaste fantasi att det fanns så många invånare i Åstorp med en sådan skev människosyn. Är det något som det här partiet står för så är det främlingsfientlighet. Vart tog medmänsklighet och alla människors lika värde vägen?

I många andra skånska kommuner har det här partiet gått framåt och Skåne har alltid varit ett fäste för nazismen, så det är kanske inte så underligt. Som jag har förstått det så är det mest ungdomar som lockats av deras politik. Jag tillhör den generation där mina föräldrar upplevde kriget. Själv föddes jag dagen före atombomben fälldes över Hiroshima och när jag gick i skolan läste vi ingående om andra världskriget och alla dess fasor. Snart finns det inte många kvar som kan berätta om hur det var i koncentrationslägren och då är det lättare för alla som vill nonchalera och påstå att de aldrig funnits.

Jag var naiv och trodde aldrig att så många skulle rösta på ett sådant helt onödigt parti, men ingen trodde väl heller att Trump skulle bli president i USA. Världen är upp och ner. Förhoppningsvis blir detta bara en parentes i Åstorps politiska historia......även om det blir en alldeles för lång parentes.

måndag 10 september 2018

Fågelmat



Flera dagar i rad har vi haft besök av den här lille gynnaren. Vi har letat i våra fågelböcker, men inte lyckats hitta någon bild som stämmer in. Mitt hopp står nu till er bloggläsare att ni ska kunna tala om för mig vad det är för en sorts fågel. Först tyckte jag den såg prickig ut, men när jag zoomat in med kameran vet jag inte riktigt vad jag ska kalla mönstret. Det är både prickigt, rutigt och randigt i en sagolik röra. Storleken är ett mellanting mellan pilfink och koltrast. Vi trodde att den kanske var skadad, men efter ett tag flög den iväg utan besvär. Det kändes ändå bra.


I många år har vi haft vårt fågelbord utanför köksfönstret framför diskbänken. Fåglarna har trivts där, för det är mycket höga buskar runt ikring. Det sämsta med den placeringen har varit att vi fått stå upp hela tiden för att få en skymt av dem, i stället för att sitta i lugn och ro och studera dem. När vi nu ändrat om lite i trädgården, tänkte vi flytta på fågelbordet också.


På baksidan växer ett apelträd och speciellt koltrastarna gillar de små frukterna. I närheten av det planerar vi att sätta matstationen nu. Det växer en hög thuja vid sidan och det är väldigt lugnt där. På andra sidan häcken har vi grannar så fåglarna blir inte störda av några bilar eller cyklister.


Den röda kornellen finns också ganska nära och småfåglarna gillar de ljusblå bären. 


Tidigare hade vi en stor aroniabuske som vi grävde upp. Den höll på att ta över en hel rabatt så vi hade inget val. Idag har vi har köpt en ny som vi ska plantera. De svarta aroniabären var rena delikatessen tyckte "flygarna". Det kommer kanske att dröja några år innan det blir någon större skörd, men till dess får de väl kivas om bären.

Det bästa med den här flytten är att Göran och jag kan sitta i våra datarum och titta rakt ut på fågelrestaurangen. Nu blir det mycket enklare att vänta för att få en bra bild. Jag hoppas fåglarna kommer att bli lika nöjda med flytten som vi.