fredag 18 augusti 2017

Dubbeltårta


Igår fyllde Göran 75 år. Vi firade honom i söndags med tårta och presenter, eftersom alla var lediga den dagen. Rasmus hade bakat en tårta till honom med choklad och marängbottnar, och med vispgrädde och mandariner mellan varven. Överst var också dekorerat med mandarinklyftor. Den var supergod! Tyvärr kom Katarina och KG hit så sent eftersom det varit strul på vägarna i Tyskland, så det blev inte av att de smakade den. Det blev till att kontakta bagaren igen och beställa ännu en tårta. Även denna fick högsta betyg.

När man tänker efter att vi båda nu är över 70 år, så undrar man verkligen vart alla de här åren tagit vägen. Så är det klart alltid när man tittar bakåt. Mycket har hunnit hända både inom vår familj och i världen i övrigt. När vi träffades för 55 år sedan var det mycket som var annorlunda. Bara en sån sak som att vi körde på "fel" sida av vägen. Den första tiden efter omläggningen gällde det att tänka efter speciellt när man svängde in på en annan gata så man hamnade rätt. Idag sitter det i ryggmärgen och det känns helt naturligt.

Något som hela tiden varit samma är våra yrken. Göran har i alla år jobbat med trä och jag har hållit mig till barn i olika åldrar. Det måste betyda att vi valt rätt yrkesbana från början, eftersom vi aldrig funderat över att byta. Vi är intresserade av helt olika saker, men de kompletterar varandra ganska bra. Det händer ofta att Görans hobby kan kombineras med det jag håller på med.

Nästa år har både Göran och jag lite "ojämna" födelsedagar, så vi får i stället rikta in oss på Guldbröllopsfirandet. Det ska bli kul att planera lite inför det nu under hösten. Jag har redan bestämt att jag ska beställa en tårta av vår personlige tårtleverantör.


torsdag 17 augusti 2017

Uppförande och ordning


Det har skrivits spaltmetrar om Anders Borg och hans beteende på en fest för ett tag sen. Om det varit en helt okänd person hade det klart inte uppmärksammats i samma utsträckning. Nu menar jag inte att det är fel att det tagits upp i media. Det är precis lika illa vem som än hade uppfört sig på det här viset. Som vuxen bör man vara ett gott föredöme för yngre personer och då gäller det att tänka efter före.

Det pratas vitt och brett om hur illa skolbarn beter sig och hur flickor får höra de mest vidriga kommentarer. Man kan ju undra var killarna lär sig allt det här. När vuxna män beter sig som om de inte är utrustade med en hjärna, så sätter det ett helt annat ljus på skolfenomenet. Ungdomar och barn tar efter vuxnas beteende för de vill så gärna räkna sig som vuxna. Det heter ju: Se och lär. Då gäller det verkligen att alla vuxna uppför sig så att det som barn och ungdomar får se och höra är något som de kan ta efter för att senare i livet bli bra föredömen för nästa generation ungdomar.

När närstående till de som "ballar ur" totalt försvarar dem så tycker jag nästan det är lika illa. Det finns väl för höge Farao inga förmildrande omständigheter i sådana här fall. Att skylla på stress och alkohol är bara patetiskt.

När jag gick i skolan fick vi betyg i uppförande och ordning. Jag har faktiskt alltid haft stort A under alla mina skolår, och det har inte varit så jobbigt att få det betyget. Det var bara till att uppföra sig som en helt vanlig människa. Jag tycker inte det ska behöva införas igen i skolorna. Det är nog mer behov av det högre upp i åldrarna.

onsdag 16 augusti 2017

Inget nytt under solen



När min farmor och farfar hade ätit middag brukade de gå och lägga sig en liten stund. De sa alltid att de skulle "hälla sig". Det såg så mysigt ut där de låg på var sin säng. Farfar på rygg och med sina runda glasögon på näsan. Det var först nu han läste tidningen. Farmor låg alltid på sidan med ansiktet in emot rummet så hon hade koll på vad som hände. Min farmor var ganska omfångsrik.....eller som vi barnbarn tyckte.....kramgo, och när hon då lade sig så bildade hennes mage nästan som en liten hylla. Katten tyckte det var en perfekt plats att rulla ihop sig på och ligga och spinna. Det dröjde inte länge förrän de sov gott alla tre.

De sov aldrig så länge, men vi barnbarn var väldigt noga med att gå ut och leka så vi inte störde dem, och de dagar det var fult väder och vi måste stanna inomhus höll vi oss väldigt lugna och tysta. Ingen sa åt oss att göra så, men vi ville att farmor och farfar skulle få ha sin middagsvila i lugn och ro. För oss var farmor och farfar det bästa som fanns.

Det är alltså inget nytt påfund det här med middagsvila, men nu heter det power nap och har forskats om. Det har upptäckts att minnet blir bättre om man tar en liten lur mitt på dagen. Jag tror säkert det kan stämma, för är man trött så glömmer man ganska lätt saker och ting. Forskningen hade visst bedrivits i USA och då förstår jag att de kallar det för power nap, men om resultaten av det hela ska redovisas i Sverige går det lika bra att kalla det för middagsvila.

Varken farmor eller farfar kunde engelska och om de hade levat idag så garanterar jag att de aldrig sagt power nap. De hade hållit sig till sitt gamla uttryck att hälla sig.

tisdag 15 augusti 2017

Svartbygge och pirater



När Rasmus var liten köpte jag ett hus som liknande partytälten som finns idag. Detta var i barnstorlek och det följde med två sidor med plastfönster i. Huset var inte så litet ändå och vi hade det uppställt i vår trädgård i många år. Till sist blev Rasmus för stor för att leka där och jag packade ihop det.  I år hittade jag det helt plötsligt och vi hjälptes åt att montera ihop alla delar ute på altanen. Bo inspekterade vårt jobb och undrade ifall vi hade bygglov. -"Nej," svarade Rasmus snabbt, "vi har sommarlov."


När huset var klart var det dags för inredning. Det behövdes nåt mjukt på golvet som även kunde tjäna som säng. Kusinerna hade ju tänkt sig att ligga där inne och titta på sina "paddor". Vi gick ner i källaren för att se vad vi kunde hitta. Zoe har nog inte gått runt och tittat i alla smårummen i källaren, för när jag öppnade dörren till klädkammaren spärrade hon upp ögonen. Där inne har jag en gammal ärvd allmogekista, som jag förvarar täcken, filtar och kuddar i. -"En skattkista!" utropade hon. "Mormor är pirat."


Vi hade tidigare i veckan besökt Busfabriken och där är det lite pirattema blandat med djungeldjur och prinsessor. Jämställdhetstänket i piratvärlden har kommit ganska långt för det fanns både manliga och kvinnliga pirater, så det skulle i och för sig inte vara konstigt om det även fanns en piratmormor. Zoé berättade för mig att pirater har en svart lapp för ögat. Jag ser lite sämre med ena ögat och det hade säkert fungerat lika bra ifall jag täckte för det helt. När jag vaknar på morgonen är jag ganska stel i kroppen och det känns som jag har träben. Det är kanske så att jag bär på lite piratgener.

måndag 14 augusti 2017

Vi hade i varje fall inte tur med vädret


Nu är det bara en vecka kvar på sommarlovet. Givetvis bör inte sommaren vara slut då, men de flesta återgår till skola och jobb. "Skoltänket" vänjer jag mig nog aldrig av med. Fortfarande efter 7 års ledighet delar jag in året i terminer med alla tänkbara lov där emellan. Det stämmer så bra in i planeringen med när jag träffar mina barnbarn. Rasmus träffar jag i stort sett varje dag. Zoéträffarna blir däremot mest under loven. I Luxemburg är inte skolloven riktigt samma som de i Sverige, men jag kan ju alltid ta en extratur ner när abstinensen blir för stor. Daniel och Hanna är tyvärr alldeles för långt bort för några spontanträffar.

Vi plockade ner plasttaket över altanen i början av sommaren och var nog lite väl optimistiska om att allt bara skulle gå som på räls sen. Göran har gjort det underarbete som behövdes. Han fick dock snabba på mellan regnskurarna. Nu spelar det ingen roll hur snabb han är. Ingen hinner göra något mellan regnskurarna, för det finns inget "mellan" att tala om. Det är ett ständigt strilande blandat med ösregn och åska.

Efter att vi plockat bort altantaket tänkte vi att det skulle gå utmärkt att sitta där ändå i sommar såvida det inte blev för soligt och varmt. Det bekymret har vi sluppit ifrån. Möblerna står kvar på altanen och varje morgon jag tittar ut på dem så ser jag att det är en liten pöl på bordet och resten av möblerna ser så nytvättade ut.

Augusti brukar alltid vara en fin sommarmånad och nu hoppas jag på det. Det kan fortfarande bli många fina dagar och kvällar då vi kan sitta ute på altanen....under tak förhoppningsvis. Vi har bestämt att vänta med takläggningen tills skolan startar och semesterfirarna har åkt hem. Då återgår allt till det vardagliga igen för oss alla.

söndag 13 augusti 2017

Röststyrka


Höj inte rösten! Förbättra ditt argument.

Det är inte alltid det lättaste att hålla sig lugn i en hetsig diskussion, men kan man det så är mycket vunnet. De flesta gångerna får det motståndaren ur balans, för huvudsyftet är oftast att få antagonisten arg, så han eller hon inte blir lika skärpt längre. Blir man arg så fungerar tyvärr inte hjärnan lika smart som normalt utan då kommer det en massa känslor med i spelet och det blir rena virrvarret. Det ser man ofta i politiska debatter att de som håller masken och inte visar varken med kroppsspråk eller röst att de är irriterade oftast får övertaget. Uttrycket "att reta gallfeber på någon" stämmer bra in här. Det kan vara väldigt provocerande när motståndaren av någon outgrundlig anledning ser så glad och nöjd ut. 

fredag 11 augusti 2017

G som i Gunnel och Göran


När jag besökte min son i våras så köpte jag med mig hem en hel del hobbymaterial. Bl.a. hittade jag en stor träbokstav. Det fanns hela alfabetet tillgängligt men jag fastnade för ett G. Naturligtvis hade det fungerat med ett M också, men det var mer plats på G:et för dekorationer. Jag hade bestämt mig för att fylla hela bokstaven med knappar. Först måste den monteras på en liten platta så den stod stadigt, och sen plockade jag fram mina knapplådor. Min avsikt var att ställa den färdiga bokstaven på en hylla i lila rummet. Därför letade jag upp knappar som skulle passa  in färgmässigt. Jag hittade silverfärgade, vita och lila knappar i olika nyanser, former och storlekar.


Först la jag ut de största knapparna så jag såg att det blev ett någorlunda snyggt mönster innan jag tog fram min värmepistol och började limma. Det var ett rejält petgöra. När alla större knappar var på plats letade jag upp mindre som jag kunde fylla upp med. Till sist var det så små mellanrum kvar att jag fick ta fram burkarna med pärlor för att få den klar.


Nu är den placerad på hyllan i lila rummet. Bokstaven är som sagt ganska stor och det gick åt drygt 400 knappar, men det märks inte direkt i mina lådor. Jag har andra idéer om vad jag kan använda resten till, men just nu känns det knappast frestande att starta på fler knappprojekt. Det får bli lite annan sysselsättning ett tag framöver.

onsdag 9 augusti 2017

Återanvändning och återvinning


När det gäller återanvändning av kläder är det ganska populärt idag bland alla samhällsklasser. Det har funnits i alla tider, tror jag. Förr var det nog mer den fattiga befolkningen som återanvände, eftersom de var så illa tvungna. Barn har väl i alla tider ärvt kläder efter sina syskon och andra. Jag som var storasyster har inget större minne av det, men jag vet att min lillasyster ofta fick överta mina urväxta kläder. Min mor var jätteduktig på att sy och hon sydde om både herr och damkläder till oss och ingen kunde se vad plagget hade haft för utseende tidigare. Jag minns att hon sydde om överrockar och damkappor till min syster och mig. Det blev de tjusigaste jackor. Hon sydde dem inte bara rakt upp och ner utan det var detaljer och skärningar på dem som gjorde att de såg väldigt moderna och "dyra" ut. Min far jobbade på kontor och då var det som en slags uniform för alla karlar att de skulle arbeta klädda i kostym och stärkskjorta. Fars kostymbyxor blev så småningom långbyxor till min syster och mig och jag vet inte hur många blusar som tillverkades av hans skjortor.


I hyreshuset där vi bodde fanns flera damer som var väldigt intresserade av sömnad och de brukade träffas växelvis hos varandra för att sy om kläder. Då blev det lite byte mellan dem också, eftersom allt skulle tas till vara. En gång minns jag alldeles speciellt....vi barn var naturligtvis med, men vi lekte mest. Damerna hade bestämt att de skulle hjälpas åt att sy en hatt eftersom en av dem skulle på en större fest. De hade en gammal "hattskrålla" som de utgick från. Sen klippte och pressade de den så den fick en annan form och till sist dekorerades den. Riktigt hur slutresultatet blev minns jag inte, men jag kommer ihåg deras skratt under tiden de sydde. Vilken sammanhållning de hade.


Det var lite som på Anderssonskans Kalles tid. "Tanterna" höll ordning på varandras barn och var lika måna om alla. När min syster och jag var mellan 2-4 år kom ett par damer en dag och plingade på vår dörr. De hade med sig två stickade klänningar i ljusgrönt. Modellen var med puffärm och kjolen var mönsterstickad. De hade hjälpts åt att sticka de här klänningarna och gav till oss bara för att de gärna ville göra det, och mycket för att min syster och jag var de enda flickorna i hyreshuset. De tyckte så klart det var roligt att göra flickkläder som omväxling.


Jag tror att den här tiden har påverkat mig väldigt mycket. Jag slänger aldrig ett plagg utan tar till vara så mycket som det nånsin går av det. Knappar och andra detaljer går alltid att använda till något.
Återanvändning har idag nästan blivit mode. Jag tänker på alla klänningar som Victoria bär och som hennes mamma haft före henne. När man ser på foton från fester känns många modeller igen och det tycker jag är bra. Även om många idag har det betydligt bättre ställt ekonomiskt än förr, så betyder inte det att man måste slösa. Jag läste faktiskt att det ska komma en lag om återvinning av tyg eftersom mycket kläder slängs i hushållssoporna. Det finns ju containrar för återanvändning, så det borde inte vara så svårt att ha nåt liknande för återvinning, där man kunde slänga lite söndriga kläder eller bara småbitar av tyg. Sådant blir det massvis av när man syr. Det går att separera tygfibrer och tillverka nytt tyg av dem och då ska vi inte strunta i den möjligheten.

tisdag 8 augusti 2017

Kusinträff


Zoé och hennes föräldrar kom hit i lördags kväll och de åkte hem igen igår, men då stannade Zoé kvar. I fjor var hon här också ensam en vecka, och det var jättekul. Hon förväntar sig givetvis att Rasmus också ska bo här då, och det har han redan bestämt att han vill göra. Trots åldersskillnaden har de otroligt kul ihop. De räknar sig som "låtsassyskon", men det är inget gnabb dem emellan.

När vi skypade med henne för några veckor sen ville hon visa Rasmus vad hon brukade ha i sin skolväska. Först plockade hon upp sin kofta, och det var ganska förväntat. Sen tog hon fram en kikare. Rasmus undrade storskrattande om hon satt så långt bak i klassrummet så hon måste ha en kikare för att se sin fröken. Förklaringen var nog mer den att kikaren var populär just då.

Hon har fått en ny resväska och den ville hon klart själv packa med det hon behövde ha här hos mormor. Förra gången hon åkte hit hade hon packat väskan full med plastmat. Den här gången var hon inte riktigt nöjd med Katarinas klädval. Det är inte alltid som mamma vet bäst. Zoé tyckte hon behövde en mössa och ett par vantar också så hon packade ner det. Med tanke på den trista sommar vi har i Skåne är det nog inte så fel tänkt.


Både Zoé och Rasmus gillar att vara i mina hobbyrum. Där får de rota fritt i affärsdisken och i lådorna som jag har uppställda på hyllor. Fantasin är det inget fel på och det tillverkas många fantastiska skapelser när de är här. Jag brukar köpa hem lite hobbymaterial när jag ser att det säljs billigt. Det lägger jag undan tills "konstnärerna" kommer hit och tar hand om det. Dessutom har vi skogen in på knutarna och där hittar vi massvis av gratismaterial. Morfar fyller år nästa vecka och då passar det utmärkt att vi bakar lite också. Jag tror inte det ska vara några problem att få tiden att gå. Problemet är nog mer att hinna med allt vi vill göra.

måndag 7 augusti 2017

Kundvagnar


Jag tyckte det var så bra när jag fick min nya bil, för det var ingen hög kant i kofferten, som man behövde lyfta över. Lätt som en plätt kunde jag bara sätta det jag ville ha där. Men nu när jag inte fixar att lyfta något så är det problem igen. Kundvagnarna borde matcha den här bekväma kofferten, och det gör de inte. Nog borde det gå att ha en sida på kundvagnen som gick att fälla ner, så jag bara kunde knuffa över till kofferten det jag handlat.


För det mesta är det faktiskt kvinnor som storhandlar mat, och eftersom det påstås att kvinnor inte är lika starka som män, så förvånar det mig verkligen att ingen gör något för att underlätta. Härikring köps det in nya kundvagnar lite då och då, och nästa gång det är dags hoppas jag att affärsinnehavarna tänker till lite. Som det är nu tycks de tro att alla kvinnor är tyngdlyftare.

När en del mynt blev oanvändbara var det svårt att hitta en vagn som man kunde lägga sitt mynt i. Alla var inte lika snabba med att ändra låsmodellerna så de passade till det som nu gällde. Jag hade en sån där plastmojäng, men den passade inte i alla vagnar. Tack och lov så är allt sånt strul ett minne blott nu. Dessutom har flera stora butiker slopat myntfacket helt. Det är bara att ta en vagn och knalla in i affären. Väldigt bekvämt. Så var det för längre tillbaka också, men eftersom en del körde iväg och satte kundvagnarna lite överallt, så blev det låsanordningar på dem. Jag har hittills inte träffat på några vagnar på rymmen och hoppas jag ska slippa se det också.


Något som däremot irriterade mig en dag var hur en del hade parkerat sin kundvagn efter att de handlat klart och lastat in sina varor. Utanför den här affären finns två långa rader med kundvagnar och även sådana som är extrautrustade så att föräldrar kan ta babybilstolen och sätta i ett speciellt fack. Det är en stor skylt ovanför som visar att denna raden endast är för den här typen av vagnar. Idag hade säkert en 10-11 stycken kört in sina vanliga kundvagnar efter bebisvagnarna. Det stod en lång rad ut emot parkeringen så det var svårt att komma fram när man skulle köra därifrån. Det var inte så att det var fullt i de två andra vagnköerna, men den här mindre kön är närmare parkeringen och då slapp klart de här dödströtta människorna att gå kanske 30 steg extra. Uselt!

söndag 6 augusti 2017

Födelsedag


Jag kollade mitt födelsebevis och precis som jag trodde så är jag inte född igår.

Visserligen var det min födelsedag igår, men jag föddes för 72 år sedan. 

fredag 4 augusti 2017

Ingen ring på fingret



Det fick bli om benet i stället. Igår var det dags igen att sätta ringar på duvungarna. I morgon ska de ge sig iväg på flygtävling för första gången denna säsongen. De sänds iväg till Lagan och släpps därifrån. När ungarna är små får de en ring runt benet med sitt speciella nummer på, men när det är dags för tävling måste de ha en extra ring med ett chip.


När duvan kommer hem till slaget och landar där ges informationen från chipet till en slags dator i duvslaget som talar om vilken duva som kommit hem och tiden. Vi lever ju i dataåldern numera. Förr sattes en gummiring runt benet före varje tävling. När duvan då kom hem skulle ringen tas av benet och läggas i en klocka som då visade samma sak som datorn gör nu. Där gick många dyrbara sekunder till spillo....tid är pengar. Kanske inte riktigt ändå, för det är inga prispengar att tala om i duvsporten.

Göran hade satt fram en stol och ett litet bord i garaget, för det var lite småkallt ute. Det liknade nästan ett café. Där var det meningen att jag skulle sitta. På bordet låg ringarna i små påsar med varje duvas nummer markerat. Göran tog en duva och läste upp numret. Sen var det för mig att leta upp rätt påse, plocka ut ringen och fästa den runt benet på duvan. Göran höll den i ett fast grepp, så den hade ingen chans att flaxa iväg. Det är ändå ganska besvärligt att få ringen på plats och låst så den inte ramlar av under flygningen. Jag tycker jag har fått in en bra rutin på det hela nu efter så många år, så det gick ganska snabbt.


När sista duvan var klar och Göran stoppat ner den i korgen satt jag kvar och väntade. Ingenting hände! Där satt jag vid ett cafébord och bara väntade på att någon skulle komma och servera mig kaffe och en kanelbulle. Det är väl det minsta man kan begära efter att jag jobbat så hårt. Nästa år kommer jag nog att strejka.

torsdag 3 augusti 2017

Hjälp!



Min "frissa" har brutit armen. Givetvis är det väldigt synd om henne, men jag är så egoistisk så jag tycker det är synd om mig med. Jag skulle varit hos henne i fredags och fått färgat mitt hår, men det blev inget av med det. Tack och lov så hann jag bli klippt och nu är min frisyr väldigt lättskött. När jag tvättat håret räcker det att jag handdukstorkar det och rister lite på huvudet så är det klart. Sånt gillar jag. När jag var yngre brukade jag färga mitt hår själv och då blev det bara en färg. Jag vill ha lite mer valuta för pengarna och blanda in lite slingor här och var. Det kan jag inte klara av på egen hand, tyvärr.

Jag tycker det är väldigt viktigt för självkänslan att jag är nöjd med min frisyr och hårfärg. Sen får andra tycka precis vad de vill. Bara för att man blir äldre betyder inte det att man inte kan intressera sig för sitt utseende. Varför anses det egentligen som ytligt? Efter vems mall räknar vi då? Om det kan höja humöret hos en person för att den känner sig nöjd med sig själv så påverkar det välbefinnandet och jag tror faktiskt att man kan stå ut med lite småkrämpor också. I varje fall är det så för mig. Om jag tittar mig i spegeln och ser att håret hänger i stripor och ansiktet är glåmigt gör det absolut inte att jag känner mig piggare. Det finns många knep att lura ögat och hjärnan och de är till för att användas.

Min frissa är enormt duktig och jag hoppas att hennes arm ska läka i rekordfart. Under tiden blir jag nog ändå tvungen att leta upp en ersättare. Jag har testat en hel del av de andra frisörerna, men ingen håller enligt mig samma standard som Linda. Åstorp är känt för att ha många frisörer...... och pizzerior. Men det är inte alltid som kvantitet och kvalitet går hand i hand.

onsdag 2 augusti 2017

Fri som en fågel


Just så kände jag mig igår när jag rattade min bil för att handla lite mat. Det är första gången på flera veckor som jag åkt iväg på egen hand. De första veckorna jag var sjuk var jag glad bara jag kunde ta mig till toaletten och sen efter hand som det blev bättre så var jag i varje fall med och kollade i kylskåpet vad som behövde handlas hem....även om Ulrika sen fick fixa resten. Förra veckan körde Göran för mig ett par gånger och då hade jag bullat upp med kuddar i bilsätet så jag kom lite högre upp. Att komma i och ur bilen tog sin lilla tid och det såg inte särskilt graciöst ut, men det struntade jag i. Det viktigaste var att jag kom hemifrån en stund.


Att åka och handla mat är inget latmansgöra. Först ska man kontrollera vad som behövs handlas hem. Därefter är det dags att sätta sig i bilen för att köra till den första av affärerna på listan. Jag handlar alltså inte allt i samma butik. Vi har många affärer här som ligger väldigt nära varandra och de försöker alltid locka kunder med exrtrapriser. Mig lockar de i varje fall. Det är klart ingen konst för mig att handla i olika butiker när inte körsträckan mellan dem är så lång. I annat fall hade säkert bensinförbrukningen ätit upp det man tjänade på varorna. Inne i affären går man otroligt många steg. Det har jag sett på min stegräknare. Att plocka ner i vagnen är inte så ansträngande, och jag brukar sätta kassen i vagnen och sen lägga varorna direkt ner där. Men när jag kommer till bilen måste jag ände lyfta in allt i kofferten. Rena stryrketräningen! Väl hemma igen är det Görans jobb att lyfta kassarna från bilen och bära ut i köket och sen återstår sortering  av alla varor så de kommer på rätt plats. Det tar jag helst själv hand om.

Göran har nu fått uppleva alla momenten som behövs för att få hem varorna från affären, eftersom jag inte vågade ge mig iväg ensam ifall ryggen skulle börja krångla igen. Nu verkar den ha bestämt sig för att fungera som den ska, och det är jag tacksam för. Det tror jag Göran också är. Att åka till mataffärer är nog inte riktigt hans förtjusning....men det är inte min förtjusning heller. Fast jag måste erkänna att igår tyckte jag det var jättekul att handla mat. När man inte kan göra det som man är van vid, känner man sig lite vingklippt. Vilken frihetskänsla att kunna sätta sig i bilen och bara åka iväg. Jag tar nog en tur i morgon också.

tisdag 1 augusti 2017

Loppisfynd


I det som jag kallar för "lila rummet" har jag ett stort skåp som vi ärvt från Görans morföräldrar. Där förvarar jag matproslin, uppläggningsfat och liknande. Det rymmer en hel del. Det är också på detta skåpet som många av mina änglar hyr in sig under juletid. Till vardags har jag lite andra prydnadssaker på det. Skåpet består av två delar. Först den undre delen med två dörrar och sen en lös ovandel som fästs med träpluggar.....inget IKEA-tjafs här inte. Vid sidan finns två mindre glasdörrar och där bakom står min glassevis. Mellan de här två skåpen är en slags hylla med en liten ramp i framkanten...nästan som en balkong.


När jag fyllde 30 fick jag pengar i present och då köpte jag två porslinsfigurer från DAO, en spansk porslinsfabrik. De var väldigt i ropet på den tiden liksom Lladro, en anan spansk porslinsfabrik. Jag hade länge gått och tittat på barnfigurer som jag tyckte var så söta, och nu slog jag till och köpte en flicka i nattlinne som bär på en liten docka och en flicka, också i nattlinne, som har en liten hund vid sina fötter. Det fanns även en pojke i nattskjorta som bar på sin kudde och nalle. Tyvärr räckte pengarna bara till de två flickorna, eftersom de var relativt dyra. Jag tänkte att pojken kan jag köpa en annan gång. Det där "en annan gång" dröjde flera år, och då hade priset stigit 300%, så det blev inget köp.


Jag har i alla år ångrat att jag inte skaffade alla tre barnfigurerna samtidigt, men sådana dumsnåla saker gör man lite då och då. I fjor råkade jag stöta till flickan med hunden när jag dammade och hon ramlade så illa att huvudet gick av. Jag har verkligen försökt på alla vis att laga figuren, men det gick inte, så det har varit lite ensamt på balkongen för den återstående flickan.


I söndags var jag på loppis och i ett vitrinskåp fick jag syn på samma porslinsflicka som låg skadad hemma hos mig (jag nändes alltså inte kasta bort den, men det ska jag göra nu). Snabb som en vessla öppnade jag glasdörren och tog figuren från hyllan. På prislappen stod att den kostade 100 kr. Jag tittade en extra gång, för jag trodde jag läst fel, men det stämde. Den var nu 40 år senare avsevärt mycket billigare än när jag köpte den första gången. Jag tittade vidare i det här vitrinskåpet och på en annan hylla stod en porslinspojke i nattskjorta hållande en handduk och ett par morgontofflor. Det var inte den pojken jag letat efter tidigare, men han hörde i varje fall till samma "nattserie", så han fick också följa med hem. Även den figuren såldes för 100 kr.


Att jag vill ha just två flickor och en pojke är för att det påminner om mina barn. Äntligen är de nu på plats alla tre där uppe på balkongen. Jag ska var extra försiktig och inte damma i onödan. Hellre lite damm än sönderslagna figurer.

måndag 31 juli 2017

Att bevara minnen


Det var inte helt fel med en "jobbepaus". Jag hade tid att ligga och tänka ut saker som jag planerar att göra lite längre fram. Det är bra med lite framförhållning. Dessutom har jag hunnit sortera och få ordning på en del papper som låg i en enda röra. Jag är makalös på att riva ut recept, mönster, citat, roliga idéer och mycket mer, som jag hittar i tidningar. Först samlar jag allt i en hög och sen när jag tycker jag har tid och lust sorterar jag in det utrivna i olika fack. Det är bara det att utrivningslusten och sorteringslusten går lite i otakt.

Katarina hade en bra idé på syselsättning åt mig, eftersom jag fick hålla mig till stillsammare aktiviteter. Hon tyckte att jag skulle börja skriva mina memoarer. Det låter väldigt pretentiöst men egentligen är det bara att jag skriver ner lite vad jag minns från min barndom. Hennes förslag var att jag skulle göra det i bokform och ge till barnbarnen när jag var klar. Jag älskar att skriva så jag nappade direkt på idéen. När man börjar tänka på vad som hände förr, så dyker fler och fler minnen upp. Då är det bra att få det nerskrivet innan det glöms bort igen. Jag märker när jag läser bakåt i min blogg hur mycket av det jag berättat om där som redan försvunnit från minneskontoret.

Min farmor var en fantastisk berättare. Vi barnbarn samlades alltid runt henne och kunde lyssna hur länge som helst på hennes historier om hur det var förr. Jag tror kanske inte att allt var sant, men det var som hon uppfattade saker och ting. Hon var väldigt vidskeplig och jag undrar om det kan vara hennes berättelser om "lyktegubbar" och varulvar som fått mig att bli så intresserad av spännande och lite skrämmande filmer. Hon hade passat som manusförfattare till skräckfilmer.

söndag 30 juli 2017

I hissen


Livet är som en hiss. Ibland måste du stanna den och släppa av en del människor.


Ingen vill väl vara alldeles ensam, men det betyder inte att alla man känner gör tillvaron ljusare. Det finns ibland de som suger musten ur en totalt. Varför man fortsätter att umgås är egentligen konstigt. I början brukar det alltid gå bra, men efter ett tag inser man att man har inte så mycket gemensamt, och då är det bästa att sluta umgås. 

fredag 28 juli 2017

Mannen på taket



Göran envisades med att klättra upp på taket och göra rent och måla den plåt som behövde göras vid.  Givetvis är det enklare att ta sig upp dit innan plasttaket är lagt, så i och för sig förstår jag hans syn på det hela. Det är inget fel i att sträva efter att komma högre och högre, men jag tycker det är överkurs när en 75-åring ger sig upp på taket.

Jag var inne och höll på med mitt men hade altandörren öppen så jag skulle höra ifall han dråsade ner.  Rasmus förslag om att sätta en studsmatta på altanen funkade inte eftersom jag inte känner någon som har en sådan. Jag hade laddat upp med plåster och värktabletter om utifall att...Nu var det inga problem, för Göran klättrade hur enkelt som helst upp till taknocken och fick gjort klart den där plåten.

Under tiden har jag hunnit bli mitt gamla vanliga jag, så nu kan jag agera hjälpreda när skivorna ska upp. Givetvis ska jag inte lyfta i något utan bara hålla i skivan så den håller sig på plats tills den är helt fastskruvad. Det kan inte vara så svårt. Jag har redan testat att klättra på stegar när jag satte upp gardiner och det var inga problem. Jag tror inte man ska vara alldeles för försiktig, för då tar det nog längre tid innan man blir frisk. Det är klart väldigt individuellt.


torsdag 27 juli 2017

Djurplågeri


När jag nu ändå är igång och spyr galla över TV-reklamen kan jag lika gärna fortsätta. Den här gången gäller det reklamen om kaffe. Jag har alltid tyckt det varit kul att titta på reklam med djur och småbarn, för de är så naturliga och gör sig aldrig löjliga. I den här kaffereklamen står en liten silkyterrier på båtdäcket och helt plötsligt sprutas det en massa vatten mot honom. Givetvis ska det föreställa att båten går på grund. Någon lyfter på det här "däcket" som den lille vovven står på och han springer för livet för att komma längre fram men rasar ner över kanten. Någon står klart där påpassligt och tar emot honom, men har de tänkt på hur rädd den här lille krabaten måste ha varit? Han kan omöjligt ha en susning om att han är med i en reklamfilm för kaffe. Han dricker ju inte ens kaffe.

Efter detta vådliga äventyr dyker han och "husse" upp i en pool på en ö. Då är pälsen dyngsur och han ser precis ut som min Milou gjorde när jag hade badat honom. Men jag lyfte min hund försiktigt upp i badkaret och duschade honom med ljummet vatten. Hur mycket jag än pratade lugnande med honom så darrade han som ett asplöv. När han kom upp på "torra land" igen och jag virat badlakanet runt honom snirklade han sig snabbt därifrån och rusade runt i huset och torkade sig på mattorna i stället. Det var ingen nådig blick jag fick direkt efteråt, men han var tack och lov inte långsint.

Jag undrar så vems hund det är som är med i reklamen. Aldrig i livet att jag hade utsatt min lille Milou för något sådant....inte för alla pengar världen.

onsdag 26 juli 2017

Jag har svaret


Det visas fotboll på TV i stort sett varje kväll nu. Att damfotbollen blivit populär tycker jag ändå är bra. Framför allt för att lagen aldrig består av en massa gnällspikar. Tittar man på en herrfotbollsmatch är det överskott på den typen av spelare. Om en motspelare bara springer förbi dem så ramlar de omkull av vinddraget och skadar sig något fruktansvärt. De ligger och grimaserar och rullar runt och det enda som fattas är att tårarna strilar längs kinderna på dem. Jag sitter alltid och väntar på att helikoptern från MASH ska landa på planen och åka iväg med den stackaren hem till hans mamma så hon kan blåsa på det onda. Tjejer tacklas precis lika fult som killar, men de verkar tåla hårdare tag.


En normal match varar 2x45 min...det blir en och en halv timme och så måste man räkna in halvtidsvilan också, men det bör räcka med 2 timmar. Inte om TV-folket får bestämma! Nej då drar de till med en expertpanel som ska hinna med försnack, mellansnack och dösnack...jag menar eftersnack.

När det äntligen tar slut och de riktigt intellektuella programmen som deckare och sådant sätter igång dyker nästa irritationsmoment upp. TV-REKLAMEN!!!!! Programmen hackas itu i småbitar och det är samma reklam som visas i alla pauser. Trots det sitter jag och säkerligen många med mig tålmodigt kvar och väntar. Det kanske TV-ledningen vet om så det är därför de inte drar sig för de många avbrotten.

I en fotbollsmatch är det aldrig avbrott för någon reklam och nu förstår jag varför. En deckare är jättespännande och den slutar man inte att titta på förrän man vet vem som är mördaren. Fotboll är så ointressant så hade det varit reklampauser i matchen hade garanterat ingen suttit kvar och väntat på fortsättningen.

tisdag 25 juli 2017

Zzzzzzzzzz


Jag har haft gott om tid att läsa tidningen sista tiden, och det är fantastiskt så mycket tokigt man kan läsa om. På IKEA i Shanghai händer det saker minsann. Under sommaren när utetemperaturen stiger upp emot 37 grader vallfärdar människor till IKEA´s luftkonditionerade lokaler. Man skulle tycka att det vore bra för affärerna, men de ger sig inte direkt dit för att köpa något. Lite här och där syns både barn och vuxna slumra i sängarna på bäddavdelningen eller sitta och småslöa i sofforna där.

Jag tycker att IKEA-maten är billig, men i Shanghai tar folk trots det egen mat med sig och dukar upp inte inne i restaurangavdelningen utan vid köksmöblerna som står uppställda för visning. Det är då ingen brist på fantasi.

Detta har företagsledningen ändå ignorerat, men en sak har de satt stopp för, nämligen dejtingen i ett av deras caféer. Det är inte helt stopp, men det har införts vissa krav. Man får inte slå sig ner där utan att först ha beställt nåt från serveringen. Caféerna har nämligen blivit populära bland äldre änklingar, änkor och frånskilda. Här samlas de i hopp om att hitta en ny partner.

Ifall man vill lära känna en ny person, tycker jag det måste vara trevligare att göra det med en kopp kaffe (eller vad man nu dricker i Shanghai) framför sig. Det verkar mer naturligt. Så sköna är faktiskt inte IKEA-stolarna så man kan sitta på dem i evigheter och bara prata. De duger så länge man har något att äta eller dricka, men sen lämnar jag i varje fall stället snabbt.

Jag ska snart ge mig ut och leta efter en ny säng, men jag åker inte till IKEA...i varje fall inte i Shanghai. Givetvis måste jag provligga den så jag vet att den känns skön. Risken att jag ska somna är minimal. Då måste jag nog i den här småkalla sommaren först be om ett duntäcke att dra över mig så jag inte ligger och huttrar.

måndag 24 juli 2017

Hemtjänsten fungerar perfekt


De senaste veckorna har varit lite annorlunda här hos oss. Både Göran och jag är i stort sett aldrig sjuka och när det någon gång händer så drabbar det oss inte samtidigt, som tur är. Det är en fördel om åtminstone en i familjen kan hålla sig på benen. Att alla sysslor som normalt hinns med får ligga och vänta ett tag är ingen större katastrof, men en del saker som städning, tvätt och matlagning är lite svårare att hoppa över. Det är då hemtjänsten rycker in. Vi behövde inte ens ansöka om att få hjälp, utan vi fick helt enkelt bara en förfrågan och naturligtvis tackade vi ja.


Det finns sådana där armband man kan ha runt handleden och trycka på när man behöver hjälp med något.....trygghetslarm.Vad jag har hört är de inte alltid så "trygga". Många gånger går inte signalen fram och den som har larmat får ligga och vänta länge. Jag fick lyckligtvis tag på något som fungerade till 100%......nämligen Rasmus.  Han bodde här på vardagarna och jag behövde inte vänta länge efter att jag "larmat" innan han stod bredvid sängen. Precis som anden i lampan så uppfyllde han mina önskningar. Dessutom var han inte så snål så jag bara fick tre önskningar utan det var obegränsat antal. Ibland tyckte han jag behövde livas upp lite och då satte han sig och berättade roliga historier. Tyvärr fick jag be honom sluta efter ett tag, för jag skrattade så jag fick ännu mer ont i ryggen.


Efter jobb kom Ulrika hit och lagade middag och tog hand om tvätt och städning. På så vis kunde Göran fortsätta med altanjobbet. Vädret har inte varit det bästa, och det har nästan blivit varannandagsjobb där ute, men någon gång blir den klar och vi har ingen brådska. Inomhus har allt således flutit på som normalt. Det är mest trädgården som fått känna sig lite åsidosatt. Den klarar sig utan någon större tillsyn några veckor eftersom växterna står så tätt.....ogräset har inte en chans. Det enda som såg riktigt anskrämligt ut var häckarna, men de förbarmade Bo sig över, så nu är de nyklippta och fina.


Tack och lov går jag nu obehindrat utan kryckor. Jag måste bara tänka på att inte lyfta något tungt och helst vila lite då och då. De här veckorna har varit rejält tålamodsprövande. Jag, som normalt kan göra i stort sett vad jag känner för, har fått känna på hur annorlunda allt blir när inte kroppen fungerar som den ska. Man får sig en tankeställare. Det finns ett uttryck som passar väldigt bra in.

Den friske har många önskningar, men den sjuke bara en.

söndag 23 juli 2017

Trädgårdsdags


Den filosof som kom fram till att ett väl utfört arbete aldrig behöver göras om hade nog aldrig haft en trädgård.  

Vi har ändrat om i vår trädgård femtioelva gånger på de här 44 åren vi bott här. Der beror lika mycket på att vi ändrat uppfattning om hur den ska se ut som att växterna växt och blivit alldeles för stora....eller inte växt alls. När barnen var små hade jag en stor köksträdgård. Den är nu väldigt minimerad och består av ett plommonträd, en rabarberplanta och några bärbuskar. En del år drabbas jag av överskottsenergi och anordnar en liten kryddträdgård. Varje år försöker vi ändra om på något i trädgården och det tycker jag är tjusningen med det hela. Det får inte se likadant ut år efter år. Man ska kunna bli överraskad även hemmavid. 

tisdag 18 juli 2017

Prinsessan på ärten


Lite så känner jag mig nu. Innan jag fick ont i ryggen hade jag kikat runt lite på olika sängar, eftersom jag tyckte det var dags att byta, men jag hade lite svårt att bestämma mig. Det är jag väldigt tacksam för idag. Nu är det ingen tvekan om vilken slags säng jag ska köpa. Det ska vara en höj-och sänkbar modell. En sådan hade varit helt perfekt för min rygg just nu.

I avsaknad av en sådan säng fick jag improvisera lite. Den sängen jag har är ganska låg och det var helt omöjligt att komma så långt ner utan att det gjorde jätteont. Det känns ungefär som när tandläkaren borrar och kommer åt en nerv. För att det skulle bli lättare att komma i sängen fick jag hjälp att lägga kuddar i massor så det såg ut som en skidbacke och ovanpå allt detta ännu en madrass. Det blev rejält högt, så jag behövde nästan inte böja mig alls för att sätta mig på sängkanten.

Nästa moment var att få hela mig upp i sängen. Först fick jag lägga mig på sidan och sen lyfta upp benen ett i taget. Det var enkelt, för jag tog ett rejält tag om byxbenet och lyfte. Efter det var jag tvungen att pusta ut lite. Nu gällde det att träna på att komma ur sängen också. Det var inte det lättaste eftersom jag inte kunde vrida ryggen och resa mig samtidigt. Det enda som fungerade var om jag reste mig rakt upp. Men då skulle jag vara tvungen att svänga ett kvarts varv för att hamna i rätt position. Först funderade jag på om jag skulle ta hjälp av den där serveringsbrickan jag har som går att snurra. Fast det är väl tveksamt om den hållit för min tyngd. Jag väger lite mer än det jag annars brukar servera på snurrebrickan. Den är inte så dyr på IKEA så jag skulle mycket väl kunnat köpt en ny om det hade behövts, men jag provade att svänga för egen maskin och det lyckades.

Prinsessan i sagan var öm och hade så ont i ryggen fastän hon låg på massor av madrasser. Jag, som lever i verkligheten, har bara två madrasser och en massa kuddar att ligga på, men jag har minst lika ont. Det behövs ingen ärta för att man ska få ryggbesvär. Det går lika bra med diskbråck.

måndag 17 juli 2017

Jag är inte en i gänget



Jag tänker givetvis på superhjältegänget. Att jag är stark är ingen hemlighet. Det har jag bevisat många gånger när jag flyttat möbler eller grävt upp buskar i trädgården. Några stora muskler som syns har jag däremot inte. Det är nog mer viljestyrka eller envishet kanske.....och ibland dumhet. För det var otroligt korkat att lyfta upp de där jordsäckarna. När ryggen efter några dagar inte kändes så stel fortsatte jag som vanligt. Jag tyckte inte det verkade så tungt att dra loss plastskivorna på altantaket, men det tyckte tydligen min rygg. Den höll sig lugn ett par dagar, men i tisdags kväll satte den stopp för vidare aktiviteter.

Jag hade suttit och tittat på TV en bra stund och när jag skulle resa mig gjorde det fruktansvärt ont i ryggslutet. För många år sen fick jag gjort en magnetröntgen och det konstaterades då att jag hade ett diskbråck. Det läkte och jag har klarat mig ganska bra hittills. Någon enstaka gång har jag märkt av stelhet, men då har jag tagit det lite lugnare, och det har gått bra. Den här gången gick det inte lika bra. Jag tog ett par steg, och helt plötsligt kunde jag inte lyfta fötterna. Rasmus hämtade kryckorna till mig och sen fick jag hasa mig fram. Gångstilen påminde inte det minsta om John Cleese när han gör sin "silly walk", utan det lutade mer åt Frankensteinhållet.

Jag har fått hålla mig i sängen snart en hel vecka. Sitta fungerar inte alls, för då gör det ännu mer ont. Det är tur att jag har en iPad så jag kan läsa bloggar och själv skriva inlägg. Det är det enda jag kan fördriva tiden med.

Man känner sig inte särskilt fräsch när man tillbringar så mycket tid i sängen. Frisyren är en katastrof. Håret pekar åt alla väderstreck. De få gånger jag går upp och försöker ta mig till ett annat rum brukar jag slänga lite käckt med huvudet så hårtestarna visar vilket håll jag tänkt svänga på...som färdriktningsvisare på gamla bilar. Jag vill inte att någon ska kollidera med mig eftersom jag redan är skadad. Det är svårt och acceptera att jag Inte är någon superkvinna med omänskliga krafter .

söndag 16 juli 2017

Strålande



Var inte rädd för att glänsa. Kom ihåg att solen struntar i att den bländar dig.


Jag vet inte om det är något typiskt svenskt att man inte ska berömma sig själv. Det är inte skryt för att man talar om vad man är bra på. När man söker ett jobb måste arbetsgivaren få veta vad man kan. Hur ska det annars gå att välja ut vem som ska få den lediga platsen? Det gäller samma i vardagslivet. Om jag berättar vad jag kan kanske någon hör det och ber om min hjälp och när jag sen berättar vad jag inte kan så kanske någon annan erbjuder mig sin hjälp. Alla blir glada för beröm och det får man om man gjort något bra. Varför då inte sola sig i glansen av berömmet så länge man kan?

fredag 14 juli 2017

Ombyte förnöjer


Jag fick tag på snygga ljusturkos tallrikar på IKEA, och nu gällde det att få plats till dem i skåpen. Det var en utmärkt anledning för mig att möblera om i alla köksskåp och lådor. Det var mycket som jag kunde slänga både för att det var naggat i kanten och för att jag inte använt sakerna senaste året. Då behöver det inte vara kvar och ta upp plats.

Jag vet inte hur jag bar mig åt, men jag fick plats till mycket fler saker nu och det är så bekvämt och smart ordnat så jag tror knappast jag behöver göra fler omändringar i de skåpen.....men det är det bara jag som tror. Efter varje omändring brukar jag ha svårt att komma ihåg vilka nya platser redskap och servis har fått. Så är det inte denna gången. Jag har full koll på varenda pinal, för deras nya placeringar är så självklara. Det tycker tydligen inte alla för när Göran och Rasmus hjälptes åt en kväll att laga middag kom de och frågade mig med jämna mellanrum var kastruller och vispar och allt möjligt fanns. Middagen lyckades de däremot utmärkt med utan min hjälp.


torsdag 13 juli 2017

Jakt utan licens


Jag har en stor, bred säng i mitt datarum så att långväga gäster kan sova över. För det mesta är det Rasmus som sover i den. Ibland lägger han sig innan jag hunnit skriva klart på datorn och så var det härom kvällen också. Han låg och tittade på sin iPad och jag läste bloggar. Helt plötsligt ropar Rasmus:"En spindel!" Jag for upp från datastolen och hjärtat bultade i 190. -"Var då?" undrade jag. Rasmus pekade upp emot taklisten och där satt en äcklig, svart  spindel. Halva kroppen var gömd bakom listen, men det räckte mer än väl med den halvan jag såg.

Den ena idéen efter den andra for genom mitt huvud på hur jag skulle få bort den. Om jag tog en dammvippa skulle den bara försvinna in helt bakom listen och sen kanske komma fram igen en annan gång. Jag måste komma på ett sätt att få bort den från taket. Då kom jag att tänka på dammsugaren. Jag sprang efter den och tog bort munstycket på den så jag bara hade det långa röret kvar och tryckte igång den. Sen smög jag försiktigt fram med dammsugarröret i högsta hugg och spindeln for in i det. En lyckad operation! Jag band en plastpåse om röret så den inte skulle kunna klättra ut igen.


-"Är du med i Ghostbusters?" undrade Rasmus. Ja det kan man kanske tro. I filmen Ghostbusters så använder spökjägarna något som liknar en dammsugare. -"Det går visst lika bra att jaga spindlar med den," konstaterade Rasmus.