onsdag 24 maj 2017

Läskiga djur

5. Råttor och möss


Jag har en kategori på min blogg som jag har döpt till Läskiga djur. Det handlar om sådana djur som jag anser vara läskiga. Jag är fullt medveten om att alla inte tycker som jag. Jag har tidigare skrivit om spindlar, maskar och ormar, mördarsniglar och fladdermöss. Idag hade jag tänkt berätta lite vad jag tycker om råttor och möss.

Jag vet inte vilket som är värst. Råttan är betydligt större klart, men den har jag inte sett så ofta. Möss är lite vanligare och mindre, men för den skull inte ett dugg mer välkomna. Mina farföräldrar hade bondgård och där var det vanligt med båda sorterna. En gång när jag gick in till grisarna för att titta på de små kultingarna, såg jag en stor råtta som sprang och gömde sig bakom några brädor. Jag kom väldigt snabbt ut från stian, och kultingarna vågade jag bara hälsa på när farfar följde med i fortsättningen.

Möss hörde nästan till vardagen hos farmor och farfar. Man hörde dem dagligen springa runt uppe på vinden. De blev tydligen aldrig trötta. Farfar hade en stor bur som han fångade dem i. Farmor hade en väv uppe på vinden och där brukade mor sitta och väva. Jag förstår inte hur hon vågade. Men mor var också uppfödd på landet, och där kanske man såg lite annorlunda på det hela.

Enda gången jag sett en råtta i närheten av vårt hus var när den sprang på fönsterblecket ute på altanen. Det var värre än en skräckfilm! Den odågan bet itu en slang på min bil också till råga på allt. Alla skämtteckningar visar alltid att en kvinna står uppe på en stol och en liten mus sitter nedanför. Det är inget kul alls. Jag hade gjort precis likadant. En stor elefant är ju rädd för en liten mus, då är det väl inte så konstigt att en liten människa är det.


Möss i alla former, färger och material som jag varit med och själv tillverkat är helt ok. Då vet jag att de är helt ofarliga.


tisdag 23 maj 2017

Slott eller koja?


Bostadsministern sa i en intervju att i städerna sa man villa och på landsbygden hus även om man menade samma sak. Jag tror inte att det stämmer alltid. Mina farföräldrar bodde i Kabusa och det var inte många invånare där. Mestadels var det bönder som hade sina gårdar, men det fanns en del som bodde i eget hus med en liten trädgård till. Där kallades det för hus, så det stämmer med hans uttalande.

Vi flyttade till Eslöv när jag var 2 år och då bodde vi i lägenhet i ett hyreshus. De familjer som hade väldigt många barn fick hjälp till att bygga sina egna hus och de kallades allmänt för "barnrikehus". Familjer med färre barn som också skaffade eget hus med en liten trädgård till kallade sitt boende för villa. Någon skillnad utseendemässigt fanns inte, så jag förstår inte varför det inte hette samma.

Det finns både parhus, kedjehus och radhus. Varför heter det då inte parvilla, kedjevilla och radvilla i städerna? Åstorp är en storkommun, men definitivt ingen stad. Ändå bor jag i ett villaområde. På Björnås, som området heter, finns väldigt många villor.

I djurvärlden finns en del beteckningar på boenden som vi anammat som t.ex. lya. Med det menas nog för det mesta en lägenhet medan däremot koja kanske mer lutar åt något där barn leker. Bur är väl närmast för otäckingar, som bör buras in. Stia är inget trevligt namn på ett boende för en människa. Då är det verkligen smutsigt där. Stall, stack, bo och gryt tror jag aldrig jag hört i samband med att en människa bor där.

Egentligen spelar det väl inte så stor roll vad man kallar sitt boende för. Det viktigaste måste vara att man trivs. Det är inte bara boendet som är viktigt. Minst lika viktigt är grannarna. Vi har haft tur och har väldigt trevliga grannar. En del av dem har vi bott granne med i 44 år; alltså ända sedan vi flyttade in i vår nybyggda villa.

måndag 22 maj 2017

Ingen reklam, tack!


Reklam borde förbjudas på TV. Den hackar sönder programmen i småbitar. I vissa program visas nyheter helt plötsligt. Sånt är bara så irriterande. Dessutom är den mesta reklam som visas otroligt dålig och rent ut sagt usel förutom när barn och djur ingår. Jag älskar Agrias reklam där man får se alla dessa gulliga små djur. Jag bara smälter.

För länge sen visades lite småsnuttar av olika reklaminslag och det var särskilt ett som jag fastnade för. Jag tror det var inspelat i Australien. Ett ungt par var ute och körde och på vägen stod plötsligt en känguru. De stannade bilen och gick ur för att ta lite foton. Djuret var inte särskilt skyggt, så killen tog av sig sin jacka och la över axlarna på kängurun. Naturligtvis i syfte att ta en riktigt annorlunda bild. Då hoppade djuret plötsligt iväg. De rusade in i bilen för att åka efter, men kom snabbt underfund med att bilnycklarna låg i jackfickan. Jag har inte den blekaste aning om vad det gjordes reklam för, men så är ju den mesta reklamen....helt obegriplig.

Senaste irritationsmomentet när det gäller dum reklam är den från Tele 2. Det visas bilder från en slags skola och en tjej berättar....på engelska så klart.....en massa som jag inte lyssnade på alls. Det som fick mig att surna till rejält var att allt som hon sa textades...på engelska. Men reklamen visas för hundra gubbar i Sverige och här pratas mig veterligen svenska. Hade det då inte varit en fin gest mot de som inte kan engelska att ha svenska undertexter? Vad gjorde den engelska texten för nytta?

Tacka vet jag den gammaldags reklamen i tidningar förr. Det var ofta tecknade bilder och även om det kanske var nåt bottennapp ibland så behövde man åtminstone inte vara professor för att räkna ut vad reklamen handlade om.

söndag 21 maj 2017

Den lilla svarta


Jag ska sluta klä mig i svart när de uppfinner en mörkare färg.


Jag kan i varje fall tänka mig att överväga det. Svart är en färg som jag alltid gillat jämsides med orange. När jag var ung så hörde det till att ha en svart klänning hängande i garderoben...den lilla svarta. Egentligen var det ingen dum idé alls, för visste man inte vad man skulle ta på sig en gång man var bortbjuden, så var det alltid ett säkert kort. Jag tror inte att det har gått helt ur modet någon gång, för det dyker alltid upp en svart basklänning i alla modereportage. 

fredag 19 maj 2017

Ut i det blå


Ett par av mina arbetskamrater var Bilkårister. De berättade om alla kul saker de gjorde förutom alla uppdrag och jag blev intresserad. Det slutade med att jag blev medlem, men jag var bara med på alla roligheter. Kurser och körningar deltog jag aldrig i. Det hände då och då att det ordnades bilorienteringar. Då körde vi verkligen ut i det blå.

Vi fick ett antal A4-papper med instruktioner vart vi skulle köra. Det var steg för stegbeskrivningar. Vi utgick alltid från klubblokalen och sen var det upp till "kartläsaren" att leta rätt. Man fick vara väldigt uppmärksam, för i samband med vissa platser som vi åkte förbi skulle det svaras på frågor. Då gällde det att gnugga geniknölarna. Ibland hjälpte det inte för frågorna var väldigt kluriga.

Om vi följt "kartan" skulle vi så småningom alla samlas på samma slutmål där de som hittat på frågorna tog hand om våra tävlingspapper och rättade dem. Jag och min ena arbetskamrat brukade köra ihop och vi vann faktiskt ett par gånger. Slutmålet var alltid ett trevligt ställe. Någon gång hamnade vi i en butik långt ute i obygden, någon gång stannade vi vid ett våffelcafé och en gång besökte vi en strutsfarm.

Jag har kvar alla tävlingsfrågorna och nu är det så många år sedan jag körde de rundorna så det skulle vara kul att försöka sig på dem igen.  Då kunde jag ta dem i min egen takt och stanna och fotografera lite var som helst. Jag minns att vi körde förbi många trevliga platser, men i tävlingens hetta fanns ingen tid för fotografering. Jag riktigt längtar efter att köra med min blåa bil ut i det blå.

torsdag 18 maj 2017

Blåblodig


Blått blod syftar på adel och förnäma anor. En teori är att uttrycket kommer från Spanien och pekar på att ytliga blodkärl syns tydligare ju ljusare huden är, och då ser de blåaktiga ut. De kristna härskarna i 800-talets Spanien hävdade att de var ättlingar till de som hade erövrat halvön på 400-talet och att de därför var mer ljushyade än morer och judar som också bodde där. Uttrycket spreds över Europa och fick näring av att adeln hade blekare hud än bönder och hantverkare som jobbade utomhus. Det skulle således vara fint om man var blek.

Blekhet var tydligen populärt även in på förra seklet. Jag minns att min faster satte fast tidningspapper runt schaletten hon hade på huvudet. Hon ville definitivt inte bli slbränd. Då kunde ju folk tro att hon arbetade på landet, vilket hon gjorde. Om hon hade vantar också på händerna för att inte bli solbränd på dem minns jag inte. Lite underligt är det att några decennier senare åkte folk i massor till Mallorca och andra varma ställen för att bli så bruna som möjligt. Nu var det inte så modernt med blekhet eller blå ådror längre.

När man pratar om blåblodiga människor idag är det väl mest kungligheter man syftar på. Det beror säkert på att i Frankrike på 1100-talet var blått en kunglig färg. Blå kläder var dyrbara och gav högre status.


Det finns faktiskt några som har riktigt blått blod i sina ådror; nämligen dolksvansar. De lever utanför USA:s atlantkust. Arten har utvecklats mycket lite under årens lopp och kallas för ett levande fossil. När man tänker på det så är det nog inte många som är så intresserade av att kalla sig för blåblodiga.

onsdag 17 maj 2017

Blå zoner


Det finns platser på jorden, så kallade blå zoner, där en stor del av befolkningen blir 100 år eller äldre. Fyra stycken blå zoner finns i världen: Nicoyahalvön (Costa Rica), Sardinien, Ikaria i Grekland och Okinawa i Japan. Även en del platser i Småland skulle kunna räknas dit, men då måste det finnas forskning och tydliga bevis för att människorna på platsen verkligen blir äldre, och det finns inte än. En svensk forskare har rest runt till de här platserna för att försöka ta reda på vad orsaken är. Fyra saker har ringats in som särskilt viktiga, nämligen hälsosam mat, fysisk aktivitet i vardagen, socialt nätverk samt en känsla av mål och mening i tillvaron.

De flesta odlar sina egna grönsaker och på så vis får de näringsrika produkter, vardagsmotion får de genom arbetet med odlingen. Gemensamma måltider var också något som var mer vanligt här än på andra platser. Det är inget okänt att de flesta tycker maten smakar bättre när man slipper sitta ensam och äta. I de här zonerna äter man den mat som är aktuell just för säsongen; alltså mycket färsk mat. Vegetarisk mat är vanlig. Kött förekommer, men inte varje dag. I Okinawa har man som tumregel att äta efter regnbågens färger för att få i sig så många olika typer av vitaminer och mineraler som möjligt.

Befolkningen i de blå zonerna hör inte till de mest välbärgade. De äter sig mätta men det är aldrig tal om något frosseri. En annan viktig sak är att de tar god tid på sig när de äter. Då hinner hjärnan skicka signaler till magen att nu behövs det inte mer mat. Jag tänker på alla de gånger man på jobb åt sin lunch stående, för att så snabbt som möjligt kunna hasta vidare när man svalt sista tuggan.

I Sverige diskuteras ifall pensionsåldern ska höjas eller inte. Den typen av problem finns inte på de här platserna. Befolkningen jobbar långt upp i åldrarna, men deras levnadssätt liknar definitivt inte det svenska, så jag tror inte att vi ska göra några jämförelser när det gäller frågan om jobb eller pension. I så fall borde mycket ändras i vårt land. Hälsosam mat går väl alltid att få fram och med tanke på alla gym som finns är det svårt att inte hitta nånstans att motionera. Det svåraste att uppfylla är säkerligen det att ha ett socialt nätverk och känna en mening med livet. Det finns så många ensamma människor; inte bara äldre, som nog inte har så lätt att se en mening med tillvaron. Då kvittar det hur mycket och hur god mat som serveras. Alla fyra faktorerna måste tillgodoses om det ska finnas en chans för även oss utanför de blå zonerna att leva ett långt och innehållsrikt liv.

tisdag 16 maj 2017

Blå tunga


Jag känner inte till några bra blåbärsplockställen här i närheten. Därför köpte jag två buskar och planterade i trädgården i stället. Det är amerikanska blåbär så de är aningen större än de svenska. Någon större skörd har det inte blivit än, men de är väldigt söta och goda. Om några år kan det kanske bli så mycket att jag kan göra en paj, förhoppningsvis. När barnen var små hyrde vi en sommar en stuga i Härjedalen. Precis utanför knuten växte massvis med blåbär. Vi gick ut varje dag och plockade en korg. Det blev paj till varje fika och blåbär och mjölk som efterrätt varje dag. Vi gick ständigt runt med blåfärgade tungor.


Ett tag var det väldigt populärt att dricka Vira Blåtira. Jag tror inte det var för att läsken var så där extremt god. Anledningen var nog snarare att tungan blev blå. 


En som inte behöver äta blåbär eller dricka Vira Blåtira för att få blå tunga är den blåtungade skinken. Det är en ödla som lever i Australien och rör sig som en krokodil. En varelse som med 100% säkerhet platsar i kategorin Läskiga djur.


Chow Chown härstammar från Kina och ser ut som ett litet lejon. Den har en lejonman över hela kroppen, men lär trots det ha en väldigt lättskött päls. Ett speciellt kännetecken är den blåsvarta tungan. Den här godingen hamnar i en helt annan kategori än djuret ovanför.


Även i litteraturen talas det om blå tunga. När Röde Orm var i Spanien fick han ett svärd som han döpte till Blåtunga. Svärdet var blåfärgat eftersom det var tillverkat av stål.

måndag 15 maj 2017

Färgtemavecka

Denna veckan hade jag tänkt ha som en temavecka med färgen blå. Jag har tidigare skrivit om andra färger under en hel vecka och nu tänkte jag försöka mig på den blå färgen. Blå nyanser ger människor en känsla av lugn, frid och stillhet. Det har sagts att människor blir mer produktiva i rum som är målade i blått. Positiva egenskaper som den här färgen står för är bl.a. acceptans, balans, lugn, omsorg, försiktighet, flexibilitet, hoppfullhet, intelligens och ärlighet. Negativa egenskaper är nedstämdhet, melankoli och ledsamhet. Det verkar ändå som om de positiva egenskaperna väger över. När jag tittar på en färg, det spelar ingen roll vilken färg det är, så tänker jag knappast på det. Jag bara känner om jag tycker om färgen eller inte.

Blommor är alltid vackert och det finns en hel del som går i blått.


Blåsippan är en tidig vårblomma. Den är fridlyst på vissa ställen i Sverige bl.a. i Skåne. 


Scillan är också en tidigblommande växt. För många år sedan satte jag ett antal scillalökar runt vår ormhassel och de har förökat sig enormt. De har även vandrat runt i trädgården och jag hittar dem nu lite varstans; både i andra rabatter och i gräsmattan. De är dock så söta så jag låter dem hållas. 


Förgätmigej kan bli ända upp till 60 cm hög. Blomman kan man hitta i hela Sverige men den är vanligast i söder. Den är landskapsblomma i Dalsland och även i Alaska. Blomman har haft många olika namn. På 1600-talet kallades den för huggormsört och skorpionört. Den har även haft olika namn i olika delar av Sverige. I Skåne lär den ha hetat fansöga.  Det har jag aldrig hört förr. Däremot kallade vi den för mormorsglasögon när jag var barn. Det låter gulligare.


Blåklockan är vanlig på ängsmarker. Blåklocka kan också betyda samma sak som blåtira, men det har absolut ingenting med växtriket att göra.


Blåklinten kommer ursprungligen från Kina. Här i norra Europa växer den mest ihop med odlad mark. Min farfar ansåg att den var ett ogräs, för den växte i sädesåkrarna. Min syster och jag tyckte det var så tjusigt med både vallmo och blåklint bland säden och vi plockade buketter och tog in till farmor. Om man ångdestillerar blåklintsblommorna får man blåklintsvatten. Det lär vara bra mot ögoninfektioner, ringar under ögonen och blåmärken.

söndag 14 maj 2017

Jag är gammal nog



När infaller den där gammal-nog-att-veta-bättre-åldern?

Det enda jag vet är att den varierar väldigt. Redan som barn kan man få höra att man är gammal nog att veta bättre. Vilka saker är det man bör veta bättre i den åldern, tro? Det kan inte vara samma som de som förväntas av en tonåring. Det går inte heller att begära samma saker av en tonåring som av en medelålders person. Det måste betyda att när man är gammal.....vilken ålder det nu är.....så bör man vara helt perfekt och veta precis hur man ska uppföra sig. I så fall har jag uppnått gammal-nog-att-veta-bättre-åldern för väldigt längesen, men det är egentligen oväsentligt. Det går aldrig att vara alla människor till lags, så det mest väsentliga måste vara att göra sig själv till lags och det är jag väldigt bra på.

fredag 12 maj 2017

Min blogg



En tid efter att Katarina flyttat till Luxemburg började hon att skriva en blogg. Det var så kul att läsa om hennes förehavanden. Hon är mycket bra på att skriva intressant och humoristiskt. Jag blev lite sugen på att prova och Katarina visade hur jag skulle komma igång. I morgon är det exakt sju är sedan. Mitt första inlägg skrev jag den 13 maj 2010. Jag räknade med att jag skulle få enormt gott om tid när jag blev pensionär. Nu blev det inte riktigt så, men tid till att blogga finns alltid.

För det mesta tycker jag inte det är några problem att skriva ett inlägg. Hela livet är som Rapport och Aktuellt ihop...alltid händer det något. Det behöver inte vara några världsnyheter, tycker jag, utan det räcker gott och väl med vardagliga saker. I början skrev jag bloggen för att mina barn skulle kunna läsa vad jag höll på med. Men eftersom tiden gick så läste jag själv andras bloggar och blev inspirerad av dem.  Man lär sig oerhört mycket av att läsa bloggar har jag märkt. Det är spännande att få höra talas om och se bilder från andra platser både i Sverige och utomlands. Det blir lite som resor gjorda i fantasin.

Med åren blev jag bekant med en del andra bloggare genom att jag kommenterade hos dem och de hos mig. Det är alltid roligt och höra andras reaktioner på det man skrivit. Man behöver inte hålla med, det är absolut lika intressant att höra en annan åsikt och förklaringen till den. Kommenterandet ska vara kravlöst. Det är inte alltid jag skriver något i kommentarsfältet efter att jag läst. Det betyder definitivt inte att inlägget var trist, utan att jag inte visste vad jag skulle skriva. Nästa gång jag läser har jag kanske något att skriva. Samma gäller på min blogg. Inte katten för jag statistik över vem som kommenterar och hur ofta. Jag tycker bara det är helt fantastiskt och väldigt roligt att någon över huvud taget läser min blogg och sen som grädde på moset även skriver en kommentar.

Även om jag tycker att jag har livlig fantasi och brukar kunna komma på vad jag ska skriva om, så kommer det alltid sådana dagar då inspirationen tryter. Hur man än rådbråkar sin hjärna så dyker inget vettigt upp. Då har jag en nödlösning att ta till: KATARINA. Jag skickar iväg ett sms (inte SOS även om det är en nödsituation) och snart kan jag sitta och välja och vraka mellan olika ämnen som hon gett förslag på. Hon är en oerhört stor hjälp när jag skriver mina adventskalendrar. I god tid får hon veta vilket tema jag valt och sen droppar det in förslag stup i kvarten. Sen är det bara för mig att ge idéerna lite kött på benen.

onsdag 10 maj 2017

Det är på gång



Det märks att våren har kommit till Skåne nu. Vädret är betydligt varmare och ute i trädgården dyker den ena växten efter den andra upp. Alla är förståss inte lika snabba. En del ormbunkar ser ut som runda
bollar.....


......medan en del redan vecklat ut sina blad. Inte helt utan det finns fortfarande kvar en sista knorr längst upp.



Perennerna börjar blomma och det är riktigt färgglatt.



Något som gläder mig väldigt i år är att min azalea blommar med flera starkt röda blommor. Busken har många år på nacken. Från början planterade vi den i rabatten på framsidan, men efter en del år hade de andra växterna brett ut sig så mycket att den nästan kvävdes. Vi flyttade den då till rabatten vid fågelbadet. Där har den stått i många år, så sammanlagt är den säkert 20 år gammal. Den har blommat med någon enstaka blomma ibland, men aldrig så mycket som i år. Det är verkligen på tiden.


Humlen är också på språng. Här gäller det att vara med på alerten, för annars slingrar den sig runt alla de övriga växterna. Jag köpte i fjor en ställning som jag låter den slingra sig runt i stället. Den är ganska olydig, för är jag inte framme varje dag och virar grenarna runt ställningen så går den sin egen väg. In mellan grenarna växer en liten vitsippa. Den har själv valt att hoppa dit där, för de övriga växer runt gjutjärnsgrytan i rabatten.


Något som nästan ser somrigt ut är plommonträdet. Det är översållat med vita blommor, och det har gått på bara några dagar från att det var endast små knoppar till fullt utslagna blommor. Förhoppningsvis blir det många plommon i år också. Det är så gott att kunna gå och plocka ett plommon direkt från trädet när man är ute i trädgården och jobbar. Smakar t.o.m. bättre än fika med kaffe och kakor.

tisdag 9 maj 2017

Fåfänglighet



När jag tittade ut i trädgården igår satt en av brevduvorna på staketet till källarnergången och en satt framför fönstret till garaget.


Jag hade mina aningar att den andre också skulle flyga upp och sätta sig där. 


De gillar att sitta och spegla sig i fönstret.


Tydligen blev det något gnissel dem emellan för efter en stund flög den ena ner och satte sig på staketet igen. Där satt den och väntade på sin tur.


 Duvan som blev kvar framför "spegeln" vände och vred på sig och satt där och kråmade sig. Den vände nacken till flera gånger när den speglade sig.


Jag vet inte om den planerar en ny frisyr i stil med den här duvans. Men då fodras det rejält med hårgelé och andra hårstylingprodukter för att få till den ankstjärten. Den här duvan har naturligt "hårsvall" eftersom det är en utställningsduva.

måndag 8 maj 2017

Teaterdags


I lördags var det åter dags för Ulrikas och min årliga teaterresa till Köpenhamn. Årets musical var Chicago. Det var mycket humor i den även om själva berättelsen i sig var tragisk. Musiken var jättebra och dansarna var fantastiska. Tänk att ha en sån kondis och vighet som de uppvisade. Jag var väldigt imponerad. Jag har sett filmen tidigare, så jag kom ihåg lite av handlingen. Det blir ändå lite annorlunda när det är en teaterversion. Här är det bara scenen som ska utnyttjas hela tiden och inte som i filmen där man förflyttas från den ena platsen till den andra. Det är en konst i sig att få handlingen att passa in och fungera med så små förändringar. Det ny Teater är känd för att ha en väldigt bra scenografi vilken föreställning det än gäller.

Vi har de flesta år valt att se föreställningen som ges i början på maj. Då är det nästan garanterat fint väder. Så var det i lördags med. Solen sken från en klarblå himmel och det var nog nästan 20 grader. När vi gått ut från Hovedbanegården i Köpenhamn så gick vi bara om hörnet på Tivoli och där hittade vi en liten trevlig restaurang. De hade både ute och inneservering, men vi valde att sitta ute. För min del var det premiär i år. Vi njöt i fulla drag av både väder och mat.


När vi kände oss nöjda gick vi vidare mot Vesterbro, som teaterområdet heter. På ett litet torg i närheten ligger den lilla glassbutiken Paradis. Den gör verkligen skäl för namnet. Här hamnar man i rena glassparadiset. Glass heter is på danska så det ska klart var en skämtsam hänsyftning på det. Vi var ganska mätta efter lunchen och sa innan vi gick in i butiken att vi skulle bara ta var sin bägare med endast en kula glass. På prislistan kunde vi läsa att en kula kostade 25 kr och två kulor kostade 35 kr. Min snålhjärna räknade då snabbt ut att jag tjänade på att köpa två kulor. Dessutom fanns det så många olika smaker att välja mellan så att bara välja ut en var nästan en omöjlighet. Det var ärligt talat inte lätt att välja två heller. Till sist bestämde jag mig för citronglass och italiensk lakrits. Det var himmelskt gott!

På det lilla torget fanns det gott om bänkar utplacerade, så vi slog oss ner i solskenet och åt vår glass, Sen var det lagom tid att gå till teatern som befann sig på andra sidan gatan. Givetvis hade vi våra vanliga platser i år också på rad 4 plats 4 och 6. Innan man hann blinka var det dags för paus och ett glas vitt. Det hann vi precis med att dricka innan nästa akt började. Om ett år planerar vi att göra om samma procedur. Då är det The Book of Mormons som står på programmet.

söndag 7 maj 2017

Min bästa väninna


Gamla vänner är som antikviteter. De ska vårdas ömt.

När jag började arbeta i skolan för väldigt många år sedan blev jag bekant med en jämnårig arbetskamrat. Till en början pratade vi bara lite sporadiskt på rasterna, men vi märkte snabbt att vi hade väldigt mycket gemensamt. Det blev att vi träffades utanför jobb också. Vi tyckte båda två om att åka på loppisar och att åka ut i naturen. Böcker var också ett gemensamt intresse precis som att handarbeta eller pyssla över huvud taget. 

Hon blev sjuk och fick sluta att jobba flera år innan jag gick i pension. Då bestämde vi att en kväll varannan vecka skulle vi träffas växelvis hos varandra och kom vi på något kul dessförinnan så ringde vi och bestämde att träffas om det passade för oss båda. Lika lätt var det att ringa och skjuta fram en träff om något annat kom emellan. Det blev aldrig något gnissel utan vi respekterade varandra.

Så var det en tisdag kväll jag skulle köra till henne som jag tyckte att det passade inte riktigt in i min planering. Jag ringde upp och undrade ifall vi kunde byta till en annan dag. Det var inga problem. Men jag tyckte hon lät så annorlunda, och hon erkände att hon mådde inte riktigt bra. Vi fortsatte att prata en stund, men plötsligt fick jag en känsla av att jag nog skulle åka till henne ändå, så vi avslutade samtalet och jag körde iväg. För att muntra upp henne köpte jag med mig en krya-på-dig bukett. Vi hade trevligt som vanligt och innan jag åkte hem bestämde vi att hon skulle komma till mig två veckor senare.

På lördagen skickade jag ett sms till henne och undrade hur hon mådde. Det förvånade mig lite att hon inte svarade direkt, för det gjorde hon alltid annars. Dagen efter fick jag veta att hon gått bort väldigt hastigt på fredagen. Det blev en stor chock. Hon var min allra bästa väninna. Att träffa en likasinnad i vuxen ålder som man kan ha så mycket roligt tillsammans med är inte så givet. Jag hade en enorm tur som fick lära känna henne och jag saknar henne väldigt mycket. 

fredag 5 maj 2017

Somliga går i trasiga skor


Jag köpte ett par röda moccaskor på Scholls för kanske 20 år sedan. Det är alltså inte skorna på den här bilden. Det är de bästa skor jag nånsin haft. Eftersom jag har besvär med mina fötter, som viker sig inåt måste jag ha inlägg och de här skorna hjälpte också till att det kändes bra att gå. I början hade jag dem mest lite sporadiskt, eftersom jag var rädd för att få för mycket fläckar på dem. Sen blev det att jag hade dem på jobb och det kändes faktiskt som jag svävade fram. Efter ytterligare några år var de så väl använda att de inte var snygga att ha på jobb längre, så de fick bli hemmaskor. Det har de varit sen dess.


Skorna var en sån modell som man bara trampar i utan snörning. Det var ett slags resårbandsmönster fram över plösen, som gjorde att de satt bra. Åren gick och jag gick med mina skor. Ibland märkte jag att jag tappade en liten bit av sulan på dem. Ingen fara. De fungerade fortfarande perfekt. Men med tiden var det mer och mer av sulan som försvann och till sist kunde jag se golvet genom dem. Jag funderade på om det inte gick att laga dem. När Peter var tonåring och spelade tennis så använde han ett slags gelelim som han lagade sina tennisskor med. Jag minns inte vad det hette och det finns kanske inte kvar heller, så jag forskade inte vidare. Att gå till skomakaren och få lagat dem var inte att tänka på. Det enda som var kvar nu på slutet var ovanlädret. Igår åkte de i soptunnan och det var nästan så jag grät en liten skvätt. Mina ersättningsskor är ok men inte mer.


Jag förstår inte att jag blev så fäst vid de här skorna. Jag älskar ju skor i olika modeller och alla färger och vill gärna ha många att byta med. Det måste ha varit något magiskt med dem. Kanske som de röda skorna som Judith Garland letade efter i Trollkarlen från Oz.


I helgen var jag iväg och ökade på skoförrådet, när jag ändå köpte lite nya kläder. Jag provade ett par vita med korkdetaljer. De passade perfekt till blå jeans och en kortärmad blus. I garderoben hänger redan en vit jeansjacka.


Jag köpte även ett par tunna blommönstrade långbyxor och en jättelång tröja i aprikosfärg. Till det passade ett par väldigt mjuka och sköna skor som nog kan tävla med mina favoritskor. Det är väldigt humörhöjande när man hittar både kläder och skor samtidigt. Jag behövde det för att trösta mig efter förlusten av mina älsklingsskor.

torsdag 4 maj 2017

Maj



Månaden maj är lite annorlunda mot de andra 12 månaderna. Inte bara när det gäller vädermässigt och vilka helgdagar som firas den månaden utan även det att maj aldrig börjar med samma veckodag som någon av de andra månaderna. Det gäller samma när det är skottår. I år var 1 maj en måndag. En av de återstående månaderna börjar på en tisdag. Vi har 3 som startar med en onsdag och en med början på en torsdag. Fredagen har fått två månader på sin lott precis som lördagen och söndagen. Varför det blir så vet jag faktiskt inte, men det är lite märkligt.

1 maj har varit en stor firardag länge och det gäller för Mors dag också. Den firas alltid sista söndagen i maj. En gammal benämning på denna månaden är Blomstermånaden. Det stämde säkert in bättre förr, tror jag. Numera är maj ofta en ganska kylig månad och så mycket bevänt med blomstrandet är det inte. I varje fall inte i början av månaden. När det väl sen kommer igång så gör det så med besked. Hur vädret än är under den här månaden så blir det i varje fall ljusare för varje dag som går och det gör att man känner sig lite piggare. Det ger hopp om att sommaren är i antågande.

Något som är starkt förknippat med månaden maj är majblomman. Den började säljas redan 1907. Det var Beda Hallberg som tog initiativ till detta. Behållningen av försäljningen går till att hjälpa barn som behöver lite extra stöd. Majblomman byter färg varje år och det var från början tänkt att vart femte år skulle den vara blå. Den traditionen tog slut från och med 2012 då riksförbundet bestämde att barnen skulle var med och välja ut färgerna. I år är den prickig som en nyckelpiga. Blomman tillverkades i Sverige fram till 1999, men när maskinerna slutade fungera valde man att köpa blommorna från Kina.

onsdag 3 maj 2017

Kusiner

Jag har som de flesta vet fyra barnbarn...två flickor och två pojkar. När jag tittade genom mina foton upptäckte jag att killarna påminner ganska mycket om varandra.


De gillar båda två att dammsuga.


Att hjälpa till med att fixa saker i huset är också ett gemensamt intresse.


Thomaståget har kört många bil både i Kvidinge och Dallas.

Att klättra i träd gillar nog de flesta barn. Det behöver inte vara några höga träd, men känslan av att ha kommit upp en bit från marken och sitta och dingla med benen kan alla uppskatta. Att klättra upp brukar inte vara några problem, men när det gäller att komma ner behövs ibland hjälp.

Coola killar bär ofta svarta "brillor" .........











.......och tycker om att prata i mobilen.



När det kommer till de två tjejerna är det för tidigt att upptäcka några likheter än, för Hanna är bara några månader gammal. Att Zoé gillar prinsessor och tiaror är ingen hemlighet.


Jag undrar om inte Zoé har fått en själsfrände här. Det ser ut som om det lutar lite åt prinsesshållet i Dallas också för Hanna har redan börjat testa med hårband.