Hemmafru förr och nu

Jag brukar sitta och slötitta på TV ibland på fm samtidigt som jag dricker en kopp kaffe. Jag är lite svårstartad på morgonen precis som en gammal bil. Inte för att det finns så många bra eller intressanta program att titta på, men TV:n får ändå vara påslagen. Jag brukar trycka på fjärrkontrollen och hoppa från den ena kanalen till den andra. Mycket sällan hittar jag något som jag vill se. Det blir att jag stannar kvar och tittar några minuter innan jag slår över till nästa kanal. 

Det finns tydligen en serie som ges väldigt ofta. Den om hemmafruar i olika städer. Jag tycker det är fel att kalla dem hemmafruar. Den titeln får mig att tänka på min mor och alla andra kvinnor som förr i tiden var hemma och skötte man och barn. De levde verkligen inget lyxliv, som de här damerna gör.

Något som jag lagt märke till är att de alltid är ovänner. De blir så kränkta för minsta småsak. Vad jag minns så var hemmafruarna i hyreshuset där vi bodde bästa vänner och hjälptes åt med barnpassning och vad som än behövdes. De var väldigt måna om varandra. Självklart hade det inte blivit nån "bra" TV om man visat sådant.

Utseendemässigt skiljer sig TV-fruarnas utseende också väldigt från hur jag minns min mors väninnor. De här amerikanska damerna är väldigt tuffa, tycker jag. De genomgår den ena skönhetsoperationen efter den andra och får sprutat in goja både här och där. Hur vågar de? Jag, som är spruträdd, kan inte för mitt liv förstå varför man gör så. Inte är det snyggt heller. Alla ser ut som Kajsa Anka. Kajsa är ju en anka och passar att ha den näbben, men det gör inte de här damerna. 

Sen kommer vi till klädseln. Jag minns hur hemmafruarna förr var klädda i helt normala kläder. En del av dem bar en framknäppt klänning som ofta gick under namnet städrock. Det är inget plagg jag ägt, men lite då och då blir det modernt igen. Det är inget klädmode som de amerikanska damerna har anammat. De klär sig ofta i smala klänningar som är så urringade att brösten lever farligt där. Minsta rörelse kan göra att de hoppar ur "boet".

När jag druckit upp mitt kaffe stänger jag TV:n och återgår till verkligheten. Idag har jag endast en sak på min agenda: städa i mitt hobbyrum. Av någon underlig anledning har det blivit väldigt stökigt där. Jag fick för mig att jag skulle sticka en kofta och då var jag tvungen att leta efter garn som passade till mönstret jag valt. Jag har ett ganska stort förråd av både garn och tyg, så jag behöver inte köpa något nytt. Det är verkligen en stor fördel. Garnet jag valde räcker förhoppningsvis till en kofta, annars får jag fundera ut en annan lösning. Någonting ska det väl bli så småningom.

Ett gott råd

Någon sa :"Ge inte upp dina drömmar!", så jag somnade om.

Jag tror det var så man skulle göra.

Reklam från topp till tå

Peter "Foppa" Forsberg är ständigt aktuell i reklamsammanhang. För tilfället är det två olika reklamer som visas ganska ofta; nämligen om glasögonbågar och försäkringar. Han är ju delägare i Synsam, så det är inte så konstigt att han gör reklam för deras bågar. Glasögon är väl det som är mest aktuellt för min del. Jag var hos ögonläkaren för ett år sedan och nu är det snart dags för återbesök. Än har det inte kommit någon kallelse, men jag ser nästan fram emot den för synen har försämrats en hel del sen sist. Det går nog inte att skjuta upp starroperationen längre, befarar jag.

För många år sedan var Foppatofflor på modet. Man ser dem fortfarande, men inte i samma utsträckning. Jag trodde att de här skorna var nåt som Peter Forsberg var upphov till, men det visade sig att Crocs hade tillverkat dem tidigare och Peter hade efter en hälskada gått med de här tofflorna av gummi och gillat dem. Det var han som importerade modellen hit och därav namnet Foppatofflor. En gång för många år sen när jag var i Dallas gick jag in i en Crocs butik. Det hängde tofflor i all världens färger och mönster längs väggarna. Vilken färgexplosion! Jag har aldrig ägt några sådana skor, för mina fötter är väldigt kräsna.

Jag var på Ortopeden häromdagen och fick nya inlägg. Skorna som jag beställt där var fortfarande inte komna. De är två månader försenade. Ortopedteknikern sa, att de tillverkas i Kina och sen fraktas de hit med båt....men inte med roddbåt förhoppningsvis. 

Han trodde att jag skulle slippa ifrån mycket av min rygg och knävärk när jag fick de här stödjande skorna. Jag pronerar nämligen när jag promenerar. Det gjorde jag inte när jag var yngre....då fick jag veta att jag var plattfotad. Vilket ord som än används så är det lika illa och gör lika ont.

Okänd

 

Vem är den där Måtta som alla säger jag måste äta och dricka med?

Det finns ingen i min bekantskapskrets med det namnet.

Fel kvinna på fel plats

 Jag försöker att veckohandla, men ibland blir det ändå så att jag får ge mig iväg efter något som jag glömt. Tack och lov är min butik inte så långt bort. Personalen där är väldigt trevlig och hjälpsam. Så är det faktiskt i vilken butik jag än har besökt här i sta´n. Jag har mina favoritbutiker så klart, men det beror mer på vad de säljer för varor och har inget med personalen att göra. Över lag tycker jag det är ett väldigt vänligt klimat i den här staden. 

I utkanten av Ängelholm finns ett mindre köppcenter där en del butiker samlats. Det är inte som Väla så allt finns under ett tak, men det är i stort sett samma butiksutbud; som t.ex. Jysk, Ö&B, Rusta m.m. En del matbutiker finns här med som Maxi, Willys och Lidl och dessutom sportbutiker och möbelaffärer. Det är ganska långt att promenera dit, men jag har börjat träna så smått. Mitt mål är att kunna gå hela vägen dit och shoppa lite vad jag känner för och sen sätta mig på något av fiken eller restaurangerna och ta igen mig innan jag går hem. I söndags gick jag en etapp och hade en sådan tur att det fanns en bänk placerad väldigt  lämpligt när jag kände att nu orkar jag inte ta ett steg till. Jag har kollat upp så det finns bänkar utplacerade lite här och var, så jag ska nog kunna ta mig dit så småningom. I värsta fall kan jag ta seniortaxi hem med alla mina inköp. 

Det borde vara en självklarhet att de som jobbar inom ett serviceyrka ska vara vänliga. Tyvärr råkade jag ut för något som är ett praktexempel på hur det inte får gå till i en butik. Det hände för något år sedan på Väla. Det var REA i en hobbybutik och jag gick in för att kanske hitta något jag behövde. En person gick runt i butiken och inventerade, och tre andra satt på var sin pall framme vid kassan. De såg väldigt upptagna ut med att prata med varandra. Man visste inte riktigt om man vågade störa dem för att betala sina varor. 

Reapriset skulle dras av i kassan, men det var något fel så det stämde inte. Detta visste kassörskan om och berättade det för sina medarbetare. Det kunde ha räckt, tycker jag. Men nu berättade hon högt och tydligt att igår var det minsann en kund som hade sagt till henne när hon slog in priset, att "det kostar faktiskt bara 6 kr". Det är mycket möjligt att kunden sa så, men jag tvivlar på att hon använde den "gnällspiksrösten" som kassörskan härmade. Det ingår väl ändå inte i utbildningen på gymnasiets Handelsprogram att man ska göra narr av kunderna, och dessutom inför andra kunder. Jag undrar om jag sa eller gjorde nåt som expediten gjorde sig rolig över när jag gått därifrån. Den butiken är definitivt inte med på listan över mina favoritbutiker.

Det har jag alltid vetat om

 Min dotter Katarina brukar skicka över bilder, roliga historier och annat matnyttigt hon finner på nätet. Vi har samma slags humor, så det är alltid sånt som jag gillar. Häromdagen hade hon hittat en förklaring på vem som har rätt. Det låter ju spännande. Det stod:

I vår värld finns det endast tre slags människor som alltid har rätt.

                                                         1. Kvinnor

                                                         2. Förstfödda döttrar

                                                         3. Förstfödda barnbarn om de är flickor

Katarina tyckte det stämde bra in på mig, och jag kunde bara hålla med.

För det första är jag kvinna.

För det andra är jag den äldsta dottern. Min syster är nästan 2 år yngre.

För det tredje är jag min mormors äldsta barnbarn. Min mormor gifte sig ganska ung med en man som var 22 år äldre. Hon fick 7 barn, varav min mor, Sigrid, var äldst. Efter henne kom 6 pojkar. När min mor fyllt 12 år dog min morfar och mormor blev lämnad ensam med 7 barn där yngsta barnet var 6 mån. Vilket hårt liv hon hade! På den tiden fanns inte det skyddsnät som vi har idag. 

Jag uppfyller alltså alla kriterier för en person som alltid har rätt, så jag kan med bestämdhet säga: 

Jag kan ha fel, men det är högst osannolikt.

Nu får det vara nog!

 Jag har inte problem med temperamentet. Jag har problem med temperaturen.

Jag vill ha vår!!!!!!

En favoritdesigner

 

Det är många år sedan jag bläddrade i en veckotidning som jag själv köpt. Numera blir det någon enstaka gång i väntrummet hos tandläkaren eller doktorn. Dagstidningen läser jag på nätet och det är väldigt praktiskt att inte samla på sig en massa papper som måste slängas. För ett tag sedan fick jag ett erbjudande om att prenumerera på Hemmets Journal till ett rabatterat pris och dessutom ingick en gåva. Det var en Björn Winblad-vas. 

Jag har varit förtjust i hans alster ända sedan jag var tonåring och när jag skaffade min första lägenhet köpte jag en stor plansch som han designat. Den var 120x180 cm och jag hängde den ovanför min säng. Den hette Vanitas=Fåfängan. Tyvärr blev den förstörd och jag har inte köpt någon ny, mest p.g.a. priset. Jag har ändå alltid tänkt på den här planschen och pratat mycket om den. Ulrika letade till sist upp en bild av den på nätet som hon skrev ut och ramade in till mig. Nu hänger den i min hall, och även om den är betydligt mindre än originalet är jag nöjd md den.

För en del år sedan besökte jag en utställning på Arken i Danmark. Jag har gjort ett inlägg om det tidigare.   Det som gjorde mig mest upprörd på den utställningen var när jag läste hur servisen han designat för Rosenthal behandlats. Shahen av Iran hade beställt den här servisen, men efter att han störtades samlades allt porslin in och slogs sönder. Vi fick en likadan servis när vi gifte oss och namnet på den är Romance, mycket passande. Min servis finns inte heller kvar. Jag packade in samtliga delar i bubbelplast och lade i små flyttlådor för vidare färd till Luxemburg. Förhoppningsvis kommer Zoé att få glädje av den längre fram. 

Jag köpte en liten prydnadssak vid mitt besök på Arken. Dessförinnan hade jag köpt hans månadstavlor och Göran monterade in dem i en av bokhyllorna. 

Gåvan jag skulle få när jag prenumererade kom häromdagen. Som tur var hade jag en blomma som passade precis till vasen. Det ser nästan ut som om damen har grönt, lockigt hår.

Jag har försökt att lägga in en länk snyggt i texten, men det fungerar inte. Hoppas ni hittar till mitt gamla inlägg om Björn Winblad när ni klickar på denna länken.

https://sigrid-gunnelsblogg.blogspot.com/2016/01/bjorn-winbladh.html

Jag hade ändå tur med vädret

Det är nog det enda positiva jag kan komma på att säga om gårdagen. Solen lyste hela dagen och termometern visade 14 grader. När jag läste om vädret längre fram i veckan såg jag att det varnades för snö till helgen. Det var inritat tre snöflingor och det är nog det antal som kommer falla också. Förr i tiden hade vi fyra årstider i Skåne, men numera finns bara tre kvar, nämligen vår, sommar och höst. Där vintern skulle infinna sig är det bara regn, blåst, enstaka snöflingor, kallt och halka. Det är ingen årstid, det är en onödig tid.

Jag har nog aldrig åkt så mycket taxi i hela mitt liv som sen jag flyttade till Ängelholm. Jag försöker klart gå så mycket som möjligt, men ibland är inte ryggen på humör och då är taxi ett bra alternativ. Här kan jag dessutom åka Seniortaxi alla vardagar mellan 10.00 och 16.00 i hela Ängelholms kommun. Väldigt generöst!

Det är stor skillnad på chaufförerna. En del är väldigt hjälpsamma eftersom jag alltid har rollator med mig, men med en del får jag känslan av att de helst inte vill gå ur bilen utan bara hämta upp mig och köra iväg. Den typen av förare är tack och lov inte så ofta förekommande. Ibland blir jag upphämtad av en slags minibuss. Den är jättehög att kliva in i. När jag äntligen kommit upp och satt mig känner jag mig lika lycklig som jag tror att de gör som bestigit Mount Everest.

Förra veckan fick jag tagit bort stygnen efter operationen. Det blödde ganska rejält och sköterskan satte på ett strips under bandaget. Det skulle sitta kvar till jag kom till min nya fotvårdare. Det var dit jag skulle igår när jag beställde taxi. Återigen var det en minibuss som kom, och jag gjorde mig beredd  att börja klättra. Då tog chauffören fram en liten pall och satte vid dörren. Det blev som en liten trappa och det var hur enkelt som helst att gå in i bilen. Varför är inte detta rutin? Speciellt om det är äldre personer som ska åka. Jag är verkligen inte vig så det stör.

När fotvårdaren tittade på min tå igår tyckte hon inte det såg bra ut. Såret gapade och var lite infekterat. Hon trodde att stygnen tagits bort för tidigt. Det var bara för mig att ringa till VC och beställa en ny tid för undersökning. Jag ska dit i eftermiddag och just nu känns det inte alls kul. Historien med tån verkar bli lång som en följetong.

Universallösning

 Det går inte att köpa lycka för pengar. 

Det är därför vi har kreditkort.

Irriterande

Jag har varit ganska förskonad från konstiga mobilsamtal en längre tid, men nu har det startat igen. Jag svarar aldrig om jag inte känner igen numret, utan då går jag först in på Eniro och kollar vem som söker mig. Är det någon jag inte vill prata med blockerar jag numret och sen är det problemet löst.

Även om jag har en skräppostmapp i min dator slinker det igenom en hel del oönskade mail. Visserligen är det enkelt att kasta dem i papperskorgen, men det är ändå lite irriterande. En som mailar mig väldigt ofta är Donald Trump eller någon i hans stab. I de senaste mailen har det stått att de ville ha mig som rådgivare, och det kan jag förstå. Det behövs folk med fungerande hjärnor bland alla pajaser. Jag undrar så hur han har fått tag på min adress. Jag fick aldrig några mail från Biden.

Häromdagen kom det ett mail från Elon club. "Nääää," suckade jag, "nu får det vara nog! Har jag en slags inbyggd idiotmagnet, som drar till sig alla tosingar?" Så illa var det tack och lov inte. Mailet kom från affärskedjan Elon och inte från Elon Musk.

Snart är jag ogiltig...

 ....som bilförare. Jag har inte varit bilförare på länge. Sista gången jag satt bakom ratten var nån gång i juli 2023. Då bodde jag i Åstorp och var i full gång med att packa ner mina prylar i flyttlådor. Dessförinnan hade jag kört i skytteltrafik mellan huset och återvinningscentralen. När allt sådant var överstökat var jag inte i så stort behov av en bil, så då övertog Rasmus den. Han ställde upp som chaufför de få gånger jag behövde skjuts.

Igår fick jag brev från Transportstyrelsen att det var dags att förnya körkortet. Jag har bara använt det som legitimation de senaste åren. Det går ut om några månader och jag har bestämt mig för att inte förnya det utan skaffa mig ett internationellt ID i stället. För min del räcker det bra. Jag ska beställa tid hos polisen och fixa det så snart som möjligt.

Det stod i brevet att om jag inte längre behövde mitt körkort kunde jag begära det ogiltigt. Då skulle jag beställa hem blanketten "Ogiltighet på egen begäran". Varför? Om jag inte förnyar mitt körkort blir mitt gamla automatiskt ogiltigt. Är det inte lite slöseri med arbetskraft att skicka in en sådan blankett som ska registreras? Jag kan inte tänka mig att jag får avslag på min begäran, så för mig låter detta väldigt löjligt.

Ändrade vanor

 Jag har lagt om min diet. Kakorna står numera till vänster om datorn.

Jag hade inga svårigheter att vänja mig vid omändringen.

Superhjältar

Naturligtvis är de flesta superhjältar karlar. Det beror väl på att serierna skrevs för så länge sen, och då var  synen på kvinnor helt klart skev. Både Fantomen och Stålmannen skrevs på 1930-talet. Med tiden tillkom det faktiskt en del kvinnliga hjältar, men de har aldrig blivit lika populära. Men även hjältar och hjältinnor blir äldre. Varför skrivs det inte om hur de lever då? Visst går det att uträtta mycket bra även som pensionär.

Något som säkert de flesta har märkt är att kroppsformen ändras när man blir äldre. Då behöver deras arbetskläder bytas ut.

Jag har alltid imponerats av Stålmannens vighet. Tänk att byta om i en trång telefonkiosk. Idag är det inte så lätt att hitta telefonkiosker längre. Då är det betydligt enklare att gå in i en klädbutik och låna ett omklädningsbås. De är betydligt rymligare.

Tyngdkraften gör kanske att det blir betydligt svårare att flyga också när det smugit på sig några extra kilon. Men dagens rollatorer är snabba. På med hjälmen bara sen går det undan. Någon superhjälte har jag aldrig träffat, men vardagshjältar är snäppet bättre. Det behöver inte vara några stordåd som utförs. Det kan vara en sån enkel sak som t.ex. hände mig på banken idag. Utanför banken finns en dörröppnare att trycka på, och det underlättar när man har rollator med sig. När jag sen var klar och skulle gå ut hittade jag inte någon öppnare. Långt om länge upptäckte jag knappen på en pelare en bra bit in i banken. Ingen särskilt smart placering. Innan jag hann gå dit kom en ung kille och sa att han kunde öppna dörren åt mig. Han höll upp även den yttre dörren och sen önskade han mig en bra dag. För honom var det kanske inte så märkvärdigt, men det tyckte jag att det var, och jag blev jätteglad. Lite hjälpsamhet och vänlighet gör livet lättare att leva.

Ingen Pavlova

Tack för alla peppande kommentarer, vykort, mail och sms. Det fick inte nervositeten att försvinna, men jag kände mig inte så ensam längre. I  torsdags var det dags för operation. Jag kom dit i god tid. Bedövningen var precis så otäck som jag föreställt mig. Läkaren fick göra om den för den verkade inte första gången. Sen kände jag klart ingenting när han skar. Själva operationen var snabbt överstökad, och jag fick ett stort bandage om tån. Som jag befarat så kunde jag inte ta på min vanliga sko. Vilken tur att jag varit förutseende och tagit med en raggsocka och en innesko med rem. Det kändes bra att komma hem och veta att nu skulle det bara bli bättre, enligt vad läkaren sa. När bedövningen så småningom släppte kändes det förstås inte så, men jag fick försöka tänka positivt ändå. 

Igår var jag på VC och fick nytt bandage, och efteråt kunde jag faktiskt ta på min vanliga sko. Nu har jag mycket att ta igen. Mina planer på att ströva kring i staden och fotografera alla mysiga platser har legat på is ganska länge, men nu ska det bli av. Bara tanken på att kunna gå obehindrat får mig på gott humör. Det är troligtvis ändå säkrast om jag tar det försiktigt i början, och någon tåspetsdans blir det inte tal om.

Jag gjorde en anmälan till IVO och häromdagen fick jag besked från dem att de kom inte att utreda händelsen mer. Det gjordes endast om det var fara för bestående men eller dödsfall. Så allvarligt var det ju inte i detta fallet, men allvarligt nog kan jag tycka. Jag har haft värk och inte kunnat gå normalt i tre månader, men det är bara att acceptera för beslutet går inte att överklaga. Nu återstår bara att ta kontakt med mitt försäkringsbolag för skadestånd. Jag hoppas att fotvårdarens försäkringsbolag får betala ut en del. Hon måste få sig en näsbränna. 

Det har blivit en hel del stillasittande senaste tiden. Eftersom jag har ett stort förråd av garn och tyg så bestämde jag mig för att försöka minska på det. Garnerna har jag samlat i färger och då upptäckte jag att vissa färger fanns det bara ett nystan av. Det räcker inte långt, men det räckte nästan till ett par raggsockor, och de var perfekta att ta med till VC när jag skulle ge mig iväg hem efter operationen. 

Det blev ett par snurrsockor utan häl. 

Jag fann även ett nystan av något tunt mjukt garn, och det räckte till en liten halsduk. 

I fredags fick jag en överraskning via posten som gjorde mig oerhört glad. Det var precis vad jag behövde efter allt elände med tån. BP hade tidigare visat på sin blogg orange tandborstar, som jag föll pladask för. Hon var så omtänksam att hon köpte en till mig och skickade hit. Egentligen är den är alldeles för tjusig för att gömmas på toaletten. Tusen tack, BP!

Tjänstledigt

 Jag bloggar bara deltid; tisdag, torsdag och söndag, så det är inte så ansträngande, men jag behöver ändå 

ta lite ledigt.

Jag har inte mått så bra senaste tiden. Jag vet inte om det är oron inför operationen eller det är nåt annat som inte stämmer. Förra veckan var jag hos läkaren, för min tå ser fortfarande bedrövlig ut, och jag har jätteont. Det är tre månader sen fotvårdaren lekte Jack Uppskäraren. Varje vecka har jag fått besöka VC så sköterskan har kunnat kontrollera och lägga om såret. Alla dagar däremellan har Ulrika bytt bandaget. Jag är alldeles för stel för att själv fixa det. Tack och lov har det inte blivit infekterat, men det har heller inte blivit bättre.

Läkaren konstaterade nu att det enda alternativ som fanns kvar var att operera. De ska ta bort halva nageln. Han försökte lugna mig med att operationen tar bara 20 minuter och det kom att bli bra efter det. Jag oroar mig inte så mycket för operationen. Det som får mig att bli helt hispig är tanken på bedövningen. Jag är livrädd för sprutor! Egentligen hade jag hoppats på att bli sövd, men det är lokalbedövning som gäller. Tån är öm och det går knappt att nudda den, så hur läkaren ska kunna sätta en spruta i tån utan att jag far i taket är för mig en gåta. 

Jag har fått en tid till torsdag morgon. Ulrika är väldigt omtänksam. Hon har tagit tjänstledigt från sitt jobb och följer med mig dit. Det känns tryggt att hon sitter och väntar på mig tills operationen är över. Jag misstänker att jag kan inte ha någon sko på foten direkt, så jag tänker ta med en raggsocka och sen får jag hoppa på ett ben. 

Optikertips

Det finns glasögon för närsynta och långsynta, men inte för kortsynta och trångsynta. 

Det är underligt, eftersom det finns ett stort behov av den sortens glasögon.

Luxfika

 Nej, jag har inte stavat fel. Jag menar Luxfika och inte lyxfika, även om det kändes lite lyxigt. Jag fikade tillsammans med min dotter i Luxemburg via Face-time. Det blir inte så många sådana här fikastunder under året, men så fort tillfälle ges lagar vi var sin kopp kaffe, sätter oss framför datorn och ringer upp via Face-time. En dag i förra veckan jobbade hon hemifrån och då passade vi på när hon hade en paus. Det blir något annorlunda än att bara skicka sms. Det känns nästan som "på riktigt" och vi kan visa upp saker för varandra. "Paddan" är perfekt att bära runt i lägenheten och visa när det ändrats något.

Tyvärr är det två extra lyxiga fikor som jag går miste om denna veckan. I lördags fyllde mitt yngsta barnbarn Hanna i Dallas 8 år.

Kommande lördag fyller Zoé 13 år. När Zoé var mindre åkte jag alltid ner och var med på hennes kalas, men det tog slut i samband med covidutbrottet. Nu är hon redan tonåring. Oj, vad de här åren har flugit iväg!

                                                                                       

I september fyller mina två barnbarnspojkar år; nämligen Hannas storebror Daniel, som också blir tonåring,

och Rasmus som snart blir 22 år.

Förhoppningsvis kommer alla barn och barnbarn hit när jag "nollar" i sommar. Då får det bli ett hejdundrande kalas. För ca 10 år sedan ordnade vi ett Årskalas där vi firade alla i familjen som hade fyllt eller skulle fylla år. Det var väldigt praktiskt eftersom vi träffades alla samtidigt den sommaren. Det händer tyvärr inte så ofta längre, eftersom skolloven i USA och Luxemburg inte följer samma schema.

I

Att vara en passionerad pensionär

 

 Bilden av hur det är att vara pensionär har ändrats mycket. När jag var barn tyckte jag att pensionärer var jättegamla, och det var inte ofta man hörde talas om att äldre människor planerade resor och annat kul, vilket idag är vardagsmat. Det vanligaste var att de framställdes som personer som satt i parken och matade duvor. Så totalt fel! Både då och nu. Fantasin och lusten att roa sig tar inte slut för att man uppnår pensionärsåldern. Då börjar en ny tid som på många sätt är mer hektisk än tidigare.

Nu har man tid att göra allt sådant som jobbet tidigare inkräktade på. Det är bara att välja och vraka. Jag har stortrivts som pensionär från första dagen. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin undrat över vad jag skulle sysselsätta mig med under dagen. Snarare har det varit så att jag tänkt:" Hur i all världen ska jag hinna med allt jag vill?" Jag har alltid haft många saker jag tyckt om att göra, så det har inte bara varit en endaste hobby. Sömnad och handarbete är givetvis nr. 1, men jag testar gärna sådant som jag inte gjort tidigare, bara för att se ifall jag fixar det.

Jag har ända sedan jag var ung älskat att skriva listor på vad jag ska göra under dagen. I regel stämmer det inte in med vad jag sen gör, så jag förstår egentligen inte varför jag fortsätter. Det är mycket sällan jag kan stryka allt på dagens lista. Det gör inte så mycket för det är jag som är chef i firman och jag är mycket förstående. 

Jag läste en dikt, som jag tycker stämmer in på hur livet kan vara. Den är skriven av Siv Andersson. Hon är från Örebro och har skrivit scentexter till bl.a. Ulla Skoogs ståuppföreställningar och sångtexter till Meta Roos. 

När tiden inte räcker till

Av Siv Andersson

Det händer alltför ofta att tiden går för fort

och nog känns det som om andra får mycket mera gjort.

Man försöker fånga dagen men den liksom flyr ifrån en,

man skriver långa listor som snart når upp till månen.....

Och plötsligt kan man se det i ett större perspektiv

- det är ju bara jag som bestämmer i mitt liv.

Så även om det känns som om ingen tid blir över

så gör jag här och nu just det jag bäst behöver.

Önsketänkande

 

Jag önskar att jag kunde lämna in min kropp på gym och hämta ut den när jag var klar.

Ungefär som en kemtvätt.

Här är ditt kylskåp

Jag brukar titta på programmet med Tareq och blir lika imponerad varje gång hur han kan laga sådana fantasifulla rätter av ibland nästan inga ingredienser alls. Visserligen är han en mästerkock, men ändå. En annan kock som jag också gillar är Jamie Oliver. Han visar lättlagade rätter där man inte behöver tillbringa timmar framför spisen och inte ha någon kockutbildning. Min mor var jätteduktig på att laga god mat och det är min dotter Ulrika också. Den egenskapen har tagit ett stort hopp över mig. Fast ibland förvånar jag mig själv med att laga till något som är riktigt gott. Matlagning har aldrig varit min förtjusning. Jag tycker det är så urbota tråkigt. Att lägga upp maten snyggt och duka bordet är desto trevligare.

Jag måste erkänna att jag slarvar en del med mathållningen nu när jag är ensam. Därför tycker jag att jag har funnit den perfekta lösningen. På tisdagar kommer Ulrika och hennes familj hit till mig och äter middag efter att de slutat sina jobb. Jag har t.o.m. börjat tycka det är kul att stå vid spisen, och en dag i veckan är helt ok. På lördag och söndag kväll "knallar" jag över gatan till Ulrika och blir bjuden på middag där. Det känns nästan som att ha vunnit på lotteri.

Ut i det blå

Det har getts förslag om att Sverige ska kunna hyra fängelseplatser utomlands. Det råder tydligen brist på fängelseplatser här och behovet väntas öka. Norge, Danmark och Belgien har testat detta tidigare. Det är bara tal om att anlita länder som är med i EU och det gäller endast de personer som är över 18 år. Har den intagne barn, som kan tänkas vilja besöka föräldern, är även det ett skäl till att inte skicka personen utomlands. Men det är tydligen viktigt att behandlingen ska vara likvärdig den som ges i Sverige.

Det är väl ingen intern som kan tacka nej till ett sådant erbjudande? Tänk att få åka utomlands helt gratis och bo ståndsmässigt med all inclusive. Fackförbundet sätter sig emot detta. Ja inte internernas fack utan fångvaktarnas....dvs. de blivande reseledarna. Fackordföranden är även orolig för de intagnas skull. Hon är rädd att deras rättigheter inte kommer att uppfyllas. Jag kan tycka att har man misshandlat en annan människa eller t.o.m. mördat har man förverkat sina rättigheter. Ett fängelsestraff ska väl vara ett straff och inte en betald semester?

Att det skulle vara svårt att rekrytera personal för utlandsjobb tror jag definitivt inte. EU har ju gjort att det är enklare att söka jobb i andra länder. Detta är väl ett bra tillfälle att utnyttja det? I framtiden blir det kanske så att efter den dömde fått sitt straff delas det ut en "resekatalog" där de kan välja vart de vill åka. Den blir säkerligen inte lika tjock som den man får från t.ex. Scandorama, men här handlar det klart om ett begränsat urval av länder. Det kan inte heller ingå något utflyktsprogram, så det räcker kanske med ett A4-papper..