Mormors dag

Jag fick veta av min dotter att Mormors Dag firas i Luxemburg idag, och Farmors Dag med så klart. Hon visste inte om det bara var en reklamgrej just i år. I annat fall firas ju den här dagen bara vart fjärde år, och det kan jag tycka är lite snålt. I Frankrike har man en bestämd dag varje år, nämligen den första söndagen i mars. Där hade man märkt att försäljningen av krukväxter ökade lavinartat just på denna dagen. Märkligt! Bara för att man är mormor betyder väl inte det att man är expert på att hålla liv i krukväxter? I så fall får jag titulera mig nåt annat. Det är bra om det inte blir en alldeles för stor köphelg, utan att i stället barnbarnen tillverkar presenter till mormor eller farmor. Det tycker jag är mycket mer värt.

Jag räknade inte med att få nån present i år dels för att jag för det första inte visste att det var en firardag, och för det andra så har Zoé fullt upp med att äta och sova, så hon har inte tid med nåt pyssel. Men om fyra år kanske.......

Silvia och jag

Vi har båda blivit mormor till var sin liten flicka denna månaden. När vi fick reda på vad vårt lilla barnbarn skulle heta, tyckte vi att det var väldigt söta och passande namn, och jag antar att de tyckte likadant i Stockholm när de fick reda på den flickans namn. Att andra människor har synpunkter på allt och inget är så vanligt, så det behöver man inte bry sig om. Jag undrar hur många föräldrar som innan de väljer namn på sitt barn går runt i kvarteret eller sätter upp lappar på ICA och frågar vad folk tycker. Naturligtvis väljer de sådana namn som de gillar och tycker passar. Smaken är så individuell, och det går aldrig att säga vad som är rätt och fel. Det har aldrig funnits nån drottning i Sverige som hetat Estelle. Nähä! Då är det kanske på tiden då.

Inte ens första babybilden fick publiceras utan kommentarer. Någon i familjen hade tagit fotot och det blev omedelbart diskussioner om bildkvalitén. Att de bara orkar! Första babybilden på Zoé togs också av "nån i familjen". Den har inte publicerats än, men när den gör det och någon har några kommentarer om den så ställer jag vissa krav. Jag vill ha in det skriftligt i 3 exemplar och i A4 format. Det passar precis in i min dokumentförstörare.

På catwalken

Jag har aldrig haft några fritidsproblem sen jag slutade jobba, för jag tycker det finns så mycket kul man kan göra nu när man själv bestämmer över sin tid. Naturligtvis går väldigt mycket av den tiden åt att sy, sticka och virka eftersom det är mina största intressen. Babykläder är tacksamt att göra, dels för att det går så snabbt och det blir alltid sött.

                 

Det är tyvärr fortfarande vinter, även i Luxemburg, så Zoé behöver nåt varmt att ligga i när hon skall ut på promenad. I mina gömmor hade jag manchester och microfleece som är jättmjukt. Passade perfekt att göra åkpåse till vagnen.

 Hon måste ju ha nåt  varmt att ha på sig själv med, så jag sydde en åkpåse till henne i rosa fleece som jag fodrade med vit teddy. Mellan blixtlåsen applicerade jag två små lammhuvud och broderade Bä,bä vita lamm under.

En affär här i närheten säljer jättebilliga bodies. De finns i alla färger och mönster för ca 25 kr styck. Det är inte mycket förtjänst att själv sy då. Däremot så är mjuka sparkbyxor med fot rejält dyra, så jag har i stället sytt sparkbyxor i många färger och mönster som ska matcha alla bodies. 

 Jag hittade ett mönster i ett gammalt stickhäfte som jag fått från min mor. Denna modellen virkade jag till mina egna barn så Zoe´s mamma har haft en sån här kofta som baby. Jag gillar när man kan  ändra kläder lite så de går att kombinera. Här är det bara att sätta i ett sidenband i en annan färg.

 Zoés pappa är väldigt tennisintresserad, så han kommer antagligen att anmäla henne som medlem i en tennisklubb. Då kan det ju vara bra med ett par rejäla tennisskor.

Hoppas jag ser fel

Tittade precis ut genom fönstret och såg nåt litet vitt som dalade ner. Först trodde jag att det var en fjäder från nån duva eller nåt, men det kom mer och mer ...och blev större och större. Nu snöar det för fullt här. SÅ HIMLA ONÖDIGT!!!!!!! Jag har precis börjat fundera över vårkläder, och så blir det ett sånt bakslag. Naturligtvis kommer det inte att bli nåt mycket av det, och det har säkert smält bort om några timmar, men det har ändå lyckats sänka humöret några grader. Jag tror jag går ner i källaren och sätter mig vid symaskinen, så slipper jag se eländet.

Host, host!

Både Göran och jag vaccinerade oss mot influensan i höstas. Nu stod det att läsa i tidningen att det var inte så många som hade gjort det i år, vilket betydde att det var en hel del som drabbats. Visserligen kan man ju bli smittad även om man vaccinerat sig, men det blir väl lindrigare då. Faktum är att det har varit många i min omgivning som varit sjuka sista tiden med HÖG feber och ont i HELA kroppen. Själv har jag bara fått en släng av den kvinnliga influensan. Den är betydligt lindrigare, så jag har bara haft halvhög feber och ont i halva kroppen. Konvalescenstiden för kvinnor är aldrig så lång, så jag är redan på benen igen. Men jag tar det väldigt lugnt.

Man läser om vårtecken var och varannan dag nu; snödroppar, yrvakna fjärilar och kuttrande duvor. Ifall kuttrande duvor hör våren till så är det vår hos mig alltid. Jag behöver bara gå ut i trädgården så hör jag duvkutter på nära håll. Min man tävlar sedan snart 40 år tillbaka med brevduvor, och han har byggt ett duvslag åt dem i trädgården.

Jag har berättat om en speciell händelse tidigare:

" När duvorna släpps ut för sin dagliga flygträning så kommer de i samlad trupp (flock) och gör djupdykningar ner i trädgården. Jag försöker hålla mig undan då, för jag känner mig lite som tjejen i Hitchcock-filmen Fåglarna. Ända sedan jag såg den filmen har jag haft fågelfobi. Minsta lilla "pjodd" som flyger för nära kan få mig ur balans. Fast en gång agerade jag som en riktig hjältinna. Jag satt vid min dator när jag plötsligt hörde en duns mot fönsterrutan. När jag tittade ut såg jag att en duvhök fått tag på en av duvorna och satt klorna i ryggen på den. Utan att tänka for jag ut och hittade dem i källarnedgången. Där satt duvhöken och glodde på mig med sin mordiska blick. Men han var kanske lika rädd som jag? Åtminstone försökte jag inbilla mig det. Jag slog armarna runt huvudet, blundade och började gå nerför källartrappan. När jag tagit några steg hörde jag nåt som svischade förbi mitt huvud. DUVHÖKEN! Kvar nere i källaren satt en förskräckt duva och halvvägs ner i trappan stod jag ......lika förskräckt. Men jag hade räddat livet på duvan. Jag tycker jag borde fått medalj."

Jag väntar fortfarande på den där medaljen. 

Det är nåt på gång

Jag mår inte alls bra idag.........

..så jag gör ett svanhopp ner bland dunbolstren och dyker upp till våren (eller kanske i morgon).

Zoé

I förrgår såg jag mitt nyaste lilla barnbarn...via Skype. Hon såg så liten ut.....som en 49 cm lång docka på snart 3 kg. Hon hade en del lustiga ljud för sig och det lät så gulligt. Jag vet....både mormödrar och farmödrar är jobbiga när det gäller deras barnbarn, men det är inget man kan göra nåt åt. Vad jag är tacksam att det finns datorer och Skype, så man får se de små liven röra på sig och inte bara på foto.

Hon ska heta Zoé, Alexandra, Katarina. Alla namnen lär härstamma från Grekland. Zoé betyder liv; ett väldigt passande namn. Huvudspråken i Luxemburg är luxemburgiska, franska och tyska. Dessutom är engelska väldigt utbrett. Namnet ska ju helst gå att uttala på alla språken. Zoé är visst ett väldigt vanligt flicknamn i Luxemburg. Hon ska ha det franska uttalet med betoning på sista stavelsen precis som café. Jag vet ingen i Sverige som heter så, men jag har sett att det finns en del amerikanska kändisar med det här namnet. Jag skulle kunna tänka mig att kalla henne för Gulleplutt. Undrar hur man säger det på luxemburgiska.

Recept

Lägger in receptet ifall någon skulle bli sugen på att testa. Jag kan verkligen rekommendera detta. Både lättbakat och gott.

Pepparkaksbröd

3,5 dl socker, 6 dl vetemjöl, 2 tsk kanel, 2 tsk malda kryddnejlikor och 2 tsk bikarbonat blandas. Rör ihop det med 2 dl vatten och 3 dl filmjölk. Bred ut på en smord långpanna. Gräddas i 200 grader varm ugn i ca 20 min. Brödet måste kallna i långpannan.

Mellis-bak

På det Fritids jag jobbade fick barnen själv göra mellanmål en gång i veckan. Givetvis med hjälp från nån i personalen. Det var två barn varje gång som stod för melliset, och det var så populärt att vi var tvungna och ha en kölista. Föräldrarna frågade efter recepten eftersom barnen ville testa hemma. Då föddes idén att vi skulle göra en receptbok och skicka med hem inför sommarlovet. Rasmus tycker om att baka och laga mat och han använder både den och Nalle Puhs kokbok, när han känner för att göra nåt gott.

Eftersom inte alla koppor läkts än, så går det ju inte att göra alla de saker vi planerade inför lovet, utan vi har fått improvisera lite. Idag stod bakning på schemat, som Rasmus gjort upp och hängt på kylskåpsdörren. Det blev Pepparkaksbröd, en av favoriterna i Gröna Mellisboken. Det är lätt att röra ihop och sen läggs smeten i en långpanna. Kan knappast bli enklare.

Det luktar så gott från ugnen, nästan lite julaktigt, för det är ju kanel och nejlikor i brödet; därav namnet Pepparkaksbröd. Vi brukar skära upp det i fyrkanter och äta med smör och ost på. JÄTTEGOTT som Mat-Tina brukar säga.

Jag, en fuskare

Det är lika bra att erkänna det med en gång, innan någon får den felaktiga uppfattningen om mig att jag kanske är Årets motionär. JAG FUSKAR!!!! Det har jag gjort från första dan. Jag går inte alla de här 100 milen till Luxemburg. Ibland cyklar jag....dessutom utan hjälm. Jag räknade ganska snabbt ut att om jag bara förlitade mig på apostlahästarna så nådde jag kanske inte målet förrän till sensommaren. Skulle det gå snabbare hade jag varit tvungen att pinna på som bara den. Det var då jag kom på den fenomenala idén att cykla vissa sträckor. Det går dubbelt så fort...minst.

Motionscykeln förde en tynade tillvaro i mitt hobbyrum. Den användes mest att hänga tyger eller annat på tills jag fick tid att sortera in de där sakerna på rätt plats. Nu har jag dammat av den och den står väldigt strategiskt placerad. Det är det första jag ser när jag kommer ner i källaren och jag får nästan snirkla mig förbi den för att komma vidare. Ibland kan jag vara lite bekväm av mig, så det gäller att ha en del knep för att få saker och ting gjorda.

Jag cyklade en testrunda och när jag såg vilken sträcka jag hade tillryggalagt på ganska kort tid, så bestämde jag mig för att ta hjälp av den här manicken. Det kommer ändå att dröja ett bra tag innan jag kommer fram. Ina med familj kör upp till Sverige till påsk, så det är mycket möjligt att vi möts på vägen. Hon har lovat spana efter en galen madam som går längs vägkanten på Autobahn. Jag kan kanske lifta?

Ta mig till havet

Ja, inte katten åker jag till Ängelholms badhus för att bada. Det planeras bygge av ett nytt badhus men det har blivit försenat av olika anledningar, så det här gamla (som är från 1969) används fortfarande. Antalet badgäster har sjunkit katastrofalt. Är det någon som är förvånad? Inte nog med att hopptornet är stängt och golvet i lilla bassängen är dåligt, det har kommit en hel ny sorts besökare: 

FLADDERMÖSS!!!!!!!!

Det är väl anledning nog att stänga badhuset kan jag tycka. Det är inte bara så att de här äckliga gynnarna ligger och vilar mellan fönstren, de flyger runt i badhuset och har t.o.m. testat att simma i lilla bassängen. Borde inte Hälsovårdnämnden koppplas in på ett sånt ärende? Visserligen är fladdermöss fridlysta, men det får väl ändå vara nån måtta? För det kan väl inte vara så att de styrande i Ängelholm vill konkurera med Helsingborgs kommun? Men där har de löst det mycket smidigare. Fladdermössen är på Tropikariet och badgästerna på Badhuset, Jag tycker att de modiga som fortfarande besöker Ängelholms badhus borde få ersättning för att de vågar sig dit. 

Du skall icke stjäla

På ett äldreboende i Ängelholms kommun har en i personalen blivit avskedad p.g.a. stöld från de äldre. Det stod inget om vilket boende det var, men det kan nog hända var som helst. Jag minns när min mor bodde på ett boende som tillhörde Ängelholms kommun. När hon skulle flytta in var jag med henne och lämnade en 500kr-sedel till en i personalen, som skrev på att hon tagit emot pengarna och la dem i ett kuvert. Detta skulle sedan låsas in i ett litet skåp på mors rum. Någon vecka senare när mor skulle betala sin medicin och skåpet öppnades, var kuvertet tomt. De ringde då från boendet och undrade ifall jag var säker på att jag lämnat pengar där. Jag förklarade då att naturligtvis hade jag gjort det, och i annat fall hade väl inte den här personen skrivit under på att hon tagit emot några pengar. Det verkade väldigt huvudlöst.

Vi polisanmälde det hela och skrev även till kommunen för att göra dem uppmärksamma på vad som hänt. Ingen respons! På boendet blev stämningen väldigt tryckt, och min syster och jag ansågs aningen besvärliga för att vi inte gav med oss och struntade i pengarna. De hade ingen vettig förklaring till vad som hänt. Tyvärr blev personalens behandling av mor inte speciellt trevlig efter detta. Hon var ledsen många gånger man pratade med henne, och hon tyckte det var så obehagligt. Så får det absolut inte gå till. De äldre ska känna sig trygga och väl omhändertagna. Som tur var så fick vi tag på ett annat boende till mor mycket snabbt, och sista tiden bodde hon här i Åstorp.

Ett par dagar efter att mor gått bort fick vi ett brev från boendet i Ängelholm, med en 500kr-sedel i. Den hade "hittats" i mors rum när där städades. Detta var flera månader efter att mor flyttat därifrån, så jag förutsätter att rummet städats många gånger sen dess. Ett mysterium! Den sedel jag lämnade för mors räkning, var ganska skrynklig, eftersom jag bara lagt ner den hastigt i min plånbok. Den här sedeln som skickades till oss var alldeles slät. Vi skrev åtskilliga gånger till olika instanser och klagade, så detta var kanske ett försök att få tyst på oss. Så trist att inte mor fick uppleva att det var personalen på boendet som gjort fel. Det var exakt samma som hände nu. Sanningen kom inte fram förrän det var för sent. Den damen som blev bestulen beskylldes för att vara glömsk och virrig. Även andra äldre hade blivit av med pengar där. Varför tas inte gamla människor på allvar? Alla har ju tyvärr inte anhöriga som kan kämpa för dem.

Penninghanteringen fungerar uruselt och det borde gå att lösa på ett annat vis. I stället för att ha pengar i ett skåp som ändå inte är säkert, kunde boendet skicka en faktura varje månad till den som hade hand om personens ekonomi, och så kunde det redas den vägen. Det kan inte ta längre tid än att personalen hämtar nyckeln, låser upp skåpet, tar pengarna, uträttar ärendet, lägger tillbaks pengarna (förhoppningsvis), låser skåpet och hänger tillbaks nyckeln på en "säker" plats.

Prickig som en dalmatiner

Tidigare i veckan fick Rasmus åka hem från skolan, för han mådde inte bra. På kvällen hade han 39 graders feber och det har hållit i sig sen dess. I förrgår kväll ringde han och berättade att han hade prickar överallt. Det har grasserat vattenkoppor i skolan en tid nu, så det var inte helt oväntat. Febern har lagt sig, men det är fortfarande en väldigt trött gosse som hör av sig om dagarna.

Rasmus övertog sin mammas mobil, när hon skaffade ny. Han ringer så fort han har nåt nytt att berätta. Om mamma och pappa nån helg tar sovmorgon, så kan han ju alltid ringa och väcka mormor. Det är den enda väckarklocka som jag accepterar att bli väckt av. Han har alltid så mycket kul att prata om. Nu får jag dagliga rapporter om när febern stiger eller sjunker, hur många prickar han har osv. Det är mycket viktig information. Han har sista tiden börjat skicka sms ibland. Det är många kvällar som det kommer ett sms där det står: "Godnatt Mormor". Då blir man varm i hjärtat.

Fredag = städdag

Vem har hittat på en så korkad idé? Är det förbjudet att städa nån annan dag i veckan, kanske? Städningen blir betydligt bättre och framför allt roligare om man gör det när man känner för det och inte för att man är tvingad till det. Visst är det kul att ha upprymt och klart till helgen, men det går ju att fixa det vilken dag som helst. Vi går knappast runt med ytterskorna på inomhus, så det kan inte hinna bli så "möget" på några dagar.  Jag har en bricka där det står: Jag utför inget hushållsarbete på de dagar som slutar på G. Tyvärr är det lite svårt att följa den uppmaningen, men jag önskar jag kunde säga som damen på servetten: Min idé om städning är att svepa över rummet med en blick.

När Lillan kom till jorden....

....det var 10 över 6 i morse. Idag föddes Inas och KG:s lilla flicka i Luxemburg, så nu är jag dubbelmormor. Tösabiten var 49 cm lång och vägde 3100 g.

I Stockholm finns en familj som hela tiden följt i Inas fotspår, som jag skrivit om tidigare. Även denna gången blev Katarina först. Det ska bli spännande att följa den här lilla flickan nu. En sån tur att det finns Skype. Då kan jag få se henne lite då och då och det känns inte som att hon är 100 mil bort. Undras om hon kommer att likna sin mamma till sättet. I så fall blir det en bestämd liten dam. Hon började med att sätta sig på tvären redan innan hon föddes, så enda alternativet var kejsarsnitt. Det var planerat till i morgon förmiddag.  Men vid 3-tiden i natt började Katarina få värkar. Det bara tilltog, så det var inget annat att göra än bege sig till lasarettet. Idag är det tack och lov nästan ett rutiningrepp, men det känns ändå skönt nu efteråt när man vet att allt gick bra och att både mamma och barn mår bra. Nu längtar jag bara efter att få träffa henne i verkligheten och få gosa med henne.

KG skickade en del bilder till min mobil och nu har jag fört över dem på datorn så jag kan sitta och titta på henne i kväll. Jag ljuger inte när jag säger att hon är Luxemburgs sötaste bebis.

Jag är alldeles genomfrusen

Jag har laddat ner vägbeskrivningen till Luxemburg. Mitt mål är att ta mig från A till B. Från min gata i Åstorp till Inas gata i Luxemburg är det exakt 106 mil, en liten nätt promenad. Jag kan väl inte påstå att jag är så överenergisk precis. Jag strosar ganska lugnt framåt. Man ska inte stressa.

Idag kom jag halvvägs på Öresundsbron. Det är mig ni ser som en liten gul prick mitt emot Saltholm. Det var rejält kallt på bron så nu sitter jag i fleeceunderställ och raggsockar insvept i en filt och med en stor kopp varm choklad framför mig. Var tvungen att springa hem och värma mig om jag ska klara av andra halvan av bron i morgon.

Valentindagen

Jag önskar alla en trevlig

ALLA HJÄRTANS DAG

Mår inte riktigt bra

Nu pratar jag inte om mig själv, utan om min stegräknare. Jag märkte redan igår att det inte stod rätt till. Naturligtvis måste jag tjuvkika lite då och då för att se hur många steg jag tagit. Flera gånger hade den stängt av sig själv. Så retligt! Det blev till att uppskatta på måfå hur flitig jag varit. I morse var det lögn att få igång den. Batteriet hade lagt av för gott, och jag hade inte varit så förutseende så jag hade ett nytt batteri som låg och väntade. När jag kollade utetempen och sen tittade ut genom fönstret och såg hur det blåste och småsnöade, så var jag inte allt för besviken. Det var en helt perfekt dag för batteristrejk. I morgon ska jag ge mig iväg och inhandla ett nytt, och sen blir det väl för mig som för skidskyttarna när de bommat....en extra straffrunda.

Snart

Nu dröjer det inte länge tills Santos kan följa med ut på barnvagnspromenader. Han är lite till åren kommen, så för att vara säker på att orka med långrundorna har han kommit på en utmärkt idé. Det går ju att åka snålskjuts i korgen som står under vagnen!

Steg för steg

Idag "stegade" jag en ny runda. Jag har bestämt mig för att göra ett slags stegrundelexikon, där jag kan kolla upp hur lång varje runda är. Visst låter jag energisk! Än så länge har jag inte hunnit få med så många olika promenadvägar, men det kommer med tiden. Solen sken i förmiddags och det såg så inbjudande ut, så jag gick iväg mot Makadammen. Där uppifrån har man en milsvid utsikt. Eftersom det var helt klart väder idag, kunde jag se ända till Kullaberg. Det är ca 4 mil dit. På fotot skymtas en höjd i vänstra hörnet...det är Kullaberg.

Tyvärr måste jag nog erkänna att jag är inte lika flitig när det gäller promenerandet längre. Det är inte alls lika kul att gå ensam, men eftersom Göran fortfarande har besvär med sitt knä, har jag inget annat val. Visserligen finns det andra här runt ikring som är ute och motionerar, men jag är inte så intresserad av det. Ofta möter jag stora gäng med pensionärer som stavgår i skogen. De pratar och skrattar och det verkar väldigt livat. Jag föredrar dock att gå med en person som jag kan vara tyst tillsammans med utan att det blir pinsamt. Prata kan jag göra hemma. I skogen vill jag njuta av tystnaden. Men det är klart..alla är vi olika.

Jag har fortfarande inte lyckats komma upp i några 10 000 steg om dan. Kanske klarar jag aldrig av det, men det vet jag ju inte förrän jag har försökt. Jag har ändå startat min Luxemburgpromenad och just nu jäktar jag förbi Barsebäck. Öresundsbron nästa!

Åstorp i toppen

Det är nog alla kommuners högsta önskan att bli etta. Men det beror så klart på vilken slags lista det gäller. Den här topplaceringen hamnar definitivt på negativlistan. Efter en undersökning med alla landets 290 kommuner så har Åstorp hamnat som nr.1 när det gäller begångna inbrott. Visserligen har jag läst väldigt ofta i tidningen om inbrott här i samhället, men att det var så illa visste jag inte. Nästan hela nordvästra Skåne är attraktivt för tjuvar.

Man kan ju verkligen undra hur det kan ha blivit så. Åstorp är ingen höginkomstkommun, så det måste vara annat som drar hit ljusskygga individer. Det är mest friliggande villor som drabbas, och de står ju oftast tomma dagtid. Varje villaområde har Grannsamverkan, men när de flesta jobbar dagtid, så har det inte den effekten man önskar. Polisen är ganska osynlig i vår kommun, annars hade det möjligtvis haft en avskräckande effekt. Man tycker ju att efter att ha vunnit inbrottsligan, så borde väl kommunen få ett pris......en extra polis kanske.

Jag förstår bovarna till viss del. Åstorp, och speciellt Björnåsområdet, är verkligen värt ett besök. Men nu menar jag klart för naturens skull. Det tror jag kanske inte att det här klientelet bryr sig så mycket om. Men nu i dessa "safaritider" så kanske någon anordnar en Inbrottssafari i Åstorp med omnejd så alla kan få se hur vackert det är på Söderåsen.

I skidspåret

Rasmus är en fotbolls- och ishockeykille ut i fingerspetsarna. Fotboll är nummer ett. Han har full koll på alla spelare och delar mer än gärna med sig av sina kunskaper. Det händer inte en gång att han kommer upp hit utan att han har fotbollspärmen under armen.... utom idag. Den här gången var det skidor som gällde. Han skulle testa att åka skidor för första gången, och eftersom vi har en del snö här uppe på åsen så var det naturligt att åka hit efter fotbollsträningen. Jag trodde att han ville testa att åka rakt fram först, tills han fick kläm på det hela, men det tyckte han var lite mesigt. Bättre att satsa på backarna med en gång. Ska man bli slalomåkare är det ju ändå där man ska träna. Tänk om man hade haft en sån energi och tro på sin egen förmåga! 

Idag var det nära att det sa "klick"

Jag fick ett mail där jag erbjöds en resa till Kanarieöarna, och jag måste säga att det var väldigt frestande att klicka. När det som idag varit åtskilliga minusgrader längtar man mer och mer efter värmen. Sommar, sol och semester är något som hägrar för de flesta, tror jag. T.o.m. internerna vill ha semester. En kvinna på en anstalt i Ystad hade klagat på att hon inte fått varken semester eller semesterersättning på två år. Jag tror hon har missuppfattat varför hon är där. Det kan knappast vara så att man ska leva precis som vanligt om man är intagen på ett fängelse.

Nu ska jag må bra

Det finns många som skriver på sina bloggar att de går med stegräknare. Ett kul initiativ hittade jag hos Maria. Hon berättar hur hon går mellan Ystad och Haparanda och jag kan följa henne var hon befinner sig. Det verkar mycket roligare om man kan räkna på det viset.

Idag kom ett paket till mig från min dotter i Luxemburg.....med en stegräknare. Jag har pratat länge om att jag skulle köpa en, men det har inte blivit av. Nu finns inga undanflykter längre. Nu måste jag använda den. Först och främst har jag bestämt mig för att gå de olika motionsslingorna i skogen, så jag vet hur många steg jag måste ta på var och en av dem. Det kan vara bra att veta om jag behöver fylla på stegförrådet en dag. Mitt mål är givetvis att jag ska orka 10 000 steg om dan. Har ingen aning om ifall det är jobbigt eller inte. Det återstår att se.

När jag fått upp ångan riktigt ska jag börja göra som Maria, nämligen gå en bestämd sträcka i fantasin. Jag tänkte att jag kunde gå till Luxemburg och lämna tillbaka stegräknaren. Kanske Ina har ångrat sig och vill använda den igen. När jag kommer fram skulle det vara mysigt att bli bjuden på gåslever och champagne.