En liten hälsning

För många år sedan innan det var vanligt att alla människor hade en dator hemma skickade min syster och jag ofta brev till varandra. En gång fick jag en ganska knasig idé angående de här breven. Jag skickade först ett brev i det största kuvert jag kunde hitta. Nästa gång la jag det jag skrivit i ett mindre kuvert och så fortsatte jag ända tills kuvertet var så litet att det nästan inte fick plats ett frimärke på det. Jag ville undersöka hur små brev man kunde skicka. Det såldes även flaskor med en liten lapp inuti, så man kunde sända flaskpost. Det testade jag också, och posten var med på noterna och levererade det. Idag skulle sånt aldrig fungera. Nu får man knappt de brev som har rätt porto eller rätt adress. Det blir nog så att vi får träna brevduvorna till att hitta till andra platser än bara sitt eget duvslag.....hur nu det ska gå till.

Lite underligt tycker jag ändå att det är när något som fungerat bra i många år blir helt ogenomförbart. Det hade varit bra om det lagts resurser på att utvärdera vad som gått snett. De resurser som lagts på att skapa världens minsta julkort, tycker jag inte har något berättigande alls. Några brittiska forskare har lyckats skapa ett minjulkort som mäter 15 x 20 mikrometer (en mikrometer är en miljondels meter). Det är en snögubbe och en julhälsning på kortet. Vem som ska få det förtäljer inte historien. Det spelar väl ingen roll, för inget mänskligt öga kan ändå se det. Man har använt en jonstråle för att rita och skriva på kortet, och jag läste att den tekniken har även andra praktiska användningsområden. Ja, det får man verkligen hoppas, för ett minijulkort är då inget som mänskligheten har någon större glädje av.

Nyårslöfte del ett av tolv

Mitt nyårslöfte för i år var att göra en sak varje månad som jag aldrig gjort tidigare. Jag trodde inte det skulle vara så svårt, men när jag försökt fundera har det varit helt tomt på idéer. Annars brukar det vara så mycket jag vill testa. Det hade varit lite snopet om jag skulle bryta löftet redan första månaden, fastän jag tror aldrig nånsin jag har hållit ett nyårslöfte mer än några veckor. Andra slags löften är jag väldigt noga med. Har jag lovat något så håller jag det.

Då kan man ju undra vad det är för speciellt med nyårslöften. Det är inte bara jag som har svårigheter med dem, utan de flesta hamnar nog i löftesbrytargänget. Det kanske är för att löftena är så trista som att sluta röka, sluta äta kakor och godis och att gå ner i vikt eller nåt liknande. Egentligen skulle det heta nyårsförbud, för det är just det som det är. Man lovar att förbjuda sig själv att göra saker man gillar.

Vi har haft solsken och ganska milt väder några dagar och jag passade på att gå en tur i trädgården för att se vad som hade hänt där i vinter. Jag riktigt längtade efter att få börja dela och flytta om på perennerna och t.o.m. rensa ogräs. Inte vet jag vad som flög i mig, men jag gick in i garaget och hämtade mina trädgårdshandskar och tänkte att lite skräp skulle jag väl ändå kunna plocka undan.


Ormbunkarna har ännu inte börjat visa några livstecken, men runt dem har jag en massa pärlhyacinter, och deras blad är höga. Jag såg även lite ogräs där emellan som jag drog upp. I kanten har jag skuggbräcka och varje år är det alltid någon planta som blir så brun på bladen. När jag plockat bort dem så växer de och blir fina igen. Det såg ut att vara väldigt mycket bruna blad runt en planta och jag tog tag om dem och drog upp.












När jag tittade på dem, såg jag att det var inte bara bruna blad....det var även en förfryst groda!!!! Jag släppte allt på marken och ryggade tillbaka. Grodan rörde sig inte. Nej, den hade klart legat där hela vintern och var stendöd. I normala fall hade jag tagit kameran och fotograferat, men jag befann mig nästan i chocktillstånd. För första gången i mitt liv hade jag hållit i en groda. Om jag får bestämma kommer det att vara sista gången också. Det blev inget mer trädgårdsarbete för mig den dagen.

Vem katten är Therese Williams?

När jag gick in på min blogg i fredags eftermiddag för att besvara kommentarer, såg jag att jag fått en från Therese Williams. Det var inget namn jag kände igen från tidigare och när jag började läsa den långa kommentaren förstod jag att det var något som borde ha hamnat i soporna direkt. Det var skrivet på så dålig svenska så jag gissar att vilket språk det nu än skrevs på från början, så har de använt sig av Google translate sen. Det är ett översättningsprogram som jag inte fattar att det fortfarande existerar. Översättningarna blir helt obegripliga.

Själva kommentaren var helt förståndsbefriad och ärligt talat förstod jag inte vad det handlade om. På slutet stod det i varje fall att om jag behövde hjälp med vissa saker kunde jag kontakta en man som hette nåt jag inte minns. Jag raderade kommentaren, men såg sen att det förra inlägget hade också fått samma kommentar. Nu började jag ana ugglor i mossen och gick genom samtliga inlägg på sidan. Mycket riktigt hade Therese varit väldigt flitig och kommenterat.

Jag tycker det är jättekul att få kommentarer, men jag kan undvara att Therese går in och skriver något. Det är helt onödigt eftersom jag raderar dem så fort jag ser dem.

Tänk efter före

Bara för att något dyker upp i ditt huvud, betyder inte det att det automatiskt måste fara ut ur din mun.

Så borde vi alla tänka, och en del kanske mer än andra.Tyvärr ser många det som sin uppgift här i livet att leverera "sanningar" till höger och vänster. "Sanningarna" är inte alltid så snälla och inte alltid sanna heller. De här personerna är inte själv så glada för att höra ett sanningens ord då och då. Varför tror de då att andra människor tycker det är så kul? Ibland undrar jag om det är av elakhet de uppför sig på det här viset. Det kan det naturligtvis inte vara. Det måste var ren och skär dumhet.

Något att se fram emot

Igår sken solen en liten stund på eftermiddagen och jag riktigt kände hur livsandarna började röra på sig. Jag fick en sån överskottsenergi att jag gav mig på att putsa fönster. Idag ska det alltså bli regn. I annat fall stämmer det inte med hur verkligheten alltid sett ut annars. Fönsterputsning=regn. Visserligen har meterologerna inte sagt något om det, men det är så sällan de har rätt.

Även om det skulle bli spöregn idag, så kan jag stå ut med det också. Nu är nämligen biljetterna från Dallas till Köpenhamn bokade. Peter och hans familj kommer hit till påsk och stannar nästan två veckor. Vi får besök från Luxemburg samtidigt och naturligtvis även från Kvidinge. Det blir första gången som alla fyra kusinerna träffas samtidigt.

Sist jag träffade Hanna var när hon döptes och då var hon bara tre månader gammal. Nu fyller hon snart ett år och till påsk räknar jag med att hon spatserar runt här i huset. Än så länge vågar hon inte släppa taget riktigt. Det är stor åldersskillnad mellan den yngsta och den äldsta kusinen...hela 14 år. Mellankusinerna ska fylla 6 i år.

Det blir mycket hämtande och lämnande på Kastrup för vår del, och jag är tacksam att Öresundsbron byggdes. Det tar lite mer än fem kvart för oss att köra till flygplatsen. Den där lilla dosan jag sätter fast på vindrutan gör att det piper till och sen öppnas bommarna till betalstationen och vi kan köra vidare över bron utan några extra väntetider. Flygterminalen känns riktigt hemtam numera. Givetvis är det trevligare att åka dit för att hämta än att lämna resenärer.

Vårplanering

Rasmus har sovit över här några nätter och då har jag fått den stora äran att skjutsa honom till skolan. När han är i Kvidinge, så åker han skolbuss, men någon sådan kör inte från Björnås. Det har fått bli mormortaxi i stället, och jag tror nästan det är bättre för då kan han åka från dörr till dörr. I vanliga fall ger jag mig inte ut så tidigt på morgonen, men nu har jag haft en beställning till Björnekullaskolan 5 minuter i 8 varje morgon. Skolan börjar 10 över 8 och det tar bara 5 minuter att köra dit.

Bakrutorna på min bil har nån slags solfilm som gör att det är väldigt bekvämt att sitta i baksätet och slippa bli bländad av solen. Däremot så är det svårt att se ut genom dem när jag ska backa ut från infarten på vintermorgnarna. Vi fick monterat en lampa i carporten med sensor, som tänds när jag öppnar ytterdörren eller när jag kommer körande i infarten. Den lyser upp rejält och har varit till stor hjälp. Denna veckan har jag till min glädje märkt att det är nästan helt ljust när vi ger oss av till skolan på morgonen.

Min plan var att när jag lämnat Rasmus skulle jag åka direkt hem och lägga mig en stund igen, men på nåt underligt vis så hinner jag bli jättepigg under bilturen, och då känns det som bortkastad tid att gå och lägga sig. Igår åkte jag iväg och veckohandlade i stället. I en av butikerna såg jag en hel vägg med fröpåsar. Det är lite väl tidigt att börja så än, men att planera går bra. Allt som påminner mig om att våren är i antågande gör att jag blir på gott humör.Vi har inte så mycket rabatter i vår trädgård, så det blir inte så mycket att ändra där. Däremot har vi pratat om att flytta om lite på kryddväxterna. Än så länge är vi inte riktigt på det klara med hur det ska se ut. Vi har lite olika åsikter om det.

Robotliknande

Vissa dagar känner jag mig som en robot. Jag gör saker och ting utan att tänka nästan som om jag var förprogrammerad. Det är naturligtvis de gamla vanliga hushållssysslorna jag tänker på då.... bädda, diska, städa och laga mat. Eftersom jag inte behöver anstränga mig så mycket med att klura ut hur jag ska utföra de här sysslorna, så har jag gott om tid att tänka på annat. I regel får jag mina bästa idéer när jag står och stryker, så egentligen borde jag göra det lite oftare. Kan det vara ångan från strykjärnet som värmer upp tankekontoret lite extra? Då borde ju sommaren vara en perfekt årstid för att komma på nya idéer.

Det ligger nog lite sanning i det, för när det är varmt och skönt utomhus blir åtminstone jag mycket piggare och på bättre humör. Automatiskt blir det då att jag vill göra så mycket. Resor och utflykter planeras in och kameran får jobba på övertid. Jag har varit väldigt dålig på att fotografera senaste tiden. Ibland har jag tagit kameran med mig ut, men fantasin har inte följt med, så i regel kommer jag hem utan att ha tagit en enda bild.

Jag känner att jag måste bli bättre på att upptäcka de små sakerna i omgivningen. Vissa perioder blir det lite för mycket av negativa saker som drar ner både energi och humör. Om två veckor har jag i varje fall planerat in ett besök på en Hobbymässa i Köpenhamn och i samma månad åker jag även till Luxemburg. Februari ser ut att bli en trevlig månad.

Vardagsbekymmer

Blogger strular lite med jämna mellanrum. För tillfället är det svarsrutorna som retas med mig. Efter varje kommentar står det Svara Radera. Jag brukar aldrig få några trista kommentarer nu så Radera-knappen används inte. Däremot klickar jag alltid på Svara för jag tycker det är så bekvämt att kunna skriva ett svar direkt efter kommentaren. De senaste dagarna har jag klickat och klickat. Ibland fungerar det och ibland inte. Jag testade med min iPad för jag tänkte att det kanske var min nya dator som fått fnatt, men resultatet blev det samma. Alltså är det Blogger som är problemet. Om det nu alltid måste var något som strular så är detta ett ministrul, som jag kan stå ut med. Förhoppningsvis ändras det snart tillbaka till som det var tidigare.

Sådana här småsaker kan få mig ordentligt irriterad. Jag har mycket mer tålamod med människor....och i synnerhet barn....än vad jag har med maskiner och andra döda ting. En sak som man betalat för att den ska fungera ska göra så också, såvida den inte är gammal och utsliten. Ibland kan det klart hända att det är jag som är problemet, även om jag inte gärna tror det först. 

Som igår t.ex när jag hade bestämt mig för att baka en sats brytbullar. Vi skulle ha tacogratäng till middag och då är det gott med något lite tilltugg. Jag plockade fram receptet och läste att jag skulle använda fingervarm mjölk. Fram med en liten kastrull, i med mjölk och sen var det bara att sätta på spisen. Det var inte så bara det. Plattan blev inte varm. Jag testade med de andra knapparna på spisen, men den förblev kall som ett kylskåp. En propp hade gått i köket kvällen innan, så jag trodde att det kanske var något liknande nu, men allting annat fungerade. När Göran tittade på spisen, såg han att det var en knapp som stod på OFF. Det var den knappen som reglerar ugnsvärmen. Jag hade kanske råkat stöta till den tidigare, för när Göran satte den på 0 så fungerade alla plattorna igen. Han klarar av spisen mycket bättre än vad jag gör, så jag tror att han får ta hand om matlagningen i fortsättningen. 

Fel svar

Jag hade gissat helt fel på förra veckans ledtråd, som läraren i Rasmus klass gav sina elever. Ledtråden var ju: Blomma till diktator, och när jag skrev in sökorden på Google, så kom det genast upp Mao och hundra blommor blommar. Jag läste lite om det, men fastnade inte helt för historien. Efter mycket letande fram och tillbaka så tog jag en paus, och det var då jag kom på Napoleonros. Jag visste inte så mycket om den här blomman, men efter att ha letat på nätet så fann jag att den var ganska populär.

I fredags levererades då det rätta svaret som var Vita rosen. Det låter som nåt ur en Astrid Lindgrenbok. Jag kom genast att tänka på Kalle Blomkvist. Det här var också något spännande, för det var en motståndsrörelse i Tyskland under andra världskriget. Den startades av studenter som protesterade mot Hitler. De skrev och delade ut flygblad. Så småningom blev initiativtagarna tillfångatagna och avrättades. Jag måste erkänna att jag kände inte till mycket om den här rörelsen tidigare. Det är bra att sådant här tas upp och diskuteras i skolorna. Barn och ungdomar ska inte skyddas från allt utan få veta vilka hemskheter som har hänt i verkligheten. Förhoppningsvis kan alla våldsspel på datorn då ge en bitter eftersmak i munnen.

Det är längesen jag läste böckerna om Kalle Blomkvist. Även om de kämpade mot ett annat lag, så var det en ganska harmlös kamp. Kalles gäng hette Vita rosen och motståndarna Röda rosen. Astrid kunde skriva lika inspirerande om både spänning, sorg och glädje. Hon hade även den goda smaken att skriva om Rasmus några gånger bl.a. i

Besserwisser

Innan du talar om för mig att jag gjorde fel, så tänk på att jag bryr mig inte.

Varför tror en del människor alltid att de vet bäst? De flesta saker går att göra på mer än ett sätt, så egentligen finns det inget fel eller rätt. Det är upp till var och en att själv avgöra det. När jag var yngre var jag väldigt tyst och blyg, och skulle aldrig vågat opponera mig. Det är inget att rekommendera. Ungdomar idag verkar ha mer självförtroende och det behövs verkligen. Oj, så många gånger jag skulle ha velat säga ovanstående mening när jag var ung, men jag svalde förtreten och mådde dåligt i stället. Idag har jag inga problem med att säga ifrån, men försöker göra det så diplomatiskt som möjligt. Budskapet är ändå det samma. 

Ett brev betyder så mycket

Postlådan fylls knappast med handskrivna brev längre. Jag kan sakna den tiden då jag hade så många brevvänner från alla håll i världen. Det damp nästan dagligen ner ett brev från någon utländsk adress. Med datorns intåg övergick det till mail, och det är i och för sig också kul, men det blir aldrig riktigt samma känsla ändå. Jag får fortfarande brev i lådan, men det är av ett annat slag. Fönsterkuverten är inga särskilt välkomna brev. De innehåller uteslutande räkningar, kallelse till någon undersökning eller nåt reklamtjafs. Så speciellt färggranna är de inte heller.......om man inte räknar det ORANGE kuvertet. Hur kan ett brev med en sån vacker färg innehålla så trista nyheter?

Men nu har förhoppningvis trenden vänt. Igår låg det ett fyrkantigt cerise brev i lådan. Jag sprättade förväntansfullt upp det och plockade fram den här söta bilden.

När jag vände på den, såg jag att det var en inbjudan till ett party.

Zoé fyller 6 år nästa månad, och ska ha kalas för sina kompisar den helgen hon fyller år. Göran och jag åker ner lite senare. Hon var väldigt noga med att skicka en inbjudan till Rasmus också. När vi bokade våra resor bokade vi även till Rasmus, men det visste inte Zoé. Det skulle bli en överraskning. I och med att hon skickade en inbjudan räknade hon klart med att han kunde inte tacka nej. Fester kan det aldrig bli för många av. Jag ser fram emot ett Poppy-party. Tidsangivelsen på inbjudan var: Hela helgen, och det känns alltid som fest när vi träffas. 

Tankar om tankar

Ibland befarar jag att en röntgenbild av min hjärna ser ut som en snårig ormhassel. Då är det inte konstigt att tankarna far kors och tvärs ibland utan någon ordning alls. Ofta när jag får en idé eller sitter och tänker på en sak, så kan det dyka upp något annat som inte alls har att göra med det jag tänkte på från början. Var de här nya tankarna kommer ifrån vet jag inte, men det är ganska intressant att sånt händer inne i huvudet utan att man själv kan styra det....som ett slags reflexer. Hjärnan är spännande.

Tänk ändå så många bra saker som kommit till för att människor har fått ljusa idéer! Idag är forskningen om olika svåra sjukdomar långt framme och när det gäller hjälpmedel i övrigt håller det samma höga standard. Det har verkligen rört på sig inne i hjärnorna på en del sen hjulet uppfanns. Tyvärr är det inte bara bra saker som har tänkts ut. Alla vapen och tortyrredskapsidéer borde ha censurerats bort direkt. Trist att det inte finns ett sånt filter i alla hjärnor.

Att jag kom och tänka på detta var p.g.a. en lärare som jobbar på högstadiet här i Åstorp. Hennes lektioner är mycket populära. Hon undervisade redan när mina barn gick där och var mycket omtyckt  redan då.Varje fredag får eleverna en ledtråd till en person eller händelse, som de sen har en vecka på sig att fundera ut svaret på. Det är fritt fram att använda vilka hjälpmedel man vill. Jag gillar de här kluriga ledtrådarna, och har faktiskt lyckats lösa dem några gånger. Till i morgon är ledtråden: Blomma till diktator.

Jag har funderat och funderat, men helt plötsligt dök det upp ett svar.....som jag inte vet om det är rätt.  Det som snurrade runt inne i mitt huvud var Napoleonros. Napoleon räknas kanske inte som den störste diktatorn, men han var i varje fall envåldshärskare, så det är ju en marginell skillnad. Det ska bli spännande i morgon att få höra det rätta svaret. Har någon ett annat förslag?

Hobbyrum

När jag tittade genom reklambladen som vi fick i postlådan igår, så la jag märke till att det var nersatt pris på de flesta vinterleksaker som pulkor, åkmadrasser och liknande. Det kan nog vara svårt att få sånt sålt ändå här nere i södra Sverige för antalet gånger de här sakerna kan användas under vintersäsongen går nästan att räkna på ena handens fingrar. I förrgår natt kom det faktiskt en hel del snö och på morgonen så låg den kvar. Kors i taket! Oftast blir det så att snöfallet övergår direkt i regn och så är den sagan all.

Det blåste rejält hela måndagen och det kändes som det var minst 10 minusgrader, men termometern visade bara -1. Jag höll mig inomhus och sysslade med lite behagligare saker än att frysa. Efter julens pysslande med barnbarnen behövdes en städning bland hobbymaterialet. Det är jättebra när Zoé kommer och letar bland grejerna, för hon hittar så mycket hon vill ta med hem. Jag skickar gärna så mycket som möjligt med henne så det blir lite rotation bland pinalerna. Meningen är ju att allt ska användas och helst ta slut någon gång....men det lär dröja. Hon hittade många bra-att-ha-grejer som hon samlade i ett hörn för att ta med när hon flög tillbaka till Luxemburg. Hennes mamma kanske inte tyckte allt var lika bra-att-ha för jag hittade lite saker som hade "glömts" när de rest hem. Ingen fara....jag åker snart ner och då kan jag ta det med. Lite påminner det om när Rasmus var mindre, för han gjorde likadant. Nu botaniserar han gärna inne i morfars snickarrum också.

Det är  veklingen en stor fördel att ha ett hobbyrum i källaren. Här kan både jag och barnbarnen dra fram så mycket vi vill och sysselsätta oss med så länge vi tycker det är kul. Sen går vi upp på ovanvåningen...utan att plocka undan efter oss. Ärligt talat så är det inte lika kul som att pyssla. Jo, om jag får göra det själv i lugn och ro. Då kan jag lägga det precis där det ska vara så jag vet sen när någon frågar efter någonting.

Just nu är jag fullt upptagen med att rita av mönster till barnkläder. På biblioteket finns många mönstertidningar att låna. Jag fick en benställning som går att höja och sänka och Göran satte en skiva på den. Bättre mönsterritarbord har jag aldrig haft. Nu höjer jag det till precis den höjd som är bekväm för mig att stå och rita. Tidigare halvlåg jag över det bord jag hade och efter ett tag värkte ryggen så det var omöjligt att fortsätta. Allt som underlättar ens arbete är bra.

Jag trampar på

I torsdags cyklade jag inte till Ängelholm men i Ängelholm. Det var nämligen dags för mig att göra ett arbetsprov. Jag klädde mig i cykelkläder redan hemma, för vi parkerade bilen strax utanför ingången till lasarettet. Jag behövde bara byta skor när jag kom till avdelningen där jag fick sladdar kopplat lite här och var. Sen skulle jag då ta mig upp på cykeln. Det såg lite snårigt ut, men killen som skulle kontrollera testet tog tag i sladdarna och höll upp dem när jag satte mig på cykeln. Det påminde nästan om när man ser på bröllop där tärnorna håller i slöjan till bruden. Han undrade ifall jag hade bra kondition, men jag var ärlig och svarade att det var nog lite si och så med den. -"Ja", sa han, "jag undrar bara så jag vet vilken backe jag ska sätta dig i". Bara det inte blir Skogslundsbacken, tänkte jag. Det är den stupbranta backen som leder upp till Björnås där jag bor. En gång i tiden har jag kunnat cykla uppför den, men det är så länge sen, så det måste vara preskriberat vid detta laget.

Han hittade nog en ganska human backe, för det gick lätt att trampa. Jag hade fått reda på att det skulle bli svårare så småningom, men det var bra ifall jag kunde hålla en hastighet på 60 tramp/min. Jag höll mig mellan 65 och 70 de första 7 minuterna, men sen blev nog backen brantare för det tog emot mer och mer. När jag var nere i 55 tramp var jag andfådd och riktigt kände att: "Nääää, nu hoppar jag av cykeln och leder den". Det slapp jag, för jag var visst framme i mål och alla sladdar kopplades bort.

Min puls var uppe i 125 och vände och jag tyckte det var strålande. Normalt skulle den gått upp till 150 efter den cykelturen fick jag veta. Han tröstade mig med att eftersom jag redan började med en låg puls så var det inte så dåligt. Det viktigaste var att pulsen ökade under ansträngningen. Dessutom kunde han utläsa att min kondis inte var så usel som jag befarat. Enligt honom låg jag över medelvärdet för personer i min ålder, och det känner jag mig nöjd med.

Stora deppardagen

Idag infaller Stora deppardagen eller Blue Monday, som den heter "på svenska". Just denna dagen bokas 51% fler resor än en vanlig januarimåndag. Sverige toppar listan med Finland på andra plats med sina 43%. Ju längre söderut man kommer i Europa desto lägre blir det här procenttalet. I Italien t.ex. är det bara 11% som funderar på någon resa. Det skrivs mycket om att januari är en "snålmånad" i efterdyningarna av julmats-och julklappsinköp. Att då boka en resa är kanske lite att fly från det hela. Men den är inte gratis. Givetvis försvinner godbitarna bland resmålen snabbt och det gäller att hålla sig framme. Inte lätt att veta vilket som är bäst att göra.

Blåmåndagen är ursprungligen måndagen efter fastlagssöndagen. Namnet kommer från tyskans Blauer Montag då man under fastlagen klädde sydtyska kyrkor i blått. Numera kallas även måndagen i stilla veckan för blåmåndag.

Det finns även en måndag som kallas för Cyber Monday eller som det egentligen bör heta Näthandlarmåndagen. Den infaller alltid direkt efter den svarta fredagen, när affärerna annonserar om alla fynd man kan göra hos dem. Det verkar som om det reas året om. Förr var det alltid mellandagsrea, bokrea och någon annan mindre rea under året, men nu är det rea hela veckan. Det måste bli betydligt enklare för alla att sänka alla priser permanent. Då slipper vi kunder leta efter extrapriser och butikspersonalen slipper märka om varorna stup i kvarten.

Bättre och bättre dag för dag

Om saker och ting blir bättre med åren är jag snart oförskämt magnifik.

I varje fall stämmer det att jag tycker jag duger som jag är. Med åren blir man mindre och mindre intresserad av andras åsikter....när det gäller ens utseende och personlighet. Dessutom ger erfarenheten extra pluspoäng. Många saker gör jag nu nästan utan att tänka på dem. Det har blivit så invant och bekvämt. Så är det säkert för alla. Första jobbet efter utbildningen var ganska nervöst. Man kunde "allt" teoretiskt, men praktiken saknades. Efter hand växte man in i yrkesrollen och kunde hjälpa nya medarbetare. Äldre personer är att räkna med både i och utanför arbetslivet, så uttrycket är sant. Vi är en hel del som är oförskämt magnifika. 

Hela Sverige bakar

Det vimlar av mat och bakprogram på TV. Jag brukar sällan titta på dem men har sett reklamen för dem många gånger. Numera bakar jag väldigt sällan. Annat var det när mina barn var små. Favoriten var "gröna kakor". Det var helt vanliga mördegskakor som jag färgade med grön karamellfärg och la en liten klick hallonsylt i mitten. Färgen gjorde absolut ingenting för smaken, men grannarnas barn liksom mina egna älskade de här kakorna. När de andra mammorna bakade vanliga mördegskakor var det inte alls populärt. De skulle vara gröna.

När jag var barn bakade min mor också mördegskakor, men hon delade degen i tre delar och färgade två av dem...en grön, och en röd. Det blev väldigt dekorativt när hon la ihop rullarna och sen skar ut tunna kakor av degen. Det sägs ju att man äter även med ögonen och i fallen med mördegskakorna så stämmer det verkligen in.

Jag brukade även baka vaniljhjärtan. Det blir jag lite sugen på nu när jag tänker på dem. Alla hjärtformarna finns kvar i någon låda. Jag tänker vara bekväm och använda färdig mördeg på rulle när jag bakar dem nästa gång. Vaniljkrämen gör jag på pulver så det är redan lite fusk inblandat. För den delen tycker jag inte att allt måste göras från grunden.

Jag hade smördegsplattor liggande i frysen, och visste inte riktigt vad jag skulle använda dem till. Då är Google bra. Jag hittade ett recept där man lägger ut en platta på bakbordet, smälter lite Nutella i micron och brer ett tunt lager över hela plattan och till sist lägger man ännu en smördegsplatta på toppen. Därefter skärs ca 2 cm breda remsor ut av det hela. Varje remsa snurras och vrids runt så det blir nästan som en boll. Efter ungefär 10 minuter i 225 grader är de klara. De är godast när de är lite ljumma och då smakar de nästan som en croissant. Sådana lättbakade recept gillar jag.

En halvtimme extra

Endast en halvtimme extra ljus tid har vi fått sedan det svängde och började gå mot vår. Igår kunde man nästan tro att det hade vänt och börjat gå åt andra hållet igen, för det var skumt i stort sett hela dagen. I tidningen kunde jag läsa att när det gäller Helsingborg så går solen idag upp halv 9 och ner kl 4. Det är en ökning med en halvtimme. Det går med andra ord inte speciellt snabbt. Men sen läste jag tiderna för Luleå och då tyckte jag att jag hade inte mycket att gnälla över.

Det som gör det så mörkt och grått här är givetvis att allt runt ikring är grått. Hela naturen tycks bestå av flera nyanser av grått. Lite färg hade satt piff på tillvaron nu. Även om jag inte är någon snöälskare, så kan jag ändå se det positiva med snö. Det vita lyser upp och blir lite som en slags utebelysning.

Eftersom jag inte vistas så mycket ute denna tiden så gäller det i stället att få det så varmt, ljust och ombonat som möjligt inomhus. Det är betydligt lättare än att ändra på naturen. När nu adventsstakarna åker bort sätter jag i stället fram smålampor i fönstren. Vi har aldrig helt släckt i huset under natten. Jag gillar att ha smålampor som lyser lite här och där i rummen. Det är inget som stör min sömn, men de är till stor hjälp om jag måste gå upp på natten. Då slipper jag treva mig fram längs väggarna.

Hjärngympa

När jag gick i skolan fanns det många ramsor vi fick lära in för att komma ihåg vissa saker. På geografilektionerna rabblade vi Laga Ni Äta Vi för att komma ihåg Hallands åar......Lagan, Nissan, Ätran och Viskan. De sitter fortfarande som fastlimmade i hjärnan.  På musiklektionerna lärde vi oss en ramsa för att komma ihåg vilka noter som låg på notstrecket. En God Häst Drar Fort hjälpte oss med det, och för att komma ihåg vilka som var placerade i mellanrummen skulle vi tänka på FACE. Vi uttalade det FASE men idag hade nog de flesta sagt FEJS och då stämmer det inte alls. Det är alltså en väldigt omodern ramsa som säkert gått i graven för evigheter sedan.

Mattias Ribbing är trefaldig segrare i SM i minne. Jag visste inte ens att det fanns en sådan tävling. Han anser att minnesramsor är förlegade och jag kan till viss del hålla med honom. Enligt honom fungerar de om man ska lära in tråkig eller enformig information, som just Hallands åar och notnamn. I stället tycker han det är bättre att använda sig av bilder. Han förklarade lite hur han tänkte och jag måste säga att skulle jag använda den tekniken skulle jag inte komma ihåg ett dyft. Det är nog väldigt individuellt vilka knep som fungerar för att man ska komma ihåg saker.

Jag funderar ständigt på vad jag ska använda för ett knep för att minnas vilken sak jag ska hämta när jag ger mig iväg. Så fort jag stiger in i rummet....i regel är det nåt jag ska hämta nere i källaren naturligtvis....så är anledningen till att jag nu står där helt borta. Jag kan stå där hur länge som helst och lägga pannan i djupa veck utan att minsta ledtråd dyker upp. Det enda som hjälper är att jag går upp på ovanvåningen igen. Just när jag står på översta trappsteget blixtrar det till på hjärnkontoret och sekreteraren där berättar vad jag skulle ha hämtat. Nåja, jag får ju lite gratis motion.

I artikeln i tidningen stod uppräknat en del klassiska ramsor. Det fanns en där som jag tyckte var vettig, nämligen Låt Ceclia Döda Monstret. Den kommer att vara en god hjälp vid korsordslösning för mig i framtiden, för jag blandar alltid ihop det romerska talsystemet. Nu är det klart som korvspad.

L=50, C=100, D=500, M=1000.

Prinsessor bor någon annanstans

Anders Glenmark har skrivit den här melodin som jag aldrig hört talas om tidigare. Jag tycker om hans musik. Katarina släktforskar och då har hon upptäckt att vi är släkt med Glenmarks på väldigt långt håll. Det var mycket därför jag kom in på nätet och kikade runt lite. Till sist hamnade jag på sidan där alla hans låtar stod uppradade. Först fastnade jag för

Hon har blommor i sitt hår

Sen fick jag syn på prinsesslåten, och den titeln beskriver verkligen hur det är. 

 Prinsessor bor någon annanstans

En bor i Luxemburg, som egentligen är ett hertigdöme, men det är inget som hindrar att prinsessor slår sig ner där. En annan prinsessa bor i Dallas i Texas och där gissar jag att hon är ganska unik. Mig veterligt finns det inga andra kungligheter där. Prinsar bor också någon annanstans. De går kanske inte runt med blommor eller diadem i håret, men en hatt duger bra.

I Dallas måste det nästan vara en cowboyhatt.....

...men i Kvidinge passar det bättre med en mindre uppseendeväckande modell.

Plågsamt

Nu är vi inne i den första alldeles vanliga veckan på det nya året. Inga helgdagar på ett tag utan bara helt vanliga måndagar, tisdagar osv. Det känns ganska skönt. Visst är det härligt med helger då man kan träffas lite mer, men vardagen är inte så dum den heller. Allra mest tycker jag om att dygnet återgår till sin naturliga rytm. Ibland är det skönt att vända på det, men det får inte vara för länge.

Den här första normala veckan kunde förstås ha börjat på ett bättre sätt. Jag har en tid hos tandhygienisten idag på förmiddagen. Sist jag var hos henne fick jag en för mig helt ny sorts bedövning. Hon sprayade på den. Inga stick över huvud taget! Det var väldigt effektivt, för ganska snart kändes munnen helt förlamad. Det hamnar klart lite mer runt ikring än när de sprutar in vätskan, för tungan kändes väldigt skum. Fördelen är att det gör inte ont och bedövningen släpper ganska snart efter att behandlingen är klar. Det hade inte skadat om den satt kvar lite längre....åtminstone tills man hunnit betala. Då hade man kanske klarat av chocken bättre.

Jag har även en tid inne på lasarettet denna veckan där jag ska cykla en runda, men det är helt gratis. Då jämnar det klart ut sig i längden. Om det kommer att bli plågsamt vet jag inte. Det beror helt på hur bra eller dålig min kondition är.

Viktig information till alla kvinnor

Ställ tillbaka er våg 10 kg. Vi ska inte behöva straffas för att vi har en hjärna.

Nu så här efter allt julmatsätande och frossande i kakor och godis är det knappast läge att väga sig. Såvida man inte är en självplågare. Har man det minsta lilla anlag för att gå upp i vikt, så gör man det bergsäkert under julhelgen. Den senaste forskningen gör dock att det känns inte riktigt lika illa som förut. Jag läser nämligen också att det är i de allra flesta fall kvinnorna som har hand om logistiken inför julhelgen, och det finns ingen anledning att tvivla på det. All planering av inköp när det gäller både mat och julklappar är massor av ny information som lagras i hjärnan och säkert väger en del. Om vi då normalt ska dra ifrån 10 kg när vi ställer oss på vågen, så måste det väl efter allt tänkande och pusslande och användandet av hjärnan inför julen bli minst 15 kg vi ska dra av nu? 

Telia har mycket att lära

Jag minns inte hur många år jag haft min förra dator. Den har fungerat bra tills för några månader sen. Den var så slö, att när jag tryckte ner en tangent för att skriva nåt så kunde jag nästan gå ut en runda i köket och ta en kopp kaffe innan det visades på skärmen. Kanske inte riktigt så illa, men det kändes som under reklamavbrotten i TV....väldigt frustrerande. Jag började använda min iPad mer, men det är betydligt enklare att blogga från datorn, tycker jag. Det är klart en vanesak. Nu hade jag en sådan tur att Ulrika köpt ny dator med en annan slags skärm, som ska vara mindre jobbig för ögonen. Hennes "gamla" var fullt frisk, och den fick jag överta.

Det var också en Mac precis som min slöa, så jag behövde inte lära mig nåt nytt. Efter att hon rensat bort allt på sin dator, kom hon hit med den och började installera det jag ville ha överflyttat från min gamla. Det gick som tåget tills hon kom till e-mailen. Hon försökte flera gånger och till sist ringde hon Telias support. Där kunde de inte hjälpa henne eftersom de bara hade support för PC. Mac var det ingen som var kunnig på. Men milda makter...idag är det inte så ovanligt att datoranvändare har en Mac. Nog skulle de kunna anställa någon som klarade av det? Det fungerar bra att teckna abonnemang hos dem, men sen struntar de tydligen i hur det går.

Ulrika är som tur är envis som en vägglus och gav sig inte. Rätt som det var hade hon fixat det utan Telias icke-support. Nu sitter jag här med en väldigt snabb dator. Det bästa är att när det blir något strul kan jag bara ringa Ulrika-support. Kan hon inte förklara det för mig via mobilen, så kommer hon hit personligen och tar hand om problemet. När tänker Telia starta med en liknande service?

Julen städas ut

Jag brukar sällan vänta till 20:e dag Knut för att städa julen ut. Det brukar bli någon gång under första veckan efter nyår. De sista åren har vi haft en kungsgran och den barrar i stort sett inte alls, så jag skulle mycket väl kunnat vänta, men det känns så skönt att få undanstökat allt julpynt. På något vis blir det som att man banar väg för våren genom att gömma undan alla prydnader som hör vintern till. Jag har tre stora flyttlådor där jag förvarar allt som jag plockar fram till julen. Mycket har jag samlat på mig under många år, och det är inte så att jag behöver mer julsaker, men trots det blir det ändå alltid något nytt som tillkommer varje år.

För några jular sedan fick jag syn på en stor trästjärna att ha i fönsterkarmen. Modellen är fortfarande populär har jag märkt när jag läst annonserna. Eftersom den var gjord i trä, så tänkte jag genast på Göran, och mycket riktigt så kunde han göra två stycken till mig. I TV-rummet har vi tre jättestora fönster längs ena väggen och där har jag placerat stjärnorna i de yttersta fönstren. Mittfönstret såg lite naket ut i år, tyckte jag. I fjor hade jag en amaryllis där, och det var snyggt, men eftersom jag inte kände för att köpa någon blomma i år, så fattades det något där nu.

Då kom jag på att jag sett en slags trägran där man hängde små dekorationer på trägrenarna. Idén kom helt plötsligt en morgon jag satt och läste tidningen vid frukostbordet. Jag skissade som hastigast upp modellen i marginalen på en tidningssida och rev ut för att visa Göran. Den ritningen fick givetvis inte godkänt, men jag förklarade in i minsta detalj hur den skulle se ut, och ganska snart hade jag en trägran betsad i samma bruna färg som stjärnorna.

Nu gällde det bara att hitta småpynt att hänga på grenarna. Först fann jag två träänglar, som annars brukar flyga ihop med mina småänglar i datarummet. De passade mycket bättre på översta grenen.

På nästa gren hängde jag fyra hjärtan som tillhört en dörrskylt jag aldrig använt. Det är bra att spara på gamla saker, för en vacker dag behövs de igen.

Tredje grenen dekorerades med stjärnor tillverkade av röd ståltråd. Äntligen fick jag nytta av de här småsakerna som följde med när jag köpte en ljusslinga. Till den nedersta grenen, som var längst,  gjorde jag julkransar. Stommen är gardinringar till en mormorsstång. Jag virade grönt garn runt dem och stack in röda bär lite här och där. För att det skulle se ut som om pyntet hörde ihop och var ägnat åt just detta trädet, virkade jag likadana hängen till alla småsakerna.

Jag har redan tänkt ut nya prydnader inför nästa jul. Det är alltid bra att ha god tid på sig. Det är mycket troligt att Göran kommer att bli involverad denna gången också.