Vi hade inga husdjur när jag var liten, men när vi kom hem till farmor och farfar fanns både hund och en massa katter. Tussi, som hunden hette, följde efter min faster en gång när hon cyklade från Ystad hem till sina föräldrar. Fastän det sattes in annons i tidningen var det ingen som hörde av sig och Tussi fick stanna kvar. Hon var så snäll och var alltid med oss när vi lekte. Varje sommar fick vi även ta hand om var sin kattunge, som när vi sen åkt hem gavs vidare till någon som kunde ta hand om den. Min syster och jag försökte smuggla ner kattungarna i våra väskor, men de jamade så mor hörde det innan taxin kom och hämtade oss. Otur!
Jag skaffade Milou när mina barn var i skolåldern, och han blev "min" hund. Alla valpar på kenneln i just denna kullen skulle ha namn som började på M och eftersom TinTin var populär hos oss just då, så fick det bli Milou. I motsats till TinTins vita hund var vår Milou emellertid en brunsvart långhårig silkyterrier. Han blev mycket gammal och det var en stor sorg när vi tvingades lämna honom.
Jag har ett foto av honom stående på mitt datorbord tillsammans med en del porslinshundar. Även Santos har en hedersplats här.
Santos var min dotters hund, som när han blev äldre fick komma och bo hos oss. Vi blev tre pensionärer som trivdes väldigt bra tillsammans. Tyvärr blev det inte så lång tid, för han blev sjuk och fick somna in.
Jag har nog alltid sett mig som en hundmänniska, förutom under de åren vi var kattägare under sommaren hos farmor. Någon längtan efter att skaffa katt har jag aldrig haft, men nu har jag börjat tänka om.
En sån här liten Dallaskatt hade jag inte haft något emot.
Den hade gärna fått smyga runt i mitt hus.
