Sovmorgon

Om du inte vaknar förrän framåt middagsdags och känner dig lite underlig, bli inte orolig. Du är antagligen bara lite klockan-elvig.

Ungefär som jag känner mig just nu. Egentligen fattar jag inte varför jag brydde mig om att gå upp över huvud taget. En blick ut genom fönstret får mig att vilja vända och hoppa ner under täcket igen. Jag är så erbarmerligt trött på detta kalla och blåsiga väder. Ska det aldrig ta slut? Normalt sett så har jag vid denna tiden på året hunnit gå över samtliga rabatter...de är i och för sig inte så många....och flyttat om på en del perenner och planterat lite nytt. Nu går jag bara en inspektionsrunda iklädd tjock jacka och mössa. Till råga på allt elände så upptäckte jag häromdagen att det flyttat hit trädgårdsmonster........mördarsniglar!!!!!!! Sådana har vi varit befriade från under alla år, men nu är det nog slut på det. Hoppas det inte är en hämndaktion för att jag har ett tema här på bloggen om Läskiga djur. Nu är jag på krigsstigen. Det blir till att leta i vapenarsenalen (kanske i syrummet) om det finns något som duger.

Frukostdags

Mamma, var är du?

Hjälp, det står en konstig typ och stirra på mig i ett fönster!

Om jag gömmer mig bakom lövet kanske hon försvinner?

Nähä! Hon står fortfarande kvar.

Men om jag låtsas att jag sover då?

Det hjälpte inte heller, men nu struntar jag i henne.

Var blir mamma av?

Jag är nog ganska ung

När jag läste tidningen i morse blev jag lite konfunderad. Jag läste en kort notis om en person som hade haft något problem med Arbetsförmedlingen. Inget konstigt i och för sig. Men konstigt blev det när jag började läsa på nästa sida. Där kunde jag läsa om en person som haft något problem med Arbetsförmedlingen. Nu får ni kanske samma känsla som jag fick........detta har jag läst tidigare. Mycket riktigt! Det var exakt samma notis på båda sidorna med endast några fler meningar i den sista notisen. För övrigt var de ordagrant lika. När jag bläddrat vidare läste jag om Saab och deras samarbetspartner i Kina, och ett par sidor längre fram läste jag om Saab och deras samarbetspartner i Kina....fast den här sista rapporteringen var mer utförlig. Det handlade trots det om exakt samma sak och många av meningarna var exakta kopior av den första notisen. Då log jag inombords. Så härligt! Förvirringen drabbar inte bara en pensionerad Pantertant utan även personalen på en tidningsredaktion. Det om något måste vara bevis på att det inte är ett tillstånd som är åldersrelaterat. Alltså är jag inte gammal!

Jag hatar sladdar

Sladdar är väl bra ibland, men de är oftast i vägen. Så mycket som bara går att ha trådlöst vill jag ha. Inte bara för att det är lätt att sno in sig i sladdarna, utan för att de ofta bildar rena ormboet och bara samlar en massa damm. Jag fick se ett mönster på en dammråtta som jag har sytt. Jag gjorde den i filt efter storleken på ett grenuttag med plats för många kontakter. Nu är allt samlat inuti råttan och den ligger på en hylla under datorn, så det är lätt att städa där under. Det är nog enda gången jag har uppskattat att ha en råtta i huset.

Jag gick under jorden

Annandag Pingst drogs in för 10 år sedan till förmån för Nationaldagen. Jag tycker det var på tiden att Nationaldagen blev klassad som en helgdag. Så är det ju i de flesta andra länder. Nu blir det lite fel för en del av de som jobbar när den 6 juni infaller på en helg. Vissa fackförbund har avtal om att man då får ta ut en annan ledig dag under året. Jag har inget sådant avtal, men jag tog ändå ledigt igår. Kan undras vad det blir för konsekvenser av det. Jaja...den tiden den sorgen.

För säkerhets skull så gick jag under jorden. Jag tillbringade nästan hela dagen i källaren. Mina syrum har länge liknat....inga syrum. Av nån underlig anledning så har det samlats saker där som inte har det minsta med sömnad att göra. Nu förpassades allt sånt till sina rätta platser. Det gick ganska snabbt, men det största problemet var ändå alla lösblad som låg och skräpade. Jag tog ett djupt andetag och sen gav jag mig i kast med det hela.

När jag ser ett snyggt mönster eller en kul idé i en tidning så river jag ut sidan, och hittar jag nåt på nätet så skriver jag ut det. Med tiden blir den där pappershögen ganska stor. Nu sorterade jag allt efter var det hörde hemma...stickmönster för sig, symönster för sig, tips och idéer för sig osv. Sen var det bara att ta hög efter hög och se om jag verkligen skulle spara det och då satte jag in det i plastfickor och in i respektive pärm. Jag har en stor bibliotekssnurra i ett av rummen och där samlar jag pärmar med olika innehåll. Det är så praktiskt när det är nåt jag vill göra att bara plocka fram en pärm och bläddra i.

Allting går att sälja med mördande reklam.....

...kom och köp konserverad gröt. Den visan skrev Ulf Peder Olrog på 1940-talet. Den handlar om suspekta affärsidkare eller bondfångare som försöker sälja konserverad gröt gjord på vassla och sågspån. Det verkade så otroligt med konserverad gröt, så jag minns att när jag hörde den som barn, så tycket jag det var väldigt fantasifullt och trodde aldrig att det skulle komma att finnas i verkligheten. Men nu finns det!

I veckans reklamblad som kom i brevlådan annonseras om gröt på tub. Det är givetvis ämnat för mindre barn, för det innehåller inte så mycket att en vuxen människa kan bli mätt på det. Katarina brukar köpa sådana här tuber till Zoé, men de innehåller en slags fruktkräm. Zoé gillar dem skarpt och kallar dem för kompott. Det är väldigt praktiskt att ha med om man är ute nån längre stund eller åker bil en längre sträcka. Det är lätt för barn att själv få den här kompotten i sig utan att kladda ner både sig själv och bilklädseln. Kompott är gott att äta kall, men kall gröt??????

Mina barn gillade aldrig gröt när de var små, och det gjorde inte jag heller. Det var inte förrän jag blev vuxen som jag lärde mig att uppskatta gröt. Det är snabbt lagat och man håller sig mätt länge. Jag undrar ifall gröttuberna kommer att bli nån större succé. Numera lagar man gröt på några minuter i micron, så de behövs nog knappast hemma. Gröt finns att köpa i barnmatsburkar, men då kan man ändå värma den ifall man vill.

Ibland kan man väl bli lite sugen på nåt gott när man är ute och åker, men aldrig nånsin har jag då känt en längtan efter att trycka i mig kall gröt. Allt går nog inte att sälja med mördande reklam.

Tänk lagom

Ju mer man tänker inser man att det inte finns något enkelt svar.

Extra läskigt

Jag har redan haft ett inlägg om spindlar i kategorin Läskiga djur. Då hade jag inte läst om den här hemska händelsen i Australien. Det regnade tusentals spindlar från himlen! En liten filmsnutt visade hur det såg ut och reportern berättade att när det regnade väldigt mycket, så använde spindlarna sina nät som en slags fallskärmar och seglade iväg för att inte drunkna. De kunde färdas flera kilometer. Det hände tydligen ganska ofta, men det var mycket ovanligt att så många flög iväg samtidigt och att de sedan ramlade ner på samma ställe.

Staden där de landade hette Goulburn, och de fastnade på allt; bilar, växter, hus och människor. Man hade behövt paraply för att gå ut där. Fast jag hade definitivt inte gått utanför dörren om nåt liknande hänt här. Jag vågar inte ens tänka på hur det har varit för de stackars människor som bor där. Ibland när vi sitter i trädgården kan en spindel komma farande förbi med vinden, så jag förstår att det är inte omöjligt att det kan hända här med, men förhoppningsvis inte i den utsträckningen.

Jag lider inte av arachnofobi (spindelfobi) nu men om jag varit med om en sådan händelse så hade jag absolut haft den fobin sen.

Jag föredrar reklam

Igår låg det ett vykort till mig i postlådan. Det hör inte till vanligheterna...antingen är det reklam eller räkningar, så detta var verkligen positivt. Vi har tid för dig, stod det på framsidan. Så omtänksamt! Tänk att det i denna stressade tid finns några som verkligen ger sig tid och vill träffa mig. Men det var något bekant över det här vykortet. Jag hade bestämt för mig att jag fått ett likadant i fjor.

Det stämde. När jag vände på kortet och läste, såg jag att det kom från min tandläkare. Så besviken jag blev! Det var dags för ett nytt besök och de föreslog den 1 juni, och då blev jag glad igen. Den tiden passar inte mig alls. Jag ringde genast upp för att ändra tiden, men tandsköterskan har nog kommit på att jag alltid försöker flytta fram tiden så hon sa glatt att det var ok att jag kom den 3 juni i stället. Just då hade jag ingen bra ursäkt till hands utan vi kom överens om att ses då. Men nu när jag tänker efter i lugn och ro, så.......visst var det något väldigt viktigt jag hade inplanerat att göra den 3 juni?!!?!

Kaffetåren den bästa är

För inte så länge sen var det så enkelt när man gick in på ett fik och beställde en kopp kaffe. Servitrisen tackade för beställningen och hämtade en kopp helt vanligt svart kaffe. Ville man ha socker och grädde till så gick det naturligtvis bra. Idag finns en hel meny med olika kaffesorter. Jag har inte testat alla och vet inte ens vad de innehåller förutom kaffe då naturligtvis. Café Latte och Cappuccino har jag smakat och båda två är väldigt goda.

Det skulle vara roligt att testa alla sorter som finns nån gång. I stället för att gå en barrunda så kunde man gå en caférunda. Jag får fundera lite mer på det, för det låter väldigt gott. Då kunde jag besöka olika caféer samtidigt och göra upp en lista på vilka som var värda ett andra besök. När Rasmus var liten ägnade vi ett helt sommarlov åt att åka runt och testa olika lekplatser. Hembygdsparken i Ängelholm vann stort. Han kanske vill göra mig sällskap på en cafétestrunda också?

Det första jag gör när jag stigit upp på morgonen är att sätta i gång kaffekokaren. Medan den är i gång går jag ut och hämtar tidningen. Jag brukar hälla upp en mugg åt mig själv och sen hälla resten på termosen. Först häller jag grädde i muggen innan jag häller på kaffet. Jag vill alltid ha det i den ordningen i stället för tvärtom. Har ingen aning om varför. Jag plockade fram grädden ur kylskåpet och hällde upp lite och sen hällde jag kaffet på termosen. När jag ställt tillbaka grädden började jag leta efter min mugg. Var hade jag nu satt den? Den fanns inte någonstans. Då ramlade poletten ner. Jag hade aldrig plockat fram nån mugg utan jag hade hällt grädden direkt i termosen och sen på med kaffet. Det blev åtminstone i rätt ordning.

Tanter och städklutar

När jag var barn så fanns det speciella kläder man hade på sig till städning. Det såldes städrockar och en slags längre scarf som damerna virade runt huvudet för att skydda håret...från damm då kanske. Det såg ut som en slags turban och var jättefult. Som tur var så hade min mor aldrig något sådant om huvudet och jag har inget minne av att hon hade en speciell städrock heller.....men hon var väldigt förtjust i att städa. Den genen har hoppat över mig. Nästan alla "tanter" jag kände när jag var barn såg ut som de som är med i Anderssonskans Kalle-filmerna. På den tiden kallade man vuxna kvinnor för tant om man var barn. Du var absolut inte populärt att tilltala någon med. Då var inte tant ett skällsord utan mer bevis på vördnad.

Hattar tycker jag är väldigt tjusigt, men jag förstår mig inte på det där turbanmodet. Jag har aldrig sett en kvinna som är snygg i turban. Nu går tuban att använda till något bättre fick jag se häromdagen. En liten filmsnutt visade en ung tjej som demonstrerade hur man skulle få till stora vågor i håret utan att locka det. Hon tvättade sitt hår och kletade i en del olika grejer, sen la hon en T-shirt på ett bord och böjde sig över den. Då kunde hon lägga sitt långa hår i veck ovanpå tröjan och sen tog hon nederkanten på den och knöt bak nacken. Därefter tog hon ärmarna och vek hela tröjan över håret och virade in hela klabbet så det såg ut som en städklut. När håret var torrt och hon plockader bort T-shirten var hennes hår så tjusigt vågigt.

Mitt hår är så kort så jag kan inte lägga det i några veck inuti en T-shirt och det vete fåglarna om jag vill gå runt med en klut runt huvudet. Jag håller mig nog till min varmluftsborste.

Läskiga djur

2. Maskar och ormar

Jag tycker att måndagar ibland kan vara lite intetsägande dagar. Även sen jag slutade jobba så känns det inte som om måndagen är världens piggaste dag. För att jag ska vakna till ordentligt behövs nåt speciellt. Då kom jag på lösningen; Läskiga djur. Bara tanken på dem får mig klarvaken. Vad kan då vara bättre än att starta bloggveckan med ett inlägg om dessa hemska varelser. Det hjälper i varje fall mig att kvickna till.

Allt som slingrar sig och krälar avskyr jag. Maskar är det som jag stöter på mest. Det är fullt av dem i trädgården när man gräver. Jag kan inte påstå att jag är rädd för maskar, jag tycker bara att de är äckliga. De gör stor nytta och jag tycker det är enbart bra att de finns, men jag har däremot inget minne av att jag ens som barn plockade upp maskar och gick och bar på. Det verkar som många barn tycker det är så kul att hålla i en mask.

Ormar är en annan historia. När jag gett mig av på mina promenader till skogen, har jag bara träffat på en snok en endaste gång. Den låg i solen och såg ut att ha det så skönt. Huggormar har jag aldrig sett, men jag vet att de finns, för en hundägare råkade på en huggorm, som högg hans lilla hund. Jag var därför väldigt observant när jag var ute och gick med Santos. Det finns en del människor också som blivit rejält sjuka av huggormsbett, annars är vi i Sverige förskonade från större och giftigare arter.

När Rasmus var mindre gillade han att åka till Tropikariet i Helsingborg. Det är ett ställe som vimlar av läskiga djur. Jag försökte alltid föreslå att vi skulle göra något annat, men eftersom han så gärna ville dit, så fick jag bita ihop och blunda när jag gick förbi nåt läskigt. Efteråt brukade vi fika i cafeterian. Rasmus beställde alltid en glass och jag tog svart kaffe....men egentligen hade jag behövt något starkare.

Det finns alltså inte med på min Bucket list (lista på saker som jag ska göra inom en viss tidsram) att jag ska åka till nåt land långt borta och ge mig ut och leta efter ormar. Jag tittar inte ens på TV- program som handlar om de slingriga figurerna. 

Att vara tankspridd

Har du nån gång slutat tänka och glömt bort att börja igen?

Riktigt så dåligt är det kanske inte, men aningen förvirrad kan man väl känna sig ibland. Fast jag har läst att det är helt naturligt och inget att oroa sig för. Det låter tryggt. De flesta jag känner klagar på att de glömmer saker eller känner sig allmänt vimsiga. Det måste absolut ha att göra med den stressade tid vi lever i. Jag har inget minne av att varken min farmor eller farfar sa att de var glömska. De blev inte heller förvirrade fast de blev gamla. Stress var ett ord som de aldrig använde. Stressen var kanske inte uppfunnen då. 

Man blir inte stressad bara av att jobba utan lika mycket av att ha för lite att göra. Jag har precis lagom mycket att göra så jag borde inte känna mig varken stressad eller förvirrad. Det gör jag inte heller......känner mig stressad, alltså. Förvirrad har jag varit i alla tider så det är nåt som jag tycker liksom hör till min personlighet. Glasögon, nycklar och mobil är tre saker som alltid ställer till problem för mig. Rasmus har lärt sig det nu och håller alltid lite extra koll på mig. Sist jag var hemma hos honom hade jag lyckats förlägga mobilen.......igen! Rasmus ringde till den och då hördes en signal från min väska, som jag just letat i.  När jag skulle gå ropade han på mig: " Mormor! Du har parkerat din bil precis utanför vårt hus." Han är så omtänksam. 

Ord och inga visor

Rasmus föräldrar har alltid läst sagor för honom innan han skulle sova och annars också. Det har de fortsatt med i alla år och han tycker fortfarande det är roligt när man läser för honom. Ofta hör man att barn idag inte läser böcker...det är bara iPhone, iPad och dataspel som gäller. Jag tror faktiskt inte det är så illa, men det blir tyvärr ofta en generalisering. De barn jag träffat på när jag jobbade i skolan har visst varit intresserade av den senaste tekniken, och tur är det, men de älskade när hela klassen gick till biblioteket och lånade böcker. I Rasmus klass har de en bok som deras lärare läser ett kapitel ur varje dag. Det får barnen att varva ner lite.

Att läsa böcker ger inte bara ett stort ordförråd, utan man får användning för sin fantasi också. I stället för att få allt serverat som när man tittar på en film, så får hjärnan i stället jobba fritt. Jag tror absolut att det sätter igång kreativiteten och gör att man tänker på ett annat sätt i vardagen. Allt blir inte så inrutat utan man kan improvisera lite.

Jag är så imponerad av stå-upp-komiker som är så snabbtänkta och kan hitta rätt repliker på nolltid. De är mästare på att vränga till ord och komma på så många olika betydelser och sammansättningar så man blir alldeles matt. Jag gillar sjuk humor och det gör Rasmus också. Han kommer med så dräpande kommentarer ibland och jag som alltid haft lätt för att skratta är klart tacksam att ha som publik. Han kommer fort upp i varv och jag skrattar så tårarna rinner. Det konstiga är att ingen annan fattar i regel vad vi har så roligt åt.

Några som jag också beundrar är författare. Tänk att ha förmågan att skriva en hel bok! Jag tycker det kan vara svårt ibland att bara få till ett blogginlägg, men det finns författare som skriver tegelstensromaner. Nu har min författarbloggkompis Lotta kommit ut med ännu en bok. Den gav lite extra stoff till mitt ena tema här på bloggen. Tack för det, Lotta! Nu väntar jag bara på att författarbloggkompisen Bosse också ska ge ut en ny bok.

Ingen arg snickare

Alla snickare är inte arga. Det vet jag, för jag är gift med en sedan flera år tillbaka. Det är alltså ingen egenskap som fodras för att man ska kunna ägna sig åt yrket. Jag tycker att alla som anser det vara inne att skälla och gorma på andra människor går ut och svalkar av sig. Jag är så enormt trött på alla låtsasilskna kockar, snickare och jag vet inte allt. När började egentligen den här trenden? Det är definitivt inget trevligt. Den "gamla" arga snickaren har alltid retat gallfeber på mig. Efter att ha sett ett par program där han gormade och gol och de boende grät, så fick jag nog. Det var inte bara det att han idiotförklarade dem, utan sen lekte han hobbypsykolog också. Troligtvis finns det ett slags manus i botten, och kanske bra betalt till de medverkande, men det kvittar. Jag tycker inte det är nåt att visa på TV.

Nu har han slutat vara arg och i stället har det dykt upp en annan ettrig terrier. Fast jag tycker inte den här snickaren verkar lika aggressiv av det jag sett. När han hjälpte Ernst i hans program var det en mycket duktig och trevlig kille. Ska han ta upp den fallna manteln från den förra programledaren får han nästan ha lite Dr Jekyll och Mr Hyde-gener.

Tacka vet jag Timells program. Där går det lugnt tillväga och de verkar ha kul när de jobbar. Dessutom blir det bra resultat och man får många tips på vad man själv kan göra. Jag tror aldrig jag hört någon i det programmet säga ett ont ord till någon av de medverkande. De smågnabbas, men på ett snällt sätt.

När jag kommer på nåt nytt jag vill ha här hemma brukar jag alltid berätta för snickaren hur jag tror man ska göra. Det brukar sällan stämma med verkligheten, men det gör inte så mycket, för Göran ritar upp hur det ska vara och sen fixar han det. Det senaste projektet är ett stort strykbord med hylla undertill för alla strykjärn, ärmstockar och annat. Jag sparar in många pengar på att ha en egen snickare.

Privatskola stänger

Vi har i ett antal år haft en privatägd skola i Åstorp, men för ett tag sen kunde vi läsa att den skulle stängas. Eleverna som går där kommer att få fortsätta sin skolgång på de kommunala skolorna så det löser sig ändå. Nu har ännu en privatägd skola fått slå igen. Blåmesen på Björnås som startade jordnötskurserna har tyvärr varit tvungen att om inte stänga för gott så åtminstone göra ett uppehåll.

Undervisningen fungerade bra ett tag, men sen började några huliganer komma och terrorisera verksamheten. Kajorna tyckte det var väldigt praktiskt att komma och plocka av studiematerialet. De var för stora att sitta på själva behållaren, men de satte sig på en gren bredvid och sträckte på sina halsar som om de var giraffer. Till en början knackade vi på köksfönstret och då flög de iväg, men bara för en kort stund. Till sist tröttnade jag på det och letade fram en rulle silvertejp. Jag tejpade över hålet på jordnötsbehållarna och än så länge sitter tejpen kvar. Jag hoppas att kajorna tröttnar på att komma hit nu, för det är inte den sortens gäster jag vill servera på mitt café.

Mormors nya bil?

Renault har presenterat en ny elbil. Jag känner inte till så mycket om bilar över huvud taget och elbilar har jag ingen uppfattning om alls. Den var ganska dyr i inköp, även om det stod att den var bland de billigaste. Allting är relativt. Det som gjorde att jag blev lite intresserad var givetvis namnet: ZOE. Då måste det naturligtvis vara en toppenbil.

Min Megane är 15 år gammal nu, och det börjar bli lite reparationer då och då. Jag har haft tur i många år och inte behövt lägga så mycket pengar på lagning. Förslitningsskador kommer man ändå aldrig ifrån. Visst hade det varit skönt med en sprillans ny bil igen. Då försvinner många bekymmer flera år framöver. Men då måste jag först fixa till en löneökning. När jag jobbade var det varje år medarbetarsamtal och då diskuterades alltid lönen. Jag vet inte vem som håller i lönesamtalen för pensionärerna, men när jag vet vem som har ansvaret för det ska jag boka tid.

En del företag har firmabilar till sina anställda. Jag är statsanställd sen fem år tillbaka och har aldrig tänkt på att jag kanske är berättigad till firmabil i stället för att slita på min egen. Det ska jag ta upp på mitt nästa lönesamtal.

Lättlurad

Jag måste erkänna att jag är väldigt lättlurad. Så fort jag läser en rubrik om mode, hantverk eller resor så läser jag automatiskt artikeln. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att läsa ett sportreportage t.ex......inte förrän i söndags. På två helsidor fanns ett reportage om ishockeytränaren i Rögle. Rubriken var: Eldebring redo för catwalken i Rögle. Givetvis var det ordet catwalk som fick mig att spärra upp ögonen. Mode, tänkte jag med en gång.

Jag läste hela första sidan men det nämndes inget om nåt mode. Det kommer nog på nästa uppslag då, inbillade jag mig. Så lurad jag blev! När jag började läsa där var det en exakt upprepning av föregående sidas text. För säkerhets skull läste jag hela den sidan också, men det stod inget nytt.

Igår fanns ett nytt uppslag från Rögle med. Det hade blivit något tekniskt fel i söndags. Äntligen skulle jag kunna läsa lite om ishockeymode! De kanske hade skaffat sig nya matchkläder för både hemma och bortamatcher eller piffat till hjälmarna. Klubborna var kanske svängda en extra gång eller vad de nu tänkt ut för nåt. Men icke, sa Nicke! Att gå på catwalken enligt tränaren betydde att spelarna skrev upp tre ord som de ville att lagkamraterna skulle uppfatta när de kom in i ett rum. Sen fick de gå fram och tillbaka inför alla och efteråt blev det diskussion.

Eldebring och jag har utan tvekan helt olika uppfattning om vad som menas med att gå på catwalken. Men nu har jag i varje fall läst ett helt sportreportage...ja, ett och ett halvt om vi ska vara nogräknade.

Kalasdags

I lördags var vi bjudna på kalas. Rasmus pappa fyller år i morgon, men vi firade honom under helgen i stället. Ulrika hade gjort världens godaste smörgåstårta med lax och räkor, och Rasmus hade stått för tårtan till kaffet. Han varvade chokladbottnar och marängbottnar med sylt och grädde emellan och på toppen låg små maränger med M&M-karameller runt ikring. Den var supergod. Jag har redan lagt in en tårtbeställning till mitt kalas i sommar.

Jag älskar att planera fester. På grund av avstånden är det tyvärr mycket sällan vi kan träffas alla vid födelsedagar eller andra stora helger. I år verkar det som om vi ska kunna samlas med alla barn och barnbarn igen till sommaren. Det ser jag fram emot.

Nu arbetar min hjärna för högtryck med vad för slags fest vi ska ha. Det är minst lika roligt att planera och förbereda en fest som att sen vara med om den. Har vi tur så blir det en fin sommar. Allt blir så mycket lättare när man kan vara utomhus. Ulrika, Katarina och jag brukar slå våra kloka huvuden ihop när det är dags för större fester. När jag fyllde jämnt förra gången hade jag en Pippifest eftersom vi är jämngamla. Jag tror inte Rasmus minns så mycket av den, men han har sett foton från den och han fastnade för sockerdricksträdet, så det måste jag nog ha i år med. Jag hade hängt läskflaskor från grenarna på plommonträdet så de barn som var med på festen kunde plocka när de blev törstiga. Plommonträdet går att använda till mycket. Till de vuxna hade jag hängt mindre flaskor i en stor Benjaminfikus. Jag hade gjort egna flasketiketter och limmat på där det stod 60% så det var starka grejer. Fikusen lever tyvärr inte längre så det blir torrt på den fronten.

Att gå i cirklar

När du vandrar runt en dunge för att spåra någonting, se då till att det inte är dina egna fotspår du följer efter.

Både i böcker och filmer berättas om människor som går vilse och då börjar gå i cirklar. Det är inte helt uppdiktat, för en tysk forskare bad en del personer att gå så rakt som möjligt genom en skog utan någon kompass. När solen var uppe eller det var stjärnklart så gick det ganska hyfsat, men så fort det blev mulet så vek de av från den raka vägen och började irra runt. De korsade sina egna steg flera gånger utan att märka det. Ett likadant experiment gjordes i Sahara med samma resultat.

Ibland har det påståtts att man gick i cirklar för att benen var olika långa, och då svängde man av antingen åt höger eller vänster. Det visade sig att det stämde inte, för personerna vek av växelvis mot ena eller andra hållet utan något bestämt mönster.

Jag skulle aldrig våga var med om ett sånt experiment. Att utsätta sig för att försöka ta sig fram i helt okänd terräng när man saknar lokalsinne över huvud taget är inte särskilt lyckat. Det är lite frustrerande och tänka på att brevduvorna som bor i vår trädgård kan hitta hem från Norrland eller någonstans i Tyskland på egen hand...eller vinge, men om jag planerar att köra längre än 2 mil hemifrån måste jag ta hjälp av GPS. 

Lyckligt lottade

Jag tycker synd om pensionärerna. Det finns många som har svårt att ta sig fram på egen hand, men ändå förväntas de trava iväg till parken för att sitta där och mata duvorna. Det slipper vi göra. Vi går bara ut i trädgården och Göran öppnar upp duvslaget så brevduvorna kan flyga ut och sen sätter vi oss under plommonträdet och fikar.  När vi tröttnar på att sitta där har vi inte så långt att gå hem igen. Tänk om alla pensionärer hade det så bra.

Hör av dig igen, Barbara!

Idag fick jag ett mail från en som hette Barbara. Jag hade blivit utvald att få en donation på 5,4 miljoner. Det stod inte vilken valuta det var som gällde så jag vet inte om det är kronor, euro, dollar eller något annat. Strunt samma. Fem miljoner tackar jag inte nej till. Donationen skulle användas till något projekt...tydligen valfritt....för jag kunde inte utläsa att det ställdes några särskilda krav. Perfekt! Jag har massor av projekt på gång nu och en del som bara är på funderingsnivå.

Sen vet jag inte riktigt vad som hände. Jag tycker jag brukar vara ganska skärpt annars men idag blev det total kortslutning. Varje dag får jag en massa mail som jag är totalt ointresserad av. De flesta hamnar i skräpkorgen direkt, men ganska många smyger sig in bakvägen och hamnar i inkorgen. Idag hade jag bestämt mig för att klicka i att jag ville tas bort från deras maillista omedelbart, och sen tryckte jag på deleteknappen. Tyvärr är det inte alltid det hjälper, men nu har jag i varje fall gjort vad jag kan. Jag var så inne i "deletandet" så när jag läst klart Barbaras mail åkte det också all världens väg. Innan jag kommit på det hade jag även tömt papperskorgen. Milda makter! Jag hade ju inte sparat hennes adress. Hur i all världen ska jag nu kunna meddela henne att jag gärna tar emot de där miljonerna? Hoppas hon inte blir sur för att jag inte hör av mig och skänker pengarna till någon annan.

Nytt körkort

Förra veckan var jag hos frissan och fick klippt en ny, lite tuffare frisyr och imålat lite färg i håret. Denna gången blev det en varm rödbrun nyans med massor av ljusare slingor. Jag är väldigt nöjd med resultatet. Det var tur att jag beställt tid nu, för jag hade fått påminnelse om att jag måste förnya mitt körkort. Det är givetvis en fördel om man ser någorlunda mänsklig ut på fotot.

Det dröjde några dagar innan jag hade tid att åka in till Helsingborg, så jag fick själv fixa till frisyren utan hjälp av någon frisör när det äntligen blev dags. Innan jag åkte in till Vägverket så kollade jag på resultatet av mina ansträngningar i spegeln, och det var inte alls dumt. Jag tänkte att ÄNTLIGEN kommer det att bli ett foto som gör mig rättvisa. Men sen började jag tänka lite mer praktiskt. Det drar med sig en hel del jobb också. Då måste jag föna och kamma och fixa till mig varje gång jag ska åka iväg...om det så bara är en liten tur ner i samhället, för jag måste ju likna den där tjusiga donnan på körkortet ifall jag blir stoppad av polisen. Att jag inte tänkte på det tidigare! Efter en sista titt i hallspegeln gick jag in i badrummet och torkade av sminket och rufsade till frisyren. Nu liknade jag en helt vanlig Pantertant igen.

Fotot som togs på Vägverket blev precis som alla andra gånger jag förnyat mitt körkort: Hemskt!  Om en vecka kan jag lösa ut mitt nya körkort med det nya fotot och lugnt ratta min bil i ytterligare 10 år. Skulle jag bli haffad av polisen behöver jag inte bli nervös. Körkortsbilden stämmer exakt med verkligheten.

Att ta hjälp av tänkarluvan

Ibland verkar det helt tomt på hjärnkontoret när man ska skriva ett inlägg. Då brukar jag antingen strunta i att skriva nåt eller dra ner tänkarluvan över ögonen och bara vänta på att det dyker upp nån idé. Något som jag gillar är olika teman. Då är det så lätt att komma på nåt att skriva om, för då har man ju redan ett givet ämne. I skolan gillade jag att skriva uppsats. Jag valde alltid ett ämne där jag kunde få skriva fritt och fantisera som jag ville.

Här på bloggen har jag egna teman som t.ex. Färgtema. Det började med att jag en januaridag för två år sen tyckte det var så trist i naturen och beslöt mig för att leta efter regnbågsfärger i skogen. Sen flöt det bara på och blev till sist att jag ibland skriver inlägg en hel vecka som alla handlar om eller har någon anknytning till en viss bestämd färg. Jag har betat av några färger och funderar nu på nästa som kommer lite längre fram i sommar.

Läskiga djur är ett annat tema som jag börjat på. Lite då och då kommer lite synpunkter på vad jag anser är läskiga djur. Något som definitivt inte är läskigt är Nalle Puh-söndagarna. Han är den gulligaste och mest förnuftiga björn jag vet.....nästan mänsklig. I december i fjor hade jag en adventskalender här på bloggen, där samtliga inlägg handlade om änglar. Änglar är nämligen en av mina många passioner.

Blogg 100 är något som många deltar i. Det startade jag med på någon gång i mars. Man ska då skriva ett inlägg varje dag i 100 dagar, och eftersom jag i stort skriver på det viset, tyckte jag det var en kul grej. Inspirationen och lusten att skriva tog tyvärr abrupt slut när vi miste vår lille Santos. Jag har därför hoppat av från det temat. Att skriva kan jag ändå inte sluta med, märker jag. Det är som en slags terapi, så det kommer jag att fortsätta med de dagar jag tycker det känns roligt att skriva.

Åstorp - Sveriges Silicon Valley?

Maj är inte bara en efterlängtad vårmånad. Det är även deklarationsmånaden.....inte lika efterlängtad, kanske. Igår natt kl. 24.00 skulle alla deklarationer vara inlämnade. De som missat det kan räkna med att få böter.

Vi Åstorpare är bra på att e-deklarera. I vår kommun har nästan 55% deklarerat via telefon, mobil, app eller dator. Själv har jag använt mig av datorn och det visade sig att jag betalat in för mycket i skatt. Precis min åsikt också, fast Skatteverket och jag är inte riktigt överens om själva summan. Det rättar nog till sig när jag lämnat in uppgifter på avdragen.

I år har jag gjort avdrag för resor till och från jobb. Det brukar man ju kunna göra. Jag jobbade som au pair i Luxemburg en vecka och det händer titt som tätt att jag hämtar Rasmus i skolan. Ett tag funderade jag på ifall jag skulle dra av för resor till Väla köpcentrum också. Det är faktiskt väldigt jobb-igt att springa ut och in i butikerna där.

Samma som förra året

Den repliken härstammar från sketchen Grevinnan och betjänten, som visas varje nyårsafton i svensk TV sedan 1976. Vi skulle kunna säga samma sak, min dotter och jag, när det gäller musikalresorna till Köpenhamn. Vi har inte hållit på lika många år förståss. Dagen ser ungefär likadan ut varje gång vi åker. Vi får skjuts in till färjeterminalen i Helsingborg för vidare färd med båt och tåg till Köpenhamn. I lördags när vi åkte var Knutpunkten smockfull med båtresenärer. De flesta stannade dock kvar i Helsingör, så det var troligtvis något jippo på gång där.

Resan till Köpenhamn tog drygt en timme för tåget stannade vid samtliga stationer. Väl framme på Hovedbanegaarden så ställde vi kosan mot Ströget. Vi kommer alltid ner lagom till lunch, så det är bara till att hitta ett mysigt ställe att sätta sig och äta på. När vi var mätta spankulerade vi runt lite och tittade på väskor i en liten mysig affär. De har mycket kläder också där i väldigt roliga modeller, och man blir så inspirerad av att kika på allt.

För att inte behöva jäkta till teatern som ligger en bra bit från Ströget, så började vi så smått dra oss ner mot det hållet. På vägen dit slank vi inom en del butiker och jag hittade en jättesnygg skinnjacka i en orange nyans. Den passade perfekt. Det enda som inte passade var priset. Jag ska åka ner dit lite längre fram i sommar och då hoppas jag på att de rear den. Över huvud taget så visades mycket kläder i orange och aprikos och en hel del i gult också. Det är inte min älsklingsfärg, men det var inte kycklinggult så det var riktigt snyggt.

När vi sett oss mätta på kläderna gick vi vidare och hamnade i paradiset eller rättare sagt på Paradis...ett glasscafé mittemot teatern. De har världens godaste glass. Jag valde en bägare med Oreo, lakrits och choklad-karamell. För att skölja ner det hela beställde jag en cafe latte.

En halvtimme innan föreställningen började gick vi till teatern. Denna gången gavs Billy Elliot med musik av Elton John. Det handlar om gruvarbetarstrejken i England och om en pojke som av en slump är med på en balettlektion. Historien var både sorglig och rolig. Det var många barn med i föreställningen och de var otroligt talangfulla. Scenografin var som alltid mycket fantasifull och jag har nästan för mig att teatern har fått pris för den. Efter första akten smakade det bra med ett glas vin i pausen och när föreställningen var slut återstod bara för oss att promenera tillbaka till stationen för vidare färd med tåg, båt och bil hem igen. Om ett år är det dags att göra om samma sak, men då ska vi titta på Doktor Jekyll och Mr Hyde.

Önskedröm

Jag tror vi drömmer för att vi inte ska vara ifrån varandra så länge. Om vi är i varandras drömmar kan vi vara tillsammans hela tiden.