Fontäner och blonda lockar

Jag läste att Anita Ekberg fyllde 83 år igår. Det är länge sedan hon slutade spela in film, men jag tror ändå de flesta har hört talas om henne. Hon var mycket vacker som ung och hade riktigt "filmstjärnehår". Hennes blonda hårman kunde göra vem som helst avundsjuk. Brigitte Bardot var också en stjärna med långt och blont hår, men det var alltid så rufsigt. Anitas var mycket blankare och prydligare. Att toupera håret som Brigitte Bardot och sen låta det se ut som en hövolm är det i och för sig en del som gör idag också, men jag tycker inte det är snyggt nu heller. En bild på Anita Ekberg som valsat runt i all världens tidningar mycket är den när hon badar i Fontana di Trevi.

Jag har aldrig sett Anita i verkligheten, men jag har sett en annan ljuslockig sötnos som kanske inte badar, men åtminstone springer runt i en fontän.

En liten bit från där Daniel bor finns en slags fontän, som alla barn gillar. Det är massor av munstycken som sprutar upp vatten i omgångar. Ibland är vattenpelarna inte speciellt höga, och man blir nästan lite sugen på att gå in där och ställa sig.

Men efter en stund så sprutar vattnet högre.......

...och högre, och då kan jag säga att jag var glad för att jag inte spatserat in där.

Daniel tyckte inte det gjorde så mycket att han blev våt. Det var nog ganska skönt, eftersom det var väldigt varmt den dagen. 

Mikaeli marknad

Igår besökte jag och ett stort antal andra personer Mikaeli marknad. Den hålls varje år i september på Fredriksdals friluftsmuseum. När man går utanför staketen och tittar in tänker man inte så mycket på vad som finns där innanför. Man går på trottoaren och har biltrafiken alldeles inpå sig, och det verkar bara som det är en större park där inne. Stort är det verkligen. Jag vet inte hur stor ytan är, men det tycks aldrig ha något slut när man går där.

 Det är som ett Skåne i miniatyr. Här finns parker, trädgårdar, naturområden, odlingar, en herrgård en stadsdel och en bondgård med djur. Fredriksdal är ensamt i Norden om att vara både ett friluftsmuseum och en landskapsbotanisk trädgård.


Stadskvarteren med affärer är öppna och det finns en gammal handelsbod där man kan köpa godis i strutar. Eftersom det var marknad var många andra hantverkare också där och visade sina varor och hur  de tillverkades.

Jag fick se fårklippning, kardning och spinning, och en bit därifrån höll en dam på att färga ullgarn med lökskal och olika slags växter.

Av rödlöksskal fick hon fram en mycket snygg grön färg. Jag tror bestämt att jag måste plocka fram min växtfärgningsbok och sätta igång. Man blir så inspirerad när man ser allt man kan göra själv. Det visades linberedning, knyppling, hur man gör borstar och mycket annat.

Det bjöds även på musik och på ett ställe var en liten dansbana uppbyggd. De dansande hade klätt sig i väldigt tjusiga gammeldags kläder.

Att spela på såg fungerade alldeles utmärkt. Mannen ackompanjerades av en dam på dragspel och det lät riktigt bra.

Nästan vid utgången träffade vi på en positivhalare som bad Rasmus om hjälp att veva positivet.

Efter nästan fyra timmars promenerande kändes det skönt att sätta sig i  bilen och åka hem. Nu snurrar det för fullt i mitt huvud av alla nya ideér jag fått. Sådana här dagar behövs lite då och då.

Tänkvärt

Det är betydelsefullt att vara trevlig, men det är trevligare att vara betydelsefull.

Frukostsällskap

Den dagstidning vi prenumererar på har gått samman med Sydsvenskan. När jag som barn bodde i Eslöv var det just den tidningen som mina föräldrar prenumererade på. Man läser ständigt om hur svårt det är ekonomiskt för pappersupplagorna. Jag tror säkert att många hellre läser sin tidning på nätet, och det är en fördel att kunna göra det. Trots allt föredrar jag ändå pappersversionen. Jag vill kunna breda ut en hel sida över köksbordet och hoppa mellan rubrikerna utan att behöva använda en datormus. Jag läser alltid tidningen i samband med att jag äter frukost, och jag kan inte plocka in kaffe och youghurt och sitta och äta framför datorn. Risken finns alltid att kaffet hamnar där det inte ska. Ipaden skulle klart kunna var ett alternativ vid köksbordet, men jag tycker den skärmen är alldeles för pyttig för att läsa morgonnyheter på. Jag behöver något stort att fästa blicken på innan jag vaknat till livs.

Det är länge sedan det fanns en lokalredaktion i Åstorp. Jag kan väl sakna det ibland, men man måste vara realistisk. Så väldigt mycket nytt händer det inte här, så det är befogat. Om det är något speciellt som ska ske, som en marknad eller föreställning av något slag, så annonseras det klart om det. Stölder, mord och annat otyg är bara bra om det inte behöver sättas i samband med Åstorp.

Något som jag alltid läser i tidningen är krönikorna. Tidningen har flera olika personer som skriver olika dagar. Alla har en speciell vinkel på sin krönika och det tycker jag är kul. Något som jag aldrig missar att läsa är det Stefan Lindqvist skriver om. Han avhandlar det ena ämnet efter det andra. Det spelar ingen roll vad det är, han kan skriva så kul om vad som helst. Ibland ligger jag dubbelvikt av skratt när jag läser. Hans snåriga tankegångar och sjuka humor är oslagbar.

Utestädning

När jag vaknade i går morse var det bara 3 plusgrader och det såg inte alls inbjudande ut för en trädgårdsdag. Men efter en lång frukost med kaffedrickning, tidningsläsning och bloggkoll så började solen så smått titta fram. Det var verkligen nödvändigt att ta sig ut bland ogräset. På vissa ställen hade man behövt en machete för att kunna ta sig fram. Kändes nästan lite exotiskt. TV brukar visa naturprogram från djunglar och regnskogar och annat outforskat och hade det inte varit så förbenat kallt skulle man kunnat tro att man hamnat på ett liknande ställe.

Först och främst var det en del buskar som växt hej vilt i sommar och de måste jag klippa in lite, annars tar de över hela trädgården. Vi måste bli bättre på att hålla en normal höjd och bredd på träd och buskar, så vi slipper att dra upp och plantera nytt ännu en gång. Växterna trivs väldigt bra i vår trädgård, och det är säkerligen jordens förtjänst. Vi kan inte själva skryta med att vara så energiska med gödning och annat pyssel.

Man blir lite uppiggad när man ser att det fortfarande lyser färgglatt av olika blommor. En del sorter har blommat hela sommaren och fortsätter glatt in på höstkanten.

Doftviolen och Brinnande kärlek, tror jag den heter, har blommat sen tidigt på sommaren och kämpar fortfarande på.

Den här sommardahlian som är nästan omringad av lavendel har nog ingen större koll på årstiderna.

Det är härligt att komma ut i trädgården och direkt få syn på den här soliga blomsamlingen.

Fåglarna har sin matplats utanför mitt köksfönster och det är inte långt från altanen. Antagligen är det de som har sett till att det växt upp en sån här ståtlig växt. Jag hittade ett par till i närheten. Det är väl tveksamt om det kommer att bli en solros som de kan knapra på, innan frosten tar död på den. 

Något jag är riktigt stolt över är den här pelargonian som står på yttertrappan. Jag planterade den innan påsk i år och den har bara blommat och blommat hela sommaren. Just nu är det 7 utslagna blomklasar på den och 7 som står på tur att slå ut. Det skulle varit kul att veta hur många klasar det egentligen varit på den. 

En vanlig måndag

Nu har jag planerat att hålla mig på hemmaplan ett tag framöver. När jag vaknade i morse och tittade ut i trädgården var det första jag såg den lille rödhaken som hoppade runt på gräsmattan. Sen skulle jag gärna ha velat blunda. Vilken eländig syn som mötte mig! Trädgården har fått vara ifred för oss i nästan 4 veckor, eftersom vi inte varit hemma, och ogräset har växt kämpahögt. Jag känner mig väl knappast så där trädgårdssugen idag, men i morgon antar jag att vi måste sparka igång.

Resan hem från Luxemburg var ganska tuff. Först och främst kändes det väldigt jobbigt att åka från Zoé, men jag tröstar mig med att det går snabbt till jul. När jag checkat in fick jag veta att mitt plan blev 1 1/2 timme försenat p.g.a. att ett annat plan inte hållit tiden. Det var bara till att sätta sig och vänta. Jag hade en deckare med mig, så det var inga problem för min del. Väskan kunde jag hämta ut direkt i Köpenhamn och väntetiden på tåget till Helsingör var ca 10 minuter. Allt verkade ändå gå som smort trots att jag kom iväg sent.....trodde jag.

När jag kom till färjeterminalen i Helsingör fick jag veta att det hänt en olycka med en av färjorna. Vid 9-tiden på kvällen hade den seglat in i piren i Helsingborgs hamn och det var en del personer som hade blivit skadade. Det är redan begränsad tidtabell eftersom en av de ordinarie båtarna inte kan segla som planerat. När jag tittade på klockan såg jag att den var kvart över 11 och nästa båt beräknades avgå 01.00. Just då önskade jag att Öresundsbron hade byggts mellan Helsingborg och Helsingör i stället för mellan Malmö och Köpenhamn. Då hade jag t.o.m. kunnat spatsera över sundet. Nu blev det ändå inte så illa som befarat, utan en färja kom in tidigare än beräknat och jag kunde åka över redan kl. 12.00. På andra sidan sundet stod Åstorpstaxin och väntade. Den kan man lita på i alla väder.

Sista "arbetsdagen"

Idag är sista dagen som Zoé, Santos och jag själv bestämmer vad vi ska göra. Sen vill klart föräldrarna också ha ett ord med i laget. Det har varit så kul att få ha hand om den lilla dockan en hel vecka. Så länge hon är så här pass liten är det en fördel att vi kan träffas ofta så hon inte glömmer bort mig (hemska tanke!). Skype är ett bra alternativ för vi kan åtminstone se varandra och höra varandras röster, men det är besvärligare med kramarna.

Det har självklart inte blivit tid till så mycket bloggande den här veckan. Det fanns annat som pockade på min uppmärksamhet; var det inte Zoé så var det Santos. Jag har tittat en hel del på franska barnprogram denna veckan, så förhoppningsvis har det hjälpt upp min dåliga franska ett snäpp. Favoritprogrammet är med Sofia den första; en i raden av Disney´s många prinsessor. Det finns väldigt många bra barnprogram. Utbudet är så stort så man behöver inte titta på det som inte är bra. Jag tycker om animerade filmer och är imponerad av hur fint de är gjorda. Smaken är olika hos barn också. För Zoé så är det Sofia den första som är favoriten, hos Daniel var det Chuggington och Musses klubbhus och Rasmus gillar mest ungdomsserier. För egen del är det deckare som är det bästa man kan titta på. När jag kommer hem på söndag kväll hoppas jag de visar en riktigt spännande deckare på TV.

Au pair

Tack för alla vänliga kommentarer på mitt inlägg i måndags. Att jag var i Luxemburg och var omgiven av en pratglad flicka och en kelen hund lättade verkligen upp det hela. När jag kom hit sent i söndags kväll sov naturligtvis Zoé, men Santos mötte mig med ivriga svansviftningar. På morgonen när Zoe vaknat kom hon springande direkt och gav mig en stor kram. Sen har det varit Momo hit och Momo dit nästan hela tiden.

Jag bad om en lista på vilka tider som gällde för mat och nattning och lite andra förhållningsregler, och den har jag försökt att följa. Det har väl gått sådär kan jag säga. Men jag tänkte att det kan nog inte göra så stor skada ifall vi inte följer listan till punkt och pricka. Vi tar dagen som den kommer och det känns ganska bra. Det är jättekul att ha hand om småbarn. Man vet aldrig vad som kommer att hända från den ena sekunden till den andra. Dagarna är fulla av överraskningar. Zoe läste en saga för mig på franska (eller nåt annat okänt språk). Sen vände hon på boken och visade bilderna för mig. Antagligen gör de så på dagis när de sitter i en grupp och lyssnar på sagor. Det var för väl att hon gjorde likadant, för då fattade jag vad sagan handlade om. Nu har redan halva "arbetsveckan" gått och på fredag är hela den lilla familjen samlad igen. Jag stannar kvar till söndag eftermiddag då jag ger mig av hemåt.

Min mor

Idag skulle min mor ha fyllt 90 år. Hon har varit borta i drygt 9 år. Jag tänker fortfarande ofta på henne, och då är det alla kul saker vi gjorde tillsammans som jag minns bäst. Hon var en mycket hjälpsam och omtänksam person. Det fick inte bara jag och min syster erfara utan även svärsönerna, barnbarnen och barnbarnsbarnen. Mor hann träffa 5 av sina barnbarnsbarn. När Rasmus var liten så stickade hon en ljusblå tröja till honom med lång ärm och knäppning fram. När Zoé föddes fick hon överta den här tröjan, för att hon också skulle ha haft något på sig som gamlamormor gjort och när Daniel föddes blev det hans tur. Även om inte mor fick träffa dem i verkligheten så har hon ju på sätt och vis fått omfamna dem ändå.

Mor älskade barn och varje sommarlov och även andra lov kom barnbarnen på besök och var hos henne en tid. Då sydde och stickade hon till deras dockor och spelade fotboll och badmington. Barnbarnen kunde övertala henne att göra det mesta. Hon blev inte irriterad på deras hyss utan kunde se det komiska i det hela.

När mor gick i skolan var det inte tal om att lära sig engelska, men när min son och hans amerikanska fru skulle komma hit för första gången, tränade hon in några fraser. Hon kunde säga :"Welcome to Sweden", till Anne när de möttes. Mor var redan märkt av sin sjukdom då och var mycket trött. Efter en stund kände hon för att lägga sig och vila. Då reste hon sig upp och sa:"Excuse me". Sen tog hon sin rollator och knallade iväg till sängen. Hon var så go´.

Mor var mycket envis och det gav hon prov på även sen hon blev sjuk. Läkarna meddelade oss efter de ställt diagnosen att hon nog hade 3 mån kvar att leva. Pyttsan! Mor höll igång i 13 månader och så fort hon var pigg försökte vi göra något roligt. Min syster och jag träffade henne varje dag, och det kändes inte alls som någon uppoffring. Vi hade roligt när vi träffades. Vi spelade kort, handarbetade och bara pratade ibland.

Mor var ofta inlagd på lasarettet. En gång jag åkte dit var Rasmus och hans mamma också med. Barn fick inte komma in på avdelningen, så jag gick in för att hämta mor. Hon hoppade ur sängen, tog sin rollator och smet iväg. Där stod jag med hennes skor i handen. Hon hade inte tid att ta dem på sig. Hon skulle ju träffa Rasmus.

Tills sist blev sjukdomen för svår och läkarna sa att det var inte etiskt försvarbart att fortsätta med nån behandling. Ett tufft besked att få. Min syster och jag sov över i mors rum eftersom personalen trodde att hon nog bara klarade ett par dagar till. Men tji fick dem! Det tog en vecka. Mor var nersövd hela tiden, men en gång första kvällen vi var där inne så tittade hon upp och såg att vi var hos henne. Då sträckte hon ut sina händer och vi höll henne sen i handen hela tiden. Jag försöker övertyga mig själv om att hon uppfattade att vi var hos henne. Idag känns det väldigt tungt.

På väg igen

Det blev en kort mellanlandning i Sverige. Ikväll åker jag till Luxemburg. Göran skjutsar in mig till Helsingborg och sen blir det den gamla vanliga visan med färja, tåg och flyg. Jag landar kvart i elva, så jag gissar att Zoé sover då. Det ska bli spännande att se hur hon reagerar i morgon bitti när hon ser att mormor har dykt upp helt plötsligt.

Grattis!

Nu är det dags för sista barnbarnskalaset i år. Det är Rasmus som ska firas. Han blir 11 år idag och går nu i femman på mellanstadiet. På detta fotot är han 7 år och går i första klass. Det är inte leksaker som står på önskelistan längre. Rasmus är väldigt klädintresserad och har mycket bestämda åsikter om vilka slags kläder det ska vara. "Mjuka paket" tas tacksamt emot av honom. Rasmus är den utav barnbarnen som jag har träffat mest, givetvis. Jag har passat honom sen han var liten och låg i barnvagn. Jag minns så stolt jag var första gången jag fick ut och gå med ett alldeles eget barnbarn. Under årens lopp har vi hunnit med att göra många kul saker tillsammans.

En period skrev vi en blogg tillsammans också. Den hette Rasmus blogg. När den lades ner så gjorde jag scrapbookalbum om alla inläggen. Det blev sex fulla album, som jag har tänkt att Rasmus ska få när han blir myndig. Idag blir det lite andra presenter han får öppna. Vi har blivit lovade att bli bjudna på tacos och lite senare på kvällen vankas det tårta, som Rasmus har gjort. Det ser jag fram emot.

Den som spar han har

När jag var barn fick jag en spargris i present. Det var en trind grisskär liten nasse med en fyrklöver bak örat. Det fanns inget hål med ett lock i botten, så de pengar som lades i fick stanna kvar tills den var full. Men det finns lösningar på allt. Med hjälp av en kniv gick det att pilla ut mynt från den smala springan i ryggen. Hålet blev ganska stort med tiden. Till sist "tappade" jag grisen i golvet och den gick i så många bitar att det var helt omöjligt att laga den. Den här lille nassen finns alltså inte mer, men jag har kvar min fars gamla pengaskrin, som han använde i många år. Det är en plåtlåda som har en lös insats bestånde av två fack med lock över. I de här små facken förvarade far mynt och i det stora la han sedlar. Jag har det mest till att samla olika småprylar i. Det finns alltid sånt som inte direkt passar att ha någon annanstans och då är en sån här extra låda perfekt.

(bild lånad från nätet)

I skolan sparade vi också. Det var en stor trälåda med små fack......ett fack för varje elev. En gång i veckan var det "spardag" och då fick alla som hade pengar med sig gå fram till fröken och lägga i sina pengar. Så hemskt det måste ha känts för de barn som aldrig kunde ha pengar med sig till skolan. Tack och lov så slutade skolsparandet så småningom.

(bild lånad från nätet)

Jag minns även en sparbössa som jag fick från banken. Det var en tung sak. Här fanns en lucka i botten, men man var tvungen att gå till banken för att få den öppnad. Då blev det ju automatiskt också att pengarna sattes in där. Nu vill inte banken ha hand om kontanter längre så att spara i sparbössor borde ju egentligen vara något som var helt förlegat. Men jag tror faktiskt aldrig att det blir det. Det går fortfarande inte att använda Visakortet överallt så det skadar inte att ha lite kontanter hemma. Dessutom är det ganska kul att se hur pengahögen växer. Den chansen har man aldrig med ett bankkort. Det är lika litet och platt om det är värt mycket eller litet pengar.






Det finns så många annorlunda och kul sparbössor idag. De kan se ut i stort sett hur som helt. När jag var och hälsade på Daniel köpte jag en ny sparbössa, som ser ut som ett jättestort läppstift. Pengarna jag lägger däri används inte enbart till smink eftersom jag tycker det räcker så bra med min naturliga skönhet. I stället används det som hamnar i den sparbössan till saker jag blir glad av, som teaterresor och andra småutflykter.

Tillbaka till vardagen

Nu är resväskorna urplockade och nersatta i källaren på sin vanliga plats. På söndag får jag plocka upp en väska igen och packa för Luxemburgresan, men det är några dagar dit. Jag besökte en del stora tyg och hobbybutiker när jag var i Dallas, så nu är huvudet sprängfullt av ideer om allt jag sett och som jag vill göra. Det är en evinnerlig tur att jag inte har ett jobb som inkräktar på min fritid. Ifall jag vill sitta en hel dag och bara läsa i alla nya hobbyböcker jag plockat med mig hem, så kan jag göra det. Vilken lyx! Jag brukar alltid köpa en massa böcker och tidningar när jag åker utomlands. En del av dem är svåra att hitta i Sverige. Det går givetvis att köpa det mesta på nätet, men när jag själv åker så slipper jag ifrån portot. Visserligen är det "porto" på mig när jag åker och det är aningen dyrare än brevportot, måste jag erkänna. Men känslan av att själv få bläddra i böcker och tidningar för att se om det är nåt av intresse är helt annorlunda än att sitta och klicka i rutor på datorn.

Man blir onekligen lite bortskämd när man är borta. Vi åt lunch på olika lunchrestauranger nästan varje dag. Det började alltid med att en trevlig servitör kom och frågade om jag ville ha en Margarita....och det ville jag. Sen kom de med antingen något gott bröd eller chips med olika dipsåser, så man inte var alldeles utsvulten när maten kom in. Vi har testat många restauranger och jag kan inte välja någon favorit. Alla var lika trevliga och hade mycket god mat. Det är betydligt billigare att äta på restaurang i Dallas än här hemomkring, så det var alltid många gäster var man än kom.

Det kommer att bli en tuff övergång till de gamla vanliga luncherna här hemma. Jag tvivlar på att Göran kommer och frågar mig om jag vill ha en Margarita, och jag får troligtvis själv laga lunchen. Nåja, jag kommer väl att vänja mig så småningom.

Schack matt

Det känner jag mig idag. Vi kom hem från Dallas igår kväll och nu känns tiden helt fel. Vi åkte alltså till Dallas för sådär en tio dagar sedan och kom hem vid 6-tiden igår kväll.  Flygresan hem startade i söndags kväll halv 7 Dallastid....det är detsamma som måndag morgon kl 01.30 svensk tid. Det blir helt fel i sovandet ett bra tag framöver nu. Jetlagen blir bara värre ju äldre jag blir känns det som.

Vi har haft några jättetrevliga dagar hos min son och hans familj. Vi åkte dit för att fira Daniels födelsedag bl.a. De har flyttat till ett nytt och större hus, så vi var naturligtvis nyfikna på att få se det. Huset är helt underbart med många rum och vinklar och vrår lite varstans...inte alls likt våra svenska hus. Peter ville ha lite snickerihjälp och råd av Göran. Det fanns en del saker som han ville ändra på och göra nytt. Då är det bra att ha en erfaren snickare som hjälp. Under tiden de jobbade roade Daniel och jag oss på egen hand. Jag tog klart alla  tillfällen i akt att få ha honom för mig själv. Nu dröjer det länge till nästa gång.

Eftersom Anne vet att jag gillar att sy så fick jag förtroendet att sy gardiner till Daniels rum. Tyget är mörkblått i botten med olikfärgade rymdskepp på. Jag sydde med öljetter i överkanten så att de går lätt att dra för fönstret. 

Det är väldigt högt i tak i alla rum. Daniels gardiner fick jag sy nästan 2.40 långa för att de skull nå ner till golvet. Hemma hade jag fått vira de gardinerna åtskilliga gånger runt stången om de inte skulle bli liggande som en stor tyghög på golvet.

Varje gång jag åker till USA så är det något nytt när man ska genom tullen. Redan på planet berättade de för oss att vi var tvungna att ha mobiler, iPadar och laptops laddade ifall de bad oss öppna dem i tullen. Varför vet jag inte. På planet fyllde jag också i en lapp där det stod var vi skulle bo och ifall jag hade något skumt med mig i väskan. När man sen då kom till immigrationskontrollen så lämnade man lappen där och man blev plåtad och fick lämna fingeravtryck och ibland svara på lite andra frågor. Men inte den här gången. Först kom vi till en dam som frågade var vi skulle bo, hos vem och var han jobbade......vilken "förveden" människa, tänkte jag. Jag hade ju redan fyllt i en lapp med alla uppgifter. Några meters promenad längre bort stod en annan dam och frågade samma sak!!!!! Är inte det slöseri med arbetskraft? Ännu längre fram i den här stora byggnaden stod uppställt en massa diskar där man själv skulle skriva in i stort sett samma som man skrivit på lappen, själv lägga fingrarna på en skiva så avtrycken fotades och sen skulle man ta en "selfie". Då fick man ut ett kvitto med alla uppgifterna på som lämnades till ännu en ny person.

När vi hämtat vårt bagage mötte vi en vakt som gick där med en jättesöt liten hund. Den där lille vovven blev väldigt förtjust i Göran och hoppade upp på hans väska. Vakten kom bums fram och undrade ifall vi hade frukt i väskan. Jag hade köpt bananer som vi ätit på planet, men det var två kvar och jag tyckte det var synd att slänga dem. Vi fick gå en omväg till en ny tullavdelning och lämna våra bananer. Sen var det äntligen slut och vi kunde gå ut genom dörrarna och träffa den lille solstrålen.

Turmascot i orange

Skolan var helt annorlunda förr. Efter sjätte klass kunde man söka in till realskolan och gå där i fyra år och sen söka vidare till gymnasiet om man ville det. I slutet av de fyra åren var man tvungen att klara av skriftliga prov i matte, svenska, engelska och tyska. Jag och två av mina kompisar köpte Fred Flinta, Barney och Dino och sen valde vi var sin figur som vi skulle ha som turmascot. Jag valde kanske inte helt oväntat Dino. Figurerna hade vi med oss i aulan där proven skulle göras. Blev man inte godkänd kunde man inte vara med på det muntliga förhöret och då var det kört. Då fick man gå om ett år. I aulan var det knäpptyst och lärare gick runt och kontrollerade så ingen fuskade.

Det var en nervös väntan innan rektorn lämnade besked ifall man kunde gå upp i "muntan" eller inte. Alla klarade sig det året jag gick och det var rena feststämningen. Nu skulle här tillverkas hattar. Vi gjorde olika skapelser och dekorerade dem på olika vis. Jag köpte en halmhatt med litet brätte som jag klädde in helt i rosa smårutigt bomullstyg. På toppen satte jag blommor i alla färger som jag snurrat ihop av spets, brodyr, band och stuvbitar. Runt hatten knöt jag ett band som fick hänga långt ner på ryggen. På ena bandet skrev jag Plugga bör man annars kör man och på det andra stod det Saliga äro de korkade ty de hålla sig flytande.  

Det dröjde några veckor innan det var dags för det muntliga förhöret. Vi fick då reda på vilka ämnen vi skulle bli förhörda i och det skulle sitta en del bistra herrar från skolstyrelsen och lyssna. Om man klarat skrivningarna och inte svarade rent uppåt väggarna på frågorna under förhöret så klarade man sig. Då var det till att ta på sin grå mössa som gällde för realexamen och rusa ut på skolgården till väntande släktingar och vänner. Inte helt olikt studentutspringet idag.

Sportskor

När min son spelade Knattefotboll och vi skulle köpa fotbollsskor till honom fanns det inte så många färger att välja mellan. Det var svart och.....svart. Idag lyser fotbollsspelarnas fötter i all världens färger. T.o.m. skobanden är ibland som smycken. Det är en hel vetenskap att handla sportskor. Jag har följt med Rasmus några gånger och han har väldigt bestämda åsikter om vilka slags skor han ska välja. Det är naturligtvis viktigt att de sitter bra på foten, men sen är det ingen nackdel om en känd fotbollsspelare har exakt likadana skor.

Rasmus har haft väldigt många olika färger på sina skor och nu senast köpte han ett par i orange....igen.....även om han påstår att det är en "hemsk" färg. Han älskar att retas med mig, så jag tar hans uttalande med en nypa salt. Det var inte bara skorna som var orange. De låg inpackade i en orange skolåda. Faktum är att de sista paren han köpt alltid har legat i orange lådor. Han är så generös, så han ger dem alltid till mig. De är perfekta att ha i mitt hobbyrum och samla småprylar i. Naturligtvis går mina hobbyrum också i orange. Bland alla egenskaper som förknippas med den här vackra färgen så finns också kreativitet.....och kreativitet passar perfekt i ett hobbyrum.

Parkeringsbekymmer

När jag hälsar på min dotter i Luxemburg och vi är ute och promenerar brukar vi gå förbi ett ställ med lånecyklar. Det tycker jag är väldigt smart. Vilka regler som gäller för uthyrningen i den staden vet jag inte, men jag läste om hur det är i Stockholm. Där kan man köpa antingen ett säsongskort eller ett tredagarskort. Cykeln får man låna i tre timmar och kan lämnas i ett annat cykeluthyrningställ än där man hämtade ut cykeln. Jag har tagit reda på att det finns liknande uthyrning på andra platser i världen, och det kan vara ett kul sätt att turista på i en storstad. Lätt och behändigt att komma fram och man behöver inte leta som en dåre efter parkeringsplatser.

Lilla Åstorp vill tydligen också vara med på ett hörn. Nu är det nog inte lånecyklar det gäller utan egna cyklar. Det har kommit upp ett cykelställ i kommunparken och det är så enkelt att se det på långt håll. Vid änden på stället finns nämligen en dekoration föreställande en stor orange cykel. Den går inte att missa. Jag är full av beundran över deras fantasi och färgval. Nu har jag inte själv någon cykel, så det ger inte mig några större problem, men jag tänker på alla som inte har en orange cykel. Varför har man inte tänkt på dem? Jag hoppas verkligen att de som ställt sina gula cyklar här inte får en böteslapp för felparkering.

Grattis!

Idag fyller den här lille lockige poolskötaren 2 år. Avståndet gör att det blir mest via foton och Skype som jag kan få en glimt av honom. Jag har märkt att han ofta har något orange på sig. Jag hoppas så att han har ärvt mina "orange" gener och fortsätter i samma stil. Han är alltid lika glad när man än pratar med honom, och jag ser fram emot att få höra honom säga farmor på klingande skånska.

Orange godsaker

Den här växten heter Calamondin och av de små orange frukterna går det att göra en jättegod marmelad. Frukterna är ganska beska att äta råa.

Havtornsbär har jag tillgång till i massor. Jag plockar bara så pass mycket så jag kan koka några burkar marmelad. Det finns visserligen att köpa ute i affärerna med, men den är inte särskilt billig. Det har jag full förståelse för. Det är ett elände att plocka de här bären. Busken har flera centimeterlånga, tjocka och vassa taggar. Att plocka dem känns nästan som ett besök hos en akupunktör.

Nypon sitter också på lite stickiga buskar. De här taggarna är mindre och har en förmåga att sätta sig fast i fingrarna. Trots det plockar jag nypon varje år och torkar. Sen kokar jag nyponsoppa på dem och när det blir lite soppa över, så använder jag det som degspad för att baka nyponbullar.

Physallis är både gott och vackert. De piffar upp den allra enklaste tårta eller efterrätt både med och utan sitt hölje.

Det finns många citrusfrukter som har orange skal som apelsiner, clementiner och mandariner. Häromdagen köpte jag blodgrapefrukt. Den är lite sötare än den vanliga sorten.