Det är synd om mig

Igår var det soligt och fint, och vi bestämde oss snabbt för att jobba utomhus. Till helgen har det lovats eller varnats för dåligt väder. Även om vi båda är pensionärer bryr sig inte vårt hus och trädgård om det. Här fodras underhåll hela tiden. Det bästa är ändå att vi själva bestämmer vårt arbetsschema. Vi kör med flextid och många och långa pauser.

Efter att jag ryckt upp det lilla ogräs som vågat visa sig, tänkte jag lägga på mer barkmull. Vi köper det i säckar om 50 l. Jag har alltid själv lyft säcken upp i skottkärran och slängt ut mullen i rabatten, men igår var det något som gick snett. Vi hade bara två säckar kvar så jag fick böja mig en bra bit när jag skulle lyfta upp dem i kärran. På samma gång som jag lyfte vred jag på ryggen och då kändes det lite konstigt. Jag funderade inte över att tidigare när säckarna låg så långt ner på marken brukade vi hjälpas åt att lyfta upp dem. Göran höll på att måla och jag trodde att jag skulle fixa det på egen hand. Ryggen kändes stelare och stelare ju längre jag höll på, och till sist fick jag ge upp.

Sen kom värken. Inte bara i ryggen utan i nacke, armar och ben också. Lika bra att ta hela köret när det nu ändå var på gång. Alvedon hjälpte inte, så jag fick leta upp starkare grejer. Vetekudden la jag i micron och sen fick jag flytta den i tur och ordning till alla onda ställen. När jag satte mig framför datorn var jag tvungen att sitta på en kudde...precis som en annan prinsessa på ärten. För en del år sedan när jag hade mycket problem med ryggen, skaffade jag mig en kilkudde. Den gör att ryggen automatiskt rätar upp sig och man sitter inte som en hösäck. Det är kanske dags att leta fram den. Idag blir det inga större akrobatiska övningar för min del. Jag kanske t.o.m. tar tjänstledigt.

Jag är ingen fidgetör

Jag visste inte vad det var för något förrän Rasmus sa att någon fidgetör var jag då rakt inte. Jag kan alltså inte hålla en sån där snurra igång. Fidget spinner kallas de på svenska....vad de heter på engelska vet jag inte.

Det kommer nya populära leksaker eller vad man ska kalla det för stup i kvarten. När jag var barn var det jojon som var väldigt populär. Jag var jättedålig på att få den att snurra och fara upp och ner också. Ner kom den, men sen stannade den där och bara hängde i linan. Det var inte riktigt det som var meningen. Jojon var populär ett tag när mina barn var yngre också, och de lärde sig det snabbt. Göran kunde också få den att snurra både upp och ner längs linan och snurra när den var längst ner. Jag tror det kallades för att den kunde "spinna".

På 50-talet var rockringen en ofta sedd mojäng. Det var jag däremot väldigt bra på. Min syster och jag brukade tävla om vem som kunde ha den igång längst tid och hur många varv den kunde snurra. Även idag är den populär och det beror säkert på att det sägs att man får smalare midja av att jobba med den. Det var inget jag behövde tänka på som tonåring, för jag var mager som en skrika. Idag klarar jag inte av många varv med rockringen...kanske för att jag inte har någon midja. Där är liksom inget riktigt spår för den att snurra i.

När jag var med Peter och handlade i Dallas såg jag att de sålde fidgetsnurror och Peter sa att de var väldigt populära där också.

När Rasmus tar en sådan mellan sina fingrar kan han enkelt sätta fart på den fast han bara använder en hand. Den snurrar som tåget och han kan flytta den från ena handen till den andra och vända och vrida på den. De ska visst vara avstressande, ungefär som stresskulor en del satt och snurrade på för ett tag sen. För mig är de absolut inte avstressande, tvärtom. Det är väldigt frustrerande att inte få fart på dem. Jo, snurrar gör de, men i ultrarapid. Jag har troligtvis inte det tålamodet som behövs för att kunna bli avstressad.....så jag kommer aldrig att bli någon fidgetör.

Och regnet det bara öste ner

Denna midsommarhelgen var den regnigaste på länge. Åtminstone vad jag kan minnas. Det började redan på midsommarafton att mulna till och sen kom regnet och blåsten. Midsommardagen gick i samma stil och även söndagen. Vi satt inne och åt sill och potatis, och det smakade lika gott där. Matjessill är något som vi äter lite då och då hemma hos oss. Det är nyttigt att äta fisk i alla former, men Göran är ingen fiskälskare så det blir tyvärr alldeles för sällan här. Makrill och tonfisk går lätt att få in i menyn precis som inlagd sill med olika smaker serverade tillsammans med kokt ägg. När det kommer till riktiga fiskmiddagar är det nog egentligen bara laxen som får godkänt.

Bo och Rasmus tycker om att fiska och när de har lyckan med sig och får någon fisk så äter de den gärna. Det konstiga är att även Göran var en flitig fiskare när han var ung, men han har aldrig gillat att äta fisk. Jag minns att jag var med honom och en kompis en gång vid havet. De brukade fiska på klipporna vid Kullen. Det var inte det lättaste att klättra där och jag satt sen hela tiden och funderade på hur jag skulle våga klättra tillbaka. Det förtog hela glädjen av att kunna sitta och titta på den fantastiska utsikten.

Det förvånar mig stort att Göran vågade klättra på klipporna och nästan utsätta sig för livsfara, men att smaka på sådana delikatesser som surströmming eller sushi vågar han inte. Jag förstår mig inte på honom alls.

Pengastrul

Om tjuvar bröt sig in hos mig och började söka efter pengar, skulle jag skratta och hjälpa dem att leta.

Idag är inte kontanter det som efterfrågas mest. Jag har i stort sett aldrig några pengar i min plånbok utan det är Visakortet som får stå för fiolerna. Enda gångerna jag förr löste ut sedlar var när jag skulle till nån loppis eller marknad, men nu använder de flesta swisch så då är det bekymret löst. 

Därför har det förvånat mig många gånger när jag läst i tidningen om rån. Personen som blivit utsatt har ofta haft väldigt mycket pengar i sin plånbok. Samma sak gäller vid inbrott. Naturligtvis är det datorer, sprit och smycken som är mest begärligt, men många gånger har de drabbade även haft tusentals kronor liggande hemma. Trots att räntan är så gott som obefintlig känns det ändå säkrare att ha sina pengar på banken. 

Ullared

Igår följde jag med Rasmus och hans familj till Ullared. Det pratas så mycket om hur långa köer det är där och hur trångt det är inne i varuhuset. Det märktes inget av det alls igår. Vi knallade direkt in efter att vi parkerat bilen, och inne i varuhuset var det väldigt gott om plats. Vi kom dit vid 10-tiden och gick direkt upp i restaurangen och började med frukost. Även där var det gott om plats. Semesterrusningen har tydligen inte börjat än. Det var betydligt trevligare att gå runt och shoppa när man inte behövde snirkla sig fram eller vara rädd för att bli påkörd av en kundvagnsfartdåre.

Allt är givetvis inte billigt här, utan det gäller att ha lite priser i huvudet om man vill spara in lite pengar. Jag bor på en bra plats där jag har mycket nära till väldigt många affärer med hyfsade priser. Med tanke på konkurrensen är de naturligtvis tvungna att inte ligga för högt prismässigt, så att handla i Ullared blir för mig mer lite komplettering.

Precis som tidigare år så var det TV-inspelning i butiken. Jag tycker det börjar bli lite tjatigt nu. TV-programmen är i mitt tycke helt ointressanta och visar en hel del som jag tycker är förnedrande för de medverkande. Självklart har de själva godkänt att medverka, men programidén stör mig.

Vi fyra skåningar strålade samman i restaurangen lite då och då för fika och middag. Inte någon gång behövde vi stå i kö utan det var bara att gå direkt fram och beställa det man ville ha. Jag tror inte att butiken helt plötsligt har börjat tappa kunder. Det var nog bara vi som lyckats pricka in rätt dag för vår shopping. När jag kom hem så tittade jag på min stegräknare. Bara genom att spankulera runt och titta på olika varor så hade jag lyckats gå 8400 steg. Det kändes i både fötter och rygg, så idag blir det en väldigt lugn dag.....och samma gäller för morgondagen.

GLAD MIDSOMMAR

Envisa koltrastar

Ett par somrar har koltrasten fått bygga bo inne på vår altan. Första gången märkte vi inte att där var något bo förrän vi såg att föräldrarna flög ut och in jämt och ständigt. Vi tyckte det var spännande och såg fram emot att få se ungarna.

De var jättesöta, men tyvärr så såg inte altanen så rolig ut efter att de blev så stora att de skulle lära sig flyga. Det var fågelfritt i några år, men sen var det ett par som "upptäckte" altanen igen. Då hade jag lyckats förtränga hur jag fick sanera altanen efteråt, så jag lät dem flytta in. Denna gången fick de fyra ungar och vi hade ingen möjlighet att använda altanen på lång tid, eftersom vi inte ville störa dem.

I fjor var de helt galna. Vi såg när de flög in och då tog Göran bort boet med en gång innan de hann bygga så mycket. De gav sig inte utan de började om från början. Det gick t.o.m. så långt att de satt med byggmaterialet i näbben och väntade tills Göran plockat bort det som de börjat på och så fort han gick in flög de upp och började bygga som ingenting. Det såg egentligen väldigt kul ut. Till sist rullade Göran ihop nät och täppte till där de möjligtvis skulle kunna bygga. Efter det blev det lugnt..........tills för en månad sedan. Då upptäckte vi att det var ett fasligt flygande fram och tillbaka, men de stannade inte så länge. Göran var helt övertygad om att de skulle inte kunna bygga någonstans och det verkade faktiskt inte så heller. När vi nu kom hem från Dallas så höll de fortfarande på att flyga ut och in på altanen så Göran kikade efter lite mer noga. Då visade det sig att de hade lyckats krypa genom nätet på nåt mystiskt vis och längst in i ett hörn hade de börjat på ett nytt bo. Som tur var fanns det inga ägg i boet. Det plockades ner och nu är det barrikaderat överallt så det bör vara helt omöjligt att snirkla sig in någonstans.

Honan kom flygande flera gånger om och satte sig på klädställningen och tittade upp emot taket. Hon gjorde några försök att flyga upp, men det misslyckades. Jag stod inne i TV-rummet och kikade för att vara säker på att hon inte skulle kunna hitta nåt kryphål. Jag har ingenting emot att de vill bo i vår trädgård. Det finns gott om höga buskar och häckar och de får gärna bygga på utsidan av altanen. Men de är lite kräsna och vill helst bo på "gräddhyllan" och där är vi inte överens.

Åldersrelaterade intressen?

Jag läste en väldigt underlig intervju häromdagen. Den handlade om en dam som snart fyllde 50 år. Hon påstod att när man kom upp i den åldern så förväntades en kvinna att bli pysslig, göra bordsdekorationer och längta efter barnbarn. På henne lät det inte som något positivt alls, utan mer lite löjligt. Milda makter......då har jag alltid varit i 50-årsåldern för jag har alltid gillat att pyssla, har alltid gillat att duka och dekorera snyggt och jag har alltid älskat barn. Om nu det här levnadssättet är synonymt med 50-årsåldern så måste det betyda att jag fortfarande är 50 år.

När jag var i 10-årsåldern "jobbade" jag som barnflicka varje dag under sommarlovet. När sen skolan var i gång satt jag barnvakt de flesta helger. Jag utbildade mig för att ta hand om barn och har jobbat på spädbarnshem, barnsjukhus, daghem (eller som det heter idag förskola), fritidshem och skola. Jag är så lyckligt lottad att jag fått tre egna barn och fyra barnbarn. Men jag kan inte påstå att jag längtade efter barnbarn innan de var födda. Då hade jag så mycket annat att pyssla med. Men nu....när de finns .....längtar jag ständigt efter dem.

En inredares jobb är att hitta på nya idéer och lösningar så det ska bli trivsamt där man bor eller arbetar. Det är dessutom väldigt populärt just nu att pyssla med saker i hemmet. Jag tror inte att alla inredare är 50-åriga kvinnor utan det är ett intresse som alla kan ha både män och kvinnor oberoende av ålder.

Hon hade även synpunkter på pensionstiden. Enligt henne var det många som pensionerade sig alldeles för tidigt. Det tror jag faktiskt inte att det är så många som har råd att göra. Själv började jag jobba på Barnsjukhuset i Helsingborg när jag var 19 år och jobbade sen fram tills jag var 65. Efter ca 45 års passande av arbetstider så var det rena himmelriket att bli pensionär. Bara en sån enkel sak som att man vaknar en morgon och tänker att.....näää, jag struntar i att gå upp nu....jag somnar om i stället....och det kan vara antingen en måndag eller en tisdag eller vilken vardag som helst.

Nu har jag dessutom tid att åka bort när jag vill, göra allt roligt jag aldrig hann med tidigare och helt enkelt bara njuta av livet. Ibland verkar det som om det är något fult att ha den inställningen. Men det struntar jag fullständigt i. Jag längtar inte alls efter att börja förvärvsarbeta igen. Det är toppen att var pensionär, över 70 och kunna pyssla och träffa barnbarn lite när som helst. Jag kan inte låta bli att undra vad som förväntas av en 50-årig man. Med dagens jämställdhetstänk borde det vara samma.

Fådda blommor

För ett tag sen fick jag några sticklingar från en Mårbackapelargon av Ingrid på Gotland. De som känner mig tycker nog det verkar lite vågligt att skicka något sådant till mig. Men jag överlämnade dem genast till Göran. Det är han som tar hand om den sortens växter. Det blev flera små krukor som stod i fönstret ganska länge. De växte och såg ut att trivas.

Ulrika, som har gröna fingrar (alltså inget hon ärvt efter mig), fick två plantor med sig hem.

Hon toppade dem och snart kunde hon se att det bildats knoppar på båda plantorna. Två stänglar blommar för fullt nu och det är fortfarande en del knoppar som inte slagit ut. Det kommer nog att bli en lång blomningsperiod.

De plantor som Göran behöll blommar tyvärr inte, men det kanske kommer så småningom. De stod inte så soligt de veckorna vi var iväg, så det är möjligt att det har försenat knoppsättningen. De är ändå buskiga och fina, men givetvis hoppas vi på att de ska blomma lika tjusigt som Ulrikas gör.

Färgstarkt

Jag är inte perfekt, men jag är ett unikt exemplar.

Det är inte illa bara det. Som barn och yngre är det nog mer viktigt att inte sticka ut från mängden utan vara så lik kompisarna som möjligt. Så skönt det är när man kommit så långt i sitt tänkande att man kan känna sig glad över att inte vara som alla andra. Världen hade varit väldigt grå och trist då. Det behövs lite färgklickar bland oss människor. Det livar upp tillvaron. Att vara en färgstark person betyder inte att personen i fråga klär sig i färgglada kläder. Jag tycker det handlar mer om personligheten.

Livsviktiga prylar

Jag tror det skulle vara väldigt svårt att vara utan en dator eller mobil idag. Man vänjer sig fort vid saker och de blir som en nödvändighet. Innan jag hade mobil tänkte jag väl aldrig på att jag kanske kunde råka ut för något så jag behövde ringa efter hjälp. Visst hände det ibland men det löste sig ändå, även om det inte var lika enkelt som idag när man bara plockar fram mobilen och ringer den man vill ha tag på.

När jag fick min första dator för väldigt många år sedan använde jag den mest till att skicka mail. Med tiden blev det mer och mer och idag har jag väldigt svårt att tänka mig ett liv utan dator. Det är så bekvämt att fixa allt via nätet och det är lätt att hålla kontakt med barn och barnbarn långt borta via Skype.

Med en iPad blev det ännu bekvämare. Nu kan jag sitta var som helst och vara uppkopplad. Den är så enkel att stoppa ner i handbagaget när jag åker iväg nånstans. Ibland när jag sitter i vardagsrummet med min iPad och ser nåt jag vill ha utskrivet bara klickar jag på SKRIV UT och då rasslar det till inne på mitt datarum och det kommer en utskrift. Jag tyckte det var väldigt avancerat....

....tills jag fick se Peter´s skrivare. Ja, han har en vanlig skrivare också, men den nya är en 3D skrivare. Här används inga bläckpatroner utan det är en slags plasttråd. Han har skrivit ut en del leksaker till Daniel. Nu när vi var där så fick Göran utskrivet en mätsticka med ett hål på mitten. Den kan man använda för att sätta runt en bräda och vinkla hur man vill. Sticker man en penna ner i hålet så får man direkt mitten på brädan utan att behöva räkna eller mäta.

Det finns beskrivningar på olika saker att ladda ner från nätet, och Peter har själv gjort en del beskrivningar. Till mig hade han skrivit ut ett par högklackade skor. De är tänkta att vara ett mobilställ, men det tycker jag är synd. Då syns de ju inte och när han nu hade den goda smaken att skriva ut dem i orange så ska de väl inte döljas. Jag har satt dem i vitrinskåpet tillsammans med mina andra miniatyrskor.

Rhodedendron

Det är tydligen ett väldigt gynnsamt år för rhodedendronbuskarna i år. I många trädgårdar och parker så är det överfullt med blommor i lila och olika röda nyanser. Lila är nog det man ser mest av, och det är den färgen som våra buskar också ståtar med.

Från början hade vi fyra buskar längs med väggen, men den som stod längst ut vid gaveln blev så liten och tanig i jämförelse med de andra. Troligtvis var det för att den var mer utsatt för vind där. Till sist tog vi bort den och de tre som finna kvar har fyllt upp väggen totalt. Det har även funnits klätterhortensia som klättrade upp längs väggen bakom buskarna, men den är dold sen flera år tillbaka.

Knopparna ser nästan ut som små kottar innan de slagit ut helt.

Själva blomman är mycket vacker.

Även det som sitter kvar efter att blomman tappat sina blad är nästan som en prydnad. De första åren när inte buskarna var så höga plockade jag bort alla fröställningar, för min mor påstod att då blommade buskarna rikligare året efter. Jag vet inte hur mycket sanning som ligger i det, för jag plockar aldrig bort något från dem nu och de bara fortsätter att blomma och blomma. Buskarna når upp över takrännan och de är ganska breda, så även om jag står på en stege så når jag inte allt. Ungefär vart tredje år brukar jag kapa dem så de inte blir för höga. Våra buskar är snart 45 år gamla, men de på Sofiero är över 100 så våra ska kunna växa många år ännu.

Mother´s Day - Mors dag - Mammen Dag

Så länge min mor och min svärmor levde så firade vi dem alltid på Mors dag, men jag kom överens med mina barn redan när de var i tonåren att det var inte en dag som jag ville bli firad. De fick gärna ge mig presenter och komma och hälsa på när de flyttat hemifrån, men det behövde inte tvunget vara på Mors dag. Jag tycker det är roligare med spontana besök och presenter lite när som helst.

I år, däremot, har jag varit med om mycket Mors dagsfirande. Hanna döptes ju på Mother´s Day den 14 maj och efter dopet samlades vi alla på en restaurang. Den var fullsmockad! Som jag berättat tidigare så firas mamma genom att hon blir utbjuden på restaurang. Det tycker jag förståss är en trevlig sed. Varför tar vi inte efter den i Sverige? Då hade jag kunnat tänka mig att börja fira Mors dag igen. Nu vet jag inte om det är lika på alla restauranger, men i varje fall på den här så fick alla mammor var sin ros när det var dags att betala notan.

När vi varit hemma i ca två veckor var det dags för Mors dag i Sverige som gick väldigt obemärkt förbi, precis som jag ville ha det.

Den veckan jag var i Luxemburg så var det Mammen Dag på söndagen. Katarina och jag var och shoppade lite på lördagen, och då slank vi in i en parfymbutik. Expediten föreslog att Katarina skiülle bli medlem och få lite extra rabatter och det lät inte så dumt. Hon fick redan 30% på första köpet. Dessutom delades ut en liten flaska eau de toilette från Hermés och en minitub med serum från Dior. De här två sakerna fick jag behålla. Om effekten av det här serumet står i proportion till priset så räknar jag med att vara vacker som en dag inom kort. Innan vi gick därifrån fick Katarina och jag var sin röd vallmo. Det var ingen äkta blomma, men den var mycket söt. Den tålde t.o.m. en omild behandling i resväskan hem. Nu står den i en vas på mitt nattduksbord som prydnad.

Pauser behövs inte

Zoé tycker att det är fullt ös som gäller. Det är bara att hänga på. Det är bra med någon som puschar på så man inte slöar till. Jag känner mig så pigg och redo att jobba här hemma nu efter träningslägret i Luxemburg. Även om inte planet var framme förrän efter 10 på kvällen, så var Zoé med och mötte mig på flygplatsen. Hon hade pingstlov den veckan. På torsdagen följde jag med på tennisskola. Det var 7 barn i åldrarna 3-5 år som lekte och fick lära sig serva lite. De två tränarna som hade hand om barnen var fantastiska. De fick alla barn att stå tysta och lyssna på instruktioner, och sen försökte de göra som tränaren sagt. Det var givetvis mest bollekar, men det gjorde också att barnen tyckte det var kul. Passet varade i 2 timmar och sen åkte vi hem för Katarina skulle jobba på eftermiddagen.

Zoé hade många idéer om vad vi två kunde göra. Favoritdockan Rosie var givetvis med på allting.

Först bakade vi en tårta till Rosie av lite hårdsmälta ingredienser och den måste givetvis dekoreras med icing. Hon plockade fram en liten tub och dekorerade osynligt med den. När Rosie ätit tårtan var det viktigt att hennes tänder blev borstade och då åkte tuben fram igen. Nu var innehållet helt plötsligt förvandlat till tandkräm. Lite senare på eftermiddagen bestämde vi oss för att sätta oss på altanen för det var så varmt och soligt. Än en gång plockades tuben fram som nu innehöll solkräm. Jag måste ta reda på vad det är för märke för det var väldigt praktiskt.

Zoé, som är mycket musikintresserad, är lycklig ägare till en discolampa. Vi drog ner persiennerna så det blev mörkt i hennes rum och sen tände vi den och satte på musik. Discoeran gick mig helt obemärkt förbi, så jag kunde inga diskodanser men jag hade en bra lärare och kom ganska snabbt in i det. Kanske jag inte hade fått så höga poäng av domarna i Let´s dance, men Zoé uppmuntrade mig hela tiden och sa:" Bra mormor!"

Det var inte lika svårt som att dansa Moon walk, som Rasmus och jag testade för en del år sen. Då behövdes var sin vit vante som rekvisita.

Jag undrar så vad Daniel och Hanna planerar att lära mig för någon slags dans. Line dance blir kanske för mesigt. Det måste nog vara något med lite fart och akrobatik....som hip hop eller break dance. Jag har sett att de slänger sig på golvet och snurrar runt. Att ramla ihop i en hög på golvet ska jag nog klara av, men jag hoppar över snurrandet...inte för att det är svårt...men jag blir så lätt yr.

Projekt

Rasmus mötte mig på Kastrup igår kväll, och nu tyckte han att jag kunde hålla mig hemma ett tag. Det tycker jag själv också. Jag älskar att resa och mina nya väskor ska givetvis inte behöva stå i klädkammaren och bara samla damm, men jag kanske får ta en liten paus.

Så roligt det är att komma till nya ställen. Alltid ser man något som säkert går att genomföra hemma. I regel börjar jag fantisera innan jag kommit hem hur det kommer att se ut hos mig. Speciellt när jag var i Dallas fick jag så mycket inspiration när det gällde inredning. Mycket av det...ja i stort sett allt....är sånt som Göran kan fixa. Han säger att det kan han inte, men jag tror bara att han är blygsam. För att underlätta för honom, så tog jag massor av foton på alla detaljer. Det blev nästan som en arbetsbeskrivning, så nu kan det inte vara så svårt.

Jag förstår inte annars varför han alltid köper nya verktyg om han inte tänker använda dem. Han fick en tigersåg i present av Peter och Anne och det var tydligen ett riktigt trolleriredskap. Det var användbart till nästan allt fick jag veta. Nu har han ett fint ritbord också där han kan sitta och göra klart ritningarna till alla nya projekt som jag vill ha gjorda.

Innan han började jobba som byggnadssnickare så arbetade han på ett ritkontor. När jag ber honom snickra något till mig får jag alltid först uppmaningen att "göra en ritning". Jag ritar pliktskyldigast ner nåt på måfå utan exakta måttbeskrivningar. Jag har ju hela idéen i huvudet men att få ner den på papper är inte så lätt. Göran däremot är bra på det och det ser väldigt proffsigt ut. Naturligtvis måste det vara enklare när man har en exakt arbetsbeskrivning. Det blir ungefär som att följa ett stick eller virkmönster.

Tankeväckande

Ta alltid ut lyckan i förskott. Det värsta som kan hända är att du får uppleva den två gånger...

och det kan jag stå ut med.

Det är nog vanligare att man hör uttrycket: Ta inte ut olyckan i förskott för då finns risken att du får uppleva den två gånger. Jag föredrar det första för det är positivt hur man än ser på det. 

Foppatofflor

Jag har alltid trott att Foppatofflor var något som Peter Forsberg var först med. Det visade sig att jag hade helt fel där. Crocs startades i Colorado 2002. Peter hade tydligen efter en hälskada gått med sådana här tofflor av gummi och gillat dem. Han importerade modellen och det är därför de fick namnet Foppatofflor. Vi åkte till ett outlet-center utanför Dallas en eftermiddag för att shoppa. Det hade behövts många eftermiddagar för att hinna med alla butiker, så vi skrev ut en lista på dem och valde sen ut vilka vi helst ville besöka. Givetvis blev det en del klädaffärer och då speciellt barn och sportkläder. Vi gick även in i Crocsbutiken, som var överfull med Foppatofflor.

Det var rena färgexplosionen när man kom in. Alla väggar var täckta av skor i all världens färger. De var så tjusigt upphängda i var färg för sig. Mycket smakfullt.

Där fanns inte bara toffelmodellen, som vi är vana vid, utan de sålde sandaler och pumps i just Croslite som är ett slags skumgummimaterial. 

Jag såg massor av söta flickskor, men vågade inte köpa till Zoé för jag visste inte hennes storlek. 

Daniel fick ett par tofflor med Blixten McQueen och ett par med Minionerna, så han var väldigt nöjd.

Det fanns inga i Hannas storlek, men jag hade virkat ett par rosa skor till henne och sytt ett par matchande shorts.....

....så hon var lika glad ändå.

Jag är eftertraktad

Inte nog med att jag fick jobb som barnvakt i Luxemburg, nu har ett företag  tagit kontakt med mig angående ett annat jobberbjudande. De hade visst hört talas om mig i mycket positiva ordalag för de var väldigt imponerade. Där ser man! 

Vilken tur för dem att de hittade just mig. Jag undrar så var de fått reda på allt om min bakgrund och vad det är som jag gjort som är så fantastiskt. Tittar man på lönen så är det ju ingen tvekan om att det är ett toppenjobb, men jag tycker att arbetsbeskrivningen är lite luddig. Att jag kan jobba hemifrån låter bra och likaså att jag själv bestämmer arbetstiderna....men jag vet inte. Jag har varit "egen företagare" nu i snart 7 år, så tanken på att åter igen bli anställd är inte särskilt lockande. Jag trivs med att jobba de dagar jag känner för det och strunta blankt i att göra något de dagar jag känner för just det, så jag bryr mig nog inte om att KLICKA HÄR.

Mary Poppins fällde ut sitt paraply, men jag anlitar Lux air

Det är bara två veckor sen jag var på Kastrup och nu är det dags igen. Den här gången blir det en kortare tur och inom samma tidszon. Zoés föräldrar ska på fest den 9:e juni och behövde barnvakt. Jag anmälde mig genast som sökande till tjänsten....och jag fick den!!!! Sådana tillfällen ska man aldrig missa. Zoé har pingstlov hela veckan och jag åker ner ikväll. Flyget går vid 8-tiden så det blir ju en väldigt sen ankomst. Men det har ingen betydelse när det är skollov.

Hon ska gå på tennisskola några dagar under lovveckan och jag har turen att få följa med en gång. Det är roligt för barnen att få testa på så mycket olika saker som möjligt. Det behöver inte vara någon sport, men nog är det bra att de har en fritidssysselsättning. Mina egna barn provade på massor av aktiviteter. Några saker gillade de mer än andra. Ibland märkte de med en gång att det var absolut ingenting som var intressant och då var det bara till att välja bort det. En hobby ska vara kul och inte kännas som ett tvång.

En användbar näsduk

Inför Zoe´s dop för 5 år sedan fick jag se en bild på en dopmössa när jag tittade runt på nätet. Det var en amerikansk hobbysida som visade hur man vek en mössa av en helt vanlig näsduk. Jag tyckte det lät så spännande så jag var tvungen att prova. Till detta fodrades en tunn näsduk med en bred spets i kanten. Jag åkte runt till en hel massa affärer för att få tag på en liknande, men hittade ingen. På nätet kunde jag beställa precis den modellen jag ville ha, men leveranstiden var väldigt lång.

Det fanns inget annat att välja på mer än att sy en själv. Tunt vitt tyg hade jag hemma och bred spets var enkelt att köpa. Dessutom blev det betydligt billigare. När nu Hanna skulle döpas ville jag göra samma till henne. Den här gången sydde jag näsduken direkt och sen var det bara att vika, pressa och sy några stygn här och där så det blev en mössa. Till sist sydde jag fast knytband.

För att man skulle kunna se modellen riktigt köpte jag en mjuk nalle som fick ha mössan på sig.

Från sidan syns hur den är vikt. Baktill sydde jag med tråckelstygn och drog ihop så det blev som en blomma. Sen veks spetsen över sömmen så det inte syntes några stygn.

Det roliga med denna mössan är att det följde med en dikt.....på engelska. Till Zoé översatte jag den till svenska, men nu tyckte jag det kunde passa bra att ha båda språken med, eftersom Hanna kommer att bli tvåspråkig.