Viktig information

 

En bakelse innehåller väldigt få vitaminer så jag måste äta många för att täcka dagsbehovet.

Jag vill naturligtvis undvika att drabbas av vitaminbrist.

Självporträtt

Jag ogillar att bli fotograferad, så för min del kommer det aldrig att bli någon "selfie." Dessutom sägs det ju att det är insidan som räknas när man ska bedöma en människa och i så fall är Klimakteriehäxans selfieutmaning helt perfekt. Jag har läst många intressanta inlägg på temat och tänkte göra ett försök jag med. 

1. Första jobbet: Mitt första jobb var som barnflicka och då var jag ca 10 år. Jag har alltid älskat barn och har jobbat med barn under hela mitt yrkesliv.

2. Den personen ville jag se ut som: Audrey Hepburn. Hon har alltid varit min idol och jag har faktiskt liknat henne lite. När jag var tonåring hade jag Sabrinafrisyr.

3. Tidning: 91:an...läser jag inte, men jag kunde inte komma på någon annan. 

4. Färg: Neongrön. På 50-talet var det modernt med självlysande strumpor och jag minns att jag hade ett par neongröna sådana. 

5. Äter aldrig: Nudel. Speciellt glasnudel.

6. Godis: LAKRITS! Finns inget godare.

7. Alltid i kylen: Sötsur sås. 

8. Idrottsgren: Störtlopp. Det är något jag aldrig skulle kunna tänka mig att prova på, men det är kul att vara åskådare.

9. Skofärg: Purpur. Jag har haft ett par purpurfärgade lackskor för länge sen. Skor är min passion, men eftersom jag har svårare att hitta skor som passar mina fötter idag, så lever jag efter devisen: "Om skorna passar så köp ett par i varje färg."

10. Artist jag gillar: Rod Stewart. 

11. Katt: Turkisk angora. Det är förmodligen världens äldsta kattras. Man anser att den är grunden för alla kattraser med lång päls.

12. Konstform: Arkitektur

Spara och Slösa

När jag gick i skolan var fredagen alltid "spardag". Då tog läraren fram en stor låda med fack där det stod ett nummer framför en liten springa. Varje elev fick sig tilldelat ett nummer och sen var det meningen att vi skulle gå fram till katedern och lägga i en slant eller två och vid skolårets slut tömdes facken och pengarna sattes in på banken. Det låter som detta var för hundra år sedan. Något sådant skulle aldrig få förekomma idag. Tänk så hemskt för de elever som aldrig hade några pengar med sig till skolan, för att föräldrarna inte hade råd. Detta var verkligen att peka ut de som hade det knapert. Det måste väl vara upp till varje familj att själv få bestämma om och hur mycket man vill att barnen ska spara. Det här gammaldags sättet andas lite förmyndarskap. 

Vad jag däremot tyckte var kul var när Lyckoslanten delades ut. Den tidningen fick alla elever och det jag minns mest från den tidningen är serien om Spara och Slösa. I stället för att låta eleverna spara pengar i skolan tycker jag det hade varit bättre att prata lite allmänt om ekonomi och ge lite tips på vad man kunde göra för att vara ekonomisk. 

När jag gick på läroverket hade jag en textillärare som hade många bra idéer om återbruk av kläder. Det var fortfarande inte riktigt "fint" att sy om gammalt. Det gjordes endast om man inte hade råd att köpa nytt. Min lärare lärde ut att det var något mycket bra att ta vara på gamla material och göra nytt av det. Hon var långt före sin tid. Idag är det nästan högsta mode. 

Jag har nog aldrig varit någon Slösa. Det såg mina föräldrar till att jag inte blev. Idag är jag väldigt tacksam för det. Visst måste man unna sig nya saker, men allt måste inte vara nytt och inte heller dyrare än man har råd att betala för det. Mobillån fanns inte på den tiden, utan man sparade ihop till det man ville köpa. Idag är det alldeles för lätt att ta lån och många hamnar i skuldfällan. Det ser vi ju bevis på i TV-programmet.

Det är inte bara privatpersoner som slösar utan även kommuner, dvs. de styrande i kommunen. Det är lätt att slösa med andras pengar under förespegling att det är för kommunens bästa. Helsingborgs stad håller på att förbereda för H22 nu. Varför kan jag inte förstå. Med en grasserande pandemi är det väl inte lämpligt att ha en massa utställningar och evenemang. De förtroendevalda vill "sätta Helsingborg på kartan", säger de. Jag tycker mest det verkar som om kommunstyrelsen lider av storhetsvansinne. Det finns ingen anledning att slänga ut hundratals miljoner kronor på en onödig mässa när vården och skolan skriker efter pengar till mer personal. Jag tror vi måste sluta kalla de här personerna för förtroendevalda, för de har säkerligen inte mångas förtroende idag. 

Ett kvinnligt kommunalråd, som nu avgått, har anmält Helsingborgs stad till Slöseriombudsmannen. Jag visste inte ens att det fanns en sådan. Givetvis är hon kvinna, för det måste vara en person på en sådan post som står med båda fötterna på jorden och kan tänka logiskt. Ännu ett plus är att titeln är helt på svenska. Det inger förtroende.

Recept

 En del borde be sin läkare skriva ut ett recept på  något surhetsreglerande medel som t.ex. skrattsalva.

Inga biverkningar rapporterade.

Pzc32QA11

Nu är det tid för lösenordsbytardagen...en dag som jag alltid glömmer bort....precis som jag gör med många av mina lösenord också. Det ska vara koder och lösenord till allt. Snart kan man väl inte öppna vattenkranen utan att först slå in en kod. En del har satt i system att knäcka de flesta koder, så jag förstår att det inte är lämpligt att ha samma lösenord till allt. Men så enerverande det är när man ska knappa in de där siffrorna eller bokstäverna och de har lämnat hjärnan för längesen. Att ha en lapp i fickan med allt uppskrivet är helt klart inte lämpligt, men hur i all världen ska jag göra för att komma ihåg alla?

När Peter hade köpt min dator i somras så installerade han allt på den som jag tyckte jag hade användning för. Det fodrades en del nya lösenord och han är väldigt ordningssam och gjorde en lista med ett lättfattligt system. Nu är det enkelt för mig om jag skulle vilja byta lösenord, men........varför skulle jag vilja det egentligen? Listan är bra på ett annat vis med för den är väldigt lättöverskådlig och det är enkelt för mig att lägga till nya uppgifter. Jag vet att man bör skifta koder med jämna mellanrum, så det är inte konstigt att man blir helt konfys ibland. När Audrey Hepburn var söndagsbloggare hos mig hade hon ett väldigt bra tips. Jag tror jag kopierar det.

                  

Jag har "vadvardet" som lösenord, för det är det första jag tänker när jag ska fylla i det.

En äkta Pantertant

När jag började blogga för snart 12 år sen kallade jag bloggen för Gunnels blogg. Jag hade även en renodlad hobbyblogg igång, som hette Pantertantens passioner, där jag skrev om olika saker jag tillverkat. Det blev aningen rörigt, tyckte jag, så jag slog ihop de två till en och behöll namnet Pantertantens passioner. Mina passioner är inte bara sömnad och handarbete utan även mina barnbarn, konst, böcker, resor m.m. Det betydde att i den här nya bloggen kunde jag skriva om i stort sett allting. 

Idén till namnet fick jag från en gammal amerikansk TV:serie som jag följde i många år. Den hette "The Golden girls" och på svenska blev det då Pantertanter. Den handlade om fyra äldre damer som bodde tillsammans. Husägaren, Beatrice Arthur, spelade en frånskild lärarinna. Hon var mycket sarkastisk och blev sällan svarslös. Hennes mamma, spelad av Estelle Getty, flyttade in efter att hennes ålderdomshem brunnit ner. Hon verkade ibland aningen senil, men många gånger var hon mycket smartare än resten av gänget. Hon sa rakt ut vad hon tyckte utan omsvep. Lite komiskt var det, att Estelle var yngre än Beatrice, men det syntes inte i serien. Sminköser kan göra underverk. De två andra damerna var Rue McClanahan, som i serien är väldigt självisk och karltokig. Hon har svårt för att erkänna att även hon blivit äldre. Den sista damen är Betty White, som har rollen som norskättad änka. Hon är mycket naiv och de andra damerna driver ganska mycket med henne. Trots deras lite tuffa sätt mot varandra är de omtänksamma och hjälpsamma och håller ihop i vått och torrt. 

Beatrice, Rue och Estelle gick bort för mer än 20 år sedan. Betty var den enda av Pantertanterna som var kvar och hon spelade in film ända fram till 2015. Sista filmen jag såg med henne var The Proposal där även Sandra Bullock medverkade. Så sent som 2019 gjorde hon en av rösterna i Toy Story 4. Hon funderade nog aldrig på att pensionera sig. Igår skulle hon ha fyllt 100 år, men tyvärr gick hon bort på Nyårsafton i fjor. 

Jag inbillar mig att en Pantertant är en dam som firat en hel del födelsedagar. Hon klär sig efter sin egen smak och inte efter senaste modet eller vad andra anser lämpligt för hennes ålder, är nyfiken, har humor, är pigg på det mesta, vill gärna lära känna nya människor och är inte rädd för att göra bort sig. Jag är helt övertygad om att de egenskaperna hjälper till att ge ett långt liv.....i varje fall ett mycket underhållande liv. Betty tycks stämma in bra på den beskrivningen. Världen har blivit en Pantertant fattigare.

Problemlösning

När jag får problem så sjunger jag och då inser jag att min röst är värre än alla mina problem.

Genast känns allt mycket lättare.

Ett jobb för råttfångaren i Hameln

 Det är en medeltida sägen som bröderna Grimm skrev ner. I den ursprungliga versionen finns inte råttorna med. Det skrevs inte om dem förrän på 1500-talet. Sagan utspelar sig i slutet på 1200-talet och staden Hameln har invaderats av råttor. En man försäkrar ortsborna att han kan få bort råttorna och han tar fram sin flöjt och lurar ner dem i floden Weser, där de drunknar. Efteråt vägras han betalning och han blir naturligtvis arg. Flera dagar senare återvänder mannen när de vuxna är i kyrkan. Han tar fram sin flöjt igen och den här gången är det barnen som luras med av melodin. De går in i en grotta och försvinner. Det finns olika teorier kring verkliga händelser som låg till grund för sägnen; alltifrån att det rörde sig om pest och att de förvisades från staden i hopp om att stoppa smittan till det som hålls för mest troligt, nämligen att barnen gjorde en pilgrimsfärd och i så fall skulle råttfångaren ha varit en vuxen ledare. 

Råttfångaren hade verkligen behövts i Helsingborg häromdagen. En man promenerade ner mot centrum och såg att det sprang råttor i gräset. Plötsligt sprang en av dem upp i trädet som en ekorre. När han tittade upp såg han att det satt kanske 10 råttor uppe i trädet och käkade bär. Det är inte helt ovanligt att råttor klättrar upp och försöker äta talgbollar som egentligen hängts dit för småfåglarnas skull. Tack och lov har jag aldrig fått syn på en sån gynnare här.

För en del vintrar sedan vägrade min bil helt plötsligt att starta och när jag lämnade in den på verkstaden fick jag veta att en slang var avbiten. Det såg ut som om någon tagit rejäla tuggor av slangen. Reparatören var helt övertygad om att det varit en råtta som kalasat på min bil.

Jag har inte mycket gott att säga om råttor, men när jag läste om minröjarråttan Magawa kom jag på att fördomar kan man ha om i stort sett allt. Berättelsen om den här råttan fick mig att omvärdera deras existens....i varje fall när det gäller påsråttor. Magawa var en gambiansk påsråtta som vägde 1,2 kg och var 70 cm lång. Han utbildades av den belgiska välgörenhetsorganisationen Apopot till att leta efter landminor. Bland alla råttor som tränades blev han den mest framgångsrike. Ett område stort som en tennisplan söktes av på 20 minuter. För en mänsklig minröjare kunde det ta upp till fyra dagar. Råttorna tränades att upptäcka en kemisk förening som finns i sprängämnena. Det påminner lite om hur polisens knarkhundar jobbar. En polishund har ju alltid en husse eller matte, men jag vet inte om Magawa också hade det. Han fick en förtjänstmedalj i guld när han pensionerades 2020. Magawa blev åtta år gammal och under sin levnad räddade han livet på många människor.

Dubbel glädje

Jag gillar gamla, antika saker. Det är roligt att gå på auktioner och se vad som finns, men hittills har jag aldrig köpt något. De gamla saker jag har här hemma är sådant vi ärvt efter våra släktingar. För det mest är det mindre saker som vävnader t.ex. eller skyttlar och garnvindor. Det mesta har jag delat ut till barnen, för det finns ingen anledning att jag ska ha sådant liggande och bara ta ta plats. Jag försöker så mycket det går att blanda gammalt och nytt  i inredningen. En del saker som jag är extra rädd om ligger i ett vitrinskåp som "tittgodis".

Ett gammalt skåp som Görans morföräldrar haft i sitt hem står nu hos oss. I december ockuperas det av en massa änglar. I underskåpet förvara jag väskor och bakom de små vitrindörrarna gömmer sig mina smycken.

I klädkammaren har den här gamla kistan stått sen vi flyttade hit. Där har jag förvarat extra täcken och kuddar. Nu kom jag på en bättre idé för den förvaringen och då behövdes inte kistan. Den tömdes och jag försökte baxa ut den ur det lilla rummet, men det var inte så lätt. Som tur var kom Bo och Rasmus hit och lyfte enkelt ut den därifrån. Ulrika har inte plats för den och inte Katarina heller. Att Peter skulle överta den var inte att tänka på, så Bo föreslog att jag skulle skänka bort den. Han satte in en annons på Facebook och efter en kvart fick han svar. Ett yngre par ville gärna ha den och de kom dagen efter och bar upp den från källaren. Tänk så bekvämt! Jag behövde inte lyfta ett finger för att bli av med möbeln. Vi har haft nytta av den i 50 år och jag hoppas att det här unga paret ska ha glädje av kistan minst lika länge. Själv är jag oerhört glad att allt löste sig så snabbt.

Man ska inte begära för mycket

 

Jag skriver alltid VAKNA på min att-göra-lista så jag åtminstone genomför en sak om dagen.

Hinner jag mer är det bara en bonus.

Kösamhälle

Att köa har vi gjort länge, men det har blivit betydligt mer av den varan nu. Butikerna får inte släppa in mer än ett visst antal besökare åt gången och det är inga problem för min del. Jag undviker affärer så mycket jag kan. Ibland måste jag ändå besöka någon och då är det bra att åtminstone får köa inomhus. Jag har kört förbi banken nere i samhället några gånger och sett att det stått några stycken utanför ytterdörren. När Peter var där under julhelgen för att fixa några bankärenden fick han vänta utanför i ca 20 minuter. Vädret var ok så det var inga större problem, men jag undrar hur det blir om det spöregnar eller snön vräker ner. Då kan det inte var särskilt behagligt. 

För att slippa ifrån den sortens köande utomhus tänkte jag vara smart och i stället ringa till banken för att få svar på mina frågor. Öppettiderna är 10-13 så det gäller att vara på alerten. När jag ringde kopplades jag inte till kontoret i Åstorp utan till en gemensam "uppsamlingsplats". Jag sa vad det gällde och då blev jag kopplad till en annan avdelning. Efter några signaler hälsade en inspelad röst mig välkommen och talade om att det var många som ringde just då för att ordna sina bankärenden. Jag trodde i min enfald att de flesta gjorde det med hjälp av datorn. När jag har några frågor angående konton och liknande vill jag gärna prata personligt med en bankanställd. I annat fall ringer jag aldrig. Rösten mässade vidare att de jobbade så snabbt de kunde för att kunna hjälpa mig. Det tvivlade jag inte alls på. Till sist sa rösten att jag hade nr 200 i kön. Jag trodde jag hörde fel, men efter en stund fick jag veta att jag hade 199 i kön. Då la jag på luren. 

På måndag åker jag ner till banken och även om det är några före mig så att jag måste vänta utomhus, så accepterar jag det. Ösregnar det kör jag hem och försöker en annan dag. Jag är 100% övertygad om att det kommer i varje fall inte att stå 199 personer före mig i kön utanför bankkontoret.

Julfirande

Jag hoppas ni alla har haft en mysig jul och ett trevligt nyårsfirande. I fjor firade vi precis så som jag önskat i 3 års tid med alla barn och barnbarn. Förhoppningsvis dröjer det inte tre år tills vi alla kan ses igen. Både Katarina och Peter med familjer dök upp här på kvällen den 22 december. I år har vi haft en del snö över julen, vilket inte hör till vanligheterna. 

Daniel och Hanna tyckte det var toppen och de fick åka pulka för första gången. Hemma i Dallas var utetemperaturen under julen runt 25 grader, så där hade det inte blivit någon pulkaåkning.

Eftersom vi inte kunnat träffas och fira några födelsedagar tillsammans på länge hade vi ett barnbarnskalas dagen före julafton. Vi skulle fira fyra barnbarn, men nöjde oss med tre tårtor; en prinsesstårta, en glasstårta och en chokladtårta.

Det blev bara lite småpresenter för julklapparna låg under granen och väntade på att bli öppnade dagen efter. Födelsedagsvisan sjöngs på både svenska och engelska och sen slets pappret av paketen. 

Det sägs att tiden går fort när man har roligt och jag kan bara instämma. Dagarna har försvunnit i raketfart. Innan vi visste ordet av var det dags för Dallasfamiljen att ge sig av hem igen. De körde ner till Köpenhamn på kvällen den 29:e och sov över där till torsdagen eftersom deras flyg skulle gå väldigt tidigt.  Då var detta ett bättre alternativ för barnens skull. Zoé och hennes föräldrar åkte hemåt på torsdagsmorgonen, och då hade de drygt 100 mil framför sig. Det var betydligt enklare för Rasmus och hans familj. Avståndet till Kvidinge är 7 km så det fixas lätt på 10-15 min. 

Det är väldigt tomt och tyst här hemma nu. För att mota bort den mesta saknaden har jag börjat kolla på min att-göra-lista. Den där listan som bara blir längre och längre för varje dag. Det beror inte på att jag aldrig gör något utan orsaken är mer att jag skriver till nya saker hela tiden.

Underlig känsla

 

Det känns som om jag skulle vilja städa hela huset idag, så jag går och lägger mig tills den känslan har försvunnit.

Jag bryr mig inte om ifall jag måste stanna i sängen hela dagen.

God fortsättning på det nya året.