På jakt efter 0.4:an

Statistik är lika obegriplig som en del forskning. Inte bara det att jag ofta undrar vad den gör för nytta, många gånger är den helt uppåt väggarna fel också. För en tid sedan läste jag utdrag från olika statistiska undersökningar där Åstorp var inblandat. En del verkade helt normalt, och det kanske t.o.m. stämmer med verkligheten, som hur mycket pengar som satsas på fritidsverksamheten i kommunen och hur många kilometer väg det går genom Åstorp. Det går ju faktiskt att mäta och man hade kommit fram till att det finns 376 km väg genom samhället. På en av de vägarna bor jag.

Det vita området nedanför mitt namn är ett stort grönområde med fotbollsplan, landhockeybana, basketmål och stor lekplats.

Den här lekplatsen använde mina barn när de var små, och nu är det  barnbarnen  som har kul där.

Det blå området på kartan visar skogen. Jag har alltså väldigt nära till otaliga promenadstigar. Här inne finns också Bäverdammen, Rasmus älsklingsställe ända sedan han var bara liten. Alla barn gillar ju att kladda med vatten och man kan vada i bäcken lång väg. Det har vi provat på en gång eftersom jag i ett svagt ögonblick lovade Rasmus att vi skulle göra det. Det påstods i en tabell att det fanns fyra öar i Åstorp. Jag har bott här i 50 år, men aldrig sett röken av dem. Vi har ca 3 mil till närmaste kust och någon insjö finns inte här i närheten. Bäverdammen är nog det närmaste man kan komma när det gäller vatten. Rasmus gav bäcken det här namnet när han var liten för han var helt övertygad om att det var bävrar som dragit ihop alla högar med pinnar. Jag har aldrig sett till några bävrar där, men de är kanske skygga. 

Jag läste även att det bor 2,4 personer i varje bostad!?!? Vi har bott fem stycken i vårt hus, men sen många år tillbaka är det bara Göran och jag som huserar här. Vem kattten är den här O,4:an? Kan det var den som stökar till så väldigt här? Jag tror att jag ska jag ge mig ut på O,4-jakt.

Livsviktiga redskap

Göran har gott om allehanda verktyg och maskiner i sitt snickarrum. Men det viktigaste av allt saknar han; nämligen en högklackad sko och en kökskniv. Faktum är att jag många gånger har testat att skruva med en kniv. Det går alldeles utmärkt. Såvida det inte är en stjärnskruv. Kniven är perfekt för den kan hantera alla skruvstorlekar. Använder man en vanlig skruvmejsel, måste det var en mejsel för varje storlek. Så opraktiskt! Man kan väl inte gå omkring med ett helt batteri av skruvmejslar i fickorna eller väskan? En ynka liten kniv tar ingen plats. En högklackad sko är oslagbar som både hammare och flugsmällare. Har man en sko och en kniv överlever man var som helst. Då behöver man ingen schweizisk armékniv. 

Men det finns ett verktyg som jag saknar. Jag vet inte om det finns över huvud taget. Fast då är det på tiden att någon uppfinner det. Jag pratar om ett verktyg som kan hänga skåpdörrar på gängorna, eller vad det kallas. Ibland händer det tyvärr att en skåpdörr lossnar, och jag lyckas ALDRIG få den på plats igen. Och jag har försökt!!! Får jag den på plats på ena upphängningen så hänger den på sned på den andra. Vem har hittat på ett så korkat sätt att fästa dörrar? Det måsta ha varit någon som älskade att reta folk, och det har den här personen lyckats bra med. Det slutar alltid med att Göran hänger dörren på plats och jag går och tar något lugnande.

Vårmode för målare

Efter att det f.d. duvslaget blivit tömt och städat började jag måla tak och väggar. Jag hann bara med att göra det en gång, innan det kom annat emellan. Nu har det blivit dags för en fortsättning. Färghinkar, tråg och penslar bars ut och ställdes på plats. Det rör sig om två rum; ett större och ett lite mindre med en liten hall emellan. Jag ser redan framför mig hur praktiskt det kommer att bli när alla trädgårdsredskap, bildäck och sommarmöbler kommer på plats. Garaget, där trädgårdsgrejerna förvaras nu, kommer att kännas ödsligt, men Göran har andra planer för det.

I söndags var det väldigt fint väder här hos oss och orken var på topp. Det gäller att smida medan järnet är varmt. Jag bytte om till arbetskläder, eller kanske snarare skyddskläder. Först drog jag på mig ett par orange jogging. Det är nästan samma färg som vägarbetare har, för att vi bilister ska upptäcka dem och inte meja ner dem. Här är den orange färgen mer till för att varna andra personer att inte komma för nära så att de blir nerstänkta med färg. Jag målar väldigt yvigt. Eftersom det var söndag tyckte jag att jag skulle festa till det lite och plockade fram en T-shirt med strassmönster runt halsringningen. Utanpå den bar jag en av Görans gamla skjortor. Som pricken över i:et hade jag stora skyddsglasögon, så jag skulle slippa putsa bort färgfläckar på glasögonen. Egentligen borde jag haft en hatt eller en mössa också för efter avslutat jobb liknade jag en motsatsdalmatiner. De är svartprickiga, men jag var vitprickig. Som tur är har jag redan beställt en tid hos frissan för klippning och färgning. Hon hittar säkert en snygg färg som kan täcka mitt prickiga hår.

Vi har mycket att vara tacksamma för

I eftermiddag ska jag på mammografiundersökning. Det blir sista gången för min del. Jag läste nämligen på kallelsen att undersökningen görs bara fram tills man fyller 74 år, och det gör jag i sommar. Det är en utmärkt service att bli kallad till en sådan här undersökning, och sen några år tillbaka är den även gratis. All förebyggande undersökning eller sjukvård tycker jag är bra. Inte bara för att det sparar in en massa lidande för människor som ligger i riskzonen, det sparar in en hel massa pengar för samhället också.

Tänk så mycket som har blivit annorlunda bara sen jag föddes. Forskningen har gått framåt och många fler sjukdomar botas och man har även fått bukt med en del biverkningar som förr var vanliga vid viss medicinering. Det som gläder mig mest är att barnsjukvården är på topp. När jag jobbade på Barnsjukhuset i Helsingborg för ca 50 år sedan såg det helt annorlunda ut. Det är jobbigt i vilken ålder man än blir sjuk om det sen gäller en själv eller en anhörig, men jag kan inte tänka mig något värre än när ett barn blir allvarligt sjukt.

Alla galor och alla slags insamlingar för barncancervård är utmärkta initiativ. Det verkar faktiskt som om alla tycker likadant, för det är aldrig något knussel med att samla in pengar. Vi är lyckligt lottade i Sverige genom att ha skickliga läkare och många av dem kommer från andra länder. Det finns speciellt en läkare som jag hyser väldigt stor beundran och respekt för; nämligen Stanislaw Garwicz på Barnsjukhuset i Lund. Det är till mycket stor del hans förtjänst att nästan alla leukemisjuka barn idag blir botade. Han började även forska på just biverkningar efter den tuffa behandling de måste genomgå, och alla unga vuxna följs upp och får hjälp. Tyvärr läste jag för ett tag sedan att han inte finns med oss längre.

Gnällspik

Gnälla är som att gunga. Du har något att göra men du kommer ingenstans.

Det är enkelt att klaga på så mycket, men svårare att ta tag i det och försöka få till en ändring.

Kläder som passar

Jag avskyr att handla kläder till mig själv. Det är inte det att jag inte är intresserad av kläder, utan det är snarare så att klädfabrikanterna inte är intresserade av mig. När jag var tonåring var jag mager som en sticka, och då var det absolut inga problem att hitta något som passade. Den figuren har försvunnit med åren och jag vill väl inte precis påstå att jag saknar den, men det var i varje fall inte lika deprimerande att gå in i en klädaffär på den tiden. En ljusning är ändå att det har gått upp för tillverkarna att människan blivit både längre och mer omfångsrik. Butiker med plagg i större storlekar är ganska vanligt numera, men utbudet är långt ifrån lika stort som det som finns i S, M och L. Och hur kul är det att prova ett plagg om man läser på etiketten att det står XXXXXXXXXXXXL eller nåt liknande? De kunde lika gärna ha satt i en etikett där det stod ELEFANT, för det är ju så man känner sig när man läser alla Xen.

På mitt närmaste köpcenter finns en butik med en mycket positiv syn på det här med storlekar. I deras plagg sitter en etikett där man kan läsa antingen S, M eller L precis som i vilken annan klädbutik som helst. Den stora skillnaden är att S, M och L här inte betyder samma sak som i de övriga butikerna. De här storlekarna är mer väl tilltagna och man känner sig som en liten älva när man står där i de stora provhytterna. Jag har köpt mycket i just denna butiken, för här kan jag få tag på väldigt tjusiga modeller som passar alla kroppstyper. Till helgen ska jag ta mig en tur dit igen, för nu vill jag kolla in vårmodet lite.

Smart förvirring

Jag har alltid undrat varför hjärnan kopplar av och på sig själv utan att jag ger order om det. Det händer alltid när jag ska gå ner i källaren och hämta något. Just precis när jag sätter foten på sista trappsteget så släcker hjärnarbetarna ner kontoret och går hem. Det är bara till att knalla upp för trapporna igen, och då......helt plötsligt är det liv i luckan igen. Jag får trösta mig med att jag får lite extra motion. Men det är väldigt irriterande. Sen undrar jag vem det kan vara som plockar bilnycklarna ur min jackficka och lägger dem på de mest omöjliga ställen. Det kan inte vara jag, för så förvirrad är jag väl ändå inte????

För ett tag sen läste jag att det inte är farligt att vara lite småförvirrad. Det tyder på att man är SMART! Jag minns inte var jag läste det, men i varje fall stod det att det var bara nyttigt med lite förvirring för då arbetade hjärnan för högtryck med att lösa problem. Det skulle var kul att veta hur många problem jag hittat lösningar på under alla mina förvirringsår. Alltså tillhör jag en mycket intelligent skara människor. Är det kanske därför som professorer alltid verkar så förvirrade? De löser problem hela tiden.

Det finns en förening för de som har en IQ på över 30 som heter Mensa. Varför kan det inte finnas en förening för alla förvirrade själar? Den kunde t.ex. heta VIRRIG. Egentligen borde alla VIRRIG-medlemmar automatiskt bli medlemmar i Mensa också. Det är ju trots allt vi som löser världsproblemen i våra förvirrade stunder.

Hjälp

Alla dagar på året är en firardag för någon. Antingen är det en födelsedag, namnsdag, bröllopsdag eller annan bemärkelsedag. Sen har vi alla helgdagar som också firas av de flesta. Till detta kommer alla hitta-på-firardagar om allt mellan himmel och jord. Det finns musarmsdagen, kladdkakans dag, kanelbullens dag och jag vet inte allt. Speciellt om det är något ätbart som firas så är affärerna på hugget. Det slås upp stort och annonseras om det i god tid, så ingen ska kunna glömma bort den dagen.

Det finns en dag som jag tycker verkligen är värd att fira; nämligen 112-dagen, men konstigt nog är den väldigt anonym. På större platser vet jag att SOS Alarm anordnar en del saker för allmänheten, men i min kommun uppmärksammas det inte alls. År 1996 gick Sverige över till det här larmnumret som är samma i hela Europa. Det är smart att ha samma nummer, för då behöver man som turist inte känna sig orolig om det händer en olycka. Man blir tillräckligt nervös ändå utan att behöva leta fram ett telefonnummer för att få hjälp. Om den här dagen firas mer utomlands vet jag faktiskt inte. Det är ett väldigt lämpligt firardatum för 112-dagen....den 11 februari....11/2.

Idag känns det bra att ha en mobil med sig när man åker hemifrån. Det är ändå en extra säkerhet. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att gå in i skogen utan den numera. Det är inte så att jag går och pratar i den hela tiden, utan den är mest med som en försäkring ifall nåt händer. Nu inbillar jag mig inte att den motar bort varken banditer eller vilda djur, utan jag tänkte mer på om jag ramlar eller nåt. Då kan jag ringa hem till Göran och tala om det. Jag tror inte han kommer springande för att hjälpa mig upp eller stötta mig hela vägen hem, men han kan åtminstone tycka synd om mig. Skulle det hända en svårare olycka kunde jag ringa112.

Våren är kommen

Jag har haft en underbar helg i Luxemburg. Det var soligt och varmt alla dagarna och en eftermiddag visade termometern ca 20 grader ute på altanen. Resan dit är väldigt enkel, för det är inte så lång väntetid mellan de olika bytena från bil, båt, tåg, flyg och till sist bil igen. Mina snälla grannar skjutsade mig in till Helsingborgs färjeläge, så jag slapp ta bussen in dit. På det viset tjänade jag in mycket tid. Båtturen är endast 20 minuter lång och i regel står tåget och väntar i Helsingör och det är bara att hoppa på.

Framme på Kastrup blev det lite väntan eftersom incheckningsdisken inte öppnade förrän 2 timmar innan flyget startade. När jag kommit genom säkerhetskontrollen gick jag direkt och köpte något att äta och sen var det dags att bege sig till gaten. Det är i regel ganska små plan som flyger till Luxemburg och de får alltid starta och landa ganska långt bort från terminalen. Det kändes nästan som om jag gick halvvägs till Luxemburg, för jag gick och gick och gick.....Vi var bara 31 personer inbokade så vi hade tillgång till två säten vardera. Jag gillar när jag slipper sitta och trängas.

När dörrarna ut emot vänthallen i Luxemburg öppnades såg jag med en gång min dotter. Hon hade sällskap av en liten unicorn.....en liten häst med färgglad man och ett horn i pannan. Det hade varit karneval i Zoés skola och hon var utklädd till unicorn. Hon har själv väldigt långt hår så det behövdes inga lösa hästsvansar här, men hon hade en overall på sig som påminde om hästarnas färger. Hon kom springande och kramade om mig och jag kände mig verkligen välkommen.

Zoé älskar kläder, dockor och i stort sett allt som är "flickigt". För en tid sedan köpte jag ett Barbiemönstrat tyg, och av det sydde jag en kjol till henne. Det blev en hel del tyg över och det räckte även till en liten prydnadskudde.

Jag hade två hjärtformade innerkuddar, som min mor sytt och stoppat med skumgummiremsor, som man gjorde förr. De låg på min säng när jag var tonåring, men sen har de bara blivit liggande i många år utan ytterfodral. När jag sytt färdigt Barbiekudden funderade jag på vad jag skulle göra med den andra innerkudden. Min kusin gifte sig för snart 60 år sedan och jag var tärna och bar en lång, rosa brokadklänning, som min mor sydde till mig. Efter bröllopet kortade jag av den och använde den några år till. Så småningom sydde jag om den till en kjol åt Ulrika när hon var tonåring. Rosa är Zoés favoritfärg så det passade bra att göra en kudde av brokaden. För att det inte skulle bli alldeles för intetsägande köpte jag silverglittriga bokstäver och sydde på och dekorerade med några lila blommor. Jag tycker om när jag kan återanvända och göra saker av gammalt material. I den här kudden har både gamlamormor, mormor och moster varit involverade.

Fantasiresa

Det sorgliga är inte när man inte når sina drömmar. Det är när man inte har några.

Ofta blir det inte som man drömt och önskat men det har inte så stor betydelse. Under tiden man fantiserat har man hittat en massa nya drömmål.

Kalas i Luxemburg

Idag för 7 år sedan föddes mitt första flickbarnbarn, Zoé. Jag minns att jag var ute på min dagliga skogspromenad när min svärson ringde och berättade att jag blivit mormor för andra gången. Vi har olika slags motionsslingor i skogen och just den slingan jag gick då lyder sen dess under namnet Zoéslingan.

Zoé, liksom Rasmus, har inga syskon, så de har alltid räknat sig som lillasyster och storebror. Hennes kompisar har ofta fått höra talas om hennes bror i Sverige och när hon kommer hit på besök är det väldigt viktigt att Rasmus också sover över här. Det är alltid han som får den första kramen.

De flesta barn har alltid ett gosedjur eller något som måste finnas med som tröst. I Zoés fall är det en tygdocka som heter Rosie. Den dockan är väldigt berest. Hon har varit både i USA och Afrika utan både pass och visum.








Hon är mycket intresserad av musik och dans. Långt innan hon kunde gå satt hon på golvet och hoppade fram i takt med musiken.

Prinsessor har alltid stått högt på favoritlistan och hon tycker om att klä ut sig. Diadem hör ofta till vardagsklädseln. Det är nog ingen dum idé och ha ett diadem i beredskap. Det måste ge en trist dag lite extra glans. 

Jag har under alla år åkt till Luxemburg när hon haft födelsedag, och det gör jag i år också. Klockan 20 över 3 i eftermiddag lyfter planet från Köpenhamn och innan jag vet ordet av är jag framme och kan krama om födelsedagsbarnet.

Grattis på 7-årsdagen Zoé.

VINnande motionstips

Att motionera är bara nyttigt, men man behöver inte en massa redskap för att göra det. Titta efter vad du har hemma i köket.....ett vinglas, en flaska vin och en korkskruv duger bra.

Börja träningen med att stå upp med armarna hängande längs sidorna. Lyft dem försiktigt över huvudet samtidigt som du vrider dig runt. När vinflaskan är uppkorkad kan du börja.

Ställ vinglaset till höger om dig på golvet. Lyft flaskan med vänster hand och böj armen över huvudet och försök att hälla i glaset. När du lyckats med det böjer du dig ner och lyfter upp glaset. Drick ur och sätt ner det till vänster om dig. Gör nu om samma sak med höger arm.

 Nästa övning ska göras sittande. Placera vinglaset framför fötterna.  Nu gäller det att böja sig fram för att kunna fylla i glaset utan att böja på knäna. Det är lite besvärligt men det är bara till att tänja tills man klarar av det.

Skulle det mot förmodan finnas något kvar i flaskan efter övningarna passar det utmärkt att bjuda in en väninna på ett glas.

Tidiga vårkänslor

De som drabbats av det här fenomenet är två vildduvor. När jag satt i soffan en eftermiddag och tittade ut i trädgården såg jag hur grenarna i en av de höga cypresserna ut emot gatan rörde sig så konstigt. Det var vindstilla för övrigt men på två ställen på den här cypressen gungade grenarna upp och ner. Plötsligt fick jag syn på anledningen till det hela. Två duvor hoppade runt, runt och inspekterade. Det är alldeles för tidigt att bygga något bo nu, men det är klart aldrig fel och vara ute i god tid om man vill hitta en perfekt plats.

Jag hoppas de fastnar för den cypressen av två anledningar. För det första är den mitt framför vår altan, så vi kan sitta där i sommar och studera dem. För det andra så kan vi förhoppningsvis få ha vårt Plommonkafé fritt från duvor. Det var mycket trevligt att ha ett duvpar som tog hand om två ungar förra sommaren, men jag vill gärna kunna sitta och fika under plommonträdet

Småfåglarna börjar så smått komma tillbaka. Jag undrar så vad anledningen till deras frånvaro varit. Tror jag ska sätta ihop en enkät och skicka ut. Man vill ju gärna veta vad det är som de varit missnöjda med.

Mina nya shoppingskor

Jag åkte iväg för att handla ganska tidigt en morgon. En del mataffärer öppnar extremt tidigt. Jag tänkte att de flesta är nog som jag och gillar att ligga länge på morgonen, och då är det ingen trängsel inne i affären. Det såg väldigt lovande ut när jag kom fram till parkeringen....nästan inga bilar alls.

Väl inne i affären var det väldigt enkelt att ta sig fram. Men trots det lyckas jag alltid stöta på fartdårar varje gång som bara kör på med sin kundvagn utan att se sig för. Gör de likadant när de kör bil, kan man undra? Här lever hälarna farligt. Många människor har inte ens vett att säga förlåt när de kolliderar. Det gör klart inte mindre ont för det, men ilskan lägger sig kanske en aning snabbare.

Både hos min tandläkare och vårdcentral finns det "överdragsskor" i blå plast som man kan ta utanpå sina egna skor när det är fult väder. Det borde finnas nåt liknade i matbutikerna. De blå plasttossorna är ju till för att skydda golvet, men i matbutikerna behövs det skor för att skydda kunderna. Jag tror att det får bli något motsatt det som fotbollsspelare använder. De har benskydd för att skydda smalbenet och skor med dubbar. Som kund behövs det inga dubbar under skon....de gör bättre nytta baktill på hälen. Sen fodras det även ett slags omvända benskydd. De här placeras baktill över vaden och gärna med dubbar på dem också. Dessutom skulle de här dubbarna vara strömförande så när kundvagnen stöter emot dem får fartdåren en stöt. Hämnden är ljuv.

Häpnadsväckande

En dag när jag var ute och promenerade mötte jag en man som i ena handen höll en ganska stor hund i koppel, med den andra handen körde han en barnvagn och sen ovan på detta hade han kilat fast mobilen mellan axeln och kinden och gick och pratade för fullt. Jag har nog sett fel. Det måste ha varit en kvinna.

Skämt åsido...det finns många både män och kvinnor som är experter på att göra många saker samtidigt. Som småbarnsförälder är man nästan tvungen att ha den förmågan, och den är ganska bra att ha även när man blivit äldre. Nu har jag inte det tvånget på mig längre att jag måste göra en massa saker samtidigt, men det är en fördel om det flyter på någorlunda problemfritt. Jag försöker att göra det i en takt som passar mig och inte stressa upp mig för bagateller, även om det är lätt att göra det ibland. Inget blir bättre för att jag blir alldeles hispig.

Otur

Jag har inte misslyckats. Jag har bara kommit på många idéer som inte fungerar.

Att misslyckas är ingen katastrof. Det är bara till att ta nya tag och hoppas på att det blir bättre nästa gång.

Storfirande i Dallas

Idag för 2 år sedan föddes mitt yngsta barnbarn Hanna. Tyvärr kan jag inte åka och gratulera henne i år, men förhoppningsvis kommer hon och hälsar på till sommaren i stället.

Jag har inte sett henne i verkligheten sedan påskhelgen i fjor. Då fick jag den äran att passa henne och storebror Daniel medan deras föräldrar tillbringade några dagar i Milano. Så kul vi hade! Jag var givetvis inte ensam utan Rasmus var mycket delaktig i att ta hand om småkusinerna. Naturligtvis var han väldigt populär.

När de var här senast så hade vi lite snö men det var ju inte på långa vägar lika mycket som hos mormor och morfar i Salem.

Det är inte så mycket bevänt med snön i Dallas och det är knappast något att sörja över.

En av favoritsysselsättningarna är att baka......i varje fall att slicka vispen.

 Att ha en omtänksam storebror känns alltid bra.

Grattis på 2-årsdagen Hanna!

Treveckorsmånaden

Även om februari är en vintermånad tycker jag den är helt acceptabel. Först och främst är den kort...bara 28 dagar. Jag räknar den egentligen som ännu kortare.....bara 3 veckor. I februari är det nämligen sportlov och även om det är snart 9 år sedan som jag blev pensionär så delar jag fortfarande in året i terminer med lov däremellan. För mig är det väldigt viktigt med sportlov även om jag inte är den sportiga typen. Några veckor senare är det dags för påsklov. Sen har vi Kristi himmelsfärdsdag, första maj och nationaldagen innan sommarlovet äntligen är här. Höstterminen är en lite tyngre tid, för då är det bara novemberlovet man har att se fram emot innan jullovet. Givetvis är det inplanerat en del studiedagar också och de vill jag inte missa.

Sedan jag slutade jobba har jag fått gå efter Rasmus schema. Som tur är har han efter sommaren 3 år kvar på gymnasiet, men sen vete fåglarna hur jag ska dela in året. Jag kan klart gå in på kommunens hemsida och ladda ner alla lovdagar och studiedagar från nätet. Det känns på nåt sätt enklare när jag kan göra på det här viset, för det har jag varit van vid så länge.

Februari är mysig av andra orsaker också. Bägge mina flickbarnbarn har födelsedag i denna månaden med bara en veckas mellanrum. Det finns en till månad som är lika mysig, nämligen september. Då fyller mina båda pojkbarnbarn år med 10 dagars mellanrum. Tyvärr är det aldrig något lov inplanerat i september. Det borde det vara.

Reklam

I många år har vi kunnat se reklambilder på bilar och lättklädda kvinnor. Ibland har de förstås haft en lång tjusig klänning på sig men oftast har plaggen varit mycket tygsnåla. Ännu mer korkat är att kvinnan antingen stått lutad över bilen eller halvlegat på motorhuven. Inte en endaste gång har jag sett att damen ifråga varit placerad bakom ratten. Det är väl ändå där som är den lämpligaste platsen att befinna sig om man ska köra bilen?

Nu har det visats en nästan lika dum reklam men där är det yngre killar som spelar huvudrollerna. Tre killar iklädda likadana orange T-shirtar packar ner varor i en kasse från Mathem. De ser helt naturliga ut och det är inget konstigt att en kille skulle intressera sig för matlagning. Det finns även en fjärde kille med, men de orange T-shirtarna var nog slut för han står med bar överkropp. Som en liten tröst har han fått hörlurar att hänga om halsen. Vad de har med Mathem och göra vet jag inte.

Det finns lite likheter mellan de här två reklamerna. I den första är det kurviga kvinnor och man behöver inte vara professor för att förstå att reklamen är riktad till män, även om det idag är lika många kvinnor som kör bil. I matreklamen är killen med bar överkropp väldigt muskulös. Betyder det att reklamen är mest riktad mot kvinnor? Kanske är det en vink till meetoo-rörelsen att även män kan bli exponerade. Vad jag inte förstår är varför reklam måste vara så fjantig. Går det inte att göra bra reklam som enbart handlar om det man vill sälja? Många gånger sitter jag efter att ha sett en reklamsnutt och ser ut som ett frågetecken. Jag har inte den blekaste aning om vilken slags produkt som annonsören ville locka mig att köpa.

Tankar om tankar

Under min bloggpaus har jag haft många funderingar på allt och inget. Ibland undrar jag vad det är som sätter igång de här tankarna. Kan det vara hjärnan eller hjärtat eller något annat? Helt plötsligt bara finns de där. De mörka tankarna gäller det att man motar bort så snabbt som möjligt, men de ljusa kan man gärna suga på lite längre. Det är fantastiskt med fantasi. Tänk så mycket kreativitet som kommer ut av det, och dessutom mår man så bra av fantasi. När jag var tonåring var jag expert på att dagdrömma och faktiskt är jag lite av en expert fortfarande. Fast numera måste jag nog erkänna att det är mer sådana dagdrömmar som eventuellt kan förverkligas. Som tonåring trodde jag att jag kunde förflytta berg. Med åren inser man sina begränsningar.....men det skadar aldrig att testa. Något som jag tycker är så konstigt är just det att när man försöker komma på en lösning på ett problem är det ofta så att det dyker inte upp något förslag i hjärnan. Sen lång tid efteråt kan det helt plötsligt poppa upp världen bästa idé. Det är nästan som om det var leveranstid på idéerna.

Jag är så lyckligt lottad att det dyker upp idéer i min skalle stup i kvarten...mer eller mindre bra idéer får jag nog säga. Jag tycker det är bra att det rör sig i hjärnkontoret och sen kan jag sålla ut det mest ogenomförbara. Många gånger kan det vara kul att prova på sådant som man nästan vet inte kommer att lyckas. Jag minns när jag försökte göra en bonsai av en maskros. Det gick ganska bra en tid och den blommade även sen jag planterat den i krukan, men den klarade inte av vintern. Jag trodde i min enfald att eftersom maskrosor är perenner så skulle "min" bonsai vakna till livs när det blev vår, men antagligen gillade den inte att vara planterad i en kruka.

I år gör jag ett experiment med vår julgran. Vi har bundit fast den i en grenklyka i plommonträdet, för det har blåst en del och den klarade inte av att stå vid trädgårdstunnan utan att blåsa omkull. Ur barrningssynpunkt är det betydligt bättre att ha den stående på gräsmattan. Någon gång kommer den att börja barra och då slipper jag sopa upp något för gröna barr på en grön gräsmatta är inget som stör mitt öga.