Trots alla reserestriktioner under pandemin har Göran varit iväg på en del "semesterturer" med All inclusive, som det heter på svenska. Det har blivit en del resor till lasarettet med mellanlandningar här hemma några dagar. Lasaretten är fullbokade så de skickar hem patienterna långt innan de är så pass friska att det är acceptabelt. Jag undrar egentligen hur vettigt det är ekonomiskt när en patient är hemma ett par dagar och sen får ambulansen komma och hämta igen. En gång kan väl gå men när det upprepas flera gånger måste vem som helst begripa att det är något fel. Många gånger fick Göran ligga kvar på akuten eftersom det inte fanns en enda ledig säng att uppbringa på någon avdelning. Stackars sjukvårdspersonal! De sliter som djur och när man då läser om hur det fifflas inom andra yrkesområden blir man heligt förbannad. Det känns inte speciellt säkert att vara inneliggande patient längre. Det är alldeles för lite personal för att det ska fungera tillfredsställande. P.g.a. platsbrist fick Göran byta avdelning flera gånger. Jag hade skickat med en medicinlista där jag noggrant antecknat dos och tid för varje medicin, men antagligen för att han flyttades runt så strulade det många gånger. Jag tycker förstås ändå inte att det ska vara så svårt att läsa innantill. Göran visste exakt hur många tabletter han skulle ta och vid vilken tid, så det löste sig ändå, men han fick själv påpeka det flera gånger. Jag tänker på de som är lite vimsiga eller kanske inte vågar säga ifrån eller ifrågasätta saker och ting. Det kan bli förödande.
Jag har slutat klättra på stegar...nästan...sen jag ramlade tidigare, men det är tydligen ingen garanti för att jag ska hålla mig på benen. En dag när jag var överlastad med väskor och skulle gå in i hallen snubblade jag på tröskeln och ramlade raklång. Min första tanke var att innehållet i väskorna gått sönder, men det visade sig att allt var helt. Nästa tanke var hur pass illa jag slagit mig och jag försökte resa mig upp. Eftersom jag numera är vig som ett kylskåp så gick det naturligtvis inte. Till all lycka var min svärson i närheten och kunde lyfta upp mig. En stark kille! Jag kunde stödja på båda benen och jag försökte böja knäna och det gick bra även om det stramade. Alltså hade jag inte brutit några ben. Jag andades ut. Det värkte nåt infernaliskt i ena knäet och jag plockade fram isklabbar och höll mot knäet för att minimera svullnaden. Det svullnade ändå upp ganska rejält och sen var det dags för lite färg. Blåmärkena sträckte sig från knäet och ner över tårna. Högerarmen fick sig med en törn för jag ramlade mot ett element, så den är också färggrann. Vilken tur jag ändå hade! Det hade kunnat gått riktigt illa.
För tillfället är det bara det absolut nödvändigaste som görs här hemma. Jag tror aldrig att jag nånsin lidit av Syster Duktig-syndromet. Antagligen är jag för lat för det eller för envis, kanske. På en skylt läste jag en gång:"Livet är för kort för att göra tråkiga saker" och det skriver jag helhjärtat under på. Ju äldre jag blir desto mer tycker jag att det stämmer. Jag undrar om inte de här restriktionerna och isoleringen gör att allt fler tycker så nu. Jag har slängt bort fler och fler "måsten" och de samlas nu i kategorin Onödigt, som växer dag för dag. Det är viktigt att ha roligt för att kunna orka med vardagen.
Nu är Göran hemma igen och vi försöker hitta tillbaka till vardagslunken....den bästa lunken. Än en gång stort tack för all omtänksamhet ni visat under min bloggpaus.
