Igår gjorde jag inte mycket

Igår blev det en innedag för mig. När jag drog upp rullgardinerna på morgonen....eller fram emot förmiddagen såg jag att det hade regnat under natten för det var stora pölar på trottoaren. Fönsterrutorna hade fått sig en dusch. Visserligen hade nog en del av den gamla smutsen runnit bort, men det såg inte ett dugg bättre ut nu. Jag får snart beställa hit fönsterputsaren....Bo.

Det fortsatte vara mulet hela dagen men inget regn. Så plötsligt på eftermiddagen hördes en rejäl knall.  Det var väldigt kvavt dagen innan, så jag trodde det skulle bli åska då, men det blev visst en fördröjning. Det kom endast en knall och sen ljusnade det, men min lust att gå ut och promenera var helt borta. 

I stället tog jag fram iPaden och där hittade jag lite av varje som snart fick min hjärna att gå igång. Jag får en hel del mail om träning av någon underlig anledning. Motion är aldrig fel, men nu fick jag läsa om tips på smygmotion ifall man inte hade tid att ge sig iväg till gymmet. Men varför smyga? Det är väl inte förbjudet att träna hemma så det är därför det måste hållas hemligt?

Det fanns ett tips på hur man skulle göra när man pratade i mobilen. Det bästa var att stå upp och det var även viktigt att man rörde på sig under samtalets gång. Det föreslogs då att man vandrade runt i lägenheten som en osalig ande. Jag bor ensam så för mig är det inga problem, men det är värre för de som är några stycken i familjen. Då gäller det att ha klart för sig om det är högerregeln som gäller så det inte blir några kollisioner.

Ett annat tips var att göra en övning varje gång man gick in i köket, som t.ex. 10 knäböjningar......med eller utan hantlar. Förhoppningsvis har man inget på spisen då som håller på att koka över, för då får de där knäböjningarna gå i raketfart. Själv brukade jag förr träna stegklättring....av den enkla anledningen att jag krympt några cm. Det läggs till år men dras ifrån centimetrar. Jag är alltså inte lång och ståtlig längre utan kort och förtjusande. Efter det att jag ramlade huvudstupa nerför stegen en gång jag sorterade i mina garderober, är jag lite mer försiktig. Jag vill gärna känna fast mark under fötterna. 

Hjälpmedel för virriga

 

Numera finns en speciell GPS för seniorer. Den visar inte bara vilken väg du ska köra och hur långt det är till målet. Den talar även om vad du ska göra när du kommit fram.

En sådan pryl är jag i stort behov av.

Det har jag alltid vetat om

 Min dotter Katarina brukar skicka över bilder, roliga historier och annat matnyttigt hon finner på nätet. Vi har samma slags humor, så det är alltid sånt som jag gillar. Häromdagen hade hon hittat en förklaring på vem som har rätt. Det låter ju spännande. Det stod:

I vår värld finns det endast tre slags människor som alltid har rätt.

                                                         1. Kvinnor

                                                         2. Förstfödda döttrar

                                                         3. Förstfödda barnbarn om de är flickor

Katarina tyckte det stämde bra in på mig, och jag kunde bara hålla med.

För det första är jag kvinna.

För det andra är jag den äldsta dottern. Min syster är nästan 2 år yngre.

För det tredje är jag min mormors äldsta barnbarn. Min mormor gifte sig ganska ung med en man som var 22 år äldre. Hon fick 7 barn, varav min mor, Sigrid, var äldst. Efter henne kom 6 pojkar. När min mor fyllt 12 år dog min morfar och mormor blev lämnad ensam med 7 barn där yngsta barnet var 6 mån. Vilket hårt liv hon hade! På den tiden fanns inte det skyddsnät som vi har idag. 

Jag uppfyller alltså alla kriterier för en person som alltid har rätt, så jag kan med bestämdhet säga: 

Jag kan ha fel, men det är högst osannolikt.

En vandrande pinne

Jag har känt mig som en sådan ganska länge. Jag menar inte att jag är pinnsmal utan stel som en pinne. När jag var ung var jag väldigt vig och kunde lägga fötterna bakom nacken...vad nu det skulle vara bra för. Jag tänker på vilken skillnad det är mot idag. Stelheten har kommit sakta smygande och till en början märkte jag nog inte av det så mycket. Det jag inte klarade av att göra på det gamla vanliga sättet hittade jag på andra lösningar för. Naturligtvis skulle jag redan då börjat träna lederna lite mer regelbundet, men det är alltid enkelt att vara efterklok.

Jag satt och funderade på de där gympaprogammen som visades på TV förr. Det var bl.a. Bengt Bedrup och Gun Häggbom som var ledare för ett program och det var vad jag minns att program som passade även "soffpotatisar". Jag räknar in mig själv i den kategorin. Idag är det en som heter Sofia som gympar på förmiddagarna, och hon visar rörelser som kan göras på både svåra och lätta vis ungefär i stil med Träna med TV-programmen.

Är det någon som minns Susanne Lanefelts program på 80-talet? Hon blev väldigt berömd för sitt favorituttryck:"Kniiiip!!!!" Jag tittade på en video när jag börjat skriva det här inlägget för jag hade glömt hur det var. Skulle man följa det programmet borde man vara pinnsmal och ha akrobatgener. De som deltog tillsammans med Susanne var unga, smala tjejer med full make up och inte ett hårstrå låg fel. Dessutom var de klädda i färgglada tights, nån slags gympa eller baddräkt utanpå gärna med ett skärp i midjan. Som grädde på moset bar de pannband och benvärmare, men inga skor. Det är väl vettigt med rejäla gympaskor när man tränar? Jag fattade inte riktigt vitsen med det hela. Man blir väl inte vigare beroende på vilken sorts kläder man bär? Det hade visats en amerikansk ungdomsserie på TV som hette Fame och handlade om en skola för tonåringar som ville jobba inom film eller teater. Alla ungdomar där dansade och de hade benvärmare och pannband och det blev modernt här också.

Min fantasi satte igång och jag funderade på om jag verkligen hade kläder för att gympa. Några färgglada tights hittade jag inte, men det går kanske lika bra med ett par strumpbyxor där man klipper av foten. Baddräkt har jag och skärp också. Benvärmare har jag aldrig ägt, och jag vet inte om det är lag på att man måste ha det när man gympar. Pannband lyser också med sin frånvaro i min garderob, men jag har scarfsar i klatschiga färger. Först tänkte jag att det skulle vara intressant att se hur jag såg ut i den munderingen.  I hallen har jag den stora golvspegeln som jag tog med när jag flyttade hit, så då hade jag kunnat se mig själv i helfigur. Men sen sa jag till mig själv: " Gör inte det! Du kommer att skratta dig fördärvad och ha träningsvärk i magmusklerna en hel vecka." Det ville jag inte riskera, så jag avstod.

Det får bli som tidigare att jag klär mig i normala kläder, tar rollatorn med mig och pinnar på längs ån. 

Lucka 8

 Ring, ring

Abbas låt Ring, ring får mig att tänka på Ulla-Bella. Det var en rollfigur i en serie barnprogram på 80-talet av Ola Ström och Per Dunsö. De fick idén till den här figuren efter att de spelat in sin första skiva. Varje gång de försökte få tag på sin skivbolagschef blev de alltid hänvisade till någon sekreterare.

Ulla-Bella dök upp första gången i TV-programmet Solstollarna. Hon är sekreterare åt direktör Knegoff. Egentligen är det direktören själv som är båda personerna. När telefonen ringer eller han tycker att personalen behöver öva tar han på sig en röd mössa av modell äggvärmare och ett par röda glasögon och säger: "Jaaaaaaaaa, det kan jag, för jag är Ulla-Bella, min sekreterare, och då kan man allt och lite tiiiiiiilllll!!!!!!"

De hittade även på en historia om Ulla-Bellas bakgrund. Hon föddes i Ungern och flyttade till Sverige när hon slutat skolan. Där ledde hon kurser i telefonering på Televerkets kursgård i Hänvisningsstrand. Senare började hon arbeta för direktör Knegoff. I Ulla-Bellas uppgifter ingick de vanliga som en sekreterare har hand om såsom att svara i telefon eller ringa upp någon. Hon bläddrade på ett speciellt sätt för att få fram önskat nummer och det lyckades alltid bli 8,8,8,8,8,8.

När solstolarna gick i repris fick Ola dubba om Ulla-Bella så hon i stället säger nummer, nummer, nummer, nummer. Det hade nämligen inkommit klagomål på stora mängder felringningar och busringningar p.g.a. folk satt hemma och slog galet många åttor på sina telefoner.

Ulla-Bella Rap var en landsplåga i Sverige i början av 1988. Som bäst låg den som nr 24 på singellistan.

Jag jobbade på Barnsjukhuset i Helsingborg den sommaren programmet sändes. En liten pojke var inlagd på avdelningen och han var en mästare på att imitera Ulla-Bella. När man pratade med honom svarade han med "Ulla-Bella-röst". Ronderna tenderade att bli ganska långa för läkarna pratade gärna med den här lille killen. Han höll humöret upp på både sina föräldrar och alla oss i personalen.

Lucka 2

En ekvation

LL=Tvål

Om man läser LL dvs. två L snabbt låter det som tvål.Vi säger fortfarande tvål på svenska, och inte soap, som i USA.......men det är väl bara en tidsfråga. Tvål kan ge upphov till lödder, och då är steget inte  långt till Lödder eller Soap, som är titeln på en serie som sändes på svensk TV med premiär i oktober 1978. Det var en parodi på den tidens såpoperor och titeln var mycket passande.

Den handlade om två systrar och deras familjer. Ena familjen var en medelklassfamilj och den andra var rik med egen butler. Han var väldigt sarkastisk och jag minns att jag gillade hans snabba och dräpande kommentarer. Han fick en egen serie lite senare som hette Benson.

Handlingen är aningen skruvad. I medelklassfamiljen blir maken utbytt mot en utomjording. Som i de flesta såpoperor innehåller den här serien otrohet, intriger och allehanda missförstånd, men om man jämför med dagens TV-serier så måste man nog säga att den var ganska oförarglig och retade inte upp många tittare.

En serie där tittarna verkligen delades upp i två läger var Dallas. Antingen gillade man JR eller så avskydde man honom. Det fanns inget mittemellan. När vi första gången besökte vår son i Dallas var det ofrånkomligt att inte åka till Southfork och spatsera runt i huset och på ägorna. Lite underligt var det faktiskt att just den dagen vi var där på besök avled JR Ewing, eller Larry Hagman som var hans riktiga namn. 

Ännu ett sammanträffande är att Susan Harris som skrev Lödder även stod bakom min absoluta favoritserie Pantertanter.

Skratta och gråta

Idag läste jag om en ny forskning, som fick mig att vänta med ögondropparna en stund. Det var en undersökning om torra ögon. Det har jag besvärats av under många år och jag droppar mina ögon flera gånger om dagen. I den här studien hade 299 personer deltagit...ingen större mängd, kan jag tycka. De delades in i två grupper. De fick antingen genomföra skrattövningar fyra gånger per dag eller använda ögondroppar lika många gånger.

Via en mobilapp skulle skrattdeltagarna upprepa fraserna "hee hee hee, hah hah hah, cheese cheese cheese, check check check, hah hah hah hah hah hah" 30 gånger under fem minuter. De skulle samtidigt överdriva sina ansiktsuttryck, men på vilket sätt stod det inte. Efter åtta veckors behandling hade deltagarnas symptom minskat lika mycket i båda grupperna. Därför drog forskarna slutsatsen att skrattövningarna inte var sämre än ögondropparna som behandling. Hur i all världen går det att få anslag för att göra sådana löjliga undersökningar? Jag tror de pengarna hade gjort bättre nytta någon annanstans.

Att ögonen blir torra beror ju på att man inte har samma mängd tårvätska som tidigare, och då har jag ett mycket bättre knep; nämligen att skratta tills tårarna rinner. Skrattyoga har jag aldrig testat av den enkla anledningen att jag har så otroligt lätt för att skratt utan anledning. Så har det varit sen jag var tonåring. Jag kan börja skratta helt plötsligt och när någon frågar vad jag skrattar åt, så har jag inte den blekaste aning. Det bara drar i mungiporna och jag känner hur skrattet vill komma ut. 

Jag har två skrattkompisar...mina två döttrar. De lider av samma problem som jag. Fast lider gör vi inte direkt. Katarina och jag har våra skrattsessioner mest via sms, men nästa helg kommer hon hit och då blir det "på riktigt". Ulrika och jag träffas ofta eftersom vi bor så nära varandra och varje gång händer det alltid något som får oss att fnittra. Jag har ibland märkt att en del tittar lite misstänksamt, men det kan man inte ta hänsyn till.

Förr i världen ansågs de som gick och pratade eller skrattade för sig själv som lite underliga. Idag är det inget konstigt alls. Jag möter dagligen personer som går och pratar högt...inte för sig själv såklart...utan personen är upptagen med ett mobilsamtal. Jag tror faktisk jag ska skaffa mig öronproppar och sätta i öronen. Sen kan jag gå runt på sta´n och skratta så mycket jag vill. De som möter mig tror bara att jag pratar i mobilen med en mycket humoristisk person.

Nöjesnytt

Halloween är en helg, som jag inte firat så mycket. Det var bara några år när Rasmus var mindre. Jag tycker det räcker så bra med våra gamla vanliga svenska högtider. I Ängelholm staplades det upp höbalar som dekorerats med orange pumpor lite varstans och det piggar klart upp i höstmörkret. De är faktiskt väldigt bra på att pynta och göra lite annorlunda utsmyckningar här. Jag ser verkligen fram emot alla ljusinstallationer till jul. Hoppas det blir lika mycket som i fjor.

Nu är julen nära. Det märks inte bara ute  butikerna. Även TV har hakat på trenden. De började visa sina evinnerliga julfilmer redan i oktober. Jag minns så spännande det var när jag var barn speciellt inför julskyltningssöndagen. Då sattes brunt papper framför fönstren på lördagen och inte förrän dagen efter fick man se vad butiken hade pyntat med. Ofta var det hela jullandskap, som inte hade något att göra med vad man kunde handla där. Jag tycker nästan det börjar bli lite urvattnat idag.  Julkänslan infinner sig inte hos mig redan i oktober. Det var bättre förr.

 

För några veckor sen var jag och lyssnade på Jonas Gardell på Jarl Kullescenen här i Ängelholm. Föreställningen hette: "Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är hela grejen" och temat var hur det är att bli gammal. Han har själv fyllt 60. Jag tycker inte det är speciellt gammalt, men det beror klart på vad man jämför med. Han fick publiken med sig från början och det var en jättekul föreställning. Emellanåt pratade han om allvarligare saker och det är en konst att kunna blanda humor och allvar så det blir intressant. Det är han verkligen expert på. Annars hade han klart inte fortsatt att vara i ropet under så många år. Jag ser fram emot fler bra föreställningar på den scenen. Det är så bekvämt att kunna promenera dit utan att behöva bekymra sig om ifall det finns en parkeringsplats i närheten.

Det har hela tiden sen jag flyttade hit förvånat mig att så många går med rollator här. Det är nästan som ett lämmeltåg. Ängelholm är en väldigt äldrevänlig stad, det märks på mycket här; både att man åker gratis buss och subventionerad taxi plus en massa andra förmåner. Jag antog att medelåldern i stan borde vara ganska hög, och det stämde. I Ängelholm är medelåldern 43,7 år jämfört med hela landet där siffran är 41,4 år. Det måste vara alla vi rollatorförarae som höjer den siffran.

På tal om att vara gammal. Ett år fick jag en brosch när jag fyllde år med texten: "Jag är inte gammal om man jämför med pyramiderna". Det kändes väldigt uppmuntrande.      

Skrämmande diet

 Enda gången jag läser skvallertidningar är när jag sitter i väntrummet hos doktorn eller tandläkaren. Det finns inte mycket annat att fördriva tiden med där. Sista gången läste jag något mycket underligt. Man kan förbränna lika mycket kalorier genom att titta på en skräckfilm som att ta en promenad på en halvtimme. Det låter som en saga men det är forskare som testat detta på försökspersoner, så det bör väl stämma då. När man blev rädd så utsöndrades adrenalin och syreupptaget blev större. Det hade även inverkan på ämnesomsättningen. 

Kroppen återgick till det tillstånd som var vanligt hos våra förfäder långt tillbaka i tiden när de kämpade varje dag för att överleva. Det finns hemskheter nu med, men vi lever ändå i en betydligt tryggare värld än vad stenåldersmänniskorna gjorde. 

Någonstans mellan 130 och 190 kalorier försvann beroende på vilken film man såg. I topp låg The Shining med Jack Nicholsen. Mest kalorier förbrändes när man blev rejält skrämd, så det var inte så att man minskade i omfång under hela filmen. Det är inte så många kalorier som försvinner efter varje skräckupplevelse, tycker jag. Det måste vara ett maraton av sådana här filmer om det ska bli en synbar skillnad. Jag märker att jag har tittat alldeles för lite på den slags filmer på sista tiden. Det blir till att omvärdera skråckfilmsgenren. Den har väl inte alltid haft så gott rykte, men nu kanske den t.o.m. kan bli indragen i en ny diet. 

I fortsättningen kan jag alltså med gott samvete sitta i TV-soffan och titta på skräckfilm medan jag mumsar på choklad. De kalorier jag stoppar i mig skräms bort under filmens gång.

Tillökning

 

Jag har alltid gillat de tre aporna som inget ser, 

inget hör

och inget säger. 

De finns avbildade i ofantligt många variationer. Man tror att idéen till de här aporna kom från Indien, via Kina till Japan redan på 700-talet. Den mest kända och kanske mest bevarade bilden av dem finns ovanför ett snideri från 1600-talet i en japansk stad.

Det är ursprungligen en buddhistisk tanke att den som inte utsätts för något ont inte heller tänker eller gör något ont. Rena önsketänkandet. Det fungerar naturligtvis inte i vår tid där allt går att förvränga. I Östasien tog man fasta på det och menade på att det var bra med censur för då kom det inte in onda tankar eller sedvänjor i landet. När jag tänker på censur så går inte mina tankar åt det hållet. Det går ju också att tolka aporna så att de medvetet inte hör, ser eller säger något för att slippa ta ställning och reagera, vilket är fegt. 

Nu har trion fått en ny medlem, som är summan av de tre första. Han ser ingen, han hör ingen och han pratar inte med någon. Dessutom har han ofta ont i nacken och tummarna.

Att det är just apor som fått symbolisera det här uttrycket är egentligen en japansk ordlek. På klassisk japanska lyder ordspråket: mizaru, kikazaru, iwazaru. Zaru som avslutar alla tre orden låter likadant som det japanska ordet för apa. Varje apa har ett eget namn. Mizaru eller Minai (inte se), Kikazaru eller Kikanai (inte höra), och Iwazaru eller Iwanai (inte säga). Då borde den fjärde apan heta Mobilzaru eller Mobilnai.

Motivet med aporna förknippas också med en myt om hur gudarna sände tre spejare till jorden för att rapportera människornas fel och brister. Bilden av de tre aporna blir i det sammanhanget ett uttryck för förhoppningen om att gudarnas informanter ska ha en förlåtande inställning och inte rapportera allt. 

Pengarna bara ramlar in

 

När jag fick slutskattebeskedet tidigare i år stod det att jag skulle betala restskatt, precis som jag alltid brukar få göra. Eftersom jag sålde huset i fjor var jag tvungen att deklarera för det i år och i mäklararvodet ingick gratis deklarationshjälp. Jag letade upp alla kvitton jag trodde behövdes, men när jag kom till mäklaren hade hon många fler förslag på avdrag som jag borde göra. Hon berättade dessutom att det var en ny regel som började gälla i år. Man är skyldig att betala ränta på restskattepengarna från mitten av februari och tills allt är inbetalt. Hon visste däremot inte hur hög räntan var.

Det blev till att ringa Skattemyndigheten och damen där erkände att det var så nytt så personalen var inte riktigt insatt i alla regler, men hon räknade ut på ett ungefär vad hon trodde räntan kunde bli och uppmanade mig att betala in summan så snabbt som möjligt. För säkerhets skull la jag till lite extra.

När det slutliga beskedet kom, fick jag veta att jag skulle få nästan 1000 kr tillbaka. Visserligen hade jag redan betalat in en hel del men jag tyckte ändå det kändes positivt. I fortsättningen kommer jag bara att få en förenklad deklaration, som jag bara behöver godkänna och skicka in. Jag gillar när det är enkelt.

Det är inte slut med pengaflödet än. Igår fick jag mail från Försäkringskassan att en återbetalning från dem på 460 Euro inte ville gå igenom eftersom de saknade mina kontouppgifter. Vilken himla otur! Det hade annars blivit en bra slant. Lite konstigt är det ändå, för jag har varit pensionär i snart 14 år och jag var sällan sjuk under de år jag jobbade så jag har haft väldigt lite kontakt med FK tidigare. Jag har inget minne av att ha betalat in pengar till dem och i så fall är det så länge sen att det måste vara preskriberat vid detta laget. Men det är ju beundransvärt att de vill göra rätt för sig. Nästa gång jag går förbi Försäkringskassans kontor ska jag slinka inom och be dem swisha över pengarna till mig. Det är det absolut enklaste och snabbaste sättet och sen är det problemet löst.

Pengarna fortsätter att strömma in. Jag har som rutin att varje morgon kolla hur mycket jag har på mitt konto som jag använder för dagliga inköp. I söndags stämde inte siffrorna. Jag hade mer än dagen innan. Konstigt! Jag klickade för att se hur det hade kunnat bli så och då såg jag att jag hade fått en överföring via swish. Numret kände jag inte igen, men när jag klickade på det stod det att pengarna kom från min bloggvän Tove. Då ramlade poletten ner! Hon hade givetvis läst mitt söndagsinlägg och följt min uppmaning. Tusen tack för att du hörde av dig, Tove!

Knäppa knappar

Det är två ganska lika ord.....bara två prickar som gör skillnaden.....och den är stor. Knapp kan ju både betyda nästan inget alls eller en knapp man syr i ett plagg. Knäpp står för något som är lite udda eller en uppmaning att knäppa. Det går att knäppa knappar eller knäppa med fingrarna i luften för att påkalla uppmärksamhet. Egentligen är det två väldigt användbara ord som passar in i många sammanhang och i många ordkombinationer.

Man kan göra knäppa saker med knappar. De behöver så klart inte vara knäppa men i varje fall lite annorlunda.

En bäddsoffa ska få flytta med till lägenheten, och den ska placeras i mitt nya syrum. Då kommer knappmattan att hamna framför den. Även om jag inte har en aning om hur min nya lägenhet kommer att se ut, så har jag redan börjat möblera den inne i mitt huvud. Det spelar ingen roll om det inte blir så när jag äntligen kommer på plats. Jag älskar ju att möblera om och "tankemöbleringen" är inte lika arbetsam som en verklig.

Knappar har alltid fascinerat mig och jag har flera glasburkar, pappkartonger och lådor med småfack som jag sparar knappar i. En del har legat där i en väldans massa år, men helt plötsligt så kommer jag på att jag behöver något i den stilen, och då är det väldigt enkelt att bara leta i mina lådor. 

Innan jag slänger ett gammalt plagg så "slaktar" jag det...dvs. jag sprättar bort knappar, blixtlås och ifall där finns lite kul märken på plagget. Ibland tar jag tillvara på tyget också, men då klipper jag först sönder plagget i de olika delar som det sytts ihop av. På så sätt tar det mindre plats att förvara. Det finns så mycket fina material i äldre kläder och det är synd att låta det förfaras. På loppis har det faktiskt hänt att jag har köpt ett plagg enbart för att det hade så tjusiga knappar. Det blir betydligt billigare än att gå till sybehörsaffären och köpa dem där. En gång fick jag för mig att jag skulle göra en inventering bland mina knappar, men när jag kom till 7000 gav jag upp. Jag konstaterade bara att jag hade väldigt mycket knappar.

Kanhända att någon tycker mitt knappintresse är knäppt, men det är knappast något jag tänker på.

Jag i helfigur

Mäklarbesöket var väldigt positivt och nu väntar jag på fotografen som kommer om någon vecka. Men jag tror inte jag blir tillfrågad om att vara med på bilderna, och det är bra för jag gillar inte att bli fotograferad. Däremot tar jag gärna bilder på andra och speciellt då barnbarnen. Barn och djur blir alltid så bra på bild. De är helt naturliga och det är det bästa. För ca 10 år sedan gjorde jag ett inlägg om mitt utseende och försökte göra det så sanningsenligt som möjligt. Under årens lopp har det tillkommit en hel del nya bloggläsare och jag tänkte att det kunde vara dags för en repris, så ni känner igen mig ifall vi skulle stöta på varandra. 

Att ha rådjursögon är något som många önskar sig. Så ser jag definitivt inte ut. Mina ögon är helt vanliga , men jag ser bra med hjälp av glasögon, och det är huvudsaken.

 Jag har varken kanintänder, örnnäsa eller elefantöron, utan ser ut som folk i allmänhet.

Håret varierar. Någon lejonman har jag aldrig haft, utan jag har fått hålla till godo med de antal hårstrån som jag blivit tilldelad, och de har färgats i alla tänkbara och otänkbara färger. 

 Även om inte halsen är lika slät som tidigare, så liknar den ingen kalkonhals. 

Gäddhäng?????  Ja, det måste jag nog erkänna. 

Getingmidja har jag definitivt inte. Jag liknar mer en humla. 

Kycklingben vill jag inte påstå att jag har. Det är två helt vanliga promenadben som avslutas med fötter i storlek 40. Det var hela Pantertanten från topp till tå. Nu vet ni precis hur jag ser ut. Faktum är att jag ser likadan ut nu som för tio år sedan förutom att jag kanske påminner ännu mer om en humla idag.

Allting går att sälja med mördande reklam.

Jag måste ge mig iväg och köpa ett par skor, som är både snygga, bekväma och mer lämpade för höstväder. Med dagstidningen följer ett reklamblad från en sportaffär, som har riktigt snygga skor och kläder för vanligt folk också, och inte bara för energiknippen. Där har jag köpt mina vinterkängor, och det är absolut det bästa köp jag har gjort. I reklambladet såg jag inga snygga promenadskor, men jag ska åka dit och leta på plats.

När jag nu ändå satt och bläddrade i bilagan, kunde jag inte låta bli att bli både full i skratt och aningen irriterad över den löjliga texten. Det första jag läste var om ett par träningsskor. De hade minimalt med gummi i sulan så jag skulle kunna få bättre kontakt med underlaget. Nu förstod jag inte riktigt vad som menades. Var sulan så tunn att jag kände alla stenar och kvistar jag trampade på? Då kunde jag ju lika gärna gå barfota. Skon hade en flexibel ovandel i mesh. Varför går det inte att skriva att det är nåt slags nättyg.

Nästa vara som jag fick ögonen på var ett par varmstickade tumvantar i anatomisk stickning. Jag tycker att jag är en relativt skicklig stickerska, men det mönstret har jag aldrig testat. Kan det tro vara nåt liknande spetsmönster eller flätor?

Affären hade REA på ett par joggingbyxor i mjuk bomull med resår i midja och benslut och var ett perfekt plagg för vardagsmys. Men om jag ville mysa på helgen? Jag bläddrade genom hela annonsbilagan, men jag hittade inga helgmysbyxor. Jag får väl leta fram ett par gamla här hemma. Man behöver ju nåt på ovankroppen också när man myser och då sålde de en väldigt snygg tröja med hög krage och halv blixtlås!!!!!! Det måste betyda att det fanns bara en sida av blixtlåset kvar. Hur skulle man då kunna dra upp det? Jag har också tröjor med halva blixtlås ibland, men då sprättar jag bort den och sätter i en hel i stället. Den här söndriga tröjan hade kostat 700kr, men nu slumpades den för 300kr.

Det fanns åtminstone ett plagg som jag ska titta lite närmare på...nämligen ett par turbyxor. Det kan jag behöva. Om jag har dem på mig nästa gång jag köper en Trisslott räknar jag kallt med att jag ska kunna skrapa fram en storvinst.

I tvättstugan

Idag används mobilen till i stort sett allting.  Än så länge går det faktiskt att ringa med den också. Man kan koppla sitt hemlarm till den, låsa upp ytterdörren och en hel del annat. Jag vet inte om allt är så nödvändigt. Alla nyheter gör inte livet lättare. 

Häromdagen kom en annonstidning med bl.a.tvättmaskiner. De maskiner som har wifianslutning kan kopplas till en smart app och med den går det att starta maskinen när man t.ex. sitter på jobbet. Då måste man förstås ha kommit ihåg att "ladda" maskinen innan man åkte hemifrån på morgonen. 

Maskinen kan även meddela när den är klar genom att skicka ett meddelande på mobilen eller spela en liten trudelutt. Naturligtvis måste det vara en melodi med tvättanknytning. Jag kom att tänka på en sång som spelades mycket när jag var barn; nämligen Den vackra tvätterskan, där de första raderna lyder: Har du träffat den vackra Nina? Hon hör hemma i Portugal. Hon gör skjortorna dina fina när hon tvättar i Setubal. Men den uråldriga melodin går kanske inte att koppla ihop med en modern app.

Det går även att prata med maskinen. Några direkta samtal var det inte tal om, utan det var mer att  maskinen gavs lite information, som gjorde att den sen funderade ut hur den skulle agera. Man kunde berätta hur pass smutsig tvätten var och ifall det handlade om speciellt känsliga material. Jag förutsätter ändå att det inte går att slänga in ylletröjor och lakan om vartannat. 

Vissa maskiner går att koppla till en högtalare. Då går det bra att lugnt sitta kvar i soffan och berätta för tvättmaskinen att nu är det dags att starta. Det fungerar klart lika bra att säga det till någon annan i familjen. För det behövs varken högtalare eller app.

När jag tänker efter så undrar jag hur pass mycket hjälp man egentligen har av de här nymodigheterna. Jag efterlyser i stället någon som sorterar min tvätt, lägger den i maskinen, doserar tvättmedlet och väljer program och när tvätten sen är klar hänger upp det som ska dropptorkas och stryker det som behövs. Trycka på startknappen och stänga av maskinen kan jag själv göra. Det är det minsta jobbet.