Lätt träning

Jag går hos en fysioterapeut varannan vecka, och hon hjälper mig mycket. Dels får jag råd om övningar som jag ska göra hemma och dels får jag en del behandlingar när jag är hos henne. Jag vågar inte chansa och leta efter tips på nätet fler gånger. När jag hade som mest ont hittade jag korta videosnuttar med rörelser som skulle vara bra för mina krämpor. Det stämde inte alls! Jag gjorde en del av dem på kvällen innan jag la mig, och nästa morgon kom jag inte ur sängen.

Jag kunde inte röra benen för det gjorde jätteont. Till sist kom jag på att om jag slängde ner täcket på golvet, så kunde jag rulla ner från kanten på sängen och landa mjukt. Det fungerade. Täcket var på plats och dessutom är jag nästan som en Michelingubbe, så det dämpade fallet avsevärt.

Sen kom nästa problem. Hur tar jag mig upp från golvet? Jag gjorde många försök, men kom inte längre än att jag kunde stå på knä. Det blev till att krypa runt i lägenheten den dagen. Inte precis så kul. Nu såg jag på nära håll alla dammtussar på golvet. Jag är glad att jag inte lider av städmani. Dagen efter kunde jag  resa mig upp i min fulla längd och gå med hjälp av rollator. 

Jag har fått veta att det är bra att jag promenerar mycket, även om jag har ont, och det har jag inget emot. Jag älskar att promenera. Med tiden ska jag utforska vilka promenadslingor som finns här i närheten, men än så länge går jag längs ån. Där finns bänkar utsatta lite överallt och på en del ställen är det byggt små bryggor, där det även finns bänkar att sitta och vila. Man behöver aldrig känna sig ensam, för vips så kommer det en fiskmås farande och sätter sig bredvid. Det går med andra ord inte att sitta och fika där om man inte vill dela med sig.

Det är väldigt gott om sittplatser runt om i stan. I Stadsparken finns många små rosa stolar utsatta. På stolarnas ryggstöd ser man änglavingar. 

En del bänkar har text på ryggstödet: Ett litet hej kan betyda så mycket.

Motion är bra för alla, men jag har alltid trott att jag inte skulle klara av att gå på gym och t.ex. lyfta vikter, även om jag hört att styrketräning ska vara bra när man blir äldre. När min fysioterapeut föreslog att jag skulle komma till deras gym en gång i veckan, blev jag lite betänksam, men jag tänkte att jag ger det en chans. Jag blev positivt överraskad, men det beror klart på att hon bara visar mig de rörelser som hon vet är bra för mig. När jag går hem genom parken stannar jag ibland till och gör den här rörelsen, som inte är så värst ansträngande. 

Skratta och gråta

Idag läste jag om en ny forskning, som fick mig att vänta med ögondropparna en stund. Det var en undersökning om torra ögon. Det har jag besvärats av under många år och jag droppar mina ögon flera gånger om dagen. I den här studien hade 299 personer deltagit...ingen större mängd, kan jag tycka. De delades in i två grupper. De fick antingen genomföra skrattövningar fyra gånger per dag eller använda ögondroppar lika många gånger.

Via en mobilapp skulle skrattdeltagarna upprepa fraserna "hee hee hee, hah hah hah, cheese cheese cheese, check check check, hah hah hah hah hah hah" 30 gånger under fem minuter. De skulle samtidigt överdriva sina ansiktsuttryck, men på vilket sätt stod det inte. Efter åtta veckors behandling hade deltagarnas symptom minskat lika mycket i båda grupperna. Därför drog forskarna slutsatsen att skrattövningarna inte var sämre än ögondropparna som behandling. Hur i all världen går det att få anslag för att göra sådana löjliga undersökningar? Jag tror de pengarna hade gjort bättre nytta någon annanstans.

Att ögonen blir torra beror ju på att man inte har samma mängd tårvätska som tidigare, och då har jag ett mycket bättre knep; nämligen att skratta tills tårarna rinner. Skrattyoga har jag aldrig testat av den enkla anledningen att jag har så otroligt lätt för att skratt utan anledning. Så har det varit sen jag var tonåring. Jag kan börja skratta helt plötsligt och när någon frågar vad jag skrattar åt, så har jag inte den blekaste aning. Det bara drar i mungiporna och jag känner hur skrattet vill komma ut. 

Jag har två skrattkompisar...mina två döttrar. De lider av samma problem som jag. Fast lider gör vi inte direkt. Katarina och jag har våra skrattsessioner mest via sms, men nästa helg kommer hon hit och då blir det "på riktigt". Ulrika och jag träffas ofta eftersom vi bor så nära varandra och varje gång händer det alltid något som får oss att fnittra. Jag har ibland märkt att en del tittar lite misstänksamt, men det kan man inte ta hänsyn till.

Förr i världen ansågs de som gick och pratade eller skrattade för sig själv som lite underliga. Idag är det inget konstigt alls. Jag möter dagligen personer som går och pratar högt...inte för sig själv såklart...utan personen är upptagen med ett mobilsamtal. Jag tror faktisk jag ska skaffa mig öronproppar och sätta i öronen. Sen kan jag gå runt på sta´n och skratta så mycket jag vill. De som möter mig tror bara att jag pratar i mobilen med en mycket humoristisk person.

Motion är nyttigt.....har jag hört

Jag har köpt en rörelsedetektor i stället för en stegräknare. 

Det gäller att börja lite försiktigt när man är otränad.

Nöjesnytt

Halloween är en helg, som jag inte firat så mycket. Det var bara några år när Rasmus var mindre. Jag tycker det räcker så bra med våra gamla vanliga svenska högtider. I Ängelholm staplades det upp höbalar som dekorerats med orange pumpor lite varstans och det piggar klart upp i höstmörkret. De är faktiskt väldigt bra på att pynta och göra lite annorlunda utsmyckningar här. Jag ser verkligen fram emot alla ljusinstallationer till jul. Hoppas det blir lika mycket som i fjor.

Nu är julen nära. Det märks inte bara ute  butikerna. Även TV har hakat på trenden. De började visa sina evinnerliga julfilmer redan i oktober. Jag minns så spännande det var när jag var barn speciellt inför julskyltningssöndagen. Då sattes brunt papper framför fönstren på lördagen och inte förrän dagen efter fick man se vad butiken hade pyntat med. Ofta var det hela jullandskap, som inte hade något att göra med vad man kunde handla där. Jag tycker nästan det börjar bli lite urvattnat idag.  Julkänslan infinner sig inte hos mig redan i oktober. Det var bättre förr.

 

För några veckor sen var jag och lyssnade på Jonas Gardell på Jarl Kullescenen här i Ängelholm. Föreställningen hette: "Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är hela grejen" och temat var hur det är att bli gammal. Han har själv fyllt 60. Jag tycker inte det är speciellt gammalt, men det beror klart på vad man jämför med. Han fick publiken med sig från början och det var en jättekul föreställning. Emellanåt pratade han om allvarligare saker och det är en konst att kunna blanda humor och allvar så det blir intressant. Det är han verkligen expert på. Annars hade han klart inte fortsatt att vara i ropet under så många år. Jag ser fram emot fler bra föreställningar på den scenen. Det är så bekvämt att kunna promenera dit utan att behöva bekymra sig om ifall det finns en parkeringsplats i närheten.

Det har hela tiden sen jag flyttade hit förvånat mig att så många går med rollator här. Det är nästan som ett lämmeltåg. Ängelholm är en väldigt äldrevänlig stad, det märks på mycket här; både att man åker gratis buss och subventionerad taxi plus en massa andra förmåner. Jag antog att medelåldern i stan borde vara ganska hög, och det stämde. I Ängelholm är medelåldern 43,7 år jämfört med hela landet där siffran är 41,4 år. Det måste vara alla vi rollatorförarae som höjer den siffran.

På tal om att vara gammal. Ett år fick jag en brosch när jag fyllde år med texten: "Jag är inte gammal om man jämför med pyramiderna". Det kändes väldigt uppmuntrande.      

Tillbaka från bloggpausen

Det blev en ganska lång paus, men jag tror den var välbehövlig. De här två sista åren har varit tuffa och jag har inte känt mig som vanligt. Eftersom jag alltid varit frisk som en nötkärna, har det varit svårt att acceptera alla krämpor. Jag kan väl inte påstå att jag accepterat det fullt ut än....det är jag lite väl envis för, men jag tycker ändå jag har börjat få in en ganska bra rutin nu.

Alla kommentarer, sms, mobilsamtal och mail under pausen har gjort mig på väldigt gott humör och fått mig att längta tillbaka till bloggen. Tack för det! Nu har jag en helt ny plats att upptäcka och jag ser fram emot att skriva om Ängelholm och visa foton från den här fina staden.

Givetvis har det hänt många kul saker också de här åren och det är dem som jag försöker tänka på mest. Sedan jag flyttade hit har mycket förenklats. Först och främst har jag mindre yta att städa, och det är ett stort plus. Det enda jag egentligen saknar från huset i Åstorp är mina två hobbyrum. Men det fungerar utmärkt med ett rum för det här. Jag har bara fått fundera ut andra lösningar för förvaring. Här har jag ett kombinerat sy/datarum och det är egentligen ganska bra. Datorn och symaskinen står på ett långt arbetsbord, så jag kan bara flytta mig någon meter om jag tröttnar på att sy och istället vill blogga. 

Jag har bott i lägenheten ett år nu, men fortfarande inte träffat alla hyresgäster fastän det bara är en trappuppgång. Under två månaders tid har det gjorts en del uppfräschningar av huset. Det byggdes en ställning ända upp till fjärde våningen för fasaden skulle målas. Då var de tvungna att sätta plast framför fönstren och under tre veckors tid gick det inte att se ut. Jag fick nästan cellskräck. 

När plasten försvann drog jag en suck av lättnad. Ställningarna var fortfarande kvar och en eftermiddag jag satt och tittade på TV dök det plötsligt upp en kille utanför mitt fönster och vinkade till mig. Det är inget som händer varje dag eftersom jag bor på tredje våningen. Det var dags att måla fönsterbågarna och han ville att jag skulle öppna upp fönstret. 

Byggställningarna är nu borta, men jag tycker det är synd att de inte putsade fönstren till oss när de ändå var i gång med att fräscha upp allt. Nu får jag be min svärson göra det i stället.

Beskrivning

 

Jag är inte snygg, överdrivet smal eller vältränad, men jag är rolig och tycker om choklad.

Det måste väl räknas till pluskontot?

Skrämmande diet

 Enda gången jag läser skvallertidningar är när jag sitter i väntrummet hos doktorn eller tandläkaren. Det finns inte mycket annat att fördriva tiden med där. Sista gången läste jag något mycket underligt. Man kan förbränna lika mycket kalorier genom att titta på en skräckfilm som att ta en promenad på en halvtimme. Det låter som en saga men det är forskare som testat detta på försökspersoner, så det bör väl stämma då. När man blev rädd så utsöndrades adrenalin och syreupptaget blev större. Det hade även inverkan på ämnesomsättningen. 

Kroppen återgick till det tillstånd som var vanligt hos våra förfäder långt tillbaka i tiden när de kämpade varje dag för att överleva. Det finns hemskheter nu med, men vi lever ändå i en betydligt tryggare värld än vad stenåldersmänniskorna gjorde. 

Någonstans mellan 130 och 190 kalorier försvann beroende på vilken film man såg. I topp låg The Shining med Jack Nicholsen. Mest kalorier förbrändes när man blev rejält skrämd, så det var inte så att man minskade i omfång under hela filmen. Det är inte så många kalorier som försvinner efter varje skräckupplevelse, tycker jag. Det måste vara ett maraton av sådana här filmer om det ska bli en synbar skillnad. Jag märker att jag har tittat alldeles för lite på den slags filmer på sista tiden. Det blir till att omvärdera skråckfilmsgenren. Den har väl inte alltid haft så gott rykte, men nu kanske den t.o.m. kan bli indragen i en ny diet. 

I fortsättningen kan jag alltså med gott samvete sitta i TV-soffan och titta på skräckfilm medan jag mumsar på choklad. De kalorier jag stoppar i mig skräms bort under filmens gång.

Ett brev betyder så mycket

När jag var tonåring var det handskrivna brev som gällde och inte som idag mail eller sms. Jag hade en hel del brevvänner både i Sverige och utomlands. Då fick jag chansen att träna både att skriva läsligt, stava rätt och lära mig en hel del nya ord på köpet. Med tiden tunnade brevskrivandet av och till sist upphörde det helt. Postutlämningen är inte mycket att hurra för......varannan dag....och ibland kommer det inte fram alls. I så fall får man skicka det med Royal Mail, men jag tror inte de har etablerat sig i Ängelholm, för jag har aldrig sett deras bilar här.

Idag skriver jag i stort sett aldrig brev, vilket är lite synd. Jag blir själv så glad varje gång jag får ett handskrivet brev, vilket så klart inte är så ofta. Men häromdagen hände det! Brevet kom från min syster. Hon är en av de få jag känner som fortfarande hellre skriver "riktiga" brev än skickar mail. Ett par dagar senare dök ännu ett brev upp eller ner på min dörrmatta. Någon avsändare hittade jag inte och det gjorde mig klart nyfiken. Jag sprätte upp kuvertet och började med att kolla vem som undertecknat det. Jag har redan hunnit glömma namnet, men det stod även adressen och den gick till Rikets sal. Förr brukade Jehovas vittnen alltid komma och ringa på dörren, men här är portkod till de flesta hyreshus, så de har fått fundera ut en ny metod. En eloge till att de bemödat sig om att skicka ett handskrivet brev, men det är bara till att konstatera att alla brev betyder inte lika mycket för mig. 

Förr i tiden

 

När jag var ung använde vi inte smileys. Vi skrattade själva. 

Det var riktigt kul.

Tillökning

 

Jag har alltid gillat de tre aporna som inget ser, 

inget hör

och inget säger. 

De finns avbildade i ofantligt många variationer. Man tror att idéen till de här aporna kom från Indien, via Kina till Japan redan på 700-talet. Den mest kända och kanske mest bevarade bilden av dem finns ovanför ett snideri från 1600-talet i en japansk stad.

Det är ursprungligen en buddhistisk tanke att den som inte utsätts för något ont inte heller tänker eller gör något ont. Rena önsketänkandet. Det fungerar naturligtvis inte i vår tid där allt går att förvränga. I Östasien tog man fasta på det och menade på att det var bra med censur för då kom det inte in onda tankar eller sedvänjor i landet. När jag tänker på censur så går inte mina tankar åt det hållet. Det går ju också att tolka aporna så att de medvetet inte hör, ser eller säger något för att slippa ta ställning och reagera, vilket är fegt. 

Nu har trion fått en ny medlem, som är summan av de tre första. Han ser ingen, han hör ingen och han pratar inte med någon. Dessutom har han ofta ont i nacken och tummarna.

Att det är just apor som fått symbolisera det här uttrycket är egentligen en japansk ordlek. På klassisk japanska lyder ordspråket: mizaru, kikazaru, iwazaru. Zaru som avslutar alla tre orden låter likadant som det japanska ordet för apa. Varje apa har ett eget namn. Mizaru eller Minai (inte se), Kikazaru eller Kikanai (inte höra), och Iwazaru eller Iwanai (inte säga). Då borde den fjärde apan heta Mobilzaru eller Mobilnai.

Motivet med aporna förknippas också med en myt om hur gudarna sände tre spejare till jorden för att rapportera människornas fel och brister. Bilden av de tre aporna blir i det sammanhanget ett uttryck för förhoppningen om att gudarnas informanter ska ha en förlåtande inställning och inte rapportera allt. 

En ganska vanlig måndag

Gårdagen handlade väldigt mycket om motion och träning, när jag väl kom ur sängen. Jag somnade sent  eller tidigt måndag morgon...vid 01-tiden. Det är inget ovanligt eftersom jag är en nattuggla. Jag vaknade till några gånger under natten men inte förrän framåt kl. 10 kände jag att det kanske var dags att stiga upp. 

Min fysioterapeut har visat mig en del rörelser som jag måste göra både morgon och kväll, och en del av dem gör jag i sängen innan jag går upp. När jag sen masat mig ur sängen fortsätter jag med resten av övningarna. Jag gör det inte för att det är kul eller känns skönt, utan för att jag förhoppningsvis ska kunna röra mig lite bättre utan att ha ont i fortsättningen. 

Jag skulle egentligen kunna sjunga: Höften, axel, knä och tå i stället för huvud, axlar, knä och tå när jag håller på med mina övningar för det är just det som det handlar om. Ja, huvudet är väl ok, enligt mitt sätt att se, men axel, höft, knä och tå har jag artros i. För att ändå se det från den ljusa sidan så är det bara högersidan allt elände hamnat i. Till vänster är jag helt ok. 

Måndagen är den dagen jag veckohandlar, och efter en sen frukost gav jag mig iväg till butiken. När jag handlat klart sätter jag mig alltid en stund i parken och vilar, för då är jag halvvägs hemma. Jag brukar använda en bänk som är strategiskt placerad så jag ser trafikljuset där jag ska gå över gatan. Därifrån ser jag när det blir rött och vet då på ett ungefär när jag behöver börja gå för att var framme när det slår om till grönt. Tid är pengar.

Det var inte länge jag hann vara i lägenheten förrän jag måste ge mig iväg ut igen. Nu var det dags att gå till fotvårdaren. Hela måndagen försvann, kändes det som och inget vettigt blev gjort. När jag lagt mig på kvällen kom jag på en viktig sak som jag hade glömt bort.....lunchen!!! Vilken fadäs! I dag får det bli två luncher.

Onödigt vetande

 

Det är ingen mening att hålla reda på hur gammal man är. Det ändrar sig hela tiden. 

Dessutom är det ingen viktig information.

Sol ute, sol inne......

 Så ser det definitivt inte ut hos mig längre. Efter värmeböljan vi hade tidigare så har vädret mer normaliserats och nu har vi fått en hel del regn. Idag är det regn ute och solrosor inne....i varje fall i mitt kök.

Jag har köpt nya överdrag till mina köksstolar och jag hade sedan tidigare en krans som jag gjort med solrosor på. Gardiner har alltid varit något som jag älskat att byta och i huset hade jag en hel del fönster så jag fick mitt lystmäte tillgodosett. Här i lägenheten är det bara köket som jag byter gardiner i, dels för att mina gamla gardiner inte passar här och dels för att det är besvärligt för mig att själv byta. 

I Åstorp ställde jag en stol vid ena sidan av fönstret och en vid den andra. Köksfönstret var så brett så jag var tvungen att sätta en i mitten också. Sen var det bara att klättra upp på stolen, fästa gardinstången i ena sidan och klättra över stolarna till nästa sida av fönstret. Där kunde jag sen hoppa fram och tillbaka som en alpget och rätta till gardinen.

Det blir inte så mycket hoppande numera, kan jag tala om. Jag sätter fortfarande en stol vid varje ända av fönstret, men jag måste knöka in fler stolar så det inte blir något mellanrum, utan att jag kan gå fram och tillbaka. En liten hushållstsege får hjälpa mig upp först och sen ger jag mig ut på en svajig gång. Det känns som att gå på slak lina, för stolsitsarna är mjuka. Tyvärr gör det inte att jag känner mig graciös som en lindanserska. När jag var klar kändes det nästan som om jag hade sol i hjärta och sol i sinne. Jag var nöjd med dagens gärning.

Pengarna bara ramlar in

 

När jag fick slutskattebeskedet tidigare i år stod det att jag skulle betala restskatt, precis som jag alltid brukar få göra. Eftersom jag sålde huset i fjor var jag tvungen att deklarera för det i år och i mäklararvodet ingick gratis deklarationshjälp. Jag letade upp alla kvitton jag trodde behövdes, men när jag kom till mäklaren hade hon många fler förslag på avdrag som jag borde göra. Hon berättade dessutom att det var en ny regel som började gälla i år. Man är skyldig att betala ränta på restskattepengarna från mitten av februari och tills allt är inbetalt. Hon visste däremot inte hur hög räntan var.

Det blev till att ringa Skattemyndigheten och damen där erkände att det var så nytt så personalen var inte riktigt insatt i alla regler, men hon räknade ut på ett ungefär vad hon trodde räntan kunde bli och uppmanade mig att betala in summan så snabbt som möjligt. För säkerhets skull la jag till lite extra.

När det slutliga beskedet kom, fick jag veta att jag skulle få nästan 1000 kr tillbaka. Visserligen hade jag redan betalat in en hel del men jag tyckte ändå det kändes positivt. I fortsättningen kommer jag bara att få en förenklad deklaration, som jag bara behöver godkänna och skicka in. Jag gillar när det är enkelt.

Det är inte slut med pengaflödet än. Igår fick jag mail från Försäkringskassan att en återbetalning från dem på 460 Euro inte ville gå igenom eftersom de saknade mina kontouppgifter. Vilken himla otur! Det hade annars blivit en bra slant. Lite konstigt är det ändå, för jag har varit pensionär i snart 14 år och jag var sällan sjuk under de år jag jobbade så jag har haft väldigt lite kontakt med FK tidigare. Jag har inget minne av att ha betalat in pengar till dem och i så fall är det så länge sen att det måste vara preskriberat vid detta laget. Men det är ju beundransvärt att de vill göra rätt för sig. Nästa gång jag går förbi Försäkringskassans kontor ska jag slinka inom och be dem swisha över pengarna till mig. Det är det absolut enklaste och snabbaste sättet och sen är det problemet löst.

Pengarna fortsätter att strömma in. Jag har som rutin att varje morgon kolla hur mycket jag har på mitt konto som jag använder för dagliga inköp. I söndags stämde inte siffrorna. Jag hade mer än dagen innan. Konstigt! Jag klickade för att se hur det hade kunnat bli så och då såg jag att jag hade fått en överföring via swish. Numret kände jag inte igen, men när jag klickade på det stod det att pengarna kom från min bloggvän Tove. Då ramlade poletten ner! Hon hade givetvis läst mitt söndagsinlägg och följt min uppmaning. Tusen tack för att du hörde av dig, Tove!

Missuppfattning

 

Jag är inte osocial. Jag kan alltid nås via Swish.

Ser fram emot att höra från er.

Ovälkommet besök?

Jag gick och la mig i sängen en stund i går eftermiddag och låg och kollade på min iPad när jag plötsligt hörde ett krafsande ljud i väggen bredvid sängen. Med tanke på att jag är hysteriskt rädd för möss och andra liknande otäckingar så befarade jag det värsta. Jag hade visserligen haft balkongdörren öppen mycket senaste tiden p.g.a.värmen, men det vore ju maximal otur om jag fått besök. Jag kikade först under sängen innan jag vågade sätta ner fötterna, men där var det tomt med undantag av några dammråttor. 

När jag rest mig upp fick jag syn på en minilyftkran precis utanför sovrumsfönstret. En fönstertittare?!?! Korgen var placerad precis mellan mitt sovrumsfönster och balkongdörren till hobbyrummet. Där är min toalett placerad och där är bara ett minifönster så det verkade lite långsökt. Helt plötsligt sänktes armen och stannade utanför våningen under min. 

Då gick det upp ett ljus för mig. Ett par dagar tidigare hade jag fått ett meddelande om att hyresvärden skulle göra en service i ventilationsrören, men där stod att de behövde komma in i lägenheten och det gällde nästa vecka. Tydligen finns det ett sätt att kontrollera utifrån också som måste göras och jag förstod att det var det som de höll på med. 

Det är mycket nytt jag måste vänja mig vid efter att inte ha bott i lägenhet på över 50 år. I huset visste jag precis vilken dag och vilket klockslag hantverkarna dök upp och jag var tvungen att vara hemma och öppna för dem. Om jag inte är hemma när de dyker upp här går de in med huvudnyckel och det har jag lite svårt att acceptera. Jag inbillar mig inte varken att de stjäl eller förstör något, men bara känslan av att en för mig okänd person går runt i min lägenhet när jag inte är där känns lite obehagligt. Kanske jag vänjer mig med tiden.

Irriterande

 I lördags bestämde jag mig för att ta en liten promenad i centrum. Vädret var perfekt och det är mysigt att bara strosa runt. Jag fick syn på en väldigt snygg långskjorta i ett skyltfönster och naturligtvis måste jag gå in och prova den. Det stod att det var En storlek, eller One size, som det heter på svenska. Då borde den ju passa mig...... men det gjorde den inte. Ärmarna var så smala så det kändes som att ha strumpor på armarna. Jag har inga armmuskler att skryta med så jag undrar hur tillverkaren tänkt när de klippte till de ärmarna. 

Det blev en billig runda. Det enda som följde med hem var ett paket tuggummi. När jag kom in i entrén tryckte jag på hissknappen. Ingenting hände. Jag tryckte några gånger till med samma resultat. Eftersom jag hade rollatorn med mig var jag inte så sugen på att ta trapporna upp till tredje våningen, men hissen var tjurig och vägrade att röra på sig så hade jag inget val. Tack och lov väger inte min rollator många kilo, så jag fällde ihop den och höll den med ena handen medan jag krampaktigt höll mig fast i trappräcket med den andra. 

När jag kom upp på första våningen tryckte jag på hissknappen igen i hopp om att allt nu var ok. Vilken optimist jag är! Det blev till att knalla upp ännu en våning och trycka på hissknappen där....med samma nedslående resultat. Det vete fåglarna var hissen höll hus, för när jag kikade in genom fönstret så var det helt svart. 

Jag gick uppför de sista trapporna och pustade ut. Äntligen framme!

På kvällen var jag bjuden på middag hos Ulrika och det retade mig lite att behöva missa det, men jag kände att min ork inte var av den storleken att jag klarade av trappgång med rollatorlyft två gånger till samma kväll. Bo är omtänksam så han kom och bar min följeslagare. Jag behövde bara tänka på mig själv. Dessutom ringde han till Securitas som lovade komma och rätta till felet så fort de kunde. Efter middagen fick jag sällskap hem ifall hissen fortfarande strulade...och det gjorde den. 

Senare spå kvällen gick jag ut i trappuppgången och tryckte på hissen och nu gick den igång som vanligt. Skönt! Ordningen återställd. 

Utdrag ur kurskatalog

Ni behöver inte vara tokiga för att umgås med mig. Jag kan lära upp er.

Nybörjarkurser startar varje måndag.

Osköna ljud

 Der visas ibland en reklamsnutt med norrlandskillar som spelar in vad de anser vara sköna ljud. Deras smak stämmer inte direkt in på min, men jag kom att tänka på att det finns en del ljud som jag tycker om och en del som jag avskyr eller tycker är obehagliga. 

Ett ljud som jag inte gillar, men absolut inte blir rädd av är åskmuller. Jag tycker bara det är obehagligt. Det är egentligen konstigt att jag inte är åskrädd, för mina föräldrar gjorde då allt för att skrämma upp en liten unge. Båda mina föräldrar var uppväxta på landet och det hände ofta att blixten slog ner i någon av byggnaderna. Hela familjen samlades i ett rum under åskvädret. Hände det på natten klädde alla på sig och satt och väntade ifall blixten slog ner och det började brinna. Då var alla redo att rusa ut ur huset. När jag var barn bodde vi i hyreshus men vi hade samma rutin som mina föräldrar alltid varit vana vid. Mor plockade fram allt som var värdefullt och som vi kunde ta med oss ifall det värsta skulle hända. 

Det finns ett annat oskönt ljud som är helt nytt för mig...nämligen brevinkastsmällen. De första gångerna jag hörde det blev jag faktiskt lite rädd för det väsnades rejält och jag hade inte den blekaste aning om vad det var som hände. Jag trodde att nåt i lägenheten ramlat ner. 

Vilken lyx att inte behöva ge sig ut till postlådan i vilket väder det än är för att hämta in post. Ärligt talat är det inte så mycket post som dimper ner på dörrmattan. De flesta räkningar dras via autogiro och resten tar Kivra hand om. Handskrivna brev eller vykort är sällsynta hos mig. Jag skickar inte själv iväg några och då kan jag knappast förvänta mig att få några heller. Fördelen med att inte få så mycket post är helt klart att det blir mindre att lämna i pappersåtervinningen.

På skojakt

 I lördags åkte jag till Väla. Det är evigheter sen jag besökte det shoppingcentret. I år fyller det 50 år och det har byggts om och byggts ut och det är inte slut än. Idag huserar ca 200 olika butiker där och det finns massor av restauranger och fikaställen om man känner för en paus. Jag gillar att det aldrig känns trångt hur många människor som än spankulerar runt där. 

Mitt mål var att hitta ett par snygga skor. Jag har alltid varit förtjust i skor ända sen jag var tonåring. Uttrycket: om skorna passar...köp ett par i varje färg.....tycker jag är en bra uppmaning. När jag var yngre räckte det med att få syn på ett par snygga skor, kolla storleken och sen kunde jag nästan gå direkt till kassan. Jag hade väldigt skovänliga fötter. Idag är det helt annorlunda. Det blir till att prova och prova och prova i det oändliga. Sitter inte skorna skönt så får jag ont i ryggen. Ännu en nackdel är att de skor som passar mig idag sällan är billiga, men det är bara till att acceptera. 

En ny skobutik hade öppnat på Väla och det var dit jag ställde kosan. Damskorna var en besvikelse. Vilka tråkiga färger! De fanns i alla nyanser av brunt, beige och grått, men jag ville ha några som syntes på långt håll. Jag tittade på herrskorna i stället för jag lever på ganska stor fot. Ett par lejongula skor "ropade" på mig och jag skyndade mig att plocka ner dem från hyllan.

Jag saknar faktiskt lite tiden då Rasmus och jag åkte iväg och handlade skor. Hans provningsritual var omfattande. Först ställde han sig på tå och sen var det sicksacksteg som gällde, lite hopp på stället och därefter gick han först sakta och ökade sen farten succesivt. Sluttestet var att springa en runda runt alla skoställen i butiken. Min testmetod är betydligt enklare. Jag går lugnt och sansat runt i butiken. 

Skorna kändes jättebra så de fick följa med hem och nu lyser de så glatt i min skohylla.

Den bästa dieten

Man blir bara rynkig av att banta. Det är bättre att äta gott och hålla skinnet spänt.

Dessutom är det en väldigt enkel diet att följa.

Granne med Hitchcock

En morgon för några månader sen hajade jag till när jag tittade ut genom fönstret. Fyra megastora fåglar cirkulerade över hyreshuset i motsatta kvarteret.Vingspannet var imponerande. Jag kunde inte urskilja vad det var för sorts fåglar, men med tanke på storleken så måste det vara rovfåglar. När jag tittade närmare såg jag att de var fästa i en lina från taket. Ängelholm är en mysig stad och det tycker även fiskmåsarna, som gärna bygger bo på taken. Inga hyresvärdar vill ha hyresgäster som inte betalar hyran. Dessutom är fiskmåsarna väldigt aggressiva när de har ungar. Men jag tror faktiskt inte att de här skrämselrovfåglarna gör någon nytta, för jag ser ofta fiskmåsar flyga runt dem precis som om de ville retas.

Det är inte tillåtet att mata småfåglar när man bor i hyreshus och det har jag full förståelse för, men jag kan ändå sakna det lite, Vi hade alltid besök av en massa olika fåglar när vi bodde i hus. Vi hade många olika matstationer och det var fullt överallt.

Det var så kul att se när de kom med sina små ungar.

Ettt par år hade vi även koltrastar som bodde på vår altan. Det berodde på att vi aldrig märkte när de började byggaa bo, och sen var det helt omöjligt att ta bort det när de installerat sig. Nu får jag njuta av småfåglarna när jag går längs ån i stället.