Frukosten är guld värd

Jag har alltid tyckt att frukosten är den bästa måltiden på hela dan. Utan frukost fungerar jag inte alls. Tänk så mysigt att stiga upp och duka fram youghurt och Havrekuddar (som jag för tillfället toppar youghurten med). Kaffet efteråt vill jag absolut inte missa. Det är en relativt enkel frukost, tycker jag. Både att duka fram och om man tänker kostnadsmässigt. Men om man tänker på porslinet som det serveras i så är det nästan en lyxfrukost.

Jag har bara kvar två djupa tallrikar från min Gröna Anna-servis, och de använder jag dagligen. När jag i veckan besökte en loppis, såg jag att de sålde djupa tallrikar från denna sevisen. En tallrik kostade 45 kr. Milda makter! Det gäller att äta med andakt i fortsättningen. Kaffet dricker jag ur Rosina Wachtmeisters kattmugg. Jag fick två muggar i present ett år och även om de inte kan räknas till slit och slängporslinet, så måste de helt klart användas. Vad passar då bättre än att dricka morgonkaffet ur dem? På så vis startar jag alltid dagen med en extra liten guldkant.

Kuckeliku

Idag sov jag ända till halv 7 och sen tvingade jag mig själv att stanna kvar i sängen ytterligare en halvtimme. Det går åtminstone på rätt håll nu. Snart är det nog som vanligt igen; nämligen att jag sover längre på morgonen och är uppe sent på natten. Precis som det ska vara.

När jag läste tidningen vid frukostbordet i morse blev jag så full i skratt. Det finns många undersökningar som jag undrar om de görs bara för att forskarna ska ha kul under tiden. Den här var nåt som hade passat som underlag för en stå-upp-föreställning. Först berättades om hur de kommit fram till varför tuppen gol så tidigt på morgonen. Det hade visst med en inbyggd klocka att göra. Jag kunde t.o.m. läsa en ordlista över hur tuppen gol i olika länder. Det måste man klart veta om man åker utomlands och hör en tupp. Annars vet man ju inte vad det är som låter.

För att vidareutveckla den här forskningen, skulle man nu ta reda på varför hunden säger VOV och katten säger MJAU. Varför inte bara fråga doktor Dolittle?

Det känns som måndagmorgon

Så här känner jag mig nu. Som om jag skulle vilja dra något över huvudet och gömma mig. Jag har antagligen blivit smittad av nån "tidigmorgonbacill", för jag vaknar vid 6-tiden varje morgon. Något som är ännu tokigare är att jag stiger upp ur sängen då. Var är mitt sunda förnuft?

Förra helgen var en "jobbehelg" för Katarina, så jag passade Zoé från tidig morgon tills hon skulle sova för natten. Normalt så börjar inte min morgon vid den tiden som Zoé tyckte det var dags att gå upp. Men om man möts av ett gulligt leende, så vaknar man ganska snabbt. Hon tar tag och reser sig upp när hon kan hålla i sånt som står i vägen...bord, stolar och mormors ben t.ex. Det dröjer säkert inte länge tills hon går alldeles själv. Kryper gör hon i raketfart. Det gäller att vara på alerten hela tiden. Hon älskar alla tekniska prylar. Fjärrkontrollerna till TV:n är väldigt populära. Jag hittade en gammal avlagd mobil som hon fick leka med. Den gick att använda till mycket. Man kunde sätta den till örat och säga: "allå" eller rikta den mot TV:n och hoppas på att det ändrades till en ny kanal.

Hon har en poäng där. Med många mobiler kan man surfa, skicka sms, spela spel och en massa annat. Min kan jag bara ringa med, och det är jag fullt nöjd med. Allt kan snart fixas via mobilen. Det är ganska vanligt att koppla på och av sitt huslarm via mobilen bl.a. Då är det egentligen inte så konstigt att Zoé försökte ändra TV-kanal med mobilen. Tänk så praktiskt när man kan göra det. När man närmar sig hemmet kan man då först avaktivera larmet, sätta på TV:n och få fram rätt kanal och kanske sätta igång kaffekokaren, så allt är klart innan man öppnar ytterdörren. Tänk så många dyrbara sekunder man sparar på att inte vänta med att göra detta tills man parkerat bilen och kommit in. Tid är pengar.

Väder eller oväder

Redan i förra veckan läste jag att SMHI varnade för snöoväder över Skåne. Det skulle snöa och blåsa något enormt redan från måndagkvällen. Tisdagen skulle bli en katastrofdag. Typiskt! Just den dagen som Katarina och Zoé skulle åka hem. Det kändes lite nervöst, eftersom det är en bit att ta sig från Åstorp till Kastrup i Danmark. Ovädret skulle komma från sydväst och då låg Österlen risigt till. Som alltid!

Jag är född i Ystad och bodde på Österlen tills jag var två år. Mina farföräldrar hade lantbruk i Kabusa, så jag och min syster tillbringade alla skollov hos dem. Vintrarna var alltid snörika. Jag minns ett år då det var så mycket snö, att vi klättrade upp på snöhögarna i trädgården, gick över taket och ner på gårdssidan. Vi kunde inte se ut genom fönstren. Farfar hade skottat en tunnel från ytterdörren och till stallet och de andra byggnaderna där djuren fanns. Han hade skottat en väg fram till stora vägen också, så att de kunde köra dit mjölkkannorna och ställa på mjölkbordet. Uppifrån måste det ha sett ut som en slags labyrint. Så kul och spännande min syster och jag tyckte att det var! Idag kan jag förstå om de vuxna inte tyckte det var lika roligt. Men konstigt nog så fungerade allt ändå; mjölkskjuts, postutlämning och inte minst tågtrafiken. Vi åkte alltid tåg från Eslöv till Köpingebro, och därifrån taxi i ca 5 km till farmor och farfar. Inte en gång blev tågen inställda p.g.a. snön. Nu räcker det med 10 flingor så blir det förseningar och kommer det mer än 25 flingor så blir det garanterat inställda turer.

Vi hade TV:n igång från tidigt på tisdag morgon och då varnades för snökaos naturligtvis. Det visades intervjuer från Österlen där reportern stod i snöblåsten. Varför visades inget från nordvästra Skåne? Men det hade klart inte varit lika sensationellt, för vi hade varken snö eller blåst. Öresundsbron var öppen hela dagen, och den tycker man annars skulle vara väldigt utsatt.

Vi bestämde oss för att skjutsa ner "flickorna" till flyget, och det gick som "på räls". Tydligen bara SJ som inte klarar av det. När vi åkte tillbaks över bron så blåste det lite och fartgränsen var sänkt till 70 km. Det var inte många som höll den farten. De flesta blåste förbi oss i rejält hög fart. Vinddraget efter dem kändes faktiskt mer än själva blåsten på bron.

Varför måste allting vara kaos, katastrof eller något annat domedagsliknande? Det spelar ingen roll om det gäller väder eller vad som helst. Allt måste var så hemskt. Är inte en del saker besvärliga nog som de är? SMHI är väldigt snabba med att dela ut varningar. Det blir till slut lite som i sagan om Peter och Vargen. Efter tillräckligt många varningar då inget händer slutar man upp att lita på dem. Det är väl knappast det som är meningen?

Gästbloggare

Idag har jag för första gången en gästbloggare. Zoé och hennes mamma ska flyga hit över helgen, och då måste man klart packa en resväska. Zoé gick in för packningen med liv och lust, och Katarina tog foton och skrev väldigt passande text till varje bild.

Ut och resa

Behöver jag verkligen en klänning med mig?

...och en dregglis....hmmm....

Klänningen åker! 

Dregglisen också!

Vänta....jag ångrade mig.

Att skaffa sig muskler

Det påstås att styrketräning ska var nyttigt. Jag undrar om det gäller för alla människor. Enligt reklamen behöver man ha både roddmaskiner, bänkpress, gåband, hantlar och bollar och hela middevippen. Det fodras ganska stort utrymme för det, men man kan ju klart besöka ett gym i stället. Jag har aldrig vågat mig in på ett gym. Det beror till stor del på att jag inte har några ceriserandiga tights. Jag äger inte ens några enfärgade.

Shorts är helt uteslutet att ha på sig på gymmet. 

Jag har sett på TV hur de amerikanska damerna ser ut när de tränar. Inga shorts där inte. Nej, det är åtsittande tights och om möjligt ännu mer åtsittande urringade toppar som gäller. Sen måste man gå till skönhetssalongen först och få make up och bli snygg i håret. Man ser aldrig att de svettas så där ofräscht, som jag brukar göra när jag anstränger mig. Nej, jag passar nog inte in bland gymfolket. 

Men snart ska jag börja träna.....lyft med liten bebis. Zoé kommer och hälsar på över helgen. 

Viktigt

Så här ser det inte ut när jag väger mig. Nog för att man skulle vilja vända ryggen åt vågen ibland.....men vad hjälper det? Men den här damen är mer än lovligt förvirrad. Inte katten väger man sig med både skor och strumpor på? Och ännu värre!!!!!! Hon har en scarf i håret. Vad tänker hon på egentligen? Den kan ju öka på vikten med ett helt gram om det vill sig illa!

Skorstensinstallationer

Både påven och vi har skorstensbekymmer. Men jag tror inte att påven behöver ringa runt och försäkra sig om att det är proffsig personal som tar hand om hans skorsten. Nästa vecka startar valet av den nya påven, och då måste en särskild skorsten installeras för att visa resultatet.

Hos oss är det inte frågan om något val och om vi ska släppa ut svart eller vit rök. Min man har pratat ett tag om att vi skulle ha en kåpa över skorstenen, för att undvika att fåglarna släppte ner en massa skräp där, när de satt och vilade. Häromdagen parkerade en ung kille utanför vårt hus och kom fram och berättade att han och hans bror hade en firma som tillverkade och satte upp skorstenskåpor. Det lät ju nästan för bra för att vara sant. Precis nu när vi diskuterat att vi skulle införskaffa en sådan. På hans jacka stod tryckt namnet på en servicefirma, som vi inte hört talas om tidigare. Han berättade att de samarbetade med en större firma, och det namnet kände vi igen. Det var en välkänd firma i Helsingborg.

Göran ville ha lite prospekt på hur kåpan såg ut, men det hade han inte. "Det ser ut som den din granne har"; sa han. Var det meningen att Göran skulle klättra upp på taket och kolla den då? Verkade lite konstigt. Göran vidhöll att han ville ha någon bild och lite mer information och det lovade den här killen att lämna. Vi trodde klart att han skulle skicka det med post, men dagen efter kom han och hans bror med ett A4-papper med bilder på olika kåpor. Alla utom en var överkryssade, nämligen den de "tillverkade" och satte upp. Naturligtvis ville vi diskutera det hela i lugn och ro, eftersom det skulle kosta 6000kr. Då blev de här killarna inte så artiga och trevliga längre. De påstod att min man varit intresserad och nu hade de kört ända från Helsingborg, så då ville de ha framkörningsavgift. Vad inbillade de sig egentligen? Göran ville ha deras telefonummer så han själv kunde ta kontakt med dem. Då blev det plötsligt väldigt svårt. De hade ingen telefon. Långt om länge halade den ene brodern upp en skrynklig lapp där han skrev ett mobilnummer.

Den här firman tyckte jag inte alls ingav nåt förtroende. Minsta lilla företag har väl ett visitkort med sitt firmanamn och telefonnummer på. Det går t.o.m. att göra sådana själv på datorn, så det är ingen stor kostnad. Tryck på kläder kan vem som helst också beställa med i stort sett vilken text man vill. Jag kollade det här numret på datorn och det visade sig att det fanns ingen abbonent eller också gick det till ett kontantkort. Prospektet vi fick tyckte jag såg lite hafsigt ut, så jag letade på nätet och fann en firma som sålde sådana här kupor. De visade exakt den sidan som vi fått, men överst var givetvis deras firmanamn och nederst på sidan stod leveranstid och fraktkostnad. Jag gissar att killarna köpte kåporna från detta företaget. Men varför ljuga om det? Till sist letade vi upp numret till firman de sa att de samarbetade med. Där hade de aldrig hört talas om dem. Vi har inte heller hört nåt mer från dem.

Vårvindar friska

Det är knappast några vårvindar som blåser nu. Mars är en lite lurig månad. Något år har det faktiskt känts som vår, men det kan man lugnt påstå att det inte gör detta året. Mars brukar väl också räknas som "kattmånaden". Men det blir nog lite förskjutet i år.

Vårt hus är byggt i vinkel och utanför vårt sovrumsfönster har vi i olika omgångar haft en lagerhägg planterad. Efter en del år blev den så stor att vi fick såga ner den och sen planterade vi en ny. Jag gillar den växten för den har så fina och blanka vintergröna blad. Sista gången vi planterade en lagerhägg där är nog för 15 år sen. Varje marsmånad väcktes jag av "kattagnäll". Busken var ju perfekt att gömma sig i och ibland så slogs antagonisterna hej vilt. Eftersom jag alltid sover med öppet fönster, så gick det inte att undgå oväsendet. I fjor var den senast planterade busken så hög att vi knappt kunde se ut i trädgården genom sovrumsfönstret. Då letade jag fram en såg och kapade hela härligheten. Det blev så ljust i sovrummet att jag var tvungen att dra ner persiennerna för natten. Det hade jag inte behövt göra på flera år. I natt vaknade jag vid 3-tiden, och tänkte att det var väldigt så tyst det var...fastän vi var inne i mars månad. Anledningen är antingen att kattherrarna inte har någonstans att gömma sig och lurpassa på rivalerna eller så är det helt enkelt för kallt att vistas ute nattetid. Jag kan inte påstå att jag sörjer över det.

Jag tycker kattungar är så gulliga, annars är jag nog mer en "hundmänniska". I många år var jag stolt ägare till en liten Australisk Silkyterrier, som hette Milou. Han blev 13 år. Jag har faktiskt varit "nästan" ägare till en liten kattunge. Min farmor och farfar hade lantbruk och min syster och jag tillbringade alla skollov hos dem. De hade kor, hästar, grisar, höns och en katt. Ett sommarlov när vi var där, så hade kattmamman fått ungar och farfar hade valt ut två stycken som min syster och jag skulle få ta hand om. När vi sen åkte hem var det meningen att de skulle lämnas till en granne. Så lyckliga vi var! Naturligtvis önskade vi att vi kunde få ta dem med hem, men där var mor benhård. Inga katter i en lägenhet, tyckte hon.

När det var dags för hemfärd, tyckte min syster och jag att vi hade kommit på världens bästa idé. Vi hade var sin liten röd väska med dragkedja. De rymde precis en liten kattunge. Vi stoppade ner var sin katt i väskorna och gjorde oss klara för att resa hem. Vi skulle skjutsas med taxi till järnvägsstationen. Det går nästan att jämföra med hur det är idag när man ger sig iväg utrikes med flyg. Taxin/planet stod klar på startplattan och chauffören/kaptenen var redo för start. Det gällde bara att komma förbi tulltjänstemannen/mor utan att hon anade ugglor i mossen. I stället för att fråga om vi hade något att förtulla så undrade hon om vi hade lämnat katterna i ladan, och det försäkrade vi att vi hade gjort. Allt hade gått så bra också om inte de där tokiga katterna hade börjat gnälla i väskan. Vi blev stoppade med en gång och fick öppna "bagaget". Farmor och farfar fick sig ett gott skratt och jag tror nog att mor tyckte vi var väldigt påhittiga, även om hon inte uppskattade vår idérikedom just då. Mammor har nog i alla tider haft ett sjätte sinne.

Vad är väl en bal på slottet.....

......mot att vinna en tävling hos en bloggvän? Noll och ingenting! Idag har det hänt igen...för tredje gången. Jag har vunnit ett pris hos en bloggvän. Första gången var när Ingrid för något år sedan hade en adventskalendertävling. Varje dag hade hon kluriga frågor man skulle besvara. Jag måste erkänna att  Googles sökmotor jobbade för högtryck den månaden. Det var frågor om allt mellan himmel och jord och det gjorde att det blev så intressant. Jag lyckades kamma hem första priset vilket bestod av trisslotter.

Andra gången var det Raija som hade bokutlottning. Där var det turen som avgjorde att jag vann. Boken var Kråkflickan. Jag har inte hunnit läsa ut den än, men den är helt i min smak....väldigt spännande.

Idag fick jag veta att jag vunnit en tävling inne hos Pia. Hon hade virkat en så fin grytlapp och broderat på den. Idérik som hon är, så skrev hon att hon skulle virka en grytlapp till och nu efterlyste hon text som hon kunde brodera på den. Jag läste förslagen, och jag måste erkänna att jag är väldigt glad att det inte var jag som skulle agera domare. Egentligen skulle man vilja ha grytlappar broderade med alla förslagen och hänga dem som en girlang i köket. Pia valde ut tre förslag och mitt var ett utav dem. Vilken turgumma jag är!

Ålderstrappan

Den här bilden av ålderstrappan är förlegad. Om den skulle spegla dagens verklighet så borde det vara många fler trappsteg. På den här går det ständigt uppåt fram tills man är 50 år och sen tvärvänder det och går bara utför. Tiderna har verkligen förändrats. När jag var barn så var en 30-åring nästan att jämföra med en medelålders person idag. Numera är de mycket ofta nyblivna föräldrar. Inte så konstigt egentligen när man tänker på att många studerar tills de är en bra bit över 25 år. Dessutom är vi betydligt friskare nu än för några årtionden sen. 50 räknas inte som livets höjdpunkt längre, utan mer som ett steg på vägen....vidare uppåt. Det spekuleras vilt om att vi lätt kan bli en bra bit över 100 i framtiden. I så fall hoppas man ju verkligen att äldreomsorgen inte ser ut som den gör idag, för det skulle bara betyda för en del människor att de kom att sitta ensamma ännu fler år.

Det är ganska konstigt det här med att bli äldre. Inombords känner man ingen större skillnad. Kanske får man lite andra intressen och man prioriterar på att annat vis. Saker som förr när man var yngre var livsviktiga, tycker man idag att det är bara blahablaha. Åtminstone är det så för mig. Jag hetsar inte upp mig för bagateller och lägger inte ner nån större energi på saker jag inte tycker är kul. Måsten finns klart alltid hur gammal man än är, men de känns mer som måste med väldigt små bokstäver.

Den största skillnaden är absolut utseendet. När man ser sig i spegeln är det svårt att förstå att den äldre person som tittar tillbaka är den unga, snygga, pigga tjej som jag innerst inne vet att jag är. Då hade det kanske varit bra om det funnits en Ungdomskvarn. Jag såg en bild på den och tyckte att tanken med den var superbra. Alla gamla damer lägger man i en skottkärra och kör till den här kvarnen. Det är en del yngre män där och hjälper till att bära upp damerna och slänger ner dem i kvarnen. Där mals de ner och kommer ut som unga och snygga tjejer. Jag kom precis att tänka på att sådana kvarnar finns ju redan, men nu kallas de för kliniker.  Det måste vara från Ungdomskvarnen som ideérna till plastikkirurgin har kommit.

Bambi på is

Precis så kände jag mig igår eftermiddag, när jag begav mig ut i skogen. Jag hade läst i tidningen på morgonen att nu var det vår i södra Skåne. Enligt meteorologisk statistik skulle det vara vår fr.o.m. den 3 mars och 77 dagar framåt. Den 19 maj är det alltså sommar. Jag bor i norra Skåne, så det gäller kanske inte riktigt samma här, men jag tänkte att leta vårtecken kan jag göra ändå. Vägen ner mot skogen var helt bar, för där sandas och skrapas med jämna mellanrum. När jag nådde fram till skogen såg jag mest snö. Stigen var glashal och jag fick gå med en fot ute bland granarna och en fot på isbanan. Då var det i varje fall en fot som hade kontakt med säker mark. Jag hade ingen chans att leta efter vårtecken, för jag var fullt upptagen med att se var jag placerade fötterna. Efter en halvtimmes staplande så gav jag upp. Jag vände på klacken och drog mig hemåt igen. Jag fattar inte att jag en sån här dag, Vasaloppsdagen, inte funderade på att ta stavar med mig när jag gick. Det hade varit till stor hjälp. Nu dröjer det nog innan jag försöker mig på en skogspromenad. Det får bli lite mer säkra promenadvägar för min del. Solen skiner idag och det känns i luften att det går mot varmare tider. Om 76 dagar är det ju sommar....åtminstone i södra Skåne.

Fotoutmaning

 Fotoutmaning vänner emellan har denna gången temat Kontraster.

Jag älskar burkar och lådor av alla de slag. Mina senaste förvärv är de här förvaringslådorna med muffinsmönster. Det är riktiga kontraster trots sitt gemensamma mönster....en rund ...och en kantig.

Naturligtvis kan jag inte undgå att visa bilderna på Rasmus när han skojade med mig, och ville visa att han kunde vara både stor och liten.

Vill du se fler bilder på temat så gå in här.

Grattis

Idag fyller mitt yngsta barn år; min son Peter. Han var ganska punktlig och föddes bara två dagar efter uträknad tid. Det var en bastant baby på 4,2kg. Vi hade inte diskuterat namnförslag så mycket, utan det fick vi ta när han väl var född. Det kom som en glad överraskning att det blev en pojke, när vi redan hade två flickor sen tidigare.

Man kopplar oftast ett namn till en viss bestämd person. Varför vet jag egentligen inte. När jag var tonåring bodde jag i Eslöv och då passade jag en liten pojke som hette Kristoffer (jag har passat barn i hela mitt liv känns det som, och det finns inget roligare). När jag var hemma med min äldsta flicka jobbade jag ett tag som dagmamma och tog bland annat hand om en liten kille som hette Daniel. De två namnen tyckte jag passade så bra ihop fast i omvänd ordning. Min man däremot var mer förtjust i Peter, och det var också ett bra förslag. Då fick vi bestämma hälften var. Båda namnen har funnits sen länge och de gick i stil med flickornas namn.

När jag tänker efter var det ett smart drag att döpa honom till Peter, Daniel eftersom han nu bor i USA. De kan uttala hans namn där utan att vricka tungan av sig.

Människobesiktning

I nästa månad har jag fått tid till att besiktiga min bil. Då brukar, inte jag men min man, kolla så att alla lampor lyser och blinkar när de ska, att däcken är ok och att den är servad som den ska. Tänk ändå så noga vi är med våra bilar....och de är inte ens levande. Hur ofta struntar vi inte i att serva oss själva? Visst åker man väl till doktorn om man är jättesjuk, men i regel så tror, åtminstone jag, att krämporna försvinner av sig själv om man inte låtsas om dem. Det var enklast så när man jobbade eftersom det alltid var så svårt att få någon vikarie. Men jag har faktiskt bättrat mig på det området nu när jag är Passionista. Inte så att jag har klippkort hos doktorn. Jag är fortfarande väldigt optimistisk och väntar i det längsta att sätta mig i ett väntrum.

Jag tänkte mer på alla sådana saker som får mig att må bra. Idag har jag t.ex. varit hos min fotvårdare. En hel timme blir jag ompysslad, får serverat cappuccino och en liten bit choklad. Under tiden hon gör vid mina fötter ventilerar vi allt mellan himmel och jord. Hon har en härlig humor och tiden bara flyger iväg. Jag längtar redan till nästa gång jag ska dit.

På onsdag har jag tid hos tandläkaren. Där blir det varken cappuccino eller en liten bit choklad. Jag kan inte påstå att jag längtar efter de besöken. Det är mer ett nödvändigt ont. Till frissan går jag däremot med glädje. Jag har berättat om henne tidigare. Hon är superduktig på att fixa snygga frisyrer. Jag tycket det är kul att byta frisyr och färg lite då och då. Ibland tar jag med en bild jag hittat och visar henne, och hon anstränger sig verkligen att det ska bli så likt som möjligt. Mysig musik och en frissa som inte pratar konstant gör besöket till rena avkopplingen.

Att göra kul saker, om det sen är att resa, gå på teater, shoppa eller vad som helst är livsviktigt. Det tycker jag att man skulle få utskrivet på recept. Det kan inte vara konstigare för en läkare att skriva ut än motion. Efter 10 resor eller teaterbesök borde man kunna få frikort.