Vårvindar friska

Det är knappast några vårvindar som blåser nu. Mars är en lite lurig månad. Något år har det faktiskt känts som vår, men det kan man lugnt påstå att det inte gör detta året. Mars brukar väl också räknas som "kattmånaden". Men det blir nog lite förskjutet i år.

Vårt hus är byggt i vinkel och utanför vårt sovrumsfönster har vi i olika omgångar haft en lagerhägg planterad. Efter en del år blev den så stor att vi fick såga ner den och sen planterade vi en ny. Jag gillar den växten för den har så fina och blanka vintergröna blad. Sista gången vi planterade en lagerhägg där är nog för 15 år sen. Varje marsmånad väcktes jag av "kattagnäll". Busken var ju perfekt att gömma sig i och ibland så slogs antagonisterna hej vilt. Eftersom jag alltid sover med öppet fönster, så gick det inte att undgå oväsendet. I fjor var den senast planterade busken så hög att vi knappt kunde se ut i trädgården genom sovrumsfönstret. Då letade jag fram en såg och kapade hela härligheten. Det blev så ljust i sovrummet att jag var tvungen att dra ner persiennerna för natten. Det hade jag inte behövt göra på flera år. I natt vaknade jag vid 3-tiden, och tänkte att det var väldigt så tyst det var...fastän vi var inne i mars månad. Anledningen är antingen att kattherrarna inte har någonstans att gömma sig och lurpassa på rivalerna eller så är det helt enkelt för kallt att vistas ute nattetid. Jag kan inte påstå att jag sörjer över det.

Jag tycker kattungar är så gulliga, annars är jag nog mer en "hundmänniska". I många år var jag stolt ägare till en liten Australisk Silkyterrier, som hette Milou. Han blev 13 år. Jag har faktiskt varit "nästan" ägare till en liten kattunge. Min farmor och farfar hade lantbruk och min syster och jag tillbringade alla skollov hos dem. De hade kor, hästar, grisar, höns och en katt. Ett sommarlov när vi var där, så hade kattmamman fått ungar och farfar hade valt ut två stycken som min syster och jag skulle få ta hand om. När vi sen åkte hem var det meningen att de skulle lämnas till en granne. Så lyckliga vi var! Naturligtvis önskade vi att vi kunde få ta dem med hem, men där var mor benhård. Inga katter i en lägenhet, tyckte hon.

När det var dags för hemfärd, tyckte min syster och jag att vi hade kommit på världens bästa idé. Vi hade var sin liten röd väska med dragkedja. De rymde precis en liten kattunge. Vi stoppade ner var sin katt i väskorna och gjorde oss klara för att resa hem. Vi skulle skjutsas med taxi till järnvägsstationen. Det går nästan att jämföra med hur det är idag när man ger sig iväg utrikes med flyg. Taxin/planet stod klar på startplattan och chauffören/kaptenen var redo för start. Det gällde bara att komma förbi tulltjänstemannen/mor utan att hon anade ugglor i mossen. I stället för att fråga om vi hade något att förtulla så undrade hon om vi hade lämnat katterna i ladan, och det försäkrade vi att vi hade gjort. Allt hade gått så bra också om inte de där tokiga katterna hade börjat gnälla i väskan. Vi blev stoppade med en gång och fick öppna "bagaget". Farmor och farfar fick sig ett gott skratt och jag tror nog att mor tyckte vi var väldigt påhittiga, även om hon inte uppskattade vår idérikedom just då. Mammor har nog i alla tider haft ett sjätte sinne.