Ännu ett besök avklarat

Igår var jag hos frissan och satt och blev ompysslad i 1 1/2 timme. Jag gillar att variera hårfärgen, och det betyder klart att när mitt eget hår växer ut blir det inte så snyggt. Tvåfärgat är inte riktigt min melodi, utom när det kommer till slingor. Det finns en färgspray som jag använder ibland, men till slut är utväxten så markant att det inte hjälper. Det är en liten salong och det är bara ägaren som jobbar där, så jag är alltid ensam vid mina besök. Jag tycker det känns riktigt skönt. När hon kletat färg i håret på mig brukar hon bjuda på kaffe. Sen passar jag på att läsa alla "sladdertidningar" hon har. Man vill ju vara lite uppdaterad.

Denna gången behövde hon inte klippa mitt hår, eftersom det inte vuxit så mycket sen förra besöket. Så härligt det känns när man går därifrån. Håret är snyggt och lättskött.

Nu behöver jag inte stå med fön eller lockborste framför spegeln så fort jag ska ge mig iväg ut nånstans. Det är bara till att spraya håret och forma till frisyren med fingrarna. Det tar fem minuter och är precis vad jag som stressad pensionär har tid med. Det är perfekt att mitt hår nu är snyggt, för jag ska åka utomlands i morgon. Köpenhamn lockar med en hobbymässa. Både Ulrika och jag ser fram emot att gå där och spana in nyheter och tips. Jag har bestämt mig för att inte köpa så mycket, för jag har gott om material hemma, men det är alltid kul att få lite inspiration och nya idéer. Det blir nog ändå så att det följer med något nytt hem. Jag har hitintills aldrig lyckats besöka en hobbymässa utan att köpa något.

Jag gjorde en liten jämförelse mellan veckans två besök. I måndags varade besöket 45 minuter och jag kan inte påstå att jag satt och njöt där i stolen. Igår varade besöket dubbelt så länge och det var behagligt varje minut. Betalningen skiljer sig också avsevärt åt. Hos tandläkaren fick jag punga ut med 1500 kr, men frissan nöjde sig med 600 kr. Nu återstår att se vad mässbesöket kommer att kosta.

Ett avklarat

Nu är ett av veckans inplanerade besök avklarat....det hemska besöket....nämligen hos tandläkaren. I måndags förmiddag var det dags att placera sig i tortyrstolen. Riktigt så illa är det inte. Min tandläkare är den mest omtänksamma och varsamma person man kan tänka sig. Hon har helt lyckats få bort min tandläkarskräck. Hålet var inte speciellt stort, men jag valde ändå att få bedövning. -"Ok," sa sköterskan, "då laddar jag lite bedövning." Det lät skrämmande. Skulle de skjuta in bedövningen på mig? Så farligt var det inte. Hon tryckte på en dator som fixade till rätt mängd bedövningsvätska. När tandläkaren kom tog hon sladden som var kopplad till apparaten, och då såg jag att det fanns en liten nål i slutet på den. Hon stack ner den mellan tanden och tandköttet runt hela tanden. Jag märkte inte ens att det stack till och jag kände mig inte bedövad heller. Hon berättade att det var en ny teknik, som de ofta använde nu. Själva tanden blev bedövad, men inte kinden och tungan som det alltid blivit förr.

Besöket tog 45 minuter och var inte alls så otäckt som jag föreställt mig. Det kändes inget när hon borrade, vilket jag tycker är det mest obehagliga av allt. Det mest obehagliga av allt denna gången var när jag skulle betala. Kalaset gick på 1500 kr. Jag hoppas verkligen det dröjer åtskilliga år innan det blir dags för nästa lagning. När jag nu blivit av med min tandläkarskräck är det endast betalningen som skrämmer mig.

Jag kan ändå tycka att det känns ärligare att betala hos tandläkaren än när jag handlar ute i butikerna. Här är slutsumman alltid något på jämna tior, hundringar eller tusenlappar....inget fjantande med 29,70 eller 999,90. Varför kan det inte vara ett pris på varorna som stämmer överens med de mynt vi har? Det finns varken sextio, sjuttio eller åttioöringar...inte ens 10-öringar. Då är det väl käpp rätt åt skogen att sätta så orealistiska pris på varorna. Det måste bli att jag får betala några 10-öringar extra många gånger. I och för sig överlever jag väl det, men det är irriterande.

Pseudonym

Göran löser mycket korsord och ibland skickar han in lösningarna, eller rättare sagt skickar ett sms. Det är väldigt bekvämt. Kostnaden blir densamma som för ett brev, men skillnaden är att med ett sms är man säker på att det kommer fram.

Vi blev lite förvånade när vi en dag läste i tidningen att Bo, vår svärson, hade vunnit trisslotter. Vad jag vet så brukar han inte lösa korsord, och dessutom prenumererar han inte på den tidningen. Han var själv lika förvånad, för han hade aldrig skickat in någon korsordslösning. I vilket fall som helst så fick han tre trisslotter och vann 120 kr.

Häromdagen löste jag ett korsord och tänkte att jag gör väl som Göran...skickar ett sms. Först läste jag vilket nummer det skulle sändas till och vilken kod som skulle anges tillsammans med lösningen. Till sist stod det att en eventuell vinst skickades till den som stod för abonnemanget på telefonen. Då ramlade poletten ner. Det är Bo som står för abonnemanget för både sin familj och Göran och mig. Alltså var det Göran som hade vunnit även om Bos namn stod bland vinnarna.

Några dagar senare kunde vi läsa att Bo, dvs. Göran, vunnit IGEN! Dagen efter låg det trisslotter i postlådan i Kvidinge. Den här gången fick Göran skrapa dem och vann 30 kr. Det verkar som han kommit in i ett vinnarflöde och vi kan bara hoppas på att det fortsätter så. Det får gärna bli lite högre vinster ibland.

Nästan som Einstein

Om förvirring är första steget till kunskap måste jag vara ett geni.

Jag visste väl att det var något positivt med den egenskapen!

En del besök är trevligare än andra

Zoé har haft långt hår som nästan räckt till midjan. Hon deklarerade tidigt att flickor har alltid långt hår, så hon skulle inte klippa sig. Det är en bestämd liten dam och någon enstaka gång har hennes mamma fått klippa topparna men inte mer. För ett tag sedan var hon hos en frisör som klippte lite mer än topparna och hon var nöjd med det. Häromdagen fick jag ett foto på hur hennes frisyr ser ut nu. Frissan hade klippt en bra bit, och nu är det nästan bara axellångt. Håret ser jättetjock ut och hon är så söt i sin nya frisyr.

Nästa vecka är det min tur att klippa håret och även få lite extra färg i det. Jag har haft en väldans otur med mina 4 sista frisörer...antingen har de stängt sina salonger eller fått barn. Jag har äntligen hittat en frisör här i samhället, som garanterat inte kommer att vara barnledig och jag hoppas hon jobbar tills hon blir pensionär, så jag ska slippa byta igen. Det är ett besök som jag ser fram emot.

Jag har ett inbokat besök till i nästa vecka, men det hade jag gärna sluppit. Jag måste till tandläkaren för att laga ett hål. När jag var där i förra veckan för min årliga undersökning upptäcktes det. Jag oroar mig inte så mycket för själva lagningen för min tandläkare är väldigt varsam och jag tar alltid bedövning. Det som jag tycker är oroande är betalningen. Det är många år sedan jag hade hål i någon tand och jag har ingen aning om vad det hamnar på. Jag skulle kunna tänka mig 1000 andra saker som jag hellre hade lagt den summan på, men eftersom det händer så sällan ska jag kanske inte klaga.

Trappa ner

Det kan ha lite olika betydelser. Jag trappar inte direkt ner just nu, för efter att julpyntet försvann började vi åter med sådant som vi sysslade med innan jul, nämligen att förenkla och förbättra saker i huset. Däremot började jag att jobba i trappan ner till källarvåningen. Det går inte bara att bomma igen den för jag har tvättrum, klädkammare och tre hobbyrum där nere. Ju äldre vi blir desto mer upptäcker vi många saker som kan göras för att förenkla tillvaron. Något som jag skulle vilja ha är en trapphiss. Visserligen är jag ganska stark men jag tycker ändå det är motigt att bära upp eller ner saker från källaren. Med en trapphiss kunde jag lagt tvätten eller vad det nu är som ska byta våning i stolen och låtit den åka ner eller upp och jag kunde bara gå bredvid som en slags ledsagare. Med tiden behöver jag kanske själv också åka med.

Igår började jag slipa de 13 trappsteg som finns där och sen ska de lackas. Därefter kommer Göran in i bilden. Han får ta hand om att lägga mattbitarna på plats. Jag köpte ett paket med färdigskurna bitar som man bara lägger på trappsteget. Det finns en klisterbaksida på dem, så inget extra lim behövs. Det lär nog dröja innan det blir en trapphiss här, för det är rena djungeln när man letar efter modeller. Men den som väntar på nåt gott.....

När man börjar på en sak så dras det ofta in mer i det hela. Efter att jag slipat och dammsugit trappan märkte jag att spaljén som vi har runt blivit väldigt dammig. Slipdammet låg som ett tunt stoft. Det blev till att plocka fram en stege och torka av alla brädorna. I och för sig skulle jag ändå storstäda de rum som omger trappuppgången, men nu blev det lite mer akut. Jag brukar alltid storstäda efter jul i stället för före.

I de rum som nu åker på storstädning kommer jag troligtvis att hitta en del detaljer som måste åtgärdas bums. Det är bättre att göra småsakerna med en gång, för risken är annars att de glöms bort....länge. Ofta är det sådant där smått som blir stora irritationsmoment.

Är det vår nu?

Jag har i flera veckor sett två duvpar som flyger upp i var sin cypress ute i trädgården. Jag vet inte om det är samma två par som byggde bo hos oss i fjor och nu har återvänt. Bona måste vara kvar för jag har inte märkt att det legat en massa pinnar eller kvistar på gräset, så de tycks inte vara rivna. Det råder kanske inte samma rivningshysteri inom duvpolitiken som inom politiken här i Åstorp. Det är helt vansinnigt så många gamla byggnader som har raserats bara för att man tvunget skulle bygga nytt. De här nya lokalerna blev uthyrda några år, men nu gapar många av dem tomma och centrum ser väldigt öde ut. Det är lätt att bestämma när man inte själv behöver betala allt ur egen ficka.

Jag tyckte det verkade lite tidigt att duvorna började visa intresse för sina lägenheter, men de ville kanske kolla upp ifall det behövdes några reparationer, precis som man kollar upp sommarstugan efter vintern. Hoppas de dröjer med att lägga ägg, för Skånevintern är väldigt nyckfull. När man tänker att nu är våren här, så kommer alltid ett bakslag med kyla och ibland t.o.m. lite snö.

Jag läste i tidningen att när man skulle ta bort en gran på en ort så upptäcktes ett koltrastbo med ungar i. Granen fick givetvis stå kvar och det är bara till att hoppas att föräldrarna kan ta hand om sina ungar även om det blir en köldknäpp. Det är inte konstigt att fåglar och andra djur blir lite konfunderade. Även vi människor blir lurade och vet snart inte vilken årstid det är. I trädgården är knopparna stora och ogräset växer som....ogräs.

Tankeproblem

Tänk inte för mycket. Då skapar du ett problem som inte var där från början.

Det kan nog stämma ibland. Ofta ifrågasätter man saker som egentligen inte behövde ifrågasättas, och helt plötsligt blir man osäker på vad som är rätt och fel.

Orange är inte alltid uppiggande

Häromdagen när jag skulle hämta in posten så lyste det så vackert när jag öppnade locket. Anledningen till detta var att det låg ett stort orange brev i lådan. Orange är en vacker färg, men den passar inte på brev. Åtminstone inte brev med denna sortens innehåll. Det har säkert lyst mycket orange på postkontoren runt om i landet den här sista veckan.

Att öppna detta brevet ger ungefär samma resultat som att skrapa en lott....ingen vinst. Visserligen hade jag fått en ökning med 250 kr, men jag undrar hur många politiker som nöjt sig med en så låg löneökning. Detta är ju lön...pensionärslön, och jag tycker jag gör lika mycket nytta som många politiker.

Sådan här tråkig information borde skickas ut på sommaren i stället när solen skiner och man är på gott humör. Att öppna det orange kuvertet samtidigt som man tittar ut genom fönstret och ser hur regnet öser ner gör att de där 250 kronorna känns mer som ett hån.

Min förhoppning var att jag skulle få så pass stor ökning så jag kunde göra som Joakim von Anka. Jag tror att ett bad hade piggat upp mig rejält.

Depparedan

Jag önskar att det bara fanns en depparedag på året precis som det bara finns en dopparedag, men sån tur har vi inte. Det är inte ofta jag känner mig så här trist, men vädret påverkar mig väldigt mycket. Så fort det är mörkt och disigt dalar energin.

Ibland känns det som om jag skulle vilja dra något över huvudet...gammalt eller nytt.

Det finns massor av saker som jag kan sysselsätta mig med inomhus, men lusten blir aldrig densamma. Nere i källaren är det ganska ok, för där har jag inte samma koll på hur det ser ut utomhus. Källarfönstren är ganska små och sitter högt upp. Dessutom har vi ljusgårdar utanför dem så jag kan fantisera att vädret är bättre än vad det är. I mina syrum är det alltid ljust av två lysrör i varje rum. Det är helt nödvändigt för att jag ska kunna se att sy. Jag har även skaffat mig ett förstoringsglas som sitter fast i en ring, som jag trär runt huvudet...nästan som en gloria.....

Trots att jag tillbringar mycket tid med att sy så måste jag någon gång gå upp på ovanvåningen och göra något där. Då tänder jag alla lampor. Att sitta och mysa med stearinljus eller annat ljus som knappast lyser upp sig själv är inget för mig. Jo, en kort stund kanske, men sen skulle jag kunna klättra på väggarna av frustration.

Ljusterapi är något jag aldrig testat, men de som varit med om det lovordar det väldigt. Jag tror att vi är väldigt många som är beroende av ljus. Det räcker att solen bara skymtar fram ett ögonblick, så börjar livsandarna vakna till livs. Den här tiden på året är det extra viktigt för mig att ha många skoj saker inplanerade.

Då känner jag hur mungiporna dras upp och jag ler från öra till öra.

Matkasse

Första gången jag hörde talas om att man kunde beställa hem en kasse med middagar för en vecka, var när Linas matkasse kom i ropet. Det verkar väldigt bekvämt att få hem förslag på olika middagar och då också ingredienserna till dem. Nu vet jag inte hur mycket man själv måste köpa till, för jag antar att allt inte finns med i kassen. Jag har aldrig funderat på att testa den här modellen, även om jag tycker det är svårt att komma på middagsförslag ibland. Det går ju att leta på nätet och där finns tips i det oändliga. Jag har många butiker i närheten så det är inga problem för mig att åka och handla.

Problemet kommer senare...när det är dags att laga till maten. Jag tycker inte det är särskilt kul att stå vid spisen varje dag. Ibland fuskar vi när vi är ute och handlar. Då slinker vi in nånstans och får oss en matbit. Givetvis kan vi inte göra så varje dag, men de dagar det fungerar är jag mer än nöjd.

Jag hade gärna prenumererat på en matkasse om det även följde en kock med hem. I lördags lyckades jag med det konststycket. Ulrika åkte ner till lillasyster i Luxemburg. Det är en jättestor hobbymassa där varje år i januari, och de har gjort det till en tradition att alltid besöka den. De första åren var jag också med, men nu hoppar jag över den och åker i stället ner nästa månad när Zoé fyller år.

Bo och Rasmus kom hit till oss och erbjöd sig att stå för middagen på lördagen. Det tackade jag inte nej till. De är båda två väldigt duktiga kockar så jag lämnade över köket till dem och kikade bara in då och då för det doftade så gott. De bjöd på pannbiff med lök och brun sås. Vanlig husmanskost är bland det godaste som finns.

Rasmus har "kockat" åt oss ända sedan han var så liten att han fick stå på tå för att se vad som fanns på spisen.

Det behöver han inte göra nu längre.

Lyxtillvaro

Jag tycker om det jag gör, för jag gör bara det jag tycker om.

Det är det absolut bästa med att vara pensionär. 

Julgransplundring

I Dallas hjälps Daniel och Hanna åt med att plocka bort pyntet från granen, men det ser ut som om de behöver hjälp av en längre person också. Det problemet hade inte jag. Vår gran var lika hög som jag, så jag fixade själv att plocka bort allt...även ängeln i toppen. Den barrade inte än, men det kändes ändå som den hade gjort sitt för denna gången. Lika roligt som det är att plocka fram allt julpynt lika roligt är det att efter helgerna lägga ner allt i lådor och sätta undan till nästa jul.

När jag inte längre har några hemmaboende barn, så blir det inte lika festligt med den här plundringen. Det blir ingen dans kring granen och något godis hänger jag inte upp i den heller. Det brukar i stället bli så att när granen står där utan pynt så sätter vi oss i soffan och tar en kopp kaffe före nästa moment....nerklippningen. Vi klipper gren för gren och lägger i en stor sopsäck, som vi sen tömmer i trädgårdstunnan. Det ser onekligen lite kalt och tomt ut i hörnet när granen åkt ut, men jag sätter snabbt dit de möbler som jag fått flytta bort under julen.

Ute i butikerna realiseras allt julpynt och det går att fynda rejält om det skulle vara något man saknar. Själv har jag pynt så det räcker, men det är ett bra tillfälle för de som som börjar samla på sig ett lager av julpynt. Även om "julmodet" också ändras, så är jag helt säker på att änglar och tomtar har en plats i allas hjärtan. Tomten är nog helt oundviklig för de flesta, men hos mig är det änglarna som är i ledningen. Jag älskar änglar och en del får stå kvar året runt.

Varje gång en klocka plingar får en ängel sina vingar.

Bucket list

På svenska heter filmen Nu eller aldrig och huvudrollsinnehavarna är Jack Nicholson och Morgan Freeman. Den handlar om två äldre, cancersjuka män, som träffas på sjukhuset. Tillsammans skriver de en "livslista"....en lista på saker de vill hinna göra innan de dör. Jag vet inte hur många gånger jag sett den, men jag tycker den är lika bra varje gång. Jag tröttnar aldrig på den....givetvis för att det är två mycket skickliga skådespelare, men också för att jag gillar filmens grundtanke. Den passar så bra in på mitt inlägg i söndags om att man är aldrig för gammal och inget är för sent...även om man är allvarligt sjuk.

Att planera för saker längre fram i tiden och testa något nytt har alltid roat mig, och det verkar inte som det intresset har avtagit med åren. Härligt! Det är uppiggande att fantisera och förställa sig vad som kan hända och vad man kan komma att uppleva. När jag var tonåring fick min bästa väninna och jag för oss att vi skulle cykla och hälsa på min brevvän i Bottrop i Tyskland. Jag minns hur vi låg på golvet i hennes rum med en stor Europakarta framför oss och ritade in dagsturerna. Hur långt vi planerade att cykla varje dag kommer jag inte ihåg. Vi var helt införstådda med att vi aldrig skulle få tillåtelse av våra föräldrar att göra turen, men det hindrade inte oss från att fnissande planera vidare.

Med åren har mina önskeplaneringar blivit mer realistiska, men något som jag tror kanske är omöjligt finns ändå alltid med....man kan aldrig veta....Jag har en lista som är megalång och den är mer som en slags idébank. Varje år väljer jag ut ca 30 saker jag gärna vill göra. När jag kan stryka en uppfylld önskan skriver jag till en ny från "idébanken" och en del får stå kvar när det gäller något som jag gärna vill upprepa. Några önskningar finns med varje år, som t.ex. att flyga till Zoé och vara med på hennes kalas. Den önskningen har jag fått uppfylld varje år i 7 år.

Några andra exempel från min lista kommer här.

Att besöka så många hobbymässor som möjligt under året.

Att åka en tur med Laxen. Det är en båt som går på Rönne å mellan Ängelholm och Skälderviken. Det sägs vara en underbar båtresa och någon har påstått att det var som att åka genom en regnskog. Ofta blir det så att attraktioner man har på nära håll skjuts upp, för man tänker att det där kan jag göra senare.

Att åka till Lubeck. Det är så många år sen jag var där senast och det skulle vara kul att se staden igen och fika på Niedereggers café.

Att besöka Gunnels gata i Wilhelmina. Den önskningen räknar jag till de som är ganska omöjliga, men jag envisas med att ha med den varje år ändå.

Att få träffa en bloggvän i verkligheten. När jag var tonåring hade jag många brevvänner och träffade en del av dem, bl.a. Gertrud i Bottrop. Senare blev det mailvänner och där har jag också haft turen att träffa en del. Nu hoppas jag ha samma tur när det gäller bloggvänner.

Att åka till Dallas och träffa Daniel och Hanna...och deras föräldrar så klart.

Det ska bli intressant och se hur många önskningar jag kan stryka från listan i år.

Påminnelse inför 2020

Du är inte för gammal och det är aldrig för sent.

Jag tycker det är en bra påminnelse inför det nya året. Nu är det dags att planera allt skoj jag har tänkt på så länge. Mitt mål är att beta av en del saker på min att-göra-lista....den som handlar om nöjen och upplevelser alltså, och inte om nödvändiga saker här hemma....fast det kan också vara kul. Jag vill önska alla en God fortsättning på det nya året.