Depparedan

Jag önskar att det bara fanns en depparedag på året precis som det bara finns en dopparedag, men sån tur har vi inte. Det är inte ofta jag känner mig så här trist, men vädret påverkar mig väldigt mycket. Så fort det är mörkt och disigt dalar energin.

Ibland känns det som om jag skulle vilja dra något över huvudet...gammalt eller nytt.

Det finns massor av saker som jag kan sysselsätta mig med inomhus, men lusten blir aldrig densamma. Nere i källaren är det ganska ok, för där har jag inte samma koll på hur det ser ut utomhus. Källarfönstren är ganska små och sitter högt upp. Dessutom har vi ljusgårdar utanför dem så jag kan fantisera att vädret är bättre än vad det är. I mina syrum är det alltid ljust av två lysrör i varje rum. Det är helt nödvändigt för att jag ska kunna se att sy. Jag har även skaffat mig ett förstoringsglas som sitter fast i en ring, som jag trär runt huvudet...nästan som en gloria.....

Trots att jag tillbringar mycket tid med att sy så måste jag någon gång gå upp på ovanvåningen och göra något där. Då tänder jag alla lampor. Att sitta och mysa med stearinljus eller annat ljus som knappast lyser upp sig själv är inget för mig. Jo, en kort stund kanske, men sen skulle jag kunna klättra på väggarna av frustration.

Ljusterapi är något jag aldrig testat, men de som varit med om det lovordar det väldigt. Jag tror att vi är väldigt många som är beroende av ljus. Det räcker att solen bara skymtar fram ett ögonblick, så börjar livsandarna vakna till livs. Den här tiden på året är det extra viktigt för mig att ha många skoj saker inplanerade.

Då känner jag hur mungiporna dras upp och jag ler från öra till öra.