Jag är inte gammal

Tupplurer är bara för gamla människor. Jag tar i stället en horisontell paus.

När vi var hos farmor och farfar så visste vi att efter middagen skulle både farmor och farfar sova en stund. Då gick vi ut och lekte så de inte blev störda. Det såg så roligt ut, för farmor låg alltid på sidan när hon skulle sova, och hon var ganska omfångsrik. En av katterna tyckte att den håla som bildades när farmors mage sjönk ner lite vid sidan var helt perfekt att kura ihop sig i. Snart sov de alla tre. 

Min farfar hade ingen väckarklocka. Trots det vaknade han halv 5 varje morgon. Då var det dags att gå ut och mjölka korna. Jag tror inte han försov sig en endaste morgon, och han var sällan sjuk. Givetvis kröp han till sängs tidigt på kvällen, men jag tycker ändå det är fantastiskt att kunna ha en sådan inbyggd klocka, som man alltid kan lita på. 

På spåret

Jag brukar se På spåret om fredagskvällarna. Det är kul att se filmer från olika platser i världen och de visar ofta filmsnuttar med innehåll som en vanlig turist kanske inte så ofta får se. Dessutom gillar jag deras kluriga ledtrådar. Jag brukar mer lyssna på dem än se på filmen som spelas upp, för jag tycker det går så snabbt så jag hinner ändå inte känna igen något. Jag tänkte göra det lättare så mina ledtrådar består av stillbilder, men jag frågar precis som Kristian och Fredrik

Vart är vi på väg?

Den här resan går tyvärr inte att genomföra med varken tåg eller bil, utan vi får ta hjälp av flyget.

Huset där president Kennedys mördare satt gömd                       En liten lockig kille känner efter hur 

och sköt honom.                                                                            varmt vattnet är i poolen.

Infarten till Southfork ranch.

J.R. Ewing och tavlan som visar president Kennedys kortegeväg i Dallas den 22 november 1963.

            

                                                                            

Efter flygbyte i London och en hel massa timmar i luften så landar vi i DALLAS. När alla kontroller är avklarade och dörrarna ut till ankomsthallen öppnas hoppas vi få se en glatt vinkande Daniel. 

Förklaring: Jag har tyvärr förvirrat många läsare, och det var inte min mening. Jag är inte lika duktig som många andra bloggare och kan hitta på riktiga tävlingar så då lånade jag På spårets idé och gjorde en "låtsastävling". Resan blir av "på riktigt" längre fram.

Så trist

 Min älsklingsväska sjunger på sista versen. Den är nu inne på sitt sextonde år och den har använts  flitigt. Det är en väska av ryggsäckstyp och jag köpte den när jag var på besök i Skagen. Jag minns att jag tyckte då att den kanske var i dyraste laget, men så här i efterhand inser jag att jag gjorde ett bra köp. Om jag ska räkna ut vad kostnaden blir per år så är det mer än överkomligt.

I skämtserier läser man ofta att kvinnor har så otroligt mycket saker i sina väskor. Jag har bara det nödvändigaste som plånbok, nycklar, mobil, anteckningsblock, penna, måttband och sax. Plånboken är helt nödvändig när jag åker iväg både för Visakortet och körkortets skull. Nycklarna likaså, för jag måste använda en gammaldags nyckel för att starta min bil och dessutom för att låsa ytterdörren när jag åker hemifrån. Mobilen är idag en absolut "nödvändighet". Det är konstigt att man över huvud taget vågade sig iväg hemifrån förr när man inte hade mobil, för visst hände det oförutsedda saker då med, så man var tvungen att få hjälp utifrån. Mobilen är en pryl som vi själva gjort oss helt beroende av på gott och ont.

Anteckningsblock och penna är för mig väldigt nödvändigt. Nu kanske någon tänker att man kan skriva in påminnelser i mobilen, men det är inte det jag har sakerna till. När jag ser nåt snyggt eller en kul idé så skissar jag av den för att jag ska komma ihåg det när jag kommer hem. Det kan bli många skisser om jag har tur. Till det är mobilen värdelös.

Måttband hör lite till det jag skrev om innan. Jag har väldigt dåligt ögonmått, och måste ofta hala fram måttbandet för att ha lite hum om ifall den där roliga idéen passar hemma hos mig storleksmässigt. En sax kan alltid vara bra att ha när man provar skor. De är i regel hopfästa med en plasttråd som är det starkaste jag träffat på. Naturligtvis vill jag prova båda skorna och känna ifall de är sköna att gå med. Man kan inte ta några långa kliv med den tråden slingrad runt skorna. I stället för att be en expedit om hjälp så klipper jag resolut av tråden och provar i lugn och ro.  Alltså har jag inte en massa onödigt krafs i väskan och det tror jag inte någon annan kvinna har heller. Man plockar givetvis ner det man anser man har nytta av.

Nu blir det till att ut och leta efter en likvärdig väska. Men det känns lite hårt att bara kassera den gamla sådär. I sitt rum har Rasmus hängt sina första fotbollsskor på en krok i taket som ett minne. Jag borde kanske göra samma med min väska?

Rasmus och mitt rum

I mitt datarum har jag en bäddsoffa. Det är väldigt praktiskt när vi har övernattande gäster här. För det mesta är det så klart Rasmus som använder den. Mellan gångerna har jag alltid haft den uppställd som en vanlig soffa, men konstigt nog har jag nästan aldrig använt den att sitta där och läsa eller görat något annat. Lite synd kan tyckas, men det har bara blivit så.

Rasmus har ju pratat sig varm för att soffan alltid skulle vara utbäddad så han kunde lägga sig där och titta på sin iPad eller mobil. Jag la ett överkast över "sängen" och la prydnadskuddarna ovanpå plus två plädar, så nu liknar det mer en mindre dubbelsäng. Faktum är att jag trivs jättebra med att ha den så och Rasmus tycker det är toppen. Det är inte bara han som använder den, för nu kan jag ibland lägga mig och titta i tidningar eller t.o.m. sova en stund på eftermiddagen om jag är extra trött. Efter en liten "kattanick" känner jag mig som en helt annan människa, så det kan jag rekommendera.

När nu julgardinerna var borttagna så plockade jag i stället fram mina Kajsa Varg-gardiner. Det var hon som egentligen inte sa: "Man tager vad man haver." Trots att det förnekats att hon skulle ha yttrat det, så hänger ändå uttrycket kvar tätt förknippat med henne. I samma anda handlade jag när jag skulle sy de här gardinerna. Det måste vara något som passade till den vinröda väsklampan och skon med ballerinan. Båda damerna i fönstret är klädda i vinrött. När jag då satte dit en svart sko till och ett läppstift med svart hylsa (det är egentligen en sparbössa) så var färgerna givna...antingen svart eller vinrött. Jag visste att jag hade vinröd plysch i syrummet, men det räckte tyvärr bara till en gardin. Då fick det helt enkelt bli en gardin av var färg. Gardinerna blev aningen för långa såg jag när jag hängt upp dem. Det blev inte som jag tänkt mig. Någon större lust att ta ner och sy om hade jag inte så jag slog en knut på varje gardin. På så sätt slapp jag ifrån omtag. Man tager vad man haver och gör vad man kan.

Ingen lämplig undervisning

Det skrivs och pratas så mycket om våld och att barn spelar krigsspel och tittar på våldsfilmer och andra otäckheter på TV. Det skulle vara en av anledningarna till att våldet blivit så mycket mer och råare. En sak man ofta hör är att barn inte förstår att det inte är på riktigt, utan om de gör samma sak i verkligheten så ska personen som slagits ner kunna resa sig igen när det visas GAME OVER. Jag tycker det verkar ganska långsökt. Kanske om det gäller väldigt små barn, men annars tycker jag det är lite att nedvärdera barnen och ungdomarna. De är fullt kapabla att kunna tänka själv. Jag ser det bara som en dålig ursäkt. Det kan nog vara svårt för föräldrar att ha koll på allt vad barnen ser på TV eller hittar på nätet, och speciellt om de är ensamma hemma eller hos en kompis. Vill barnen dölja något för sina föräldrar så hittar de på sätt att göra det på, för barn är smarta.

Det går inte att skylla allt på media. Alla vuxna har ett stort ansvar här...inte bara föräldrarna. Tyvärr är det inte alla vuxna som lever upp till bilden man vill ge av hur det bör vara. Något som jag tycker är helt idiotiskt läste jag om i tidningen. I Danmark dissekerar man döda djur på djurparker inför barn. Jag tror att första gången jag läste om det var inför ett skollov. Då hade ett djur dött på ett zoo i Odense och dissekerades inför barn i olika åldrar. Vad jag har förstått så är det ingen lägre åldersgräns för att få se "föreställningen" och av fotot att döma så var det en hel del yngre barn där. En mycket opassande lovsysselsättning, enligt min mening. Kan man inte komma på något annat är det banne mig bättre och inte ha någon lovaktivitet.

Det blev ganska mycket protester, men försvaret var att det var i undervisningssyfte, så barnen kunde se hur djuren såg ut inuti. När jag gick i skolan hade vi en människomodell med organ som kunde plockas ut. Så lärde vi oss hur människan såg ut inuti. Visst måste det gå att göra på samma sätt när det gäller djur. Att dissekera hörs kanske inte så hemskt, men för mig är det liktydigt med en obduktion. Jag har slutat att titta på många amerikanska deckarserier eftersom huvuddelen av filmen är inspelad i obduktionslokalen. Jag klarar inte av att titta på sådant, så jag kan inte förstå att man bara funderar på att visa sånt för barn. Nu var det dags igen på samma zoo och denna gången handlade det om en lejonhane.

Om man skyller på att barn slår flaskor i huvudet på varandra med motiveringen att så gör man på film, hur tänker man då här? Värsta scenariot skulle vara om något litet barn fick för sig att se hur deras lilla katt eller hund såg ut inuti. Jag är helt övertygad om att det finns trevligare saker att undervisa barnen om på en djurpark.

Så här ska det se ut

Jag blev lite snopen en morgon i förra veckan när jag drog upp persiennerna. Utanför sovrumsfönstret fanns det största "spindelnät" jag nånsin sett. Tur vi sover med stängt fönster, hann jag tänka. Det var rejält kraftiga trådar. Såg nästan ut som Lovikkagarn. När jag tittade vidare ut över trädgården såg jag att det var rimfrost på alla träd och buskar. Mycket vackert!

Ormhasseln såg ut som ett gammalt vithårigt rufsigt troll.

Buskarna ut emot gatan var aningen förgyllda på toppen.

Jag tog på mig vinterjacka, mössa, vantar och kängor och spatserade iväg. Mitt mål var den här gången att gå ner i Kalvahagen och fotografera lite rimfrostiga träd. Snödjupet är inte så stort så det är inga problem att ta sig fram även om det inte är riktiga gångstigar överallt. 

Det såg ut precis som det ska göra när det är vinter. Snö på marken, rimfrost på träden och blå himmel. Dessutom sken solen så det var perfekt promenadväder. 

En del träd hade vägrat släppa ifrån sig alla löv och nu hade de frusit fast på grenarna. 

Jag ställde mig och titta ut över samhället. Utsikten uppifrån åsen är enorm när det är molnfritt. Den här dagen var det lite disigt längre bort annars går det att se flera mil. 

När jag kom hem gick jag en tur runt huset, och då upptäckte jag "spindelnät" lite överallt uppe vid taket. Det liknade virkade dukar.

Idag har vi åter igen plusgrader, så det är nog bara en tidsfråga innan all snön är borta. Vägarna är helt bara nu, och det är en fördel. Jag avskyr att köra bil när det är snömoddigt och halt. Jag undrar när nästa "vinter" kommer. Det blir kanske redan i nästa vecka. Här i södra Sverige får vi oftast njuta av den vita årstiden i småportioner. 

Följ din instinkt

Jag är tillräckligt ung för att kunna, gammal nog för och veta att jag inte borde och dum nog att göra det ändå.

Så kläm i och sjung: När man är en glad pensionär.......

Datavirus

Kan det tro vara något datavirus som smittat mig? Jag läste på Ingrids blogg att hon kände sig "åidn" ett gotländskt uttryck för att vara yr. Jag känner mig mer yrslig, min farmors beteckning på när det snurrade rejält i huvudet. Det är riktigt obehagligt. Man har liksom ingen koll på någonting känns det som. Jag åker t.ex aldrig karusell, för jag avskyr när det snurrar så. Jag tänker på balettdansöser och de som åker konståkning. De kan inte ha några yrselproblem. Tänk att kunna snurra så snabbt så länge!!!! Min yrslighet beror kanhända på att jag har lågt blodtryck. Det lär hänga samman. Jag har inte bara lågt blodtryck, utan jag har också väldigt låg puls. Det ska däremot vara något väldigt bra och tyda på att personen är vältränad. Hur man kom fram till det skulle vara väldigt intressant att veta, för det stämmer definitivt inte i mitt fall. Jag minns att min son var väldigt imponerad när han var tonåring, för jag hade nästan lika låg puls som Björn Borg....men jag kan inte spela tennis.

Vinterfotografering

Bosse har så många roliga tävlingar på sin blogg. Den som är igång nu består av tre delmoment. Det första var att fotografera tre vinterfåglar, och det var inte så svårt, för jag har en hel hop som kommer hit och äter varje dag.

Här samsas grönfink och pilfink under fågelbordet.

Koltrasten är en daglig gäst.

Stenknäcken hittar hit varje vinter.....

...liksom bergfinkarna. Den vänstra tror jag är en pilfink.

Den här har inte rymt från duvslaget utan det är en ringduva.

En uppgift var att göra en snöängel och fotografera den. Optimisten Bosse tyckte att det var bra om vi själva var med på bilden när vi gjorde ängeln. OK. Att slänga mig ner i snön och göra en snöängel skulle jag väl kunna åstadkomma, och det är säkert många som hade ställt upp och velat fotografera mig, men ........Det var ju det där med att fotografera snöängeln också. För att komma upp måste jag anlita en lyftkran för min stela lekamen kan aldrig komma upp utan att fördärva ängeln totalt, så jag hoppar resolut över första etappen.

Enligt tävlingsledaren var det inte tillåtet att låna bilder från Google, men jag tror bara det gällde fågelbilderna. Jag har inte lånat från Google utan från min svärson. Han har tagit en bild på en snöängel som Rasmus gjort. Snötäcket var inte så djupt, så kjolen blev lite gräsfärgad.

Till sist skulle vi ta en bild på en utomhustermometer. Vi har ingen uppsatt någonstans på vårt hus, men jag vet ändå hur kallt det är. Jag som är en extrem "frösenkylling" känner att det är

   

kallt så jag tänker inte sticka näsan utanför dörren idag. 

Snökaos

Det förväntas snökaos här, tror jag. Så måste det vara för plogbilen körde förbi vårt hus idag och det har jag inte sett på år och dar. Det går en väg upp över åsen och den brukar faktiskt plogas. I annat fall kan ingen ta sig upp hit och vi har både skola och dagis här. In bland villagatorna brukar det vanligtvis inte plogas om det inte är snudd på katastrof. Nu börjar jag bli lite orolig. Vi kan kanske förvänta oss mycket snö, och nu gjordes en testrunda för att se hur det såg ut på Björnås. Vi är lite bortglömda här annars.

Vinterväglaget i Skåne är förrädiskt. Oftast är det blixthalka som gäller här. Mycket sällan beror vinterolyckorna på att det varit för mycket snö. Skåningar kan nog räknas som Sveriges sämsta vinterförare, eftersom vi inte har nån vidare erfarenhet av vinterväglag. De flesta håller precis samma hastighet som när det är sommar. Det går inte att banka in i skallen på fartdårarna att bromssträckan blir annorlunda när det är halt. Jag har ibland mött bilister som verkar tycka det är väldigt kul att sladda med bilen utan och tänka på att de riskerar livet på sina medtrafikanter. Tyvärr är det sällan en polis i närheten när sådant händer. I annat fall skulle körkortet åkt för tid och evighet. Man leker inte med andra människors liv på det viset.

Vintern i Skåne är ett kapitel för sig. Det brukar vara så att det snöar en dag och det ser så vitt och fint ut...nästa dag regnar det och allt blir slask och brunt. Sånt här varannandagsväder är inte ovanligt. Däremellan fryser det på så vägarna blir som en isbana. Det gör knappast att man tycker vintern är en mysig årstid.

Så här kan den skånska varannandagsvintern se ut. Det gällare att ta vara på tillfällena. 

Kvicka fötter

Igår var jag återigen på besök hos min fotvårdare. Det är en tid som jag aldrig avbeställer eller skjuter fram, som jag ofta gör med tandläkartiden. Jag känner mig som en riktigt lyxig Hollywoodfru när jag sitter där och blir ompysslad. Hennes salong heter Kvicka fötter och den gör verkligen skäl för namnet. När jag gick till parkeringen efteråt fick jag behärska mig så jag inte gjorde några piruetter...precis som en ballerina. 

När jag kom hem och tittade i spegeln i hallen var det en annan slags ballerina som mötte mig där, men ändå med lätta fötter.

Läskiga djur

Jag har en kategori på min blogg som jag döpt till: Läskiga djur, dvs djur som jag inte tycker är klappvänliga. Först hade jag tänkt kalla de här inläggen för Farliga djur, men det stämmer ju inte riktigt. De är inte livsfarliga utan mer skrämmande. De kan nästan skrämma livet ur mig. Det är så individuellt vad man tycker om olika saker, och jag tror inte man kan övertyga någon att tycka om en sak som man egentligen är rädd för. Ingen terapeut i världen skulle kunna få mig att kela med ormar. Då fortsätter jag hellre att lida av herpetofobi. 

Myror är inte direkt läskiga, men det är ändå inga djur som jag räknar in i kategorin keldjur. När jag tog upp plattorna på en av trädgårdsgångarna så störde jag ett gäng myror. De blev helt vilda. Jag vet inte hur många det sprang runt där men det var åtskilliga. Massor av ägg såg jag där och myrorna var snabba med att bära iväg med myräggen och dra ner dem i jorden. De hade inte behövt ha så bråttom för jag var inte det minsta intresserad av deras ägg. Det är gulligt när en liten hund hoppar upp med tassarna på mig, men när en myra agerar sprinter längs benet på mig då är det inte gulligt längre.

Sländor träffar jag mest på i skogen och de är stora. De har en förmåga att flyga rakt emot mig och göra en gir precis framför ansiktet. Då har jag klart redan hunnit både blunda och ducka, så någon kollision hade det aldrig blivit ändå, men skogpromenaden känns inte lika angenäm längre. Jag har alltid haft svårt för flygande varelser...förutom småfåglar då förståss.

Egentligen gillar jag inte insekter över huvud taget. Skalbaggar och annat krafs vill jag helst bara se på bild. Ändå tycker jag att jag är en djurmänniska. Jag gillar gulliga djur, som man kan ta upp i knäet och klappa och kela med som hundar och katter.

Aktiv

Det ser kanske ut som om jag inte gör något, men inne i mitt huvud är jag väldigt aktiv.

När nu det mesta börjar återgå till det normala, är det dags att sätta igång med alla projekt som legat och väntat på att bli påbörjade. Jag läste någonstans att om man alltid låter en sak ligga på samma ställe, så ser man den inte till sist. Det stämmer faktiskt! Man blir så van att ha den där prylen på just den platsen att enda gången man lägger märke till den är när den inte finns där. För att råda bot på detta så skulle man leta upp en annan plats att sätta den här grejen på....med andra ord så skulle man möblera om. I varje fall tyder jag det på det viset. Så nu ska det flyttas möbler och grejer och kanske även borras lite här och där för nya hyllor i mina hobbyrum. Jag får så många bra idéer när jag sitter i min "tänkarfåtölj".

Vem läser min blogg?

Ja, det undrar jag verkligen över. Häromdagen skrev jag om att jag inte varit på något lönesamtal på flera år. Ett tag funderade jag på att ta kontakt med Magdalena Andersson och boka in en tid, men det kom annat emellan. Tydligen har hon.....eller kan det ha varit någon annan i regeringen......läst min blogg, och gått händelserna i förväg. Idag kom besked från Pensionsmyndigheten att jag fått löneökning!!!!!! Drygt 340 kronor! Det här med att blogga är nästan som att skriva en önskelista till Tomten. Jag gör ett nytt försök.

Min bil börjar bli lite till åren nu, precis som jag. Det börjar bli lite småkrämpor och utseendet är väl inte det samma som förr. Eftersom jag inte är mycket för plastikoperationer så tänkte jag mig en helt fabriksny....gärna en som är lite högre när man stiger in i den. Min dröm om en Lamborghini förblir bara en dröm eftersom jag aldrig skulle kunnat snirkla mig ur den när jag kom fram till målet. Den bil jag har nu är en Megàne och jag vill gärna fortsätta med Renaultsläkten.

Jag har sett att det finns en modell som heter Capture och dessutom kan man få den i en mycket vacker orange färg.

Mitt andrahandsval får givetvis bli den här modellen. 

Jag kom precis och tänka på en sak. Borde jag ha skrivit det här inlägget på franska?

Medicintrubbel

Jag tycker det är så bekvämt att beställa sin medicin eller annat man behöver från Apoteket och sen få det direkt hem i postlådan eller  hämta ut den på närmaste utlämningsställe. Där måste jag givetvis alltid legitimera mig innan jag får mitt paket. Hämtar jag ut medicin till någon annan på Apoteket så måste jag kunna visa en fullmakt. Det känns lite tryggare då.

Häromdagen fick jag ett sms om att min medicin fanns att hämta ut. Jag åkte till utlämningsstället och expediten frågade efter de fyra sista siffrorna på paketnumret. Han scannade min legitimation och allt var klart. När jag kom hem öppnade jag paketet och bara stirrade ner i det. Där fanns en stor burk med nån naturmedicin, men det jag beställt syntes inte till. Jag var helt förbluffad. När jag då tittade på vem det var adresserat till, så stämde det inte alls. Det var inte mitt paket!!! Hur i all världen kunde jag få ut ett paket som inte alls var adresserat till mig. Jag hade ju legitimerat mig. Borde det inte finnas nån slags spärr i datorprogrammet som gjorde att adressat och den som legitimerar sig ska vara samma person? Det brukar vara så viktigt annars om man hämtar ut paket till en annan person, att man måste visa den personens id-kort också.

Naturligtvis kunde jag själv ha kollat adressen när jag tog emot paketet, men eftersom jag legitimerat mig tog jag för givet att det stämde. Jag tog paketet och åkte tillbaka med det. Det visade sig då att det är två företag som lämnar paket där och då kan det ibland hända att det blir samma nummer. Expediten menade på att han tittade aldrig på id-kortet utan han kunde se i datorn vem som hämtat ut ett visst paket och då ringde han upp ifall det blivit fel. Det gjorde han klart bara om någon annan kom och frågade efter samma paket. Om nu inte datorn är programmerad så den reagerar på att legitimation och adressat är olika så tycker jag att den som lämnar ut paketet skulle vara tvungen att kolla så det stämmer. All medicin som lämnas in till Apoteket säljs inte på nytt även om det gäller oöppnade paket. Den förstörs eftersom de inte vet hur den förvarats och därför inte kan garantera att den är ok. Inte katten vill jag ha medicin som någon annan öppnat upp. Vem betalar om jag då reklamerar och vill ha ny medicin? Det behövs definitivt strängare regler här.

Run, run, run

I dagstidningen nu i helgen fanns ett dubbeluppslag med information om ett urval Skånska motionslopp i år. Nästa månad kan man deltaga i "The Gax training pass" i Lund. Mottot för tävlingen är: "Du klarar så mycket mer än du tror." Låter inte det konstigt? Det borde väl heta:" You manage to do so much more than you can imagine." Inte kan man hoppa så fram och tillbaka mellan språken? Det blir så förvirrande. Jag undrar om man måste springa på engelska också i ett sånt lopp. Hur man nu gör det. Av alla lopp som var uppräknade så hade många av dem ett engelskt namn. För mig är det helt obegripligt. Vi skåningar pratar skånska och inte engelska till vardags. Varför inte döpa alla tävlingar till någonting på svenska och gärna dialektalt. Det här loppet i Lund kunde ha hetat: "Ränna ront i Lonn" och mottot fick då bli: "Du maktar me´ så möd mer än du ingbillar daj".

Jag tycker det är charmigt med olika dialekter och vi ska absolut bevara dem. Även om två personer kommer från samma landskap betyder inte det att de pratar samma dialekt. Det kan vara väldigt olika beroende på var man bor. Mina föräldrar kommer från Österlen och jag bodde där tills jag var två år. Då flyttade vi till Eslöv och bodde där i 14 år. Den tiden har nog präglat min dialekt mest tror jag, för man vill gärna prata som kompisarna gör. När vi flyttade till Åstorp upptäckte jag snabbt att mitt uttal inte stämde alls med mina nya kompisars och jag försökte i den mån jag kunde att ändra det.

Nu har jag bott i Åstorp i över 50 år, alltså största delen av mitt liv. Trots det så påstod för ett antal är sedan en expedit när jag var och handlade i Helsingborg att han visste var jag kom ifrån, för det hörde han på dialekten. Mycket riktigt så gissade han på Eslöv. Ränderna går tydligen aldrig ur.

Alla dessa Rasmusar

Redan som barn älskade jag att läsa och Astrid Lindgren skrev en del radioberättelser som vi lyssnade noga på, min syster och jag. TV var ju inte aktuellt vid denna tiden. Mästerdetektiven och Rasmus var en spännande serie liksom Rasmus på luffen. Det gjordes senare film av de här berättelserna och även Rasmus, Pontus och Toker spelades in. I alla tre filmerna var det samma kille som spelade Rasmus, fastän det var helt olika handlingar och pojkens figur inte var samma i någon av dem. Han som spelade Rasmus heter Eskil Dalenius och är idag en 70-årig narkosläkare. Ja, han jobbar inte längre nu, men han fortsatte inte sin filmkarriär utan valde ett annat yrke.

Jag tror inte att jag la märke till namnet direkt vid den tiden, men när jag sen jobbade i skolan träffade jag på många som hette Rasmus. För en del år sedan var det ett mycket populärt namn. Den Rasmus som har gjort störst intryck på mig är givetvis min alldeles egen Rasmus från Kvidinge. Så trist livet vore utan honom. Rasmus är inte så intresserad av böckerna direkt, men det finns både fotbolls och ishockeyspelare som har det namnet och enligt honom är det viktigt att känna till.

Min dotter, som släktforskar har hittat många Rasmusar i vår släkt. Det är i och för sig inte så underligt eftersom Skåne tillhört Danmark och Rasmus är ett mycket vanligt danskt pojknamn. Hon har letat sig så långt bak som till 1580 och den siste personen hon fann hette Ingvar Pedersen. Hans son hette Rasmus Ingvarsson. Denne Rasmus föddes som dansk medborgare 1610 och dog som svensk medborgare 1693. Skåne blev inte svenskt förrän 1658 efter freden i Roskilde. Rasmus bodde i Bromma på Österlen och var häradsdomare.

Det finns alltså många Rasmusar i mitt släktträd.