Skrämmande diet

 Enda gången jag läser skvallertidningar är när jag sitter i väntrummet hos doktorn eller tandläkaren. Det finns inte mycket annat att fördriva tiden med där. Sista gången läste jag något mycket underligt. Man kan förbränna lika mycket kalorier genom att titta på en skräckfilm som att ta en promenad på en halvtimme. Det låter som en saga men det är forskare som testat detta på försökspersoner, så det bör väl stämma då. När man blev rädd så utsöndrades adrenalin och syreupptaget blev större. Det hade även inverkan på ämnesomsättningen. 

Kroppen återgick till det tillstånd som var vanligt hos våra förfäder långt tillbaka i tiden när de kämpade varje dag för att överleva. Det finns hemskheter nu med, men vi lever ändå i en betydligt tryggare värld än vad stenåldersmänniskorna gjorde. 

Någonstans mellan 130 och 190 kalorier försvann beroende på vilken film man såg. I topp låg The Shining med Jack Nicholsen. Mest kalorier förbrändes när man blev rejält skrämd, så det var inte så att man minskade i omfång under hela filmen. Det är inte så många kalorier som försvinner efter varje skräckupplevelse, tycker jag. Det måste vara ett maraton av sådana här filmer om det ska bli en synbar skillnad. Jag märker att jag har tittat alldeles för lite på den slags filmer på sista tiden. Det blir till att omvärdera skråckfilmsgenren. Den har väl inte alltid haft så gott rykte, men nu kanske den t.o.m. kan bli indragen i en ny diet. 

I fortsättningen kan jag alltså med gott samvete sitta i TV-soffan och titta på skräckfilm medan jag mumsar på choklad. De kalorier jag stoppar i mig skräms bort under filmens gång.

Matkasse

Första gången jag hörde talas om att man kunde beställa hem en kasse med middagar för en vecka, var när Linas matkasse kom i ropet. Det verkar väldigt bekvämt att få hem förslag på olika middagar och då också ingredienserna till dem. Nu vet jag inte hur mycket man själv måste köpa till, för jag antar att allt inte finns med i kassen. Jag har aldrig funderat på att testa den här modellen, även om jag tycker det är svårt att komma på middagsförslag ibland. Det går ju att leta på nätet och där finns tips i det oändliga. Jag har många butiker i närheten så det är inga problem för mig att åka och handla.

Problemet kommer senare...när det är dags att laga till maten. Jag tycker inte det är särskilt kul att stå vid spisen varje dag. Ibland fuskar vi när vi är ute och handlar. Då slinker vi in nånstans och får oss en matbit. Givetvis kan vi inte göra så varje dag, men de dagar det fungerar är jag mer än nöjd.

Jag hade gärna prenumererat på en matkasse om det även följde en kock med hem. I lördags lyckades jag med det konststycket. Ulrika åkte ner till lillasyster i Luxemburg. Det är en jättestor hobbymassa där varje år i januari, och de har gjort det till en tradition att alltid besöka den. De första åren var jag också med, men nu hoppar jag över den och åker i stället ner nästa månad när Zoé fyller år.

Bo och Rasmus kom hit till oss och erbjöd sig att stå för middagen på lördagen. Det tackade jag inte nej till. De är båda två väldigt duktiga kockar så jag lämnade över köket till dem och kikade bara in då och då för det doftade så gott. De bjöd på pannbiff med lök och brun sås. Vanlig husmanskost är bland det godaste som finns.

Rasmus har "kockat" åt oss ända sedan han var så liten att han fick stå på tå för att se vad som fanns på spisen.

Det behöver han inte göra nu längre.

Lucka 9

Dricka jul

Det finns en lång tradition i Norden av att brygga öl och svagdricka. Fram till mitten av 1800-talet var det ofta kvinnorna som stod för detta och många gårdar odlade sin egen humle. Jag har en enstaka humleplanta som slingrar sig uppför carporten, men jag gillar inte öl, så kottarna använder jag till dekoration. Svagdrickan hade mindre alkoholhalt och farmor blandade alltid svagdricka och mjölk till oss....drickablandning. Det var riktigt gott.

Till jul skulle det givetvis bryggas extra starkt öl så familjen kunde "dricka jul". Det betydde att alla på gården samlades och ölet skickades runt bordet i trästånkor eller stop. Denna tradition fortsatte långt fram i tiden. På Annas namnsdag den 9 december var det lämpligt att provsmaka julölet och därför finns ofta en kanna avbildad denna dag i gamla almanackor. Det var "Anna med kanna"-dagen.

En del bönder stoppade ett halvstop brännvin i julbrygden så den blev extra stark. För att sätta fart på jäsningen sprang folket runt huset flera gånger. Om man ropade "hej lustig" så högt man kunde när jästen kastades i var det mycket möjligt att jäsningen tog bättre fart.

För att fira Tomas den 21 december dracks julöl och brännvin. Den här dagen brukade det även vara julmarknad, och både där och på hemvägen avsmakades starkare varor så det kanske fanns en orsak till att dagen kallades för "Tomas fyllekanna".

Misslyckat pepparkaksbak

Jag har inte bakat pepparkakor de senaste åren. Rasmus har tagit över det, och sköter det med den äran. Men jag tänkte att jag kunde kanske göra en insats för fåglarna. Jag hittade ett recept på frökakor med kokosfett. Man skulle helt enkelt bara smälta kokosfett och röra ner en fröblandning. Sen skulle man lägga ut pepparkaksformar på ett bakplåtsformar och hälla smeten i dem. Efter en stund i frysen var kakorna stela. En del var ganska lätta att ta ur formarna, men en del blev bara smulor. Jag trädde ett band genom dem med hjälp av en stoppnål, och hängde upp dem vid fågelbordet. Fåglarna visade inget som helst intresse för de här godsakerna. Jag tänkte att då gör jag väl som jag gjorde förr när det blev ett misslyckat sockerkaksbak. Jag smulade kakan och satte till lite extra ingredienser och hällde arraksessens i så blev det med ens arraksbollar. Det är väl tveksamt om fåglarna gillar arrak, men jag smulade de här "pepparkakorna", smälte om dem på nytt och hällde dem i ett skal från en halv kokosnöt i stället. Då blev det en kokoskaka. 

Jag hängde den på fågelbordet och väntade,

och efter ett tag kom en liten talgoxe och började smaska. 

Detta "pepparkaksbaket" gjorde jag för 42 år sen och det håller fortfarande stilen. Den tavlan har blivit en tradition hos oss. Det blir ingen jul om inte den här plåten med pepparkakor hänger i hallen.

Jag är fortfarande ung

Vet ni hur jag har kommit fram till detta påstående? Jo, jag läste att när man blir äldre så minskar aptiten. Min aptit har då inte minskat.....tvärtom. Det fanns risk för ofrivillig viktnedgång när man kom upp i åren. Jag har drabbats av ofrivillig viktuppgång, så jag är lite vilse var på åldersskalan jag befinner mig. Alla sådana här påståenden bör nog tas med en nypa salt, för det stämmer definitivt inte in på alla. Skulle jag följa dietråden som gavs, såg jag snart ut som en Michelingubbe.

Det var för all del mycket som verkade vettigt och däribland ingick att man skulle röra på sig och gärna gå i trappor för att träna upp balansen. Jag springer upp och ner i källartrappan dagligen, så det rådet har jag följt länge utan att känna till att det var bra för balansen.

Något man också skulle tänka på som äldre var att få tillräckligt med vätska i sig under dagen. Är jag inne är det så enkelt att gå till köket och ta ett glas vatten, men när jag är i trädgården har jag kommit på ett annat sätt. I somras köpte jag en dunk med tappkran, och den fyller jag med vatten och lite citronsaft. Det är godare om det är lite smak på vattnet, tycker jag. Sen tar jag den med mig ut när jag ska jobba i trädgården. Den placeras på ett bord i garaget och där har jag även satt en stol, så emellanåt går jag till "baren" och tar mig en drink. Någon bartender finns inte men en bra kvinna reder sig själv.

Samma visa varje år

Så här efter helgerna känner jag mig som en tjock trädstam som ingen når om. Jag tycker inte jag ätit så mycket onyttigt, men det har nog slunkit ner en och annan chokladbit och lite annat smått och gott.

Det hade säkert inte skadat med lite styrketräning, men det är så trist. I så fall skulle jag vilja ha en PT i stil med godingen på fotot.  

Några dieter kommer det inte bli tal om. Jag har testat alla som finns......t.o.m. att fasta. Då livnärde jag mig på olika slags drycker en tid. 

Egentligen är det skrattretande att jag bekymrar mig om detta. Både min mormor och min farmor var damer med lite extra vaddering och det störde dem inte det minsta. Jag är också både farmor och mormor och borde vara lika smart....men strunta-i-vikt-genen har tydligen missat mig.

Hårresande vikt

Den mesta reklamen är helt obegriplig. Det har hänt många gånger att jag inte alls förstått vad det gjordes reklam för. Både reklamen i TV och i tidningar är lika irriterande. Mycket kommer hem i brevlådan och då har jag lagt märke till att bantningsmedel har något gemensamt vilket medel det än gäller. Det visas alltid ett foto på personen i fråga före och efter att medlet har använts, och det kan klart vara kul och se vad man kan förvänta sig för resultat.

Det är lite skillnad på om säljaren vänder sig till en man eller en kvinna. När det gäller en man så är det ett helt vanligt foto på honom när han börjar sin viktresa, och ett lika vanligt foto när han gått i mål. När det gäller en kvinna däremot krånglas det till något enormt. Den första bilden visar alltid en kvinna i bredrandig tröja, gärna tvärrandig, så hon ser riktigt tjock ut, inget eller minimalt med smink och håret är alltid hårt åtstramat i nacken. Inte katten ser personen ut så här dagligdags. Bara för att man är överviktig så betyder väl inte det att man struntar i sitt utseende totalt? När det sen ska tas den andra bilden är det helt annorlunda. Då är tjejen eller kvinnan uppsnofsad till tänderna, sminkad och håret är jättestort. Är det så att kilona har flyttat upp i håret, eller vad har hänt? I så fall ska jag anmäla mig till det institutet med en gång. Med alla de överflödskilon jag vill bli av med kommer jag att få ett långt, böljande hårsvall.

Goda, godkända mutor

Detta är bilden på den överlevnadsutrustning som Katarina skaffade sig inför måndagens återgång till sitt jobb. På Facebook skrev hon att kaffet var ämnat för henne, men kakorna var till kollegerna så att de skulle bli extra snälla och inte bombadera henne med frågor och arbetsuppgifter innan koffeinet hunnit börja verka.

När hon var hemma i Sverige åkte hon ner till Godbiten och hamstrade en massa på fabriksförsäljningen. Hennes kolleger är över lag riktiga kakmonster, och de älskar svenska kakor. IKEA i Belgien säljer en del, men till betydligt högre priser än Godbiten. När jag pratade med Katarina på eftermiddagen var nästan allt uppätet. Favoriterna var kokoskakor tätt följda av dammsugare och havreflarn.

Det måste ha varit svårt med namnen på kakorna, speciellt för de fransktalande kollegerna. H är en bokstav som de absolut inte kan uttala. Havrekakorna har nog varit en mardröm för dem att säga. Jag gissar att de döpte om dem till Le Havrekakor.

Dammsugare är egentligen ett konstigt namn på en kaka, och det finns många olika förklaringar till namnet. Någon påstår att de påminner om gamla tiders tubformade dammsugare och att man förr "dammsög" upp alla kaksmulor när man bakade och rörde ihop dem med smör och arrak. När mina barn var små använde jag överbliven sockerkaka som grund och blandade i just smör och arrak. Jag hade däremot inte marsipan runt dem utan jag rullade dem i chokladströssel. Var än namnet kommer ifrån så är kakorna enligt mig och många andra en delikatess.

Fyllkaja eller full som en alika?

Det är uttryck för exakt samma sak. Enda skillnaden är att kajan i Skåne, Blekinge och Halland kallas för alika. Det påstås komma från Ale som var namnet på en kvinna i fågelgestalt. Om man är full som en alika så är det inte frågan om någon salongsberusning utan då är man verkligen på kanelen. Förr var det vanligt med småbryggerier lite varstans och då kom de här fåglarna och smakade på mäsken, och deras framfart efter det blev lite vinglig.

När jag steg upp en morgon och tittade ut på altanen, såg jag att det satt en koltrast på bordet. Det är inget ovanligt, för de gillar att hålla till på altanen, så jag funderade inte mer över det.

Men när jag tre timmar senare tittar ut sitter fågeln fortfarande kvar på samma plats. Kunde den vara sjuk, tro? Den såg i varje fall inte skadad ut. Ibland händer det att de flyger emot fönsterrutorna och blir lite vingelkantiga, men det brukar rätta till sig ganska snabbt. Det var något som inte stämde.

Då berättade Göran att han sett massor av koltrastar i grannens rönnbärsträd. Det påminde lite om för en del år sen när ett gäng sidensvansar berusade sig på rönnbär och flög omkring huller om buller. En veterinär undersökte en del fåglar och kom fram till att bären omvandlar sockret till alkohol. Jag har ingen aning om ifall detta var förklaringen till koltrastens vistelse på vår altan. Om det nu var så, hoppas jag att den nyktrade till ordentligt innan den flög iväg. Det måste vara lika farligt att flyga onykter som att köra bil onykter.

Vi har ingen rönn i vår trädgård utan bara ett apelträd. Det är fullt med små frukter nu, men jag har aldrig hört att de skulle kunna ge någon slags "fylla". Jag inbillar mig mer att det är ett slags rehabträd. Det är i varje fall aldrig tal om några vingliga fåglar där, utan det går alltid lugnt och städat till.

Nu är det slutfrossat

När det gäller lakrits i varje fall. Jag älskar lakrits och har väl inte precis vräkt i mig godiset, men jag har åtminstone ätit en bit så fort jag haft en chans till det. Igår var jag på läkarbesök och fick veta att mitt blodtryck var för högt, och eftersom lakrits tydligen höjer blodtrycket så är det nog inte så lämpligt att äta för mycket av den varan.

När jag skulle förnya mitt recept på ämnesomsättningspillerna fick jag veta att jag måste komma på en årlig undersökning först, annars fick jag inget recept. Bra, tycker jag. Då har jag lite koll på det hela. I förra veckan var jag och fick tagit nya prover och igår var det dags för läkarbesök. Denna gången fick jag inte träffa min husläkare utan det var en AT-läkare som undersökte mig. Givetvis skulle hon sen diskutera med sin handledare så jag kände mig lugn. Hon var för övrigt väldigt noggrann, och besöket tog nästan en timme. Hon tog sig verkligen tid med att undersöka och lyssna på vad jag bekymrade mig för.

Läkaren knäppte blodtrycksmanschetten runt armen och började pumpa. Jag trodde armen skulle krossas för hon slutade aldrig pumpa. Till sist var hon klar och då berättade hon att mitt blodtryck var för högt. I hela mitt liv har jag haft lågt blodtryck och tänkt att jag varit lyckligt lottad. Inte bara för att jag kunnat frossa i lakrits utan för att det var mindre risk för hjärtbesvär. Det ordinerades ett EKG med en gång och då tittade sköterskan på mig och sa bekymrat:"Din puls är väldigt låg." Jag kunde lugna henne med att det har jag haft sedan jag var ung. Vid alla tidigare undersökningar har jag alltid fått frågan om jag tränar väldigt hårt, eftersom det oftast är elitidrottare som har låg puls. Det är bara till att konstatera att jag är ett undantag.

Senaste månaderna har jag känt mig ovanligt trött och det har snurrat så konstigt i huvudet. Snurrar gör det väl alltid i mitt huvud, men då är det av tankar och idéer. Nu var det mer ett slags karusellsnurr som gjorde att jag fick lite huvudvärk och kände mig yr. En massa andra blodprover togs och läkaren lovade ringa mig när hon fått svaren. Det blir till att försöka leta upp något annat smakligt som är blodtryckssänkande nu eftersom lakritsen är med på förbudslistan.

Det doftar jul

När nu skolan startat efter sommarlovet brukar förkylningarna starta samtidigt. Efter bara några dagar berättade Rasmus att det var många i klassen som hostade och hade feber och nu har han själv drabbats. Han tycker inte det är så kul att ligga hemma själv hela dagen utan kom hit igår kväll och sov över. Nu stannar han tills febern är borta och det är dags för skola igen.

När man är sjuk är inte aptiten så stor. Det brukar mest vara att man längtar efter lite olika saker, och ofta sånt som inte finns hemma i kylskåp eller skafferi. Rasmus blev sugen på pepparkaksbröd, och när han berättade det så kände jag att det var jag också sugen på. Det brödet smakar lika bra om man är frisk. Efter en inspektion bland bakgrejerna såg jag att allt fanns hemma utom filmjölk. Det blev till att bege sig till affären för en liter fil.

När smeten gräddades inne i ugnen spred sig en riktig juldoft i hela huset. Så ljuvligt! Både kanel och nejlikor finns med i smeten så det var inte så konstigt. Det gjorde att jag började tänka lite på jul och julförberedelser. Snart får vi säkert se både tomtar och julgransprydnader ute i affärerna. Jag brukar inte köpa några nya prydnader inför just julen, men det är alltid roligt att själv tillverka något. Vi får se vad det blir i år.

När kakan svalnat något så skar jag den i fyrkanter och sen åt vi den med smör och ost på. Det skyndade säkert på tillfrisknandet lite.

Blå tunga

Jag känner inte till några bra blåbärsplockställen här i närheten. Därför köpte jag två buskar och planterade i trädgården i stället. Det är amerikanska blåbär så de är aningen större än de svenska. Någon större skörd har det inte blivit än, men de är väldigt söta och goda. Om några år kan det kanske bli så mycket att jag kan göra en paj, förhoppningsvis. När barnen var små hyrde vi en sommar en stuga i Härjedalen. Precis utanför knuten växte massvis med blåbär. Vi gick ut varje dag och plockade en korg. Det blev paj till varje fika och blåbär och mjölk som efterrätt varje dag. Vi gick ständigt runt med blåfärgade tungor.

Ett tag var det väldigt populärt att dricka Vira Blåtira. Jag tror inte det var för att läsken var så där extremt god. Anledningen var nog snarare att tungan blev blå. 

En som inte behöver äta blåbär eller dricka Vira Blåtira för att få blå tunga är den blåtungade skinken. Det är en ödla som lever i Australien och rör sig som en krokodil. En varelse som med 100% säkerhet platsar i kategorin Läskiga djur.

Chow Chown härstammar från Kina och ser ut som ett litet lejon. Den har en lejonman över hela kroppen, men lär trots det ha en väldigt lättskött päls. Ett speciellt kännetecken är den blåsvarta tungan. Den här godingen hamnar i en helt annan kategori än djuret ovanför.

Även i litteraturen talas det om blå tunga. När Röde Orm var i Spanien fick han ett svärd som han döpte till Blåtunga. Svärdet var blåfärgat eftersom det var tillverkat av stål.

Toblerone(i)affären

För ca 20 år sedan var det mycket skriverier om Toblerone. Det var i och för sig inte själva chokladkakan som diskuterades, men den fick massvis med gratisreklam. Nu är den på tapeten igen. Denna gången handlar det faktiskt om själva chokladkakan. Den har fått ett annat utseende i Storbritannien. Hur det kommer att bli i Sverige vet jag inte. Enligt vad företaget säger så hade de att välja på att ändra utseendet på produkten eller höja priset. Ser man krasst på det hela så har priset blivit högre, för nu väger en 400 grams kaka 360 gram; en minskning med 40 gram till samma pris och den mindre storleken har fått samma behandling.

Det som irriterat många är att mellanrummet mellan bitarna blivit större. De tycker det hade varit bättre att göra kakan kortare i stället. Vad har det för betydelse? Det blir ju ändå dyrare i slutändan. Det måste vara enklare med större mellanrum, för jag tycker det är svårt att få ner tummen mellan bitarna och bryta av en bit. Kanske beror det på att jag har extremt stora tummar, inte vet jag. Men jag vet att det finns allvarligare saker att lägga sin energi på än att reta sig på hur stort mellanrummet bör vara mellan några chokladbitar.

Tidiga morgnar är inte bra

Jag satte mobilen på alarm både tisdag och onsdag eftersom jag skulle åka till läkarstationen för provtagning. Visserligen vaknade jag en stund innan den ringde, men det kan man aldrig lita på. När det var avklarat tänkte jag återgå till min vanliga rutin, och det betyder inte att gå upp i ottan. Av någon outgrundlig anledning så vaknade jag ändå halv 6. Jag hoppas verkligen att jag inte kommer att göra det i fortsättningen. Det betyder nämligen att när klockan är 10 på kvällen kan jag inte hålla ögonen öppna längre utan måste gå och lägga mig. Katastrof! Jag missar alla bra deckare som ges sent på kvällar och nätter. Det går inte och titta på TV tidigare på kvällen för då visas bara fotboll med för, mellan och eftersnack.

När jag nu ändå var vaken och faktiskt kände mig pigg så fanns inget annat alternativ än att stiga upp.  Det sägs att kvinnor kan göra många saker samtidigt och det håller jag med om till viss del. Idag gick det inte riktigt så. Jag laddade kaffekokaren medan jag gick och hämtade tidningen, och så långt var allt väl. När jag kommit in igen så började jag att laga gröt och la en brustablett i ett glas vatten. Jag tar nämligen en piggelintablett varje morgon. Om det är den som hjälper eller jag bara är allmänt pigg för tillfället vet jag inte, och ärligt talat bryr jag mig inte heller. Huvudsaken är att jag känner mig pigg och alert. Jag tycker inte om att ha socker på gröten utan jag tar en näve russin i stället. Det är mycket godare. Nu stämde inte det där om att göra många saker samtidigt längre. Först hällde jag en näve russin på gröten och sen gjorde jag likadant i glaset med brustabletten. När jag såg att de singlade ner på botten kom jag på att det stämde inte. Det var bara till att fiska upp dem och lägga en omgång Ginsengmarinerade russin på gröten. Blir jag inte extra pigg idag så blir jag det aldrig. Jag tror jag kommer att uträtta storverk idag.

Att fasta

Ätning förbjuden!

Det är ingen ny bantningsmetod jag har börjat på även om det låter så. Det är bara det att jag hade tid hos läkaren igår för att ta blodprov. Jag tar medicin för bl.a. låg ämnesomsättning och det var nu dags att förnya recepten. I många år har jag varit listad på en läkarmottagning i Helsingborg, men jag tyckte det kunde vara bekvämare att ha en läkare hemmavid. Alltså listade jag om mig till en mottagning här i samhället. Eftersom jag sällan är sjuk så att jag behöver läkarvård, så har jag ännu inte besökt den här nya doktorn. När jag nu skulle förnya recepten ville hon först undersöka mig och ta nya blodprover. Det lät vettigt, tyckte jag. 

En tid för provtagning bestämdes med sjuksköterskan och jag fick besked på att jag skulle vara fastande. Under sommartid öppnar de redan halv 8 och jag var där tidigt, så jag kom in som nr 1. När jag satt mig i undersökningsstolen sa sköterskan: "Jaha, och du är fastande?" NEJ! Det hade jag totalt glömt bort. Kan jag tro skylla på att hos den förra läkaren var det aldrig tal om några fastande blodprover? Naturligtvis inte. Det är min förvirrade hjärna och mitt dåliga minne som får ta på sig skulden. Det var bara att åka hem igen.

Så fort jag kom hem skrev jag stora lappar med texten FASTANDE på. De tejpade jag på kylskåp, spis och köksbord. Nu fanns det ingen chans att jag skulle glömma bort det. Snart ska jag åka ner och bli "tappad" på blod. Det känns nästan så, tycker jag. Jag blir alltid lite svimfärdig när de måste sticka i armvecket. Det ska bli skönt när det är klart så jag kan åka hem och laga havregrynsgröt och känna mig som en människa igen. Att fasta är inte min melodi. 

Allt för forskningen

Nästan dagligen går det och läsa om någon ny forskning på vad som är nyttigt eller inte. Det är så mycket jämt och ständigt så man blir lite blasée. Ena dagen är det ett livsmedel som är absolut livsnödvändigt att få i sig och några veckor senare har samma livsmedel helt plötsligt blivit nästan livsfarligt. Det är inte lätt att hänga med i svängarna.

Ofta annonseras det efter frivilliga till läkemedelstester. Det har varit många tester igång om blodtrycksmedicin och medicin mot höga blodfetter. Sånt tycker jag är väldigt viktigt, men kraven har aldrig stämt in helt på mig, så jag har inte kunnat anmäla mig. En undersökning som jag helt missat, men som jag mer än gärna anmält mig frivilligt till var undersökningen ifall choklad var hostdämpande. Det var det! Då ska jag skaffa mig ett litet lager för jag tycker jag är lite småhostig.

Det är även bevisat att choklad sänker stressnivån, men man skulle äta den på ett speciellt sätt.

1. Först ska man tänka på att välja en choklad som man inte ätit på länge. Det får bli Toblerone då.

2. Öppna paketet nära ansiktet och andas in doften. Mmmmm! Ljuvligt!!!

3. Bryt av en bit och titta på den en stund.....högst 10 sekunder (det var vad jag klarade).

4. Lägg biten på tungan och låt den smälta. Det är väl ingen munsönderfallande värktablett? Klart den ska tuggas. Man skulle envist tänka på chokladen hela tiden och om tankarna for iväg så var det viktigt att man åter fokuserade på chokladbiten. Är man inte stressad innan så blir man det då.

5. Till sist upprepar man samma övning med ännu en bit....och ännu en bit....och ännu en bit.......

Äta bör man

Jag är ingen matmamma. Det där att hitta på vad man ska ha till middag vareviga dag är så trist. Min hjärna, som normalt är väldigt flitig med att komma på idéer, har inte den förmågan när det kommer till maträtter. Kokböcker har jag massor av i köksbokhyllan, men vad hjälper det? Jag läser sida upp och sida ner, men fastnar inte för något speciellt. Om jag frågar Göran säger han bara: "Det får du bestämma." Precis som om han tror att han gör mig världens största tjänst om jag får välja precis vad jag vill laga till. Men det är ju det jag inte vill......laga till nåt, alltså. Jag avskyr vardagsmatlagning. Det är något helt annat när det gäller fester. Då kan jag laga lite annorlunda rätter och sväva ut ordentligt när det gäller desserterna. Dessutom lagar jag då mat till fler personer och det känns lite mer lönt.

Nu tror jag ändå att jag kommit på orsaken till varför jag inte gillar att laga vardagsmat. Jag klär mig fel. Naturligtvis ska jag ta på mig en silverfärgad klänning med volang och ha ett diadem i håret. Då måste det bli extra roligt att stå vid spisen.

Strunta i VV, 5:2, GI, LCHF....jag har lösningen

Jag prenumererar på en mönstertidning som kommer en gång i månaden. I senaste numret var det mönster på en klänning med "markerad midja". Den måste jag absolut sy till mig. Min midja är borta sen många år tillbaka, men syr jag en sådan här modell, så kan jag passa på att göra en markering på kroppen när jag har klänningen på mig. Då vet jag åtminstone i fortsättningen var min midja borde vara. Modellen i tidningen påminde faktiskt väldigt mycket om den på bilden ovan. Den sydde jag när jag var tonåring och nu är den modern igen. Då känns det lite surt att den inte går på mig. Det fattas liksom lite tyg i ryggen.

Min dotter har fått klänningen och satt den på sin provdocka och jag blev faktiskt lite glad när jag tittade på den.....t.o.m. provdockan är för tjock! Jag var väldigt spinkig när jag var ung. Ulrikas provdocka passar från storlek 36 och uppåt, men inte ens fast den är inställd på minsta storleken så går det att dra upp blixtlåset. 

Vilken superbra bantningsmetod egentligen det där med rattarna. Tänk att få inopererat sådana lite här och där på kroppen och sen bara vrider man på dem och ställer in efter hur tjock eller smal man vill vara. Idag finns det personer som får opererat in chip för att kunna öppna dörrar eller låsa upp datorer och annat, så det är inget konstigt. Det hade blivit som vilken annan plastikoperation som helst. När jag var barn fanns det nog inte många som trodde att människan skulle kunna åka till månen, så det här med bantningsrattar är säkert ingen omöjlighet. 

Benigt

Bland alla konstiga mail som dyker upp i min inkorg fick jag häromdagen ett från en hälsotidning. Det handlade om att banta så man fick snygga ben till sommaren. Det är nog första gången jag läst att man ska banta benen. Annars brukar det vara midja och stuss som är i blickpunkten. Någon gång handlar det väl om att få smalare lår också och det hör ju klart till benen. Men aldrig nånsin har jag hört talas om att någon klagar över sina överviktiga smalben.

Inför våren kommer vi nu att bli överösta med bantningstips från höger och vänster. Erbjudanden kommer från det ena bantningsföretaget efter det andra om mirakelkurer, där man kan bli av med massor av kilon om man dricker nåt skumt pulver. Det enda man säkert blir av med är en bunke pengar, för det är då rakt inte billigt det som erbjuds.

Modeindustrin är en stor bov i det här dramat. Alla kläder visas på trådsmala modeller som ser riktigt sjuka ut. Inte nog med att de är magra....inte smala.... de sminkas så de ser ut som vandrande lik, med mörka ringar under ögonen och insjunkna kinder. Modellen ska klart inte vara så vacker att man glömmer titta på kläderna, men nu är de så fula så man kan inte låta bli att titta på dem. Det har blivit större krav på modehusen och inga modeller får vara med som har ett för lågt BMI.

Även äldre modeller och de som drar lite större storlekar är populära numera, och det är på tiden. Tidigare har det alltid varit så att kom man över en viss ålder så var man inte intressant längre. Tänk så många äldre tjusiga damer det finns och naturligtvis vill vi ha snygga kläder. Gunilla Pontén och Gudrun Sjödén har förstått att alla oberoende av ålder vill kunna klä sig snyggt. Dessutom är deras kläder gjorda för normala kvinnor med lite former och inte bara de som är pinnsmala.

Inlägg 45 i Blogg 100